1. No category

Fakulteten för hälso- och livsvetenskap
Examensarbete
Rumsbelysningens betydelse för
refraktionen
Författare: Frida Thelandersson
Ämne: Optometri
Nivå: Grundnivå
Nr: 2015:O5
i
Rumsbelysningens betydelse för refraktionen
Frida Thelandersson
Examensarbete, optometri 15hp
Filosofie Kandidatexamen
Handledare: Karin Lennartsson
Institutionen för medicin och optometri
Leg optiker (MSc Optom.) Linnéuniversitetet
Universitetsadjunkt
391 82 Kalmar
Examinator: Baskar Theagarayan
PhD
Universitetslektor
Institutionen för medicin och optometri
Linnéuniversitet
391 82 Kalmar
Examensarbetet ingår i optikerprogrammet, 180 hp (grundnivå)
Sammanfattning
Syfte: Syftet med denna studien var att undersöka om rumsbelysningen hade någon
betydelse för resultatet av den binokulära subjektiva refraktionen.
Metod: I den här studien deltog 30 personer med en medelålder på 22±2 år. En
binokulär subjektiv refraktion genomfördes i tre olika belysningsnivåer, ljust (350 lux),
dimmat (90 lux) och mörkt (2,5 lux). Den sfäriska ekvivalenten jämfördes sedan mellan
de olika belysningarna. Syntavlan var en datoriserad skärm med samma luminans vid
alla mätningar.
Resultat: Studien visade ingen statistiskt signifikant skillnad (p>0,05) på den sfäriska
ekvivalenten mellan ljus och dimmad, ljus och mörk eller mellan dimmad och mörk
belysning. Pupillstorleken gav en statistiskt signifikant skillnad mellan de tre olika
belysningarna (p<0,01) där den mörka belysningen gav störst pupiller och den ljusa
belysningen gav minst pupillstorlek. Synskärpan gav en statistisk signifikant skillnad
(p>0,05) på vänster öga mellan ljus och mörk och mellan ljus och dimmad men ingen
skillnad mellan dimmad och mörk belysning (p<0,05). Skillnaden var inte kliniskt
signifikant. Höger öga gav ingen statistiskt signifikant skillnad av synskärpan mellan
belysningarna (p>0,05).
Slutsats: Resultatet av refraktionen är oberoende av rumsbelysningen om syntavlan
som används har samma luminans genom alla mätningar.
ii
Abstract
The aim of this study was to investigate if the room illumination had any influence on
the result of the binocular subjective refraction.
30 subjects participated in this study and the average age was 22±2 years. A binocular
subjective refraction was performed in three different light levels, bright 350 lux, dim
90 lux and dark 2.5 lux. It was the spherical equivalent that was used to compare the
results from the three different light levels. The test chart was a computerized screen
that had the same luminance during all measurements.
There was no statistical significant difference (p>0.05) in the spherical equvalent
between the three different room illuminations, lit and dim, lit and dark or between dark
and dim illumination. The pupil size showed a statstical significant difference between
the three different light levels (p<0.001). The darkest room illumination led to the
biggest pupils and the brightest room illumination had the smallest pupil sizes. The
visual acuity showed a statistical significant difference in the left eye between lit and
dim and lit and dark but not between dim and dark illumination. There was no
significant different in the visual acuity between any of the light levels in the right eye
(p>0.05).
The result of the subjective refraction is independent of the room illumination if the test
chart has the same luminance through all the measurements.
iii
Nyckelord
Binokulär refraktion, rumsbelysning, subjektiv refraktion, pupillstorlek
Tack
Jag vill börja med att tacka min handledare Karin Lennartsson för allt stöd och
vägledning under studiens gång.
Jag vill även tacka Karthikeyan Baskaran för all hjälp med statistiken.
Slutligen vill jag ge ett stort tack till alla deltagarna i studien.
iv
Innehåll
1 Inledning ____________________________________________________________1
1.1 Ögat och belysning ________________________________________________ 1
1.1.1 Näthinnans respons ____________________________________________ 1
1.1.2 Pupillen och belysning__________________________________________ 2
1.1.3 Pupillreaktioner _______________________________________________ 3
1.2 Ögat och optik ___________________________________________________ 4
1.2.1 Nattmyopi____________________________________________________ 4
1.2.2 Aberrationer _________________________________________________ 5
1.2.2.1 Sfärisk aberration __________________________________________ 5
1.2.2.2 Kromatisk aberration _______________________________________ 6
1.2.2.3 Koma ___________________________________________________ 6
1.2.2.4 Sned astigmatism __________________________________________ 6
1.2.3 Stiles-Crawford effekten ________________________________________ 7
1.3 Refraktion _______________________________________________________ 7
1.3.1 Objektiv refraktion _____________________________________________ 7
1.3.2 Subjektiv refraktion ____________________________________________ 7
1.3.2.1 Monokulär refraktion _______________________________________ 8
1.3.2.2 Binokulär refraktion ________________________________________ 8
1.3.2.3 Repeterbarhet _____________________________________________ 9
1.4 Synskärpa _______________________________________________________ 9
1.5 Tidigare studier __________________________________________________ 11
2 Syfte_______________________________________________________________12
3 Material och metoder ________________________________________________13
3.1 Urval __________________________________________________________ 13
3.2 Material och metoder _____________________________________________ 13
3.3 Analysmetoder __________________________________________________ 15
4 Resultat ____________________________________________________________16
5 Diskussion __________________________________________________________19
6 Slutsats ____________________________________________________________22
Referenser ___________________________________________________________23
Bilagor _______________________________________________________________ I
Bilaga 1 – Samtycke ___________________________________________________ I
Bilaga 2 – Journalblad ________________________________________________ II
v
1 Inledning
En av optikerns huvudsakliga uppgifter är att genomföra en subjektiv refraktion på sina
patienter. Vilken belysning refraktionen utförs i påverkar pupillstorleken som i sin tur
påverkar mängden ljus som når näthinnan och de optiska aberrationerna (Rosenfield,
Logan & Edwards, red.er, 2009, s. 8). Denna studie kommer därför att undersöka om
rumsbelysningen och därmed pupillstorleken har någon betydelse för resultatet av
refraktionen.
1.1 Ögat och belysning
Ljusförhållanden brukar delas in i fotopiska, skotopisk och mesopiska. Under fotopiska
förhållanden är det ljust och tapparna är de dominerade syncellerna som är involverade i
synen. Skotopiska förhållanden är mörka, där dominerar stavarna och vi ser inga färger
eller några tydliga detaljer (Remington, 2005, s. 72). När både stavar och tappar är
involverade lika mycket kallas detta för mesopiska förhållanden, belysningen är då vad
man kan kalla för dimmad (Atchison & Smith, 2000, s. 100).
Belysning på <0,05 lux räknas till de skotopiska ljusförhållanden medan en belysning på
mellan 0,05 och 49 lux räknas som mesopiskt. En belysning på >50 lux definieras som
fotopiska ljusförhållanden (Rosen, 2005, ss. 296-297).
1.1.1 Näthinnans respons
När ljus når näthinnan går ljusenergin till att bli nervsignaler som går till hjärnan och
formar en bild (Remington, 2005, s. 55). Ljuset går först genom nästan hela näthinnan
tills det når fotoreceptorerna, stavar och tappar. Signalen går sedan tillbaka samma väg
som den kom in men nu som en signal i näthinnans celler. Signalen går vidare efter
fotoreceptorerna till andra ordningens neuron, bipolära celler och sedan vidare till den
tredje ordningens neuron, gangliecellerna (Rosenfield, Logan & Edwards, red.er, 2009,
s. 17). Axonerna från gangliecellerna samlas sedan upp och går via synnervsutträdet in i
hjärnan (Remington, 2005, s. 63).
Stavarna och tapparna skiljer sig åt genom att de har olika fotopigment som registrerar
ljuset (Rosenfield, Logan & Edwards, red.er, 2009, s. 18). Stavar är mest aktiva i svag
belysning medan tapparna registrerar färger och arbetar bäst när det är ljust (Remington,
1
2005, s. 58). Det finns tre olika typer av tappar som registrerar ljus av olika våglängd,
röd, grön och blå (Rosenfield, Logan & Edwards, red.er, 2009, s. 18). Allt ljus som
kommer in i ögat används dock inte för att se bilder utan en del ljus reflekteras, en del
sprids i medierna i ögat och en del absorberas (Atchison & Smith, 2000, s. 105).
När ögat varit utsatt för starkt ljus under en längre tid anpassar näthinnan sig, retinal
adaptation. Detta leder till att pigmenten i fotoreceptorerna i näthinnan bleknar och inte
längre reagerar maximalt på svaga stimuli. Mängden ljus som då behövs för att få en
näthinnerespons i helt mörka förhållanden är olika beroende på försökets omständigheter
men tiden är en avgörande faktor här. Ju längre tid det går desto ljussvagare stimuli kan
upptäckas av ögat. Känsligheten hos näthinnan ökar som mest de första två-tre minuterna
och sedan succesivt fram till normal anpassning efter ca 30 minuter. Det är tapparna som
anpassar sig snabbast efter den nya belysningen. Detta gör att om förhållanden är de
motsatta, dvs. om en näthinna som är anpassad efter mörka förhållanden plötsligt utsätts
för fotopisk belysning, går anpassningen till den nya belysningen mycket fortare
(Rosenfield, Logan & Edwards, red.er, 2009, ss. 71-72).
1.1.2 Pupillen och belysning
Rumsbelysningen påverkar en del parametrar i ögats främre segment. Koktekir, Gonul,
Bakbak, Gedik & Dogan (2014) visade att rumsbelysningen har betydelse för djupet på
främre kammaren, kristallina linsens tjocklek och pupillstorleken. En ljus rumsbelysning
ger signifikant mindre pupill och mindre djup på främre kammaren men en signifikant
tjockare kristallin lins.
Rumsbelysningen är det som påverkar pupillstorleken mest, i ljusa förhållanden är
pupillen liten medan den blir större i mörka ljusförhållanden (Atchison & Smith, 2000, s.
23). Det tar ungefär en minut för pupillen att fullsändigt vänja sig vid en mörk belysning
om ögat tidigare varit i en ljus miljö. (Rosenfield, Logan & Edwards, red.er, 2009, s. 72).
I det åldrande ögat avtar denna effekt och reaktionerna blir långsammare och skillnaderna
i pupillstorlek blir inte lika stora (Atchison & Smith, 2000, s. 227). Vissa droger eller
medicin påverkar också pupillstorleken på olika sätt. Även ackommodationen påverkar
pupillstorleken, vid ackommodation blir pupillen mindre (Atchison & Smith, 2000, ss.
24-25).
2
När pupillen blir större på grund av att rumsbelysningen sjunker blir en redan suddig
näthinnebild suddigare och större (Grosvenor, 2007, s. 5). Detta leder till att när
rumsbelysningen ökar, ökar synskärpan om objektet är ur fokus från början. När ett öga
är korrigerat eller utan synfel och bilden hamnar direkt på näthinnan bedöms en
pupillstorlek på 2-5 mm vara det optimala, mindre pupiller gör att ljuset sprids mer vilket
kan sänka synskärpan. Om pupillen är större än 5 mm kan den sfäriska aberrationen
orsaka problem (se nedan) (Grosvenor, 2007, s. 13).
1.1.3 Pupillreaktioner
Pupillstorleken regleras med hjälp av nervsignaler. De sympatiska nervsystemet aktiverar
irisdilatorn så att pupillen dilaterar och mer ljus kommer till näthinnan. Det
parasympatiska nervsystemet stimulerar till att pupillen ska kontrahera och minska
belysningen på näthinnan. Det leder också till minskade aberrationer (Remington, 2005,
ss. 254, 257).
Pupillens reaktioner styrs av inåtledande (afferenta) och utåtledande (efferenta)
nervbanor. De afferenta nervfibrerna går parallellt med synnerven fram till tractus
opticus. Därefter går de vidare till ett område som kallas pretectala kärnan (se figur 1).
Därifrån går nervfibrerna sedan till de två Edinger-Westphal kärnorna, ungefär lika
många fibrer till varje kärna. Ena hälften av fibrerna korsas med hälften av fibrerna från
de andra ögat. Denna korsning gör att pupillen reagerar både på direkt belysning men
också på indirekt belysning när det andra ögat belyses (Remington, 2005, s. 265).
De efferenta nervfibrerna går från Edinger-Westphal kärnan via ciliarganglion till
sfintermuskeln i iris och ciliarmuskeln (Remington, 2005, s. 265).
3
Figur 1: Pupillreaktionernas väg i hjärnan. Streckade linjer visar afferenta nervfibrer och
heldragna linjer visar de efferenta nervfibrernas banor. Bild efter Remington, 2005, s.
264.
1.2 Ögat och optik
Emmetropi, även kallat rättsynthet, är ögats refraktiva normaltillstånd. Strålarna från ett
avlägset objekt fokuseras på näthinnan. Myopi eller närsynthet innebär att strålarna
fokuseras framför näthinnan och måste korrigeras med minusglas för att bilden ska flyttas
till näthinnan. Hyperopi i motsatt till myopi innebär att strålarna fokuseras bakom
näthinnan, tillståndet kallas även översynthet. Hyperopi korrigeras med plusglas
(Grosvenor, 2007, ss. 13-17).
1.2.1 Nattmyopi
I mörk rumsbelysning tenderar ögats brytande kraft att gå mer åt det myopa hållet. Den
främsta orsaken till detta är att ackommodationen triggas av avsaknaden av stimuli när
det är helt mörkt i omgivningen. Detta leder till att ljusstrålarna bryts mer och fokus
hamnar framför näthinnan om de tidigare under ljusare förhållanden hamnat på näthinnan.
En del av anledningen till nattmyopi är kromatisk aberration och sfärisk aberration
(Rabbetts & Mallen, 2007, ss. 144-145).
4
1.2.2 Aberrationer
En aberration ger en förvrängning av en näthinnebild och sker om inte det optiska
systemet är helt perfekt. Ögat är långt ifrån ett perfekt optiskt system men har många
naturliga anpassningar som minimerar aberrationerna och gör att aberrationerna inte stör
oss i det vardagliga livet. Till exempel så tar medierna i ögat (ex kristallina linsen och
pigment i näthinnan) upp en del ströljus som annars hade kunnat orsaka bildförvrängning
(Voke, 2010).
Det finns två olika typer av aberrationer, kromatiska och monokromatiska. De
aberrationerna som ger störst påverkan på synen är dels kromatisk aberration men också
sfärisk aberration som är en av de monokromatiska aberrationerna (Grosvenor, 2007, s.
8). Övriga monokromatiska aberrationer inträffar endast av snett infallande strålar och
alltså inte från ett objekt som blicken är riktad mot (Goss & West, 2002, s. 35).
1.2.2.1 Sfärisk aberration
Sfärisk aberration är ett problem när det optiska systemet, ögat, har stor apertur,
dilaterad pupill. Det finns två typer av sfärisk aberration, positiv och negativ. Det är
oftast den positiva sfäriska aberrationen som påverkar synen. Positiv sfärisk aberration
uppkommer eftersom perifera delarna av en lins bryter ljus mer än de centrala delarna
(se figur 2)(Voke, 2010). De perifera strålarna bryts då framför näthinnan när centrala
strålar fokuseras på näthinnan, detta leder till ett mer myopt öga med upp till -0,75
dioptrier (D) (Rabbetts & Mallen, 2007, s. 145). På grund av detta avbildas inte en
punkt som en punkt utan som en suddig cirkel. Ögat har några försvarsmekanismer mot
detta, exempelvis är inte hornhinnan helt sfärisk utan plattas ut mot periferin och därav
bryts inte ljus lika mycket i periferin. Detta leder till att effekten av den sfäriska
aberrationen blir mindre (Voke, 2010). Även den kristallina linsen bidrar till att minska
den sfäriska aberrationen genom att kärnan har högre brytningsindex än de perifera
delarna. De strålar som träffar perifert i den kristallina linsen bryts då mindre än
strålarna från de centrala delarna av den kristallina linsen (Grosvenor, 2007, s. 9). Trots
dessa försvarsmekanismer återstår det en liten mängd sfärisk aberration i ögat men den
är försumbar för en pupillstorlek upp till 4-5 mm. När pupillen är runt 3 mm stor
påverkas synskärpan minst av den sfäriska aberrationen (Voke, 2010).
5
Figur 2: Positiv sfärisk aberration illustrerat genom att perifera strålar genom en lins
bryts mer än centrala strålar.
1.2.2.2 Kromatisk aberration
Kromatisk aberration orsakas av att olika våglängder på ljuset bryts olika mycket. Ljus
med kort våglängd, blått ljus, bryts mer än ljus med längre våglängd, rött ljus, (Rabbetts
& Hull, 2007, s. 287). Skillnaden mellan den längsta och kortaste våglängdens fokus är
0,50 till 0,75 D (Grosvenor, 2007, s. 8). Kromatiska aberrationer bidrar sällan till problem
i det vardagliga livet. Detta även om det är den kromatiska aberrationen som näst efter
vanliga synfel teoretisk påverkar synkvaliteten mest negativt (Voke, 2010). Den
kromatiska aberrationen påverkas inte av pupillstorleken (Rabbetts & Hull, 2007, s. 289).
1.2.2.3 Koma
Koma är en annan optisk aberration och uppkommer av strålar som kommer snett
infallande mot ögat. De strålar som infaller från en punkt snett mot ögat bildar då en
kometliknande form, därav namnet koma (Goss & West, 2002, s. 36).
1.2.2.4 Sned astigmatism
Sned astigmatism uppkommer när snett infallande strålar träffar en sfärisk lins, linsen
bryter ljuset olika i olika meridianer. En punkt bildar två vinkelräta linjer som är
separerade från varandra. Glaslinsens baskurva (framsidans krökning) varieras beroende
på styrkan i glaset för att minimera mängden sned astigmatism i det optiska systemet
(Goss & West, 2002, ss. 36-37).
6
1.2.3 Stiles-Crawford effekten
Stiles-Crawford effekten innebär att ljus som kommer in perifert genom pupillen ger
mindre utslag på fotoreceptorerna, i huvudsak tapparna, än vad centrala ljusstrålar gör.
Fenomenet är främst närvarande i fotopiska ljusförhållanden eftersom det är då tapparna
är mest aktiva. Stiles-Crawford effekten är dock närvarande även vid mesopiska och
skotopiska förhållanden men betydligt mindre än vid fotopiska förhållanden (Atchison &
Smith, 2000, ss. 124, 126).
Stiles-Crawford effekten är en viktig aspekt på kvaliteten av näthinnebilden. Det minskar
den för synkvaliteten skadliga effekten av spritt ljus och även den synliga effekten av
aberrationer minskas (Atchison & Smith, 2000, s. 127).
1.3 Refraktion
1.3.1 Objektiv refraktion
Som utgångspunkt för en synundersökning används ofta en objektiv undersökningsmetod
för att undersöka synfelets storlek. Det objektiva värdet korrigeras sedan med en subjektiv
refraktion (Elliot, 2007, s. 103). Objektiv refraktion kan göras med autorefraktor eller
genom retinoskopi. Enligt Jorge, Queirós, Almeida & Parafita (2005) är autorefraktorn
en fullgod metod som startpunkt men retinoskopi är det bästa alternativet om
undersökaren är erfaren.
1.3.2 Subjektiv refraktion
Genom subjektiv refraktion fastställs synfelet hos en patient genom att patienten själv
medverkar aktivt och berättar vad hen tycker om olika glasstyrkor (Elliot, 2007, s. 104).
Målet är att hitta de glasstyrkor som ger den bästa synskärpan. En subjektiv refraktion
kan göras i en provbåge med tillhörande provglas eller med hjälp av en foropter (Borish
& Benjamin, 2006, s. 790).
Luminansen från skärmen där optotyperna är projicerade och som patienten tittar på under
refraktionen är inte standardiserad men rekommenderas att ligga mellan 85-300 cd/m2
(Bailey, 2006, s. 229). Rumsbelysningen bör vara sådan att pupillen får normal storlek
och retinal adaption samtidigt som optikern ska kunna se vad hen gör. Det har varit vanligt
att utföra refraktion under helt mörka förhållanden där endast ljus kom från syntavlan.
7
Idag är det dock vanligast att utföra refraktionen under normala ljusförhållanden om inte
korrektionen ska bäras i specifikt mörka omgivningar (Borish & Benjamin, 2006, s. 791).
1.3.2.1 Monokulär refraktion
Monokulär refraktion genomförs genom att ett öga täcks för medan det andra ögat
undersöks med plus- och minusglas för att få fram den bästa korrektionen för patienten
(Elliot, 2007, s. 104). Ocklusionen gör att ackommodationen inte slappnar av lika mycket
som under binokulära förhållanden. Detta kan leda till att resultatet blir mer minus eller
mindre plus än det annars skulle bli för personer med exempelvis hyperopi och
psedomyopi. Metoden är något enklare att genomföra men tar längre tid eftersom en
binokulär balansering av ackommodationen måste ske efteråt (Elliot, 2007, s. 105).
1.3.2.2 Binokulär refraktion
För att få det bästa resultatet av en refraktion ska den ske under så normala förhållanden
som möjligt. En binokulär refraktion är bäst att använda om det objektiva värdet är nära
den optimala korrektionen (Elliot, 2007, s. 105).
Vid en binokulär refraktion täcks inte något öga för utan de separeras på andra sätt. Detta
kan utföras genom exempelvis Humphrissmetoden, polariserade filter, och Turville
infinity balance (Rosenfield, Logan & Edwards, red.er, 2009, s. 226). Vid
Humphrissmetoden dimmas vänster öga tills synskärpan försämras med ungefär fyra
rader, +1,00 D brukar behövas. Sedan bestäms bästa sfär med dimmetoden och cylinder
med korscylindern (Elliot, 2007, s. 126). Ögonen kan även separeras med polariserande
filter, då ögonen ser olika delar av tavlan. Turville infinity balance innebär att ögonen
separeras med hjälp av en skiljevägg så att båda ögonen ser tavlan men de ser olika delar
av den (Rosenfield, Logan & Edwards, red.er, 2009, s. 224).
Binokulär refraktion anses vara den bästa metoden för att bestämma synfelet eftersom
förhållandena för ögonen är så normala som möjligt (Borish & Benjamin, 2006, s. 847).
En fördel med binokulär refraktion är att ackommodationen hos unga personer
kontrolleras bättre och ackommodationen slappnar även av mer. Metoden är dessutom
nödvändig om personen har nystagmus (ögondarr) eller cyklodeviation (Elliot, 2007, s.
125).
8
Binokulär refraktion är svår att utföra om patienten har ett väldigt dominant öga, på dessa
patienter utförs bäst en monokulär refraktion. En binokulär refraktion går inte heller att
göra på personer utan stereoseende (Elliot, 2007, s. 125).
1.3.2.3 Repeterbarhet
När en subjektiv refraktion upprepas många gånger på samma öga påverkas
sannolikheten att resultatet blir samma av bland annat personens ögonhälsa och
synskärpa. Leinonen, Laakonen och Laatikainen (2006) hittade att personer med bra visus
(decimalvisus ≥0,7) ger bättre repeterbarhet än personer som har sämre visus på grund av
katarakt eller efter kataraktkirurgi. Repeterbarheten på personer med decimalvisus ≥0,7
var 0,05±0,51 D. Studien visar att repeterbarheten på personer med decimalvisus på 0,5
till 0,65 var 0,00±0,78 D och att repeterbarheten är 0,07±1,04 D för personer med
decimalvisus 0,3 till 0,45.
Flera har undersökt repeterbarheten av en subjektiv refraktion. Rosenfield och Chiu
(1995) visade en 95 % överensstämmande inom ±0,29D för den sfäriska ekvivalenten vid
subjektiv refraktion. Zadnik, Mutti och Adams (1992) visar i sin studie en 95 %
överensstämmande för en subjektiv refraktion inom ±0,63 D. Goss och Grosvenor (1996)
skriver att Freeman och Hold (1955) visade att standardavvikelsen för en subjektiv
refraktion som genomförts av samma undersökare är 0,13 D för sfären, 0,08 D för
cylinderstyrkan och 4 grader på cylinderaxeln.
Goss och Grosvenor (1996) sammanfattar i sin litteraturstudie att repeterbarheten av en
subjektiv refraktion, oavsett om refraktionerna är utförda av samma eller olika
undersökare, är 95 % inom ±0,50 D. Studien visade också att 80 % överensstämde inom
±0,25 D gällande sfärisk ekvivalent, sfärstyrka och cylinderstyrka. Goss och Grosvenor
(1996) anser därför att en skillnad på mindre än 0,50 D i sfär eller cylinderstyrka inte bör
korrigeras i den nya korrektionen.
1.4 Synskärpa
Synskärpa definieras som ögats upplösande förmåga eller som möjligheten att se två
separerade objekt som just separerade. Fenomenet uppmärksammades första gången av
tidiga astronomer som fann att det var möjligt att se två stjärnor som två om de var
9
separerade med minst en bågminut. Detta är sedan dess definitionen av normal synskärpa
och anges som logMAR 0 eller i decimalform som 1,0 (Grosvenor, 2007, ss. 9-10).
LogMAR anger synskärpan som logaritmen av MAR. MAR, minimum angle of
resolution, utrycks i bågminuter och visar vinkelstorleken för en kritisk detalj som behövs
för att en optotyp ska kunna identifieras. För bokstäver räknas en femtedel av bokstaven
som den kritiska detaljen (Bailey, 2006, s. 221).
Synskärpa mäts normalt genom att en patient får titta på en syntavla och berätta vilka
optotyper hen ser. Syntavlan kan ha olika optotyper och de kan vara uppbyggda på olika
sätt. Den vanligaste metoden att mäta synskärpa är med en Snellentavla, tavlan är
uppbyggd så att bokstäverna är fem enheter höga och fyra enheter breda (Grosvenor,
2007, s. 9). Antalet bokstäver på varje rad ökar i en Snellentavla när synskärpan ökar.
Detta gör att det är svårare att få hälften av optotyperna rätt på varje rad när synskärpan
ökar (Rosenfield, Logan & Edwards, red.er, 2009, s. 175).
En annan visustavla är LogMartavlan. LogMARtavlan undviker problemet som
Snellentavlan har genom att alltid ha 5 optotyper på varje rad och varje bokstav räknas
för synskärpan. Varje bokstav på logMARtavlan motsvarar en synskärpa på -0,02
logMAR. Synskärpan bli bättre när logMARvärdet minskar. LogMARtavlan är baserad
på Bailey och Lovies tavlor (Elliot & Flanagan, 2007, s. 29).
Bailey-Lovies syntavlor är uppbyggda så att det är lika många optotyper på varje rad,
avståndet mellan optotyperna och mellan raderna är proportionella till storleken på
bokstaven. Tavlorna är logaritmiska, alltså synskärpan ökar logaritmiskt för varje rad och
optotyperna på varje rad har samma läsbarhet (Bailey, 2006, s. 223). Synskärpan mäts i
logMAR på dessa tavlor. När den kritiska detaljen upptar en bågminut på 6 m blir
synskärpan 0 logMAR, när den upptar 10 bågminuter blir synskärpan 1 logMAR. För
varje rad ökar synskärpan med 0,1 logMAR. Minusvärden i logMAR skalan innebär att
den kritiska detaljen upptar mindre än en bågminut (Rabbetts, 2007, s. 31).
ETDRS tavlan är utvecklad ur Bailey-Lovies tavlor och använder därför samma princip
som denna men använder Sloans bokstäver. Dessa bokstäver är utan seriffer och 5x5
enheter stora (Bailey, 2006, s. 219).
10
1.5 Tidigare studier
En studie av Chen, Nozazman och Buari (2012) har jämfört synskärpan hos 30 personer
i två olika belysningar, tänt och släckt, med tre olika syntavlor (Snellen, projektor och
väggmonterad tavla). Denna studie visade ingen signifikant skillnad i synskärpa om den
var mätt med belysningen tänd eller släckt. Studien visar dock en signifikant skillnad
beroende på vilken tavla som används. Snellentavlan visade en signifikant förbättring av
visus jämfört med de andra två syntavlorna.
En studie utförd på 73 personer på Illinois Collage of Optometry jämförde refraktionen
mellan två belysningar, ljust och dimmat. I studien mättes även pupillstorleken och det
undersöktes vilken belysning som deltagarna tyckte kändes bäst. Den ljusa belysningen
var uppmätt till 350 lux och den dimmade mättes till 3,5 lux. Pupillstorleken jämfördes
och visade en signifikant skillnad mellan de båda belysningarna. Den sfäriska
ekvivalenten jämfördes också mellan de båda belysningarna men visade ingen signifikant
skillnad mellan dessa. Ingen av belysningarna visade sig heller vara bekvämare för
deltagarna eller ge en subjektivt bättre syn än den andra (Chaglasian, McLeod, Duling,
Miller & Nguyen, 2013).
En annan studie är gjord av Charman, Jennings och Whitefoot (1978) och visade att under
fotopiska förhållanden är refraktionen oberoende av pupillstorleken även om ögat har en
betydande mängd sfärisk aberration. Studien är utförd med dilaterade pupiller och sedan
användes artificiella pupiller för att kontrollera pupillstorleken.
11
2 Syfte
Syftet med studien var att undersöka om rumsbelysningen har någon betydelse för
refraktionen och vilken skillnad den i så fall gör. Resultatet kommer att kunna appliceras
på optikernas kliniska vardag.
12
3 Material och metoder
3.1 Urval
Till studien valdes ögonfriska personer med samsyn för att en binokulär refraktion skulle
kunna genomföras. Personer med monokulärt visus under 0,2 logMAR eller med en
skillnad på 2 rader eller mer mellan ögonen på visustavlan uteslöts för att amblyobi
(Rosenfield, Logan & Edwards, red.er, 2009, s. 250) inte skulle påverka resultatet. Även
personer med en skillnad på 2,00 D eller mer mellan ögonen uteslöts på grund av att de
ofta har dålig samsyn (Rosenfield, 2006, s. 13). Visuskravet på 0,2 logMAR valdes för
att sämre synskärpa ger sämre repeterbarhet på den subjektiva refraktionen (Leinonen,
Laakkonen & Laatikainen, 2006).
3.2 Deltagare
I denna studie deltog 32 personer varav 2 uteslöts på grund av att de inte föll inom
kriterierna för deltagande. En person hade anisometropi och den andra personen gav
orealistiska värden. Av de återstående 30 deltagarna var 26 personer kvinnor och 4 män.
Deltagarna var mellan 20 och 28 år och medelåldern var 22±2 år. Deltagarna är främst
rekryterade från studerande vid optikerprogrammet på Linnéuniversitetet. Deltagarnas
synfel gick från +6,25 D till -8,00 D i sfärisk ekvivalent. Cylinderstyrkan uppgick som
mest till -2,25 D.
3.3 Material och metoder
Undersökningen genomfördes i rum 5 i optikerprogrammets korridor på Linnéuniversitet,
Smålandsgatan 26 A i Kalmar.
Innan undersökningarna började mättes tre olika belysningar upp med hjälp av en Hagner
Digital Luxmeter (screenmaster) i vilka undersökningarna skulle genomföras. En av
belysningarna var helt tänd rumsbelysning, en var med all takbelysning släckt och den
sista belysningsnivåer var mellan dessa båda. En markering på dimmern i rummet gjordes
för att lättare hitta den belysning som önskades. Vidare kontrollerades markeringen och
belysningen i rummet med jämna mellanrum så att ljusförhållanden skulle vara lika
genom alla undersökningar.
13
Luminansen från syntavlan var 200 cd/m2 genom alla mätningar. Den mörkaste
belysningen var 2,5 lux vertikalt infallande mot deltagarens öga. När alla lampor i rummet
var tända låg belysningen på 350 lux vertikalt infallande mot ögat. Den sista belysningen
som var något dimmad gav 90 lux vertikalt infallande mot ögat.
Innan undersökningen började hade i vilken ordning belysningarna skulle undersökas
slumpats fram genom lotteri för att inte ordningen skulle inverka på resultatet.
Undersökningen började med att deltagaren fick muntlig information om vad som skulle
hända och hen fick skriva på ett samtycke om att deltaga. I samtycket stod det bland annat
att deltagaren när som helst utan förklaring fick avbryta och lämna undersökningen (se
bilaga 1). Efter detta undersöktes pupillreaktionerna genom att reaktionerna
kontrollerades vid direkt och indirekt belysning samt med ett swinging flashlight test.
Först kontrollerades reaktionerna genom att ett öga belystes med ett oftalmoskop i
dimmad belysning och deltagaren tittade på ett avlägset objekt. Pupillresponsen
observerades både vid direkt belysning och när det andra ögat belystes. I båda
situationerna ska pupillen kontrahera för att reaktionerna ska vara normala. Ett swining
flashlight test utfördes genom att ett öga först belystes och sedan svingas ljuset till det
andra ögat och sedan tillbaka några gånger. Varje pupill belystes i ungefär en sekund och
pupillen ska kontrahera när ögat belystes för att vara normalt (Grosvenor, 2007, s. 122).
Undersökningen fortsatte med att deltagarens synfel mättes objektivt med hjälp av en
autorefraktor,
auto
kerato-refractometer
Topcon
KR-8100P.
Resultatet
från
autorefraktorn sattes med provglas i en provbåge. Belysningen i rummet ställdes in efter
vad som lottats fram tidigare. Vidare mättes pupillstorleken efter en minut (Rosenfield,
Logan & Edwards, red,er, 2009, s. 72) med en linjal i den valda belysningen och
avrundades till närmaste halva millimeter. Deltagaren fick sedan vänja sig vid rådande
belysning i ytterligare 3 minuter. Deltagaren placerades sedan bakom provbågen.
Samsynstestet worth 4-dot test (se Barrett & Elliot, 2007, s. 198) gjordes på 4,5 m sedan
kontrollerades visus. Vidare utfördes binokulär refraktion på 4,5 m med humphriss
metoden (Rosenfield, Logan & Edwards, red.er, 2009, s. 223). Först undersöktes höger
öga sedan vänster öga. Vänster öga dimmades med +1,00 D, på höger öga togs bästa sfär
fram genom dimmetoden (maximum plus to maximum visual aquity, se Elliot, 2007, s.
107) och cylinderstyrka och cylinderaxel togs fram med hjälp av korscylindern (se Elliot,
14
s. 113-114). Sedan dimmades höger öga med +1,00 D och bästa sfär och cylinder på
vänster öga togs fram på samma sätt som tidigare. Slutligen genomfördes en binokulär
finjustering som utfördes genom att båda ögonen dimmades med +1,00 och dimmades av
samtidigt till bästa sfär (Borish & Benjamin, 2006, s. 856). Refraktionen och korrigerat
visus antecknades (se bilaga 2).
En datoriserad tavla med slumpmässiga optotyper användes för att inte deltagaren skulle
lära sig bokstäverna vilket kan påverka resultatet. Syntavlan var en högkontrasttavla av
ETDRS typ.
Vidare återställdes provbågen till resultatet från autorefraktorn och belysningen i rummet
ändrades till den som lottats som nummer två. Deltagaren fick sedan vänja sig vid den
nya belysningen i en minut och efter det mättes pupillstorleken. Tre minuter senare
utfördes en binokulär refraktion med humphriss metoden. Bästa sfär och cylinder togs
fram med dimmetoden och korscylindern först på höger öga och sedan på vänster öga
som ovan. Resultatet noterades även denna gång. Sedan återställdes provbågen åter till
utgångsläget från autorefraktorn och en binokulär refraktion i den sista belysningen
genomfördes på samma sätt efter att pupillstorleken mätts. Resultatet noterades och
deltagaren fick lämna undersökningsrummet.
3.4 Analysmetoder
Resultaten skrevs in och analyserandes med hjälp av microsoft excel 2013. Även
Graphpad prism användes för att utföra One way repeated measurement ANOVA och
därigenom jämfördes resultaten.
15
4 Resultat
Storleken på pupillen varierade med belysningen (se figur 3). Den ljusaste
rumsbelysningen gav en medelstorlek på 3,9±0,4 mm på både höger och vänster öga. Den
dimmade belysningen gav en medelstorlek på 5,4±0,8 mm och den mörkaste belysningen
gav 5,7±0,9 mm på båda ögonen. Skillnaderna mellan pupillstorleken i de tre olika
belysningarna var statistiskt signifikant (p<0,01). Korrelationen mellan ögonen var
mycket god (r=1).
Höger
Vänster
7
PUPILLSTORLEK (MM)
6
5
4
3
2
1
0
Ljust
Dimmat
Mörkt
Figur 3: Diagrammet visar pupillstorleken i de olika belysningarna för höger och vänster
öga. Felstaplarna visar standardavvikelsen.
16
Ett one way repeated measurement ANOVA användes för att jämföra den sfäriska
ekvivalenten hos deltagarna. Ingen statistiskt signifikant skillnad visades mellan ljus och
mörk, ljus och dimmad eller dimmad och mörk belysning för höger eller vänster öga
(p>0,05). Medelvärdet av den sfäriska ekvivalenten i ljus belysning för höger öga var 1,50±2,66 D, i dimmad belysning var samma medelvärde -1,49±2,65 D medan det i mörk
belysning var -1,53±2,70 D. Resultaten från både höger och vänster öga visas i tabell 1
nedan. Medelvärdet av de sfäriska ekvivalenterna i alla belysningarna var för höger öga
-1,50±2,64 D och -1,44±2,56 D för vänster öga.
Tabell 1: Tabellen visar medelvärdet och standardavvikelsen för den sfäriska
ekvivalenten vid de tre olika belysningsnivåerna.
Höger
Vänster
Ljus
-1,50±2,66 D
-1,37±2,56 D
Dimmad
-1,49±2,65 D
-1,50±2,56 D
Mörk
-1,53±2,70 D
-1,46±2,66 D
Totalt
-1,50±2,64 D
-1,44±2,56 D
Figur 4 nedan visar korrelationen mellan refraktionen på höger och vänster öga i ljus
rumsbelysning. Korrelationen mellan dessa är mycket god (r=0,98). I figuren visas också
spridningen av deltagarnas synfel.
8
6
Vänster öga
4
-10
2
0
-8
-6
-4
-2
-2
0
2
4
6
8
-4
-6
-8
Höger öga
Figur 4: Figuren visar korrelationen mellan höger och vänster öga för den sfäriska
ekvivaleten (Dioptrier) i ljus rumsbelysning (r=0,98).
17
Synskärpan jämfördes med hjälp av one way repeated measurement ANOVA och visade
en ingen statistskt signifikant skillnad mellan belysningarna på höger öga (p>0,05). På
vänster öga fanns en statistiskt signifikant skillnad mellan ljust och mörkt (p<0,05) och
mellan ljust och dimmat (p<0,05) men inte mellan dimmat och mörkt (p>0,05).
Skillnaderna i medelvärdet av synskärpan på vänster öga var mellan ljus och dimmad
belysning är 0,03 logMAR vilket innebär en visusförbättring på 1,5 bokstäver. Mellan
ljus och mörk belysning var skillnaden i medelvärden 0,02 logMAR vilket innebär en
bokstav på logMAR tavlan. Medelvärden för synskärpan i de olika belysningarna visas i
tabell 2 nedan.
Tabell 2: Tabellen visar medelvärdet och standardavvikelsen för synskärpan (logMAR)
i de olika belysningarna.
Höger
Vänster
Ljus
-0,13±0,07
-0,15±0,08
Dimmad
-0,13±0,08
-0,12±0,08
Mörk
-0,12±0,06
-0,13±0,07
Figur 5 nedan visar korrelationen av synskärpan mellan ögonen (r=0,68) för ljus
belysning. För dimmad belysning är korrelationen r=0,62, och för mörk belysning är
korrelationen r=0,67.
-0,3
y = 0,7402x - 0,0533
r=0,68
-0,25
Vänster öga
-0,2
-0,15
-0,1
-0,05
0
0
-0,05
-0,1
-0,15
-0,2
-0,25
-0,3
Höger öga
Figur 5: Figuren visar korrelationen av synskärpan (logMAR) mellan höger och vänster
öga i ljus belysning.
18
5 Diskussion
I denna studie visade det sig att rumsbelysningen och därmed pupillstorleken inte har
någon statistisk signifikant betydelse för resultatet av refraktionen. Detta resultat kan bero
på att syntavlan som används är en datorskärm som genom alla belysningarna har samma
luminans.
Vid en subjektiv refraktion mäts dessutom refraktionsfelet i relativt stora steg, 0,25 D,
eventuella mindre förändringar på grund av aberrationer märks då inte vid en vanlig
refraktion. Det är inte heller mängden sfärisk aberration som mäts utan att det är den
eventuella effekten av aberrationen som mäts genom en subjektiv refraktion. Det är inte
säkert att deltagarna som medverkade hade en så betydande mängd sfärisk aberration att
den ger utslag och påverkar resultatet av refraktionen. Anledningen till att refraktionen
inte förändras kan också vara på grund av att Stiles-Crawford effekten gör att de strålar
som når pupillen perifert och som då skulle orsaka sfärisk aberration inte ger lika stort
utslag på fotoreceptorerna. Därför dämpas effekten av den mängd sfärisk aberration som
finns.
Denna studie visade ingen statistiskt signifikant skillnad på den sfäriska ekvivalenten
mellan de olika belysningarna vilket inte heller studien av Chaglasian et al. (2013) visade.
I den studien jämfördes refraktionen mellan ljus och dimmad belysning, de
belysningsnivåerna är nästan identiska med de som i denna studie benämns som ljus och
mörk belysning. Resutatet från studien av Chaglasian et al. (2013) kan därför jämföras
med resultaten från denna studie. Ingen signifikant skillnad kunde hittas i någon av
studierna vilket gör denna studie mer tillförlitlig.
Chaglasian et al. (2013) undersökte vilken belysning som uppskattades bäst av deltagarna
vilket inte denna studie har undersökt. En del av deltagarna i denna studie klagade dock
på den mörkaste belysningen där ljus endast kom från syntavlan. De tyckte att denna
belysning gav ljusa skuggor av syntavlan och en del upplevde att de såg 3-5 bilder av
tavlan. Anledningen till detta kan vara att glaslinserna som användes vid refraktionen inte
hade antireflexbehandling och därför reflekterades kanske ljuset i provglasen och gav
något som upplevdes som dubbelseende.
19
Som undersökare var det svårt att genomföra refraktionen i den mörkaste belysningen
eftersom det var svårt att se var axelläget låg och att passa in dessa med strecken på
korscylindern. Därför rekommenderas att använda en rumsbelysning vid refraktion som
gör att undersökaren kan se vad hen gör och så att det känns bekvämt för deltagaren.
En refraktiv skillnad på ≤0,50 D är en relativt liten skillnad som kan bero på
repeterbarheten. När en refraktion upprepas flera gånger blir inte resultatet exakt samma
varje gång. Goss och Grosvenor (1996) anser därför att en skillnad på mindre än 0,50 D
inte bör korrigeras i den nya korrektionen eftersom detta kan bero på repeterbarheten. 90
% (27 st) av deltagarna i denna studie hade en skillnad mellan två belysningsnivåer på
≤0,50 D på vardera öga. Skillnaden i refraktionen hos dessa deltagare kan alltså bero på
repeterbarhet och inte vara en verklig refraktiv förändring.
En statistiskt signifikant skillnad mellan pupillstorlekarna i de olika belysningarna är ett
väntat resultat och stämmer med teorin kring hur pupillerna reagerar på ljus. Detta resultat
stämmer även överens med resultat från tidigare studier av exempelvis Koktekir et al.
(2014).
Voke (2010) skriver att vid en pupillstorlek på upp till 5 mm är effekten av sfärisk
aberration försumbar. I denna studie var ingen pupillstorlek större än 4,5 mm eller mindre
än 3,5 mm vid den ljusa belysningsnivån. Detta anses vara en storlek på pupillen som gör
att synen inte påverkas nämnvärt av den sfäriska aberrationen. Vid dimmad belysning var
den minsta pupillen 4 mm och den största 7 mm, 16 personer hade nu pupiller som var
större än 5 mm och vid mörk belysning hade 20 personer en pupill större än 5 mm. Dessa
stora pupiller verkar ändå inte påverka resultatet av refraktionen.
Deltagarna till denna studie har främst rekryterats från optikerprogrammet årskurs 1-3 på
Linnéuniversitetet, Kalmar. Detta kan påverka resultatet på så sätt att deltagarna själva i
stort sett vet vilka mätningar som har genomförts och hur de ska svara på frågor för att
undersökningen ska gå så snabbt som möjligt eller för att få det resultatet de tror är rätt.
För att undvika inlärning användes i denna studie randomiserade optotyper.
Denna studie visar en statistiskt signifikant skillnad på synskärpan mellan ljust och mörkt
och mellan ljust och dimmad belysning för vänster öga men inte för höger öga. Denna
20
förändring som fanns på vänster öga kan bero på att bokstäverna har varit lättare att gissa
eller haft en form som varit lättare för deltagaren att urskilja. Att skillnaden inte var lika
stor eller visade någon signifikant skillnad mellan belysningarna på höger öga är mer
rimligt eftersom deltagarna är fullkorrigerade och ljuset fokuserar på näthinnan hela tiden.
En annan orsak till att synskärpan inte förändras kan vara att belysningen från syntavlan
var samma genom alla mätningar och kontrasten var därför också samma hela tiden. Det
som teoretiskt kan påverka synskärpan är de optiska aberrationerna men eftersom
deltagarna var fullkorrigerade för rådande rumsbelysning samt att tavlan hela tiden hade
samma kontrast påverkar detta synskärpan minimalt.
Studien av Chen et al. (2012) visade ingen statistiskt signifikant skillnad på synskärpan
mellan ljust och mörk belysning. Detta stämmer överens med resultatet från höger öga i
denna studie.
Syntavlan som använts genom alla mätningar var som tidigare nämnt en datorskärm med
optotyper. Det hade för framtida studier varit intressant att göra en liknande studie med
exempelvis en projektor för att se om rumsbelysningen då hade påverkat resultatet. Det
hade även varit intressant att förutom att mäta den sfäriska refraktionen även mätt
mängden aberrationer för att sedan kunna se mer om de som har mycket sfärisk aberration
påverkas mer av olika rumsbelysningar.
21
6 Slutsats
Slutsatsen av denna studie är att refraktionen är oberoende av rumsbelysningen om
syntavlan som används har samma luminans genom alla refraktionerna. En
belysningsnivå som gör att undersökaren ser vad hen gör och som gör att inte deltagaren
upplever belysningen som störande rekommenderas.
22
Referenser
Atchison, D. & Smith, G. (2000) Optics of the human eye. Oxford: ButterworthHeinemann.
Bailey, I. L. (2006) Visual acuity. I Benjamin, W. J. & Borish, I. M. (red.er), Borish´s
clinical refraction (2:a uppl.) St. Louis: Butterworth-Heinemann, ss. 217-246.
Barrett, B. & Elliot, D. B. (2007) Assessment of binocular vision. I Elliot, D. B, (red.),
Clinical procedures in primary eye care (3:e upplagan). Edinburgh:
Elsevier/Butterworth Heineman, ss. 151-219.
Borish, I. M. & Benjamin, W. J. (2006) Monocular and binocular subjective refraction.
I Benjamin, W. J. & Borish, I. M. (red.er), Borish´s clinical refraction (2:a
upplagan). St. Louis: Butterworth-Heinemann, ss. 790-888.
Chaglasian, E. L., McLeod, H. M., Duling, T., Miller, K. & Nguyen, Q. (2013) Effect of
room illumination on manifest refraction and patient preference. Opublicerat
manuskript. Chicago: Illinois Collage of Optometry.
Charman, W. N., Jennings, J. A. M. & Whitefoot, H. (1978) The refraction of the eye in
relation to spherical aberration and pupil size. The British Journal of
Physiological Optics, 32:78-93.
Chen, A-H., Norazman, F. N. N. & Buari, N. H. (2012) Comparsion of visual acuity
estimates using three different letter charts under two ambient room
illuminations. Indian Journal of Ophthalmology, 60(2):101-104.
Elliot, D. B (2007) Determination of the refractive correction. I Elliot, D. B. (red.),
Clinical procedures in primary eye care (3:e upplagan). Edinburgh:
Elsevier/Butterworth Heineman, ss. 83-150.
Elliot, D. B. & Flanagan, J. (2007) Assessment of visual function. I Elliot, D. B. (red.),
Clinical procedures in primary eye care (3:e upplagan). Edinburgh:
Elsevier/Butterworth Heineman, ss. 29-81.
Goss, D. A., Grosvenor, T. (1996) Reliability of refraction- a literature review. Journal
of American Optometry Association, 67:619-630.
Goss, D. A., Grosvenor, T. (1996) Reliability of refraction- a literature review. Journal
of American Optometry Association, 67:619-630. Citerar Freeman, H. & Hold,
F. A. B. (1955) Comparative analysis of retinoscopic and subjective refraction.
British Journal of Physiological Optics, 12:8-36.
Goss, D. A. & West, R.W. (2002) Introduction to the optics of the eye. Boston:
Butterworth-Heineman.
23
Grosvenor, T. (2007) Primary care optometry (5:e upplagan). St. Louis: ButterworthHeineman.
Jorge, J., Queirós, A., Almeida, J. B. & Parafita, M. A. (2005)
Retinoskopy/Autorefraction: Which is the best startingpoint for a
noncycloplegic refraction? American Academy of Optometry, 82(1):64-68.
Koktekir, B. E., Gonul, S., Bakbak, B., Gedik, S. & Dogan, O. K. (2014) The effect of
room illumination on the measurement of the anterior segment parameters. Eye
& Contact Lens, 40(3):181-184.
Leinonen, J., Laakkonen, E & Laatikinen L. (2006) Repeatability (test-retest variability)
of refractive error measurement in clinical settings. Acta Ophthalmologica
Scandinavica, 84:532-536.
Rabbetts, R. B. (2007) Visual acuity and contrast sensitivity. I Rabbetts, R. B. (red.),
Bennett & Rabbett´s clinical visual optics (4:e upplagan). Philadelphia:
Butterworth-Heineman, ss. 21-66.
Rabbetts, R. B & Hull, C. C. (2007) Ocular aberrations. I Rabbetts, R. B. (red.), Bennett
& Rabbett´s clinical visual optics (4:e upplagan). Philadelphia: ButterworthHeineman, ss. 287-312.
Rabbetts, R. B. & Mallen, E. A. H. (2007) Accommodation and near vision. The
inadequate-stimulus myopias. I Rabbetts, R. B. (red.), Bennett & Rabbett´s
clinical visual optics (4:e upplagan). Philadelphia: Butterworth-Heineman, ss.
125-154.
Remington, L. A. (2005) Clinical anatomy of the visual system (2:a upplagan). St.
Louis: Elsevier Butterworth Heinemann.
Rosen, E. (2005) The pupil and refractive surgery. I Kohnen, T & Koch, D. D. (red.er),
Cataract and refractive surgery. Heidelberg: Springer Verlag, ss. 289-302.
Rosenfield, M. (2006) Refractive status of the eye. I Benjamin, W. J. & Borish, I. M.
(red.er), Borish´s clinical refraction (2:a upplagan). St. Louis: ButterworthHeinemann, ss. 3-34.
Rosenfield, M. & Chiu, N. N. (1995) Repeatability of subjective and objective
refraction. Optometry and Vision Science, 72(8):577-579.
Rosenfield, M., Logan, N. & Edwards, K. (red.er) (2009) Optometry: science,
techniques and clinical management (2:a upplagan). Edinburgh: Butterworth
Heinemann Elseiver.
24
Voke, J. (2010) Understanding the basics of ocular aberrations. Optometry Today,
50(3):41-45.
Zadnik, K., Mutti, D. O., & Adams, A. J. (1992) The repeatability of measurements of
ocular components. Investigative Ophthalmology and Visual Science,
33(7):2325-2333.
25
Bilagor
Bilaga 1 – Samtycke
2015-03-23
Informerat samtycke
Hej och välkommen till Linneuniversitetet och som möjlig försöksperson till mitt
examensarbete. Studien har till syfte att se om synfelet skiljer sig något om man gör
undersökningen i mörkt, dimmat eller ljust rum. Resultatet i studien kan appliceras på
optikerns kliniska vardag.
Så går det till
Jag kommer inledningsvis att göra ett test för att se om du har normala pupillreaktioner.
Skiljer sig pupillreaktionerna från det normala kommer du tyvärr inte kunna fortsätta
deltaga i studien.
Följande kommer jag att använda en objektiv metod för att mäta ditt synfel. Efter det
kommer jag att göra en synundersökning på dig i tre olika belysningar. Mellan
undersökningarna kommer du att få sitta och vänja dig vid belysningen i några minuter
samt att jag kommer att mäta storleken på dina pupiller.
Undersökningen kommer att ta ca 40 minuter och du som forskningsperson utsätts vare
sig för risker eller obehag.
Du kommer att vara anonym i rapporten och identifieras bara med ålder och kön. Inga
journaluppgifter eller annat kommer att läcka ut till obehöriga.
Jag har muntligt och skriftligen informerats om studien och har tagit del av ovanstående
skriftliga information. Jag är medveten om att mitt deltagande i studien är fullt frivilligt
och att jag när som helst och utan närmare förklaring kan avbryta mitt deltagande.
Jag samtycker till att deltaga:
………………………………………………….
Namn: ……………………………… Datum: ………………….
Födelseår/månad: ……/……
Man
Frida Thelandersson
Mejl: ft222bg@student.lnu.se
Kvinna
Handledare: Karin Lennartsson
Mejl: karin.lennartsson@lnu.se
I
Bilaga 2 – Journalblad
Namn, nr_________________________________
Datum____________________
Födelseår/månad ________/________
Man ( )
Kvinna ( )
Ögonsjukdomar:
Ögonläkare:
Hur ser du med nuvarande korr:
Hab visus:_H_______V_______bin
Pupillreaktion __________________
PD________________
Samsyn
Ja ( )
Nej ( )
Autorefraktor
H________________________________
V________________________________
Belysning 1 _______________
Pupillstorlek __H______________V_______________
H ________________________________ visus ____________
V_________________________________ visus ____________
Belysning 2 _______________
Pupillstorlek __H______________V_______________
H ________________________________ visus ____________
V_________________________________ visus ____________
Belysning 3 _______________
Pupillstorlek __H______________V_______________
H ________________________________ visus ____________
V_________________________________ visus ____________
II
Linnéuniversitetet
Kalmar Växjö
Lnu.se
III