1. No category

Rapport 2015:1
Långsiktigt sparande
– viktigt men svårt
2015:1 Långsiktigt sparande – Viktigt men svårt
Konsumentverket 2015
Ansvarig handläggare: Vilhelm Nordenanckar och Agne Sandberg
Förord
Vi ställs inför allt större och svårare finansiella beslut. Företag erbjuder flera
avancerade sparprodukter till konsumenterna. En fråga man kan ställa sig är om
konsumenten kan göra rationella val bland det stora utbudet av produkter?
Föreliggande rapport är en sammanställning av vad som under ledning av
professor Kent Eriksson framfördes under seminariet ”Långsiktigt sparande –
viktigt men svårt?”. Under seminariet diskuterade forskare konsumenternas
problem med långsiktigt sparande, förutsättningar och konsekvenser.
Konsumentverkets ambition är att varje år arrangera ett forskarseminarium på
ett specifikt tema i samarbete med vårt vetenskapliga råd. Syftet med seminarierna, där några av landets främsta konsumtionsforskare deltar, är att synliggöra intressant svensk konsumtionsforskning och bidra till en dialog och
erfarenhetsutbyte mellan forskare och ”praktiker”. Det är vår förhoppning att
denna rapport ska bidra till ökade insikter – och till en fortsatt debatt – om
problem och komplexiteten i långsiktigt sparande för konsumenter samt
stimulera till fortsatt forskning om detta.
Karlstad januari 2015
Gunnar Larsson
Generaldirektör
Innehållsförteckning
Förord ................................................................................................................. 3
1. Sparar vi för lite eller mycket? ......................................................................... 5
2. Måste man spara? Om sparandets privatekonomiska betydelse .................... 9
2.1 Behov av att spara......................................................................................... 9
2.1.1 Ökat sparbehov..................................................................................... 10
2.2 Svenska folkets sparvanor och sparvilja .....................................................16
2.2.1 Sparbehovet är stort..............................................................................21
2.3 Personliga slutsatser .................................................................................. 23
3. Hur lönsam är du som bankkund – om kostnadsstrukturer
och prissättning på bankmarknaden................................................................. 24
3.1 Beräkning av lönsamhet i traditionell bankverksamhet ............................ 24
3.2 En enkel lönsamhetsmodell på kundnivå .................................................. 25
3.3 Från räntenetto till nettointäkter på utlånings- och inlåningsprodukter .. 26
3.4 Andra icke-räntebärande intäkter och kostnader ...................................... 28
3.5 En utvecklad enkel kundlönsamhetsmodell i en traditionell bank .............31
4. Har konsumenten möjlighet att göra rationella långsiktiga val för sitt
sparande ............................................................................................................ 32
4.1 Vad påverkar vårt sparande? ...................................................................... 33
4.1.1 Hur fattar vi finansiella beslut? ............................................................ 33
4.1.2 Vad innebär ett bra val av finansiella produkter?................................ 34
4.1.3 Det är svårt att fatta rationella långsiktiga finansiella beslut .............. 34
4.2 Finansiell rådgivning idag och imorgon .................................................... 35
4.3 Att göra långsiktiga val i sparandet – även enkla tumregler fungerar
ganska bra ........................................................................................................ 36
4.4 Några slutsatser ......................................................................................... 36
5. Räknefärdighet och finansiell förmåga ......................................................... 38
5.1 Om undersökningen ................................................................................... 40
5.2 Låga nivåer av räknefärdighet och finansiell förmåga ................................41
5.3 Kunskap har betydelse för finansiellt besluts- fattande ............................. 43
5.4 Val av bolån ................................................................................................ 46
5.5 Slutsatser .................................................................................................... 50
6. Panelsamtal om sparande ............................................................................. 54
6.1 Referat av debatten..................................................................................... 54
5 (57)
1. Sparar vi för lite eller mycket?
Kent Eriksson, professor och forskningsledare på Centrum för bank och
finans, CEFIN, KTH.
Sparar vi för lite eller för mycket? Det är en stor fråga och den blir allt viktigare, men den går
tyvärr inte att besvara riktigt bra. Skälet till det är att finansiell ekonomi får en allt större
betydelse för människors ekonomiska trygghet. Detta innebär också att finansiella beslut får en
allt större del i människors vardag. Men eftersom finansiella marknader utvecklas i takt med att
samhällsekonomin utvecklas, så måste människor hänga med i politisk och ekonomisk utveckling
för att bevaka sina finansiella tillgångar. Det svåra är att lyckas tolka vad samhällsutvecklingen
innebär för individens eget sparande. Det här är svårt eftersom det är svårt att förstå både
samhällsutveckling och de finansiella tjänster som finns tillgängliga. Även de mest professionella
investerare begår misstag. Det är därför inte så överraskande att vanliga konsumenter finner det
svårt välja finansiella tjänster, samt att agera i rätt tid när de behöver ändra tjänsterna.
Svaret på frågan om vi sparar för mycket eller för lite är alltså om vi lyckas hänga med i
omvärldsutvecklingen och anpassa vårt sparande till vår egen situation i ljuset av omvärldens
ekonomiska utveckling. Den mesta forskningen pekar på att det här är väldigt problematiskt för
konsumenter. Ett viktigt skäl till att det är problematiskt är att de flesta inte är intresserade av
finansekonomi. Det får man ha all förståelse för. Undersökningar visar också att konsumenter har
begränsad finansekonomisk kunskap. Utvecklingen sedan finanskrisen 2008 pekar dock på att
människor i allt högre grad måste ta ställning till sin finansiella ekonomi. Det innebär att de
konsumenter som inte är intresserade, eller kunniga om finansiell ekonomi får stora problem.
De svenska hushållens finansiella tillgångar har ökat väldigt kraftigt sedan åttiotalet. Hushållens
skulder har också ökat väldigt kraftigt. Hushållen är alltså väldigt skuldsatta och har väldigt stora
tillgångar. Många bedömare skulle gå så långt som att säga att hushållen är extremt skuldsatta
och har extremt stora tillgångar. En viktig slutsats är att finansiella tillgångar och skulder spelar
en allt större roll för hushållen. Det beslut som hushållen fattar om hur de sköter sin finansiella
ekonomi får därför en väldigt stor betydelse för hushållen.
6 (57)
Hushållens finansiella tillgångar
Hushållens skulder
Men det är inte bara så att det är de stora tillgångarna och skulderna som leder till det faktum att
konsumenten tvingas fatta allt mer omfattande finansekonomiska beslut. Det är också så att
finansiella regleringar lägger allt mer finansekonomiskt beslutsfattande hos hushållen och
individerna. Tidigare skötte staten mycket av individernas finansiella ekonomi, men nu får
konsumenterna själva i allt högre grad fatta finansekonomiska beslut. Exempelvis så skötte staten
förr mer av individernas pensionssparande, medan det nu sker genom avtalspensioner och
premiepension, som individen själv ska välja.
Den här utvecklingen, att konsumenterna tvingas fatta omfattande finansiella beslut på grund av
både regleringar och marknaders utveckling, har pågått sedan krisen 2008. För att förstå det här
så behöver jag utveckla hur regleringarna har förändrats under den här tiden. För att förstå varför
människor måste kunna mer om finansekonomi så behöver vi förstå grunden till varför
regleringarna har förändrats. Jag kommer därför att utveckla bakgrunden till att regleringen har
införts, samt beskriva regleringarna.
Det finns ett tydligt mönster, där finansiella kriser följs av perioder då det införs nya finansiella
regleringar. Det är inte så konstigt, för de gamla fungerade inte så bra, eftersom de inte kunde
hindra att det blev en kris. När president Obama tillträdde som president 20 januari 2009 så höll
han ett installationstal som till stor del handlade om den finansiella krisen. Han sa att bankirerna
på Wall Street hade varit giriga och att vanliga människor hade varit vårdslösa med sin
privatekonomi. Presidenten införde regleringar både när det gällde bankerna och när det gällde
7 (57)
privatpersoner. Han tillsatte också nya myndigheter för att se över de finansiella marknaderna
och en speciell myndighet för finansiellt konsumentskydd.
I stort sätt så har Europa infört samma typ av regleringar som USA gjorde. För konsumenternas
del handlar det om reglering av den information de får och reglering av vilka val de ska göra.
Konsumenten tvingas genom regleringar att göra fler finansiella val, samtidigt som de kommer
att få mer information från de som säljer finansiella tjänster. Konsumenterna ska också godkänna
att de har förstått informationen och de konsekvenser det innebär för deras privatekonomi.
För svenska konsumenter har konsumentskyddet stärks på de finansiella marknaderna. Det görs
genom ökad information, ökad valfrihet för konsumenten, samt att det finns förslag om
licensierade mäklare. Den grundläggande tanken i regleringen är väldigt god. Konsumenten ska
få ökad information och därmed få större möjlighet att agera för att få så bra finansiella tjänster
som möjligt.
Tyvärr visar forskningen att människor har begränsat intresse för finansiella tjänster och också
begränsad förmåga att bedöma finansiella tjänster. Främst beroende på bristande intresse, men
till viss del beroende på bristande räkneförmåga. Det kan hända att konsumenterna med tiden
kommer att bli väldigt avancerade köpare av finansiella tjänster, men fram till dess så kommer vi
sannolikt att se att människor gör misstag i sitt sparande. Misstagen kommer att stå
konsumenten dyrt.
Det är två faktorer till som är väldigt viktiga. Genom EU möter svenska konsumenter nya
internationella finansföretag. Och med nya aktörer kommer nya försäljnings- och rådgivningssätt.
Det kan vara svårt för kunden välja rätt när det inte är vana vid finansföretagens tjänster och
arbetssätt. Det kan också vara oklara juridiska situationer när finansiella aktörer från andra
länder agerar i Sverige. Eftersom den svenska konsumenten har stora tillgångar och skulder, och
dessutom beslutar över dem själv, så ökar det kommersiella intresset för utländska aktörer att ge
sig in på den svenska marknaden.
Den andra viktiga förändringen är rådgivning och försäljning online. Än så länge möter kunden
finansföretag främst via Internetbanken online. Det sker dock en stark utveckling internationellt
för att utveckla mobil bankverksamhet, speciellt inom betalningar. En trend är också att
rådgivning ges online. Miljön online är ny för konsumenten, åtminstone när det gäller finansiell
rådgivning. Konsumenten får alltså finansiella råd på ett sätt de inte är vana vid. Sannolikt är
också rådgivarna online inte svenska företag, utan internationella. Detta ställer svenska
konsumenter inför en ny situation, som de kan ha svårt att bemästra. Flera av de internationella
aktörer som satsar hårt på mobila betalningar är duktiga på att sköta dialogen med de som
använder deras tjänster. Det är inte svårt att föreställa sig att företag som Apple, Paypal och
Facebook snart utvecklar verktyg online där konsumenter får finansiella råd på något sätt. Den
som sköter konsumentens betalningar kan lätt också bli den som ger råd till kunden i andra
finansekonomiska frågor.
8 (57)
Sammanfattningsvis så kan jag konstatera att regleringar, internationalisering och teknikutveckling skapar en osedvanligt riskfylld situation för konsumenten när det gäller finansiella
tjänster. Konsumenten behöver vara väl rustad med intresse för sin privatekonomi och
finansekonomisk kunskap för att klara av det de kommer att tvingas göra framöver.
9 (57)
2. Måste man spara? Om sparandets privatekonomiska
betydelse
Ylva Yngveson, privatekonomisk analytiker, Pro Norna AB
Sparande som fenomen har en relevans inte bara för samhällsekonomin utan också för enskilda
individers och hushålls ekonomi och välmåga. Jag utgår här från individens horisont, både på
detaljnivå och i ett större perspektiv.
För att reda ut sparandets privatekonomiska betydelse i dagsläget finns några grundläggande
frågor att besvara. För det första: Har behovet av eget sparande verkligen ökat?
För det andra: Inser hushållen och individerna behovet av sparande? Dessutom skulle en fråga
också kunna ställas: Behöver det finnas ett privat sparande över huvud taget?
På den sista frågan kanske de flesta svarar ett spontant ja. Men självfallet finns det individer i
varje samhälle som anser att man inte ska spara pengar överhuvudtaget. Att det är bäst att leva
direkt ur hand i mun. Sparande kan också ges en politisk vinkel, ett mindre önskvärt beteende.
Säkert menar en del att i ett välfärdssamhälle som vårt ska man inte behöva bygga upp eget
sparkapital. Samhället ska fånga upp oss när något oförhappandes inträffar. Ibland
uppmärksammas det till och med att en stor andel företrädare för regering och riksdag är ickesparare och verkar därmed inte vilja vara föredömen för privata sparandet. Men viss
omfördelning av inkomster över livet, det vill säga sparande, ger ökad trygghet för individerna.
Något som är till gagn för hela samhället.
Som långsiktigt sparande vill jag definiera det sparande som ett hushåll behöver för att
åstadkomma en långsiktigt hållbar ekonomi. Därför menar jag att både det kortsiktiga sparandet
och det långsiktiga sparandet behöver belysas här. Om man inte har täckning för den kortsiktiga
inkomstfördelningen över tiden blir det långsiktiga sparandet svårt att upprätthålla.
2.1 Behov av att spara
Vad det innebär att spara i ett mer övergripande resonemang är det förmodligen få personer som
funderar över. Det finns sparteorier som utgår från individens rationella beteenden och rationella
beslut. Att man långsiktigt fördelar pengar över livet för att utjämna konsumtionsmöjligheterna
och även för att få större trygghet. Men det är inte självklart att en vuxen människa i olika lägen i
livet fattar de bästa, långsiktigt rationella besluten om att konsumera, spara eller låna. Många
andra faktorer påverkar vårt beslutsfattande.
Min vilja är att fler individer får en insikt om vad de egentligen gör när de sparar och när de lånar.
Att spara innebär att avstå konsumtion idag för att möjliggöra konsumtion i morgon. Att låna
innebär tvärtom att tidigarelägga konsumtion, men som då också innebär att
konsumtionsmöjligheten i morgon begränsas. Besluten handlar i grunden om när i livet
inkomster ska användas. Det finns ingen moral eller etik i olika sätt att agera utan borde vara
10 (57)
enbart en genomtänkt handling. Olika sätt att agera får nämligen olika stora konsekvenser för den
privata ekonomin. Att låna innebär att man intecknar framtida inkomster, vilka inte är fullt ut
kända. Resultatet blir en ökad sårbarhet.
Det finns alltså goda orsaker till att ha sparande som en del av den privata ekonomin. Det
minskar sårbarheten och ökar handlingsfriheten. Men har då detta behov ökat?
2.1.1 Ökat sparbehov
Jag börjar med att göra en tillbakablick.
Varför inte till det lugna, goda och optimistiska 60-talet?
Denna tillbakablick utgår, om inte annat sägs, från egen livserfarenhet.
Vår levnadsstandard.
Runt år 1960, hur tedde sig våra vardagsliv?
En del hushåll hade tillgång till en bil. Per bil gick det 6,3 personer. Till jobbet cyklade man. Hade
man inte unikaboxen med sig till jobbet eller tillgång till lunchmatsal åt man lunchen hemma. En
del hade tillgång till egen tvättmaskin. 54 procent hade tillgång till eget bad eller dusch.
Endast Televerkets telefon fick man använda. Den tronade ofta i hallen och hade sin omständliga
sifferskiva. En teve kunde finnas i vardagsrummet. Då var det ofta som samlingspunkt för
grannar och släkt, de som inte hade någon egen teve-mottagare. Men radion fanns förstås och
ibland en grammofon. I köket fanns kylskåp, brödrost, eventuellt en elvisp, en köksassistent och
som lyx en frysbox.
Diagram 1. Årlig försäljning av hushållsprodukter, i 1000-tal, 1961-2009
Källa: Branschkansliet. Not. Statistiken över försålda spisar finns först från 1968.
11 (57)
I år, 2014, ser det väldigt annorlunda ut.
Många fler äger en bil. Barnfamiljer har ofta två bilar. 2013 fanns det 4,5 miljoner personbilar i landet.
Per bil går det numera enbart 2,1 personer. Fler har egen tvättmaskin (drygt 70 procent), diskmaskin
(55 procent), torktumlare, mangel. Idag har 99-100 procent tillgång till eget bad eller dusch.
Telefonen har blivit telefoner, en mobil per person i hushållet samt ofta en fast telefon. Mobilen
är uppkopplad och har blivit ett i det närmaste nödvändigt redskap för kontakter med
myndigheter och banker, men också med vänner och sociala nätverk.
Den enda teven i hobbyrummet har fått sällskap av 2-3 stycken i kök och sovrum.
Nya produkter som tillkommit i våra hem är datorerna (94 procent av 16 - 74-åringar har tillgång
till dator hemma), bredband (94 procent av samma grupp), printern, videon (85 procent),
surfplattorna, cd-spelaren (85 procent), snowboarden/slalomskidan, mountainbiken,
systemkameran, surroundljudet, utegrillen och så vidare.
I köket surrar det av en eller flera kaffebryggare, tebryggare, juicepress, stavmixer, sodastreamer,
matberedare, mikrovågsugn (83 procent) och frysskåp (98 procent).
Det här är tecken på en fantastisk standardökning för svenska hushåll. Ökade reala inkomster och
teknisk utveckling har möjliggjort en resa mot ett bekvämt liv med många prylar. Den andra sidan
av detta är att behovet av pengar för att ersätta prylarna när de tar slut eller går sönder i förtid har
ökat starkt. Ju mer vi skaffar oss av materiell standard, desto mer behöver vi ha i marginaler. Det
gäller i alla fall, om vi inte kan tänka oss att avstå delar av den om förutsättningarna ändras.
Men det finns fler förutsättningar för sparande som har förändrats.
Våra trygghetssystem
De trygghetssystem som vi har byggt upp under många år här i landet har förändrats.
Uppbyggnaden skedde främst under 60-och 70-talen. Det var då som kommunalskatterna höjdes
i stor skala. 1959 var genomsnittlig kommunalskatt 14,20 kr. 1979 hade den stigit till 29,02 kr.
Skyddsnätet är i många fall glesare idag. Det är svårt att via skattehöjningar klara de
kostnadskrav som uppstått på grund av exempelvis förändrat (rationaliserande) arbetsliv och
medicinska framsteg. Självrisker har ökat och ersättningsnivåer har sänkts.
Vid sjukdom fick man för 4-5 decennier sedan ersättning för hela inkomstbortfallet. Idag ger
sjukpenningen högst 77,6 procent av lönen och kompletterande försäkringar kan inte ge mer
utfyllnad än till 90 procent. Ersättningar vid sjukdom och VAB har under senare år även haft viss
fördröjning vid utbetalning.
12 (57)
Diagram 2. Sjukförsäkringen 1955-2014. Ersättningsgrad.
Källa: Swedbank. Historisk tidskrift, Edebalk. Egna beräkningar
Vid arbetslöshet var ersättningen från staten högre än den är idag, i förhållande till inkomsten,
och numera är självrisken betydande. Täta förändringar i ersättningsnivåerna åt olika håll ger en
osäkerhet om skyddets omfattning. Dessutom var arbetslösheten på en lägre nivå före 90talskrisen. Risken att hamna i arbetslöshet har ökat väsentligt.
Diagram 3. Arbetslöshet, i procent av arbetskraften 16-64 år. 1970-2013.
Källa: Ekonomifakta
13 (57)
Bidragen var ofta mer följsamma med löne- och kostnadsutvecklingen när de infördes än de blev
efter krisen i början av 90-talet. Ett exempel utgör underhållsstödet till ensamstående förälder.
Det infördes 1937. 1964 knöts det till basbeloppet. För ett barn utgjorde beloppet 40 procent av
prisbasbeloppet i många år fram till år 1994 då följsamheten slopades och frystes till 1 173 kr.
2006 höjdes det med 100 kronor. Enligt förslag från nya regeringen kan det höjas med 300
kronor till 2015. Politikernas mån om att inte bygga in automatiska kostnadshöjningar för
statsbudgeten ger ändå ovisshet för individen om vad skyddet är värt i längden.
Diagram 4. Underhållsstödets urholkning 1994-2014
Källa: Försäkringskassan, Swedbank, egna beräkningar
Pensionerna har genomgått stora förändringar, inte minst för att skapa långsiktig hållbarhet för
samhällets finanser. ATP-systemet gav förutsägbarhet för individen, vilket även gällde
tjänstepensionernas utformning. Tumregeln med förmånsbestämda systemen var att ATP och
folkpension skulle ge 65 procent av slutlönen och tjänstepensionen 10 procentenheter utöver det,
för de flesta arbetstagare. Det räckte med 15 goda inkomstår av totalt 30 yrkesår.
Idag räknar Pensionsmyndigheten med en pensionsgrad om 75 procent av sista lönen om man
jobbar heltid från 23 års ålder, går i pension utifrån nya årskullsberäknade pensionsåldern och
dessutom har rätt till tjänstepension, se tabell 1.
14 (57)
Tabell 1. Vilken andel av slutlön kan vi förvänta oss i pension?
Källa: Pensionsmyndigheten
Det krävs således att individen idag samlar på sig mer tid i avlönat arbete för att få en rimlig
pension. Deltid, studieår, utlandsvistelser, litet löneuttag som egenföretagare och många andra
orsaker till lägre inkomster under livets gång påverkar direkt pensionen.
Det finns de som också hävdar att vi går mot ett F-skattsedelsamhälle. Det innebär att vi mer och
mer kommer att jobba som enskilda företagare och sälja våra tjänster, i stället för att vara
anställda. Det kommer att kräva ett medvetande om att man själv behöver sätta av pengar till sin
pension.
Alla dessa faktorer betyder tillsammans att man som löntagare behöver ha ett större sparkapital
för att klara av att behålla en önskvärd och uppnådd konsumtionsstandard, att klara svängningar
i inkomst och familjesituation och att klara den framtida försörjningen efter yrkeslivet. Ett
alternativ är att ha mer av försäkringslösningar, men allt klaras inte den vägen.
Våra bostäder
Bostadssektorn var i många år en subventionerad sektor, men utvecklingen har gått mot att
räntesubventioner, investeringsstöd och annat har slopats eller minskats. Nyproduktion har i
många år inneburit stigande kostnader för de boende. När nyproduktionen ger högre priser och
15 (57)
avgiftsnivåer samtidigt som vi har en bostadsbrist på många orter, leder det till högre priser på
det befintliga beståndet.
För att mer realistiskt kalkylera ett bostadsköp kan det vara lämpligt att betrakta boendet som
konsumtion snarare än att se det som en investering. Då betyder stigande priser högre
boendekostnad och att man betalar mer för sitt boende utan att få mer boende för pengarna. På
andra varor och tjänster vill vi inte se att priserna stiger på samma sätt.
För 50 år sedan kunde ett villaköp betyda motsvarande runt 3 årslöner i pris. Ett hus kunde kosta
60 000 kronor och årslönen för en manlig tjänsteman i privat sektor låg på ungefär 20 000
kronor. Idag handlar det snarare om 6 årslöner. Det är räknat på genomsnittslön i förhållande till
genomsnittspriset för småhus år 2013. En förändring som man kan ta med i beräkningen för den
faktiska situationen är att det mer ofta är två i en familj som har avlönat arbete idag än på den
tiden. Det krävs helt enkelt två heltidslöner idag. Men förhållandet har förändrats tydligt och då
framförallt på senare tid, se diagram 5. Utrustningen i ett hem har knappast ändrats så radikalt
att det motsvarar prisförändringen.
Diagram 5. Antal årslöner för köp av småhus. 1992-2013
Källa: SCB och egna beräkningar
Att ha en kontantinsats förr var en självklarhet. Lån var inte alltid lätta att få och attityden var
ändå att lånet snabbt skulle betas av. Idag krävs en kontantinsats på 15 procent av köpeskillingen.
Även om det redan tidigare var en normal nivå så betyder det mer i kronor som ska sparas ihop
idag och mer i förhållande till en inkomst. Vid fastighetsköp tillkommer stämpelskatter som tas ut
i procent på köpeskilling och pantbrev. Ju mer bostadspriserna stiger desto mer krävs av
sparkapital för att även klara den posten. Att spara ihop till kontantinsats och stämpelskatter för
16 (57)
genomsnittshuset handlar om närmare 11 000 kronor per månad om man sparar i tre år eller
6 500 kronor om man har fem år på sig.
Dessutom kräver stora lån och låg inflationstakt att mer av lånen behöver betalas av genom
amorteringar. Amorteringar, som är ett sparande i efterhand.
Jag kan konstatera att det finns ett starkt ökat behov av sparande, inte minst av ett långsiktigt
sparande.
2.2 Svenska folkets sparvanor och sparvilja
Hur sparar svenskarna?
I undersökning efter undersökning framkommer det att stora grupper inte har något sparat alls
eller enbart har ett väldigt litet kapital. En femtedel av vuxna svenskar saknar helt eget sparande.
Var femte vuxen har heller inget regelbundet sparande.
Vanligaste beloppet för månadssparande till bufferten är 500 kronor.
Det genomsnittliga månadssparandet totalt sett ligger dock högre, bland dem som sparar. Enligt
Länsförsäkringars sparundersökning från våren 2014 sparar männen 2 000 kronor och kvinnor
1 500 kronor i genomsnitt. Men, som framgår av diagram 6 sparar hela 25 procent upp till högst
1 000 kronor i månaden.
Diagram 6. Individuellt sparande, kronor per månad. 16-69 år
Källa: Länsförsäkringar. Spara-rapport 2014
17 (57)
Den senaste officiella förmögenhetsstatistiken från 2007 visar att svenskarnas tillgångar är
begränsade. Av dem som hade finansiella tillgångar låg genomsnittlig nettoförmögenhet då på
236 000 kronor. Men eftersom förmögenheterna i Sverige är mycket ojämnt fördelade säger
medianförmögenheten mer om tillståndet. Det beloppet är 71 000 kronor. Enligt Statistiska
Centralbyrån saknade dock 2 088 400 personer helt finansiella tillgångar och 4 086 400 personer
har ett sparande på mellan 1 krona och 99 999 kronor. En faktor som man här behöver ta hänsyn
till är den latenta skatten på sparkapital. Många med finansiellt sparkapital är äldre personer som
har sparat länge och därmed har en stor del obeskattade medel. Nettot är något mindre än vad
statistiken säger.
Diagram 7. Nettoförmögenheten i 1000-tal kr (x-axeln) fördelat på antal individer, 2007
Källa: SCB. Ur Swedbank och sparbankernas 40 -årsrapport 2011
Sparandets ginikoefficient
Sverige har en förhållandevis liten lönespridning, men när det gäller tillgångar är det ett motsatt
förhållande. Det är få som äger de stora förmögenheterna. Ginikoefficienten beskriver detta. En
låg siffra visar på stor spridning medan en hög siffra visar på stor koncentration.
18 (57)
Diagram 8. Olika tillgångar, ginikoefficient.
Tillgångsslag
Gini-koefficient
Hyresfastigheter
0,999
Jordbruksfastigheter
0,986
Börsnoterade aktier
0,980
Obligationer samt övriga värdepapper
0,966
Räntefonder
0,955
Bostadsrätter
0,937
Övriga fonder
0,893
Småhus
0,830
Nettoförmögenhet
0,896
Källa: SCB, ur Swedbank och Sparbankernas 40-årsrapport, 2011
Vill man spara mer?
Ja, 60 procent säger sig vilja spara mer. Har man då råd att spara mera? 38 procent säger sig ha
råd, oavsett om man vill spara mer eller inte. Fem av tio menar att de inte har råd (Swedbank
2009). Av vuxna personer som sparar är 31 procent inte nöjda med hur mycket de sparar
(Länsförsäkringar 2014). Det är mer vanligt bland kvinnor och yngre att tycka så. Samtidigt som
det är större andel män än kvinnor som inte sparar.
Frågan är om man sparar när man kan spara. Det är inte som frånskild tvåbarnsförälder som den
möjligheten är som störst. Det är snarare två lägen i livet som man kan ta vara på. Det är när man
är ung och äntligen fått ett jobb, men inte har så uppbunden ekonomi, och när man kommit upp i
medelålder och har utflugna barn, mindre lån och förmodligen högre lön.
Hur mycket anser man är tillräckligt sparkapital?
När vuxna individer får svara på frågan om hur mycket de anser vara tillräckligt att ha i sparande
visar det sig att det är ett större belopp än man faktiskt har i sparande, sett på totalnivå. I
Institutet för Privatekonomis (Swedbank och Sparbankerna) undersökning 2009 framkommer att
51 procent av individer 16 till 79 år har sparat ihop till 50 000 kronor, men enbart en av fyra anser
att det räcker. Hälften anser i stället att 250 000 kronor är ett tillräckligt sparkapital,
pensionssparande inräknat.
Det är 21 procent som inte har sparande men bara var tredje av dem anser att de inte behöver
något sparkapital.
19 (57)
Diagram 9. Sparbelopp i praktiken och hur mycket man tycker är ett tillräckligt
sparkapital. Befolkningen 16-79 år, exklusive ej svar.
Källa: Swedbank. Så sparar svenskarna IV 2009
Under årens lopp har viss förskjutning skett till tro om att större sparkapital behövs. I diagram 10
visas utvecklingen under 10-årsperioden 1999-2008, men då ingår inte pensionssparbehov. Den
heldragna linjen avser hur stor andel som anser att man måste ha mer än 50 000 kronor sparat.
2008 var det sex av tio som ansåg det behövdes mer än så.
Diagram 10. Hur mycket svenskarna anser vara ett tillräckligt sparkapital förutom
privat pensionssparande. Befolkningen 16-79 år, exklusive ej svar.
Källa: Swedbank. Så sparar svenskarna IV 2009
20 (57)
Sparar man till pensionen?
Pensionssparande – det verkligt långsiktiga sparandet – och säkerligen det mest svåra. Pensionen
ligger väldigt långt bort i tidshorisonten för den som är ung, just den tid då man har bäst
möjlighet att dra nytta av ränta-på-ränta-effekten på sitt sparande.
Hur vi prioriterar mellan långsiktig trygghet och kortsiktiga nöjen blir tydligt i Folksams
jämförelse 2012 av hur mycket svenskarna lägger på spel och på pensionssparande. 450 kronor i
månaden lägger svenskar över 18 år på spel, i genomsnitt. Totalt omsatte spelmarknaden 42
miljarder kronor år 2011, medan privat pensionssparande uppgick till cirka 11 miljarder kronor,
enligt Folksam. Även om många sparar till sin pension på fler sätt är jämförelsen talande.
Enligt SCB’s statistik över avdragsgilla pensionssparandet gör 40,2 procent av kvinnorna 20-64
år avdrag och 33,3 procent av männen. Beloppen är låga. Kvinnor drar av 5 700 kronor i
genomsnitt per år och männen 6 000 kronor. Det är främst i åldern 35-54 år som man har
pensionssparavdrag. Men cirka 500 kronor per månad i genomsnitt är ett ganska litet belopp för
att få en kännbar förstärkning.
Många yrkesarbetande tror eller är säkra på att dagens avsättningar och sparande till pensionen
kommer att räcka till den livsstil man tänker sig som pensionär. Men 38 procent av 18-64-åringarna
är osäkra på om deras nuvarande pensionssparande är tillräckligt och 21 procent är säkra på att deras
totala pension inte kommer att räcka, enligt en undersökning från Nordea 2012.
Tre personer av tio säger att de inte sparar själva till pensionen, oavsett sparform. De flesta sparar
mellan 1 krona och 500 kronor i månaden och vanligast att spara är det i 35-44-årsåldern, enligt
Swedbanks undersökning 2012 om amorteringar och sparande. Där framkommer också att vart femte
hushåll med lån över 1,5 miljoner kronor varken amorterar på bolån eller sparar till pensionen.
Diagram 11. Andel av hushållen med bolån som varken amorterar eller pensionssparar
utifrån storlek på bolånen.
Källa: Swedbank. Rapport Så amorterar och sparar svenskarna. 2012
21 (57)
2.2.1 Sparbehovet är stort
Om nu sparbehovet har ökat, sparandet är i underkant och vi ser att många skulle vilja spara mer,
hur mycket borde man då spara?
Det är inte lätt att ta fram rekommendationer som kan passa alla. Var och en har sin
hushållsstorlek, sina vanor, önskemål och utrustning. Men det går att ta fram exempel på vad som
kan vara rimliga belopp.
Oförutsett och förutsägbart
Alla hushåll har glädje av en sparad slant för det som är oförväntat, men också för utgifter som
går att förutsäga. Vitvaror och kapitalvaror har en begränsad livslängd. För buffert och
kapitalvaruutbyte kan det behövas en påfyllnad med cirka 1000 kronor i månaden för ett hushåll,
i princip oberoende av storlek. Målsättningen är att ha minst två bruttolöner sparade per hushåll
(ej per individ) för det oförutsedda och förutsägbara i hemmet.
Bil
För att underhålla och sköta om en bil behöver också pengar reserveras. Allt kanske inte kan tas
från den löpande inkomsten. För en liten, nyare, bil handlar det om 700 kronor i månaden för att
klara nya däck, service, reparationer m.m. Många hushåll har dessutom två bilar.
Själva bilköpet kan finansieras med lån, men när det är slutbetalt är det bra att sätta av motsvarande
belopp för kommande kontantinsats vid nästa bilköp. Utrymmet behöver finnas och i storleksordning
att det motsvarar värdeminskningen. Det handlar inte sällan om 2-3 000 kronor i månaden.
Bostad
Äger man sin bostad tillkommer utgifter för underhåll. För en bostadsrätt är kravet på sparande
inte så stort, kanske 500 kronor i månaden. Äger man ett småhus är det lämpligt att snarare sätta
av ett par tusen kronor. Vill man dessutom förnya och bygga ut krävs mer.
Ett bostadsägande är ofta långsiktigt och när bostadspriserna stiger kan det vara lockande att låna
mer för underhåll och förnyelse. Det är viktigt att ha i åtanke att andra bostäder också blir dyrare.
För att kunna dra nytta av sitt bostadsägande för framtiden, framförallt för att ha låg
boendekostnad som pensionär då inkomsterna blir lägre, är det klokt att inte hela tiden öka på sin
belåning eller att undvika amortering.
Amortering på bostadslån är en het fråga. Hur mycket ska man amortera? Det här rör sig om
mycket långsiktiga lån. Även en låg inflation gynnar låntagaren över tid, men hur situationen kan,
eller är önskvärd, att se ut som pensionär borde vara vägledande. Det är trots allt så att med
dagens låga inflation kommer skulderna att behålla sitt värde i förhållande till löner och priser på
ett helt annat sätt jämfört med den tid då vi hade hög inflation här i landet. Amortering på bolån
är därför i högsta grad en del av ett långsiktigt sparande.
I Riksbankens PM4 från januari 2014 om hushållens amorteringsbeslut framkommer samtidigt
att det finns rimlighet i beslutet att långsiktigt spara på annat sätt än enbart genom amorteringar.
Avkastning på värdepappersmarknader kan ge bättre tillbaka än en amortering. Det resultatet
22 (57)
leder även mina egna beräkningar fram till. Avkastningskravet är inte särskilt högt. Men den
viktigaste slutsatsen man kan dra av detta är att det inte innebär att man ska avstå helt från
amortering om man inte ersätter det med långsiktigt sparande.
Detta krav på utrymme i budgeten är det förmodligen inte så många som haft med i beräkningen
på senare år. Men det finns stark anledning både att spara till underhåll och att amortera för att
dra ned på skuldsättningen. Och då handlar det om många tusenlappar per månad. Ett exempel
kan vara på sin plats, speciellt med tanke på amorteringsrekommendationerna från
Bankföreningen. Den som köper en villa för medelpriset i Sverige, cirka 2 250 000 kronor,
behöver amortera på de lån som ligger över 50 procent, 823 000 kronor, förutsatt att
kontantinsatsen utgör 15 procent. Med 10 års amortering på topplånet och 25-35 års
amorteringstid på resterande del blir amorteringen mellan 3 400 och 3 900 kronor i månaden.
Semester mm
Det finns även andra sparmål för de flesta hushåll. Det rör semestrar, presenter, jubiléer mm.
Det är svängningar över några år som kan motsvara två-tre tusen kronor per månad för en fyrapersoners-familj.
Tillsammans handlar det här om ett utrymme på minst 12 000 kronor i månaden för en
barnfamilj med en bil och ett småhus.
Pensionen
Till det kommer det riktigt långsiktiga sparmålet, pensionen. De flesta kommer att behöva ordna
med ett eget pensionssparande på ett eller annat sätt. Eftersom pensionerna för de flesta
löntagare numera är helt premiebestämda och varje års inkomst påverkar pensionens storlek får
varje avvikelse betydelse. År utan inkomst, t.ex. under studietid, längre utlandsvistelse eller år
som egenföretagare innan lön kan tas ut påverkar. Minskad lön genom deltidsarbete,
sjukskrivning, arbetslöshet eller annat påverkar. Under perioder då man inte har rätt till
tjänstepension eller då man har eget företag måste man själv sätta av motsvarande belopp.
Alternativet är annars att jobba ytterligare fler år innan man går i pension.
Ett riktmärke för sparande för den som omfattas av tjänstepension kan vara tre procent av lönen.
Men då handlar det om en lång sparperiod, säg under 35 år från 30 års ålder. Ett belopp på 1 000
kronor motsvarar drygt 3 procent av en genomsnittlig lön före skatt. Då har personen något mer
än en halv miljon kronor efter avdragen kapitalskatt och utifrån nya prognosstandarden, ränta 2,1
procent, inflationen borträknad. Börjar man spara senare i yrkeslivet krävs större belopp. För att
få ihop samma kapital på 20 år behöver sparbeloppet fördubblas. Och den som inte jobbar heltid
eller på annat sätt haft år utan pensionsgrundande inkomst kan behöva ha ett större sparande
under viss period.
23 (57)
2.3 Personliga slutsatser
Att totalt reservera utrymme i ett hushålls ekonomi på belopp i storleksordningen 14 000 kronor
varje månad för sparande och amortering kan kännas som oöverstigligt, orealistiskt eller rentav
som ett hån.
Min tro är att vi kan behöva en attitydförändring där varje enskild individ förstår att om man
enbart litar på att inkomster fortsätter att rulla in och anpassar sig till att klara svängningar med
månadens överskott så har man begränsat sin möjlighet till att styra över sin tillvaro och få
handlingsfrihet. Och framförallt åstadkomma en långsiktigt hållbar ekonomi. Tur och hopp leder
besluten istället för egen vilja och kraft. Att styra sitt sparande månadsvis ger ökad kontroll. Och
det är klokt att få in den vanan när man befinner sig i en tid i livet då möjligheten är som störst.
Insikter om behovet av att spara kan säkert finnas hos var och en av oss, men vi prioriterar inte
som vi förmodligen borde, sett på lång sikt. Sparbehovet är stort och det utrymme som kan
behövas i hushållets budget för sparande och amortering kan vara klokt för alla att räkna
realistiskt på. Allt för att skapa och förbättra den egna tryggheten och handlingsfriheten.
Min tro är att vi fallit offer för tidsandan.
•
•
•
Vi är offer för konsumtionsyran samt egna och andras förväntningar.
Vi är offer för snabba belöningsstrukturen.
Vi är offer för kortsiktigheten.
Men:
Att spara är nödvändigt.
Källor
SCB. Fordonsstatistik 1950-2010.
Branschkansliets Marknadsinformation AB.
SCB. Rapport: Så bor vi i Sverige, 2002.
SCB. Rapport: Privatpersoners användning av datorer och internet, 2012.
Historisk tidskrift 127:1, 2007: Sjukförsäkring och sjuklön. Per Gunnar Edelbalk.
Swedbank och Sparbankerna, Institutet för Privatekonomi: Så sparar svenskarna IV, 2009.
Swedbank och Sparbankerna, Institutet för Privatekonomi: Hushållens ekonomi under 40 år, del 2, 2011.
Swedbank och Sparbankerna, Institutet för Privatekonomi: Hur amorterar och sparar svenskarna 2012.
Länsförsäkringar: Sparaundersökning, 2013.
Folksam: Pressmeddelande 2012-05-24. Lägg spelpengarna på pensionen – bli miljonär på 65-årsdagen.
Nordea: Pensionsplanering, 2012 dröm och verklighet.
Riksbanken. PM4, Hushållens amorteringsbeslut. Thomas Jansson. 2014-01-27.
24 (57)
3. Hur lönsam är du som bankkund – om
kostnadsstrukturer och prissättning på bankmarknaden
Ted Lindblom, professor i Industriell och finansiell ekonomi vid Handelshögskolan, Göteborgs
universitet.
Innehållet i denna rapport bygger på delar av den föreläsning som jag höll på Vetenskapliga
rådets seminarium om sparandets betydelse, konsumenters problem och sparbeteenden, vilket
ägde rum på Scandic Grand Central i Stockholm den 29 oktober 2014. Kopplingen till hur
lönsamma vi kunder är för en bank, kan vid en första anblick möjligen te sig något långsökt.
Kopplingen är emellertid i högsta grad påtaglig vad gäller särskilt våra sparbeteenden och därtill
relaterade problem, men också indirekt till sparandets betydelse. I likhet med vad som gäller för
företag i allmänhet, styrs en banks erbjudanden, i form av spar- och låneprodukter samt
finansiella tjänster, ytterst av hur väl dessa svarar mot dels kundernas behov, och därmed i
förlängningen efterfrågan avseende desamma, dels bankens lönsamhetskrav. Tillsammans med
övriga marknadsförhållanden och bankens kostnadsstruktur är detta avgörande för vilka
finansiella produkter och tjänster banken erbjuder och hur dessa sedan prissätts gentemot
enskilda kunder, såsom privata bolånekunder och företagskunder. I denna rapport illustreras hur
lönsamhet i bankverksamhet kan brytas ned och beräknas på kundnivå med hjälp av en relativt
enkel modell. Denna modell utgår ifrån bankens perspektiv, vilket kan ses som en naturlig
utgångspunkt för att vi som bankkunder skall bättre förstå våra möjligheter att framgångsrikt
påverka de specifika villkor som banken erbjuder.
3.1 Beräkning av lönsamhet i traditionell bankverksamhet
I princip handlar beräkning av om en bankkund är lönsam eller inte om att beräkna, å ena sidan,
hur stora intäkter kunden ger banken och, å den andra sidan, de kostnader banken har för att
generera dessa intäkter. Om intäkterna är större än kostnaderna för kundengagemanget ifråga, är
kunden lönsam. I detta avseende skiljer sig inte traditionella bankers verksamhet från vad som
gäller i andra affärsverksamheter. Den skiljer sig inte heller när det gäller möjligheterna att exakt
beräkna intäkter och särskilt kostnader på kundnivå. Det är närmast ogörligt, men det är inte
omöjligt att göra ”hyggliga” uppskattningar av hur lönsam en viss kund eller kundkategori är för
en bank. Detta gäller särskilt i specifika beslutssituationer där fokus ligger på hur intäkter och
kostnader förändras på marginalen, t ex då en kund skall beviljas ett nytt banklån och/eller
erbjuds en viss betalningstjänst. Att varje ”affär” måste vara lönsam på marginalen (det vill säga
att marginalintäkten skall vara större än marginalkostnaden) är en sanning också för en
traditionell bank, men dock med viss modifikation eller, om man så vill, specifik definition av vad
som utgör en affär. Det är i detta sammanhang väsentligt att understryka att det för en bank är
viktigt att beakta om och hur en enskild affärstransaktion med en kund påverkar eller kan komma
att påverka andra transaktioner med kunden. En bankkunds lån skapar till exempel ofta behov av
att banken också erbjuder betalningstjänster så att kunden kan betala låneräntor och (eventuellt)
även amortera på lånet. Detta kan i sin tur skapa behov för kunden att öppna ett bankkonto i
banken, etc. Dessa mer eller mindre direkta beroendeförhållanden mellan en banks finansiella
produkter och tjänster kan ses som ett betydelsefullt motiv till att banker ofta erbjuder
25 (57)
paketlösningar till sina kunder. I prissättningen av erbjudanden gentemot enskilda kunder ser
man inom banken då på hela kundengagemanget och tillämpar med andra ord vad som i
litteraturen benämns prispaketering
I grunden handlar en banks helhetsperspektiv först och främst om att försöka tillvarata
sortimentsfördelar genom att tillämpa relationsbaserad prispaketering med ”skräddarsydda”
erbjudanden snarare än om att utnyttja skalekonomiska fördelar. (Jämför transaktionsbaserad
prissättning som i princip skulle kräva en än mer långtgående standardisering av bankens
finansiella produkter och tjänster.) Rent principiellt kan prispaketering sägas bygga på den enkla
logiken: vad man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen. Om till exempel en banks
avgifter och provisioner inte skulle täcka ”sin del” av de totala kostnaderna för ett
kundengagemang, är alltså tanken att detta i sådana fall helt enkelt skall kompenseras genom
överskott på kundens banklån och/eller sparande. Även om detta kan ses som en något förenklad
beskrivning av en banks prissättning (och i förlängningen lönsamhetsberäkning) på kundnivå,
kan den bidra till att förstå ekonomiska motiv bakom förekomsten av till exempel
helkundsrabatter och koncept som förmånskund eller pluskund. Att en banks prissättning av
till exempel ett banklån kan skilja sig åt gentemot olika kunder, förklaras givetvis även av
kundernas respektive kreditvärdighet och om det finns godtagbar säkerhet för lånet (till exempel
en fastighet). Sannolikheten torde dock i normalfallet vara betydande för att den kund med vilken
banken har en långsiktig relation erbjuds lägst låneränta av två i övrigt identiska kunder.
3.2 En enkel lönsamhetsmodell på kundnivå
Hur ser då en enkel lönsamhetsmodell ut? Som redan nämnts kan den likt för ett företag väldigt
enkelt formuleras enligt följande: Kundlönsamhet (KLc) för en viss bankkund c (c som i
”customer”) är lika med skillnaden mellan de Totala Intäkter (TIc) och de Totala Kostnader (TKc)
som är hänförbara till kunden ifråga, det vill säga KLc = TIc – TKc. Denna modell är naturligtvis
för aggregerad och enkel för att ge någon egentlig vägledning för att kunna förstå vilka de centrala
bevekelsegrunderna är för lönsamhetsberäkning i bankverksamhet. Det måste mer i detalj
klargöras vad som ”döljer” sig bakom särskilt TIc, men också bakom TKc.
I traditionell bankverksamhet utgör bankens räntenetto en betydande del av dess totala intäkter,
vilket således gör räntenettot till en del av TIc på kundnivå. Räntenettots centrala ställning i en
bank markeras bland annat genom att posten räntenetto återfinns överst i bankens
resultaträkning. Denna post utgörs av skillnaden mellan bankens totala ränteintäkter och totala
räntekostnader, men på kundnivå är det viktigt att beakta att banker i allmänhet erbjuder både
låneprodukter och sparprodukter i sitt utbud av ”räntebärande” finansiella produkter. I ljuset av
detta hänvisas i litteraturen till användande av en produktionsansats i vilken sparande i en bank
inte ses som en ”kostnad” för banken för att kunna ge banklån, utan i stället betraktas sparandet
(det vill säga inlåningen) som en separat del av bankens totala produktion av finansiella
produkter och tjänster. Också denna del av verksamheten kan generera lönsamhet för banken i
och med att banken annars sannolikt skulle ha behövt finansiera sin utlåning till högre
räntekostnader på marknaden. Dessa räntekostnader, det vill säga den aktuella marknadsräntan i
varje specifikt fall, speglar gällande alternativkostnad för såväl bankens utlåning som dess
inlåning. Som kommer att visas nedan, innebär detta att totala intäkter hänförbara till kund
26 (57)
c (TIc) på kundnivå kan delas upp i nettointäkter från lån (𝑁𝑁𝐿𝑐 ) samt nettointäkter från sparande
(𝑁𝑁𝑆𝑐 ). Därtill kommer att banken även genererar ”icke-räntebärande” intäkter såsom avgifter och
provisioner på sina finansiella tjänster. På kundnivå brukar andra icke-räntebärande intäkter
(AIc) utgöra en mindre del av TIc – om än inte alltid. Denna uppdelning av en banks totala
intäkter i dels räntebärande nettointäkter på utlåningsprodukter (𝑁𝑁𝐿𝑐 ) respektive på
inlåningsprodukter (𝑁𝑁𝑆𝑐 ), dels andra icke-räntebärande intäkter på olika finansiella tjänster (AIc),
ger följande enkla modell för att beräkna lönsamheten på kundnivå (KLc) i en bank:
KLc = 𝑁𝑁𝐿𝑐 + 𝑁𝑁𝑆𝑐 + AIc – TKc
där
KLc = Kundlönsamhet kund c
𝑁𝑁𝐿𝑐 = Nettointäkt (räntemarginal) på utlåningsprodukter kund c
𝑁𝑁𝑆𝑐 = Nettointäkt (räntemarginal) på inlåningsprodukter kund c
AIc = Andra (icke räntebärande) intäkter kund c (avgifter/provisioner)
TKc = Totala (icke räntebärande) kostnader kund c (personal/mtrl/marknadsföring/realkap)
3.3 Från räntenetto till nettointäkter på utlånings- och inlåningsprodukter
Räntenettots märkbara betydelse för bankers lönsamhet framgår inte minst här i Sverige när våra
storbanker redovisar sina kvartalsrapporter. Även om också provisioner och avgifter på
finansiella tjänster ger intäkter för bankerna, är räntenettot alltjämt en högst betydande
finansieringskälla för att bankerna skall kunna klara av investeringar i ny infrastruktur, såsom
utbyggnader av betalningssystem. Ur den enskilda bankens synvinkel behöver inte detta vara fel,
men nödvändigheten av att öka andelen icke räntebärande intäkter betonades redan i samband
med avregleringen av de finansiella marknaderna i mitten av 1980-talet. Genom avregleringen
skulle bankerna utsättas för konkurrens, vilket skulle minska den då ofta i media
uppmärksammade och debatterade markanta skillnaden mellan ut- och inlåningsräntor. Detta
skulle i sin tur sätta press på bankerna att anpassa och utveckla sin prissättning. Vikten av det
senare underströks vid denna tidpunkt explicit bland annat av en bankforskare vars uttalande
återges i följande fritt översatta citat:
”Priset är den enda komponenten i marknadsmixen som direkt påverkar ett företags intäkter
utan att, såsom alla övriga komponenter, kräva ytterligare resursinsatser. Ändå tycks
prissättningen i banker vara dåligt utvecklad och ej integrerad i den övergripande
marknadsstrategin. Överhuvudtaget verkar priserna sättas utan ingående kännedom om vare
sig kostnadsstruktur eller kunders priskänslighet.”
Bankers prissättning har utvecklats sedan dess, vilket delvis beror på bankkrisen i början av 1990talet, den senaste globala finanskrisen och därefter införda förändringar i regleringen av
bankverksamhet. Detta har påverkat och utvecklat bankers prissättning vad gäller främst
avvägning mellan lönsamhet och risk, vilket givetvis är fundamentalt för bankens överlevnad.
Även bankers prissättning av finansiella tjänster har utvecklats en del och när det gäller vissa
bankkunder kan en bank till och med generera större avgiftsbaserade intäkter, i form av avgifter
(på betalningstjänster till särskilt företag inom handeln) och provisioner (vid finansiell rådgivning
27 (57)
och placering), än räntebärande nettointäkter. Beträffande konsumenter gäller dock vanligtvis det
omvända. I diagrammet nedan demonstreras därför hur den så kallade räntekurvan kan
användas för att dela upp en banks räntenettomarginal på produktnivå.
Räntekurvan kan sägas bestå av explicita och/eller implicita marknadsräntor på värdepapper (här
”riskfria” statspapper) med olika löptider. I diagrammet ovan antas att en bank har erbjudit en
viss kund ett femårigt lån, vilket har ”finansierats” genom kortare inlåning i form av en
sparplacering med tre månaders löptid. För att klarlägga utlåningens respektive inlåningens
”bidrag” till bankens lönsamhet, gäller följande: För en viss given sparprodukt j, i diagrammet en
tre månaders sparplacering, ges den relevanta (högre) marknadsräntan av räntekurvan (i detta
fall räntan på en tremånaders statsskuldsväxel). Denna marknadsränta kan betraktas som en
”fiktiv” intern ränteintäkt (irj), vilket ger att nettointäkten för denna sparprodukt på kundnivå
kan beräknas genom att sparbeloppet (Sj) multipliceras med skillnaden mellan den fiktiva interna
ränteintäkten (irj) och den sparränta (rj) som banken erbjuder kund c. För en bankkund med sitt
sparande i J olika sparprodukter j (där J alltså är lika med totalt antal sparprodukter kund c har i
banken, t ex om J = 3 så har kund c sitt sparande i sparprodukterna j = 1, 2 samt 3), blir bankens
totala nettointäkt på denna inlåning: 𝑁𝐼 f =
=i[𝑆
F
×(𝑖𝑟r − 𝑟r )]. På motsvarande sätt ges den
relevanta marknadsräntan (och därmed alternativkostnaden) för en viss låneprodukt i också av
räntekurvan (se femårslånet och den femåriga statsobligationen i diagrammet). Lånets storlek
(Li) gånger skillnaden mellan låneräntesats (ri) och den fiktiva interna räntekostnaden (iri) ger
således nettointäkten för denna låneprodukt på kundnivå. Bankens totala nettointäkter på
utlåning till kund c med I olika lån skulle därmed bli följande: 𝑁𝐼 f =
{
=1[𝐿
×(𝑟i − 𝑖𝑟i )].
Som också framgår i diagrammet benämns skillnaden mellan låneräntan (ri) och lånets
internränta (iri) för kreditriskpremie, medan skillnaden mellan sparproduktens internränta (irj)
och sparräntan (rj) benämnas inlåningspremie eller ”fundingpremie”. Dessa benämningar kan
förklaras av att en bank tar en kreditrisk vid utlåning och drar på sig extra omkostnader vid
inlåning. I en förhandlingssituation kan det som bankkund te sig rimligt att utgå ifrån att bägge
premierna är genomsnittsbaserade för olika typer av ut- och inlåningsprodukter och att banken
28 (57)
även har inkluderat ett visst vinstpåslag. På kundnivå bör det därför finnas visst
förhandlingsutrymme.
I takt med att de ökade likviditetskrav som ställs på banker i samband med införandet av det nya
baselregelverket (Basel III), kan en banks (fiktiva) internräntor förväntas påverkas uppåt. I
litteraturen förespråkas att en marginalkostnadsbaserad likviditetspremie läggs till internräntan.
I normalfallet torde storleken på denna premie öka med löptiden på såväl ut- som inlåning. Allt
annat lika innebär detta att den fiktiva interna ränteintäkten (irj) på en specifik sparprodukt j blir
högre ju längre tid den löper på. Detsamma gäller den interna räntekostnaden (iri) för lån i.
Tanken är att de därigenom ökade inlåningspremierna respektive minskade kreditriskpremierna,
på in- respektive utlåningsprodukter med långa löptider, skall leda till att en banks volymer
kommer att öka vad gäller långsiktigt sparande och minska när det gäller långfristiga lån.
En bank som finansierar lång utlåning med kort inlåning blir exponerad för ytterligare en finansiell
risk i form av ränterisk. I diagrammet ovan fångas detta upp av ränteriskpremien, vars storlek i
föreliggande exempel utan likviditetspremietillägg bestäms av skillnaden mellan den långa
(femåriga) och den korta (3-månaders) marknadsräntan, d v s iri – irj. Denna differens lämnas dock
utanför bankens kundlönsamhetsberäkning, eftersom den ränterisk en bank tar genom att låna in
kort och låna ut långt är en konsekvens av ett icke-kundrelaterat beslut i banken.
Efter denna utläggning kan ytterligare specificering göras av en banks lönsamhetsberäkning på
kundnivå, där bankens nettointäkter summeras för samtliga lån respektive allt sparande i olika
sparprodukter som kund c har enligt följande beräkningsformel:
KLc = ∑𝐼𝑖=1[𝐿𝑐𝑖 × (𝑟𝑖 − 𝑖𝑖𝑖 )] + ∑𝐽𝑗=1[𝑆𝑗𝑐 × (𝑖𝑖𝑗 − 𝑟𝑗 )] + AIc – TKc
där
𝐿𝑐𝑖 = Lånebelopp utlåningsprodukt i kund c (i =1,2….I)
𝑆𝑗𝑐 = Sparbelopp inlåningsprodukt j kund c (j =1,2….J)
ri = Låneräntesats på utlåningsprodukt i
rj = Sparräntesats på inlåningsprodukt j
iri = Marknadsbaserad internränta på utlåningsprodukt i
irj = Marknadsbaserad internränta på inlåningsprodukt j
3.4 Andra icke-räntebärande intäkter och kostnader
Det kvarstår att klargöra hur andra icke-räntebärande intäkter (AIc) samt de totala (icke
räntebärande) kostnaderna (TKc) kan beräknas på kundnivå. Omfattningen av andra ickeräntebärande intäkter för en specifik kund c ges av priset (pz) på och levererad kvantitet (𝑞𝑧𝑐 ) av
respektive finansiell tjänst z till denne kund, d v s om kund c utnyttjar Z olika finansiella tjänster kan
totala icke-räntebärande intäkter summeras till: AIc = ∑𝑍𝑧=1 𝑝𝑧 × 𝑞𝑧𝑐 . Detta kan te sig trivialt, men kan i
praktiken ställa betydande krav på såväl en banks prissättning som dess ekonomisystem.
I princip är tjänster inte lagringsbara, vilket sätter stort fokus på prissättningens inverkan på ett
effektivt resursutnyttjande. Detta blir särskilt uppenbart om efterfrågan på en tjänst varierar över
tiden, såsom t ex är fallet för betalningstjänster som varierar över såväl dygn, vecka, månad som
29 (57)
år. I teorin bör priset sättas högre när efterfrågan närmar sig den utbyggda kapacitetsnivån för att
därigenom ”signalera” den tillkommande kostnaden att investera i ytterligare kapacitet. I
praktiken skulle dock ett differentierat pris (avgift) på betalningar beroende på när de görs,
sannolikt komma att uppfattas som otydliga och allt annat än kundvänliga. Detta kan vara en
anledning till att en bank i stället väljer att ta betalt genom en fast avgift, vilken är oberoende eller
bara delvis beroende av den levererade kvantiteten 𝑞𝑧𝑐 till kund c eller, i det fall kund c utnyttjar
ett prispaketerbjudande, inte tar betalt överhuvudtaget – åtminstone inte genom en avgift.
En annan utmaning är att det många gånger är besvärligt att mäta såväl den kvantitet som den
kvalitet av en viss finansiell tjänst z som en specifik kund c erhåller. Lägg därtill att en stor andel
av infrastrukturkostnaderna är gemensamma för olika slag av finansiella tjänster, vilket i princip
omöjliggör för en bank att uppnå kostnadstäckning genom effektiv prissättning av desamma.
Själva lönsamhetsberäkningen behöver dock inte anses vara tveksam på kundnivå bara för att de
avgifter och/eller provisioner banken debiterar på denna nivå inte täcker sin andel av de totala
infrastrukturkostnaderna. Avgörande är om bankens tillämpade prissättning kan anses rimlig
utifrån effektivitetssynpunkt eller inte. Allmänt gäller att ju bättre priset speglar bankens
alternativkostnad desto rimligare torde prissättningen vara. I praktiken är det inte ovanligt att en
bank tillämpar en kombination av rörliga (pz) och fasta avgifter (Pz) eller, med andra ord, en
tariff. Bankens totala andra icke-räntebärande intäkter från kund c kan då beräknas enligt
följande: AIc = ∑𝑍𝑧=1(𝑝𝑧 × 𝑞𝑧𝑐 + 𝑃𝑧 ).
Hur en bank prissätter sina finansiella produkter och tjänster slår förr eller senare igenom på
bankens kostnadsstruktur. I en efterkalkyl framkommer till exempel om ett kundengagemang har
föranlett kreditförluster eller andra mer eller mindre oförutsedda kostnader. I en förkalkyl ses
dock dessa kostnader utifrån ett riskperspektiv. I en banks kundlönsamhetsberäkning ingår då
den uppskattade kreditförlustrisken som ett lägsta krav på kreditriskpremien, vilket i sin tur
avspeglas på kostnadssidan genom en riskjusterad kapitalkostnad. Detsamma gäller i princip
andra icke-räntebärande kostnader, men här är ”kostnadsriktighet” svårt att uppnå i och med att
en betydande andel av en banks infrastrukturkostnader är gemensamma för många av bankens
finansiella tjänster och därför endast schablonmässigt kan fördelas ut på enskilda kunder. Ur
beräkningshänseende skulle en hel del problem kunna undvikas om man inom en bank bortser
från de fasta infrastrukturkostnader som är gemensamma för flertalet eller samtliga tjänster. I
många beslutssituationer kan detta vara högst rimligt och även att rekommenderas, men utan en
ordentlig kostnadsanalys kan det finnas en risk att en bank synes ha många ”lönsamma”
bankkunder på kundnivå samtidigt som banken som helhet uppvisar dålig lönsamhet eller t o m
gör förluster. Lösningen på detta dilemma är då inte att schablonmässigt fördela sådana fasta
kostnader på varje enskild kund. Detta skulle mycket väl kunna leda till att ”fel” bankkunder
framstår som olönsamma respektive lönsamma för banken. Risken kan då vara betydande att
banken ”förlorar” fel kunder, vilket i sådana fall skulle kunna komma att leda till ännu sämre
resultat. Lägg därtill att den tillkommande (marginal)kostnaden för att attrahera nya kunder inte
är försumbar. Ur lönsamhetssynpunkt är det mestadels motiverat för en bank att eftersträva
långsiktiga kundrelationer. Ju fler långsiktiga kundrelationer, och därmed färre kunder som
banken ”förlorar”, desto lägre blir behovet och följaktligen bankens tillkommande kostnader för
att attrahera nya kunder.
30 (57)
Ett sätt att försöka komma runt kostnadsfördelningsdilemmat är att allokera gemensamma fasta
kostnader i steg. I ett första steg beräknas lönsamheten på kundnivå. Vid beräkning av om en
specifik kund c är lönsam eller inte beaktas då endast de kostnader som är särskilda för kund c.
Dessa kostnader benämns av ekonomer för särkostnader och inkluderar på kundnivå i detta fall
samtliga kostnader som direkt påverkas av att kund c är kund i banken och använder olika
finansiella produkter och tjänster i densamma. Denna användning medför att olika resurser u
förbrukas, varvid särkostnaden för denna resursförbrukning kan fastställas genom att först
multiplicera den förbrukade kvantiteten (𝑞𝑢𝑐 ) med en volymberoende rörlig kostnad (ku) och
därefter i förekommande fall lägga till en volymoberoende fast särkostnad (Kc) hänförbar till
kund c. Om kund c ger upphov till förbrukning av U olika resurser, skulle särkostnaden på
𝑐
𝑐
kundnivå kunna beräknas enligt följande: TKc = ∑𝑈
𝑢=1 𝑘𝑢 × 𝑞𝑢 + 𝐾 .
I nästa steg beräknas sedan lönsamheten för olika kundsegment. Kundlönsamheten (KLn)
avseende det segment n som kund c ingår i beräknas då som summan av kundlönsamheten på
kundnivå för samtliga kunder inom detta segment, d v s ∑𝐶𝑐=1 𝐾𝐾𝑐 om det finns C kunder i segment
n, minus den del av de gemensamma fasta kostnaderna som är särskilda för kundsegmentet
ifråga (Kn), såsom marginalkostnaden att attrahera nya kunder till segmentet för att ”ersätta”
kunder som ”förlorats” under en viss period. Detta ger följande samband: KLs = ∑𝐶𝑐=1 𝐾𝐾𝑐 − 𝐾 𝑛 .
De kvarstående gemensamma fasta kostnader som vare sig har kunnat hänföras till kundnivå
eller kundsegmentnivå fördelas inte. (I en större bank kan det dock finnas fler steg, varvid den
ovan beskrivna proceduren fortsätter på nästa nivå.) Icke fördelade gemensamma kostnader (KG)
brukar ekonomer benämna samkostnader. Resultatet för en viss bank B som helhet (RB) för en
bank, vilken har N olika kundsegment, skulle därmed kunna beräknas enligt följande: RB =
𝑛
𝐺
∑𝑁
𝑛=1 𝐾𝐾 − 𝐾 .
Genom att tillämpa ovan ”stegvisa” kostnadsfördelning, erhåller beslutsfattare inom en bank ett
bättre beslutsunderlag på såväl enskild produkt(tjänst)- och kundnivå som kundsegment- och
företagsnivå. Om t ex bankens resultat som helhet (RB) anses otillräckligt, kan
lönsamhetsberäkningarna på segmentnivå ge vägledning om inom vilket(a) kundsegment prisoch volymbeslut bör justeras om rådande marknadsförhållanden så tillåter. Här kan då även vad
som kan benämnas nätverksekonomi beaktas. Ett betalningsmedel, såsom betalkort, ökar
till exempel i värde för kortinnehavare ju fler butiker som accepterar betalkortet. Detta betyder i
sin tur att betalkortet blir attraktivare för andra konsumenter och även för butiksägare. I och med
att betalkort har låga rörliga kostnader och höga fasta kapacitetskostnader, skapas mervärde ju
fler som använder sådana kort. Närverksekonomi kan således betraktas som en naturlig del av
”finansieringen” av en banks infrastruktur.
31 (57)
3.5 En utvecklad enkel kundlönsamhetsmodell i en traditionell bank
Ovan genomgång ger följande utvecklade modell för att beräkna hur lönsam du är som bankkund:
𝐽
𝑐
𝑐
KLc = ∑𝐼𝑖=1[𝐿𝑐𝑖 × (𝑟𝑖 − 𝑖𝑖𝑖 )]+ ∑𝑗=1[𝑆𝑗𝑐 × (𝑖𝑖𝑗 − 𝑟𝑗 )]+ ∑𝑍𝑧=1(𝑝𝑧 × 𝑞𝑧𝑐 + 𝑃𝑧 ) – ∑𝑈
𝑢=1(𝑘𝑢 × 𝑞𝑢 + 𝐾 )
där
pz = Rörligt pris (avgift/provision) på finansiell tjänst z
𝑞𝑧𝑐 = Levererad kvantitet av finansiell tjänst z till kund c (z = 1,2…Z)
Pz = Fast pris (avgift/provision) på finansiell tjänst z
ku = Rörlig kostnad för resurs u
𝑞𝑢𝑐 = Förbrukad kvantitet av resurs u hänförbar till kund c (u = 1,2…U)
Kc = Fast särkostnad hänförbar till kund c
Även om vi som enskilda bankkunder inte har tillgång till information om vare sig bankens
lönsamhetskrav eller dess beräkningar av kundlönsamhet, kan det i en förhandlingssituation
ändå vara en fördel att ha kännedom om att det är ”hela” kundengagemanget över tid som gör en
kund lönsam för en bank och, inte minst, att bankens marginella (sär)kostnader för att knyta till
sig nya kunder tenderar att vara betydande. Rent taktiskt gäller det för oss som bankkunder att
vara klara över att vi, allt annat lika, bör erbjudas lägre låneränta om vår kreditvärdighet är hög
och likaså om lånet är kortfristigt. Vidare bör vi erhålla högre sparränta på vårt sparande om vi
binder detta under längre tid. Slutligen bör en banks avgifter på våra betalningar vara lägre om vi
undviker att göra dessa under perioder då betalningssystemet är hårt belastat. Detsamma gäller
om vi är flitiga användare av bankens betalkort när vi handlar, eftersom detta faktiskt ökar såväl
bankens intäkter från butiker som dess kostnadseffektivitet.
32 (57)
4. Har konsumenten möjlighet att göra rationella
långsiktiga val för sitt sparande
Seniorekonom Cecilia Hermansson, Swedbank, doktorand på Centrum för bank och finans,
KTH, där hon bedriver forskning om hushållens sparande.
Att spara är en komplex process som påverkas av många dynamiska faktorer. Det handlar om en
intertemporal aktivitet i en osäker miljö. Många hinder finns för att fatta rationella val, till
exempel tillgång till transparent och ”unbiased” information samt den egna förståelsen.
Frågan som ställts här är om konsumenten har möjlighet att göra rationella långsiktiga val för sitt
sparande. Att fatta långsiktiga sparbeslut är mycket svårt då det sker i en osäker miljö, det
handlar om hög komplexitet i form av produkter och ekonomiska utsikter samtidigt som hela den
finansiella marknaden befinner sig i en utveckling med stark förändringstakt. Rådgivning kan
teoretiskt underlätta för att minska kostnader för informationsinhämtning och reducera vanliga
misstag i beslutsprocessen. Rådgivning synes vara mest efterfrågad av dem som har motiv att
spara för pensionen. Frågan är dock om rådgivningen gör nytta. Empirisk forskning har få studier
som visar på positiva resultat, men desto fler som visar på nettokostnader. Rådgivare tenderar att
användas av dem som inte främst behöver dem, och den riskjusterade avkastningen för portföljer
som rådgivits är lägre än den som spararna själva hanterat. Rådgivning i framtiden tenderar att
bli mer situationsanpassad i samband med digitaliseringen, men frågan som många banker ställer
sig är hur förtroende byggs på nätet.
Vad påverkar vårt sparande och hur vi fattar finansiella beslut? Vad innebär bra val av finansiella
produkter - något som inte är helt lätt att utvärdera? Att det är svårt att fatta finansiella beslut är
känt, och vilka hinder möter konsumenten i sin strävan att göra rationella långsiktiga val. Det är
även betydelsefullt att fundera över vilka aktörer som hjälper oss att göra våra val, och hur väl
detta fungerar. För många som sparar långsiktigt är det viktigt att få stöd. När stöd söks och ges
byggs relationer mellan kund och bank/rådgivare upp.
Det finns en skillnad mellan kunder som agerar transaktionsmässigt utifrån pris och kvalitet på
sparprodukten, och kunder som agerar relationsmässigt, där även till exempel förtroendet för
rådgivaren får betydelse i beslutet. Samtidigt är utformningen av den finansiella rådgivningen
inne i en fas av förändring, inte minst till följd av digitalisering och globalisering. Nya aktörer på
nätet ger rådgivning digitalt utifrån algoritmer, och till lägre pris än tidigare. Att göra långsiktiga
val för att stärka den finansiella situationen vid pensioneringen kräver krav på konsumenten att
planera, och forskning visar att god planering lönar sig. Frågan är om det finns alternativ till god
planering och ett mer osystematiskt tillvägagångssätt, alternativ som kan underlätta för
konsumenterna men som ändå ger konsumenten hyggliga resultat.
33 (57)
4.1 Vad påverkar vårt sparande?
Sparande har ofta analyserats endera i en aggregerad nationalekonomisk miljö eller i en
individuell miljö, men först på senare tid har påverkan från bank och rådgivare, samt andra
aktörer inklusive familj, släkt och media, inkluderats i analysen.
Här diskuteras först de externa faktorer som påverkar sparbeslut, och som främst påverkar vår
förmåga att spara. Det handlar om den ekonomiska situationen, konjunkturen och utvecklingen i
den reala ekonomin och de finansiella marknaderna. Här ingår till exempel arbetsmarknad,
ränteutveckling och inflation. Likaså påverkar finanssektorns roll i samhället, till exempel bankoch försäkringsstrukturen i form av storlek och konkurrens. Samhällets regleringar av den
finansiella sektorn kan betyda mer eller mindre sparande av den enskilda konsumenten. Ett
annat viktigt område är skatter och socialförsäkringssystem. I Sverige är beskattningen av
sparande relativt hög, samtidigt som förmögenhets-, gåvo- och arvsskatt tagits bort.
Socialförsäkringarna skyddar hushållen vid arbetsförlust och sjukdom, och vård, skola och
omsorg finansieras i offentlig regi. Detta minskar individens behov av eget sparande. Det nya
pensionssystemet har dock ökat individens ansvar för att spara för pensionen. Den svenska staten
har ett relativt högt sparande. De svenska hushållen har också ett relativt högt sparande, men här
ingår även delar av pensionssparandet. Dessutom är svenska hushålls sparande ojämnt fördelat,
där några få sparar mycket och många ingenting alls.
Interna eller individuella faktorer som påverkar vår vilja att spara handlar om vår livssituation
(livscykeln). En relativt ung person lånar för att bygga upp ekonomin avsedd för familj och
boende, medan en medelålders person vanligen har detta bakom sig och börjar spara för
pensionen. Andra faktorer som påverkar våra sparbeslut kan vara utbildning, yrke, inkomst och
förmögenhet. Personlighetsdrag spelar också in, det vill säga hur individens attityder är till
sparande, självkontroll när det gäller att skjuta upp konsumtion till en senare tidpunkt, motiv för
sparande och riskprofil i samband med sparande.
Först på senare tid börjar analyser att fokusera på hur individer påverkas i sparbeslut genom
rådgivning, dels från aktörer i den finansiella sektorn, dels från bekanta, media och andra delar av
samhället. Marknadsföring från banker att det är viktigt att spara för pensionen kan betyda att
sparandet ökar. Rådgivares information om olika sparformer kan öka individens sparaktivitet.
4.1.1 Hur fattar vi finansiella beslut?
Vi skiljer mellan två sätt att fatta finansiella beslut. Det ena sättet kan uppfattas som rationellt i
den mening att efter att behoven identifierats, undersöker vi vilken information vi behöver och
efter att införskaffat relevant information väljer vi produkter och sedan utvärderar vi våra val. Det
andra sättet, som torde vara vanligare, är situationsanpassat. Efter att ha påverkats av vår
omgivning inser vi att ekonomin inte går ihop, vi behöver följa upp ekonomin och planera inför
framtiden, välja tjänster och skaffa kunskap och information om finansiella frågor. Men vi får inte
tillgång till den information vi behöver av olika skäl, och det gör att vi inte fattar rationella beslut.
34 (57)
4.1.2 Vad innebär ett bra val av finansiella produkter?
Hur ska man tänka kring vad som är ett bra val av finansiella produkter? Detta är en svår fråga,
inte minst som själva utvärderingen kan behöva göras många år framåt i tiden. För att underlätta
kan det vara bra att fokusera på två parametrar, nämligen risk och avkastning. Avkastningen
handlar om hur mycket sparprodukten förändras i värde över tiden. Risken handlar om hur
mycket avkastningen fluktuerar, det vill säga svänger upp och ned över tiden. En sparprodukt kan
avkasta 10 procent ett år, men sedan tappa 10 procent ett annat år. Eller så kan en sparprodukt
avkasta 2 procent ett år och tappa som högst 2 procent ett annat år. Dessa är bara två exempel.
Låg risk handlar om små svängningar och hög risk handlar om stora svängningar.
Vi tänker oss att en fond ger en avkastning på 5 procent, och att risken är 7 procent. En annan fond
ger också 5 procent men risken är 10 procent. Då borde ett bra val vara att välja en fond som har lägre
risk, men som ändå genererar samma avkastning. Kunden måste själv förhålla sig till vilken risk som
önskas. För rådgivaren handlar det om att kunna förklara begreppet risk på ett bra sätt, och att kunna
förklara vad som verkar rimligt kring utbytet risk och avkastning utifrån kundens egen kontext, det
vill säga vilka spar- och lånebehov som finns och vilken riskprofil som föredras.
4.1.3 Det är svårt att fatta rationella långsiktiga finansiella beslut
Det finns olika hinder för konsumenten när rationella finansiella beslut ska fattas och inte minst
när dessa är långsiktiga. I fokus är tillgången till information. Många konsumenter upplever och
har svårigheter i att bedöma den direkta nytta med att samla in information och utvärdera
alternativen. Många konsumenter får heller inte tillgång till den information de skulle behöva.
Många vet inte vilken information de skulle behöva.
Det finns skillnader mellan konsumenter avseende hur stor insynen är i den finansiella
marknaden. Hög transparens kännetecknas av lättillgänglig, jämförbar och förståelig
information. Andra kännetecken är att konsumenter på ett enkelt och väl genomförbart vis kan
jämföra priser och kostnader på finansiella produkter och tjänster.
Konsumenter kan även begränsas att agera hur de vill på den finansiella marknaden. Inlåsningar
handlar om konsumenternas möjligheter att röra sig mellan aktörer på den finansiella
marknaden. Konsumenten kan låsas till en specifik aktör vilket begränsar hans eller hennes
möjligheter att på ett enkelt sätt byta leverantör av en tjänst.
Den finansiella förmågan styr också våra möjligheter att fatta rationella val. Det handlar om de
grundläggande kunskaperna om skeenden och produkter som har en större inverkan på den
privata ekonomin. Räkneförmåga spelar stor roll, men även förståelse för finansiella begrepp som
räntor, inflation, risk och avkastning. När det gäller produkter påverkas våra val av om vi känner
till och förstår produkterna eller inte. En närliggande fråga är det egna engagemanget. En
intresserad person har lättare att göra bra val än en person som uppfattar ämnet som tråkigt och
tidskrävande. Andra faktorer som kan skapa hinder handlar om socio-ekonomiska och
demografiska faktorer. Ålder t ex kan påverka vår förmåga att ta till oss information,
35 (57)
Är kunder som sparar transaktions- eller relationsbenägna, eller någonting mittemellan?
Inte alla kunder önskar få rådgivning av bank eller andra finansiella institutioner. De kan sakna
tillit och förtroende för banken eller rådgivningen. De kanske inte vill ta den tid som behövs i
anspråk att söka upp rådgivare, eller de upplever inte att banken förstår vilken kontext de
befinner sig i och vilka behov de har. Dessa kunder kanske i stället fattar besluten på egen hand,
möjligen med råd från tidningar och andra media, eller från släkt och vänner. De utvärderar
bankens produkter utifrån pris och kvalitet, det vill säga den historiska avkastningen, och
eventuellt med ett framåtblickande perspektiv. Dessa kunder har ett transaktionsbeteende, där
det finansiella beslutet och köptillfället är isolerat från tidigare köp. De kunder som har större
finansiell förmåga kommer sannolikt ta bättre beslut än kunder som har liten finansiell förmåga.
Den relationsbenägna söker istället relationen, och ser denna som en möjlighet att få information
och minska de egna skevheterna i beslutsfattandet. De ser köpbeslutet i social och historisk
kontext, där rådgivarens förståelse för kunden skapar förtroende. Här handlar beslutet inte bara
om pris och kvalitet, utan om att bejaka rådgivarens råd, vilket kan påverka beslutet. Här finns
också möjligheter för banken att sälja produkter som kunden kanske inte annars skulle ha valt.
Här finns med andra ord utrymme för både sund rådgivning och försäljning som inte passar
kundens kontext.
Bank- och försäkringsindustrin är en relationsförknippad bransch, liksom många andra
branscher där tjänster säljs till kund. Men många kunder kan söka relationer vid vissa tillfällen,
för att sedan inte behöva relationer vid andra. Här finns ett mellanting mellan transaktions- och
relationsbeteende som vi kallar interimistisk relation, eller situationsanpassad relation. Här finns
relationsattribut, men dessa är svagare än för den djupa relationen. Här har kunden ett lägre
förtroende, men samtidigt ett större förtroende än vid ett rent transaktionsbeteende.
4.2 Finansiell rådgivning idag och imorgon
Den finansiella rådgivningen har traditionellt skett på bankkontor, eller på andra platser där den
finansiella aktören ansikte mot ansikte möter kunden. I allt större utsträckning sker nu
rådgivningen per telefon, och så småningom blir den digital, det vill säga digitala verktyg tar över
rådgivarens roll. Kanske ges förslag på 10-12 typsparportföljer som kunden kan välja mellan
beroende vem kunden är och vilka behov som finns. Olika sätt att komma fram till vem kunden är
ingår då i det digitala gränssnittet. Redan idag har aktörer som Wealthfront i Sillicon Valley i USA
expanderat kraftigt med en affärsmodell som innebär att några väl utvalda algoritmer styr
kundens beslut utifrån den risk- och behovsprofil som mejslats ut efter att kunden svarat på
några frågor. Sparprodukterna förmedlas till lägre pris, och den expansion som nu syns kan
innebära en allt större grupp av liknande aktörer som konkurrerar globalt, och som därmed sätter
press på svenska aktörer.
Digitaliseringen sker sannolikt både som ett sätt för finansiella aktörer att pressa kostnader och
standardisera tjänsterna, och som ett sätt att tillgodose kundens önskemål att spara tid och
effektivisera sin konsumtion av finansiella tjänster.
36 (57)
Vad visar forskningen om finansiella rådgivares betydelse för sparandet?
Det enskilt största argumentet för rådgivning i samband med att fatta finansiella beslut är att
investerare rent teoretiskt skulle kunna få en nettonytta (fördelar från rådgivningen minus
kostnader för rådgivningen) genom att 1) kognitiva fel kan reduceras inte minst som många
konsumenter gör misstag i komplexa situationer samt att 2) investeraren får lättare tillgång till
annars kostsam information och då kan fatta bättre beslut. Ekonomiska skalfördelar och en hjälp
att minska misstag är således en teoretisk grund för rådgivning.
Teorin har dock inte kunnat bekräftas empiriskt. Endast några få studier visar på nettonytta och
då i form av en bättre diversifiering av portföljer (se till exempel Kramer, 2012). Annan forskning
visar istället att råd inte är ”unbiased” utan utformats utifrån de incitament och belöningssystem
som rådgivningen omgärdats av (Inderst & Ottaviani, 2009, 2012). Hackethal, Haliassos, &
Japelli (2012) visar till exempel att portföljer som erhållit rådgivning hade lägre avkastning och
ett sämre utbyte mellan risk och avkastning, således lägre Sharpekvoter eller riskjusterad
avkastning i de portföljer som rådgivare administrerat. Mer pengar flödar även till fonder efter att
investerare fått råd, till skillnad från enskilda aktier, och omsättningen på de rådgivande kontona
är högre. Det är heller inte alltid kunderna som bäst behöver råd som får det, utan de som
förväntas ge bäst lönsamhet för den finansiella aktören. Andra forskare som funnit liknande
resultat är Mullainathan, Noeth & Schoar (2012) och Chalmers & Reuter (2012).
4.3 Att göra långsiktiga val i sparandet – även enkla tumregler fungerar
ganska bra
Binswanger & Carman (2012) diskuterar hur ”real people make long-term decisions: the case for
retirement preparation” och finner att de som har god planering för sin pensionering har 3,7
gånger förmögenhet jämfört med ett osystematiskt angreppssätt. Men god planering kan
innebära mycket arbete och kunnande, och även utgifter för rådgivning som är svåra att
utvärdera, och därför undersöker de om det finns alternativ till detta ideala angreppssätt. Många
studier har hittills bara jämfört de två ytterlighetsfallen, men Binswanger och Carman öppnar
upp för att hitta alternativ med enkla tumregler som investeraren kan använda sig av, t ex
månadssparande till en bred pensionsfond. De finner att den grupp som använder sig av enkla
tumregler hade 2,4 gånger förmögenheten för de som agerar helt osystematiskt. Detta kan ge
hopp för dem som anser att det är tidskrävande och tråkigt att behöva planera för
pensioneringen, några enkla sparbeslut kan räcka långt jämfört med att inte göra någonting alls.
4.4 Några slutsatser
•
Sparande är en komplex process, som påverkas av många faktorer och innebär en dynamisk
och intertemporal aktivitet i en osäker miljö.
•
Många hinder finns för att fatta rationella val, t ex tillgång till transparent och ”unbiased”
information samt den egna förståelsen.
•
Rådgivning tenderar att vara mest efterfrågad av dem som sparar för pensionen, mest
komplext att fatta långsiktiga val – men gör rådgivningen nytta? Rådgivare ges till dem som
inte främst behöver dem, och nettonyttan ofta negativ, men resultaten är blandade.
37 (57)
•
Rådgivning i framtiden tenderar att bli mer situationsanpassad i samband med
digitaliseringen, men frågan är hur förtroende byggs på nätet.
•
God planering leder till högre förmögenhet vid pensionering jämfört med ett osystematiskt
tillvägagångssätt, men enkla tumregler fungerar också ganska bra.
Referenser:
Bhattacharya, U., Hackethal, A., Kaeser, S., Loos, B., and Meyer, S. (2012), Is unbiased financial
advice to retail investors sufficient? Answers from a large Field Study, Review of Financial
Studies, 25 (4), 975-1032.
Binswanger, J. and Carman, K.G. (2012). How real people make long-term decisions: The case for
retirement preparation. Journal of Economic behavior and Organization. Vol 81 (1), 39-60.
Bleuthgen, R., Gintshcel, A., Hackethal, A., ad Müller, A. (2008) Financial advice and individual
investors’ portfolios, European Business School Working Paper, available at SSRN: http://
ssrn.com/abstract=968197. Accessed 20 October, 2014.
Chalmers, J. and Reuters, J. (2011), What is the impact of financial advisors on retirement
portfolio choices and outcomes? NBER Working Paper, 18158.
Eriksson,K., & Hermansson, C. (2014). Searching for new saving behavior theories: How
relationships between banks’ customers and advisors affect household saving. International
Journal of Bank Marketing, 32(4), 279-299.
Hackethal, A., Haliassos, M and Jappelli, T. (2012), Financial advisors: A case for babysitters?
Journal of Banking and Finance, 36, 509-524.
Kramer, M.M. (2012), Financial advice and individual investor portfolio performance, Financial
Management, 395-428.
Inderst, R. and Ottaviani, R. (2009), Misselling through agents, American Economic Review, 99
(3), 883-908.
Inderst and Ottaviani (2012), How (not) to pay for advice: A framework for consumer financial
protection, Journal of Financial Intermediation, 105, 393-411.
Mullainathan, S., Noeth, M., and Schoar, A. (2012). The market for financial advice: An audit
study, NBER Working Paper, 17929.
38 (57)
5. Räknefärdighet och finansiell förmåga
Johan Almenberg, fil dr nationalekonomi, forskar om hushållens finansiella förmåga.
Tidigare publicerad i Ekonomisk Debatt, nr 5 2011.
Data från Finansinspektionens konsumentundersökning 2010 visar att många vuxna svenskar
har svårt att klara enkla beräkningar och har bristande kunskaper om elementära finansiella
koncept. De saknar med andra ord räknefärdighet och finansiell förmåga, eller det som i
forskningen betecknas financial literacy. Såväl svensk data som studier från andra länder
indikerar att bristan-de räknefärdighet och finansiell förmåga kan påverka hushållens
ekonomiska beslutsfattande.
Den ekonomiska och finansiella utvecklingen under de senaste decennierna har fått till följd att
vanliga hushåll ställs inför allt större och mer komplexa finansiella beslut.
Ett exempel på denna utveckling är pensionsreformer som ersätter förmånsbestämda system med
premiebestämda system, vilket innebär en väsentlig överföring av risk från staten till individen. I
många länder har den här typen av reform dessutom sammanfallit med att individen fått ett allt
större inflytande över hur fonderade pensionsmedel investeras. I Sverige gäller detta inte bara
PPM utan även de tjänstepensioner som utgör en stor del av hushållens finansiella sparande.
Ett annat exempel är att en kraftig ökning av bostadspriserna har fått till följd att hushållens
balansräkningar expanderat. Visserligen ökar både tillgångssidan och skuldsidan men om
inkomsterna inte ökar i samma takt resulterar detta i en förändring av riskbilden. En misslyckad
bostadsaffär kan plötsligt innebära att man förlorar ett par årslöner, snarare än några
månadslöner.
Samtidigt erbjuder marknaden allt mer komplexa finansiella produkter till vanliga småsparare.
Det är exempelvis inte någonting ovanligt att i dagstidningarna se helsidesannonser för
webbplattformar som erbjuder vanliga konsumenter möjligheten att handla med derivat.
Denna utveckling föranleder en fråga: hur pass väl rustade är hushållen att fatta välgrundade
finansiella beslut?
En växande forskning försöker besvara den frågan. Olika mått används för att mäta relevanta
kompetenser, från mått på kognitiv förmåga i allmänhet, och räknefärdighet i synnerhet, till mer
kunskapsbaserade mått som undersöker hur mycket individer vet om grundläggande finansiella
produkter och koncept.
Exempel på tidiga forskningsinsatser är Bernheim (1998) som tittar på grundläggande finansiell
förmåga hos den amerikanska befolkningen och Hilgert med flera (2003) som undersöker
amerikaners kunskap om vanliga finansiella produkter.
En central slutsats från den här typen av forskning är att många vuxna har svårt att klara enkla
beräkningar och har bristande kunskaper om elementära finansiella koncept. De saknar med
andra ord det som i den internationella forskningen benämns financial literacy.
Under de senaste åren har forskningsområdet vuxit snabbt. Lite förenklat kan man säga att
området i dag har tre huvudgrenar. En första gren strävar efter att mäta kunskapsnivåerna
avseende finansiell förmåga eller räknefärdighet. En andra gren försöker koppla uppmätta
skillnader i dessa kompetenser till individuella ekonomiska utfall, i synnerhet till utfall som
39 (57)
framstår som rena misstag. En tredje gren ägnar sig åt att utforma och utvärdera interventioner
för att höja kunskapsnivåer och minska risken för att bristande finansiell förmåga resulterar i
dåliga ekonomiska utfall.
Bristande finansiell förmåga har dokumenterats i en rad utvecklade länder och med stora
skillnader mellan olika grupper i befolkningen (se till exempel Bernheim 1998; Hilgert med flera
2003; OECD 2005, van Rooij med flera 2007; Banks och Oldfield 2007; Lusardi och Mitchell
2007; McArdle med flera 2009). Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett samhällsproblem, men
bristande finansiell förmåga kan få negativa konsekvenser för hushållens ekonomiska utfall och i
förlängningen för välfärden i samhället.
På senare tid har en rad studier funnit att både räknefärdighet och finansiell förmåga är kopplade
till hushållens finansiella beslutsfattande. Denna forskning indikerar att individer med sämre
räknefärdighet och lägre finansiell förmåga sparar mindre, planerar mindre inför ålderdomen,
betalar högre avgifter för finansiella transaktioner och är mer benägna att få problem med sina
bolån (utöver ovannämnda studier se även till exempel Agarwal, Driscoll, Gabaix och Laibson
2009; Lusardi and Tufano 2009; Agarwal and Mazumder 2010; Gerardi med flera 2010). Mycket
tyder alltså på att åtskilliga hushåll begår misstag av den enkla anledningen att de saknar goda
förutsättningar för att fatta välgrundade beslut i finansiella frågor. Felaktiga finansiella beslut kan
få allvarliga konsekvenser för individens senare välfärd, till exempel i form av att man inte lyckas
uppnå ett långsiktigt sparmål, att man tar stora ekonomiska risker utan att inse det och därför
inte förutser de eventuella följderna, eller genom att få låg riskjusterad avkastning på grund av
dåligt diversifierade portföljer.
Den forskning som diskuteras ovan avser utländska förhållanden, inte minst läget i USA. Det
finns viktiga skillnader mellan de finansiella marknaderna i olika länder och det är inte på
förhand givet att kopplingen till ekonomiska utfall skulle vara lika stark för svensk del. Sverige
har till exempel ett väl utformat pensionssystem som lyfts fram som en förebild i många andra
länder. Under 2010 genomförde jag och Finansinspektionen tillsammans en undersökning av ett
representativt urval vuxna svenskar där vi inkluderade standardmått på både räknefärdighet och
finansiell förmåga. Måtten är beprövade och har använts i åtskilliga utländska studier – däremot
var det första gången de användes i en svensk undersökning. Syftet är i första hand att se hur det
är ställt med hushållens räknekunskaper och finansiella förmåga samt att undersöka om dessa
kompetenser verkar ha en koppling till ekonomiskt beslutsfattande även i Sverige. I den här
artikeln beskrivs några centrala resultat från undersökningen. Huvudresultatet är att många
vuxna svenskar har låg räknefärdighet och klart bristande finansiell förmåga. En mer ingående
analys återfinns i Almenberg och Widmark (2011b). Andra aspekter av undersökningen som inte
diskuteras mer ingående i den här artikeln analyseras i Almenberg och Gerdes (2011) samt
Almenberg och Säve-Söderbergh (2011).
40 (57)
5.1 Om undersökningen
I syfte att mäta räknefärdighet och finansiell förmåga hos den vuxna befolkningen inkluderades
två uppsättningar enkätfrågor i Finansinspektions konsumentundersökning 2010.
Datainsamlingen gjordes genom telefonintervjuer med omkring 1 300 personer i åldrarna 18–79 i
maj och juni 2010. Ett obundet slumpmässigt representativt urval av Sveriges befolkning i
åldrarna 18–79 drogs från Statens personadressregister och matchades med telefonnummer från
PAR-databasen. För att minimera bortfallet kontaktades individer i urvalet upp till 8 gånger vid
olika klockslag och på olika dagar tills kontakt nåtts. Svarsfrekvensen var 49 procent. Urvalet är
jämnt fördelat mellan män och kvinnor. Genomsnittsåldern är 44 år. Mer detaljerad information
om datainsamlingen och urvalet redovisas i Almenberg och Widmark (2011a, 2011b).
Undersökningen innehöll sex frågor om räknefärdighet och sex frågor om finansiell förmåga.
Därutöver innehöll enkäten ett antal frågor om individens privatekonomi och bakgrund. Frågorna
om räknefärdighet introducerades år 2002 i den longitudinella undersökningen English
Longitudinal Study of Ageing (se Steel med flera 2003 samt Banks och Oldfield 2007). Frågorna
om finansiell förmåga bygger i hög grad på de frågor som introducerades i de longitudinella
studierna US Health and Retirement Study år 2004 samt RAND American Life Panel år 2006
(see Lusardi och Mitchell 2006, 2007). Frågorna översattes till svenska med så små ändringar
som möjligt. Olika kombinationer av de här frågorna har använts i ett antal studier och då
beskrivits som mått på räknefärdighet, kognitiv förmåga eller finansiell förmåga.
Gränsdragningen mellan räknefärdighet och finansiell förmåga är inte konsekvent i litteraturen
(se Hung med flera 2009). En viss konsensus finns emellertid kring att definiera finansiell
förmåga som mer kunskapsbaserad, utifrån till exempel kunskap om finansiella koncept och
produkter, medan räknefärdighet är mer kopplat till kognitiv förmåga, i synnerhet till förmågan
att hantera kvantitativ information och utforma enkla beräkningar. Man kan se på räknefärdighet
som ett stöd för finansiell förmåga.
Tabell 1 Frågor om räknefärdighet samt andel rätta svar
Fråga
1. Du köper en bok för 85 kr och betalar med 100 kr. Hur
mycket växel borde du få?
2. En butik har rea och erbjuder då alla sina varor till
halva priset. En stol kostar 3 000 kr innan rean. Hur
mycket kostar den under rean?
3. Om sannolikheten att få en sjukdom är 10 procent, hur
många av 1 000 personer kan förväntas få sjukdomen?
4. En bilhandlare erbjuder en begagnad bil för 60 000 kr.
Det är två tredjedelar av vad den kostade som ny. Hur
mycket kostade bilen som ny?
5. Fem personer vinner ett lotteri och ska dela på vinsten.
Om vinsten de ska dela på är 2 miljoner, hur mycket får
var och en?
Anta att du har 200 kr på ett sparkonto. Räntan är 10
procent om året och sätts in på samma konto. Hur
mycket har du på kontot efter två år?
Källa: Almenberg och Widmark (2011a)
Rätt svar
Andel med rätt svar
15 kr
95,6 procent
1 500 kr
97,5 procent
100 personer
87,4 procent
90 000 kr
63,1 procent
400 000 kr
68,8 procent
242 kr
35,2 procent
41 (57)
De sex räknefärdighetsfrågorna i undersökningen syftar till att mäta individens grundläggande
räknefärdighet. Frågorna och andelen rätta svar redovisas i tabell 1. De sex frågorna om finansiell
förmåga syftar till att mäta kunskaper om grundläggande finansiella begrepp som ränta, inflation
och riskdiversifiering. Frågorna och andelen rätta svar redovisas i tabell 2.
Tabell 2 Frågor om finansiell förmåga samt andel rätta svar
Fråga
1. Anta att räntan på ditt sparkonto är 1 procent och
inflationen är 2 procent. Om du låter dina pengar stå på
kontot i ett år, kommer du kunna köpa mer, lika mycket,
eller mindre för pengarna vid årets slut?
2. ”Att köpa aktier i ett enstaka företag är vanligtvis säkrare
än att köpa andelar i en aktiefond.” Sant eller falskt?
3. Obligationer är värdepapper som löper med fast ränta
under viss tid. Om räntan går ner, vad händer med
obligationspriserna?
4. Vilket har historiskt sett gett högst avkastning på lång
sikt, aktier eller obligationer?
5. ”Aktier brukar gå upp och ner i värde mer än vad
obligationer gör.” Sant eller falskt?
6. ”En investering som ger högre avkastning än
genomsnittet har sannolikt högre risk än genomsnittet.”
Sant eller falskt?
Rätt svar
Andel med rätt svar
Mindre
59,4 procent
Falskt
68,4 procent
De går upp
18,2 procent
Aktier
66,4 procent
Sant
88,4 procent
Sant
82,8 procent
Källa: Almenberg och Widmark (2011a).
5.2 Låga nivåer av räknefärdighet och finansiell förmåga
Resultaten ovan tyder på att många vuxna svenskar har svårt med enkla beräkningar. Exempelvis
klarade 13 procent av deltagarna i undersökningen inte av att ge ett korrekt svar på en enkel fråga
som innehöll en sannolikhet på tio procent och 31 procent lyckades inte ge ett korrekt svar på en
fråga där man ska dela 2 miljoner med 5. Merparten av de som inte lyckades ge ett korrekt svar
gav felaktiga svar. Endast en mindre del svarade att de inte visste.
Resultaten vad gäller finansiell förmåga är också dåliga. 32 procent av deltagarna lyckades till
exempel inte ge ett korrekt svar på frågan om risk och diversifiering och 41 procent av deltagarna
lyckades inte ge ett korrekt svar på frågan om inflation och köpkraft.
Undersökningen pekar på stora och statistiskt signifikanta skillnader mellan olika grupper i
befolkningen.
42 (57)
Tabell 3 Räknefärdighet och finansiell förmåga i olika befolkningsgrupper
Obs.
Ålder
18-29
30-39
40-49
50-64
65+
Räknefärdighet (max = 6)
Rätt svar Fel svar Vet ej
Finansiell förmåga (max = 6)
Rätt svar Fel svar
Vet ej
382
176
205
318
203
4,33
4,85
4,84
4,47
4,06
1,21
0,90
0,90
1,09
1,30
0,46
0,24
0,26
0,44
0,65
3,44
4,02
4,21
4,10
3,68
1,50
1,23
1,18
1,17
1,39
1,06
0,75
0,60
0,73
0,93
803
357
134
4,18
4,87
5,28
1,27
0,85
0,69
0,55
0,28
0,04
3,55
4,15
4,78
1,46
1,13
0,91
1,00
0,72
0,31
Månadsinkom
< 15 tkr
15-20 tkr
20-25 tkr
25-30 tkr
30-35 tkr
35-40 tkr
> 40 tkr
325
184
200
164
120
50
105
4,03
4,23
4,37
4,82
4,87
5,02
5,39
1,28
1,22
1,19
0,96
0,93
0,94
0,58
0,70
0,55
0,45
0,21
0,21
0,04
0,03
3,29
3,42
3,70
4,17
4,43
4,54
4,84
1,50
1,42
1,37
1,24
1,16
1,04
0.87
1,21
1,15
0,93
0,59
0,42
0,42
0,30
Kön
Män
Kvinnor
661
641
4,72
4,23
1,02
1,17
0,26
0,60
4,17
3,49
1,25
1,38
0,58
1,13
Födelseland
Sverige
Utland
1 194
105
4,51
4,12
1,08
1,28
0,41
0,60
3,87
3,44
1,31
1,31
0,82
1,25
Totalt
1 302
4,48
1,10
0,43
3,84
1,31
0,85
Utbildning
Ej högskola
Kandidatnivå
Magister
eller högre
Källa: Almenberg och Widmark (2011a).
Tabell 3 visar att nivåerna för räknefärdighet och finansiell förmåga är lägre bland äldre, bland de
med låg utbildning eller låga inkomster, bland kvinnor och bland utrikes födda.
Mönstren liknar de man ser i andra länder. Svenskarna presterar inte särskilt dåligt i jämförelse,
men inte heller särskilt bra. Det som möjligtvis sticker ut för svensk del är att de unga presterar
dåligt även på räknefärdighetsfrågorna, vilket väcker frågor kring hur skolans kvalitet har
utvecklats. Skillnaderna mellan olika grupper är stora och i viss utsträckning additiva, vilket
medför att vissa grupper är särskilt utsatta. Män i åldern 40–49 år och med en månadsinkomst
över 40 000 kr har i genomsnitt 5,6 korrekta svar på de sex räknefärdighetsfrågorna och 5,1
korrekta svar på de sex frågorna om finansiell förmåga. Motsvarande antal korrekta svar bland
kvinnor över 65 års ålder och med en månadsinkomst under 15 000 kr är 3,3
respektive 3,0
43 (57)
5.3 Kunskap har betydelse för finansiellt beslutsfattande
Vi ser stora skillnader mellan individer när de grupperas efter finansiellt beteende. Exempelvis är
nivåerna för både räknefärdighet och finansiell förmåga högre bland individer som har ett
långsiktigt sparande, använder bank på internet, deltar på aktiemarknaden eller äger en bostad.
Sambanden verkar överlag inte bero på skillnader i andra egenskaper hos individerna, till
exempel ålder, utbildning eller inkomst. 1
Nivåerna på räknefärdighet och finansiell förmåga är även högre bland dem som är mer villiga att
ta risker. Det riskmått som används i enkäten är baserat på den så kallade allmänna riskfrågan
som används i Dohmen med flera (2009, 2010) och som trots sin enkelhet visat sig vara en bra
indikator på individuella riskpreferenser. Sambandet överensstämmer med resultaten i Calvet
med flera (2007), att individer med mer utbildning tar större risk i sina aktieinvesteringar, samt
med de studier som på en mer generell nivå hittar ett positivt samband mellan kognitiv förmåga
och risktagande, till exempel Fredrick (2005) och Benjamin med flera (2006).
Kopplingen mellan räknefärdighet och finansiell förmåga å ena sidan och risktagande å andra
sidan kan vara en delförklaring till det positiva sambandet med deltagande på
tillgångsmarknader, men en djupare analys tyder på att räknefärdighet och finansiell förmåga är
positivt korrelerade med deltagande på aktiemarknaden även utöver vad som kan förklaras av
riskpreferenser.
Sambandet mellan räknefärdighet och långsiktigt sparande är ett undantag. När man beaktar bakgrundsvariabler upphör
kopplingen däremellan att vara statistiskt signifikant. Finansiell förmåga är dock fortsatt signifikant.
1
44 (57)
Tabell 4 Räknefärdighet, finansiell förmåga och finansiellt beslutsfattande
Räknefärdighet (max = 6)
Fel svar
Finansiell förmåga (max = 6)
Obs
Rätt svar
Vet ej
Rätt svar Fel svar Vet ej
Ja
Nej
974
319
4,58
4,20
1,06
1,19
0,36
0,61
4,01
3,31
1,26
1,48
0,73
1,21
Internetbank
Ja
Nej
1048
253
4,66
3,72
1,00
1,49
0,34
0,79
3,97
3,27
1,27
1,50
0,76
1,23
Ja
Nej
703
599
4,79
4,11
0,95
1,27
0,62
0,27
4,27
3,33
1,17
1,49
0,56
1,19
Äger en bostad
Ja
Nej
833
468
4,67
4,14
1,01
1,26
0,32
0,60
4,09
3,38
1,22
1,47
0,69
1,14
Rörlig ränta på bolån
Mindre än en tredjedel
En till två tredjedelar
Mer än två tredjedelar
221
107
262
4,64
4,78
4,98
1,02
1,03
0,84
0,34
0,20
0,19
3,97
4,30
4,40
1,26
1,20
1,07
0,77
0,50
0,53
Risktagande
Lågt
Mellan
Högt
465
418
419
4,16
4,50
4,80
1,20
1,11
0,97
0,64
0,39
0,23
3,46
4,05
4,03
1,41
1,23
1,37
1,13
0,72
0,60
Totalt
1 302
4,48
1,10
0,43
3,84
1,31
0,85
Långsiktigt sparande
Deltar på
aktiemarknaden
Källa: Almenberg och Widmark (2011a).
I Almenberg och Widmark (2011a, 2011b) redovisas resultatet från probitregressioner som
undersöker sambandet mellan å ena sidan deltagande på aktie- respektive bostadsmarknaden
och å andra sidan räknefärdighet, finansiell förmåga och andra egenskaper hos individen, såsom
utbildning, inkomst, ålder, kön och risktagande. Resultaten sammanfattas i tabell 5. I första
kolumnen redovisas den partiella korrelationen för räknefärdighet respektive finansiell förmåga
med deltagande på aktiemarknaden när man inte kontrollerar för andra egenskaper hos
individen. Korrelationen är i båda fallen positiv och förhållandevis stor. I kolumn två
kontrolleras för andra egenskaper hos individen. I kolumn 3 och 4 görs motsvarande för
sambandet med deltagande på bostadsmarknaden.
45 (57)
Tabell 5 Räknefärdighet, finansiell förmåga och deltagande på aktie- och
bostadsmarknaden Probitregressione
Räknefärdighet (skala 0–6)
Finansiell förmåga (skala 0–6)
Ålder
Ålder2
Kvinna
Aktiemarknaden
(1)
(2)
Bostadsmarknaden
(3)
(4)
0,06
0,03
[0,01]*** [0,01]***
0,10
0,07
[0,01]*** [0,01]***
0,00
[0,01]
0,00
[0,00]
0,02
[0,04]
0,04
[0,01]***
0,06
[0,01]***
Utbildning (baseline: endast
Gymnasieutbildning
Yrkesutbildning
Högskola upp till kandidatnivå
Magisternivå eller högre
Attityd till risktagande (skala 1–10)
Inkomst före skatt (baseline: < 15
15 000–19 999
20 000–24 999
25 000–29 999
30 000–34 999
35 000–39 999
40 000+
Antal observationer
Pseudo R2
1 132
0,10
0,04
[0,01]***
0,01
[0,01]***
0,06
[0,01]***
0,00
[0,00]***
-0,04
[0,03]
0,15
[0,06]**
0,13
[0,06]**
0,16
[0,06]***
0,34
[0,06]***
0,02
[0,01]***
0,03
[0,06]
0,06
[0,06]
0,09
[0,06]
0,12
[0,07]*
0,00
[0,01]
0,11
[0,05]**
0,11
[0,05]**
0,18
[0,05]***
0,22
[0,06]***
0,27
[0,06]***
0,35
[0,05]***
1 132
0,17
0,18
[0,04]***
0,19
[0,04]***
0,17
[0,04]***
0,26
[0,04]***
0,27
[0,05]***
0,23
[0,05]***
1 132
0,31
1 132
0,05
Koefficienterna avser marginaleffekter. Robusta standardfel inom parantes.
* signifikant vid 10 procent; ** signifikant vid 5 procent; *** signifikant vid 1 procent
Källa: Almenberg och Widmark (2011).
46 (57)
Som framgår av tabell 5 är både räknefärdighet och finansiell förmåga kopplade till deltagande på
aktiemarknaden. Koefficienterna minskar något när man kontrollerar för andra egenskaper, men
förblir förhållandevis stora. En ytterligare poäng på den sexgradiga räknefärdighetsskalan är
associerad med tre procents ökning av sannolikheten att man deltar på aktiemarknaden och varje
ytterligare poäng på den sexgradiga skalan avseende finansiell förmåga är associerad med sex
procents ökning av sannolikheten att man deltar på aktiemarknaden.
Utöver räknefärdighet och finansiell förmåga är även utbildning, inkomst och risktagande starkt
positivt korrelerade med deltagande på aktiemarknaden. Däremot ser vi ingen skillnad mellan
könen när man kontrollerar för skillnader i räknefärdighet och finansiell förmåga, ett resultat
som diskuteras mer ingående i Almenberg och Dreber (2011).
Resultaten ovan är i linje med resultaten från flera tidigare studier som identifierar ett positivt
samband mellan å ena sidan räknefärdighet och finansiell förmåga och å andra sidan deltagande
på aktiemarknaden (se van Rooij med flera 2011; Christelis med flera 2010). Liknande resultat
har även hittats för allmän kognitiv förmåga (Grinblatt med flera 2010).
Vad gäller deltagande på bostadsmarknaden är förhållandet lite annorlunda. Räknefärdighet är
även starkt kopplat till deltagande på bostadsmarknaden. Varje ytterligare poäng på den
sexgradiga räknefärdighetsskalan är associerad med fyra procents ökning av sannolikheten att
man deltar på aktiemarknaden. För finansiell förmåga finns däremot inget starkt samband med
deltagande på bostadsmarknaden när man kontrollerar för andra bakgrundsvariabler.
Deltagande på bostadsmarknaden är även positivt korrelerat med utbildning, men sambandet är
mindre tydligt. Koefficienterna för utbildningsnivå är betydligt mindre och standardfelen är stora
– endast koefficienten för den högsta utbildningsnivån är ens marginellt statistiskt signifikant.
Koefficienterna för inkomst är däremot stora, statistiskt signifikanta och i samma storleksordning
som för aktiemarknaden. Ålder är också starkt kopplat till deltagande på bostadsmarknaden,
medan risk, som har en stor effekt på deltagande på aktiemarknaden, får en koefficient på noll.
Resultaten tyder på att icke-deltagande är ett vanligt förekommande beteende hos individer med
låga nivåer av räknefärdighet och finansiell förmåga, samt att det finns tydliga likheter, men
också viktiga skillnader, mellan vad som verkar driva deltagande på aktie- och
bostadsmarknaden. Framför allt verkar räknefärdighet vara starkt kopplad till deltagande på
båda marknaderna, medan finansiell förmåga endast är kopplad till aktiemarknaden.
5.4 Val av bolån
Bolån utgör merparten av skuldsidan i de svenska hushållens balansräkningar. För många hushåll
är bolånet det viktigaste finansiella kontrakt de ingår. Valet av bolån är också ett komplicerat
beslut, som idealiskt sett inbegriper en förståelse av de finansiella risker som är förenade med
både nominella och reala räntor.
Forskning från andra länder har funnit att misstag är vanligt förekommande på bolånemarknaden. Många konsumenter har dålig förståelse för det egna bolånets riskprofil (Miles 2003)
och tycks välja bolåneprodukter på icke-ekonomiska grunder (Campbell 2006). Bland låntagare
på den amerikanska subprime-marknaden har räknefärdighet kopplats till sannolikheten att man
47 (57)
inte klarar av att betala på sitt bolån (Gerardi med flera 2010), ett samband som är robust för att
man beaktar andra egenskaper hos såväl individen som bolånet, det vill säga det drivs inte av
skillnader i privatekonomiska förutsättningar eller lånets utformning. Författarna inkluderar
dessutom kontrollvariabler för andra aspekter av kognitiv förmåga och finner att kopplingen
avser just räknefärdighet och inte kognitiv förmåga i allmänhet. Deras mått på räknefärdighet
liknar i hög grad det som används i Finansinspektionens konsumentundersökning.
Den svenska bostadsmarknaden kännetecknas av utbrett bostadsägande, förhållandevis
hög belåningsgrad och att många hushåll har rörlig ränta på sina bolån (definierat som en
bindningstid på tre månader eller mindre). Cirka hälften av deltagarna i konsumentundersökningen anger att de har ett bolån; av dessa har drygt 40 procent rörlig ränta på mer
än två tredjedelar av lånet.
Den amerikanska bolånefloran är betydligt mer komplicerad än den svenska och det är oklart i
vilken utsträckning amerikanska forskningsresultat är tillämpliga på svenska omständigheter.
Det är numera inte ovanligt med amorteringsfria lån i Sverige men det är däremot ovanligt med
mer exotiska bolåneprodukter, till exempel realräntelån, eller lån som inledningsvis ger en
betydande rabatt på räntekostnaden som därefter höjs kraftigt (så kallade teaser rates). Svenska
bolån har inte heller samma typer av inbyggda möjligheter att binda om räntorna till en fast
kostnad, så kallade mortgage refinancing, eller pre-payment utan merkostnad, som är vanligt
förekommande i till exempel USA.
Den intressanta frågan för svensk del är om hushåll som exponerar sig mot bolånerisk verkar vara
förhållandevis kunniga eller okunniga. Att många tar den här typen av risker vet vi. Frågan är om
det finns tecken på att de inte tar kalkylerade risker. Undersökningen visar att individer med
bolån i genomsnitt har högre nivåer av både räknefärdighet och finansiell förmåga än individer
utan bolån. Detta resultat drivs inte av att både utestående skulder och kognitiv förmåga tenderar
att avta med åldern. Mönstret består även om vi exkluderar individer över 65, eller om vi endast
studerar de yngsta individerna i undersökningen. Mönstret omfattar även de som gör högt
belånade bostadsinvesteringar.
48 (57)
Figur 1: Räknefärdighet och finansiell förmåga bland individer som anger att de köpt en
bostad med hög belåningsgrad, jämfört med befolkningen som helhet (n = 188; n = 256;
n = 166, alla standardfel < 0,1)
Figur 1 visar att genomsnittlig räknefärdighet och finansiell förmåga är högre bland individer
som gjort bostadsinvesteringar med en belåningsgrad på två tredjedelar eller mer än bland
populationen som helhet. Detta gäller dessutom i samma utsträckning för dem som gjorde en
sådan bostadsinvestering under de senaste fem åren, för mellan fem och tio år sedan, eller för
mer än tio år sedan. Undersökningen ger således inte belägg för att den genomsnittliga nivån på
räknefärdighet och finansiell förmåga skulle ha försämrats på senare tid bland de individer som
gör högt belånade bostadsinvesteringar. Både bunden och rörlig ränta är förenade med risker,
men riskprofilen skiljer sig åt. Något förenklat kan man säga att bunden ränta är förenad med
inflationsrisk medan rörlig ränta är förenad med den likviditetsrisk som härrör från oväntade
fluktuationer i nominella ränteutgifter.
Om man fokuserar på kostnader som uppkommer när ett hushåll blir insolvent (eller när många
hushåll blir insolventa samtidigt) så är exponeringen mot likviditetsrisk av särskilt intresse.
49 (57)
Figur 2: Andel av låntagare med olika räntebindningstider som själva försökt beräkna
effekterna av höjda bolåneräntor (n=221; n=107; n=262)
Figur 2 visar att individer som anger att de har en större andel rörlig ränta på sina bolån är klart
mer benägna att själva ha försökt räkna på hur de skulle påverkas av höjda bolåneräntor. Denna
grupp presterar även bättre än genomsnittet vad gäller både räknefärdighet och finansiell
förmåga, inklusive förståelse av inflation, och de är mer benägna att ta risker. Dessutom är det en
större andel av individerna i denna grupp som har uppfattningen att rörliga räntor på lång sikt är
billigare än bundna räntor. Dessa skillnader gäller både i jämförelse med andra individer med
bolån och med samtliga deltagare i undersökningen. Detta står i kontrast till Bergstresser och
Beshears (2009) som finner att amerikanska bolåntagare som verkar förvirrade om det egna lånet
i högre utsträckning har bolån med rörlig ränta, men när man jämför våra resultat med deras bör
man beakta att rörlig ränta är vanligt förekommande i Sverige medan bunden ränta med lång
bindningstid utgör standardformen för bolån i USA.
Sammantaget indikerar undersökningen att individer som är exponerade mot
bostadsmarknadsrisk, inklusive likviditetsrisk genom en större andel rörlig ränta, har
förhållandevis höga nivåer av både räknefärdighet och finansiell förmåga. Större andel rörlig
ränta är kopplat till större benägenhet att ta risk och med uppfattningen att rörlig ränta är
billigare på lång sikt. Dessa resultat är i linje med bilden att dessa hushåll tar kalkylerad risk. Vi
ser inte heller några tecken på att de genomsnittliga nivåerna av räknefärdighet eller finansiell
förmåga skulle ha försämrats på senare tid bland individer som gör högt belånade
bostadsinvesteringar. Det bör understrykas att resultaten ovan avser ganska grova mått på
risktagande, inte minst därför att vi inte kan vikta för hur stora lånen är. Man kan dock
åtminstone konstatera att här fanns en möjlighet att observera en försämring, vilket skulle ha
varit oroande, men att dessa data inte ger belägg för att en sådan försämring skulle ha ägt rum.
Individer som har lägre räknefärdighet och finansiell förmåga är mer benägna att avstå från
riskfyllda investeringar såsom aktier eller bostäder och i viss utsträckning kan detta icke-
50 (57)
deltagande tänkas mildra problemen med bristande räknefärdighet och finansiell förmåga.
Ickedeltagande är dock ingen fullständig lösning. Den som väljer att avstå från att delta på vissa
marknader minskar visserligen risken att begå kostsamma misstag, men det skapar även betydande
hinder för att på lång sikt bygga upp ett sparkapital. 2 Vad gäller bostadsmarknaden så innebär de
kraftigt begränsade möjligheterna att hyra lägenheter i attraktiva storstadsområden begränsade
möjligheter att inte delta på marknaden. Detta får till följd att hushåll som annars skulle ha
föredragit att hyra i stället drivs att låna pengar för att köpa en bostad (se t ex OECD 2007).
5.5 Slutsatser
Många vuxna svenskar har alltså svårt med enkla beräkningar och saknar förståelse för
grundläggande finansiella koncept. Satsningar på utbildning i finansiella frågor, till exempel i
skolan eller på jobbet, löser inte nödvändigtvis problemet. De studier som utvärderat
utbildningssatsningar på området kommer fram till högst blandade resultat, även om riktade
satsningar mot särskilt utsatta grupper verkar lyckas bättre (se Agarwal med flera 2010 för en
översikt). Mer forskning behövs för att finna svar på centrala frågeställningar avseende
utbildningssatsningar på området. Leder de till att kunskaperna faktiskt ökar? Leder de till bättre
ekonomiska utfall för individerna? Är det verkligen ökad kunskap som påverkar de ekonomiska
utfallen? Och är sådana satsningar kostnadseffektiva? Finansiell förmåga är dock starkt kopplad
till räknefärdighet och det är troligt att räknefärdighet är ett viktigt stöd för att tillgodogöra sig
finansiell kunskap. Det är möjligt att en förbättring av befolkningens räknefärdigheter även skulle
medföra en förbättring av dess finansiella förmåga.
Bristande räknefärdighet och låg finansiell förmåga hos många hushåll manar till eftertanke
kring hur man utformar ekonomisk politik. Det finns goda skäl att fråga sig hur pass väl rustade
hushållen är att fatta komplexa finansiella beslut och i vilken utsträckning de val vi observerar
reflekterar hushållens faktiska preferenser. Och kopplingen mellan låg räknefärdighet och
finansiell förmåga å ena sidan, och icke-deltagande å andra sidan, kan få till följd att åtgärder
som syftar till att stimulera bostadsägande eller aktiesparande, till exempel genom fördelaktiga
skatteregler, i oproportionerlig utsträckning kan komma att gynna individer med god räknefärdighet och finansiell förmåga. Huruvida detta är en rimlig grund för ekonomisk omfördelning
är en värderingsfråga och inte en ekonomisk fråga, men förtjänar att belysas.
Hushållens begränsade finansiella förmåga har även konsekvenser för hur ekonomisk politik
kommuniceras till allmänheten. Exempelvis informerar Riksbanken på sin hemsida om
penningpolitiken på ett enkelt och tydligt sätt, bland annat med hjälp av ett diagram över den
prognostiserade räntebanan med färgkodade konfidensintervall, den så kallade tratten.
Resultaten ovan ger dock skäl att tro att diagrammet endast vänder sig till finsmakare. Det
förutsätts nämligen att mottagaren förstår vad ränta är för något, kan läsa ett diagram med x- och
y-axlar och hantera procentuella storheter, samt har en viss förmåga att tänka probabilistiskt.
Dessutom förmedlas informationen i tratten uteslutande i termer av den nominella räntan –
åskådaren måste själv luska ut en förväntad realränta, trots att denna egentligen är den centrala
Man bör dock beakta att individer med låg räknefärdighet och bristande finansiell förmåga som väljer att inte delta på t ex
aktiemarknaden kanske skulle ha fått dålig riskjusterad avkastning om de hade gjort det, t ex till följd av dålig diversifiering.
Detta samband kan minska välfärdsförlusterna av icke-deltagande (Calvet m fl 2007).
2
51 (57)
policyvariabeln. Givet detta är det kanske inte så konstigt att medierapporteringen kring
penningpolitiken så ensidigt fokuserar på nominella räntenivåer.
Ny teknik erbjuder nya möjligheter att förenkla hushållens ekonomiska beslutsfattande. Det
jobbskatteavdrag som införts under den gångna mandatperioden har kritiserats för att vara
komplicerat. 3 Riksrevisionen (2009:20) anför till exempel att det inte är rimligt att förvänta sig
ett maximalt genomslag av reformen om allmänheten inte förstår hur avdraget påverkar den
disponibla inkomsten vid ökat arbetsutbud. 4 En tid efter att avdraget införts tillkom hemsidan
www.jobbskatteavdrag.se där man kan fylla sin inkomst och snabbt se hur mycket den egna
inkomsten efter skatt ökar tack vare jobbskatteavdraget. Hemsidan tillkom på privat initiativ men
det är inget som hindrar liknande satsningar från offentligt håll – exempelvis förekommer
liknande verktyg på pensionsmyndighetens hemsida. Låg finansiell förmåga hos stora grupper i
den vuxna befolkningen pekar också på en potentiellt viktig roll för nära översyn av
finansbranschen, i synnerhet kreditgivningen till hushållen och förmedlingen av sparprodukter.
Man kan dra en parallell mellan finansiella tjänster och sjukvården. Även där ska konsumenten ta
ställning till komplexa produkter som kan ha en stor och varaktig inverkan på den framtida
livssituationen men som även i efterhand kan vara svåra för konsumenten att utvärdera i termer
av effektivitet och kvalitet. Just detta, menar Bäckström (2010), ligger till grund för många av
sjukvårdens kontrollrutiner och regelverk.
Det är tänkbart att man i viss mån kan begränsa de negativa följderna av dåliga finansiella beslut
genom insiktsfull reglering, till exempel vad gäller finansiella intermediärers
informationsskyldigheter. Ibland kan det räcka med att en tredje part observerar ett finansiellt
avtal för att riskbilden ska ändras. I USA genomfördes nyligen ett pilotprojekt där
högrisklåntagare som ansökte om ett bolån ålades att inom tio dagar ha ett möte med en
auktoriserad lånerådgivare (se Agarwal, Amromin, Ben-David, Chomsisengphet och Evanoff
2009). Rådgivaren hade inga egentliga befogenheter, men skulle dokumentera detaljerna om
låneerbjudandet. I de områden som ingick i studien minskade sannolikheten för
betalningsinställelser kraftigt. Den viktigaste mekanismen verkar ha varit att översyn av en tredje
part fick långivarna att skärpa sin långivning, genom att långivare som var förknippande med
urskillningslös utlåning drog sig tillbaka från dessa områden.
Hur utformar man bäst finansiella produkter och regleringar i syfte att underlätta för hushållen
att fatta välgrundade finansiella beslut, givet utbredda brister avseende räknefärdighet och
finansiell förmåga? Den ekonomiska forskningen på detta område – det som Campbell (2006)
betecknar household financial engineering – är i ett tidigt skede men har potential att öka
välfärden för ett stort antal hushåll. Ett sätt är att utveckla bra alternativ för konsumenter som
inte vill fatta aktiva val. Då inskränker man inte konsumentens valmöjligheter men ger en liten
”knuff” i det man tror är rätt riktning (Thaler och Sunstein 2008). Den mycket genomtänkta
soffliggarfonden i PPM-systemet, AP7 Såfa, är ett bra exempel.
Jobbskatteavdraget infördes 2007 och har sedan dess förstärkts i ett andra steg 2008, ett tredje 2009 samt ett fjärde steg 2010.
Skattereduktionen innebär att skatten på arbetsinkomster är lägre än skatten på olika typer av transfereringsinkomster. Hur
skattereduktionen beräknas beror på personens ålder, där personer över 65 år erhåller en högre reduktion. Se
Finansdepartementets Beräkningskonventioner 2011 för en mer ingående beskrivning.
4 Mot detta kan vägas att samma argument gäller för stora delar av skattesystemet, både i Sverige och i andra länder, och att
empiriska skattningar av elasticitet inte representerar ”maxi- mala genomslag”. Men Riksrevisionens huvudpoäng kvarstår:
jobbskatteavdragets effektivitet är sannolikt beroende av att allmänheten kan bilda sig en uppfattning om dess effekter och en
komplicerad utformning riskerar att försvåra detta.
3
52 (57)
Ett annat sätt är att direkt underlätta för konsumenten att själv fatta ett välgrundat beslut. En
central insikt är då att människor inte fattar sina beslut i någon sorts vakuum utan i en verklig
miljö och att den miljön, eller den beslutsarkitekturen för att använda Richard Thalers uttryck,
alltid går att förbättra. Men det arbetet förutsätter verktyg som knappast ligger överst i den
nationalekonomiska verktygslådan, i synnerhet en stor dos empati.
Referenser
Agarwal, S, G Amromin, I Ben-David, S Chomsisengphet och D D Evanoff (2009), ”Do Financial
Counseling Mandates Improve Mortgage Choice and Performance? Evidence from a Legislative
Experiment”, Fisher College of Business Working Paper, Ohio State University. Agarwal, S, J
Driscoll, X Gabaix och D Lai- bson (2009), ”The Age of Reason: Financial Decisions over the LifeCycle with Implications for Regulation”, Brookings Papers on Economic Activity, nr 2, s 51-117.
Agarwal, S, G Amromin, I Ben-David, S Chomsisengphet och D D Evanoff (2010), ”Financial
Counseling, Financial Literacy and Household Decision Making”, Pension Research Council
Working Paper 2010-34, Philadelphia.
Agarwal, S och B Mazumder (2010), ”Cognitive Abilities och Household Financial Decision
Making”, Federal Reserve Bank of Chi- cago Working Paper 2010-16, Chicago.
Almenberg, J och A Dreber (2011), ”Gender and Stock Market Participation”, SSE–EFI Working
Paper, Stockholm.
Almenberg, J och D Finocchiaro (2011), ”Räknefärdighet, finansiell förmåga och hus- hållens
ekonomi”, Ekonomisk Kommentar, Sveriges Riksbank, Stockholm.
Almenberg, J och C Gerdes (2011), ”Exponential Growth Bias and Financial Literacy”, IZA
Working Paper, Bonn.
Almenberg, J och J Säve-Söderbergh (2011), ”Financial Literacy and Retirement Planning among
Swedish Adults”, under utgivning i Journal of Pension Economics and Finance.
Almenberg, J och O Widmark (2011a), ”Räknefärdighet och finansiell förmåga: preliminära
resultat från Finansinspektionens konsumentundersökning”, rapport till Finansinspektionen.
Almenberg, J och O Widmark (2011b), ”Numeracy, Financial Literacy and Participation in Asset
Markets”, manuskript, Stockholm.
Banks, J och Z Oldfield (2007), ”Understanding Pensions: Cognitive Function, Numerical Ability
and Retirement Saving”, Fiscal Studies, vol 28, s 143-170.
Benjamin, D, S Brown och J Shapiro (2006), ”Who is Behavioral?”, manuskript, Cornell University.
Bergstresser, D och J Beshears (2009), ”Who Selected Adjustable-Rate Mortgages? Evidence
from the 1989-2007 Surveys of Consumer Finances”, Harvard Business School Working Paper 10083, Cambridge MA.
Bernheim, D (1998), ”Financial Illiteracy, Education and Retirement Savings”, i Mitchell, O och S
Schieber (red), Living with Defined Contribution Pensions, University of Pennsylvania Press,
Philadelphia.
Bäckström, H (2010), ”Det Finansiella Konsumentskyddet – mål, möjligheter och problem”,
Penning- och Valutapolitik, vol 3, s 48-67.
Calvet, L E, J Y Campbell och P Sodini (2007), ”Down or Out: Assessing the Welfare Costs of
Household Investment Mistakes”, Journal of Political Economy, vol 115, s 707-747.
Campbell, J Y (2006), ”Household Finance”,
Journal of Finance, vol 61, s 1553-1604.
53 (57)
Christelis, D, T Jappelli, och M Padula (2010), ”Cognitive Abilities and Portfolio Choice”,
European Economic Review, vol 54, s 18-38.
Dohmen, T m fl (2009), ”Individual Risk Attitudes: Measurement, Determinants and Behavioral
Consequences”, under utgivning i Journal of the European Economic Association, vol 9, s 522-550.
Dohmen, T, A Falk, D Huffman och U Sunde (2010), ”Are Risk-Aversion and Impatience Related
to Cognitive Ability?”, American Economic Review, vol 100, s 1238-1260.
Frederick, S (2005), ”Cognitive Reflection and Decision Making”, Journal of Economic
Perspectives, vol 19, s 25-42.
Gerardi, K, L Goette och S Meier (2010), ”Fi- nancial Literacy and Subprime Mortgage Delinquency: Evidence from a Survey Matched to Administrative Data”, Federal Reserve Bank of
Atlanta Working Paper 2010-10, At- lanta.
Grinblatt, M, M Keloharju and J T Linnainmaa (2010), ”IQ and Stock Market Participation”,
under utgivning i Journal of Finance. Hilgert, M, J Hogarth och S Beverly (2003), ”Household
Financial Management: The Connection Between Knowledge och Behavior”, Federal Reserve
Bulletin, vol 89, s 309- 332. Hung, A A, A M Parker och J K Yoong (2009), ”Defining and
Measuring Financial Literacy”, RAND Working Paper.
Lusardi, A och O Mitchell (2006), ”Financial Literacy and Planning: Implication for Retirement
Wellbeing”, ”Pension Research Council Working Paper 2006-01”, Wharton School, University of
Pennsylvania.
Lusardi, A och O Mitchell (2007), ”Baby Boomer Retirement Security: The Role of Planning,
Financial Literacy, and Housing Wealth”, Journal of Monetary Economics, vol 54, s 205-224.
Lusardi, A och P Tufano (2009), ”Debt Lite- racy, Financial Experiences, and Overindebtedness”, NBER Working Paper 14808.
McArdle, J J, P Smith och R Willis (2009), ”Cognition och Economic Outcomes in the Health
och Retirement Survey”, NBER Working Paper 15266.
Miles, D (2003), The U.K. Mortgage Market: Taking a Longer-Term View, HM Treasury, London.
OECD (2005), Improving Financial Literacy: Analysis of Issues and Policies, OECD, Paris.
OECD (2007), ”The Housing Market – Better Allocation via Less Regulation”, i OECD Economic
Surveys: Sweden, OECD, Paris.
Riksrevisionen (2009:20), Jobbskatteavdraget, Riksrevisionen, Stockholm.
van Rooij, M, A Lusardi och R Alessie (2011), ”Financial Literacy and Stock Market Participation”, under utgivning i Journal of Finan- cial Economics.
Steel, N, F Huppert, B Williams och D Mel- zer (2003), ”Physical and Cognitive Func- tion”, i
Marmott, M, J Banks, R Blundell, C Lessof och J Nazroo (red), Health, Wealth and Lifestyles of
the Older Population in England: the 2002 English Longitudinal Study of Ageing, In- stitute for
Fiscal Studies, London.
Thaler, R H och C R Sunstein (2008), Nudge, Yale University Press, New Haven.
54 (57)
6. Panelsamtal om sparande
Paneldeltagare:
Cecilia Hermanson, (CeHe), seniorekonom Swedbank, doktorand på CEFIN, KTH
Claes Hemberg, (CH) sparekonom, Avanza bank
Johan Almenberg, (JA), fil dr nationalekonomi
Malin Omberg (MO), avdelningschef, Finansinspektionen
Ted Lindblom, (TL), professor i Industriell och finansiell ekonomi, Handelshögskolan, GU
Ylva Yngveson, (YY), privatekonomisk analytiker, Pro Norna AB
Moderator:
Kent Eriksson (KE), professor och forskningsledare på CEFIN (Centrum för bank och finans); KTH
6.1 Referat av debatten
Malin Omberg (MO): Det har givetvis blivit ett ökat fokus på frågorna kring hushållens
sparande efter finanskrisen. Finansinspektionen (FI) gjorde en omorganisation 1 april 2014 för
att möta konsumenternas frågor. Vi ska se till att det finns skydd för konsumenterna, det är
oerhört viktigt. Vissa frågorstår i fokus, som syftar till att stärka konsumenterna. Vi vill utbilda
dem, ge dem ökad finansiell förmåga. Men tyvärr betalar sig detta kanske inte alltid, det har vi
hört i dag. Våra utbildningsinsatser riktar sig mot de svagaste grupperna i samhället, som vi
hoppas kan dra nytta av detta: unga i gymnasieskolan, nyanlända invandrare, pensionärer. Våra
utbildningsinsatser rör grundläggande finansiell kunskap, exempelvis via nätverket Gilla din
ekonomi, som riktar sig till personer i alla åldrar och Koll på Cashen, tillsammans med
Konsumentverket, som riktar sig till ungdomar.
Förutom att stärka konsumenterna arbetar vi mycket med att se till att företagen är stabila och
seriösa. Vi ställer krav på företagen att ha begriplig information gentemot konsumenterna.
Finansiella företag vill självklart tjäna pengar, men de får inte utnyttja sin ställning för att tjäna
pengar på konsumenternas bekostnad. Informationen ska hålla hög kvalitet. Ett exempel på våra
strängare regler är vår föreskrift om bättre genomlysning av bolåneräntor som träder i kraft 1
mars 2015. Då kommer det bland annat att ställas högre krav på informationen på företagens
hemsidor. Ett annat aktuellt projekt är branschöverenskommelsen om information när det gäller
flytt av tjänstepension mellan olika konton. Den ska vi lämna till regeringen i morgon.
Claes Hemberg (CH): För några år sedan tog vi upp frågan om hur man kunde spara smart
med dåvarande ansvarige ministern Mats Odell. Då tillkom ISK-kontot (Investeringssparkontot).
Men vad som ska hända nu när möjligheten till skatteavdrag på privat pensionssparande
försvinner vet jag faktiskt inte.
Kent Eriksson (KE): I pausen talade jag med konsumentvägledaren i Malung-Sälens kommun
som berättade att den vanligaste frågan hon får nu gäller vad som händer med pensionerna. Vi
var rörande eniga om att detta är svårt. Kan myndigheterna erbjuda kunderna i guidning i
valsituationen?
55 (57)
MO: Finansinspektionen arbetar intensivt med detta – det är svårt för kunderna att på egen hand
fatta välgrundade beslut. Det behövs vägledning.
Ett fokusområde för oss är rådgivningen i banker och finansbolag – är den hjälp eller stjälp för
kunderna? När vi utfärdar sanktioner för företag gäller det ofta att de givit råd som ger pengar i
fickan till dem i stället för att vara lönsamt för konsumenterna. Det finns brister när det gäller att
ha konsumentens bästa för ögonen. Men vi har en del saker på rull. Bland annat väntar vi på
besked från regeringen om regler för försäkringsrådgivare och vad vi får för möjlighet att se över
till exempel deras provisioner. Detta är en högprioriterad fråga för oss.
KE: Claes, Avanza som företag, kan vi vägleda kunderna?
CH: Det enklaste är att säga ”lågpris”. Välj en fond eller försäkring med låga avgifter, då har du inte
valt fel. Men vi ser att 60 procent av svenskarna har ett sparande, som är fel när räntan är 0 procent.
Cecilia Hermansson (CeHe): Finansföretagen vill hitta former för att komma runt
regleringarna. Med nya digitaliserade former av vägledning kommer vi kanske att få se råd av den
typen som vi får när vi köper en bok hos amazon.com. ”De som köpte den här boken köpte också
…” ”Du har valt den här fonden, men Zlatan valde den här …” Det skulle vara spännande att se
vad som skulle hända då?
Vi behöver tydligare regler när det gäller vägledning. Nu går många finansbolag omvägar och
kallar sina råd för vägledning därför att de är rädda för att få rådgivningslagen i huvudet.
CH: Vi måste ha en lag om vägledning. Nu går en del mot vägledning en del mot försäljning, bara
för att bankerna vill komma undan rådgivningslagen.
MO: Det har vi redan sett, det blir en glidning mot vägledning. Det finns alltid ett intresse att
kringgå en reglering, och då blir det problem. Det finns bra kundskyddsregler, men de används
inte på ett bra sätt. Det finns också internationella initiativ som reglerar värdepappersmarknaden
samt bank- och försäkringsmarknaden – en rad initiativ som kan bli riktiga och bra verktyg.
Johan Almenberg (JA): Finansiell rådgivning är intressant, vad ska den ge, vad ska den göra?
Ekonomiprofessorn William Sharpe sammanfattade det på ett enkelt sätt: ”lägg inte alla ägg i
samma korg och undvik höga avgifter”. Det är viktigt med utbildningssatsningar, men vi kommer
aldrig att kunna utbilda bort det faktum helt och hållet att konsumenterna alltid kommer att vara
i underläge.
Regelverken är krångliga, och branschen är uppfinningsrik när det gäller att hitta på
komplicerade finansiella produkter. Det kan finnas ett olyckligt samspel mellan regelverket och
branschen. Delar man ut 35 sidor med finstil text om en kapitalförsäkring, lockar man in
människor i en fälla. Myndigheterna har ett ansvar med reglering och tillsyn, man måste ligga på
branschen. Höga kostnader och avgifter är sådant man måste se upp med.
56 (57)
Publikfråga: Kanske behövs det en ny yrkesroll, en kommunal eller statlig vägledare för att
hantera de här frågorna?
CH: Absolut, svenskar gillar stat och kommuner. Statliga tjänstemän är pålitliga!
Ylva Yngveson (YY): Det vore bra om FI fick större budget för att hantera det här. Det är
viktigt att ta vara på vår digitala mognad i det här landet. Vägledningsappar kunde man kanske
man ta fram? Finansiella institutioner kunde ha sådana, konsumenter kunde då gå in och jämföra
via dem. Hitta vägar själva att lotsa sig fram, ta reda på ”vad är bra för mig”? Men det blir förstås
generella råd i en app eller på webben, man kan inte hitta fram till en specifik fond. Men jag tror
ändå att det kan bli roligt och spännande, ett sätt att nå konsumenterna på ett smart sätt.
Ted Lindblom (TL): Jag har tittat på belöningssystem inom företag. Där finns det faktiskt
bonussystem som i sin förlängning kan innebära att företag går omkull. Det är verkligen ett
kortsiktigt tänkande. Finansinspektionen och Konsumentverket är viktiga, aktörerna på
finansmarknaden måste ha någon som vaktar på dem. Jag har också tittat på hur individuella
investerare satsar, och det visar sig att många satsar lokalt, på företag i sin egen region.
CeHe: Forskningen visar att det finns positiva effekter av rådgivning om den är opartisk.
Publikfråga: Ni på Avanza har väl många pensionssparkunder i dag, hur långt går ni för att nå
dem med information om de nya skattereglerna? Kan man stänga inbetalningarna till
pensionsförsäkringar helt och hållet?
CH: Vi gör så mycket vi hinner, talar med dem i telefon och mailar. Vi informerar också om
alternativen, till exempel ISK-konto och kapitalförsäkringskonto. Och det finns banker som
stängt möjligheten till inbetalningar, det kan man absolut göra.
YY: Ett kapitalförsäkringskonto kan ju ha fördelar i och med att man kan få månatliga
utbetalningar.
Publikfråga: Jag blev frustrerad över den tidigare frågeställaren som efterlyste en ny statlig eller
kommunal tjänsteman för de här frågorna. Det finns ju budget- och skuldrådgivare i varje
kommun, man behöver inte inrätta något nytt, utan satsa vidare på dem som funnits sedan 1994.
KE: Ja visst, de finns ju redan.
YY: Man kan fråga sig om det skulle finnas ett uppdrag från staten att skydda konsumenten? Vill
väljarna att staten ska står för detta? Jag tycket att det vore bättre att satsa på
konsumentvägledarna och budget- och skuldrådgivarna.
CeHe: Man skulle kunna jämföra med sjukvården, där har man ju rätt till en second opinion.
Kanske skulle man kunna införa samma system när det gäller finansiella produkter, att man får
en second opinion om ett råd man fått.
57 (57)
Publikfråga: ”Den rosa elefanten” här är väl att så länge det finns ett intresse av att sälja
produkter, så länge kommer folk att spara i dåliga produkter. Jag arbetar på Sveriges
Konsumenter och vi tycker inte att rådgivare bör få heta rådgivare när de har provision på vissa
produkter. Det har man förbjudit i andra länder.
MO: Jag delar din uppfattning, det här är ett problem, det ser vi. Det aktualiserades i en
utredning som gjordes i våras. Enligt ett förslag i den skulle Finansinspektionen få möjlighet att
reglera uttagen av provisioner vid försäljning av finansiella produkter. Men det ligger fortfarande
på regeringens bord. Förhoppningsvis får vi ett sådant mandat 1 mars nästa år.
Tiden får utvisa hur mandaten kommer att se ut för reglering av värdepappersbolag,
produktöversikter, bankernas rådgivning osv.
Det här är något man måste kunna ta tag i, det ska inte få heta rådgivning utan det borde heta
försäljning. Det blir en intressekonflikt.
YY: Det är inte bara en intressekonflikt utan en förtroendekonflikt. Du behöver få förtroende för
den du pratar med på banken eller finansbolaget. Samtidigt är förtroendet fällan, för känner du
starkt förtroende litar du också på den personens råd!
KE: Då var tiden ute och vi tackar panelen.
Konsumentverket, Box 48, 651 02 Karlstad. Telefon: 0771-42 33 00. konsumentverket.se