1. No category

Den här bilden ska finnas dold på dokumenten för att en svart sida ska generera fyra
plåtar annars blir det fel i överföringssystemet.
Hälsar
Björne
Aftonbladet
Dagens
n … vi gratulerar
Lena T Hansson
Skådespelaren, regissören
och komediennen fyller 60.
Foto: KARIN TÖRNBLOM
Gudomligt
spretigt
anonyma näthatare, är det
spännande som en thriller,
detsamma gäller när Daniel
Sjölin sakta bygger en
skrämmande dystopi
utifrån ett utvecklingssamtal på dagis. Det
ena sant, det andra påhittat.
Litteraturens roll i
”det verkliga” har varit
på tapeten i dagarna. Men
här rör det sig inte om ”verkligheten” som sådan, utan om
textens anspråk på att beskriva något som sant. Matilda
Gustavssons bidrag är i det
fallet kongenial: den skildrar
unga människor i en sektlik
kristen frikyrkoförsamling, där
mirakel tycks inträffa. Texten
möter det skenbara.
Texter är förresten alltid
mirakel. Liksom den strama
layout som lyfter dem i Granta.
Illustrationerna av Clara
Dackenberg balanserar
skickligt den kombination av
uppåtsträvande och fallande
som är vinnarnas lust och
skräck.
Ulrika Stahre
För bokning kontakta: 08-725 20 00
Kulturchef: Åsa Linderborg Redaktionssekreterare: Helena Bergstrand
Annonser: tel 08-725 20 00 Adress: Aftonbladet 105 18 Stockholm
Tel: 08-725 24 60 E-post: kultur@aftonbladet.se Internet: www.aftonbladet.se/kultur
TIDSKRIFT Det nya numret, närmare bestämt nummer
fem, av den svenska versionen av tidskriften Granta har
temat Vinnare. Det är en gudomligt spretig produkt, lika
oförutsägbar som segerns
realiteter. Från rena reportage till halsbrytande fiktioner. Fördelen
med detta sätt att
blanda genrer är att
kvaliteter spiller över:
jag blir uppmärksam
på språket i sig.
När My Vingren beskriver
sitt arbete i Researchgruppen, fokuserat på att avslöja
Kulturens småannonser
Måndag 18 maj 2015
Göran Greider läser om hur kolonialismen lade grunden
SAKPROSA
» Eurafrika
EU:s koloniala rötter
Peo Hansen och Stefan Jonsson
Leopard förlag
H
alva mitt vuxna liv har jag
varit medlem i Europa­
unionen, eller Europeiska
gemenskapen som det het­
te när Sverige gick med ef­
ter folkomröstningen 1994.
Jag röstade nej då, men accepterade som
de flesta andra efterhand medlemskapet
av realpolitiska skäl. Men utan entu­
siasm.
Känslan av att det europeiska projek­
tet, som nästan uteslutande byggts upp­
ifrån, håller sig med en självbild som är
förskönad och ibland förljugen har för
min del kvarstått:
Var det verkligen fredstanken som gav
impulsen till det europeiska enandet?
Handlade det inte snarare om fördelar­
na som industri och kapital såg med en
gemensam inre marknad? Och har det in­
te hela tiden funnits en närmast arton­
hundratalsmässig stormaktsdröm i bot­
ten på det europeiska projektet? Och sä­
ger inte EU:s oförmåga att hantera döden
på Medelhavet något om en kvardröjan­
de kolonial syn på icke­européer?
Europa som fredsprojekt är den bäran­
de myten i all liberal och även socialde­
mokratisk ideologisk plädering för Eu­
ropaunionen. Det är begripligt, ty vem
kan argumentera mot freden?
Långt mer illavarslande är att EU:s offi­
ciella självbild också förefaller ha styrt
nästan all historieskrivning (och mycket
journalistisk bevakning) om den europe­
iska integrationen. Under läsningen av
Peo Hansens och
Stefan Jonssons
Eurafrika – EU:s
koloniala rötter
blir jag faktiskt
smått
chockad
över vad som ute­
lämnats i den
vedertagna histo­
rieskrivningen.
Begreppet Eu­
rafrika är i dag
knappast levande
någonstans men
under mer än ett
halvsekel var det
centralt i europeisk storpolitik. Efter för­
sta världskrigets masslakt hade den ko­
loniala världsordningen, med de europe­
iska stormakterna i centrum, råkat i
gungning. USA och snart också Sovjet
trädde fram som stormakter och bland
europeiska intellektuella spred sig un­
dergångskänslor och geopolitisk van­
makt.
I Tyskland stationerade segrarmakter­
”… liberaler
och social­
demokrater
i västvärlden
varnade för
”det naturvid­
riga bruket av
färgade i de
tyska Rhen­
distrikten”
EU:s
ruttna
rötter
na icke­vita trupper som framkallade
skräckvisioner hos såväl eliter som van­
ligt folk: svarta soldater påstods våldta
vita kvinnor och Hitler varnade i Mein
Kampf för ”negerblodet” i Europas hjär­
ta men även liberaler och socialdemo­
krater i västvärlden varnade för ”det na­
turvidriga bruket av färgade i de tyska
Rhendistrikten” när vithetsnormen ska­
kades.
På tjugotalet föddes de paneuropeiska
idéerna. Tanken var att de europeiska sta­
terna måste ena sig men att det bara kun­
de ske om de enorma naturrikedomarna
i Afrika samtidigt också exploaterades;
bara så kunde Europa förses med livsrum.
”Europa kan bara återfödas i Afrika”, het­
te det i rader av böcker som lyfte fram
Eurafrika som lösningen på problemen.
I EU­ mytologin dras paneuropén Coudenhove-Kalergi ofta fram som en före­
gångare, men då glöms det alltid bort att
exploateringen av Afrika – och dess en­
ligt honom rasmässigt efterblivna befolk­
ning – var en förutsättning för ett enat
Europa: Det var därifrån den ekonomis­
ka styrkan skulle hämtas.
Efter andra världskriget låg Europa i
Den här bilden ska finnas dold på dokumenten för att en svart sida ska generera fyra
plåtar annars blir det fel i överföringssystemet.
Hälsar
Björne
5
Aftonbladet
Musikens
globetrotter
Allt som går att slå, gnida,
skrapa, skaka och vispa på är i
praktiken ett slagverk. En piskställning. En kaffeburk. Ett
skrivbord. En regnstav. Navkar sällsamma klangytor och
hur dessa kan kompletteras
kapslar. Oljefat. Från det lite
och förbindas med varandra.
torrt akademiska till det geneHistoriskt får man
röst utflippade. Inanta att slagverksstrumentfamiljen
står på ständig tillmusiken har funnits
lika länge som
ökning.
människan. En
Vem blir slag3. SLAGVERK
näverask med sälverkare? Kanske
en person som i sin ungdom
tänder blev en vacker maracmekade med mopeden i garacas, en djurkäke, en benpipa,
en ihålig sten, en urgröpt trädget. En person som älskar destam. Behovet av det rytmiska,
taljer och dessutom är något
av en petig typolog som utfors- pulserande, extatiska, rituella
trumen tet
Ins
Slagverk.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
drev fram nya slagverk. Men
trumman var också farlig. I
Sverige stal kyrkan de samiska
nåjdtrummorna.
I dag står slagverket för den
grundläggande kraften i musiken. Föremål som tidigare hade
andra användningsområden
har numera en egen notrad i
partituret: armeringsjärn, tvantenner, blomkrukor, torra löv,
kaktusar!
Vi har fått ett globetrotterinstrumentarium som rent
visuellt dessutom balanserar
på gränsen mellan musik, dans
och teater.
Mikael Strömberg
Foto: AP
Måndag 18 maj 2015
I MORGON
Malin Krutmeijer gör en
djupdykning i Mad Max-filmerna
för det europeiska projektet
Peo Hansen och Stefan Jonsson har gjort
ett massivt grävjobb i de dokument och
beslut som låg bakom det europeiska projektet.
Foto: NEDZAD MESIC
Europaparlamentet i Bryssel. ”Eurafrika”
slår sönder EU:s självbild och driver in ett
glödande spett i mängder av naiv EU-forskning, skriver Göran Greider.
Foto: AP
ruiner samtidigt som de antikoloniala rö­
relserna växte i styrka särskilt i Asien.
Till Afrika hade dock den antikoloniala
smittan inte nått, förutom i Algeriet där
Frankrike blodigt slog ner ett uppror re­
dan vid krigsslutet (och snart skulle kall­
la in franska Natotrupper för att krossa
uppror och agera den fria världens väk­
tare).
taganden som lödde ihop de franska och
belgiska kolonierna i Afrika med planen
att integrera Europa.
Adenauers Tyskland såg en chans att
få in en fot i områden där landet mist al­
la kolonier och Frankrike ansåg sig inte
på egen hand kunna stå för alla investe­
ringar som behövdes för att väcka liv i
kontinenten. Tanken var att Europa ha­
de en ”civiliserande mission” på ”den
mörka kontinenten”.
Under de dryga tio åren från krigsslutet
i maj 1945 till undertecknandet av Rom­
fördraget 1957 formerades en mäktig geo­
politisk stormaktsdröm där Eurafrika ut­
gjorde centrum. Samtidigt som
franske utrikesministern Robert Schuman den 9 maj 1950
kungjorde sin berömda dekla­
ration – som inleddes med or­
den ”Världsfreden kan inte upp­
rätthållas utan konstruktiva in­
satser mot hotande faror” – be­
drev hans regering ett hårt
kolonialt krig i Indokina. I de­
klarationen nämns att en av Eu­
ropas viktigaste uppgifter är
”utvecklingen av den afrikans­
ka kontinenten”.
På EU:s officiella hemsida
förtigs helt vilken oerhört cen­
tral roll den koloniala ambitio­
nen hade.
Och när en annan av de viktiga arkitek­
terna bakom det integrerade Europa, bel­
garen Paul-Henri Spaak (ibland kallad
Mr Europe) yttrar sig i avkolonialisering­
ens begynnande tid och i känslan av att
Europa ansattes från alla håll kunde det
låta så här: ”Vad allt detta innebär är i själ­
va verket ett försök att göra den vite man­
nen till ett villebråd. Den vite mannen ska
lämnas försvarslös, han ska berövas möj­
lighet att föra sin talan, skall lämnas
hjälplös.” Ur den känslan hos ledande eu­
ropapolitiker byggdes en geopolitisk
stormaktsdröm om Europa.
Konsekvenserna av denna forskning är
– oerhörda. Författarna bryter sönder
EU:s officiella självbild och dri­
ver in ett glödande spett i mäng­
der av naiv EU­forskning och
EU­panegyrik. Bildandet av
EEC/EU innebar inte slutet på
kolonialismen – utan en fort­
sättning av den med andra
medel. De självständiga stater
som bildades i Afrika fastnade
redan från början, genom att as­
socieras till EEC:s forna koloni­
almakter, i ett nykolonialt bero­
ende som försvårade utveck­
lingen.
Analysen har dessutom bä­
ring på dagens EU, där de dödli­
ga flyktingdramerna på Medel­
havet vittnar om Europas kluv­
na syn på Afrika: kontinenten är värdefull,
men inte dess invånare. Under Ukraina­
konflikten blev det uppenbart att det näs­
tan är tabu att förstå dagens EU i termer
av en stormakt med en global, geopolitisk
agenda: EU vill ju bara fred och handel.
EU har ingen maktsfär, ingen intressesfär
och är inte alls som andra stormakter.
”Analysen har
dessutom bäring på dagens EU, där
de dödliga
flyktingdramerna på
Medelhavet
vittnar om Europas kluvna
syn på Afrika.”
Stefan Jonsson och Peo Hansen sätter
ljuset på en fundamental, men sedan
länge förträngd drivkraft i bildandet av
Kol­ och stålunionen och EEC: kolonia­
lismen. Men det är ingen anekdotisk el­
ler essäistisk historieskrivning de syss­
lar med, utan ett massivt grävande i de
avgörande dokument och ställnings­
Därmed har varje maktanalys av EU:s age­
rande mer eller mindre omöjliggjorts, vil­
ket bidragit till en så stark demonisering
av Putins ryska (förvisso svårt aggressi­
va) stormakt att konflikten till slut bara kan
förstås i termer av det onda mot det goda.
EU är ju en snäll makt, som inte vill någon
illa – det är budskapet när EU agerar. Den
naiva synen på en stormakt
är farlig för oss alla.
Den 9 maj inföll Europa­
dagen. Vad är det för en
dag egentligen?
Göran Greider
”The first bad man”
är filmmakaren och
konstnären Miranda
Julys första roman.
Foto: TODD COLE
Effekterna svämmar över
Det ord som kommer för mig när jag
läser Miranda Julys debutroman The
first bad man är ”quirky”. I betydelsen
absurt eller skruvat på ett coolt och
kanske lite rörande vis är det ett systerbegrepp till göteborgskans ”lite
annorlunda”. Så vitt jag vet appliceras det oftast på en viss typ av amerikanska indiefilmer – som Julys prisade Me and you and everyone we
know från 2005 som jag gillade väldigt mycket.
Lägg därtill amerikanskt, så är vi
något på spåren.
att jag nästan blir förbannad. När jag
inte blir glad. Eller bara uttråkad. Det
förtar helt enkelt effekten.
Jag kan tänka mig att Miranda July
älskar David Foster Wallace, men utan att egentligen vurma för formen.
Samtidigt som jag förstår att Lena
Dunham (citerad på fliken) älskar
July: förutom deras gemensamma
intresse för antihjältinnor är de också i sina bästa stunder både smarta,
skojiga, skarpa och innerliga.
Något av det bästa i den här romanen är också skildringen av kvinnlig
sexualitet. Eller: sexualitet. Vad det
Den coola i just det här sammankan vara liksom, i form av konstiga
hanget är dock författaren, filmmagränsöverskridankaren och konstde begär, fantasier
nären July heroch rollspel, nåself, och knapThe first
past romanens
gonstans i korsbad man
tvångsneurotiska
ningen mellan
Miranda July
protagonist
Cheryls oroväckÖvers. Eva Mazetti Nissen ande perverterade
Cheryl Glickman.
Brombergs
Hon har så fullt
och infallsrika
upp med sin
hjärna och hennes
egen föreställningsförmåga (skrusjudande underliv. (Obs bara att det
INTE går an att skriva ”musen” på
vad, absurd!) och dess sätt att styra
svenska. Under några omständighehennes liv (också det skruvat och
absurt), att hon på det hela taget ver- ter.)
kar ha det rätt jobbigt.
Hon är 40 plus, singel, barnlös,
Det hela triggas av Phillip, men blir
sjuk, oansenlig och patologiskt själv- intressant när chefernas dotter Clee
utplånande, med den brist på verklig- flyttar in hos Cheryl, ung, biffig, uthetsförankring som är resultatet av
manande – och oerhört aggressiv.
att ingen under lång tid ifrågasätter
Efter att Clee gett sig på Cheryl fyens beteende, stökar till bland ens
siskt, inser den senare att hon måste
grejer eller tvingar en att tänka om.
börja försvara sig. Den energi som
då frigörs blir på en gång hennes
räddning och förbannelse.
Men romanen liksom svämmar över
Så inleds en sorts vackert och gaav det aparta: Cheryls bakvända sätt
att uttrycka sin uppskattning för belet sadomasochistiskt förhållande/
samboskap mellan dessa båda
tydligt äldre kollegan Phillip – ”Vid
mycket omaka kvinnor där de under
tvivel, hojta till” – hennes märkliga
allt mer reglerade former bankar skiterapi, det märkliga företag hon arten ur varandra.
betar på som har workout i form av
Detta var också för mig den stora
självförsvar som sitt koncept och en
behållningen i denna
mycket märklig uppförandekodex,
för att inte tala om att hon får telepa- skeva saga som dock
otvetydigt hade vunnit
tisk kontakt med vissa bebisar. För
på att skruva ner och
att inte tala om …
sålla bland effekterna.
Det blir så mycket udda detaljer
som dessutom ska gå ihop på slutet
Jenny Högström
ROMAN
»