1. No category

Grundläggande krav på rent spel
1. Inledning
Vid en analys av avtalsrättsliga regler går det att skilja mellan procedurrättvisa och
substantiell rättvisa. Kännetecknande för att ett avtal uppfyller kraven på
procedurrättvisa är att det tillkommit på ett rättvist sätt. Utmärkande för substantiell
rättvisa är däremot (som jag återkommer till i nästa avsnitt) att avtalets frukter är
fördelade på ett rättvist sätt mellan parterna. Procedurrättvisan kan både kräva att en
part avstår ifrån vissa typer av handlingar (t.ex. tvång) och att han i vissa typer av fall
bistår motparten även om han inte åtagit sig detta (t.ex. upplysningsplikt).1 Vid ett
ställningstagande till om kravet på procedurrättvisa är uppfyllt tas särskild hänsyn till
om en avtalspart avgivit ett löfte på ett frivilligt, rationellt och informerat sätt, om han
kan hållas ansvarig för brister i dessa avseenden, om löftestagaren förlitat sig på löftet
och om löftestagaren handlat lojalt.
Vid en genomgång av reglerna om procedurrättvisa framgår att illojalitet i form av t.ex.
tvång, svek, ocker och handlande i strid mot tro och heder medför att det som kan
kallas för krav på rent spel vid avtals ingående inte är uppfyllt och att avtalet därför
blir ogiltigt: den som beter sig på detta sätt kan inte åberopa att han har rätt att förlita
sig på avtalet och att den andra parten ska hållas ansvarig för sitt val att ingå avtalet.
Kännetecknande för denna typ av fall är att den illojale framkallat eller på olika sätt
begagnat sig av att den andra parten inte handlat på ett frivilligt, rationellt och
informerat sätt. I vissa fall förutsätter ogiltighet även att det råder ett missförhållande
mellan parternas prestationer, något som t.ex. är fallet vid ocker, medan i andra typer
av fall detta inte är en nödvändig betingelse för ogiltighet. De krav på rent spel som
rättsreglerna uppställer utgör ett viktigt led i en lagstiftning som strävar efter att
garantera medborgarna en skyddad frihetssfär: varje medborgare ska kunna kräva av
andra att de avhåller sig från att använda tvång, svek, ocker och handlande i strid mot
tro och heder i samband med avtals ingående.
1
Skyldigheten att avstå ifrån vissa typer av handlingar brukar kallas för en negativ plikt. Denna typ av plikt har spelat
en central roll inom det liberala avtalsparadigmet, se t.ex. R. Bigwood Exploitative Contracts s. 206 ff. och S.A. Smith
Contract Theory s. 141 f. Skyldigheten att bistå motparten i olika avseenden utan att ha åtagit sig detta brukar kallas för
en positiv plikt. I nyare nordisk doktrin har Votinius utifrån sin Aristotelesbaserade vänskapsteori särskilt betonat denna
typ av plikter inom avtalsrätten, se S. Votinius Varandra som vänner och fiender. Jfr. Mathers naturrättsinspirerade
avtalsteori, i H. Mather Contract Law and Morality s. 45 ff. och Nortons teori om förhandlingsetik, i E.H. Norton
”Bargaining and the Ethic of Process”, New York University Law Review, vol. 64, 1989, s. 493.
2. Tvång och ocker
Ståndpunkten att avtal ingångna genom tvång saknar rättsverkan är en gammal tanke
som sträcker sig ända bak till den romerska rätten och är en uppfattning som återfinns i
alla moderna rättssystem.2 I svensk rätt finns regler om rättstridigt tvång i 28 och 29 §§
avtalslagen.3 Av lagtexten framgår att grovt tvång enligt 28 § kännetecknas av våld å
person eller hot som innebär trängande fara. Våld å person föreligger när någon utsätts
för kroppsslag, blir fastkedjad eller på något annat sätt misshandlas eller betvingas.
Vad som närmare avses med hot som innebär trängande fara preciseras inte i motiven
till avtalslagen. Det torde dock vara fråga om hot som innebär en omedelbart
överhängande fara för liv eller hälsa eller något annat viktigt intresse. Regeln om grovt
tvång kan också tillämpas när någon försätts i vanmakt eller annat liknande tillstånd.
När det gäller lindrigt tvång enligt 29§ nämner Almén särskilt hot om angivelse för
brott och skandaliseringshot (hot om att lämna menligt meddelande).4 Lagrummet
omfattar vidare fall då någon förmåtts ingå ett avtal genom hot om skadegörelse eller
genom hot om att företa någon annan form av brottslig handling.5
En typ av fall som torde utgöra lindrigt tvång enligt 29 § är när en part hotar med att
bryta ett avtal om inte motparten går med på ändrade villkor, t.ex. om en säljare
omedelbart inför en viktig leverans vägrar att fullgöra sitt åtagande om inte priset höjs
eller om en nyckelperson i ett företag utan förvarning och i ett viktigt utvecklingsskede
hotar att säga upp sig med omedelbar verkan om inte lönen höjs kraftigt.6 Det är i fall
av detta slag dock viktigt att skilja mellan att den förpliktande endast avser att varna
medkontrahenten om att det kan bli svårt för honom att fullgöra avtalet och att han har
för avsikt att genom ett hot förmå motparten att gå med på ändrade villkor.7
Kännetecknande för en varning är att avtalsparten enbart gör en förutsägelse om något
som kommer att hända, t.ex. att det på grund av ändrade förhållanden blivit omöjligt
för honom att prestera enligt avtalet om inte priset höjs. Om det däremot är möjligt för
avtalsparten att fullgöra på ett avtalsenligt sätt - trots de ändrade förhållandena - men
parten meddelar att han endast presterar om priset höjs är det fråga om ett otillåtet hot,
2
Se t.ex. F. Stang Innledning til Formueretten s. 538 f. och R. Zimmermann The Law of Obligations s. 651 ff.
Om tvång, se t.ex. A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 252, K. Grönfors Avtalslagen s. 183 ff. och J / C Ramberg Allmän
avtalsrätt s. 70 f. Se också t.ex. NJA 1936 s. 598 och NJA 1980 s. 1.
4
T. Almén Lagen om avtal s. 155.
5
I NJA 1980 s. 1 har lindrigt tvång ansetts föreligga när en kommun krävt visst åtagande som villkor för erhållande av
byggnadslov.
6
Se t.ex. A. Norlén Oskälighet och 36 § avtalslagen s. 383 ff. och S.A. Smith Contract Theory s. 318 f. Jfr. dock R.
Bigwood Exploitative Contracts s. 298 ff.
7
Se S.A. Smith Contract Theory s. 318. Jfr. dock R. Bigwood Exploitative Contracts s. 298 ff.
3
förutsatt att han inte kan åberopa en ursäktande omständighet som ger honom laglig
rätt att bryta avtalet.8
Syftet med reglerna om tvång är i första hand att skydda den som utsätts för tvång:
denne ska inte riskera att bli bunden om avtalet ingåtts under sådana omständigheter.
Även om otillbörliga hot inte helt berövar den hotade möjligheten att välja så
manipulerar de hans handlingsalternativ och försvårar därmed hans möjligheter att
förverkliga de mål som han satt upp för sitt handlande innan hotets framförande. Tvång
är därför ett typexempel på ett handlande som strider mot lojalitet och rent spe i
samband med avtals ingående.9 De har också en preventiv effekt. Om medborgarna vet
att de inte kan tvinga andra att ingå giltiga avtal så avstår de ifrån ett sådant beteende,
en effekt som förstärks av att den som utövar tvång dels kan bli skadeståndsskyldig
gentemot den som utsätts för tvång, dels kan bli bestraffad enligt brottsbalkens regler.
Konsekvensen blir att medborgarnas möjligheter att avstå ifrån att ingå avtal utan att
drabbas av olika typer av repressalier från avtalspartnerns sida ökar, vilket i sin tur
medför att deras faktiska möjligheter att ingå avtal som de verkligen värdesätter ökar.
Reglerna leder också till minskade transaktionskostnader eftersom medborgarna på
grund av det skydd som reglerna ger inte behöver överinvestera i skyddsåtgärder eller
uppträda överdrivet försiktigt i samband med avtals ingående.10
I den juridiska litteraturen brukar framhållas att när en person genom ett hot tvingas att
ingå ett avtal så handlar han ofrivilligt.11 Den bakomliggande tanken är emellertid inte
då att han saknade den faktiska möjligheten att handla på ett annat sätt: det går ju
knappast att förneka att en person som hotas till livet om han inte skriver på ett
kontrakt har kvar möjligheten att avstå ifrån att skriva på och mista livet även om detta
framstår som ett högst motbjudande handlingsalternativ. När det sägs att en person
handlar ofrivilligt eller saknar en fri vilja i juridisk mening avses istället en normativ
bedömning, dvs. det avgörande är inte om det var omöjligt för den hotade att handla på
ett annat sätt än han gjorde utan om detta rimligen kunde krävas av honom.12 Att detta
Skillnaden mellan hot och erbjudanden som påtryckningsmedel för ingående av avtal kan – något förenklat –
beskrivas så att medan ett erbjudande kännetecknas av att det innehåller en utfästelse om att förbättra motpartens
situation (belöning) om denne ingår avtalet så utmärks ett hot av det är en tillkännagivelse om försämra motpartens
situation (bestraffning) om denne inte ingår avtalet. Det finns dock olika tolkningar av hur den närmare gränsen mellan
erbjudanden och hot ska dras. Se t.ex. R. Bigwood Exploitative Contracts, s. 294 ff., A. Farnsworth “Coercion in
Contract Law”, University of Arkansas at Little Rock Law Journal, vol. 15, 1982, s. 331 ff., C. Fried Contract as
Promise s. 96 f., H. Steward “A formal Approach to Contractual Duress”, University of Toronto Law Journal s. 214 ff.,
M.J. Trebilcock The Limits of Freedom of Contract s. 78 ff., och A. Wertheimer Coercion s. 202 ff.
9
Jfr.t.ex. C. Fried Contract as Promise s. 93, R. Bigwood Exploitative Contracts s. 285 ff. och S. Smith Contract
Theory s. 316 ff.
10
Jfr. F. Buckley ”Three Theories of Substantive Fairness”, Hofstra Law Review, vol. 19, 1990, s. 33.
11
Se t.ex. A. Norlén Oskälighet och 36 § avtalslagen s. 177 ff. Jfr. R. Bigwood Exploitative Contracts s. 116 ff. och
S.A. Smith Contract Theory s. 331 ff.
12
Jfr S. Olsaretti Liberty, Desert, and the Market s. 138 ff. (som i ett filosofiskt perspektiv just skiljer mellan
“freedom” och “voluntary choice”).
8
krav är uppfyllt om någon hotas till livet ifall han inte ingår ett avtal är ostridigt enligt
gällande svensk rätt, men det kan finnas andra typer av fall där en annan bedömning är
motiverad, vilket sammanhänger med vilka krav på motvärn som bör uppställas i olika
typer av fall.13
Lagstiftningen om tvång utgår ifrån tankar om skyddsvärda intressen när den
föreskriver i vilka fall som hot ska anses som rättstridiga: medan skadegörelsehot anses
som otillåtna även om den hotade egendomen har ett begränsat värde är bedömningen
en annan om t.ex. en affärsman hotar att bryta en långvarig affärsförbindelse som kan
medföra mycket långtgående ekonomiska konsekvenser för adressaten. Till gruppen av
hot som i stor utsträckning är accepterade men vars förverkligande på ett drastiskt sätt
kan försämra adressatens situation hör t.ex. en fackförenings hot om att gå i strejk om
inte lönekraven godtas eller en arbetsgivarorganisations hot om lockout ifall
löneanspråken inte begränsas.14 Samma sak gäller om ett brottsoffer hotar att
polisanmäla förövaren om inte denne går med på att ersätta offrets skador. Även om
hot om angivelse för brott är ett typexempel på utpressning förutsätter denna
bedömning att den som framför hotet inte har någon legal rätt att kräva pengarna,
möjligheten att utkräva sin rätt genom att gå till domstol är ett typexempel på ett
skyddsvärt intresse.15 En person med målsäganderätt får dock inte hota med att gå till
domstol för att tilltvinga sig obehöriga förmåner, t.ex. begära ett skadestånd som klart
överstiger den faktiska förlusten.16
Uppfattningen att tvång bör vara otillåtet baseras på en teori om hur medborgarna bör
bete sig i samband med avtalsslut: de har inte rätt att tillgripa våld å person eller
använda otillbörliga hot för att påverka medkontrahenten. Det finns emellertid även
andra typer av beteende som inte bör godtas. I svensk rätt är ett avtal enligt 31 §
avtalslagen ogiltigt på grund av ocker om en part begagnar sig av medkontrahentens
trångmål, lättsinne, oförstånd eller beroende ställning för att ta eller betinga sig ett
vederlag som står i uppenbart missförhållande till det vederlag som erlagts eller
utfästs.17 Ordet ocker förknippas ofta med det fall då en person lånar ut pengar mot en
hög ränta. Ockerregeln har också sin historiska motsvarighet i äldre tiders negativa syn
13
Se t.ex. Norléns analys av frågan om i vilken utsträckning som det kan krävas av en part att han ska väcka talan mot
sin motpart för kontraktsbrott (”sätta sig till motvärn”) om denne hotar med att inte prestera enligt avtalet om inte
villkoren ändras. Se A. Norlén Oskälighet och 36 § avtalslagen s. 386 ff. Jfr R. Bigwood Exploitative Contracts s. 344
ff.,
14
Jfr A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 256 och T. Sigeman ”36 § avtalslagen och arbetsrätten”, Festskrift till Jan Hellner s.
608 f. Se också AD 1934 nr 142 och NJA 1987 s. 885.
15
Jfr A. Norlén Oskälighet och 36 § avtalslagen s. 377 f.
16
Se A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 252.
17
Om ocker, se A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 247 f., K. Grönfors Avtalslagen s. 191 ff., J / C Ramberg Allmän
avtalsrätt s. 72 ff. Se också t.ex. NJA 1980 s. 263, NJA 1981 s. 718, RH 2005:36 och Dom från hovrätten över Skåne
och Blekinge mål nr. T 52-99.
på rätten att avtala om ränta vid penninglån. Men de moderna ockerreglerna är inte
begränsade till denna typ av fall (kreditocker) utan gäller alla typer av fall då en person
utnyttjar en annans trångmål, lättsinne, oförstånd eller beroende ställning för att
tillskansa sig otillbörliga fördelar på angivet sätt.18 Ocker är också i likhet med tvång
en brottslig handling och ger den förfördelade rätt till ersättning för den skada han
lider.
En person kan sägas befinna sig i trångmål om han riskerar att mista livet eller att
drabbas av en allvarlig kroppsskada, om hans egendom riskerar att förstöras på ett
allvarligt sätt eller om han befinner sig i ekonomisk kris.19 Regeln om ocker syftar
självfallet inte till att förhindra en person från att sluta ett avtal med en person som
befinner sig i trångmål.20 Vad frågan gäller är hur stor ersättning som ska utgå för
hjälpen. Om man inte tillåter den som är beredd att hjälpa en person i trångmål att
begära någon ersättning alls eller endast en låg ersättning får detta som effekt att
medborgarna blir mindre villiga att bistå andra i nöd och att viljan att investera i olika
typer av räddningsföretag blir mindre. Vidare minskar enskilda medborgares
incitament att vidta säkerhetsåtgärder.21 Det sagda är av betydelse för en persons
möjligheter att få hjälp om han befinner sig i trångmål. Om ersättningen sätts för lågt
innebär ju detta att hans möjligheter att genom ett avtal förmå andra att hjälpa honom
minskar.
Även om ockerregeln inte syftar till att förhindra hjälpinsatser så har den som mål att
förhindra otillbörligt utnyttjande av en persons trångmål. Anledningen till att den som
befinner sig i ett trångmål kan vara benägen att gå med på för honom högst
ofördelaktiga villkor är att han inte har någon annan att vända sig till för att få hjälp
och att han upplever det som en påtaglig risk att hjälpen uteblir om han avstår ifrån att
gå med på de uppställda kraven. Vidare har den nödställde ofta ont om tid och om
följderna av att han inte omedelbart får hjälp är ödesdigra framstår det som förståeligt
om han är obenägen att börja förhandla med motparten för att försöka avgöra om
denne är benägen att sänka sina krav. Resultatet blir att motparten kan begära ett
överpris för sina tjänster, dvs. ett pris som är betydligt högre än det som han hade
begärt om den nödställde hade haft rimliga möjligheter att vända sig till en alternativ
avtalspartners. Regeln om ocker kan förhindra att motparten utnyttjar detta
18
Se NJA II s. 246. Jfr. C / J Ramberg Allmän avtalsrätt s. 72.
Jfr. NJA II 1915 s. 246.
Se t.ex. R. Cooter / T. Ulen Law & Economics s. 264 f., M. Eisenberg “The Bargain Principle and its Limits”,
Harvard Law Review, vol. 95, 1982, s. 754 ff., M.J. Trebilcock The Limits of Freedom of Contract s. 84 ff., T-L
Wilhelmsen “Avtaleloven § 36 og økonimisk effektivitet”, TfR 1995 s. 102 ff.
21
Jfr. R. Cooter / T. Ulen Law & Economics s. 265.
19
20
förhandlingsövertag. Den fungerar som en priskontroll,22 vilken har till uppgift att
fastställa ett pris som är tillräckligt högt för att inte avskräcka hjälpinsatser och
tillräckligt lågt för att förhindra otillbörliga överpriser.23 Följden blir att personer som
befinner sig i trångmål ges möjlighet att avtala om hjälp till ett lägre pris än vad som
hade varit möjligt reglerna förutan. Regeln om ocker är därför ett typexempel på hur en
inskränkning i parternas rent legala avtalsfrihet kan öka den nödställdes möjligheter att
avstå ifrån att ingå ett oförmånligt avtal, det är ju ett rimligt antagande att den drabbade
föredrar att kunna avtala om en hjälpinsats till det lägre pris som reglerna möjliggör än
till det högre pris som han fått acceptera om reglerna inte införts.24
Det har ovan framgått att ocker också kan bestå i att en person begagnar en annans
beroende ställning, oförstånd eller lättsinne. Beträffande beroende ställning framhålls
att det ska vara fråga om ett personligt avhängighetsförhållande, t.ex. en person som
för sin uppfostran eller utbildning är beroende av någon annan.25 Om däremot någon
t.ex. blir anställd mot oskäligt ringa lön så är ockerregeln inte tillämplig enbart därför
att den anställde ”så till vida befunnit sig i en beroende ställning, att annat arbete icke
stått honom till buds”.26 När det gäller oförstånd anges det att regeln inte är avsedd för
fall då den rättshandlande saknat förståndets bruk utan för fall då den rättshandlande
visat prov på bristande omdömesförmåga i allmänhet.27 Det är fråga om situationer då
den rättshandlande visat enfald, oerfarenhet eller viljesvaghet.28 När det gäller lättsinne
nämns exemplet att ”unga personer, som i förhoppning om blivande arv eller understöd
från förmögna släktingar kasta sig i händerna på ockrare”.29 Ett typexempel på
lättsinne är vidare när en person på ett obetänksamt sätt ingår ett avtal i berusat
tillstånd.
Ockerregelns strävan att förhindra en person från att utnyttja en annans beroende
ställning, oförstånd eller lättsinne påverkar också medborgarnas faktiska möjligheter
att avstå ifrån att ingå ett oförmånligt avtal. Om en person t.ex. för sin uppfostran eller
utbildning är beroende av en annan person medför regeln att hans faktiska frihet att
inte behöva ingå bindande avtal av rädsla för repressalier ökar: den innebär ju att den
22
Jfr. F.H. Buckley Just Exchange s. 136 ff.
Jfr. R. Cooter / T. Ulen Law & Economics s. 272 f.
24
En jämförelse kan göras med 7 § konkurrenslagen om missbruk av dominerande ställning. Enligt denna regel har
marknadsdomstolen kompetens att förbjuda ett marknadsdominerande företag missbruka sin ställning genom att direkt
eller indirekt påtvinga sina avtalsparter oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga avtalsvillkor m.m.
Detta förbud inskränker legala avtalsfriheten och syftar liksom 31 § avtalslagen till att förhindra att marknadsmakt
utnyttjas på ett otillbörligt sätt och kan användas som ett medel att öka möjligheterna till välfärd för dominantens
avtalspartner. Om missbruk av dominerande ställning, se U. Bernitz Svensk och europeisk marknadsrätt s. 149 ff.
25
NJA II 1915 s. 246.
26
NJA II 1915 s. 247.
27
NJA II s. 246 och T. Almén Lagen om avtal s. 167.
28
A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 242. och T. Almén Lagen om avtal s. 167. .
29
NJA II s. 246 och T. Almén Lagen om avtal s. 167.
23
”överordnade” personen fråntas möjligheten att utnyttja sin ”maktposition” för att
tillskansa sig otillbörliga fördelar. Beträffande oförstånd och lättsinne förhindrar
ockerregeln vidare den överlägsna parten från att utnyttja de begränsningar i en
motparts förhandlingsläge som består i en oförmåga att handla på ett rationellt, moget
och informerat sätt för att tillskansa sig otillbörliga fördelar.
Som ovan har framhållits kompletteras reglerna om tvång och ocker av regeln om
handlande i strid mot tro och heder i 33 § avtalslagen.30 I vilken utsträckning som 33 §
kan utgöra ett komplement till avtalslagens regler om rättstridigt tvång är dock oklart,
bristen på uttalanden i lagmotiven gör det svårt att närmare besvara denna fråga.
Karlgren har dock - under påverkan av Ussing och Stang - framhållit att lagregeln
möjligen skulle kunna tillämpas om rättshandlingen framkallats av fruktan även om det
inte är fråga om lindrigt tvång.31 Av stor betydelse för förståelsen av regeln är - som
ovan framhållits - däremot de typfall som nämns i lagmotiven.32 I sin praktiska
tillämpning medför dessa att det skapas en skyddszon kring reglerna om ocker och som jag återkommer till - svek i avtalslagen.
Påståendet att 33 § utgör ett komplement till regeln om ocker framgår när det i
lagmotiven anges att det kan strida mot tro och heder att åberopa ett avtal som ingåtts
med en person som på grund av ”kroppslig sjukdom, ålderssvaghet, berusning eller
andra orsaker hava varit ur stånd att klart bedöma handlingens innebörd och
konsekvenser utan att han likväl kan sägas hava saknat förståndets bruk”. 33 I
litteraturen har som ett exempel på ett fall som ryms under regeln i fråga nämnts ”ett i
exalterat sinnestillstånd avgivet orimligt löfte”.34 Till skillnad från 31 § finns inte i 33 §
något krav på att det ska råda ett uppenbart missförhållande mellan parternas
prestationer för att regeln ska vara tillämplig, låt vara att det kan diskuteras i vilken
utsträckning som domstolarna är berättigade att bortse ifrån detta krav vid en
tillämpning av 33 § i det nämnda typfallet.35
33 § avtalslagen kallas ibland för regeln om passiv ohederlighet Detta påstående
grundas på att regeln - till skillnad från reglerna om tvång, svek och ocker - för sin
30
Om handlande i strid mot tro och heder, se A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 269 ff., K. Grönfors Avtalslagen s. 204 ff.,
och J / C Ramberg Allmän avtalsrätt s. 74 f. Se också F. Stang Innledning til Formueretten s. 584 ff och H. Karlgren
”33 § avtalslagen”, SvJT 1933 s. 221 ff. Jfr. L. Björne ”33 § avtalslagen”, Avtalslagen 90 år s. 170 ff.
31
H. Karlgren “33 § avtalslagen”, SvJT 1933 s. 219 (s. 241), F. Stang Innledning til Formueretten s. 605 och H. Ussing
Aftaler s. 174.
32
NJA II 1915 s. 262 f.
33
NJA II 1915 s. 262 och T. Almén Lagen om avtal s. 194.
34
A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 245, H. Ussing Aftaler s. 174 och J. Arnholm Privatrett II s. 325.
35
Se Karlgrens analys i ”33 § avtalslagen”, SvJT 1933 s. 219.
tillämpning inte kräver ett aktivt handlande av medkontrahenten.36 33 § kan därför
användas om den ena parten enbart på ett passivt sätt utnyttjar sig av den andra partens
trångmål, lättsinne, oförstånd eller beroende ställning, något som t.ex. är fallet om han
utan att ta initiativet till avtalet accepterar ett erbjudande av den andre trots att han
känner till dennes oförstånd.37 Även om ett handlande i strid mot tro och heder - till
skillnad från tvång och ocker - inte är någon brottslig handling leder ett sådant
handlande dock till en skyldighet att ersätta medkontrahentens förluster.38
3. Svek
Enligt avtalslagen är en part vidare inte bunden om han blivit svikligen förledd av
motparten att ingå avtalet.39 Anledningen till att en person genom falska uppgifter kan
vilseleda en annan beror på att det i språksamfundet finns en konvention som anger att
en person inte förväntas påstå något, såvida han inte har goda skäl att tro på det han
säger.40 Det är visserligen ett välkänt faktum att det finns undantag från konventionen.
Men dessa undantag är förutsebara: en medlem av språksamfundet vet hur
omständigheterna ska vara beskaffade för att han ska ha rätt att uttala omtalandeorden
trots att han inte tror på vad han säger. En avtalspart förväntas t.ex. inte vara helt
uppriktig när han anger hur mycket han är beredd att betala för en vara och en
avtalspart förväntas inte vara helt uppriktig när han lämnar allmänna värdeomdömen. 41
De flesta är också bekanta med vad som krävs för att åhöraren t.ex. ska uppfatta ett
uttalande som ett skämt, en sarkasm eller en överdrift. De vet emellertid också att om
dessa omständigheter inte är uppfyllda så kommer åhöraren att uppfatta uttalandet så
att den yttrande har goda skäl att tro på vad han säger: det går t.ex. inte att skämta om
att golvbjälklaget inte är angripet av röta om uttalandet sker med fast tonläge i
samband med avtalsförhandlingarna och det inte av omständigheterna framgår att
påståendet är uppenbart osant (t.ex. om köparen med sina egna ögon samtidigt kan
beskåda skadorna).42
Ett svikligt förledande behöver inte enbart bestå i lämnanden av falska uppgifter. Även
ofullständiga uttalanden kan ha denna effekt.43 Anta t.ex. att säljaren som svar på
36
Se t.ex. A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 273
Se t.ex. NJA 1981 s. 781.
38
Se C. Hultmark Upplysningsplikt vid avtals ingående s. 26 och H. Karlgren Avtalsrättsliga spörsmål s. 83 f.
39
Om svek, se A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 253 ff., K. Grönfors Avtalslagen s. 187 ff., J / C Ramberg Allmän avtalsrätt
s. 71 f. Se också t.ex. NJA 1936 s. 136 och NJA 1975 s. 517.
40
Se t.ex. P. Grice Studies in the Way of Words s. 22 ff, R.M. Martin The Meaning of Language s. 7 och O. Svensson
Viljeförklaringen och dess innehåll s. 137 ff. Jfr. D. Lewis Convention.
41
Jfr. Brottsbalkskommentaren 9:9. Jfr. G.M. Peters ”The Use of Lies in Negotiation”, Ohio State Law Journal, vol. 48,
1987, s. 1 ff.
42
Jfr. t.ex. NJA 1978 s. 401.
43
Jfr. H. Beale / O. Lando Principles of European Contract Law s. 253 och H. Collins The Law of Contract s. 205.
37
köparens fråga om varan har några defekter anger att han låtit en välkänd expert
undersöka den. Säljaren vilseleder då köparen om han underlåter att nämna att experten
funnit varan behäftad med allvarliga brister. En person kan vidare handla svikligt om
han aktivt döljer en väsentlig omständighet eller försvårar för motparten att ta reda på
ett sakförhållande. Som ett exempel kan nämnas en fastighetssäljare som målar över
fuktfläckar för att en köpare inte ska uppmärksamma fläckarna. Även om säljaren inte i
ord vilseleder köparen har hans åtgärder detta syfte. I 30 § avtalslagen likställs vidare
svikligt förtigande med lämnanden av falska uppgifter.44
Frågan om en person blivit vilseledd ska vidare enbart besvaras från den vilseleddes
perspektiv. Svek är för handen även om den förledde är ovanligt lättlurad och
situationen därför kan ha varit den att han med hänsyn till omständigheterna borde ha
förstått att de lämnade uppgifterna m.m. var felaktiga. Vidare gäller att svek även kan
omfatta det som ibland kallas för ett inre faktum, dvs. något som rör uppgiftslämnarens
avsikter eller föreställningar. Ett typexempel är att om en person avger ett löfte utan att
ha för avsikt att fullgöra sitt åtagande så gör han sig skyldig till svikligt förledande.
Den som avger ett löfte kan nämligen sägas implicera att han har en uppfyllelsevilja.45
När det gäller förhållandet mellan svek och ocker i form av begagnande av oförstånd
framhålls i Brottsbalkskommentaren att oförstånd i ockerregelns mening inte endast
föreligger för att en person ”är okunnig om förhållandena och därför ej kan, lika väl
som den andre, förstå att bedöma den ifrågavarande prestationens värde”. Ett exempel
som nämns är att om en expert på gammal konst i en konst- eller antikvitetshandel för
lågt pris köper en tavla som han men inte säljaren vet är gjord av en mästare så är det
inte fråga om ocker. Däremot kan det vara fråga om ocker ”om säljaren över huvud
taget saknar insikt om det slags saker köpet gäller och därför är helt ovetande om
möjligheten att tavlan kan vara särskilt värdefull”.46
Svek är en form av utnyttjande som de flesta uppfattar som motbjudande. Det kan
hävdas att de grundläggande kraven på rent spel i avtalsförhållanden kräver att en part
inte avsiktligen vilseleder den andra parten för att tillskansa sig förmåner, vi erbjuder
inte andra skäliga villkor för samverkan om vi inbjuder dem att tro på vad vi säger trots
att vi vet att yttrandet är osant.47 Vidare underlättar en regel om ogiltighet på grund av
44
Se NJA II 1915 s. 243.
Jfr. Brottsbalkskommentaren 9:8. Jfr. I Ayres / G. Klass Insincere Promises och “New Rules for Promissory Fraud”,
Arizona Law Review, vol. 48, s. 957.
46
Se Brottsbalkskommentaren 9:56 f.
47
Se t.ex. C. Fried Right and Wrong s. 54 ff., T.M. Scanlon What we Owe to Each Other s. 317 ff. och S. Kagan
Normative Ethics s. 106 ff.
45
svek ingåendet av avtal.48 Om en sådan regel inte fanns skulle medborgarna vara
mindre benägna att lita på varandra i avtalsförhållanden och denna brist på tilltro skulle
medföra att ett antal avtal som annars varit gynnsamma för båda parter inte kommer till
stånd och att en parts kostnader för att förvissa sig om att motpartens uppgifter är
riktiga ökar. Reglerna om svek ökar alltså medborgarnas faktiska möjligheter att kunna
ingå ett avtal på ett informerat sätt.
Det kan dock hävdas att det finns vissa undantag, t.ex. att en person på förfrågan har
rätt att lämna falska uppgifter för att inte bli utsatt för sådan diskriminerande
behandling som omfattas av diskrimineringslagstiftningen. En möjlighet vore att säga
att personen inte har någon skyldighet att självmant avslöja uppgifter av det nämnda
slaget men att han på en förfrågan antingen måste ge ett sanningsenligt svar eller avstå
ifrån att svara på frågan. Problemet med en sådan regel är emellertid att ett förtigande
av motparten kan tolkas som att personen vill dölja något. I doktrinen har Norlén
hävdat att de fall då en person har rätt att ljuga om personliga förhållanden är sällsynta.
Han anser dock att en person har rätt att lämna falska uppgifter för att inte bli utsatt för
sådan diskriminerande behandling som omfattas av diskrimineringslagstiftningen (se 9
§ Lag om förbud mot diskriminering).49 Om en fördomsfull näringsidkare genom
frågor söker utröna en kunds etniska ursprung skulle en kund alltså har rätt att ge ett
osant svar: man kan – om man vill - se saken så att kunden befinner sig i en
avtalsrättslig nödvärnssituation.
När det gäller ansvar för bedrägeri anges vidare i Brottsbalkskommentaren ”att det i
icke ringa utsträckning måste vara straffritt att t.ex. vid affärsförhandlingar dölja sina
egna avsikter”, ett uttalande som kan anses som vägledande även för svekregeln i
avtalslagen. Det anses t.ex. inte vara straffbart ”att någon som önskar inköpa en viss
fastighet söker hålla priset nere genom att fördölja eller förneka att han behöver
fastigheten för en utvidgning av sin fabriksanläggning” och det framhålls uttryckligen
”att den som inlåter sig på förhandling om ekonomiska angelägenheter i viss
utsträckning har att räkna med att medkontrahenten inte är helt uppriktig eller
sanningsenlig”.
50
Den beskrivna rätten för fastighetsköparen i exemplet att ”förneka
att han behöver fastigheten för en utvidgning av sin fabriksanläggning” kan just
motiveras med att det annars finns en risk för att köparen så att säga hamnar i
händerna på säljaren, dvs. uttalandet i Brottsbalkskommentaren kan ses som ett sätt att
48
Se t.ex. R. Cooter / T. Ulen Law & Economics s. 276 f.
A. Norlén, Oskälighet och 36 § avtalslagen 336 f.
50
Se Brottsbalkskommentaren 9: 9.
49
ge köparen en möjlighet att utnyttja en avtalsrättslig nödvärnsrätt.51 Den nämnda rätten
förutsätter dock att köparen har ett skyddsvärt intresse att dölja det faktiska
förhållandet, något - som jag återkommer till - kan vara fallet vid hemlighållandet av
s.k. produktiv information.
4. Ansvar för oriktiga uppgifter
Som framgått har en person enbart gjort sig skyldig till svek om han uppsåtligen
lämnar falska uppgifter. Om det subjektiva rekvisitet inte är uppfyllt är det enbart fråga
om en oriktig uppgift. Men även en person som i god tro lämnar oriktiga uppgifter har
ett ansvar. Detta gäller särskilt om den lämnade uppgiften har karaktären av en
utfästelse. Kännetecknande för en utfästelse är just att den grundar ett ansvar för
uppgiftslämnaren: förutom att motparten kan vara berättigad att häva avtalet om
utfästelsen är oriktig anses han ofta ha rätt till ersättning enligt det positiva
kontraktsintresset för de förluster han lider på grund av uppgifternas oriktighet.
En utfästelse i juridisk mening kan sägas föreligga när avgivaren uttrycker sig på ett
sätt som gör att motparten har särskild anledning att fästa tilltro till hans uttalande. 52
Utifrån detta synsätt är skillnaden mellan utfästelser och enbart oriktiga uppgifter
snarare än gradskillnad än en artskillnad. Uppgiftslämnaren kan markera sin
övertygelse om att uppgifterna är korrekta genom att använda uttryckssätt som ”jag
utfäster” eller ”jag garanterar”, men samma effekt kan nås om han lämnar preciserade
uppgifter som är av stort intresse för motparten. I svensk doktrin har det också hävdats
att uttryckliga garantier och preciserade uppgifter (enuntiationer) som väcker
motpartens tillit bör behandlas på samma sätt.53 Karlgren framhåller dock att hänsyn
måste tas till om uppgifterna hänför sig till uppgiftslämnarens eget verksamhets- och
erfarenhetsområde eller om de är av mer allmän natur eller t.o.m. kan ligga motparten
närmare. Tanken är att uppgifter som hänför sig till det förstnämnda slaget bör
behandlas strängt, han uttrycker saken så att det är rationellt att vid bedömningen
beakta riskfältet.54 Av betydelse för ansvarsfrågan är också om uppgiftslämnaren är
expert på området och därför kan antas vara särskilt förtrogen med de lämnade
uppgifterna. Vidare kan även en persons uppträdande i vissa fall uppfattas som (eller i
Jfr. R.E. Barnett ”Rational Bargaining Theory and Contract: Default Rules, Hypothetical Consent, The Duty of
Disclosure, and Fraud”, Harvard Journal of Law & Public Policy, vol. 15, 1992, s. 799 ff.
52
Se t.ex. NJA II 1990 s. 289 f. Jfr. H. Karlgren ”Utfästelse eller enuntiation”, SvJT 1970 s. 126. Jfr. O. Svensson,
Viljeförklaringen och dess innehåll s. 50 ff.
53
Se t.ex. F. Grauers Fastighetsköp s. 137 ff. och H. Karlgren ”Utfästelse eller enuntiation”, SvJT 1970 s. 126.
54
H. Karlgren ”Utfästelse eller enuntiation”, SvJT 1970 s. 130 f. Jfr. B. Lehrberg, Avtalstolkning s. 196 f.
51
vart fall likställas med) en utfästelse, i litteraturen talas om s.k. enuntiatitivt
uppträdande.55 I det särskilda fallet kan t.o.m. ren tystnad tolkas som en utfästelse.56
Även om en lämnad uppgift inte är tillräckligt kvalificerat för att ses som en särskild
utfästelse kan den ge upphov till skadeståndsskyldighet enligt det positiva
kontraktsintresset om uppgiftslämnaren handlat culpöst (insett eller bort inse
uppgiftens oriktighet).57 Om det däremot enbart är fråga om ett allmänt lovprisande
eller s.k. kringuppgifter har uppgiftslämnaren i allmänhet inte något ansvar. När det
gäller ett förhållande som inte avser en avtalad prestations närmare beskaffenhet kan
uppgifter som lämnats i god tro (om de är tillräckligt preciserade och oriktiga) även
utgöra en relevansgrund för ogiltighet inom förutsättningsläran,
58
dvs.en part kan
under vissa förutsättningar frigöra sig från avtalet om det var så att hans felaktiga
förutsättning framkallats av en oriktig uppgift från motpartens sida.
Det kan hävdas att även om de beskrivna reglerna om ansvar för utfästelser och
oriktiga uppgifter inte tillhör kärnområdet för grundläggande krav på rent spel vid
avtals ingående så utgör reglerna ett komplement till dessa krav på så sätt att de
grundas på tanken att man inte har rätt att uttrycka sig på ett sätt som medför att
motparten har särskild anledning att fästa tilltro ens yttrande, om man inte är beredd att
ta ansvar för uppgifterna om de skulle visa sig vara oriktiga. En person förväntas
nämligen på något sätt markera om han är osäker eller inte vill ta ansvar för
uppgifterna.59 En sådan markering kan t.ex. ske genom att en fastighetssäljare yttrar att
det finns en viss risk för rötskador på golvbjälklaget eller att han inte är säker på sin
sak. I dessa fall invaggar han inte köparen i tilltro genom att anknyta till den ovan
nämnda omtalandekonventionen. Istället markerar han genom sitt uttalande att köparen
får bära risken för eventuella skador om denne köper fastigheten utan att närmare
undersöka saken. Ibland händer det också att en avtalspart med hjälp av följdfrågor
försöker få närmare besked. Om säljaren som svar på frågan om han är säker på att
bjälklaget saknar rötskador säger att uttalandet enbart ska ses som en kvalificerad
gissning har han modifierat sitt påstående så att han inte längre behöver ta fullt ansvar
för det.
55
Se t.ex. H. Karlgren Avtalsrättsliga spörsmål s. 88.
I motiven till köplagen anges t.ex. att en särskild utfästelse kan föreligga ”om köparen uttryckligen har meddelat
säljaren att han köper varan under förutsättning att varan har en viss närmare angiven egenskap och säljaren ingår
avtalet med denna vetskap”. Se NJA II 1990 s. 289.
57
Se t.ex. 40 § 3 st. köplagen och NJA II 1990 s. 289. Sådana uppgifter kan (om de lämnas i god tro) vidare grunda ett
mindre långtgående felansvar (se t.ex. 18 § köplagen). En beskrivning av olika typer av fall ges av J. Hellner i Speciell
avtalsrätt II, 2 häftet, s. 195 ff.
58
Se t.ex. NJA 1981 s. 269 och NJA 1985 s. 178.
59
Jfr. t.ex. H. Beale / O. Lando Principles of European Contract Law s. 253 och H. Collins The Law of Contract s. 205
56
Vidare underlättar reglerna om utfästelser och ansvar för oriktiga uppgifter avtalsslut.
Anta t.ex. att en marknad kännetecknas av att genomsnittskvalitén för en vara är låg
och att köparna saknar förutsättningar att skilja mellan goda och dåliga exemplar av
varan. Detta försvårar för en säljare, som vet att hans varor är bättre än genomsnittet,
att ta ut det pris som en köpare hade varit beredd att betala om han varit välinformerad
om kvalitén på säljarens produkter. Säljaren kan då genom att lämna en utfästelse
signalera att hans varor är bättre än genomsnittet. Anledningen till detta är att köparen
vet att säljaren genom utfästelsen påtar sig ett särskilt ansvar: om köparen känner till
att han kan häva avtalet och kräva skadestånd om uppgifterna skulle vara felaktiga
uppfattas uppgifterna som mer trovärdiga än om säljaren på sin höjd hade riskerat sitt
anseende.60 En säljare som saluför varor som är sämre än genomsnittet kan däremot
inte lämna en utfästelse utan att gå med förlust, vilket medför att det kommer att
utvecklas separata marknader för bra och dåliga varor. Följden blir att
varumarknaderna fungerar bättre och att medborgarnas faktiska avtalsfrihet ökar.
5. Ohederligt och culpöst förtigande
Det har ovan framgår att 33 § avtalslagen utgör ett komplement till regeln om svek. I
lagmotiven anges sålunda att ett avtal är ogiltigt ”då den ene kontrahenten väl icke kan
övertygas om att hava genom svikligt förledande framkallat en rättshandling men på ett
ohederligt sätt begagnat sig av den handlandes obekantskap med vissa faktiska
förhållanden”.61 När det gäller de fall som omfattas av 33 § avtalslagen medför kravet
på att utnyttjandet av motpartens villfarelse ska vara ohederligt att det går att skilja
mellan olika fall.
62
I motiven nämns att gränsen mellan lovligt utnyttjande av
affärskicklighet och ohederligt utnyttjande av medkontrahentens villfarelse kan vara
svår att dra. Som ett exempel på en tillämpning av lagregeln nämns att en
styrelseledamot i ett bolag, som vet att bolaget är konkursmässigt, säljer sina aktier
innan bolagets affärer blivit allmänt kända.63 Någon mer preciserad teori om hur
ohederlighetsrekvisitet ska förstås finns dock inte i lagmotiven. Tanken är att
domstolarna i sin praxis ska fastlägga vissa miniminivåer för affärsmoralen och ange i
vilka typer av fall som en upplysningsskyldighet bör föreligga.64
60
Jfr. J.M. Perloff Microeconomics s. 646 ff. och H-B Schäfer / C. Ott The Economic Analysis of Civil Law s. 340 ff.
NJA II 1915 s. 262.
En författare som i nordisk rätt särskilt betonat vikten av att 33§ avtalslagen ska fungera som en regel om
upplysningsplikt är Stang. Dennes lära utgår ifrån att ett för motparten ”synbart viljefel” i allmänhet leder till att
ohederlighetsrekvisitet är uppfyllt och att därmed avtalet blir ogiltigt. Se F. Stang Om Vildfarelse s. 92 ff., och
Innledning til Formueretten s. 584 ff. Stangs lära har dock enbart i en begränsad omfattning vunnit gehör i svensk rätt.
Se t.ex. H. Karlgren ”33 § avtalslagen”, SvJT 1933 s. 221 ff. Jfr. H. Ussing Aftaler s. 173 f.
63
NJA II 1915 s. 262.
64
Se A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 273.
61
62
För att ett ohederligt förtigande ska leda till ogiltighet krävs visserligen att den
okunnige inte skulle ha ingått avtalet om han känt till det rätta förhållandet. Men något
krav på att en avtalspart genom sin tystnad ska framkalla eller vidmakthålla villfarelsen
ställs inte, det räcker att han utnyttjar en redan befintlig okunnighet hos motparten. 65 I
detta avseende skiljer sig ett ohederligt förtigande enligt 33 § från ett svikligt
förtigande enligt 30 §, ett svikligt förtigande förutsätter både att motparten inte ingått
avtalet om han varit korrekt informerad och att hans villfarelse beror på att han tagit
intryck av avtalspartens tystnad. Svikligt förtigande kan t.ex. vara för handen när en
avtalspart genom sin tystnad invaggar motparten i säkerhet eller underlåter att besvara
dennes frågor.66
I litteraturen brukar hävdas att vissa typer av fakta kan neutralisera en upplysningsplikt
enligt 33 §. Det har t.ex. framhållits att användandet av överlägsen kunskap om
konjunkturförhållanden och prisbildning är tillåtet.67 Vidare anses en upplysningsplikt
gälla konkreta fakta som kan fastlås med en viss grad av säkerhet och inte uppgifter av
en mer allmän art eller som närmast har karaktären av ryktesspridning. Det har också
påpekats att t.ex. en person vid slutandet av ett anställningsavtal inte behöver avslöja
mindre vackra antecedentia (om de inte har direkt betydelse för hans förmåga att
utföra arbetsprestationen) eller lämna uppgifter som kan tas illa upp av motparten (t.ex.
att upplysa köparen av en bok om att denne saknar förmågan att förstå boken). Vidare
har framhållits att en person inte behöver lämna upplysningar om sitt privatliv.68
Däremot anses en utökad upplysningsplikt vara för handen i vissa typer av fall, t.ex.
om det råder ett särskilt förtroendeförhållande mellan parterna, om parterna är
närstående eller om den ena parten intar en överlägsen ställning.69 En part, som tidigare
i god tro lämnat en uppgift, har ett särskilt ansvar för att korrigera uppgifterna om han
får reda på det rätta förhållandet. Vidare har en diskussion förts om i vad mån en
person är skyldig att avslöja affärshemligheter och sina ekonomiska förhållanden inför
motparten: en löftesgivare behöver enligt Lehrberg i princip inte lämna upplysningar
om sin vacklande ekonomi om inte en konkurs är omedelbart förestående.70
65
Se H. Karlgren Avtalsrättsliga spörsmål s. 108 f. och A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 277. Se t.ex. NJA 1936 s. 737.
I Brottsbalkskommentaren 9:5 anges visserligen att bedrägeri inte endast omfattar de fall då gärningsmannen
framkallar en oriktig föreställning hos en annan utan också då han vidmakthåller eller förstärker en oriktig föreställning
som adressaten redan har. Men det betonas dock att båda fallen kräver att påverkan sker i en förledande riktning. Att
enbart utnyttja en annan person villfarelse utan att påverka denne är däremot enligt Brottsbalkskommentaren inte
straffbelagt som bedrägeri. Även om ett utnyttjande av detta slag inte är en brottslig handling så kan utnyttjandet
uppfattas som ohederligt enligt 33 § avtalslagen och medföra att avtalet blir ogiltighet.
67
Se H. Karlgrens teori om särskilda ”motfakta” i Avtalsrättsliga spörsmål.
68
Se t.ex. B. Lehrberg Förutsättningsläran s. 465.
69
C. Hultmark Upplysningsplikt vid avtals ingående s. 10 ff.
70
B. Lehrberg Förutsättningsläran s. 465 ff., A. Norlén Oskälighet och 36 § avtalslagen s. 317 ff. och E.M. Runesson
Rekonstruktion av ofullständiga avtal s. 115 ff.,
66
Hultmark har vidare hävdat att en avtalspart har en upplysningsolikt om motparten
typiskt sett förväntar sig att bli upplyst.
71
Att hänsyn ska tas till sådana förväntningar
framstår som rimligt. Om det på olika marknader utkristalliseras en uppdelning i olika
ansvarssfärer mellan parterna underlättar detta parternas planering. En part vet då att
när det gäller vissa typer av fakta så ankommer det på honom att antingen ta reda på
dessa fakta själv eller att ta en medveten risk, dvs. sedvänjan avgränsar respektive parts
undersöknings- och upplysningsplikt. En av anledningarna till att en köpare i mindre
utsträckning än en säljare anses ha en upplysningsplikt avseende vissa sakförhållanden
kan just bero på att han inte förväntas lämna några upplysningar. Om vi t.ex. hittar ett
fynd i en antikvitetsaffär anser vi oss kanske inte vara skyldiga att upplysa
affärsinnehavaren om vår upptäckt. Anledningen till detta kan vara att handlaren inte
förväntar sig att vi ska lämna någon upplysning, det tillhör så att säga spelets regler att
vi har en rätt att hemlighålla vår kunskap.72 Hultmarks ståndpunkt har dock sina
begränsningar. Det är inte säkert att det har utvecklats några enhetliga förväntningar
och även om så är fallet kan det finnas andra aspekter som bör beaktas, t.ex. i vad mån
den praxis som har utvecklats står i överensstämmelse med de krav på rent spel som
bör uppställas.73
I nyare litteratur har det vidare särskilt framhållits att en person inte ska behöva dela
med sig av information som han satsat tid och resurser på att förvärva och som gör att
de varor han köper kan användas på ett mer produktivt sätt.74 Om en person t.ex. har
investerat tid och pengar på att utveckla nya användningsområden för en inköpt vara
ska han enligt detta synsätt inte behöva upplysa en säljare om sina upptäckter. Rätten
att hemlighålla produktiv har ofta motiverats med att en sådan rätt skapar incitament
för företagsamma individer att insamla produktiv information och därmed leder till att
välfärden i samhället ökar. Rätten att hemlighålla produktiv information har emellertid
också motiverats på andra grunder. Norléns argument för en sådan rätt grundas t.ex.
primärt på att det är rättvist att den som på ett kreativt sätt ”skapar en tidigare okänt
möjlighet att förädla något” inte behöver avslöja det han skapat.75 Det är också viktigt
C. Hultmark Upplysningsplikt vid avtals ingående s. 16. Därutöver kräver Hultmark ”att avtalsparten har faktisk
kännedom om ett visst förhållande, att han vet om att motparten saknar sådan kännedom och att han inser att
förhållandet är av betydelse för motparten.” (a.a. s. 19).
72
Hultmark påstår att en köpare i allmänhet inte torde förvänta sig att bli upplyst om att konkurrentens varor är billigare
eller av bättre kvalité än hans egna. Däremot anser hon att det eventuellt skulle föreligga en upplysningsplikt om en
nära förestående ny upplaga av en lärobok. När det gäller en köpares undersökningsplikt medger Hultmark att det
saknas klargörande svensk rättspraxis. (Upplysningsplikt vid avtals ingående s. 39 f.)
73
Ståndpunkten att hänsyn ska tas till de typiska förväntningarna har kommit till uttryck i Göta Hovrätt, mål nr. T 138707. Jfr. dock J. Malmberg ”Arbetssökandes upplysningsplikt”, JT 2000-2001 s. 643 ff. Malmberg påpekar med
hänvisning till AD 2000 nr 81 att andra aspekter än de typiska förväntningarna står i förgrunden för en arbetstagares
upplysningsplikt, t.ex. ett mer allmänt samhällsintresse att vissa grupper inte utestängs från arbetsmarknaden, t.ex.
”kriminella vilka återvänt till den smala vägen”.
74
Se t.ex. R. Cooter / T. Ulen Law & Economics s. 272 ff. och H.B. Schäfer / C. Ott The Economic Analysis of Civil
Law s. 356 ff. och T-L Wilhelmsen ”Avtaleloven § 36 og økonomisk effektivitet”, Tfr 1995 s. 114 ff.
75
A. Norlén Oskälighet och 36 § avtalslagen s. 330.
71
att uppmärksamma att det finns en väsentlig skillnad mellan att ålägga en säljare en
upplysningsplikt och att ålägga en köpare en upplysningsplikt. Om en säljare
införskaffar produktiv information om varan kan han få ersättning för sina kostnader
genom att höja priset, det finns inget krav på att han måste tillhandahålla informationen
gratis. Ifall en köpare däremot måste avslöja produktiv information som han inhämtat
kan han inte på motsvarande ta betalt för sina ansträngningar: om köparen vore skyldig
att upplysa om produktiv information så hade ju detta inneburit att säljaren genom att
höja priset kunnat tillgodogöra sig värdet av köparens upptäcker.
Det sagda innebär dock inte att en person behöver ha en obetingad rätt att hemlighålla
produktiv information. Anta t.ex. att en antikvitetshandlare utvecklar en affärsidé
innebärande att han i första hand söker upp personer som har sorg i sin jakt efter
dyrbara antikviteter. Denna affärsidé utgör en stark drivfjäder för antikhandlaren att
införskaffa värdefull information om gamla föremål och medför att dyrgriper som
annars hade gått till spillo blir tillgängliga för allmänheten. Det kan göras gällande att
en lagstiftning som uppmuntrar en sådan affärsidé inte skapar skäliga villkor för
samverkan. Om antikvitetshandlaren i exemplet köper en dyrbar antikvitet av en
nybliven änka för ett mycket lågt pris kan det hävdas att han inte bör kunna rättfärdiga
sitt handlande inför änkan genom att säga att hans möjligheter att få ersättning för de
kostnader han haft för att skaffa informationen är begränsade om han vänder sig
”vanliga” säljarkategorier och råkar ut för besvärande frågor. Även om inte rekvisiten
för svek eller ocker till fullo är uppfyllda torde i vart fall antikvitetshandlarens
affärsidé strida mot tro och heder enligt 33 §.
Det kan alltså göras gällande att rätten att hemlighålla produktiv information förutsätter
att vissa grundläggande krav på rent spel är uppfyllda även om en sådan rätt skulle öka
välfärden för det stora flertalet: det kan t.ex. hävdas att en sådan rätt förutsätter att
köparen inte aktivt vilseleder säljaren, att det inte finns någon särskild
förtroenderelation mellan parterna, att köparen inte utnyttjar säljarens oförstånd,
lättsinne eller något liknande och att säljaren har rimliga möjligheter att själv inhämta
informationen och göra riskbedömningar. En fråga som kan diskuteras är dock i vilken
utsträckning som en köpare ska ha rätt att lämna felaktiga uppgifter på en förfrågan för
att inte hamna i händerna på säljaren. Som ovan framhållits finns det i
Brottsbalkskommentaren stöd för att en part ska har rätt att lämna felaktig information
i ett sådant fall, en fastighetsköpare har ju enligt kommentaren rätt att ”förneka att han
behöver fastigheten för en utvidgning av sin fabriksanläggning”, något som just
handlar om döljandet av produktiv information. Det finns inte heller skäl att tro att den
nämnda typen av fall skulle strida mot 33 § avtalslagen även om ett handlande i strid
mot tro och heder inte utgör någon brottslig handling. Men även om en avtalsrättslig
”nödvärnsrätt” är för handen i den diskuterade typen av fall bör köparen i vart fall inte
ha rätt att på eget initiativ aktivt vilseleda säljaren utan att göra sig skyldig till svek.
Vad som närmare gäller i svensk avtalsrätt beträffande möjligheten att hemlighålla
produktiv information är svårt att uttala sig om i brist på uttalandet i motiven till
avtalslagen och rättspraxis.76 Hultmark ifrågasätter om det rättsekonomiska
perspektivet ger någon vägledning för att förklara innehållet i gällande rätt eller för att
nå en optimal fördelning av ansvaret mellan parterna. Hon hävdar att rättsekonomin
främst har intresse i ett rättspolitiskt perspektiv.7778 Tanken att produktiv information
ska främjas spelar dock en central roll i Runessons analys av de svenska reglerna om
upplysningsplikt.79 I sin analys av information av detta slag skiljer vidare Norlén
mellan olika typer av fall. Han har en positiv inställning till att en köpare i många fall
ska ha rätt att hemlighålla produktiv information. Hans argument är dock – som ovan
framhållits – att detta inte primärt beror på att det främjar ekonomisk effektivitet, dvs.
ökar välfärden för det stora flertalet.80 Han nämner dock vissa fall, där han anser en
annan bedömning kan vara berättigad med utgångspunkt från lojalitetsprincipen. Anta
t.ex. att en person köpt en tavla i tron att den är ett original och betalat ett högt pris
men därefter av en inkompetent värderingsman förletts att tro att det enbart är en kopia.
Om då en ny köpare – som känner till att det är en originalmålning och att säljaren
blivit vilseledd – inte avslöjar att det är fråga om en originalmålning och köper tavlan
för ett kopiepris kan detta enligt Norlén ses som ett illojalt handlande.81
Situationen är däremot en annan om underlåtenheten att lämna upplysningar endast
omfördelar avtalets frukter mellan parterna.82 Om styrelseledamoten i exemplet ovan
givits rätt att utnyttja sin privata kunskap om bolagets konkursmässighet innan
bolagets dåliga affärer blivit allmänt kända hade effekten blivit att styrelseledamoten
gjort en vinst på köparens bekostnad. Regeln hade däremot inte främjat förvärvandet
av produktiv information utan enbart uppmuntrat en part att utnyttja motpartens
76
Se C. Hultmark Upplysningsplikt vid avtals ingående s. 11.
Se C. Hultmark Upplysningsplikt vid avtals ingående s. 10 ff.
78
En författare som är kritiskt inställd till ett ensidigt effektivitetskriterium är C. Fried. Utifrån sitt rättighetsbaserade
synsätt anser Fried att mål som effektivitet, omfördelning och lojalitet ska förverkligas i enlighet med etablerade
konventioner och att de rättigheter som konventionerna uttrycker inte kan offras hur om helst. Se C. Fried Contract as
Promise s. 58 ff. Jfr. M.J. Trebilcock The Limits of Freedom of Contract s. 107. Vidare har författare Scheppele
förespråkat lösningar, vilka enbart i en begränsad omfattning tar hänsyn till ekonomiska effektivitetskriterier. Enligt
Scheppele är det avgörande vilka regler om upplysningsplikt som parterna skulle välja bakom en okunnighetsslöja och
hon hävdar att en part (för att inte riskera allt för stora förluster) inte skulle välja regler som enbart har som mål att
maximera den samlade välfärden. Se K.L. Scheppele Legal Secrets.
79
Se E.M. Runesson Rekonstruktion av ofullständiga avtal s.
80
A. Norlén, Oskälighet och 36 § avtalslagen s. 330.
81
A. Norlén Oskälighet och 36 § avtalslagen s. 331 f.
82
Cooter / Ulen anser dock att en person har rätt att hemlighålla information om den både är omfördelande och
produktiv, se R. Cooter / T. Ulen Law & Economics s.274.
77
okunnighet för att tillskansa sig privata förmåner. Den hade också försvårat avtalsslut
eftersom medborgarna i större utsträckning hade blivit tvungna att skaffa information
på egen hand då regeln gjort att en avtalspart uppmuntrats att hålla inne med väsentlig
information.
Vidare brukar framhållas att en avtalspart bör ha en skyldighet att upplysa om s.k.
destruktiva fakta.83 Om en säljare t.ex. känner till att varan är behäftad med en
säkerhetsbrist bör han upplysa köparen om detta. Sådan information medför ju att
köparen kan vidta åtgärder för att förhindra att varan ger upphov till olika typer av
skador. I litteraturen brukar också framhållas att asymmetriskt fördelad information
mellan parterna, dvs. när den ena parten är mer informerad än den andra, kan ge
upphov till strategiskt beteende på grund av negativt urval (adverse selection) och
moralisk risk (moral hazard). 84 Regler om upplysningsplikt kan i vissa fall motverka
beteenden av detta slag, t.ex. en regel som ålägger en försäkringstagare att lämna viss
typ av information till försäkringsbolaget.85
En nödvändig betingelse för att den rättshandlande ska kunna frigöra sig från avtalet
med stöd av 33 § är att hans medkontrahent måste ha insett att hans beslut att ingå
avtalet grundats på felaktiga antaganden, dvs. regeln innehåller ett insiktsrekvisit. Detta
innebär emellertid inte att avtalet behöver vara giltigt om medkontrahenten enbart bort
inse den rättshandlandes villfarelse. Att bort inse rekvisitet är uppfyllt kan nämligen
utgöra en relevansgrund inom ramen för förutsättningsläran.86 Särskilt Lehrberg har
förespråkat att domstolarna med stöd av denna lära ska kunna åsidosätta ett avtal om
det nyssnämnda rekvisitet är uppfyllt. Han hävdar att det finns visst stöd i rättskällorna
83
Se t.ex. resonemangen hos R. Cooter / T. Ulen Law & Economics s. 272 ff.
Negativt urval kan t.ex. inträffa om ett försäkringsbolag på grund av sin oförmåga att skilja mellan försäkringstagare
som har en ogynnsam riskprognos från försäkringstagare som har en gynnsam riskprognos sätter en premie som drar till
sig den förstnämnda gruppen och stöter bort den sistnämnda gruppen, vilket i sin tur kan medföra att premierna måste
höjas ytterligare och i värsta fall leda till att försäkringsmarknaden i fråga kollapsar. Om en försäkringstagare beteende
påverkas av att försäkringsbolaget bär risken för hans handlande uppstår däremot en moralisk risk: det skydd som
försäkringen ger kan göra att försäkringstagaren blir oförsiktigare i sitt handlande, vilket i sin tur leder till höjda
kostnader för försäkringsbolagen och att premierna höjs. Teorin om negativt urval och moralisk risk kan tillämpas även
på andra marknader än försäkringsmarknaden. Ett annat exempel är bolagsrätten. På detta område kan det råda
asymmetrisk information mellan bolagsledning och anställda, bolagsledning och kreditgivare, bolagsledning och
aktieägare samt majoritetsägare och minoritetsägare, vilken kan möjliggöra för den kunskapsmässigt överlägsne parten
att utnyttja sitt övertag. En av bolagsrättens uppgifter är att lösa problem som beror på dessa förhållanden. Om negativt
urval och moralisk risk, se t.ex. C. Bergström / P. Samuelsson Aktiebolagens grundproblem – en rättsekonomisk analys,
I. Macho-Stadler / J.D. Pérez-Castrillo An Introduction to the Economics of Information s. 9 ff, J.M. Perloff
Microeconomics s. 637 ff. och H-B Schäfer / C. Ott The Economic Analysis of Contract Law s. 120 f.
85
Om upplysningsplikt vid försäkringsavtal, se t.ex. Hultmark, C., Upplysningsplikt vid avtals ingående s. 29 ff. och B.
Bengtsson Försäkringsrätt och försäkringsavtalslagen 4 kap.
86
En jämförelse kan här göras med reglerna om förklaringsmisstag. Enligt 32 § 1 st. avtalslagen krävs endast att
medkontrahenten bort inse misstaget. Särskilt när det gäller fall som ligger nära förklaringsmisstag (t.ex. räknefel och
identitetsmisstag) finns det anledning att göra samma bedömning, se t.ex. NJA 1939 s. 384 (räknefel) och NJA 1991 s.
3 I och II (feldebitering). Jfr. H. Karlgren Avtalsrättsliga spörsmål s. 144 f. och H. Ussing Bristende Forutsætninger s.
173 f. Enligt J Ramberg / C Rambergs kan även ”error in substantia” och ”error in persona” i det väsentliga lösas efter
samma principer som förklaringsmisstag. Se Allmän avtalsrätt s. 119.
84
att uppställa en allmän regel ”av innebörd att relevans föreligger om löftesgivarens
misstag varit ursäktligt samt löftesmottagaren, utifrån den information som fanns till
hands då han mottog löftet, med normal uppmärksamhet och aktsamhet borde ha
uppdagat misstaget, dvs. bort inse att en väsentlig förutsättning förelåg och att den var
felaktig”.87
Huruvida en part bort inse att den andra parten handlat på grundval av felaktiga
förutsättningar är en normativ fråga, den förutsätter att det går att slå fast vilka krav på
omsorg och uppmärksamhet som bör ställas och i vilken utsträckning det finns
anledning att ålägga parten att på ett mer självständigt sätt inhämta information av visst
slag. Hänsyn måste t.ex. tas till vilken av parterna som till lägst kostnad kan skaffa
informationen och om det över huvud taget är lönsamt att inhämta informationen. I
litteraturen talas ibland om att domstolarna måste beakta om det är fråga om fakta
hänförliga till någondera parts sfär (t.ex. fakta rörande en parts personliga förhållande
och verksamhet) eller om det är fråga om fakta som ligger utanför båda parters
”sfärer”. Tanken är då att en part i normalfallet endast har ett begräsat ansvar för fakta
hänförliga till motpartens sfär, något som torde bero på att denne i normalfallet är bäst
initierad om sina egna förhållanden och har lättast att undersöka vad som är fallet inom
detta område.88
Inom avtalsrätten skiljs vidare mellan det fall då en part gjort ett misstag om själva
avtalets innehåll och det fall då hans bevekelsegrunder för att ingå avtalet visat sig vara
felaktiga: medan den förstnämnda typen av misstag kallas förklaringsmisstag kallas
den sistnämna typen av misstag för motivmisstag. Den typ av villfarelse som
uppmärksammas i samband med beskrivningen av 33 § och förutsättningsläran ovan är
i första hand motivmisstag. När det gäller förklaringsmisstag finns en specialregel i 32
§ 1 st. avtalslagen i vilken det anges att om en viljeförklaring på grund av skrivfel eller
annat misstag fått annat innehåll än åsyftat varit så är avgivaren inte bunden av
viljeförklaringens innehåll om motparten insett eller bort inse misstaget.89 Vidare gäller
att om motparten måste ha insett förklaringsmisstaget blir han bunden av vad
avgivaren faktiskt ville om han ingår avtalet utan att upplysa avgivaren om misstaget.
Denna klargöranderegel syftar till att förhindra att den ena avtalsparten medvetet
87
B. Lehrberg Förutsättningsläran s. 506. Vidare har civilrättsliga regler om upplysningsplikt utvecklats vid sidan om
avtalslagens ogiltighetsregler, se. t.ex. T. Håstad ”Säljarens upplysningsplikt”, JT 1992-1993 s. 607. Jfr. dock C.
Martinsson ”Säljarens upplysningsplikt – en fråga om att gå över ån efter vatten”, JT 1992-1993 s. 436.
88
Se t.ex. H. Karlgren Avtalsrättsliga spörsmål s. 120 ff., A. Norlén Oskälighet och 36 § avtalslagen s. 323 ff., och
E.M. Runesson Rekonstruktion av ofullständiga avtal s. 132 ff.
89
Se t.ex. A. Adlercrutz Avtalsrätt I s. 262 ff. och NJA 1986 s. 495. Samma bedömning kan göras för fall som ligger
nära förklaringsmisstag (t.ex. räknefel och identitetsmisstag). Jfr. H. Karlgren Avtalsrättsliga spörsmål s. 144 f. och J /
C Ramberg Allmän avtalsrätt s. 119 f.
utnyttjar den andra partens misstag om avtalsinnehållet och utgör ett exempel på en
regel som kan sägas syfta till att upprätta grundläggande krav på rent spel vid avtals
ingående.90
6. Betydelsen av motpartens befogade tillit
I motiven till avtalslagen anges att de i lagen upptagna reglerna om ogiltighet avser
ogiltighet ”som har sin grund i särskilda vid rättshandlingens tillkomst föreliggande
omständigheter, vilka uteslutit viljans frihet eller åt densamma givit ett uttryck, som
icke överensstämmer med den verkliga viljan.”91 Detta uttalande bygger på
uppfattningen att den rättshandlade har ett intresse av att inte vara bunden om han inte
ingått avtalet med en fri, rationell och informerad vilja. Att detta intresse beaktas om
motparten framkallat eller på ett illojalt sätt utnyttjat viljefelet framgår av de regler om
grundläggande krav på rent spel som uppmärksammats ovan. Situationen är emellertid
en annan om motparten var i god tro och handlat lojalt. I denna typ av fall måste den
rättshandlandes intresse av att kunna frigöra sig på grund av ett viljefel vägas mot den
godtroende motpartens intresse av att kunna förlita sig på avtalet. Ett av syftena med
reglerna om ogiltighet i avtalslagen är just att lösa konflikten mellan den
rättshandlandes vilja och motpartens tillit på ett sätt som skapar skäliga villkor för
samverkan mellan parterna. Av betydelse för hur konflikten ska lösas är i vilken
utsträckning som den rättshandlande kan förebrås eller i vart fall på något sätt hållas
ansvarig för att han inte ingick avtalet med en fri, rationell eller informerad vilja och
hur pass befogad som motpartens tillit var.
För att en godtroende medkontrahent med framgång ska kunna åberopa en
viljeförklaring krävs att avgivaren har haft en handlingsvilja, att förklaringen är
behörigen utgiven och att den inte är förfalskad eller förvanskad.92 En godtroende
medkontrahent saknar vidare möjlighet att binda avgivaren om denne saknar rättslig
handlingsförmåga, handlar under påverkan av en psykisk störning eller ingår avtalet på
grund av grovt tvång från en utomstående.93 Avgivaren är dock normalt sett bunden
90
Se t.ex. B. Lehrberg Avtalstolkning s. 49 ff. och HD:s uttalanden i NJA 1997 s. 382 och NJA 1999 s. 35. Att hänsyn
ska tas till den som har bäst möjlighet att undanröja ett missförstånd om avtalsinnehållet kommer också till uttryck i den
s.k. culparegeln för oklara avtal: om en av parterna bort uppmärksamma att de lägger olika innebörd i avtalet har han en
klargörandeplikt enligt denna regel, dvs. om han inte upplyser motparten om missförståndet blir han bunden av dennes
version. Se t.ex. F. Schmidt ”Typfall, partsavsikt och partsculpa Riktlinjer för avtalstolkning” , SvJT 1959 s. 497 ff. och
NJA 1969 s. 409 och NJA 1986 s. 596. Jfr. dock B. Lehrberg Avtalstolkning s. 58 ff. och s. 187 ff. och J / C Ramberg
Allmän avtalsrätt s. 163 f.
91
NJA II 1915 s. 234.
92
Se t.ex. A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 240 f. och s. 268, K. Grönfors Avtalslagen s. 200 ff. och J/C Ramberg Allmän
avtalsrätt s. 124 f.
93
Se t.ex. A. Adlercreutz Avtalsrätt I s. 236 ff., s. 247 ff. och s. 261. och J/C Ramberg Allmän avtalsrätt s. 45 f.
gentemot en godtroende medkontrahent om han gjort ett förklaringsmisstag.94 När det
gäller motivmisstag och felaktiga förutsättningar har vidare den enskilde ett betydande
ansvar i förhållande till en medkontrahent i god tro beträffande fakta som hänför sig till
hans eget ”riskfält”.95 Inte ens om motparten inser eller bör inse den felaktiga
förutsättningen är det så - som ovan framgått - att avgivaren har en obetingad rätt att
frigöra sig, i svensk rätt är ett förtigande enligt det traditionella synsättet enbart rättsligt
relevant om det är svikligt, ohederligt eller culpöst. När det gäller bristande förmåga att
välja på ett rationellt sätt är den rättshandlande obunden gentemot en godtroende
motpart i första hand om det är fråga om allvarliga psykiska defekter, t.ex. om en part
har fått en förvaltare eller handlar under påverkan av en psykisk störning. Om det rör
sig om lindrigare psykiska defekter är däremot avgivaren enligt huvudregeln bunden
enbart om motparten kan klandras för ett illojalt beteende i form av t.ex. ocker eller
handlande i strid mot tro och heder, något som bygger på tanken att den enskilde har
ett eget ansvar för att han handlar på ett moget och genomtänkt sätt. Den vikt som
tillmäts motpartens befogade tillit framgår också av att lindrigt tvång, svek, ocker och
handlande i strid mot tro och heder som utövats av en utomstående inte kan åberopas
gentemot en godtroende motpart.
Frågan om en avtalspart kan åberopa ett ”viljefel” gentemot en godtroende motpart
avspeglas i uppdelningen mellan starka och svaga ogiltighetsgrunder: medan en stark
ogiltighetsgrund kan göras gällande oavsett om motparten var i god eller ond tro kan
en svag ogiltighetsgrund däremot endast göras gällande om motparten var i ond tro och
som framgått förekommer båda typerna i svensk rätt.
96
: Att en ogiltighetsgrund är
stark behöver dock inte betyda att rättsordningen helt bortser ifrån en löftestagares
intresse av att kunna förlita sig på ett löfte. Stark ogiltighet är ofta förenad med en
skyldighet för den rättshandlande att utan oskäligt uppehåll reklamera gentemot en
godtroende motpart och kan vidare kombineras med en skyldighet för den
rättshandlande att utge ersättning enligt det negativa kontraktsintresset. Denna
skadeståndsskyldighet är visserligen begränsat genom att den rättshandlande inte
behöver ersätta de förluster som motparten lider på grund av att den rättshandlande inte
fullgör sitt åtagande (positiva kontraktsintresset). Men det är ända en regel som i viss
utsträckning beaktar en godtroende motparts intressen eftersom motparten ges rätt till
en ersättning som försätter honom i samma ekonomiska läge som om avtalet inte hade
ingåtts (negativa kontraktsintresset). Reklamationsskyldighet tillsammans med den
94
Se NJA II 1915 s. 251. Vissa författare brukar dock tillägga att avgivaren ska ha haft möjlighet att som förståndig
person kunna förutse vad motparten haft fog att sluta sig till som avgivarens vilja för att bundenhet ska inträda. Se J.
Lassen Oligationsretten s. 369, O. Svensson Viljeförklaringen och dess innehåll s. 180 ff., H. Ussing Aftaler s. 157 och
L. Vahlén Avtal och tolkning s. 76. Jfr. också A. Adlercreutz, Avtalsrätt II s. 45 (den intersubjektiva ramen).
95
Om verkan av felaktiga förutsättningar, se B. Lehrberg Förutsättningsläran.
96
Om begreppsdistinktionen, se H. Ussing Aftaler s. 123 f.
nyssnämnda
skadeståndsplikten
kan
ses
som en
kompromiss
mellan
den
rättshandlandes intresse av att inte vara bunden och en godtroende motparts intresse av
att kunna förlita sig på rättshandlingen. Denna kompromiss gäller i svensk rätt för
starka ogiltighetsgrunder som förvanskning och obehörigt utgivande. Det torde också
vara möjligt att genom en analogi tillämpa dessa regler vid obehörigt utgivande och
förfalskning. Ersättningsskyldighet för det negativa kontraktsintresset kan till och med
i en omfattning som anse skäligt utgå till en godtroende motpart enligt lagen om avtal
som ingåtts under påverkan av en psykisk störning. Däremot finns det knappast något
stöd för att den som utsatts för grovt tvång enligt 28 § avtalslagen skulle bli skyldig att
utge ersättning enligt det negativa kontraktsintresset även om han enligt regeln är
skyldig att reklamera utan oskäligt uppehåll gentemot en godtroende motpart.