1. No category

SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 57
SPELRUM
ESSÄ
OM AVSTÅNDET MELLAN KONSTNÄRER OCH PUBLIK
Torbjörn Elensky
TIMBRO
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 1
spelrum
om avståndet mellan konstnärer och publik
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 3
TORBJÖRN ELENSKY
SPELRUM
OM AVSTÅNDET MELLAN KONSTNÄRER OCH PUBLIK
ESSÄ
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 4
© FÖRFATTAREN OCH TIMBRO 2015
OMSLAG: SANNA SPORRONG
SÄTTNING: STIG FORSGREN, WWW.ORIGINALET.SE
ISBN: 978-91-87709-76-0
INFO@TIMBRO.SE
WWW.TIMBRO.SE
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 5
Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.
Samuel Beckett
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 7
INNEHÅLL
INLEDNING
9
DU KAN GLÖMMA DINA ENSAMMA STUNDER,
DU KAN LITA PÅ TEKNIKENS UNDER
11
VEM ÄR KULTUREN TILL FÖR?
17
HUR KAN PUBLIKEN VETA VAD DEN VILL HA?
21
VEM SKRIVER DU FÖR?
27
VISA MIG DIN KÖKSBÄNK
SÅ SKA JAG SÄGA DIG VEM DU ÄR
31
TYNGDEN AV ALLT
33
BILDSTORMARNAS IDÉHISTORIA
39
EN GALAKVÄLL PÅ OPERAN
43
MARKNAD, DEMOKRATI OCH VALFRIHET
47
INSTITUTIONELL KONTINUITET, KONFORMISM
OCH FÖRNYELSE
51
BILDNINGEN ÄR DÖD, LEVE BILDNINGEN
55
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 9
INLEDNING
Det sägs att den bildade borgerligheten är död. Reinfeldts platttv som skänktes till kronprinsessan Victoria 2007 var själva
spiken i kistan, den yttersta demonstrationen av hur lågt kulturarvet värderas även på den högsta politiska nivån. Materialismen trumfar alla andra värden. Den bildade borgerlighet som
en gång såg som sin uppgift att förvalta kulturarvet, liksom att
stödja och intressera sig för den nya konst, litteratur, musik och
teater som skapades i Sverige, har krympt ihop till en liten rest
av vad den en gång var. Detsamma gäller väl den bildade arbetarklassen, de som en gång deltog i studiecirklar, spelade i amatörblåsorkestrar och självklart med stolthet läste 1900-talets banbrytande svenska författare, som själva i så hög grad trädde
fram ur just arbetarnas led. Så vilka har tagit över? För det finns
ju ännu folk som tar del av kulturyttringarna i alla dess olika
former. Vilka ingår i publiken på teatrarna, operahusen, gallerirundorna, seminarier, konsertsalar, vilka köper de nyskrivna
böckerna…? Det finns fortfarande publik, men i allt mindre
grad. Enligt somliga är det ett allmänt kulturförakt och ett
övermått av distraktioner som gjort att publiken hittat andra
intressen än de senaste konstverken, böckerna och föreställningarna. Enligt andra, varav somliga själva yrkesverksamma
kulturutövare, är det i själva verket konstnärerna, författarna
och de samtida tonsättarna som vänt sig från publiken, genom
att prioritera en navelskådande avantgardism som enbart vänder sig till de närmast sörjande. De verkliga förhållandena tycks
9
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 10
mig emellertid lite mer sammansatta än detta antingen eller.
Men att det uppstått ett glapp, att allt färre intresserar sig för
samtidens mera avancerade yttringar av vuxenkultur, tycks vara
ett faktum. Så vad beror det egentligen på?
10
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 11
DU KAN GLÖMMA DINA
ENSAMMA STUNDER, DU KAN
LITA PÅ TEKNIKENS UNDER
Sedan industrialismens genombrott har ständigt nya tekniker
förändrat villkoren för hur konstverk kan skapas och distribueras. De billigare tryckteknikerna gav upphov till 1800-talets
dagspress med dess följetonger, de berömda succéberättelserna
av författare som Alexandre Dumas och Charles Dickens, som
läses och filmatiseras än i dag, liksom många fler mindre kända,
som till exempel Eugène Sue, som i stort sett försvann in i
glömskan tillsammans med sin samtid. Reproduktionstekniken
gav efter hand upphov till helt nya bildgenrer, när det blev billigt att massproducera illustrationer vilka ytterligare höjde pressens attraktionskraft på den läsande allmänheten, och vartefter
som även den fotografiska tekniken utvecklades försvann så
småningom behovet av att avbilda världen från målarkonsten,
som i stället för att måla av landskap, dignitärer, husdjur, slagfält och salonger ungefär som de såg ut, kunde börja undersöka
det mänskliga seendet i sig, eller kommentera världen genom
symbolistiska uttolkningar av den och ägna sig åt konst om
konst för konstens egen skull. När filmen slog igenom försköts
än en gång både berättandets och seendets villkor, teaterns
såväl som romankonstens plats i konsternas landskap förflyttades, och den här utvecklingen har accelererat in i vår tid, då
ännu fler och billigare tekniker gjort fotograferande, filmande
och skrivande till något vem som helst kan syssla med, vilket i
grunden förändrat de materiella villkoren, i vid och mångdubbel bemärkelse, för konstnärer, författare, tonsättare och alla
11
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 12
andra som på olika sätt arbetar professionellt med den typen
av skapande verksamheter, både smala och populära. Varför ska
man skriva romaner när vi ständigt översköljs av verklighetens
berättelser, som vem som helst kan klicka fram alldeles gratis
på nätet? Varför skriva nytt när världshistoriens oöverträffade
klassiker ändå finns till hands avgiftsfritt i ständigt växande virtuella bibliotek? Varför ska en konstnär avbilda verkligheten
när vem som helst kan filma sin tillvaro och lägga ut den på
Youtube? Varför ska en tonsättare skriva nytt, när ändå nästan
ingen lyssnar och de som alls bryr sig om den klassiska musiken
hellre väljer symfonier av Brahms eller Beethoven än ny svensk
kammarmusik? Och teater, vad är den till för, när filmen och
tv:n så mycket snabbare, billigare och lättillgängligt kan skildra
både massrörelser och den enskildes själsliga kval, och utan att
man måste göra sig besväret att släpa sig iväg till någon teaterbyggnad? Följetonger lockar knappast läsare till dagspressen
längre, även om de stora tidningarna fortfarande gärna kör
någon deckare, helst en som redan sålt i massupplaga, över
sommarmånaderna, medan det uppväxande släktet i hög grad
hellre väljer former av berättande som är helt knutna till den
nya teknologin, som i dataspel. Det tycks inte vara någon
egentlig fara för kulturen, bara det att dess uttrycksmedel förändras så snabbt att de yrkesverksamma konstnärerna har fått
allt svårare att hänga med en publik som blir allt mer tekniskt
avancerad, allt mer erfaren, och allt mer självständig, men kanske inte särskilt kunnig på djupet alltid. Är det viktigt med
någon djupare kunnighet då? Vad spelar den egentligen för roll
i kulturella sammanhang numera?
I den franska 1800-talsromanen Mot strömmen skildrar JorisKarl Huysmans hur den stormrike ädlingen markis des Esseintes, efter ett liv av utsvävningar i Paris mest exklusiva kretsar,
väljer att dra sig tillbaka till en lyxvilla, där han i total avskildhet ägnar sig åt att avnjuta den främsta konsten, de yppersta
12
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 13
böckerna, de mest exklusiva verken, bortvänd från sin samtids
masskonsumtion. Och där, isolerad, instängd i detta hus, som
är som ett försök att skapa en idealiserad projektion av hans
eget inre, beklagar han bara en sak: att han fortfarande tvingas
ge sig iväg till en konsertsal eller ett operahus för att avnjuta
den nyaste musiken. Han skulle vilja ha en maskin, någon möjlighet att ensam, utan alla de andra illaluktande och bräkande
idioterna, kunna lyssna på precis vad han vill när han vill. Det
verkade väl som en omöjlig dröm 1884, men mindre än 100 år
senare var det vardag för vem som helst. Medan jag skriver
detta lyssnar jag på en nyinspelning av Giacinto Scelsi, en
italiensk avantgardetonsättare från 1900-talet, som tillbringade
många år på mentalsjukhus och vars banbrytande verk huvudsakligen blivit kända efter hans död 1988. Det är precis en sådan
gestalt, som antagligen skulle ha fångat des Esseintes intresse
också: smal, avantgardistisk, och med ett gripande livsöde. De
flesta som sätter på Spotify om morgonen lyssnar nog inte på
honom. Publiken i Sverige skulle knappast räcka till. Men jorden runt är vi tillräckligt många för att det ska vara värt att
spela in och distribuera hans verk.
Kultur ser inte ut i dag som för hundra år sedan. Formerna
och medierna har förändrats. Det är naturligtvis trivialt att
påpeka egentligen; hela den moderna epoken, industrialismen
inte minst, har präglats av brott efter brott med traditionen,
som först har kommit av nödvändighet, helt enkelt för att produktionsvillkoren och de ekonomiska förhållandena förändrats
så snabbt, nya grupper har fått resurser att avnjuta estetiska
produkter av olika slag, samtidigt som den gamla adelns och
furstehusens exklusiva kulturbruk, både för bildning och statusmarkering, i stort sett dött ut. De tekniska villkoren förändras dessutom i dag i en hastighet som få enskilda orkar hänga
med i, vare sig det handlar om konstnärer, publik och privata
eller officiella institutioner av olika slag; medan masspublikens
13
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 14
begär driver utvecklingen till allt massivare blockbusterfilmer,
allt mer braskande tv-succéer, storslagnare succéromaner, vars
litterära halt sällan är på nivå med deras genomslag hos den
globaliserade allmänheten. Undervisning i estetiska ämnen och
idéer om vad som är väsentlig kultur tycks släpa efter vad som
verkligen sker och vad folk faktiskt är intresserade att ta del av.
Kommittéerna och stipendienämnderna tycks i rätt hög grad
se som sin uppgift att hålla liv i de etablerade formerna. Konstnärernas villkor står i centrum, vilket i och för sig inte är fel att
de ska göra. Men ibland är det som om publiken, profanum
vulgus, lämnas lite för mycket utanför planeringen, vilket inte
heller behöver vara principiellt fel, för givetvis ska kännare
kunna ha särskilt inflytande på de fält där de är de främsta
experterna. Ett större problem är väl om själva konsten nedprioriteras i allt slutnare system av kulturell expertis, för borde
det inte vara konsten, och inte vare sig konstnärer eller publik
som står i centrum? Det anser jag, men då är jag också en
levande arvtagare till den estetiska modernismen, som anser
att konst inte bara är ett personligt uttrycksmedel, utan ett sätt
att undersöka, att lära känna världen. Ett slags vetenskap, om
man så vill, med sina egna spelregler, sitt eget inneboende värde,
som bidrar till ökad och fördjupad förståelse, på ett sätt som
inte så lätt låter sig spridas som masskonsumtionsprodukter.
Men jag är samtidigt mot den totala isoleringen i estetiska laboratorier. Mitt problem, som jag delar med väldigt många andra
författare, konstnärer, musiker, teaterfolk och andra estetiskt
verksamma i vårt land, liksom världen runt, är att jag vill ha
den konstnärliga friheten att kunna följa det, i mitt fall litterära,
spår som är mitt. Jag söker olika sätt att borra djupare, driva
frågor längre, för att finna nya sätt att se världen. Men jag ser i
dag att detta blir allt svårare, för publiken håller på att smälta
ihop till ett intet, och jag inser att det i längden kommer att
vara svårt att försvara den här typen av konstnärlig verksamhet,
14
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 15
mer än som ett privat intresse, som det naturligtvis står var och
en fritt att odla på egna villkor. Hur går det att nå fram till
publiken? Hur kan man vara väsentlig för en bredare allmänhet, utan att för den skull göra avsteg från allt det man själv,
som konstnärligt verksam, ser som värdefullt? För publiken
finns där ute, filmer ses, konst delas, böcker läses, det pågår en
väldig estetisk aktivitet, som fortlöpande bidrar till att skapa
nya sätt att se på världen, bara inte alltid just de som kännarna
– till vilka jag själv alltså hör – anser vara viktigast och som
borde spridas.
15
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 17
VEM ÄR KULTUREN TILL FÖR?
Så vad ska vi göra med publiken? De där människorna som
besöker utställningar, läser böcker, går på teaterföreställningar
och konserter, och som är helt nödvändiga för att ett vitalt kulturliv ska kunna existera i Sverige, men som trots offentliga
insatser och en utbildningsnivå som är den högsta i historien,
blir allt färre. Vad finns det för anledning att producera konstverk som ingen, eller mycket få, faktiskt vill ha? Detta är en
svår fråga. Om den breda publiken ska vara den som ensam
avgör vilket kulturliv vi har i detta land blir det väl inte mycket
mer kvar än Melodifestivalen? Jag anser, som jag redan förklarat ovan, inte att konst kan betraktas enbart som konsumtionsvaror, som är till för att uppfylla den enskildes behov av njutning, bekräftelse eller status. Fast jag anser också att detta går
att vända på: konsten är inte heller till enbart för att vara ett
privilegierat uttryck för den enskilda konstnären. En väsentlig
konst måste överskrida det personliga, ansluta sig till något
större, och vara betydelsefull bortom den personliga biografin,
eller för den delen prestigen. Konst reducerad till vara för en
shoppande allmänhet blir något ganska förytligat, blott och
bart design. Men även den fina konsten som beställs av kommittéer som beslutar om offentlig utsmyckning, som tilldelas
stipendier av konstnärliga akademier och som anses viktig,
trots att få förstår den och ännu färre egentligen ”gillar” den,
är väl egentligen produkter som bjuds ut på en marknad? Bara
det att i stället för den stora publikens marknad är det en liten
17
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 18
expertpubliks marknad. Men även på den råder ett slags marknadskrafter, där det ovanliga premieras på det vanligas bekostnad, där kontaktnät ger möjligheter till de företagsamma, och
personlig status, prestige och utsikter till ekonomisk kompensation styr valen både av vad enskilda konstnärer väljer att göra
och vad den smala expertpubliken väljer att premiera. Helt fri
står ingen. En del av dynamiken i den konstutveckling vi haft
sedan masspublikens genombrott bygger på att skapa skandaler
som kan bryta igenom det stora bruset, chockerande konst,
utmanande, den konst som epaterar bourgeoisien, och samtidigt länge lockade densamma att komma och avnjuta alltifrån
Stravinskys balett Våroffer till Buñuels film Borgarklassens
diskreta charm. Estetisk exklusivitet var också länge ett sätt för
de högre klasserna att markera avstånd till massan. Men när de
sista resterna av borgerskapet tröttnat på att chockeras och
mest vill njuta av livet, utan för mycket bildning och allt det
ansvar för kulturarvet såväl som avantgardet som kommer med
den, återstår snart bara nämnderna och kommittéerna som
publik för den allra smalaste konsten. Men detta är ofta institutioner som åtnjuter extremt hög prestige, också av dem som
inte egentligen bryr sig om deras verksamhet. Operan, Dramaten, Svenska Akademien och en liten handfull andra institutioner är fortsatt socialt betydelsefulla, ger medlemmarna glans
och har ekonomiska och sociala muskler som kan betyda framgång eller undergång för enskilda konstnärskap. Trots att den
bildade borgerligheten lämnat scenen är de också ännu mycket
borgerliga, högborgerliga, omgivna av symbolisk kunglig glans
rentav, även om de stora hovlogerna på exempelvis Kungliga
Operan vanligen står tomma numera, utom om det är någon
spektakulär specialshow. Det är viktigt att de här institutionerna fortsätter att ge både glans och bidrag till levande konstnärer, samtidigt kan det ibland vila något nästan spöklikt över
den ceremoniella storslagenheten kring sådant som Akademiens
18
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 19
högtids- dag, som blir rent otäck om den ställs emot de faktiskt
rådande villkoren för den övervägande delen av landets författare. Ett land som i sin, likaledes offentligt understödda – och
rätteligen så, vill jag understryka att jag anser – tidskriftsflora
inte hyser en enda tidskrift som specialiserar sig på svensk samtida litteratur, med nyskriven essäistik av och om levande författarskap och fyllig kritikavdelning. Inte en enda sådan tidskrift finns kvar i landet. Inte ens stora förlag anser att det är
mödan värt, som Bonniers, som startade om sitt magasin, BLM
(Bonniers Litterära Magasin) bara för att åter låta det somna
in efter ett par år.
Det är viktigt att inse att konstarterna är mycket olika och
har väl skilda villkor sinsemellan. Medan litteraturen är bunden
till språket, och kräver översättningar för att kunna spridas, rör
sig konsten och musiken över alla gränser, de har en potentiell
masspublik oavsett ursprung. Samtidigt kan böcker faktiskt
skrivas med en blyertspenna på en toarulle av någon som aldrig
läst en rad av Dostojevskij, det är den allra lättast tillgängliga
konstformen, jämte möjligen fotografering, vilket också gör att
vem som helst kan se sig som självutnämnd expert; medan klassisk musik väl är den allra mest tekniskt krävande konstformen,
för vilken många långa år av studier och djupa kunskaper om
historia och uppförandepraxis är nödvändiga. Filmbranschen –
som i och för sig faller lite utanför just detta sammanhang, även
om vår internationellt mest kände konstnär under 1900-talet,
Ingmar Bergman, var bland annat just filmregissör – tycks vara
helt beroende av ett stödsystem som varit märkligt dåligt på att
lyfta betydande och/eller framgångsrika konstnärskap sedan
Filminstitutet skapades. Men det är ett särfall som kräver sin
särskilda utredning av någon därtill kapabel. När det gäller film
ingår jag enbart i publiken, och jag ser, måste jag erkänna,
endast sällan med glädje det som produceras här i landet i dag.
Den konst som i vardagslag helt enkelt kallas konst, finns dels
19
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 20
i en krets där exklusiva verk skapas av uppburna konstnärer
som lever högt på en liten skara internationella samlare, miljardärer, som samverkar med de stora institutionerna för att
lyfta/skapa samtida konstnärskap, i en dynamik som har sina
alldeles egna marknadslagar. Men den finns också i några lite
vardagligare kretsar, som exempelvis består av de konstnärer
vars levebröd är att få beställningar av offentliga utsmyckningar, en viktig del i det offentliga konstlivet som sällan skapar
stora rubriker; eller dessa som framställer akvareller av landskap och liknande, ofta lokalt anknutet, och som säljs på små
gallerier landet runt och lottas ut via konstföreningar på arbetsplatser. Allt har sin plats, och förbindelserna och dynamiken
mellan de olika kretsarna, hur konstnärskap lyfts eller sänks av
samlare och institutioner, och vilka som ingår i de konstnärskretsar som anses gångbara för de offentliga utsmyckningarna
är också en fascinerande sak som kunde kräva en egen utredning. Mitt intryck, som betraktare, är att konstlivet är tämligen
hierarkiskt, att stjärnor med status och internationella karriärer, respektive lokala förmågor befinner sig i världar så åtskilda
att de knappt har någon beröring med varandra.
20
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 21
HUR KAN PUBLIKEN VETA
VAD DEN VILL HA?
Henry Ford tillfrågades en gång om detta med att ge folk vad
folk vill ha. Han svarade då att om han frågat folk vad de ville
ha, innan bilen blev en masstillverkad produkt vid hans fabriker, så skulle de ha svarat ”snabbare hästar”. Den breda allmänheten hade inte kunnat föreställa sig det han hade kommit på.
Allmänheten är inte någon riktigt proffsig beställare. Dess fantasi räcker inte alltid längre än till att välja bland de utbjudna
varorna, tyvärr. Det är inte dess efterfrågan som avgör vilka
produkter som kommer att erbjudas på marknaden. Det gäller
överkonsumtionens designprylar, det nya kökskaklet eller den
nya thaimaten, såväl som Apples banbrytande produkter eller
till exempel Elon Musks nya lösningar för batteridrift. Naturligtvis kan det finnas ett behov, eller vara så att en affärsman,
ingenjör, uppfinnare eller entreprenör kan identifiera vissa brister, som gör att det finns utrymme för någon viss produkt, och
så skapar eller sätter de samman den, och erbjuder den till allmänheten, som kanske upptäcker, ibland efter lite övertalning
(reklam och PR) att, jo, detta var faktiskt något som vi ville ha.
Vad skulle vi få för konst och litteratur om allmänheten ensam
fick bestämma?
Nyligen hörde jag på en konferens om pressens nära förestående död för första gången nybildningen ”nyhetsundvikare”.
Det är en växande grupp människor i våra samtida samhällen
som sägs aktivt undvika att ta del av nyheter. De är ett problem,
för när enskilda väljer att avstå från att ta del av nyheter och
21
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 22
samhällsinformation får vi helt enkelt sämre medborgare. De
som inte vet vad som händer, som inte begriper grundläggande
sammanhang och som inte klarar att överblicka den samhälleliga utvecklingen och därmed inte heller förstår sin egen position och roll i helheten, klarar inte att delta på ett konstruktivt
sätt i det politiska arbete som är en förutsättning för en fungerande demokrati som Sverige. Samtidigt är det såklart en
mänsklig rättighet också att slippa bry sig. Rätten att slippa
politik i sitt liv är något som kännetecknar demokratier – och
mera så ju bättre de fungerar, tycks det. Men det måste väl finnas en smärtgräns efter vilken det inte längre är ett fungerande
samhälle vi talar om? Hur många procent nyhetsundvikare klarar ett samhälle av? Jag skulle vilja komplettera den här bilden
med det likaledes nya begreppet ”kulturundvikare”. Personer
som aktivt väljer att stänga av när Kulturnytt sätter igång. Som
aldrig går på teatern, konsert, läser en bok eller ser en utställning. Vad innebär det när publiken vänder sig bort från kulturen i ett land? Eller är det faktiskt tvärtom: och vad innebär
det i så fall när kulturen vänder sig bort från publiken?
Natalie Ringler, en framstående teaterregissör som kan
sägas ha fått sitt genombrott nyligen med sin uppsättning av
pjäsen Vår klass, på Teater Galeasen ute på den centrala kulturön Skeppsholmen i Stockholm, bekräftar min uppfattning.
Hon menar att det verkligen är som jag antar, att det finns fler
i dag som aktivt undviker allt som kan kallas kultur, åtminstone
i någon ”högre” eller ”finare” mening. Det är ett problem, inte
riktigt på nivå med de medborgarskikt som sägs undvika nyheter, men inte långt därifrån. Men det finns också, understryker
hon, ett litet men enträget och hängivet skikt som faktiskt går
på nästan allt som ges. Förut var det mera olika slags publik på
olika slags teatrar, pälsar på Dramaten och skinnjackor på
Galeasen, medan det i dag i hög grad är samma personer som
går både på Dramaten, Stadsteatern och de fria gruppernas
22
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 23
olika föreställningar. De få aktiva kulturkonsumenterna har
alltså enligt hennes upplevelse blivit ännu mer aktiva, tycks det,
samtidigt som den bredare publiken fallit ifrån, eller rentav flytt
fältet.
SOM-institutets rapport Scenkonstens publik (2008) visar att
publiken mellan 1989 och 2008 verkligen minskade, och att
särskilt män och, ironiskt nog, högutbildade var bland dem som
relativt sett mest minskade på sina teaterbesök under perioden.
Men det går inte direkt att utläsa ur SOM-rapporten hur den
lilla högfrekventa gruppen teaterbesökare ser ut. Det tycks vara
en rätt speciell liten skara, med både bildning, resurser och tid
nog att ägna så mycket av sin tid åt kultur. Men går det att
basera ett helt lands kultur på en liten specialintresserad grupp
enbart? Var ligger det vidare samhällsintresset egentligen i det?
Är inte det snart ett så marginellt intresse på det stora hela att
ansvaret för att bekosta och upprätthålla den typen av verksamhet borde överlåtas till de närmast sörjande? För den som ser
kultur som konsumtion är svaret enkelt. För den som ser att
det finns ett annat värde i konsten och kulturen, som inte så
lätt låter sig kvantifieras, är svaret inte lika enkelt. Ofta blir
reaktionen mot viljan att riva alltihop, en vilja att bevara och
försvara alltihop. Men varför ska det behöva vara frågan om
antingen eller? Uppenbarligen finns det mera angelägen konst,
och mindre. Men det finns inte egentligen några objektivt godtagbara kriterier för att avgöra vad som är vad, det har den
erkända så kallade kultureliten, ironiskt nog, själv lärt oss; samtidigt som den vidmakthåller sina anspråk och positioner på
grunder som utifrån det här ifrågasättandet av kvalitetsbegreppet blir rätt svårbegripliga utifrån deras egna kriterier… Det
som lockar folk har ett visst värde, om det talar till många i
samtiden, träffar någon nerv, lägger något till ett samtidsmedvetande som skulle vara annorlunda, mindre, kanske rentav
sämre, utan denna föreställning, bok, installation… men det
23
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 24
som lockar flest tycks inte nödvändigtvis vara det som har den
största konstnärliga halten.
Den viktiga frågan som alla de som yttrar sig kring kulturpolitik måste besvara är: Vad spelar det för roll om vi inte
längre har en mera avancerad vuxenkultur i Sverige? Finns det
ett nationellt intresse i att en viss nivå kan upprätthållas i landet, även om den breda publiken inte är direkt intresserad? Min
uppfattning är att den övergripande nivån, utbildningsmässigt,
utvecklingsmässigt, mänskligt, sjunker, och landets dragningskraft på exempelvis kvalificerad internationell arbetskraft och
forskare minskar om vi inte kan hålla oss med ett kulturliv på
högsta tänkbara nivå. Varför skulle en högutbildad toppforskare som har chansen att välja mellan London, Berlin och
Stockholm föredra Stockholm? De främsta krafterna kommer
att välja den plats som erbjuder de största möjligheterna. Alla
är inte intresserade av att vandra i skogen, och troligen särskilt
inte de som gått de tyngsta utbildningarna vid de främsta universiteten i världens stora kulturländer. Samtidigt går det givetvis inte heller att reducera de olika kulturuttrycken till någon
lättmotiverad samhällelig nytta, varken masspublikens kärlek
eller kosmopolitiska elitister räcker till för att motivera att vi
ska ha råd med ett vitalt kulturliv med fria konstnärer i vårt
avlånga land. Och det finns något svårförklarligt i detta att vi
har en så extremt välutbildad befolkning, de akademiska titlarna står som spön i backen, det går knappt att få jobb ens på
McDonald’s utan minst gymnasieutbildning, och alla mera
seriösa arbeten kräver först utbildning och sedan fortlöpande
fortbildning i ett samhälle där den som inte kan hantera ny teknik och nätverka på sociala medier snabbt hamnar utanför.
Utbildningsnivån är hög, och specialiserad. Bildningsnivån är
däremot mera tveksam. De idéer om personlig utveckling och
växt, om danandet av karaktären och vikten av att förvalta det
gemensamma arvet för att förstå vår historia, och därmed oss
24
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 25
själva, som hängde samman med både borgares och arbetares
bildningsideal historiskt sett, är praktiskt taget dött. En utveckling som premierar effektivitet, målfokus, vinst till varje pris,
har samverkat med en vänsterideologi som nedvärderat traditionell bildning, västerländsk kultur och gjort själva universiteten, bildningens forna bastioner, till institutioner som i dag
tycks ha till främsta uppgift att motverka att bildningsarvet förs
vidare, för att i stället ersättas av maktanalys utan ände och ett
kritiskt tänkande som går på tomgång för att det inte längre
minns vad det var det skulle vara kritiskt emot, mer än Västvärlden, vithet, borgerlighet och så vidare, i största allmänhet.
Det är lätt att driva med dessa föreställningar, men tyvärr är
problemen allvarliga, och det som rivits ner under så många år
kommer inte så lätt att kunna byggas upp, om någon nu skulle
få för sig att det vore viktigt igen.
All betydelsefull kultur uppstår i en miljö, en kulturmiljö,
som gör det möjligt för verkligt betydande verk att skapas, som
fördjupar vår människokunskap, vår livskänsla, som för vår
intuitiva kunskap till nya höjder. Mozart uppstod inte ur sig
själv, han växte upp i en miljö där det fanns en publik som efterfrågade hans musik. För varje än i dag älskat wienklassicistiskt
mästerverk finns det hundratals symfonier, sonater, operor och
konserter, skrivna av mestadels bortglömda tonsättare. Allt
konstnärskap växer alltid fram i ett visst sammanhang, som ger
utrymme, som tillåter och uppmuntrar den långa utbildning,
alla de tusentals timmar av övning, alla dessa försök som ingenstans leder. De flesta blir inte stora, i den klassiska gamla bemärkelse som ännu lever, trots att genikulten officiellt är
avsomnad. Men oavsett hur synen på enskilda konstnärer och
deras verk förändras över tiden är de som lever kvar alltid de
som överskrider förväntningarna, vidgar ramarna och gör det
ingen annan tänkt på. Även den i dag så älskade Beethoven
chockerade publiken i sin samtid, precis som 1900-talsmoder25
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 26
nisterna – och nu är han en av de mest populära av de klassiska
tonsättarna. Han är det romantiska konstnärsidealet förverkligat på flera plan samtidigt, både genom originaliteten i sina
verk och sin viljestarka och temperamentsfulla personlighet.
Florens var på 1400-talet en stad av knappt Enköpings storlek,
men där skapades en kulturmiljö som påverkar vår syn på konsten, människan och världen än i dag. Det är inte någon fråga
om slump, utan om vilja, som skapar förutsättningar för förmågorna.
26
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 27
VEM SKRIVER DU FÖR?
Låt mig klargöra min egen position. Som författare får jag
ibland frågan vem jag skriver för. Jag har alltid tyckt att den
frågan är extremt svår att besvara, för jag kan inte påstå att jag
föreställer mig någon särskild läsare då jag sitter och arbetar
med en bok. Möjligen glimtar ett slags idealläsare till ibland,
och det är någon som liknar mig själv när jag var i min mest
nyfikna och intellektuellt expansiva ålder. Fast sanningen att
säga befinner jag mig ju fortfarande i den, och jag kan inte säga
att jag skriver för mig själv. Även om jag betraktar själva skrivandet som en kunskapsform som i hög grad existerar i sin egen
rätt. Att skriva är ett sätt att förstå, där formuleringarna bara
är det synbara resultatet. Samtidigt riktar sig de färdiga verken
naturligtvis till allmänheten, en allmänhet som är allt mer ointresserad av böcker, åtminstone av det slag jag själv skriver och
helst läser.
Min tidigare förläggare på Bonniers, Hans Isaksson, som
sorgligt nog gick bort nyligen, berättade för mig under ett samtal vi förde några år innan han gick i pension, att bokmarknaden, i hans erfarenhet, hade förändrats radikalt under de år han
varit verksam som förläggare. Han kunde lugnt överblicka en
period som sträckte sig från begynnelsen av 1970-talet, eller
det sena 1960-talet, fram till början av 2010-talet. Den typen
av överblick över hur läsningen förändrats borde ha tagits ännu
bättre till vara än vad jag kan göra här. Men han konstaterade
att det fanns ett mellanskikt av författare, som inte var bäst27
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 28
säljare, men som ändå gick bra. Sådana som exempelvis Lars
Gyllensten, vars böcker knappast skulle blivit någon storsäljare
i dag, men som då ännu ingick i det allmänna medvetandet och
som det ansågs viktigt att läsa för att kunna följa med i samtiden. Mitt intryck var att det ända in på 1980-talet fanns något
slags bildningsambition, liksom även en viss social prestige,
knuten till detta att man skulle känna till den senaste utgivningen på de större förlagen, om man ville hänga med i sin
samtid. Mina egna föräldrar, som absolut inte var vänstervridna i tidens anda, utan mera traditionellt borgerliga, hade
välfyllda bokhyllor hemma, och gick på såväl krogshowerna på
Berns och Bacchi Vapen, där jag själv rentav fick följa med och
se Magnus och Brasses krogshow 1974, som på Tältprojektet,
som jag inte fick se. Jag var första gången på vuxenteater i sjuårsåldern, då hela familjen gick och såg en gästande japansk
grupp som framförde en traditionell bunrakuföreställning,
japansk dockteater, med praktfulla stora dockor som sköts av
svartklädda dockförare, i sorgliga och dramatiska pjäser om
olycklig kärlek och självmord från höga klippor. Jag var hänförd, och programmet, med all informationstext, och sammanfattningen av handlingen i pjäserna, står ännu i bokhyllan. Den
bildade borgerlighetens ideal var ännu inte riktigt utdött, liksom inte heller den bildade arbetarens vad det anbelangar. De
kompletterade varandra, närde sig av varandra. Och detta
gemensamma arv förvaltades ännu av 68-generationen, till en
början, som intresserade sig för böckerna, filmerna, pjäserna.
Kunskap ansågs viktigt för såväl samhället som den personliga
utvecklingen
Sedan hände något. Och det var innan datorerna slog
igenom, innan vi fick tjogtals med underhållande tv-kanaler.
Det var en förändring som tycks ha varit social innan den blev
materiell. Hans Isaksson kunde, då jag talade med honom, inte
förklara vad det var som gjorde att försäljningen av de författare
28
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 29
som tidigare ingått i den förväntade allmänbildningen plötsligt
började fasas ut ur det allmänna medvetandet. Min känsla är
att 68-ornas förminskande syn på betydelsen av bildning och
kultur, kravet att allt skulle underordnas proletariatets eller
revolutionens intressen (som tycks ha återuppstått i samtiden)
via 1970-talets ideal att förverkliga sig själv övergick i 1980talets satsa på dig själv-anda, och detta att framhålla kvalitet,
bildning, begåvning, samhälleliga intressen, betydelse av såväl
arv som konstnärlig förnyelse och annat, plötsligt framstod som
konservativa dumheter, som vänsterradikaler och (ny-)liberaler
gemensamt tog avstånd ifrån, fast utifrån olika förutsättningar.
Resultatet blev att själva förutsättningarna, om inte revs ned
alldeles, åtminstone förändrades radikalt. Samtidigt öppnades
vägarna till högre utbildning och den breda tillgången till kulturarvet för fler än någonsin i historien. Det är en liten paradox
som är svår att smälta. Hur kommer det sig att inte världshistoriens mest välutbildade människor i Sverige är intresserade
av sin samtids avancerade vuxenkultur?
En annan förläggare på Bonniers berättade en gång för mig
att det i dag gått så långt att de författare som på 1970-talet
kunde sälja fyrsiffrigt, och som tidigare på 2000-talet sålde
åtminstone tresiffriga upplagor nu var nere på tvåsiffriga tal.
Erkända, i en del fall till och med rätt kända, författare av det
slag som räknas som betydelsefulla av den samtida litteraturexpertisen har alltså i princip ingen publik.
En av mina bästa vänner, sedan många år, skriver regelbundet i stora skrivböcker, han har väl åtskilliga tusen fullskrivna
sidor nu, men han har aldrig egentligen tänkt sig detta för
publicering. Jag har läst bara enstaka utdrag och fått annat refererat för mig. Det är oerhört intressant, fullt av reflektioner
över världen såväl som det egna jaget, och något som definitivt
skulle kunna paketeras om som ett antal mycket intressanta
böcker, utsnitt ur vår tid, som både skulle fördjupa vår kollek29
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 30
tiva självreflektion och vara intressant för framtida generationer som ser tillbaka, i den mån framtida generationer ännu
kommer att göra det. Men han vill inte ge ut dem. Han vill inte
ge ut någonting. Han är inte intresserad av läsare, av bokmarknaden, av att bli berömd och få ära eller pengar för sitt arbete
med sig själv och sin tid. Det är en radikal inställning, som
fascinerar mig, eftersom jag inser att det ändå måste vara någon
avgörande skillnad mellan oss, eftersom jag trots allt gärna vill
att frukterna av mina mödor ska delas med en läsande allmänhet, som kan ge mig gensvar, bidra till att min egen upplevelse
av världen, också via mina egna verk, fördjupas i ständigt nya
lager av reflektion och självreflektion. Men vill jag bli läst måste
jag alltså försöka förstå mig på marknaden, det vill säga publiken. Vilka är de? Vad gör de? Vad intresserar dem? Och varför
har detta förändrats så mycket?
30
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 31
VISA MIG DIN KÖKSBÄNK SÅ
SKA JAG SÄGA DIG VEM DU ÄR
En av de saker som förändrats är alltså, som jag antyder ovan,
att kulturen förlorat sin sociala prestige. Det anses inte längre
som särskilt viktigt att ha läst den senaste romanen från Bonniers eller att ha sett den senaste föreställningen på Dramaten.
Det var lätt för 68:orna att förlöjliga den bildade borgerlighetens
klassanspråk, som hängde samman med att de odlade sina kulturella intressen som ett led i skapandet av en borgerlig identitet, som skulle skilja dem från den obildade allmänheten, de
arbetande massorna, och göra dem lite mer lika den exklusivitetskonsumerande adeln. Jo, det är en karikerad bild, men lite
så har väl detta att ta del av avancerad vuxenkultur betraktats i
Sverige? Med misstänksamhet, som något de sysslar med som
vill vara lite förmer än andra. Ett jämlikt samhälle förutsätter
en jämlik kultur. Ironiskt nog var 1900-talet också präglat av
en arbetarrörelse som satte den personliga utvecklingen i högsätet, och för vilken utbildning, kultur, personlig mognad,
alltså bildning helt enkelt, var viktiga element i skapandet av
svenska arbetare med självkänsla och förmåga att ta ett moget
ansvar för samhället. De svenska arbetarförfattarna, frihetsälskare och bildningsgiganter som Eyvind Johnson, eller Moa
Martinson och Vilhelm Moberg, växte fram ur denna vilja till
kunskap, och med dem även andra avgörande delar av vårt
moderna kulturarv, inom bildkonst, film, teater och så vidare.
Den borgerliga prestigekulturen är i dag förminskad och
förlöjligad både av höger och vänster. Den finns, visst, men
31
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 32
köksrenoveringar och Thailandsresor har högre prioritet för
såväl den välbeställda medelklassen som den framgångsrika
arbetarklassen. Bildning är något som andra sysslar med. De
som anser sig vara förmer. Som inte nöjer sig med att vara som
folk är mest. Besserwissrar och tråkmånsar. Sådana där som
problematiserar och ifrågasätter i stället för att njuta av livet
och ta vara på de lyckliga stunderna. Det är inte ovanligt med
förlöjligande uttryck som ”kulturkofta” och ”kulturtant” i samband med dem som ännu är aktiva som kulturpublik. Och det
ger väl ännu en fingervisning: det är lite omanligt att syssla
med kultur. Historiskt sett var konst, litteratur, musik, teater
utpräglat manliga sysslor, de stora genierna var mestadels kämpande män som, bildligt talat åtminstone, satt i full storm på
bergstoppar och skapade odödliga mästerverk mot alla odds.
Det där är såklart förlegat, fast det finns något kvar av den
typen av mytbildning kring rockstjärnor och vissa filmstjärnor,
och även en författare som Knausgård anknyter, kan man säga,
till den typen av heroiskt, mycket manligt konstnärsideal. Men
annars tycks kulturlivet i dag vara en kvinnlig angelägenhet. Är
inte känslan att kultur är omanligt en bidragande orsak till att
de svenska ingenjörerna och civilekonomerna inte längre vill
gå på teatern? Det skulle kunna vara en delförklaring till att
just högutbildade var en av de grupper som i särskilt hög grad
minskat på sina teaterbesök enligt SOM-rapporten 2008.
32
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 33
TYNGDEN AV ALLT
Tonsättaren och pianisten Johan Ullén menar, då jag träffar
honom för att prata lite om den klassiska musikens publik i dag,
att det säkert inte skulle gå att ha ett fungerande musikliv i Sverige utan någon form av offentligt stöd. Publiken finns visserligen, men bara till de kända klassikerna i så fall, och den räcker
inte ensam för att hålla igång de stora professionella orkestrar
som krävs för att vi ska kunna få höra ens Beethovens 9:e symfoni från svenska estrader. De älskade 1800-talssymfonikerna
drar fortfarande fulla hus. Den samtida seriösa musiken, däremot, skulle antagligen vissna ner och dö utan det offentliga
stödet till musiklivet. Inga nya konserter, symfonier, inga
svenska operor mer. Vi skulle förlora ett helt kultursegment.
Ingen svensk Mozart skulle ha en chans att bli framförd. På så
sätt skulle orkestrarna, om publiken fick välja själv, förvandlas
till rent museala institutioner, och nivån på dem skulle snabbt
sjunka. Vilka unga musiker vill arbeta i ett klimat som är helt
inriktat på det förflutna? Endast sekunda musiker skulle välja
att verka i Sverige. Skulle det spela någon roll?
Han beskriver också en tämligen självinnesluten avantgardemiljö, som jag känner igen även från vissa litterära sammanhang. Konserter på exempelvis Fylkingen i Stockholm riktar
sig i hög grad till specialintresserade, tonsättare, musiker och
konstnärer av olika slag som rör sig i gränslandet mellan genrerna och som lyssnar på sina kollegers verk. Somliga tänker
nog, när de går på konsert där, att de hade kunnat göra det
33
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 34
bättre själva eftersom nästan hela publiken består av andra
konstutövare. Eller nä, riktigt så inkrökt och förbittrat är det
väl knappast. Hoppas jag. Fast känslan bland högutbildade och
skickliga musiker och konstnärer av att verka i en ekonomiskt
trängd situation, utan något större intresse vare sig från allmänhet eller det offentliga, lusten att skapa nytt som kan förleda en så långt ut i marginalen att det verkar suspekt om
någon lyckas locka lite publik till sina framträdanden, ger inte
nödvändigtvis upphov till en väldigt kreativ och utvecklande
miljö. Samtidigt är det absolut betydelsefullt att den här typen
av konstnärlig laboratoriemiljö också får existera. Det är omöjligt att säga var det nya intressanta kommer att växa fram, det
som verkligen definierar vår tid i historien. Kopplingen till det
klassiska avantgardet, och dess arvtagare, är till och med viktigt
för den nya dansmusiken, som i hög grad vilar på det arbete
elektronmusiker och experimentatorer genomfört under det
senaste dryga halvseklet i just miljöer som Fylkingen, och den
nära anknutna Elektronmusikstudion (EMS).
Trycket från närvaron av hela världens och alla kulturers och
civilisationers kulturarv från hela mänsklighetens historia i dag
gör att samtida konstnärers situation inte liknar något tidigare
i historien. På Mozarts tid spelades praktiskt taget ingen äldre
musik, och så var det långt in på 1800-talet. Detsamma gällde
teatern: nyskrivet var det självklara under århundraden, fram
till det sena 1800-talet då Ibsen och Strindberg skakade om den
borgerliga publiken med sina dramer medan författarna satte
problem under debatt, den engagerade intellektuelle tog plats
i offentligheten och konstnärerna utmanade vårt tänkande på
ständigt nya sätt. Museer är också ett rätt nytt fenomen, med
sitt ursprung i renässansens samlingar av antika konstverk.
Men som något som är tillgängligt för allmänheten, inte äldre
än ett par hundra år. Men i dag? Några knapptryckningar bort
har vem som helst hela musikhistorien, alla filmer, konstverk,
34
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 35
litterära klassiker och till och med en hel del klassiska teateruppsättningar, så att vem som helst nu kan referera till sådant
som tidigare enbart var tillgängligt för ett fåtal experter med
tillgång till arkiven. Hur ska en konstnär kunna skapa något
nytt, som säger något unikt och relevant för vår tids människor,
mot bakgrund av detta massiva historiska brus? Och även om
konstnären gör det: hur ska publiken ens kunna upptäcka det
i det kaotiska utbudet?
Det kom en bok för snart tio år sedan som blivit så inflytelserik att dess titel numera blivit ett uttryck: The long tail. Den
skrevs av chefredaktören för Wired, Chris Anderson, och den
handlar i korthet om hur internet ändrat marknaden för olika
slags kulturprodukter, så att musik, böcker, filmer och annat
som tidigare försvann eller ansågs olönsamt att satsa på, nu kan
få förlängt liv och ökad spridning genom det han alltså kallar
”den långa svansen”. Enligt honom kommer det i framtiden
att vara mera lönsamt att sälja lite mer av många olika produkter, än att sälja jättemycket snabbt av några enstaka bästsäljare
och liknande. Ett välkänt exempel på hur den långa svansen
verkar är att man i Japan, 30–40 år efter att banden existerade,
upptäckte svensk 70-talsprogg, och det skapades rena kulten
kring grupper som Träd, gräs och stenar, som vi i Sverige praktiskt taget hade glömt bort.
Hur kommer kulturen att förändras av dessa förändrade
konsumtionsmönster? För de kommer givetvis också att påverka vad som produceras. Ingen konstnär verkar i en bubbla
vare sig estetiskt eller ekonomiskt, eller för den delen socialt
och prestigemässigt, och även om enstaka personer kan kosta
på sig att satsa livet på marginella saker som enbart intresserar
dem själva och en liten krets av närstående, så kommer det i
längden bli så att efterfrågan skapar nya produktionsmönster,
precis som de nya tekniska förutsättningarna och förändrade
distributionsmöjligheterna. Personligen tycker jag det är mera
35
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 36
spännande med dessa nya möjligheter och jag har exempelvis
själv tidigare deltagit i virtuella samtal kring elektronmusik och
liknande, där jag haft utbyte med en turkisk forskare, en brasiliansk matematiker och en pensionerad italiensk bankman, på
mycket kort tid, och allt i samtal kring musik som inte precis
toppar bästsäljarlistorna. Jag korresponderar också med en
smal, men lysande amerikansk författare, Diane Williams, som
själv ger ut en årlig tidskrift, NOON, som är betydelsefull för få,
men har en halt som höjer den långt över det vanliga mumlet.
Det är fascinerande att ha hela världens kulturutbud några
knapptryckningar bort. Men det kan vara frustrerande också,
att känna inte bara alla epokers samlade tryck, utan faktiskt
hela världscivilisationens, alla tänkbara kultursfärers, man känner sig väldigt liten, och det kan vara svårt att acceptera att man
som svenskspråkig författare bara är en allra minsta lilla myra
som har att släpa på sitt eget barr till stacken… när man kanske
egentligen hellre skulle vilja vara det där ensamma geniet som
står på bergstoppen och diktar i full storm… med jublande
beundrande massor som man måste värja sig emot, i stället för
att förgäves spana efter…
En intressant sak i detta sammanhang, som det talas om
ibland men som lär få större betydelse nu när allt är samtida
och globalt, är vilken roll originaliteten kommer att spela i
framtiden. Bara för att det blir allt svårare att vara originell
innebär det såklart inte att folk kommer att sluta att försöka,
men det är mycket lättare i dag för vem som helst att se och
identifiera förebilder och influenser, och om någon skulle plagiera eller imitera någon annan kommer det alltid fram, och
det kan gå ganska fort. Betyder detta att inställningen till det
enskilda skapandet kommer att förändras? Är geniet en gång
för alla dött? Och behöver det i så fall vara av ondo…? Till
exempel i den japanska kulturen har man traditionellt sett inte
alls haft samma höga uppskattning av originalitet och enskilda
36
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 37
avvikande idéer som vi här har haft, åtminstone sedan renässansen. Det handlar där snarare om perfektion, om skicklighet
i utförandet, om förädling inom ramarna för en rätt väl avgränsad tradition, där konsten inte primärt ses som uttryck för
någon individuell genialitet eller liknande. Nu karikerar och
förenklar jag såklart det japanska, det finns säkert massor av
nyanser där som jag som västerlänning inte riktigt uppfattar,
och de har ju synnerligen originella konstnärer i samtiden,
inom alla estetiska fält. Men de har då sprungit fram, vill jag
ändå understryka, ur en tradition där originaliteten inte ses
som något nödvändigt gott i sig. Och så var det väl förresten
även här under medeltiden? Det handlade då också i Europa
om givna former, om imitation och förädling inom rätt begränsade ramar, ända tills dessa ramar vidgas och till slut sprängs
genom renässansen, upplysningen, romantiken och in i vår
moderna och postmoderna tid. Kanske kommer vi att lämna
originalitetskulten, kanske kommer marknadsanpassning, olika
tävlingar av typ Idol och liknande, att forma helt nya konstnärstyper, vilka i sin tur kommer att utforma en ny estetik,
enligt de förutsättningar som råder i dag, tekniska, ekonomiska
och så vidare. Jag vet inte, men jag är helt säker på att det kommer att ske förändringar, som också kommer att påverka estetiken. Precis som jag sagt förut. Om det sedan är bra eller dåligt?
Tja, det är som det är bara. Jag vill förstå min tid, och så långt
möjligt vår framtid. Det innebär att jag måste känna historien,
och förutsättningslöst sätta mig in i det som jag uppfattar som
relevant, bilda mig helt enkelt. Jag vet faktiskt inget som jag
tycker är mera angeläget, eller för den delen roligare.
Boktryckarkonsten gjorde slut på handskriften som nödvändighet, samtidigt som den ironiskt nog gjorde att den typen av
hantverksskicklighet blev mera sällsynt, och ännu dyrbarare för
de få som verkligen satte värde på den, av en eller annan anledning. Basen breddas, kulturen sprids vidare, och topparna blir
37
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 38
ännu högre än vad de var förut. En masskultur som sprids i
enorma upplagor dominerar på ytan, men sedan produceras
fortlöpande finsmakarkultur för en liten ”utvald” elit, som har
råd, som har tid och som kan använda denna finsmakarkultur
till att glorifiera sig själv, och utmärka sig inför sina likar. Det
stora som händer i dag är att ett par århundraden då högkultur
och folkkultur låg relativt nära varandra, och påverkade
varandra fortlöpande, går mot sitt slut. Tror då jag i alla fall.
Eller så är det bara en arbetshypotes som passar mig eftersom
jag själv är mest intresserad av det smala och exklusiva och hoppas att det ska kunna fortsätta att existera, trots att de breda
folklager, som för 40 år sedan till exempel skulle ha skaffat min
senaste roman, inte existerar längre.
38
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 39
BILDSTORMARNAS
IDÉHISTORIA
Det är inte så konstigt att det under olika epoker av historien
förekommit bildstormar, då man velat rensa ut allt det gamla
och börja om från noll. En illusion, såklart, men en lockande
tanke för många. Det är säkert också därför exempelvis vilda
västern har sin lockelse fortfarande, eller rymden, för den delen;
dessa miljöer där det inte finns några yttre kulturella begränsningar eller ramar och den ensamma människan tvingas forma
sig sitt eget liv utan några förebilder eller modeller att ta efter.
Det är väl typiskt att futuristerna, som ville göra slut på alla
museer och som ansåg att bilar och flygplan var vackrare än alla
antika statyer och monalisor tillsammans, kom från just Italien,
det land i världen som har det antagligen största och tyngsta
kulturarvet, med alla dessa antika monument, kyrkor och
konstverk. När jag var ute och tågluffade och kom till Florens
på 1980-talet hörde jag historier om akutkliniker som tog in
amerikaner som chockades så djupt av det massiva kulturutbudet där att de bröt samman. Det var säkert inte sant, men det
säger något om hur enormt det italienska arvet är – och just för
att det är så väldigt, så är det följdriktigt att futurismen skapades av italienare som Marinetti, Russolo och de andra, som bröt
med skönsången genom att skriva bullermusik, som tyckte bilar
var vackrare än florentinska fresker och som – ja, här kommer
den svarta skuggan också – ansåg att kriget var sunt och
renande, ett slags hygieniskt stålbad för mänskligheten.
Ett annat känt exempel på uppror mot den egna traditionen,
39
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 40
framprovocerat antagligen av känslan att det inte gick att
komma vidare på grund av att den låg över allt och genomsyrade alla relationer, var den kinesiska kulturrevolutionen under
1960- och 1970-talen, som också många av de svenska 68:orna
beundrade. Viljan att rensa ut allt gammalt resulterade i att
undervisningsväsendet bröt samman, massor av människor fick
sina liv förstörda och bland mycket annat lär man ha förstört
konstverk i 10 000 kloster. Märkligt nog var denna kulturrevolution ändå följdriktig i den kinesiska historien, eftersom
själva den kinesiska statens grundarmyt bygger på historien om
”brännandet av böcker och begravandet av de lärde” som
skedde under 200-talet f Kr på order av Kinas förste kejsare Qin
Shi Huangdi. Det är något tragiskt och gripande, men samtidigt fascinerande med den där idén att skapa en tabula rasa,
kasta ut allt gammalt bara, och börja om på nytt. Men det går
inte, och det är såklart ytterst destruktivt. Liksom det är
destruktivt i dag då islamisterna i Mali förstört historiska moskéer och helgongravar i Timbuktu i renlärighetens namn – eller
för den delen då detta skedde under reformationen i Europa,
och protestantiska fanatiker slog sönder helgonbilder, förstörde
målningar och krossade katolska altaren runtom i Europa, särskilt i Schweiz, Holland och Skottland, men även i viss mån i
Sverige, där Gustav Vasa tog de gamla klostrens böcker och
använde deras illuminerade pergamentsidor till att binda in
sina räkenskaper och sin befolkningsstatistik. Inte så våldsamt
som på andra håll, men ett tragiskt kulturmord lik förbannat.
I England, för att ta ännu ett historiskt exempel, stormades
även bibliotek på universiteten och matematikböcker brändes,
för att man ansåg att matematiken var en ogudaktig, papistisk
vetenskap. Bildstormandet är också en viktig del av vår kulturhistoria. Fler sådana faser lär vänta oss i framtiden, under trycket av ”den långa svansen” och allts globala samtidighet.
Men, detta är intressant i det här sammanhanget för att det
40
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 41
handlar om viljan att göra sig fri från de tyngande traditionerna. Man anser sig ha nya svar på alla problem, det gamla är
bara i vägen och måste rensas ut, ju förr desto bättre, för att det
nya ska få plats och kunna växa. Säg inte att denna tendens
omöjligen kan komma igen också i Sverige, landet där vi alldeles frivilligt, utan krig eller revolution, förstörde så många av
våra egna innerstadskärnor mellan 1950- och 1970-talen att om
man försöker förklara vad som hände då, och varför, för en italienare, en tysk eller en fransman, som alla drabbats av krig, så
kommer de över huvud taget inte ens att fatta hur ett sådant
frivilligt kultursjälvmord var möjligt.
41
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 43
EN GALAKVÄLL PÅ OPERAN
Operan är kanske den mest extrema kulturform vi har i dag,
och den som oftast pekas ut som orimlig, av dem som är emot
offentligt kulturstöd. Föreställningarna är mycket dyra, och det
krävs ett enormt kunnande, många års studier för att över
huvud taget komma i närheten av scenen, och så till det fortsatt
övning under hela livet, vare sig man arbetar i eller bakom föreställningarna, som musiker i orkesterdiket eller hantverkare i
ateljéerna där rekvisitan tillverkas. Det är fråga om en kunskapsförvaltning och kunskapstradering som kräver stora kontinuerliga resurser, en stabilitet som ger möjligheten att bibehålla banden bakåt, liksom att kunna förutse att läget kan antas
vara rimligt likartat under överskådlig tid framöver. Uppsättningen av en klassisk opera är en väldig apparat, även om de
flesta redan är välbekanta med musiken och handlingen. Skapandet av en helt ny opera kräver flera års arbete, tusentals
arbetstimmar bara för koncipiering, libretto och tonsättande,
vilka i sin tur kräver tiotusentals timmar av övning, erfarenhet
och studier, och lika mycket igen när den ska sättas upp. Det
sker inte ad hoc, en grupp amatörer klarar det inte, utan det kräver långvarig institutionell kontinuitet. Detsamma gäller även
de stora symfoniorkestrarna, de nationella teaterscenerna och
museerna, där bara arbetet med att fortlöpande restaurera och
bevara vårt kulturarv är en viktig del av verksamheten. Men
institutionell kontinuitet är viktigt också för den seriösa akademiska forskningen, som jag visserligen inte har möjlighet att
43
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 44
lägga ut texten om här, men vars villkor på många sätt kan
sägas vara snarlika de olika kulturformernas, med breda och
direkt nyttiga verksamheter, som många kan förstå sig på, som
leder till säljbara uppfinningar och nya mediciner, respektive
smala forskningsfält vars resultat inte direkt, eller ens indirekt,
är tillämpliga på något sätt som kan anses vara allmännyttigt.
Men de ingår alla som delar i den miljö, den akademiska och
kulturella miljö som utgör förutsättningen också för det populära och lättillgängliga, det som folk känner igen sig i eller som
ger oss den nya magsårsmedicinen.
Vilka går på operan i dag egentligen? Färre än en tredjedel
av dem som går på teater, enligt SOM-institutets statistik,
vilket gör det till en av de absolut smalaste kulturyttringarna i
landet. Men det kan ju också bero på att det finns jämförelsevis
väldigt få operahus i Sverige, så även om alla föreställningar
vore fullsatta skulle besökarna vara färre än teaterpubliken.
Högutbildade akademiker är också fortfarande överrepresenterade i operapubliken. Enligt både mina egna iakttagelser och
enligt vad Operans dramaturg Katarina Aronsson, vars hängivenhet och kunnighet är imponerande, och som jag haft nöjet
att ha att göra med i samband med att jag själv arbetar med ett
libretto till en nyskriven svensk helaftonsopera, upplyser mig
om är ändå spridningen i publiken, som hon upplever det,
mycket bred. Det är inte alls någon överklasskonst. Fleecetröjor
är numera avgjort mycket vanligare än smokingar på både rader
och parkett, även på premiärer. Intressant nog lär Operan, eller
Kungliga Operan som dess officiella namn numera lyder, vara
en institution som åtnjuter mycket högt förtroende och stor
respekt, bland alla sorters invånare i alla ålderskategorier. Samtidigt är ett operabesök för många något högtidligt, som de gör
kanske i samband med någon jämn födelsedag, med familj eller
vänner. Kanske särskilt de som firar den stora bemärkelsedagen
med en resa till huvudstaden från någon mindre ort. Det är
44
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 45
festligt att klä upp sig, beblanda sig med den kanske lite sjavigare stampubliken och ta ett glas champagne i pausen på en uppsättning av Carmen, Madame Butterfly, en välbekant Verdiopera eller varför inte Trollflöjten, som Ingmar Bergman gjorde
närmast folkkär med sin tv-filmatisering. Steget från de stora
klassikerna till de nyskrivna är däremot tydligen lite större, här
liksom i andra kulturella sammanhang. Den som går på operan
någon enstaka gång, som en festlig tilldragelse, vill inte alltid
överraskas av våldsamma samtidsberättelser, slamrande slagverk och braskande blås. Det är samma situation där som för
symfoniorkestrarna. Det skulle kanske till nöds gå att hålla
verksamheten flytande, men helt musealt, med enbart klassiska
uppsättningar av välkända operor. Men det skulle å andra sidan
innebära en stagnation som skulle göra att konstformen skulle
dö ut. Förnyelse är en vital del av kunskapsförvaltningen och
den institutionella kontinuitetens livsnerv. Katarina Aronsson
påpekar också, liksom teaterregissören Natalie Ringler, att det
även på Operan finns ett publiksegment, litet men hängivet,
som går på så mycket som möjligt, både klassikerna och de samtida verken. Det är publik som samlas i små studiecirklar, åker
till Stockholm gemensamt, och sedan efteråt även kan diskutera
föreställningarna de sett. Ett intressant fenomen som tycks existera fjärran från kultursidors uppmärksamhet, men som nog
får sägas vara den sista resten av den kulturbärande bildade
befolkningen, oavsett social bakgrund. Beundransvärda människor, som jag själv också stött på, men alltför sällan, tyvärr.
Ytterligare en iakttagelse Katarina Aronsson gjort är att en del
av denna specialintresserade publik fått nya impulser av operaföreställningarna som går att se på biografer runtom i hela landet numera. Naturligtvis krävs det också tillgänglighet för att
intresset för en konstform ska kunna växa. Lusten att gå på
verkliga föreställningar kan väckas av de virtuella, vilket gäller
också kulturintresset som kan uppstå ur möjligheten att ta del
45
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 46
av utbudet via en datorskärm. Steget från det virtuella till det
verkliga behöver inte vara så långt.
När det gäller orkestrar, teaterensembler, men även konstutbildningar och museer, finns det alltså enorma mängder
ackumulerat kunnande, som byggts upp över mycket lång tid,
och vilket förvaltas för allmänhetens skull, i det nationella
intressets namn, av institutioner som gör detta kulturarv tillgängligt. Det krävs, vill jag inskärpa, en långvarig institutionell
kontinuitet och stabilitet för att hålla detta arv levande. En kontinuitet som kräver resurser det svårligen går att få någon privatperson eller grupper av privatpersoner att ställa upp med,
men det är inte bara frågan om storleken på resurserna, utan
också om förmågan till framförhållning. Det måste gå att förutse på ett ungefär att och hur finansieringen av verksamheten
kommer att se ut framledes, för att det ska gå att göra de stora
investeringar som krävs i utrustning, utbildning, instudering
av nya verk, upplärandet av nya medarbetare, artister såväl som
musiker, rekvisitörer och scenarbetare.
46
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 47
MARKNAD, DEMOKRATI
OCH VALFRIHET
Marknaden är viktig. Publiken är viktig. Men marknaden är
inte någon form av direktdemokrati, enligt vilken det går att
avgöra vad som är värdefullt och vad som inte är värt att föras
vidare. På marknaden har den med de största resurserna den
största makten. Även priskommittéerna och kulturnämnderna
som fördelar uppdrag och stipendier kan ses som ett slags särfall
av marknad, där politiska, konstnärliga och personliga intressen ibland samverkar till det bästa, ibland får alltihop att kantra.
Men vi kan inte låta publiken i enklast tänkbara mening, alltså
fler besökare är lika med bättre resultat är lika med bättre kvalitet, ensam styra existentiellt viktiga fält som kultur, forskning
eller utbildning. Men både det breda och det smala behövs. Det
finns en anledning att använda experter och låta dem avgöra i
svåra fall. Det finns anledning att bevara arvet, liksom att ge
svängrum för de konstnärer som till synes bortom alla kommersiella hänsyn arbetar med det mycket få förstår eller bryr
sig om. Renodlade marknadskrafter ger enbart genomslag för
minsta gemensamma nämnare, det bredast populära som
bekräftar och stryker medhårs, eller väldigt penningstarka personer, som kan låta sin personliga smak styra vad de väljer att
beställa av konstnärerna.
Men det går inte att helt bortse från marknaden. Den är inte
hela sanningen om publiken, eller det samhälleliga behovet
eller grogrund för det nyskapande som ger oss framtidens klassiker, men det måste ändå vara meningen att konsten ska rikta
47
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 48
sig till publiken, på ena eller andra sättet. Ingmar Bergman, vår
utan jämförelse mest framstående och såväl konstnärligt som
kommersiellt framgångsrike 1900-talskonstnär, var i början av
sin bana också teaterdirektör. Han var redan från början intresserad av det nya, det utmanande, den dramatik som pejlar
sådana djup i människosjälen som inte bara inger njutning hos
publiken, och som därför inte nödvändigtvis blir till stora
publiksuccéer. Men han var också en pragmatiker, som insåg
att han måste fylla sin teater för att dra in pengar, och sedan
kunde han satsa på det smala, som låg honom så varmt om hjärtat, för det överskott han skapade. Han varvade ända från början lättare pjäser, barnföreställningar, klassiker, ja, han gjorde
även operettuppsättningar (min mor deltog faktiskt i kören i
hans uppsättning av Glada änkan, som satte publikrekord på
Malmö stadsteater 1955) samt de nyare, förment svårare verk
som det tar lite fler år för publiken att nå fram till. Han hade
ett extremt hårt arbetsschema för både sig själv och sina skådespelare, och än mer så då han på allvar började arbeta med film
också. Ingen skulle acceptera de arbetsvillkoren i dag. Men han
gjorde det han ville, genomförde sina projekt, och blev en av
1900-talets största konstnärer, trots att han också underkastade
sig sin tids marknadskrafter och lyckades fylla sina teaterföreställningar. Nej, det tycks faktiskt inte behöva finnas någon motsättning, men kanske kräver detta dubbelfokus större arbetsförmåga, talang och uthållighet än vad vi i dag mäktar med?
Under en fikaträff med Anna-Karin Selberg, som är författare och redaktör på Modernista, ett av de mindre, och mest
ambitiösa, nya förlagen i Sverige, vars utgivning både av klassiker och nyskrivet tillhör det mest betydelsefulla vi har i landet
i dag, pratar vi lite om det alla i litteratursvängen diskuterar
numera. Detsamma som jag diskuterat med mina förläggare på
Bonniers. Läsandets avtagande, att böcker inte säljer längre.
Inte ens de mest omskrivna kommer upp i den sortens siffror
48
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 49
som de tidigare kunde göra. Efter en omgång av rituellt beklagande och frågande efter varför det är så här, vänder vi på kuttingen, och det visar sig att vi båda är överens om att det som
sker inte enbart behöver vara av ondo. Det har under rätt
många år producerats väldigt mycket ny litteratur i Sverige som
enbart är angelägen för de närmast sörjande. För dem som
själva skriver, går skrivarkurser, vill skriva... Det är inte fel, det
behöver inte bli dåligt bara för det, och en hel del bra böcker
har kommit också. Det är bara det att alltför mycket är för
internt, för blodfattigt, för publikfrånvänt, och när till och med
litteraturintresserade som jag själv, smal författare, och AnnaKarin Selberg, även hon dessutom författare, börjar tröttna på
den litterära samtiden, då är det något som inte stämmer. Som
resultat, tycks det mig, av kombinationen av allt starkare marknadskrafter och allt mer exklusiva priskommittéer, har vi fått
en bred litteratur som väller över alla bräddar, som säljer hur
mycket som helst, men som har rätt begränsat litterärt intresse,
samt en smal litteratur som kröks in i sig själv, och som nästan
helt håller på att förtvina. På Modernista har de också nu fallit
till föga, lite i enlighet med Bergmans tänkande att det krävs
både högt och lågt för att dra in publiken, och börjat ge ut deckare och skräckromaner. Men, meddelar hon mig, flera av dessa
är mycket bra böcker, som lika gärna kunde säljas som vanliga
romaner. Det är bara det att folk i allmänhet, och särskilt den
stora majoritet i landet som faktiskt bor utanför Stockholm,
inte alltid förväntar sig att nya svenska romaner ska vara något
som vänder sig till dem. Att bokmarknaden brakar samman
kanske kan innebära en nytändning för litteraturen? Villkoren
blir hårdare, men också kraven på att skriva verk som är relevanta för fler människor. Visst, men förlagens jakt på bästsäljare
är inte heller konstnärligt fruktsam. Samtidigt som Marcel
Proust refuserades av alla de stora förlagen i Frankrike, och 1913
blev tvungen att börja ge ut sin roman På spaning efter den tid
49
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 50
som flytt – i dag ansedd som ett av de senaste hundra årens absolut främsta konstverk, och ett verk som ständigt ges ut i nya
upplagor, översätts och kring vilken en hel liten Proustindustri
uppstått – på egen bekostnad på eget förlag, är de bästsäljande
böckerna från samma tid mestadels bortglömda. Det går att
jämföra vilka böcker som sålde mest 1913 med en lista över de
som anses viktigast, som överlevt litterärt och återutges än i dag
och som publicerades det året. På Wikipedia återges Publishers
Weeklys topp-tio-lista för året 1913:
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19.
10.
The inside of the cup av Winston Churchill
V.V.’s eyes av Henry Sydnor Harrison
Laddie av Gene Stratton-Porter
The judgment house av Gilbert Parker
Heart of the hills av John Fox Jr
The amateur gentleman av Jeffrey Farnol
The woman thou gavest me av Hall Caine
Pollyanna av Eleanor H Porter
The valiants of Virginia av Hallie Erminie Rives
T. Tembarom av Frances Hodgson Burnett
Vilka känner du igen?
Detta år publicerades alltså första delen av På spaning efter den
tid som flytt; Sons and lovers av D H Lawrence; Andrej Belyjs
Petersburg; Barndom av Maksim Gorkij; Guillaume Apollinaire
gav ut diktsamlingen Alcools och den rike excentrikern Raymond
Roussel publicerade, han liksom Proust på egen bekostnad,
avantgardeklassikern Locus Solus, som kom i ny svensk upplaga
så sent som 2012. Detta är bara ett nedslag, men motsvarande
kan göras för så gott som varje år under 1900-talet, och det lär
gälla vår egen tid också. Samtiden är ofta en dålig bedömare av
sin egen tid.
50
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 51
INSTITUTIONELL
KONTINUITET, KONFORMISM
OCH FÖRNYELSE
Den viktiga avvägningen är alltså, enligt mig, denna: Det krävs
en institutionell kontinuitet som skapar den stabila grunden
för ett vitalt kulturliv i Sverige. Det innebär också en miljö där
experiment är möjliga för att stimulera utvecklingen, förnyandet av de konstnärliga uttrycksmedlen. För att en sådan ska
kunna leva i ett så litet land som Sverige krävs det något slags
stöd från det offentliga. Samtidigt finns en överhängande risk
för att denna miljö utvecklas till en sluten krets, där man
bekräftar sig själv och varandra i stället för att utmana och
utveckla konsten. Där de som fogar sig efter de förväntningar
som finns i just det specifika kultursammanhanget belönas, beteende som innebär anpassning uppmuntras, även om anpassningen i fråga bygger på ett slags ritualiserad oppositionspose.
De offentliga belöningssystemen riskerar att bli en sluten miljö
som skapar sin egen inre mikromarknad av anpassning till stipendiekommittéernas förväntningar. Risken för korruption är
också överhängande, liksom för övrigt även för ”negativ korruption”, det vill säga att folks fientlighet mot den ena eller
andra personen, eller mot en viss typ av konstnärligt uttryck,
gör dem mindre benägna att ge stöd till någon viss konstnär
eller konstform.
Samtidens vänster i Sverige tycks se på publiken som någon
som behöver fostras in i de rätta värderingarna, och därför har
vi också dessa blanketter för ansökningar om ekonomiska
bidrag till olika projekt, med frågor om hur vissa konstverk
51
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 52
gynnar utsatta grupper och bidrar till en allmän förbättring av
moralen i landet. Samtidigt tycks delar av högern anse att konstuttryck är konsumtionsvaror som ska hanteras som vilka falukorvar som helst, och en konstnär som inte själv lockar tillräckligt med publik får finna sig i att dess konstutövning är en
hobby, som den får bekosta bäst den vill om den envisas med
att fortsätta. Själv tror jag att sanningen om vad vi behöver ligger någonstans mittemellan.
Man lär sig som konstnär hur man ska fylla i ansökningshandlingarna för att få de offentliga bidragen. De politiska krav
som ställs på konstverk är ofta väldigt fyrkantiga, på ett kortsiktigt tidsbundet sätt. Den yrkesverksamme konstnären lär sig
hur det förväntas att den ska svara. Det är inte svårt att, med
lite ruckande på perspektiven, få det till att vad som helst ska
främja integration, jämställdhet, ungdomars delaktighet, eller
vad det nu skulle kunna vara som anses viktigt. Den nuvarande
regeringen, som tycks vara helt inställd på att förstärka det politiska inflytandet över den konstnärliga verksamheten i landet,
spelar i detta sammanhang i dag ett farligt spel, som i nästa steg
hotar att öppna för ett avskaffande av de livsviktiga stödsystemen. Varför skulle en borgerlig regering, någon gång i framtiden, fortsätta att upprätthålla strukturer som genomsyras av
politiska ideal som inte är deras? Konstnärernas oberoende
måste värnas först och främst, den politiska viljan måste sätta
sig i baksätet, även om de står för en viktig del av resurserna.
Detta är en mycket viktig princip som alla kulturministrar
borde sätta främst. Den hypotetiska dag då Sverigedemokraterna får inflytande på allvar, om så bara på kommunal nivå,
och det skrivs om i blanketterna att verk och konstnärer för att
kunna räkna med offentligt stöd ska spegla den svenska nationalkaraktären, och ansluta till svenska traditioner, oavsett hur
dessa nu skulle definieras, kommer många konstnärer säkert att
kunna förklara hur de ska göra det också. Historien visar att de
52
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 53
flesta konstnärer, då det kommer till kritan, prioriterar sin egen
verksamhet framför de flesta andra hänsyn, politiska inte minst.
De politiska kraven på konsten kan vara förkvävande, men
det kan även kraven att ständigt appellera till största möjliga
massa. En samtida konstnär måste få verka i en sfär också bortom, över eller under det politiska livet, och inte alltid tvingas
förklara hur varje enskilt verk eller projekt gynnar den önskvärda samhällsutvecklingen på mikronivå. Men den måste samtidigt kunna lita på den institutionella kontinuiteten, som kan
ge den det svängrum det innebär att kunna gå in i långsiktiga
projekt som kanske inte alltid är begripliga eller lockande för
någon större publik. Som kanske inte ens indirekt leder vidare
i någon mätbar utveckling, eller på något iakttagbart sätt. Som
kanske rentav blir till rena misslyckanden. Men även de möjligheterna ingår i det klimat som bidrar till det samlade kulturlivet, till själva atmosfären, luften vi andas, i en nation. Utan
experimenten, bruset, experimenterandet får vi inte heller topparna, både kvalitets- och publikmässigt. Publiken är viktig,
och seriösa institutioner måste ta hänsyn till den. Men den har
långtifrån alltid rätt. Konstnärlig verksamhet måste också garanteras det nödvändiga svängrummet för att kunna utvecklas oberoende av vilka som tittar och lyssnar, vare sig det handlar om
masspublik, expertkommittéer eller klåfingriga politiker.
53
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 55
BILDNINGEN ÄR DÖD,
LEVE BILDNINGEN
Den bildade borgerligheten kommer inte att återuppstå. Produktionsförhållanden, sociala förhållanden, ekonomiska villkor
och allt det andra som utgör förutsättningarna för hur en kultur
formas under en viss epok är obönhörligt förändrade. Den bildningstörstande arbetarklassen tycks också vara förlorad. Det
här påverkar hur intresset för samtidens kulturutbud ser ut, och
vilka som ingår i publiken, vad de väljer och varför. Vilket i sin
tur i förlängningen påverkar vad som är möjligt att göra som
konstnär. Det är väsentligt för Sverige, detta europeiska land,
med sin lilla flik av det västerländska kulturarvet, berikat av
alla möjliga nya och gamla influenser genom samtidens strömmar av människor och elektroniskt förmedlad information och
kultur, att vi fortsatt kan förvalta vår arvedel, samt att det skapas utrymme för nyskapande som betyder något för människorna i samtiden, och kanske rentav i den förhoppningsvis
kommande framtiden.
Publiken sitter inte längre lugnt och väntar på att bli matad
med upplevelser. Den söker dessa själv, bygger upp sina egna
spellistor och väljer efter egen smak. Kanske måste den konstnär som vill nå ut med seriös konst i dag först skapa sig sin egen
publik? Bygga upp den individ för individ, tills det uppstår
något slags kritisk massa och dynamiken mellan konstnär, verk
och åskådare åstadkommer något som verkligen betyder något.
Jag undrar hur det kommer att se ut. Enstaka kanske kan få en
ordentlig mängd följare, som de knappast kan stå i personlig
55
SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 56
kontakt med, medan andra får nöja sig med en krets trogna
vänner, som läser och kommenterar vad de skriver. En sak är
jag övertygad om, det är att det går att vara väsentlig även i dag,
men att det kräver ett helt nytt tänkande av den konstnär, författare eller tonsättare som verkligen vill nå ut. Den måste vara
aktivare, inte förlita sig på institutionerna, inte förlita sig på att
den automatiskt förtjänar sin publik bara för att den själv begär
det. Kanske kommer originaliteten och genikulten helt att dö
ut, och den nya kultur som skapas uppstår i nätverk där egentligen gränsen mellan konstutövare och publik lösts upp? Jag är
inte säker på att det bara måste vara av ondo, men jag tror fortfarande att det är viktigt att det finns en institutionell kontinuitet som skapar förutsättningar för professionell avancerad
vuxenkultur, liksom kommittéer som kan premiera förtjänta
konstnärskap som inte klarar att överleva på den breda marknadens villkor. Men alla dessa konstnärer, hela detta system,
måste träda in i samtiden för att överleva in i framtiden.
56