Åm 2015 7058 - Åklagarmyndigheten
Rättsavdelningen Byråchefen Hedvig Trost Svarsskrivelse Sida 1 (8) Datum Dnr 2015-12-01 ÅM 2015/7058 Ert datum Er beteckning 2015-10-13 B 4768-15 R 1 Högsta domstolen Box 2066 103 12 Stockholm RE ./. riksåklagaren ang. olovlig körning, grovt brott (Hovrätten Över Skåne och Blekinges dom den 31 augusti 2015 i mål nr B 1158-15) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i målet. Bakgrund RE har i hovrätten dömts för olovlig körning, grovt brott, till fängelse i en månad. Brottet är begånget den 29 januari 2015. I domskälen anförde hovrätten följande. Det är nu tredje gången RE återfallit i olovlig körning, grovt brott, efter att tidigare ha lagförts för sådant brott. Han dömdes sålunda den 8 mars 2013, begick ett nytt brott i februari 2014 som ledde till åtalsunderlåtelse i april samma år och begick ytterligare ett brott i september som han dömdes för i oktober 2014. Därför finns det, som tingsrätten angett, en stark presumtion för att bestämma påföljden till fängelse. Det har, som tingsrätten också framhållit, inte framkommit någon omständighet som förtar presumtionen för fängelsestraff. Tingsrättens domslut ska därför stå fast. Överklagandet RE har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, ska ådöma honom en icke frihetsberövande påföljd. RE har till grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. Det finns flera omständigheter som talar emot ett fängelsestraff. Han är på god väg att klara upp sin situation och är positiv både till samhällstjänst och skyddstillsyn. Kriminalvården gjorde bedömningen att det finns ett övervakningsbehov med anledning av hans kriminella historik. En fängelsevistelse kommer inte på något sätt att vara positiv för REs framtida utveckling och således torde det finnas anledning att döma honom till en icke frihetsberövande påföljd. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C 010-5625000 registrator@aklagare.se Telefax Webbadress 010-5625299 www.aklagare.se Svarsskrivelse ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Sida 2 (8) Dnr ÅM 2015/7058 RE har som skäl för prövningstillstånd anfört följande. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas eftersom en fängelsevistelse inte är bra för någon och hovrätten borde ha tagit hänsyn till REs hela livssituation när de fattade sitt beslut om påföljd, vilket han anser att de inte gjort. Det finns synnerliga skäl för en prövning eftersom hovrätten uppenbart har gjort ett grovt förbiseende. Grunderna för min inställning Den rättsliga regleringen Enligt 3 § första stycket trafikbrottslagen (1951:649) döms den som uppsåtligen för körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad att föra sådant fordon för olovlig körning till böter. Har han tidigare innehaft körkort som blivit återkallat eller har brottet skett vanemässigt eller är det eljest att anse som grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader. Frågan om olovlig körning är att bedöma som grov får avgöras mot bakgrund av samtliga omständigheter. De exempel som anges i lagen innebär varken att det är nödvändigt att bedöma brottet som grovt när dessa omständigheter föreligger eller att det är uteslutet att göra det i andra fall. För att ett brott ska bedömas som grovt bör det emellertid i princip krävas att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i samma grad som gäller i de fall som anges i lagens exemplifiering (se NJA 1999 s. 380, där fråga var om olovlig körning som skett efter det att gärningsmannen fått körkortet omhändertaget ska bedömas som grovt brott). I detta mål är frågan om den olovliga körningen ska bedömas som grov pga. att den utgör återfall i olovlig körning. Lagtexten nämner inte uttryckligen återfall som en grund för att brottet ska bedömas som grovt. I det departementsförslag som låg till grund för bestämmelsen om det grova brottet ingick endast de två straffskärpningsgrunder som är särskilt angivna i bestämmelsen. Efter hemställan av Lagrådet utvidgades den till att omfatta även de situationer då brottet eljest är att anse som grovt (Hoflund, Trafikbrottslagen, 6 uppl., s. 62 och prop. 1958:69 s. 127). Tidigare lagföring som grund för att brottet är att bedöma som grovt går tillbaka på uttalanden från andra lagutskottet i lagstiftningsarbetet (Hoflund, a.a. s. 62 f.) Andra lagutskottet uttalade att man förutsätter att olovlig körning i allmänhet ska komma att bedömas som grovt då fråga är om återfall. (ALU utl. 1958:20 s. 79). I Åklagarmyndighetens RättsPM 2005:1 Olovlig körning – Grovt brott? Uppsåt? Påföljd? (uppdaterad i september 2011) lämnas som förslag till åklagarpraxis att olovlig körning bör kunna bedömas som grov vid återfall inom två år från lagföringen. Med lagföring avses datum för dom, åtalsunderlåtelse eller godkännande av strafföreläggande. I promemorian anförs också att om en person inte lagförts för olovlig körning, varken av Svarsskrivelse ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Sida 3 (8) Dnr ÅM 2015/7058 normalgraden eller grov, under de senaste två åren, men väl dessförinnan, är avsikten enligt rekommendationerna att en ny misstanke ska rubriceras som olovlig körning av normalgraden (förutsatt att inte spärrtid löper). Straffskalan för olovlig körning, grovt brott, innehåller både böter och fängelse. Martin Borgeke har i Att bestämma påföljd för brott uttalat följande när det gäller straffskalor som anger böter eller fängelse på viss tid (Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., s. 136). En straffskala som anger straffet till böter eller fängelse på viss tid kan ha olika maximistraff för fängelsestraffet. Oavsett hur högt maximistraffet är torde en utgångspunkt vara, att det är böter som ska ådömas om inte brottet är särskilt allvarligt eller andra omständigheter talar för fängelse. En sådan omständighet kan vara att det rör sig om flera brott av det aktuella slaget eller om fall, där den tilltalade tidigare upprepade gånger har dömts för brott av aktuell typ eller närbesläktad brottslighet. Ett exempel på det sistnämnda är brottet olovlig körning. För den som första gången lagförs för detta brott brukar påföljden bestämmas till 30 dagsböter eller 1 500 kr i penningböter. Om den dömde på nytt gör sig skyldig till olovlig körning blir brottet bedömt som grovt och brukar föranleda 50 dagsböter. Nästa gång personen döms för detta brott blir påföljden regelmässigt 70 dagsböter. Om den dömde fortsätter att göra sig skyldig till olovlig körning bestäms straffet fjärde gången till 100 dagsböter. Därefter är presumtionen stark för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Nu ska det naturligtvis tilläggas, att tillämpningen av en påföljdstrappa på detta sätt förutsätter att de olika lagföringarna äger rum med relativt korta intervall. Har så lång tid som fyra år förflutit från den senaste lagföringen brukar denna, när det gäller brott av inte särskilt allvarlig beskaffenhet, inte tillmätas någon betydelse alls. Och redan när det har gått ett par år finns det anledning att överväga, om den tidigare brottsligheten ska få särskilt stor inverkan på påföljdsbestämningen när det gäller brott som annars regelmässigt sonas med böter. När det gäller påföljdsval anges i Åklagarmyndighetens RättsPM 2005:1 att fängelse bör kunna yrkas vid fjärde lagföringen för grovt brott. Dessförinnan ligger således straffvärdet på bötesnivå. Borgeke m.fl. anför i Studier rörande Påföljdspraxis att praxis torde vara sådan att den som döms för olovlig körning, grovt brott, fjärde gången i regel bör dömas till en strängare påföljd än böter (Borgeke m.fl., Studier rörande påföljdspraxis m.m., 5 uppl., s. 794). Borgeke har också anfört att påföljden för olovlig körning regelmässigt bestäms till fängelse när någon (med tidsmässigt korta mellanrum) fjärde gången ska dömas för olovlig körning som är grov (Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 178). Enligt Borgeke m.fl. kan den slutsatsen dras av RättsPM 2005:1 att tidigare lagföringar för olovlig körning vid återfall i samma brott ska beaktas endast Svarsskrivelse ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Sida 4 (8) Dnr ÅM 2015/7058 under en tvåårsperiod samt att detta framstår som rimligt i och med att det är fråga om ett bötesstraff i första hand (Borgeke m.fl., Studier rörande påföljdspraxis m.m., s. 794). Borgeke m.fl. har vidare anfört följande (Borgeke m.fl. ibid.). Av statistiken framgår att den helt dominerande påföljden för olovlig körning är böter. Det framgår emellertid även att i de fall böter är en inte tillräckligt ingripande påföljd presumtionen för fängelse är mycket stark. I fråga om straffmätningen av fängelsestraff kan sägas att olovlig körning är ett av de brott där fängelse på kortare tid än en månad förekommer tämligen frekvent. Mycket ofta avdöms i en och samma dom ett flertal fall av olovlig körning. Straffmätningsstatistiken visar att det förhållandet att den tilltalade har gjort sig skyldig till flera olovliga körningar endast måttligt påverkar strafflängden. Olovlig körning, grovt brott, har ett mycket högt s.k. artvärde1, vilket innebär att påföljden ska bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl av betydande styrka talar för att ett alternativ till fängelse ska väljas (se Borgeke, Brottets art – några tankar kring en ogripbar företeelse, SvJT 1999 s. 231). Olovlig körning, grovt brott, brukar räknas till den typ av brott som innebär ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och som därför bör åsättas ett mycket högt artvärde. Domstolarna brukar inte sällan i domskälen konstatera att den tilltalade har gjort sig skyldig till ”uppenbart lagtrots” (se Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 263). Min bedömning Frågan om en olovlig körning är grov ska avgöras mot bakgrund av samtliga omständigheter. Som framgått av redovisningen ovan rubriceras i praxis ofta en olovlig körning som grovt brott om det är fråga om återfall i olovlig körning inom en tvåårsperiod från den senaste lagföringen. Att återfall bör föranleda att brottet bedöms som grovt vinner stöd i förarbetena till lagen. Även om fråga är om återfall måste dock självfallet andra omständigheter i det enskilda fallet, t.ex. speciella omständigheter kring körningen, kunna leda till att den olovliga körningen inte bedöms som grov. Straffskalan för olovlig körning, grovt brott, är böter eller fängelse i högst sex månader. Vid de tre första lagföringarna för olovlig körning, grovt brott, bestäms påföljden regelmässigt till dagsböter. Efter tre lagföringar för olovlig körning, grovt brott, bör återfallet enligt fast praxis föranleda en strängare påföljd än böter, om återfallet äger rum inom två år från den senaste lagföringen. Det står också klart att utgångspunkten, med hänsyn till brottets höga artvärde, är en fängelsepåföljd, men att en icke frihetsberövande påföljd är möjlig om särskilda skäl av betydande styrka talar därför. 1 Den styrka med vilken brottslighetens art i ett visst särskilt fall talar för fängelse (Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., s. 259). Svarsskrivelse ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Sida 5 (8) Dnr ÅM 2015/7058 Åtalen för olovlig körning i detta mål avser en gärning begången den 29 januari 2015. Av belastningsregisterutdrag framgår att RE tidigare lagförts för olovlig körning, grovt brott, vid tre tillfällen: genom dom den 21 oktober 2014 (gärningen begicks den 1 september 2014), genom att åtalsunderlåtelse meddelats den 7 april 2014 (gärningen begicks den 17 februari 2014) samt genom dom den 8 mars 2013 (gärningen begicks den 7 januari 2013). Från den senaste lagföringen för olovlig körning, grovt brott, till här aktuell gärning har det gått cirka tre månader. RE har återfallit i brott inom två år från den senaste lagföringen för olovlig körning. Enligt praxis, som vinner stöd i lagens förarbeten samt i doktrin, ska en olovlig körning som sker inom två år från den senaste lagföringen normalt bedömas som grovt brott (se bl.a. ALU utl. 1958:20 s. 79, Hoflund, a.a. s. 62 f., och Åklagarmyndighetens RättsPM 2005:1 s. 3). Några andra speciella omständigheter som skulle föranleda en annan bedömning har inte framkommit i målet. Hovrättens dom bör således fastställas i denna del. RE har således under en knapp tvåårsperiod lagförts för olovlig körning, grovt brott, vid tre tillfällen. RE har genom återfallen i olovlig körning, grovt brott, uppvisat en sådan brist på respekt för strafflag att den olovliga körningen bör bedömas som grov och, i enlighet med fast praxis, rendera en strängare påföljd än böter. Utgångspunkten vid påföljdsvalet är, som anförs ovan, en fängelsepåföljd med hänsyn till brottets starka artvärde. RE har yrkat att han ska dömas till en icke frihetsberövande påföljd. RE dömdes till skyddstillsyn den 26 april 2012 och den 5 oktober 2012. Genom den senast domen förlängdes övervakningen till den 26 april 2014. Av yttrande från Kriminalvården framgår att RE har ett behov av övervakning pga. lång historik av kriminalitet samt en missbruksproblematik. Enligt yttrandet vidhåller RE att han inte har någon missbruksproblematik som han vill arbeta med, varför förutsättningar för skyddstillsyn saknas. Enligt Kriminalvården är RE olämplig för samhällstjänst pga. hans missbruksbild. Jag har på det material jag har tagit del av inte anledning att ha någon annan uppfattning än hovrätten när det gäller påföljdsvalet. Hovrättens dom bör således fastställas. Svarsskrivelse ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Sida 6 (8) Dnr ÅM 2015/7058 Prövningstillstånd Prejudikatdispens Enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken, s. 54:26). Olovlig körning är en brottstyp som handläggs i mycket stor utsträckning hos Åklagarmyndigheten och i domstolarna. Det är därför viktigt att det finns en tydlig och enhetlig praxis såväl i rubricerings- som påföljdsfrågorna. Mig veterligen har Högsta domstolen hittills inte uttalat sig om under vilka förhållanden återfall i olovlig körning ska leda till att brottet bedöms som grovt eller när påföljden för olovlig körning, grovt brott, bör bestämmas till en strängare påföljd än böter. Den praxis som finns när det gäller dessa frågor bygger på tingsrätts- och hovrättsdomar. Åklagarmyndighetens RättsPM 2005:1 Olovlig körning – Grovt brott? Uppsåt? Påföljd? (uppdaterad i september 2011) tillkom i syfte att finna utgångspunkter för bedömningsgrunder som kunde leda till större enhetlighet när det gäller frågan om olovlig körning ska bedömas som grovt brott eftersom praxis skiftade i landet, hos såväl polis och åklagare som domstolar. I promemorian har lämnats förslag till åklagarpraxis när det gäller bl.a. under vilka omständigheter olovlig körning bör bedömas som grov och när fängelse ska kunna yrkas för olovlig körning, grovt brott. I promemorian föreslås att olovlig körning ska kunna bedömas som grov vid återfall inom två år från den senaste lagföringen för olovlig körning (dvs. från dom, åtalsunderlåtelse eller godkännande av strafföreläggande). Vidare föreslås att fängelse bör kunna yrkas vid fjärde lagföringen för grovt brott. I här aktuellt fall har hovrätten följt de i promemorian lämnade rekommendationerna. Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum Malmö har inom Åklagarmyndigheten ett särskilt ansvar för metodutveckling m.m. när det gäller att utreda och lagföra trafikbrott. Enligt utvecklingscentrum har de erfarit att såväl åklagare som domstolar följer de rekommendationer som lämnas i RättsPM 2005:1 och att den praxis som har utvecklats är enhetlig och fast. I regel bedöms olovlig körning efter återfall inom två år från senaste lagföringen som grovt brott samt bestäms påföljden till en strängare påföljd än böter vid fjärde lagföringen för grovt brott. I någon enstaka underrättsdom har dock åtalsunderlåtelse som gäller olovlig körning, grovt brott, inte ansetts som en Svarsskrivelse Sida 7 (8) ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Dnr ÅM 2015/7058 lagföring att beakta vid påföljdsvalet samt har i några fall osäkerhet rått om huruvida påföljden bör bestämmas till fängelse i 14 dagar eller i en månad. I den förteckning över Prioriterade prejudikatfrågor som Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten gemensamt tar fram varje år till ledning för vilka rättsliga områden som från åklagarsynpunkt bör prioriteras anges bl.a. olovlig körning, grovt brott. I förteckningen anförs beträffande olovlig körning att underrättspraxis inte är enhetlig när det gäller dels påföljdsvalet, dels straffmätningen i de fall fängelse väljs som påföljd (14 dagar eller en månad). Som jag har anfört ovan har praxis när det gäller dessa frågor numera stabiliserats och frågeställningarna kommer att utgå ur nästa års förteckning över Prioriterade prejudikatfrågor. (Jfr dock Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. s. 152 och Borgeke m.fl., Studier rörande påföljdspraxis m.m., 5 uppl. s. 794, vari anges att påföljden för olovlig körning, grovt brott, inte sällan bestäms till fängelse i kortare tid än en månad.) Jag har inte heller erfarit någon osäkerhet i praxis när det gäller brottets starka artvärde. Att icke frihetsberövande påföljd under vissa omständigheter kan komma i fråga med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden torde stå klart. Mot denna bakgrund anser jag att det saknas behov av ett vägledande avgörande av Högsta domstolen i här aktuella frågor om rubricering och påföljdsval. Extraordinär dispens Prövningstillstånd får enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 rättegångsbalken meddelas också om det finns synnerliga skäl för en sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (extraordinär dispens). Någon omständighet som skulle kunna utgöra skäl för extraordinär dispens föreligger enligt min uppfattning inte i målet. Bevisuppgift Jag ber om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet. Kerstin Skarp Hedvig Trost Svarsskrivelse ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Kopia till: Utvecklingscentrum Malmö Åklagarkammaren i Kristianstad (AM-15000-15) Sida 8 (8) Dnr ÅM 2015/7058
© Copyright 2024