T he almost nearly perfect
GöteborgsOperan Christina Nilssons Gata 411 04 Göteborg Tel: 031-10 80 00 Biljettkassa & Restaurang: 031-13 13 00 www.opera.se/danskompani facebook.com/GOdanskompani GöteborgsOperan 2015 GöteborgsOperans Huvudsponsorer: Göteborgs Hamn, SKF, Volvo The almost nearly perfect Säsongen 2015/2016 Gemensam/ ensam Mongrel Regi och koreografi Marina Mascarell Kompositörer Chris Lancaster och Yamila Ríos Dramaturgi Bodil Persson Scenografi och kostymdesign Kristin Torp Ljusdesign Loes Schakenbos Ljuddesign Yamila Ríos GöteborgsOperans Danskompani soft cell Världspremiär 17 oktober 2015 Regi och koreografi Constanza Macras Kompositör Almut Lustig Dramaturgi Tamara Saphir Scenografi Kristin Torp Kostymdesign Daphna Munz Ljusdesign Sergio Pessanha Fotodesign Manuel Osterholt GöteborgsOperans Danskompani OBS! I soft cell förekommer stroboskop och höga ljudnivåer. / Strobe lights are used in soft cell, and periods of high volume also occur in this piece. Föreställningens längd: ca 2 tim 50 min inkl paus. För fullständig medverkandelista, se sid 7 resp 21. Innehåll ”Frihet är alltid de oliktänkandes frihet.” 4 Adolphe Binder, konstnärlig ledare Dans Mongrel Var dig själv! Var som oss! 11 Intervju med Marina Mascarell Främlingen bor i oss 15 Bodil Persson, dramaturg Också i musiken märks temat om jantelagen 18 Chris Lancaster & Yamila Ríos, kompositörer soft cell Livet innanför våra väggar 25 Intervju med Constanza Macras En mikrobild av kollektivet 28 Tamara Saphir, dramaturg Att skapa musik för dans är som att måla luften 30 Almut Lustig, kompositör Biografier34 GöteborgsOperans Danskompani 40 Produktionsansvariga 2 The almost nearly perfect Ekaterina Schushakova 51 The almost nearly perfect 3 ”Frihet är alltid de oliktänkandes frihet.” ”Freiheit ist immer die Freiheit des Andersdenkenden.” -Rosa Luxemburg Samstämmighet i åsikter och attityder verkar styra våra liv. Under frihetens och jämlikhetens flaggor finns ett starkt krav på likriktning och bekräftelse av de etablerade systemen. Demokratiernas och konsternas roll måste vara att hjälpa de oliktänkande att ifrågasätta och skapa nya arenor. Frihet och demokrati, behovet att leva fritt och uttrycka mångfald måste bekräftas av de som tänker annorlunda. Hur närmar en sig förhållandet mellan kollektivism och individualitet? Hur starkt trycker kollektivet ner individualismen – vad är ”för mycket” för styrande maktstrukturer? Finns det tolerabla nivåer av individualitet, och kan gruppdynamik fungera, absorberas och assimileras? Det verkar finnas en uppenbar konfrontation mellan individen och kollektivet i det skandinaviska samhället speglat i Jantelagens tio budord och i konst skapad av personer som Lars von Trier, Ingmar Bergman och Roy Andersson. Här ryms både förtryck och frihet. I dessa tider av intolerans har konsten en skyldighet att ställa obekväma frågor. Frågor om sociala förhållanden, förväntade sätt att vara och bete sig. Därför tillägnar jag denna uppsättning alla oliktänkande, som utvecklar och förändrar världen vi lever i. -Adolphe Binder Konstnärlig ledare GöteborgsOperans Danskompani 4 The almost nearly perfect Jantelagen “Freedom is always the freedom of dissenters.” Conformity and convention seem to determine the course of our lives. Beneath the flags of liberty and equality there is a strong demand for conformism and orthodox confirmation of established systems. Democracies’ role, as well as the arts, must be to help the non-conformist, the non-normative to question and create new spaces. Freedom and democracy, the need to live freely and articulate diversity must be confirmed by those who think differently. How does one approach the relationship between collectivity and individuality? How much does the collective suppress individuality – what is “too much” for normative power structures? Are there tolerable parts of individuality and can group dynamics work, be absorbed and assimilated? There seems to be an apparent confrontation between Jantelagen består av tio ”budord” präglade av trångsynthet och avundsjuka. Den formulerades av den dansk-norske författaren Aksel Sandemose i hans bok ”En flykting korsar sitt spår” (1933). Jantelagen slår ner på individualitet – man ska inte sticka ut, inte tro att man är förmer än andra. Det bästa är att vara en i mängden. Jantelagen innehåller även ett hotfullt, elfte bud, kallat Jantes strafflag: Tror du inte att jag vet någonting om dig? the individual and the collective in Scandinavian societies mirrored in the 11 laws of Jante and reflected upon in art from Lars von Trier to Ingmar Bergman and Roy Andersson. It seems to encapsulate both. Suppressing and liberating at once. Art has a duty, in this time of intolerance, to ask uncomfortable questions. Questions regarding social issues, established ways of being and acting. This production is therefore dedicated to all anti conformists, who make the world evolve and bring change. -Adolphe Binder Artistic Director GöteborgsOperans Danskompani 1. Du skall inte tro att du är något. 2. Du skall inte tro att du är lika god som vi. 3. Du skall inte tro att du är klokare än vi. 4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi. 5. Du skall inte tro att du vet mer än vi. 6. Du skall inte tro att du är förmer än vi. 7. Du skall inte tro att du duger till något. 8. Du skall inte skratta åt oss. 9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig. 10.Du skall inte tro att du kan lära oss något. The cultural term “The Jante Law” first appeared in Danish-Norwegian author Aksel Sandemose’s book “A fugitive crosses his tracks” (1933). The law consists of ten rules which, characterized by village mentality, sums up the mechanisms of envy and jealousy. 1. You’re not to think you are anything special. 2. You’re not to think you are as good as we are. 3. You’re not to think you are smarter than we are. 4. You’re not to convince yourself that you are better than we are. 5. You’re not to think you know more than we do. 6. You’re not to think you are more important than we are. 7. You’re not to think you are good at anything. 8. You’re not to laugh at us. 9. You’re not to think anyone cares about you. 10. You’re not to think you can teach us anything. The Jante Law also has a eleventh rule, called ”the penal code of Jante”: 11. Perhaps you don’t think we know a few things about you? The almost nearly perfect 5 Mai Lisa Guinoo Mongrel Regi och koreografi Marina Mascarell i samarbete med team och dansare Kompositörer Chris Lancaster & Yamila Ríos Dramaturgi Bodil Persson Scenografi och kostymdesign Kristin Torp Ljusdesign Loes Schakenbos Ljuddesign Yamila Ríos Koreografassistent James O’Hara Musiker: Chris Lancaster (cello), Yamila Ríos (sång och elektronisk musik), Maths Tärneberg (slagverk) Text Jérôme Delbey, Toby Kassell, Marina Mascarell På världspremiären dansar: Astrid Boons, Jérôme Delbey, Toby Kassell, Maxime Lachaume, Fan Luo, Waldean Nelson, Anna Ozerskaia, Dorotea Saykaly, Ekaterina Shushakova, Florian Teatiu, Lee Yuan Tu, Arika Yamada 6 The almost nearly perfect Längd ca 1 tim 5 min The almost nearly perfect 7 Den blå mannen Efter sex år i Madrid lämnade jag staden och flyttade till Nederländerna. Jag var då 24 år gammal. I dag ser jag de åren som år av sökande, växande, nyfikenhet och kärlek. Jag bodde mitt i Madrid, i Chueca-området, där det på ett sätt känns som om man bor i en småstad. Den typen av gemytlighet är vad som gör Madrid så magiskt. Det var under dessa eklektiska år som jag då och då såg en blå man på gatan. Han var inte målad med blå färg och bar inte blå kläder, utan han var blå, en mild blå färg. Hans hud, hans skor, hans hår och hans kläder var täckta av ett tunt, blått lager. Han var blå, helt enkelt. Han verkade bo på gatan och jag stötte alltid på honom sent på kvällen, promenerande eller sittande på en bänk. Jag försökte alltid titta på honom så länge det var möjligt utan att verka obehaglig. En dag såg jag honom inte längre. Jag lyckades aldrig lösa gåtan, men den blå mannen har etsat sig fast i mitt minne. Marina Mascarell The blue man. I left Madrid after six years and moved to The Netherlands. I was then 24 years old. Today, I look upon those years as years of search, growth, curiosity, love. I lived in the center of Madrid, in Chueca district, an area with a small-town-feeling. This is also the magic of Madrid, its coziness. During these eclectic years, I occasionally came across a blue man in the streets. He wasn’t painted in blue nor wearing blue clothes, nevertheless he was blue, a soft blue. His skin, his shoes, his hair, his clothes had a thin layer of blue. He was simply blue. He seemed to live in the street and I always ran into him late at night. Walking or sitting on a bench. I always tried to watch him for as long as possible without becoming a nuisance. One day, I didn’t see him anymore. I never got to decipher his gaze. But he is still etched in my memory. Marina Mascarell 8 The almost nearly perfect Ekaterina xxxxxxxxSchushakova, Florian Teatiu The almost nearly perfect 9 Var dig själv! Var som oss! Med Mongrel (byracka) vill Marina Mascarell ge ett annorlunda perspektiv på hur en främling kan närma sig ett nytt samhälle eller en ny gemenskap. Och hur identifierar man vem som är en främling? – Jag vill förmedla en kollektiv upplevelse som får var och en att ifrågasätta vår inställning till främlingar och samhället. Mongrel utforskar jantelagens system att straffa den vars tankar eller livssyn skiljer sig från majoritetens. – Man kan tro att jantelagens trångsynthet och avundsjuka är en skandinavisk företeelse, men den är universell. Människans rädsla för det främmande, och för att själv bli utesluten. Marina Mascarells ämnen må vara tunga men precis innan allt går över gränsen bryts dramatiken av någonting helt annat, något absurt. – Jag tror att jag har en rätt torr humor. Den där typen av humor där skrattet fastnar i halsen. Humor som får dig att tänka snarare än att brista ut i skratt. I Mongrel finns en påtaglig konfrontation mellan individens vilja att vara unik och behov av att passa in. Och mellan nyfikenheten och rädslan som det nya, det främmande, kan väcka. – Vi är så rädda för att ifrågasätta och ändra på våra uppfattningar, men det är någonting vi måste göra för att mogna som människor. Främlingen, nykomlingen, kommer med nya tankar som kan förändra och utveckla oss. Så varför straffar vi nykomlingen istället för att omfamna henne? Mongrel visar också ett kollektiv/ samhälle som inte längre tar ansvar när en individ i gruppen tar rollen som ledare. Här har Marina Mascarell inspirerats av den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt, främst känd för sin kritik av totalitarismen och den som myntade uttrycket ”den banala ondskan”. Vad får ”vanliga” människor att begå vidriga brott? Hur kan ett system skilja en människa från hennes förmåga att tänka och reflektera? 10 The almost nearly perfect Maria Yamada Arika Chiara Mezzadri Be yourself! Be like us! With Mongrel, Marina Mascarell wants to give a different perspective on how a stranger can approach a new society or a new community. And how do you identify a stranger? “I want to convey a collective experience that encourages each one of us to question our attitude towards strangers and society.” Mongrel examines The Jante Law’s system of punishing anyone whose thoughts or perspective on life differs from that of the majority. “You might think that this is purely a Scandinavian phenomenon, but it is in fact universal. Peoples’ fear of the unknown and of being excluded themselves.” In Mongrel there is a palpable confrontation between the individual’s desire for uniqueness and the need to fit in. And also between the curiosity and fear that can be sparked by the new and strange. We’re so afraid of questioning things and changing our perceptions, but it’s something we have to do in order to grow as people. The stranger, the newcomer, brings new ideas that can change us and help us develop. So why do we punish the newcomer instead of embracing her?” Mongrel also shows a collective/society that relinquishes responsibility when an individual in the group takes on the role of a leader. For this element Marina Mascarell has been influenced by the German-Jewish philosopher Hannah Arendt, chiefly renowned for her critique of totalitarianism and the person who coined the phrase “the banality of evil”. What is it that makes “normal” people carry out heinous crimes? How can a system separate a person from her capacity to think and reflect? “My most significant feature as an artist is my strong The almost nearly perfect 11 – Det mest signifikanta draget hos mig som konstnär är mitt starka behov av att ifrågasätta och förändra saker och ting. Att skapa dans är mitt sätt att vara aktivist. Mina föräldrar diskuterade alltid politik när jag växte upp. Kanske blir det så efter fyra decennier av diktatur och utrensning av oliktänkande. När du till slut får lov att sätta ord på dina tankar har du mycket att säga. Marina Mascarell skapar ett nytt verk per år och skapandeprocessen följer alltid samma regler: – Först och främst tillbringar jag lång tid med att komma nära ämnet som jag vill utforska i verket. Sedan experimenterar jag tillsammans med dansarna, låter stegen födas ur en idé som motiverar rörelserna, innan det är dags att rädda det som fungerar och utveckla bitarna till en produktion. Inför Mongrel har Marina Mascarell läst mängder av böcker, forskningsstudier och artiklar om Sverige och Skandinavien, sett filmer av skandinaviska regissörer och lyssnat till dansarnas personliga erfarenheter av sin tid i Sverige. – Vi spanjorer har en bild av Skandinavien som vi gärna vill kopiera – allt fungerar så bra och är så snyggt. Men det finns glapp som inte syns från utsidan. Mellanrum som ger en mörkare bild av hur saker och ting fungerar. I våras delade Marina Mascarell ut ett frågeformulär till ett antal personer i Göteborg. Här fanns frågor som ”Känner du din granne?”, ”Gillar du monarkin?”, ”Tycker du att det finns någon gemensam rädsla i dagens svenska samhälle?” och uppmaningar som ”Nämn fem framträdande drag i den svenska kulturen”. – En sak som många svarade var, att i Sverige spelar det ingen roll vem som är chef. En avsaknad av hierarkiskt tänkande, som ni är stolta över. Men, samtidigt svarade många också att de gillar monarkin. Ni är så stolta över er jämlikhet – men samtidigt har ni en kung. Den dubbelheten gör mig nyfiken, säger Marina Mascarell. Nästan alla medlemmar i GöteborgsOperans Danskompani kommer från andra länder än Sverige, och Marina Mascarell har samlat in deras personliga berättelser och intryck av vad som karaktäriserar det typiskt svenska. Här ryms både dråpligheter och svår utsatthet. Tillsammans har de analyserat och kokat ner intrycken till essenser som används i Mongrel. Marina ger ett exempel: – I Sverige, om någon frågar ”Hur mår du?” verkar det korrekta svaret vara ”Bra, bra!”. Om det är för att ni inte vill vara till besvär, eller på grund av integritet vet jag inte. Men det är slående. Ni har som is i era känslor, är bra på att dölja vad ni egentligen menar. Jag brukar säga till dansarna att ”Ni måste hålla det kallt. Om ni känner tio, visa mig sju.” - 12 Carin Arell The almost nearly perfect need to question and change things. Creating dance is my way of being an activist. Politics was a constant topic of discussion between my parents when I was growing up. Perhaps that’s a consequence of forty years of dictatorship, of trying to eradicate freedom of thought. When you’re finally allowed to speak what you think, you have a lot to say.“ Marina Mascarell reads masses of books, research studies and articles about Sweden and Scandinavia before starting work on Mongrel. She also watched films by Scandinavian directors and listened to the dancers’ personal experiences of their time in Sweden. “We Spaniards have an image of Scandinavia that we’re keen to replicate – everything works so well and is so attractive. But there’s a gap that you can’t see from the outside; the space in between that offers up a darker image of how things work.” In the spring, Marina Mascarell sent out a questionnaire to a small group of people in Gothenburg. The questionnaire asked things like: “Do you know your neighbour?”, “Do you like the monarchy?”, “Do you think that there are any common fears in Swedish society today?” and challenges such as “Name five striking features in Swedish culture”. “One thing that many people said was that in Sweden it doesn’t matter who’s the boss. There’s a lack of hierarchical thinking, which many people are proud of. But at the same time, many also said they like the monarchy. You’re so proud of your equality, but you have a king. That contradiction got me thinking,” says Marina Mascarell. Almost all the members of GöteborgsOperans Danskompani come from a country other than Sweden, and Marina Mascarell has collected their personal stories and impressions of what characterises the typical Swede. There’s scope here for both hilarity and deep vulnerability. Together they have analysed and condensed these impressions to leave the core essentials, which are used in Mongrel. Marina gives an example: “In Sweden, if someone asks how you are, it seems the correct way to respond is “Great!” I don’t know whether it’s because you don’t want to be a burden, or due to pride. But it’s striking. You’re very cool emotionally, and you’re good at hiding what you really mean. I usually tell the dancers: “Keep it cool. If you feel ten, show me seven.” The almost nearly perfect 13 Lee-Yuan Tu Främlingen bor i oss Om man vill begripa vad samhället är, var ska man då börja? I individen eller i relationerna? I den enskilda människans handlingar och tankar – eller i de villkor hon ges av de andra? Hur fria är vi att handla som vi vill, hur styrda är vi av normer och konventioner, av andras förväntningar och samhällets institutioner? Vad betyder det i dag att leva med andra i samhället? Ett samhälle som är i förvandling. En värld där 60 miljoner människor är på flykt. Främlingar för oss själva är titeln på en betydelsefull bok av den franska filosofen och författaren Julia Kristeva. Hon ger där sitt perspektiv på främlingskapets historiska rötter i västvärlden. Det vi kallar ”främmande” och ”främlingar” är för henne i hög grad bilder av ett inre främlingskap som människan känner inför sig själv. Ett främlingskap som människan inte vill kännas vid – och då placerar hon det utanför sig, hos ”de andra”. Men Kristeva ser inte det beteendet som naturgivet och evigt. Det finns ett redskap mot rasism och främlingsfientlighet: att acceptera sin egen ”annanhet”. Hon skriver: ”Underligt nog bebor främlingen oss: han är vår identitets skuggsida, den del av vår boning som ödelägger resten, tiden i vilken sämja och sympati går under.” Hon menar att det inte är bara i likheterna mellan människor utan också i skillnaderna som ett möjligt gemensamt liv finns. Vi måste leva med och erkänna alla slags olikheter – mellan män och kvinnor, mellan religioner, mellan generationer. I en intervju kommenterade hon den skandinaviska modellen för jämställdhet. Hon sade att den verkade vara mycket tillåtande, men att den vilade på ett missförstånd – ”om den inte räknar med att det är med skillnader som man gör demokrati, inte genom att nivellera dem. Ställer man bara upp en modell och kräver att alla ska anpassa sig till den, så är det raka motsatsen till demokrati och respekt for den andre.” 14 The almost nearly perfect Arika Yamada, Waldean Nelson The stranger lives in us Where do you start if you want to gain an understanding of what society is? With the individual, or with relationships? In the actions and thoughts of the individual, or in the conditions in which others allow her to function? How free are we to act as we want? To what extent are we governed by norms and conventions, by the expectations of others and society’s institutions? What does coexisting with others in society really mean today? A society in a state of flux. A world in which 60 million people are displaced. Strangers to Ourselves is the title of a significant book by the French philosopher and author Julia Kristeva. In it she offers her perspective on the historical roots of alienation in the Western world. What we call “foreign” and “strangers” are for her largely manifestations of an inner alienation that people feel about themselves. An alienation that people want to disown – so they project it outside themselves, onto “the others”. But Kristeva doesn’t see this behaviour as a natural, perpetual characteristic. There is a tool for tackling racism and xenophobia: to accept your own “otherness”. She writes: “Strangely, the foreigner lives within us: he is the hidden face of our identity, the space that wrecks our abode, the time in which understanding and affinity founder.” Her point is that finding common ground in life is not only possible through the similarities between people, but also through the differences. We have to live with and acknowledge all kinds of differences – between men and women, between religions, between generations. In an interview, she commented on the Scandinavian model for equality. She said that on the surface the The almost nearly perfect 15 Hannah Arendt (1906-1975) var en tysk filosof, vars liv och verk kan ses mot fonden av förintelsen och andra världskriget. Mest känd är hon för sina studier av ”den banala ondskan”. I centrum för hennes tankevärld låg föreställningen om att människan aldrig finns som enskild, utan alltid som ett flertal. Vi finns bara ömsesidigt, tillsammans med varandra, och inte bara som en grupp av individer. Politik, hävdar hon, kan inte existera utan mänsklig mångfald. Men mångfalden förutsätter för henne också ett mått av likhet människor emellan. Likheten är det som överhuvudtaget gör kommunikation och samvaro möjlig. Men till likheten kommer ett annat existentiellt villkor – skillnaden, olikheten. Och det är just det som gör kommunikationen nödvändig. Att återspegla verkligheten är aldrig så enkelt som det låter, eftersom det alltid innebär att man också bidrar till skapandet av den. När man talar om ”invandrare”, ”flyktingar” och ”svenskar” som enhetliga grupper utgår man inte från en mångfaldig verklighet utan från en föreställd gemenskap, från vilken ”svensken” sedan tillskrivs makten att släppa in – eller inte släppa in - främlingen till det trygga hemlandet. I själva verket finns varken den välbekanta ”svensken” eller den främmande ”invandraren” – annat än som föreställningar som kan förhindra verkliga möten mellan människor. - Bodil Persson, dramaturg inom koreografi och dans. Undervisar i bl a dramaturgi på Stockholms konstnärliga högskola. Källor: ”Främlingar för oss själva”, Natur och kultur 1991, översättning Ann Rundqvist-Vinde. ”Främlingskap – intervju med Julia Kristeva”, Ebba Witt-Brattström, Tidskrift för genusvetenskap, nr 3, 1991. model appeared to be very permissive, but that it was based on a misunderstanding – “if it fails to recognise that a democracy is formed through differences, not by levelling them out. If you simply establish a model and demand that everyone adapt to it, it’s the exact opposite of democracy and respect for others.” Hannah Arendt (1906–1975) was a German philosopher, whose life and work should be taken in the context of the Holocaust and the Second World War. She is most famous for her studies of “the banality of evil”. At the core of her philosophy was the idea that a person is never an individual, they are always one of many. We only exist mutually, together with one another, and not just as a group of individuals. Politics, she maintains, cannot exist without human diversity. But for her, diversity requires a degree of similarity between people. This similarity is what makes communication and social intercourse possible at all. But with similarity comes another existential condition – difference, dissimilarity. And it’s this very thing that makes communication essential. Reflecting reality is never as simple as it sounds, because it always means that you are also contributing towards its creation. When we talk about “immigrants”, “refugees” and “Swedes” as homogenous groups, we are not basing it on a diverse reality but on a notion of community, from which the “Swede” is then assigned the power to allow – or refuse – entry to the stranger into the safe haven. In actual fact, neither the familiar “Swede” nor the alien “immigrant” are anything other than perceptions that can hinder genuine encounters between people. - Bodil Persson, Dramaturge within choreography and dance. Teaches dramaturgy and Dance theory at Stockholm University of the Arts. Sources: “Strangers to Ourselves”, Nature and Culture 1991, translation Ann Rundqvist-Vinde. “Alienation – interview with Julia Kristeva”, Ebba WittBrattström, Journal of Gender Studies, issue 3, 1991. 16 The almost nearly perfect The almost nearly perfect 17 Också i musiken märks temat om jantelagen Chris Lancaster & Yamila Ríos, kompositörer och musiker ”Musiken föds ur ett gemensamt utforskande och en fördjupad förståelse för rörelse tillsammans med Marina Mascarell, dansarna och övriga medverkande. Från början finns bara koncept och idéer men sakta tar musiken form när alla kommer samman i replokalen. Vi har båda arbetat med Marina förut men detta är vårt första försök att komponera tillsammans. Vi har olika sätt att närma oss skapandet av musiken och diskrepansen skapar en kreativ spänning som driver oss i nya riktningar. Chris håller sitt instrument nära kroppen, det blir som en del av honom. Han skapar sin musik ur en känslomässig kontakt med dansarna och deras rörelser. Yamila använder den dubbla effekten av de akustiska och elektroniska ljuden. När hon improviserar använder hon det organiska i sin röst, men hon tycker också om att leka med kontraster och att skapa en kontrapunkt till dansarnas rörelser. Sedan tar hon ett steg tillbaka för att skapa en egen ljudvärld. Själva temat om jantelagen, som rör individen kontra gruppen, märks alltså också i hur vi måste hitta sätt att förena våra olika arbetssätt och instrument. Chris cello och Maths Tärnebergs slagverk ska tala till Yamilas röst och elektroniska instrument. Det här utmanar oss att arbeta på nya sätt. Att ibland välja att tillhöra gruppen, men också att kunna gå undan och vara ifred. På ett sätt är detta en del av livet; vi människor lever ju i konflikten mellan att vilja vara ensamma och att tillhöra en grupp. All tre medverkar vi med våra instrument på scenen. Med oss har vi också isblock. Vi använder det som slagverk, som en istrumma, och tar upp ljud inuti isblocket. En mikrofon är infrusen i blocket och den skickar ut de kalla, subtila ljud som uppstår när isen smälter. Det är som en metafor för att något som är fast, solitt, också kan sönderfalla, smälta, gå sönder inifrån. Vi har inget manus, inga noter. När repetitionsarbetet satte igång visste vi inte hur historien skulle sluta. Men musiken är en viktig del av verket. Och musik har ju en enastående förmåga att skapa en stämning, en atmosfär och förmedla känslor till publiken. Den har en stor del i att föra berättelsen framåt.” - 18 The almost nearly perfect Arika Yamada Berättat för Lisa Iverstam “The Jante Law theme is present in the music” Chris Lancaster & Yamila Ríos, composers and musicians. “The music is born from a deep research and movement investigation with Marina Mascarell, the collaborators and dancers. Beginning with concepts and ideas the score slowly begins to take shape when everyone comes together in the rehearsal studio. We have worked with Marina before but this is our first effort composing together. We have different ways in approaching the creation of the music and this discrepancy creates a creative tension that pushes us in new directions. Chris holds his cello close to his body, it becomes like a part of him. He crafts his music from an emotional connection with the dancers and movement. Regarding Yamila, she plays with the dichotomy of her acoustics- and electronics sounds. When improvising with the dancers she uses the organic tone in her voice, but she also plays with contrasts and creates a counterpoint to the dancers’ movements. The theme of the Jante Law, which concerns the individual versus the group, is thus noticeable in that we must find ways to unite our different approaches and instruments. This challenges us to work in new ways. To sometimes choose to belong to the group, but also to be able to be alone. In a way, this is a part of life; we humans live in the conflict in wanting to be alone and to belong to a group. We also bring an ice block. We use it as a percussion instrument, like an ice-drum, but we also capture the sound inside the ice block. A microphone is frozen into the block and it sends out the cold, subtle sound that occurs when ice melts. We have no scripts, no notes. When rehearsals started we didn´t know how the story would end. But the music is an important part of the work. And music has the outstanding ability to create a mood, an atmosphere and convey emotions to the audience. It has a big part in moving the story forward.” The almost nearly perfect 19 soft cell Regi och koreografi Constanza Macras Kompositör Almut Lustig Dramaturgi Tamara Saphir Scenografi Kristin Torp Kostymdesign Daphna Munz Ljusdesign Sergio Pessanha Fotodesign Manuel Osterholt Sång Crista Alfaiate Musiker Almut Lustig (piano & slagverk), Matthias Breitlow (slagverk) Koreografassistent Nikoletta Fischer Instruktörer Emil Bordas och Miki Shoji Musik även av Benny Andersson, J S Bach, Guiraut Riquier, The Jody Grind Texter av Zygmunt Bauman, Ingmar Bergman, Hanif Kureishi, J L Nancy, Björn Ulvaeus, Slavoj Zizec På världspremiären dansar Jim De Block, Simone Deriu, Jenna Fakhoury, Therese Fredriksson, Takuya Fujisawa, Mai Lisa Guinoo, Janine Koertge, Pascal Marty, Maria Chiara Mezzadri, Jonathan Savage, Michael Munoz, Ján Špotàk, Oleg Stepanov, Satoko Takahashi, Ingeborg Zackariassen Längd ca 1 tim 20 min. 20 The almost nearly perfect The almost nearly perfect 21 Maria Chiara Mezzadri ”Samhället ges till oss, eller så ges och överlämnas vi till samhället. Det är en gåva som måste förnyas och kommuniceras, inte ett arbete som måste utföras. Det är dock en uppgift, en annorlunda sådan. Det är en uppgift utan slut i ett sammanhang där allt annat är ändligt.” J L Nancy, ”The Inoperative Community” (1991), University of Minnesota Press, Minneapolis. ”Community is given to us, or we are given and abandoned to the community: a gift to be renewed and communicated, it is not a work to be done or produced. But it’s a task, which is different -an infinite task at the heart of finitude.” J.L. Nancy, ”The Inoperative Community” (1991). Minneapolis: University of Minnesota Press. 22 The almost nearly perfect The almost nearly perfect 23 Janine Koertge Livet innanför våra väggar Ett verk av den argentiska Berlin-bon Constanza Macras är ofta ett energiskt scenkollage fullt av musik, fantasi, besk humor, melankoli och punkig galenskap – ofta med fokus på migration, alltid med en politisk underton. – Dans är ett mäktigt konstnärligt uttryck som har förmåga att väcka och ställa frågor, säger hon. Jag tycker om att ifrågasätta mig själv och sättet som jag lever mitt liv på och det märks i mina verk. Jag använder absolut inte pekpinnar, jag säger inte åt folk hur de ska tänka, men jag ser gärna att de ifrågasätter sig själva. Uppdraget för GöteborgsOperans Danskompani var att skapa ett verk på säsongens tema Gemensam/ Ensam, om begreppen ”jag” och ”vi”, kollektivet kontra individen och gärna med Jantelagens budord präglade av småstadsmentalitet och avundsjuka som inspiration. – Kollektivet och individualiteten är ett ämne som är ytterst relevant i dagens samhälle, med stark individualism och skarpa gränser mellan vi och de, säger Constanza Macras. – Även om ordet ”jantelagen” var nytt för mig var jag väl medveten om innebörden och nyfiken på att utforska det. Vilken grad av individualism accepteras i vårt västerländska samhälle? Hur ifrågasättande och kritisk tillåts du vara? Varför trycker kollektivet ner dig när du sticker ut alltför mycket? Vad driver oss att ta de beslut vi tar? I soft cells universum finns en tydlig skillnad mellan vi och de. På ena sidan skandinaviska medelklasshem med designmöbler och stilfullt klädda invånare vars fasad måste framstå som fantastisk och lycklig. På andra sidan enkla lerhus vars fattiga och utsatta invånare går klädda i slitna plagg och har mer grundläggande behov än sina grannar. Men en förskjutning sker, de åtskilda grupperna närmar sig varandra, blandas. I soft cell har Constanza Macras valt att låta äktenskapet som institution symbolisera kontrasten och kampen mellan kollektivet och individen. Det lilla samhälle som skapas inom hemmets väggar speglar samhällets regler. 24 The almost nearly perfect Mai Lisa Guinoo Life within our walls Any piece by the Argentinian Berliner Constanza Macras is generally an energetic stage collage packed with music, fantasy, wry humour, melancholy and punky madness – often with a focus on migration, and always with a political undertone. “Dance is a powerful artistic expression that has the ability to raise and pose questions,” she says. “I enjoy questioning myself and the way I live my life, and it shows in my work. I have no intention of lecturing people or telling them how to think, but I’m keen to encourage the audience to question themselves.” The brief for GöteborgsOperans Danskompani was to create a work based on this season’s theme All together now/A common sense, on the concept of “I” and “we”, the collective versus the individual, and preferably within the dictates of The jante Law, characterised by small town mentality and jealousy as inspiration. “The collective and individuality is a subject that is highly relevant in today’s society, with its strong individualism and sharp boundaries between us and them,” says Constanza Macras. “Although the Swedish word ‘jantelagen’, tall poppy syndrome, was new to me, I was well aware of its meaning and curious to explore it further. To what extent is individualism acceptable in our Western society? How questioning and critical are you allowed to be? Why does the collective try to supress you when you stand out too much? What drives us to take the decisions we do?” In soft cells universe there is a clear distinction between us and them. On one side we have a middleclass, Scandinavian home, with designer furniture and stylishly dressed inhabitants, who on the face of it seem happy. On the other side we have simple mud The almost nearly perfect 25 – Äktenskapet är det yttersta självständighetsoffret. Det tvingar människan att kompromissa. Kärlek är som en lockande reklamkampanj för att lura in dig i äktenskapet. Enda sättet att köpa kärleken är att skriva under på en massa regler. För att inte förlora dig själv måste du ständigt försvara din rätt att vara en egen individ, men samtidigt är ni två. Äktenskap är viktigt för mig att analysera, det är ett utmärkt exempel på kollektiv och en spegling av samhället. Vid en första anblick kan Constanza Macras koreografi verka rå, men allt är precist och välplanerat. – Det är nödvändigt eftersom jag sätter en stor del av koreografin till text. Ett av textinslagen är ett brev skickat till en domstol. – Det är skrivet av en man som vill att domaren dömer hans äkta hälft till att bli en bättre hustru. I stället för att gå i parterapi vill han att domaren fixar det. Helt absurt! Verket har också många referenser till Ingmar Bergman, som för Constanza Macras är något av en symbol för nordisk kultur. – Vi älskar Bergman i Argentina! Jag kommer att använda en del text från hans Scener ur ett äktenskap. Filmens manus beskriver ett äktenskaps sönderfall på ett extremt genomarbetat sätt. Bergman är fantastiskt bra på att porträttera det typiskt nordiska på ett sätt som gör det universellt. Den kreativa processen med verket påbörjades i slutet av våren 2015. – Alla var trötta efter en lång och intensiv säsong. Det var perfekt, för den som är trött är ärlig, närmare sina känslor. Mitt skapande är beroende av dansarna och artisterna. De använder sin kulturella bakgrund och sina skiftande kunskaper för att ta sig an de frågor som jag väljer ut. Kampen mellan gruppen och individen är ständigt pågående, menar Constanza Macras, och frågan om hur en individ kan lyckas bli en del av gruppen och samtidigt vara lojal mot sitt sanna jag är ständigt närvarande. – När allt kommer omkring … när du tänker på äktenskap, relationer, samhället … Vilken känsla hjälper dig att acceptera hur saker och ting är? Det är det som är ditt livsuppdrag, för du måste ju vara en del av samhället du lever i. 26 The almost nearly perfect Therese Fredriksson - Carin Arell huts, whose poverty-stricken and vulnerable inhabitants are dressed in rags and have more basic needs compared with their neighbours. But there’s a shift; the separate groups become closer, and begin to merge. In soft cell, Constanza Macras has chosen the institution of marriage as a symbol of the contrast and struggle between the collective and the individual. “Marriage is the ultimate sacrifice of independence. It forces people to compromise. Love is like some kind of seductive advertising campaign that draws you into marriage. The only way to buy love is to sign up to loads of rules. If you don’t want to lose yourself, you have to constantly defend your right to be an individual, but at the same time you are two. Marriage is an important institution for me to analyse; it’s an excellent example of the collective and a reflection of society.” Constanza Macras’ choreography may appear raw at first glance, but everything is precise and meticulously planned. “It’s essential because I put a lot of the choreography to text.” One of the text elements is a letter sent to a court. “It’s written by a man who wants the judge to sentence his other half to to be a better wife. Instead of having marriage guidance, he wants the judge to sort it out. Completely absurd!” The work also contains several references to Ingmar Bergman, who is like a symbol of Nordic culture for Constanza Macras. The creative process began at the end of spring 2015. “Everyone was tired after a long and intensive season. It was perfect, because when you’re tired, you’re honest; your emotions are closer to the surface. My creation is dependent upon the dancers and artists. They use their cultural backgrounds and their eclectic knowledge to approach the issues that I’ve identified. Constanza Macras explains that the struggle between the group and the individual is constantly ongoing, and the question of how an individual can successfully become part of a group while remaining loyal to their true selves is ever-present. “In the end, when you think about marriage, relationships, society, what feeling helps you accept the way things are? That’s your mission in life, because you have to engage with the society in which you live.” The almost nearly perfect 27 Ingeborg Zackariassen, Matthias Breitlow En mikrobild av kollektivet ”Hur gör man en cirkel fyrkantig? Att både äta kakan och ha den kvar, att njuta de söta frukterna av en relation och strunta i de svåra bitarna ...” Zygmunt Bauman, ”Liquid Love” (2003), Polity. soft cell utforskar samhällsutopin och vissa dystopiska figurer kopplade till dess sammanbrott. Genom att låta Ingmar Bergmans film Scener ur ett äktenskap fungera som utgångspunkt för andra berättelser letar Constanza Macras efter en universell dynamik inom de specifika skandinaviska sociala koderna. Den minsta möjliga gemenskapen, ”paret”, fungerar som en mikrobild av kollektivets sociala, känslomässiga och maktrelaterade kamper. Parets löften, frustration, förhandlingar, harmonier, disharmonier och fullständiga sammanbrott representerar en problematik som kan förstoras och appliceras på det stora kollektivet. Enligt den senaste forskningen inom evolutionär neurovetenskap* är människan programmerad att fästa sig vid andra människor. Vårt limbiska system är en öppen krets som behöver stabil och kontinuerlig interaktion med andra limbiska system för att fungera normalt och vara i balans. Med andra ord är vi neurologiskt konstruerade att skapa band till andra människor. Ändå fokuserar vi på kulturella, sociala och ekonomiska processer som gång på gång ändrar tillhörighetens paradigm och ramarna inom vilka de eviga spänningarna och kompromisserna mellan individualitet och gemenskap förhandlas. 28 The almost nearly perfect A micro approach to the collective How to square the circle? : to eat the cake and have it, to cream off the sweet delights of relationship while omitting its bitter and tougher bits…’ Zygmunt Bauman, ’Liquid Love’ (2003). Ed. Polity soft cell explores the utopia of community, and some dystopian figures of its breakdown. Taking a loose inspiration in Ingmar Bergman’s film ”Scenes of a Marriage” as a starting point to trigger other narratives, Constanza Macras looks for universal dynamics within the specificity of Scandinavian social codes. The smallest possible community, the ”couple”, becomes a micro approach to the social, affective and power struggles of collectiveness. The couple’s commitments and frustrations, negotiations, harmonies, disharmonies and eventual breakdowns set some of the problems that might be transposed to the collective scale. According to recent theories in evolutionary neuroscience*, human beings are wired to attach to other human Dagens enorma informationsutbyte gör det svårt att beskriva världen i form av binära koncept som till exempel inne/ ute, vi/ de, tillsammans/ åtskilda. Det vill säga den typ av motsatspar som en gång i tiden hjälpte oss att fastställa gränserna för vad vi betraktade som ”vårt samhälle”. Den senaste tidens tekniska utveckling har även förändrat vårt sätt att förhålla oss till begrepp som avstånd och närhet: ”Avstånd är inget hinder mot kontakt, men att ha kontakt är inget hinder mot att hålla avstånd.” Relationer tenderar att ersättas av ”förbindelser”, och gemenskaper av ”nätverk”.** Nya kommunikationstekniker är dock knappast den enda förklaringen till den allmänna rörelsen bort från livslånga engagemang, åtaganden och löften om att ”finnas där för dig när du behöver mig” i dagens västerländska samhällen. Vad Pierre Bourdieu pekar på när han beskriver den allmänna känslan av ”ovisshet” som kännetecknar vår tid kan även appliceras på känslomässiga omorganisationer av andra aspekter av våra sociala och emotionella liv. Här spelar även den metodiska destruktionen av gemenskapen genom kampen om arbete, pengar och makt en viktig roll.**** Borde vi tyda tecknen på kommande sociala sammanbrott i vår strävan efter perfekt gemenskap, där mångfalden inordnas och/ eller upplöses i fåfänga fantasier om en ouppnåelig homogenitet? Tio hus (ett rumsligt uttryck för jantelagens tio ”budord”) utgör scenen där Constanza Macras närmar sig dessa frågor fysiskt och känslomässigt och skapar rörliga bilder av samhörighetens vackra ideal, rädslan för instängdhet och de bittra, dystopiska mekanismerna bakom deras nedbrytning. Tamara Saphir, dramaturg, har samarbetat med Constanza Macras sedan 2008. Hon skapar även egna verk och är verksam som koreografisk rådgivare vid teaterproduktioner. - *Thomas Lewis, Fari Amini, Richard Lannon, ”A general theory of Love” (2001), Vintage. **Zygmunt Bauman, ”Community: seeking safety in an insecure world” (2001), Polity. ***Pierre Bourdieu, ”Contre-feux” (1997), Liber Raisons d’agir, Grenoble. ****Zygmunt Bauman, ”Liquid Love” (2003), Polity. beings. Our limbic brain is an open circuit that needs stable and continuous interaction with other limbic brains to regulate and balance. We are structured to bond. Yet again, we are predominantly immersed in cultural, social and economic processes that are shifting the paradigms of attachment structures; and the frames where the never-ending tensions and compromises between individuality and collectiveness are negotiated. A massive extent of information exchange makes it nowadays hard to draw a landscape of binary concepts such as in/out, us/them, together/apart, etc., that might have once helped setting the limits of what was perceived as ’our community’. The latest technological revolution has also changed our way of relating to notions such as distance and closeness: ’Distance is no obstacle to getting in touch -but getting in touch is no obstacle to staying apart.’ Relationships tend to be replaced by ’connections’, and communities by ’networks’.** But new communication technologies alone can hardly explain the general withdrawing in western societies from life-long engagements, commitment and the obligation of ’being there for you whenever you need me’. What Pierre Bourdieu points out while describing the general feeling of ”precariousness” characteristic of our times -entailing the conditions of a methodical destruction of collectiveness in terms of work and socio-economic power struggles- might also be translating into affective re-organizations of other aspects of our social and emotional lives.*** Ten houses, as a spatial resonance of the Jante Law’s ten ’commandments’, set the stage where Constanza Macras develops a physical and affective approach to these issues, building up the moving images of togetherness sweet ideals, the anxieties of enclosure and the bitter, dystopian figures of its breakdowns. – Tamara Saphir, dramaturge, has worked with Constanza Macras since 2008. She creates her own pieces as well, and is active as choreographic adviser for theatre pieces. The almost nearly perfect 29 ”Att skapa musik för dans är som att måla luften.” Almut Lustig, kompositör och musiker ”Med min musik skapar jag olika atmosfärer. Processen börjar med ett kort möte om verkets tema. I samma ögonblick sätter tankarna igång. Vilka möjligheter har jag? Vilken slags musik kan fungera? I det här fallet visste att jag skulle ha slagverkaren Matthias Breitlow vid min sida och jag visste vad han kan göra och vad jag kan göra. Trummor har en särskild förmåga att förstärka dansen. Och slagen känns i både dansares och publikens kroppar. Jag samplar ljud som jag tar med mig till Constanza Macras. Till exempel spelar jag in instrument som jag inte har möjlighet att ta med mig på scenen, bland annat ljud från en tamtam som rymmer alla frekvenser. Och inga. De samplade ljuden kan jag sedan ändra elektroniskt – det ger mig ett universum av ljud, både naturliga och märkliga. Men allt börjar egentligen med improvisation. För det är tillsammans med dansarna som musiken skapas. Jag reagerar på hur dansarna rör sig, på deras impulser och på hur deras rörelser påverkar atmosfären. Dansarna ger mig röst, intensitet och vändpunkter. När de byter inriktning ändrar jag musiken. De ger mig en signal – och tvärtom. Jag är inspirerad av själva temat. Kopplingen mellan körmusik och jantelagen känns självklar. Körens form tillåter inte att någon sticker ut, alla är likadana, alla tillhör gruppen. Men Constanza lyfter gärna fram dansarnas olika kompetenser. Kanske kan någon spela cello eller sjunga? Då försöker vi få in det i ett sammanhang. Att skapa musik för dans är som att måla luften. Det handlar om att stötta dansarna, koreografen, verket. Jag försöker att hitta kontrapunkter; dansen och musiken behöver fungera som två stämmor, bli varandras motrörelser, för att kunna uttrycka något. Är de för lika blir det ointressant. Eftersom dansarnas kreativa process är öppen under repetitionsperioden behöver också musiken vara det. Och jag föredrar att titta på dansarna framför att titta på noter. Jag vill skapa kontakt, sammanhang, och leka fram musiken tillsammans med dem.” - 30 “Creating music for dance is like painting air.” “The process begins with a brief meeting about the theme of the work. The ideas start flowing straight away. In this case, I knew I’d have percussionist Matthias Breitlow at my side and I knew what he’s capable of and where my skills lie. Drums have a particular ability to reinforce dance. And the beats are felt in the bodies of both the dancers and the audience. “I sample sounds, which I bring to Constanza Macras. For example, I record an instrument that I’m unable to take with me to the stage. I can then manipulate the sampled sounds electronically – it gives me a whole universe of sounds, both natural and unusual. “But really it all starts with improvisation. Because the music is created in partnership with the dancers. I respond to the way they move, to their impulses and how their movements affect the atmosphere. “It feels like there’s a clear link between choral music and tall poppy syndrome. The choral form does not allow for individuality; everyone is the same, everyone belongs to the group. “Creating music for dance is like painting air. It is all about supporting the dancers, the choreography, the piece. I try to find counterpoints; the dance and the music need to function like two parts, become each other’s countermovements, in order to be able to express something. If they’re too similar, it becomes dull. The music needs to respond to the fact that the dancers’ creative process remains open during the rehearsal period.” Berättat för Lisa Iverstam The almost nearly perfect Arika Yamada The almost nearly perfect 31 Michael Munoz ”Uppfattningen om särskildhet [...] är grunden till vår gemensamma och individuella identitet. Den för med sig en irrationell, mordlysten rädsla, stark avsky och ett metafysiskt raseri mot allt som ligger i ’hybridzonen’.” Pierre Bourdieu, ”Distinction, a social critique of the Judgement of taste” (1984), Harvard ”The sense of distinction (…) is the basis of collective and individual identity. It responds with visceral, murderous horror, absolute disgust, metaphysical fury, to everything that lies in the ”hybrid zone”. Pierre Bourdieu, ’Distinction, a social critique of the Judgement of taste’ (1984), Harvard University Press. 32 The almost nearly perfect Crista Maxime Alfaiate, Lachaume, Mai Lisa Maria Guinoo Chiara Mezzadri, Fan Luo, Ján Spoták, Janine Koertge The almost nearly perfect 33 Mongrel Marina Mascarell Regi & koreografi/ Direction & Choreography Spanska Marina Mascarell läste pedagogik inom dans och tog sin mastersexamen vid Rey Juan Carlosuniversitetet i Madrid. Som dansare har hon arbetat med Nederlands Dans Theater (I och II) och Cedar Lake Contemporary Ballet. Sedan 2011 frilansar hon som koreograf. Marina Mascarell har skapat verk för bland annat Nederlands Dans Theater I i Haag, Scapino Ballet Rotterdam, Dance Forum Taipei, Ballet Junior de Genève och Skånes Dansteater, och är knuten till Korzo Theatre i Haag. År 2012 blev hon utvald att delta i Choreoroam 2012, ett forskningsprojekt inom koreografi med stöd från EU. Hon har hållit i workshops på internationella festivaler (t ex Utah University, Northwest Dance Project i Portland, Open Look i Sankt Petersburg, DAF i Rom, Codarts i Rotterdam och Palucca School i Dresden). Kommande uppdrag inkluderar ett forskningsprojekt för Strut Dance i Perth och ett nytt verk för Skånes Dansteater. I februari 2015 belönades Marina Mascarell med det nederländska priset BNG Bank Excellent Talent Dance Award. Spanish Marina Mascarell studied Pedagogy applied to Dance at the Rey Juan Carlos University in Madrid. Later she was awarded her Master’s Degree in Performing Arts from the same University. As a dancer she worked with the Nederlands Dans Theater II, Cedar Lake Contemporary Ballet, and Nederlands Dans Theater I. Since 2011 she has worked as a freelance choreographer. Marina Mascarell has created works for Nederlands Dans Theater I in Hague, 34 The almost nearly perfect Scapino Ballet Rotterdam, Dance Forum Taipei, Ballet Junior of Geneve, and Skånes Dansteater among others. She is resident choreographer at Korzo Theater in Hague. Marina was selected to be part of Choreoroam 2012, a research project on choreography with the support of the European Union Culture Programme. She has taught at International Festivals and schools such as Utah University, Northwest Dance Project in Portland, Open Look in St. Petersburg, DAF in Rome, Codarts in Rotterdam and Palucca School in Dresden. Future commissions include a research process at Strut Dance in Australia and new work for Skånes Dansteater in Malmo among others. In February 2015, she was awarded with the BNG Bank Excellent Talent Dance Award in The Netherlands. Chris Lancaster Kompositör & musiker/ Composer & Musician Chris Lancaster, elektroakustisk cellist och kompositör, är utbildad klassisk cellist. Han strävar efter att utvidga tanken om vad en cello kan vara, och vilka ljud instrumentet kan skapa. Hans kompositioner spelas live tillsammans med ett brett spektrum av ljudeffekter för att skapa omfamnande, filmiska och överjordiska ljud. Yamila Ríos Kristin Torp Yamila Ríos är en spansk kompositör, scenartist och ljudkonstnär baserad i Belgien. Hennes konstnärliga arbete kretsar kring skapandet av ljudrum. Hennes verk består av flera strukturer och ljudmassor som var och en rymmer en egen intern och komplex aktivitet. Yamila Ríos skapar också musik för audiovisuella projekt, teaterföreställningar och dansverk där hon experimenterar med liveelektronik i kombination med traditionella instrument och röster. Yamila Ríos har en kandidat- och en masterexamen i ljudvetenskap från Koninklijk Conservatorium i Haag. Genom sitt företag graa hverdag arbetar den norska konstnären Kristin Torp arbetar med skulptur, bildkonst, scenografi och kostymdesign. Hennes konst har bland annat ställts ut på gallerier, museer och offentliga utställningar. Sedan flera år tillbaka arbetar hon med danskompanier som Carte Blanche, Cullbergbaletten, Staatstheater, Oldenburg, Les Ballets de Monte Carlo, CCDC i Hong Kong och Zero Visibility Corp. Under 2014 skapade hon scenografi och kostym till två dansverk på GöteborgsOperan: Wasteland och A’s adventures. Yamila Ríos is a Spanish composer, performer and sound artist based in Belgium. Her artistic practice deals with the creation of aural spaces. Yamila Ríos’ pieces consist of multiple textures and masses of sounds, each of them with their own internal and complex activity. She has also done music for audiovisual projects, theatre, and dance performances, exploring the use of live electronics mixed with the sonic exploration of traditional instruments and voices. Yamila holds a Bachelors and a Masters in Sonology form the Royal Conservatory of The Hague. Through her company graa hverdag, the norwegian visual artist Kristin Torp creates sculptures, visual art, set and costume design. Her art can be found in Scandinavian galleries, museums and public exhibitions. She has created designs for dance companies such as Carte Blanche, Cullbergbaletten, Staatstheater, Oldenburg, Les Ballets de Monte Carlo, CCDC in Hong Kong and Zero Visibility Corp. During 2014 she created the set and costume design for two creations at The Göteborg Opera: Wasteland och A’s adventures. Kompositör, ljuddesign & musiker/ Composer, Sound Design & Musician Scenografi & kostymdesign / Set & Costume Design Christopher Lancaster, electro-acoustic cellist and composer, is trained as a classical cellist. He endeavours to expand the ideas of what a cello can be, and what sounds it can create. His solo compositions are performed live using a wide array of effects to create encompassing, cinematic and otherworldly sounds. The almost nearly perfect 35 soft cell Loes Schakenbos Constanza Macras In 2008 Macras received the Goethe-Institut Award for her piece Hell On Earth. In 2010 she was awarded with the Arts at MIT (Massachusetts Institute of Technology) William L. Abramowitz Residency. In the same year Macras was awarded the prize DER FAUST for best choreography for the piece Megalopolis. In 2013 she was invited to direct the prestigious international theatre master class L’Ecole des Maîtres. Loes Schakenbos har arbetat i hela världen som regissör, turnétekniker och ljusdesigner. I dag arbetar hon med ljusdesign och teknisk produktion för moderna dansproduktioner. Den argentinska koreografen Constanza Macras är utbildad inom modedesign och dans i Buenos Aires, Amsterdam och New York. 1995 flyttade hon till Berlin och två år sedan startade hon sitt första danskompani, TAMAGOTCHI Y2K. År 2003 grundade hon och dramaturgen Carmen Mehnert Constanza Macras | DorkyPark som till dags dato skapat över 20 verk som turnerat i Europa, Asien, Nord- och Sydamerika och Afrika. Constanza Macras har också skapat verk samt lett workshops och master classes på uppdrag av internationella institutioner i bl a Argentina, Brasilien, Storbritannien, Sydafrika och Kina. År 2008 mottog Macras ”Goethe-Institut Award” för verket Hell on Earth. Två år senare erhöll hon ”Arts at MIT William L. Abramowitz Residency” samt tyska teaterpriset Der Faust för sitt verk Megalopolis. År 2013 blev Macras utvald att leda prestigefyllda L’Ecole des Maîtres, en internationell master class för europeiska skådespelare. Almut Lustig Constanza Macras was born in Buenos Aires, where she studied dance and fashion design. She continued her dance studies in Amsterdam and New York. In 1995, Macras moved to Berlin. In 1997, she founded her own first company TAMAGOTCHI Y2K. In 2003, Constanza Macras | DorkyPark was created by Macras and dramaturg Carmen Mehnert, creating to date over twenty productions that toured widely to Europe, Asia, Africa and Americas. Macras also created commissioned works for venues worldwide like Argentina, Brazil, UK, South Africa and China, and taught workshops and master classes in several international institutions. The basis for multi-awarded Almut Lustig’s varied musical works was founded at the Hochschule für Musik, Theater und Medien in Hannover, Germany, where she today is working as assistant professor. As an instrumentalist and composer, she’s worked in countries all over the world, both as soloist and together with orchestras, ensembles and bands. Her collaborations with Constanza Macras has brought her to numerous festivals for dance and theatre. Ljusdesigner/ Light Designer Loes Schakenbos has travelled around the world both as a stage manager and as a tour technician and light designer. Today she works with light design and technical production for modern dance productions. Maths Tärneberg Slagverk/ Percussion Maths Tärneberg är frilansande slagverkare. Under de senaste 15 åren har han turnerat i både USA och Europa. Maths Tärneberg har arbetat tillsammans med många svenska orkestrar och kammarorkestrar. Maths Tärneberg is a freelance percussionist. During the last 15 years, he has toured around the United States as well as Europe. Maths Tärneberg has worked with several Swedish orchestras and chamber ensembles. 36 The almost nearly perfect Regi & koreografi/ Direction & Choreography Kompositör & musiker/ Composer & Musician Grunden till mångfaldigt prisbelönade Almut Lustigs varierande musik lades under utbildningen i orkester och slagverk vid Högskolan för musik, teater och media i tyska Hannover, där hon i dag arbetar som lektor. Som instrumentalist och kompositör har hon arbetat över hela världen, både som solist och tillsammans med orkestrar, ensembler och band. Hennes samarbete med Constanza Macras och Dorky Park har fört henne till många dans- och teaterfestivaler. Daphna Munz Daphna Munz arbetar i gränslandet mellan kostym, konst och mode. Hon växte upp på Manhattan och i Tel-Aviv och är för närvarande bosatt i Berlin. Hon har studerat vid Bezalel konsthögskola i Jerusalem och arbetade en tid på Circle1 Gallery i Berlin. Daphna Munz har skapat scenografi och kostym för dans, teater, film, musikvideor och modevisningar. År 2015 började Daphna Munz arbeta med e-textilier, som integrerar elektronik i kläder och andra textilier. I sitt arbete söker hon efter den perfekta balansen mellan konceptuell vision, nyskapande former och hantverk. Detta är hennes tredje samarbete med Constanza Macras. Kostymdesign/ Costume Design Daphna Munz is a designer working at the intersection of costume, art and fashion. She grew up in Manhattan and Tel-Aviv and is currently based in Berlin. Daphna Munz has created sets and costumes for dance, theater, film, music videos and fashion stories. She gained knowledge and experience in art during her studies at the Bezalel Art Academy in Jerusalem, and while working at Circle1 Gallery, Berlin. In 2015 Daphna entered the world of E-textiles and created her first wearable tech piece. In her work, she seeks the perfect balance between conceptual vision, innovative forms, and craftsmanship. This is her third creation with Constanza Macras. The almost nearly perfect 37 Sergio Pessanha Ljusdesign/ Light Design Sergio Pessanha är född i Rio de Janeiro, Brasilien, och har en universitetsexamen i arkitektur och urbanism. Han har arbetat med regissörer och koreografer från olika länder och har deltagit i fler än 350 internationella festivaler med olika dans- och teaterproduktioner. År 1991 tilldelades Sergio Pessanha pris för Årets bästa ljusdesign i New York av The New York Times. Sergio Pessanha is born in Rio de Janeiro, Brazil, and graduated in Architecture and Urbanism at the University of Brasilia. Pessanha has worked together with several directors and choreographers from different countries, and has taken part in more than 350 international festivals with different dance and theatre productions around the world. In 1991 he was awarded The Best Lighting Design of The Year in New York by The New York Times. Manuel Osterholt Fotodesign/ Photo Design Som konstnär baserad i Berlin arbetar Manuel Osterholt med måleri, grafisk design och fotografi. Hans arbeten har visats ibland annat Berlin, Barcelona, Moskva, Buenos 38 The almost nearly perfect Aires, Sao Paulo, Chongqing och New York. Han är ansvarig för Constanza Macras/Dorky Parks företagsprofil och hans dokumentära fotografier och videofilmer har använts i scenografin för flera av kompaniets produktioner. Manuel Osterholt is an artist based in Berlin. He works in the fields of painting, graphic design and photography. His work has been shown from Berlin and Barcelona to Moscow, Buenos Aires to Sao Paulo, and from Chongqing to New York. Besides being in charge of the corporate design of Constanza Macras / Dorky Park, he has distributed his documentary photography and video to the stage design for several productions. Crista Alfaiate Sång/ Song Crista Alfaiate har studerat vid Lissabons högskola för teater och film, och Stella Adler School of Acting i New York. År 2013 anslöt hon sig till École des Maitres, en ambulerande internationell teaterskola ledd av Constanza Macras. Crista Alfaiate har arbetat med flera regissörer och teatergrupper, haft roller i tv-serier och är engagerad som sångerska i musikaliska projekt. I den Oscarsnominerade filmen 1001 nights, regisserad av Miguel Gomes, gjorde Alfaiate rollen som Xerazade. Crista Alfaiate has worked with several directors and theatre companies, and has parts in TV-series. She is also involved in musical projects as a singer. In the Oscar-nominated movie 1001 nights, directed by Miguel Gomes, Alfaiate played Xerazade. Matthias Breitlow Slagverk/ Percussion Matthias Breitlow har arbetat med tonsättaren och polarpristagaren Karlheinz Stockhausen. Med slagverksensemblen Anthos har han vunnit första pris tre gånger i International Stockhausen Courses Kürten. I dag är han verksam som musiker i Tyskland och Sverige. Matthias Breitlow has worked with the composer and the Polar Prize winner Karlheinz Stockhausen. Along with the percussion ensemble Anthos, he has won first price three times in the International Stockhausen Courses Kürten. Today, he works as a musician in Germany and Sweden. Crista Alfaiate graduated from Lisbon Theatre and Film school. She completed her studies at The Stella Adler School of Acting in New York. In 2013, she joined École des Maitres, an itinerant international theatre training school lead by Constanza Macras. The almost nearly perfect 39 Pascal Marty, Jim De Block GöteborgsOperans Danskompani är Nordens största moderna danskompani med 38 dansare. Produktioner på GöteborgsOperans scener varvas med turnéer runt om i världen. GöteborgsOperans Danskompani sammanför koreografer och artister från ett brett spektrum för att forma nya kreativa uttryckssätt. * Dansare som medverkar i The almost nearly perfect Angelina Allen USA Astrid Boons* Delphine Boutet Belgien Frankrike Micol Mantini Italien Pascal Marty* Frankrike Kyoko Matsumoto Japan Maria Chiara Mezzadri* Italien Michel Munoz* Italien Waldaen Nelson* USA Anna Ozerskaia* Ryssland Satoko Takahashi* Japan Florian Teatiu* Frankrike/ Tahiti Jim De Block* Belgien Jérôme Delbey* Frankrike Simone Deriu* Italien Jenna Fakhoury* USA Therese Fredriksson* Sverige Takuya Fujisawa* Japan Andrzej Glosniak Polen Jonathan Savage* England Dorotea Saykaly* Kanada Ekaterina Schushakova* Ryssland Ján Spoták* Slovakien Oleg Stepanov* Ryssland Mai Lisa Guinoo* Norge Aviad Herman Israel Toby Kassell* England Janine Koertge* Tyskland Maxime Lachaume* Frankrike Chen-Wei Lee Taiwan Fan Luo* Kina Heather Telford Kanada Spenser Theberge USA Lee-Yuan Tu* Taiwan Arika Yamada* USA Ingeborg Zackariassen* Norge 40 The almost nearly perfect The almost nearly perfect 41 Välkommen till bords! Förgyll ditt föreställningsbesök lite extra med något smakrikt från GöteborgsOperans Restaurang, Café och Bar. GöteborgsOperans Restaurang serverar menyer och à la carte med start två timmar före föreställning. Vi erbjuder även lättare förtäring i samband med paus. I GöteborgsOperans Café finner du varma och kalla drycker, vin/öl samt sandwichs och sötsaker. Våra två barer har ett rikt och varierat utbud. Välkomna upp till vår OperaBar! Vardagar serverar vi goda luncher inklusive sallad, bröd, kaffe, chokladbit och frukt. På måndagar bjuder vi dessutom på dessert till kaffet. För menyer se www.opera.se/restaurang Mer information och bordsbeställning (även grupper): Tel 031-13 13 00 eller boka via vår hemsida. Beställningar för pausförtäring till restaurangen tas upp av hovmästaren en timme före föreställningens början. Fax 031-10 82 10. E-post: restaurang@opera.se Hos oss kan du äta med gott samvete. Hösten 2011 erhöll GöteborgsOperans Restaurang miljömärkningen Svanen. Titta, lyssna och läs mer om hela säsongen på opera.se SÄSONGEN 2015/2016 OPERA NOTORIOUS spelas t o m 1 november 2015 Nyskriven opera baserad på Hitchcocks spionthriller. Opera av Hans Gefors med libretto av Kerstin Perski. FALLET MAKROPULOS Som ombud på GöteborgsOperan får du en personlig kontakt och erbjuds att förhandsboka biljetter, se genrep, få specialerbjudanden och fri ombudsbiljett vid gruppbokningar. Du får information om våra föreställningar som du kan sprida till vänner, kollegor och andra intresserade. Läs mer på www.opera.se/ombud. För mer information tel 031-13 13 00 e-post: gruppbiljetter@opera.se dansintresserad? Gå med i danskompaniets Vänner. Danskompaniets Vänner är till för alla och verkar i samarbete med GöteborgsOperans Danskompani för att öka kunskaperna om och intresset för dans hos publiken. Genom att bli medlem stödjer du GöteborgsOperans Danskompani och får samtidigt trevliga erbjudanden om föredrag, resor och fester. Men framför allt får du tid och tillfälle att träffa andra med samma intresse som du och prata om det bästa som finns: dans. MEDLEMSAVGIFT: 175 kr per person, upp t o m 22 år kostar medlemskapet 100 kr/år, 120 kr för studerande och pensionärer, eller 250 kr för hela familjen. Du kan betala avgiften direkt till pg 45 00 98-9. FÖR MER INFORMATION: Skicka e-post till danskompanietsvanner@opera.se eller skriv till: Danskompaniets Vänner GöteborgsOperan, Christina Nilssons Gata, 411 04 Göteborg. CRAZY FOR YOU spelas t o m 10 mars 2016 En feelgood-musikal av George och Ira Gershwin. Manus av Ken Ludwig. JULTRAD-I-TRION 21 november 2015 – 5 februari 2016 16 – 20 december 2015 Vad är meningen med livet om det aldrig tar slut? Opera i tre akter av Leoš Janáček. En julshow för hela familjen! FIGAROS BRÖLLOP KONSERT 17 januari – 14 februari 2016 Vill du sprida uppleVelser? bli ombud på GöteborGsoperan! MUSIKAL Kärlek, intriger och total förvirring. Opera av Wolfgang Amadeus Mozart. ORKESTERKONSERT MADAME BUTTERFLY Med bland annat Planeterna av Gustav Holst. GöteborgsOperans Orkester, Damkör, Diskantkör och solist. 13 februari– 18 maj 2016 23 oktober 2015 Visst fäster man fjärilar på nålar? Opera av Giacomo Puccini. TRETTONDAGSKONSERT MED BAL HAMLET Välkommen till Wien! 9 april – 21 maj 2016 Verklighet/illusion/vanföreställning Opera av Ambroise Thomas. MACBETH 30 april – 22 maj 2016 Blodet på händerna vill inte gå bort. Opera av Giuseppe Verdi. 5 januari 2016 SHAKESPEARE-KONSERT 26 februari 2016 En hyllning till världens främste dramatiker. Köp biljetter och boka bord på GöteborgsOperans Restaurang 031-13 13 00 The almost nearly perfect 43 Passion, tröst och instinkt. 2015 2016 Tre dansfavoriter. TESHIGAWARA 12 mars – 14 april 2016 Dans bortom rörelse och kropp. Dansprogram av Saburo Teshigawara. NORTHERN (DE)LIGHTS 2016 26 februari – 15 mars 2016 Ljussken av modern danskonst. Adolphe Binder, Cristina Caprioli, Marcos Morau & Tilman O´Donnell ROMEO OCH JULIA Gästspel från Semperoper Ballett. 2 – 4 juni 2016 Klassiskt Shakespeare-verk i modern tolkning. Dansverk av Stijn Celis. TURNÉ Dansprogram av Hiroaki Umeda, Stijn Celis & Sidi Larbi Cherkaoui. Med GöteborgsOperans Orkester. Under 2015/2016 besöker GöteborgsOperans Danskompani bland annat Tyskland, Österrike, Spanien och Frankrike. Nypremiär 11 december 2015 Biljetter och mer information www.opera.se 031-13 13 00 www.opera.se/danskompani facebook.com/GOdanskompani spelas t o m 27 januari 2016 Biljettpris 175–320 kr. 44 The almost nearly perfect The almost nearly perfect Foto: Marlous van der Sloot 45 www.vgregion.se GÖTEBORGSOPERAN HAR NÖJET ATT PRESENTERA SÄSONGENS SPONSORER OCH SAMARBETSPARTNERS HUVUDSPONSORER O PE R A S P O N S O R E R + SPONSORER AstraZeneca, Saab AB AkzoNobel, Borås Bil, Dunross & Co, Göteborgstryckeriet, HandCenter, Pulsen, Schenker, SEB, Semcon, Setterwalls Advokatbyrå, Ten Points O PE R A S P O N S O R E R Bostadsbolaget, Ericsson, Handelsbanken, Hertz Sverige, KPMG, Nordstan, Swedbank SA M A R B E T S PA RT N E R Göteborg & Co H Ä R H I T TA R V Ä R L D S A R T I S T E R N A S I N A A R E N O R I Västra Götaland har ett gott liv många uttryck. Västra Götalandsregionens uppgift är både hälso- och sjukvård och hållbar regional utveckling. Men också att öppna dörrar. För 14 000 år sedan kom de första invandrarna. Idag lockar Västra Götaland världsartister, internationellt näringsliv och en stor andel av turisterna i Sverige. Och gränslösheten blir allt viktigare. Därför stödjer vi insatser för såväl besöksnäringen som för kulturens mångfald, infrastruktur och miljö. Allt samverkar för att forma det goda livet. 46 The almost nearly perfect The almost nearly perfect 47 Stående innovationer Varje år kommer 900 000 containrar med kaffe, papper och andra varor till Göteborgs Hamn. Vilken tur. Att öka energieffektiviteten har varit vår uppgift i över hundra år. Nu mer än någonsin hänger en hållbar utveckling inom industrin och samhället på våra innovationer. Vi på SKF är stolta över att kunna erbjuda nya innovationer som står emot tidens tand. The Power of Knowledge Engineering Stolt huvudsponsor av GöteborgsOperan. 48 The almost nearly perfect The almost nearly perfect SKF_GSO_245x170.indd 1 49 2012-08-23 11: MADE BY SWEDEN OPERA MUSI KAL DANS PREMIÄR FÖR NYA VOLVO V60 CROSS COUNTRY Upplev Sverige med nya Volvo V60 Cross Country. En bil byggd för våra förhållanden. Med 65 mm ökad markfrigång och rejäla hjul tar den dig tryggt till dagens fiskeplats, eller vart du än vill. Dessutom är väghållningen minst lika vass som hos systermodellen Volvo V60. Resultatet är en bil som fungerar precis lika bra på sommartorra kurviga vägar som den gör på en gropig grusväg full av snö. G ÖT E B O RG S O P E R A N – O P E R A , M U S I K A L & DA N S Volvo V60 Cross Country. Pris från ca: 320 000:– Läs mer och bygg din bil på volvocars.se Volvo V60 Country kostarperfect ord pris från ca 320 000:– exkl. lokal utrustning. Bränsleförbrukning vid blandad körning (D3–T5 Aut) 4,2– 6,6 liter/100 km. Koldioxid utsläpp CO 2 (D3–T5 Aut)111–153 g/km. 50 TheCross almost nearly Miljöklass Euro 6b. Bilen på bilden är extrautrustad. När du köper en ny Volvo ingår alltid Volvo Assistans samt vagnskade- och rostskyddsgaranti. Läs mer på volvocars.se. Huvudsponsor av kultur i världsklass – i mer än tre decennier. The almost nearly perfect 51 Vd Ronnie Hallgren Konstnärlig ledare GöteborgsOperans Danskompani Adolphe Binder Produktionsansvariga Repetitionsledare Stephan Laks, Pascale Mosselmans Inspicient Eva Dahlberg Carter Scenmästare Fredrik Engler Scentekniker Sonny Koroschetz, Johan Berg Belysningsmästare Niklas Ankarhem, Kent Hellberg Ljusprogrammering David Stokholm Ljudtekniker Andreas Renhorn B-ljud Isobel Nyström Måleri Benjamin Griffiths Smedja Johan Wikström Snickeri Markus Rehn Tapetseri Leif Holdnes Konstruktör Olof Marzelius Rekvisita Leif Robertsson Samordnare kostym & mask Monica Nordin Herrkostym Monica Nordin Damkostym Marie Rödström Patinering Sofia Yvell Maskör Ilona Andreasson Modist Frida Pettersson Lädermakeri Malin Jonson Påklädare Helena Avander, Jane Dotevall Marknadskoordinator Sandra Nordström Press Marco Arvidsson, Niklas Fahlén, Lisa Iverstam Projektassistent Kristoffer Påhlman Projektledare Stina Berggren Program Ansvarig utgivare Ronnie Hallgren, vd Redaktör Carin Arell Text Carin Arell, Lisa Iverstam Grafisk form Camilla Simonson Föreställningsfoto Mats Bäcker Omslagsbild Marlous van der Sloot Tryck och repro Billes Tryckeri Dekorelementen i Mongrel kommer från molo design. 52 The almost nearly perfect
© Copyright 2024