1. No category

Reportage Sommar-VM Gotland 27-30 augusti 2015
Nedan finns reportage från respektive gren som representerades av Ringhals IF, på plats i
Visby, Gotland. Läs och njut…
Fotboll
DAG 1
Stämningen var god när Ringhals IF:s samlade trupp äntrade bussen som skulle ta oss österut mot
Oskarshamn. För trots ett ganska grådassigt väder vid verkets Infocenter, visade prognoserna på
att en strålande, solig helg var på antågande mot Visby lagom till vår ankomst. De flesta av oss i
fotbollslaget upprepade invanda mönster från högstadiet, och satte oss längst bak i bussen och
såg tuffa ut. Några vilsna boulespelare råkade – förmodligen av misstag - slå sig ned i närheten,
vilket vi var snälla nog att acceptera. Undertecknad överhörde en konversation mellan två av
dessa bredaxlade atleter, där de ondgjorde sig över boulekulornas oerhörda tyngd, och övervägde
att byta "sport" till boccia. Efter en stunds raljerande kom de dock fram till att boule var att föredra
och således ser det ut som att vi verkliga idrottsutövare tvingas dras med dessa individer i ett antal
Vattenfallsmästerskap till framöver.
Vid halv tre hade Ringhals representanter räknats in av samordnare Maria Weilgoni och vi rullade
ut som en enad, stark fotbollsförening som var på väg mot någonting stort. Ett 80-talets IFK
Göteborg, fast med något mindre talang och något mindre krävande jobb vid sidan av. Vad vi inte
visste var att vi skulle anlända, likt City och United, som två rivaliserande klubbar.
Det dröjde inte länge innan lagledare Patric Åkessons upplägg, med enbart ett deltagande lag,
möttes av stark kritik ifrån merparten - eller i alla fall den mest högljudda och äldre parten - av den
sjutton man starka laguppställningen.
Undertecknad intog en neutral ställning, men tyckte nog egentligen att det hade varit rätt gott att få
vila lite extra. Men måttlighet, i alla dess former, var snarare en synd än en dygd i det här
sällskapet.
Ytterligare ett par telefonsamtal senare var indelningen klar. Ringhals 1 skulle bestå av herrar
under 32 år, medans Ringhals 2 erhöll en desto ...hrm... erfarnare spelarlista, för att uttrycka sig
snällt.
Den kvällsliga båtfärden fortgick utan några större missöden och VM-truppen anlände samlad och
oskadd till ett becksvart Visby runt midnatt.
DAG 2
Efter knappt fem timmars sömn studsade de bägge lagen likt lärkor upp ur hotellsängarna, in till
frukostbuffén och senare vidare mot idrottsplanerna vid regemente P18 Gotland. Väl på plats
möttes det äldre gardet av tråkiga nyheter, då en miss i kommunikationen lett till en snöplig
walkover-förlust mot norrländska Voullerim. Så kan det gå.
Slutresultat Ringhals 2 – Voullerim 0-3 (WO)
Ringhals 1 – Umeå IF
Ringhals 1 hade dock inte tid att sympatisera med sina kära kollegor, för redo på plan stod ett
annat norrländskt gäng och blottade tänderna, hungriga efter att krossa arroganta sörlänningar;
Umeå IF. Vi äntrade planen likt ett knattelag, med en nyfiken kattunges grace försiktigt tassandes
över den gröna mattan - som om vi aldrig tidigare sett något liknande. Matchen blåstes i spel
klockan nio och vi var ett lag utan någon klar spelidé, i ett desperat behov av att skaka av oss
ringrosten.
Kreshnik jagar mål, men oopps bollen försvann…
Den styltiga inledningen till trots var det grabbarna från västkusten som dikterade tempot i
matchen. Norrlänningarna försökte att få igång sitt spel, men fick allt som oftast se sig besegrade
av kärnkraftsarbetarna i, de relativt snälla, närkamperna matchen igenom. Man kan säga att
intensiteten skvallrade om att det var en administrativ Vattenfalls-avdelning som stod för
motståndet.
Med övertag i bollinnehav lyckades vi skaffa oss en relativt komfortabel 2-0 ledning genom dubbla
mål av vår anfallare tillika superstjärna Kreshnik Kameraj. "Kresh" skulle turneringen igenom visa
sig vara en av de bästa nyanställningarna på instrument någonsin.
Men den idrottsliga psykologins vägar äro outgrundliga, och till följd av vår komfortabla ledning
sjönk lagdelarna bit för bit ned mot burväktare Strandbergs allt trängre målområde. Med dryga fem
minuter kvar dundrade Umeå in en frispark via ribban, men Ringhals täppte till försvaret, red ut
stormen, och tog hem den ack så viktiga premiären i gruppspelet.
Slutresultat: RIF 1 – Umeå IF 2-1
Ringhals 2 – GEAB
”Här, Gotland. Utskitet av kalk och vatten. Där, Ringhals. Hugget i granit.”. Så kunde det låtit om
Ernst-Hugo Järegård fått sammanfatta mötet dessa lag emellan. Men siktet verkade inte ordentligt
kalibrerat på våra kära kollegors fötter, som trots ett uppenbart övertag tog god tid att spräcka
Gotlänningarnas nolla. Att mannen som till slut klev fram, Jonas Olandersson, har en bakgrund
inom Rolfstorps GIF förvånar nog ingen som under sin karriär haft äran att möta sambalirarna från
Himledalen.
Längst till vänster:
Johan Brännehed i
en hård duell
Närmast:
Roland Kuenen ser
lite frågande ut
Slutresultat: Ringhals 2 – GEAB 1-0
Ringhals 1 - Motala
Motalas gul-svarta matchställ hade förmodligen sett sina bästa dagar komma och gå någon gång
under 80-talet, och detsamma gällde för många av de spelare som bar dem. Men våra
scoutrapporter höjde ett varningens finger, med rätta skulle det visa sig. Skenet kan bedra, och
gjorde också så i detta fallet. Vi tvingades riva, slita och bita oss fast i de anstormande östgötarna,
vars attackvågor aldrig verkade upphöra. Genom att nyttja sina fyra avbytare optimalt höll de sig
med ständigt fräscha ben på planen, redo att springa sönder vår defensiv. Hela laget, inte minst
våra mittfältsdominanter i Kvint, Mooe, Åkesson och Johansson, jobbade som om deras liv hängde
på matchens slutresultat. Trots denna starka laginsats gick vi till halvtidsvila med 1-2 i baken, och
medaljchansen dinglade nu oroligt på en skör, skör tråd.
Då, i gruppspelets kanske viktigaste match, klev "Kresh" återigen fram och visade att de stora
spelarna är som bäst när det verkligen gäller. En långboll ifrån backlinjen tas ned på bröstet av den
nitton år unge instrumentteknikern, kickas upp i luften - och strax utanför straffområdet, med två
försvarare hängandes på ryggen, fullbordar han en cykelspark. Vattenfallsmästerskapen kanske
vackraste mål i historien var ett faktum. Ett konstverk, som om det var möjligt att rama in, skulle
gått för ett sexsiffrigt belopp på Bukowskis. 2-2, och nu var det vi som hade momentumet.
Motalas tidigare fina passningsspel frös till is, och om man tittade noga kunde en nervös aura
skönjas runt var och en av de elva föredettingarna. Det var vår tur att hålla i taktpinnen. Och med
två minuter kvar på matchuret lobbas bollen in i Motalas straffområde, förbi målvakt och försvar för
att landa vid Patric "Berbatov" Åkessons fötter, som tofflar in den över mållinjen. Tre mål mot två,
och segern var ett faktum. Aldrig hade man kunnat tro att en sådan vilja och arbetsmoral kunde
finnas hos en trupp till större delen bestående av instrumentare och kontrollrumspersonal.
Slutresultat: RIF 1 – Motala 3-2
Ringhals 1 - Södertörn
Stämningen var hög efter segern över Motala. Nu gällde det bara att knyta ihop säcken mot ett
Södertörn, som i tidigare matcher pendlat mellan högt och lågt, och förlorat delar av truppen på
vägen. Men vi vägrade att be om ursäkt för deras gubbsträckningar eller övriga
tillkortakommanden, för fotboll är ett krig utan krigsrätt - och vi hade inga planer på att ta några
fångar på våran marsch mot ära och berömmelse.
Den första målet lät vänta på sig en liten stund, men när Ringhals väl tog ledningen öppnades
dammluckorna på vid gavel. Det mest minnesvärda var förmodligen backklippan Gustaf Perssons
tunga vristskott från mittlinjen, som om det inte fångats upp av nätmaskorna i Södertörns mål,
förmodligen misstagits för en rysk missil av de lokala radarstationerna.
Med 5-0 i halvtidsvila och 6-0 kort därefter var det fortfarande nerv i matchen, men då klev
undertecknad fram från sin högerbacksposition och säkrade segern och semifinalplatsen med två
läckra bredsidor som hamrades in likt de två sista spikarna i Södertörns likkista. Ytterligare två mål
slank in utav bara farten förbi den sörmländske målvakten, och slutresultatet fastställdes till 10-0.
Tre matcher, tre segrar, och hoppet om en medalj hade växt till en realitet.
Slutresultat: RIF 1 – Södertörn 10-0
Ringhals 2 - Trollhättan
Under de tio första minuterna visade Trollhättan upp ett spel som förde tankarna till den Sovjetiska
klapp-klapp-hockeyn under nämnda nations totala dominans på 80-talet. Vi som satt vid sidan av
hann knappt reagera innan det smällde till både en och två och tre gånger bakom den erfarne
keepern Carl-Hjalmar Wisberg. Efter denna minst sagt explosiva inledning drogs matchens tempo
ned drastiskt, och Ringhals 2 lyckades - överraskande nog - stå emot guldfavoriterna ganska bra,
och dessutom pilla in ett tröstmål innan slutsignalen ljöd.
Slutresultat: Ringhals 2 – Trollhättan 1-3
Ringhals 1 - Stockholm 1
Det är något speciellt med att möta Stockholm. Inte bara för att vi slagit ut dem två semifinaler i rad
under tidigare mästerskap.... eller jo, det är nog enbart därför.
Men historien av förlorade gruppspelsmatcher mot hufvudstadsborna skulle tyvärr upprepa sig.
Stockholm hade läst på sin läxa, och satte en man på att punktmarkera Kameraj matchen igenom.
Taktiken visade sig vara effektiv, och trots att vi på grund av de tidigare resultaten kunde spela
avslappnat och utan press, så blev uppförsbacken alltför tuff när det inte gick att etablera ett
ordentligt spel på den offensiva planhalvan. Vi tvingade se oss besegrade av ett lag, som i alla fall
för tillfället, var det bättre. Och även om matchens resultat skulle visa sig vara obetydligt, så gör
det alltid lika ont att förlora mot män som måste använda sig av engelska termer för att förklara vad
de jobbar med.
Slutresultat: Ringhals 1 – Stockholm 1 0-2
Ringhals 2 – Stockholm 2
Då jag tyvärr inte fick äran att se denna match, så frågade jag en god vän om det var något
speciellt med målen i matchen som man kunde skriva om. Till svar fick jag; ”Det speciella är att de
överhuvudtaget lyckades göra mål med det spelarmaterialet.”
Utöver det balanserade citatet fick jag även höra att Roland Kuenen stått i vägen för vad som
skulle blivit Tomas Krans snyggaste mål i karriären (oklart hur mycket det egentligen säger om
saken). Ett helvolley direkt på hörna, som istället för att gå in i mål, träffade holländarens ändalykt
och for ut till inspark. ”Den hade gått in.” sade Kuenen konstaterande till sin lagkamrat efteråt.
För oss som spelat fotboll med ”Kransen” tidigare kan det dock vara svårt att veta vad skottet
verkligen var ämnat för, då det annars inte är ovanligt att man tvingas ta emot hans stenhårda
passningar i midjehöjd.
Segern inkasserades enligt plan. Men tyvärr fick de så kallade ”Moraliska silvermedaljörerna”
lämna turneringen, då Voullerim ”spelat” till sig andraplatsen i gruppen bakom Trollhättan.
Ringhals lag 2
Övre raden: Johan Brännehed, Roland
Karlsson, Jonas Olandersson, Håkan
Johansson, Roland Kuenen
Nedre raden: Mattias Åkesson,
Christian Olesen, Carl-Jalmar Wisberg,
Thomas Krans
Slutresultat: Ringhals 2 – Stockholm 2 3-0
DAG 3
De flesta av oss hade kommit undan fredagskvällen hyfsat, men en del såg ut att ha åldrats ett
decennium eller två bara över dagen. Bland dem vår gigant på mittfältet; Robin Mooe, som under
kvällen slagit följe med en löpartalang vars ”groteskt stora armar, var så stora att det inte ens var
snyggt.”, för att citera Mooe själv. Nämnda löpare hade vid den obligatoriska frågan ”Hur mycket
bänkar du?” svarat genom att lyfta upp en bänk ovanför huvudet, kastat den i havet, och säga; ”En
hel”. Väl talat.
Ringhals 1 - Voullerim
För den kanske första gången i turneringen låg det ett visst favorittryck på oss. Voullerim hade,
utan att imponera och på ett moraliskt tveksamt sätt, tagit sig till semifinal - och dessutom gjort det
på bekostnaden av våra egna kollegor. Vi hade inget annat val än att hämnas dem. Vi skaffade oss
relativt fort ett tvåmåls-överläge, och när Åkesson med femton minuter kvar av matchen stegade
fram och slog in 3-0 på straff – medans vilda diskussioner fortfarande pågick om vem som
egentligen skulle slå den – såg det onekligen ut som att vi givit Voullerim ett respass till någon av
de alla gudsförgätna vattenkraftstationerna i den norrländska ödemarken.
Men nummer nio i motståndarlaget hade andra planer, och dunkade med sex minuter kvar in ett
vristskott från snäv vinkel. En lyckoträff, trodde vi. Men när de två minuter senare fick en frispark
precis utanför straffområdet får nian till en likadan träff, denna gång riktad mot vår målvakts högra
kryss. Själv var jag övertygad om att den skulle gå in, men en fantomräddning signerad Strandberg
– vars blåmärke på underarmen kommer att synas en lång tid framöver – gjorde att vi på ett tryggt
manér kunde ta oss vidare i turneringen.
Om Strandberg då vetat att nämnda spelare senare skulle mala på om den där förbannade
frisparken större delen av bankettkvällen, så kanske han hade släppt in den med vilje. Hur som
helst var vi i final - igen! En tradition man lätt kan vänja sig vid.
Slutresultat: Ringhals 1 – Voullerim 3-1
Ringhals 1 - Trollhättan
Trollhättan tog sid vidare till final genom en övertygande 3-0 seger över Stockholm 1, och
resultatet skvallrade om uppgiften vi hade framför oss. Västgötarna var sammansvetsade från
otaliga träningspass och korpenmatcher, vilket märktes när matchen blåstes till spel. Precis som
mot Motala fick vi riva och slita, men grabbarna i Trollhättan tog inte bara emot, de gav också
tillbaka med råge. När jag för en gångs skull lyckades med en klackfint och erhöll skottläge låg jag
en tiondels sekund senare på backen och mumlade – med gräs i munnen - ”Ditt jävla svin.” till
antagonisten. En olycklig studs, en miss i kommunikationen och ett välplacerat skott senare var
guldet – precis som förra året – i Trollhättans händer. Det tar emot att säga att det var det bättre
laget som vann, men så var det.
Slutresultat: Ringhals 1 – Trollhättan 0-3
Men målet med resan, att ta medalj och ha jäkligt kul på vägen, var redan uppfyllt – och då var inte
ens banketten avklarad! Under stora ovationer gick vi stolt upp på podiet för att ta emot vår
silvermedalj, för att sedan – likt slagna hjältar – halta vidare mot hotellet och den annalkande
kvällen. Tack till alla er som stöttade oss på vägen, vi ses nästa VM!
Ringhals lag 1
Övre raden: Andreas Strandberg,
Kreshnik Kameraj, Fredrik Johansson,
Gustaf Persson
Nedre raden: Robin Mooe, Alexander
Johnsson, Christian Olesen, Jonas
Kvint, Patrik Åkesson
Vid pennan//Alexander Johnsson
Brännboll
Det var 6 lyckliga deltagare ifrån Ringhals IF som berikade brännbolls-VM på Gotland. Dessa var
Sara W, Johan P, Christer A, Linda A, Urban J och Maria W som även var reseledare.
Detta unika gäng hade en träff innan VM och tränade vilt under denna träff. Resultatet lät sig inte
dröjas och resulterade i en muskelbristning samt träningsvärk utan dess like.
Laget hade för få deltagare så vi fick slå oss samman med Sundsvall och bildade laget
”Ringhals/Sundsvall Go Go Go”.
Sjukt taggade på fredagen erhöll laget sin första förlust av tre direkt på morgonen samt en ny
muskelbristning.
Med lite taktiksnack och peppning så vann vi vår enda match på eftermiddagen.
Vi var kanske inte bäst på plan men väl utanför med en massa gött skratt och en fantastisk
gemenskap.
Det var en kanonresa som är oförglömlig.
Brännbollsgänget
värmer upp inför
stundande match
Längst till vänster:
Maria Weilgoni, Sara
Wennberg, Linda
Andersson och Christer
Almén
Närmast:
Ändalykten på en
spänstig Urban Jansson
Vid pennan//Christer Almén
Löpning:
Sommar-VM innehåller 4 olika löplopp; först ut på fredagen var terrängloppet på 3 eller 5 km
beroende på klass, på eftermiddagen var det sedan dags för långloppen, 10 eller 15 km, där hela
12 föreningar fanns representerade. På lördagen var det dags för den avslutande terrängstafetten
på 3x3 km.
Fredagen startade med terrängloppet på förmiddagen. 3 km för damer och herrar 50- resp. 60.
Herrseniorer och herrar 40 sprang 5 km. Marie Arnesson tog guld på beundransvärda 12:44 och
Annika Nilsson tog silver, båda i damseniorklassen. Snabbast på 3 km bland herrarna var Mikael
Nilsson från VIF Luleå och på 5 km var Patrik Gustavsson, VIF Trollhättan, snabbast.
Marie Arnesson mot mål som
vinnare i terränglöpning 3 km
Långloppet på 15 km, som också ingår i Vattenfallklassikern, hade 82 anmälda, varav 72 startade.
Loppet som gick i strålande sol, värme och blåst startade på Visborgsslätt för att sedan gå utför
den lååånga Färjeleden, utmed hamnen och ringmuren och bortåt Gustavsvik innan det var dags
för vändning och samma sträcka tillbaka med den lååånga backen uppför. Patrik Gustavsson från
VIF Trollhättan sprang på imponerande 55:49. Marie Eliasson tog hem ett brons till Ringhals i
damklassen, vann gjorde Ulrika Bäckström från Forsmarks IF.
I samband med målgången på 15 m sprang Marcus Ljungström hem sin 9:e Vattenfallsklassiker.
Det andra långloppet på 10 km startade samtidigt och här var det 56 av 68 anmälda som startade.
Bansträckningen var den samma som 15 km, men med vändning vid ringmurens bortre hörn.
I damklassen (DS) tog Marie Arnesson ännu ett guld och Annika Nilsson tog ett silver, detta efter
lite ”peppning” att klå tjejen som låg 2:a ett par kilometer före mål. I den andra damklassen (D40)
var det ytterst nära att Ann Löfvander tog hem ett brons. Herrklassen (HS) vanns av Markus Bäck
från VIF Stockholm på 36:03.
Längst till vänster:
Åsa Albrektsson, Eva
Severinsson och Andreas
Bengtsson
Närmast: Marie Eliasson,
som kom 3:a i långloppet
Till vänster: Arne Svensson
(gul tröja) med sällskap
Närmast: Jan Smidje
Löpningen avslutades på lördagen med terrängstafett på 3x3 km. Ringhals hade ett dam- och ett
herrlag. För åskådarna var det överväldigande att se Marie Arnessons lätta kliv när hon som första
löpare (t o m före första herre) kom in för byte till Ann Löfvander. Ann behöll betryggande Ringhals
ledning innan hon bytte över till Annika Nilsson, som sprang sista sträckan. Det slutade med att
Ringhals damer vann överlägset på 49:40, hela 1:46 bättre än VIF Stockholm, lag 3.
På herrsidan vann VIF Stockholm lag 1, följt av VIF Trollhättan lag 1. Ringhals herrar blev 6:a.
I herrstafetten gjorde Uppsalas tredjelöpare en riktig bragd då han ett par minuter före växling bytte
från fotbollsskor till löparskor och hoppade in och sprang sista sträckan.
Vinnarna i stafetten:
Annika Nilsson, Ann Löfvander
och Marie Arnesson
Överlag gjorde Ringhals mycket bra ifrån sig med hela 6 medaljer i bagaget efter löpningen.
Härligast är ändå att det är ok att delta oavsett resultat eller som det sägs ”Nog finns det mål och
mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.”
Vid pennan//Maria Andersson och Åsa Albrektsson
Boule
Här kommer en resumé från fyra ”Boulenybörjare”.
Efter en trevlig busstur genom småländska skogarna gick vi på färjan i Oskarshamn. Hotellet
Scandic låg väldigt nära som tur var och vi checkade in efter midnatt. Nattsömnen blev inte så lång
men några timmar blev det.
Fredag morgon vaknade vi upp till regn och hoppade tacksamt på ”Rocktåget” till cykeluthyrningen
och började vår färd ”MOT BOULESKOGEN”.
På fredagen startade vi med att spela dubbel kl 09.00 och höll på till 16.30, efter 6 spelade
matcher. På lördagen spelade vi trippel (5 matcher) och då höll vi på mellan kl 08.30–ca 14.30.
Nu ska vi ge vår ”Branch Master” Ulf Lindell positiv feedback.
- Tack vare påminnelsen hade vi riktiga bouleklot att spela med. Vi hade ju packat ner bocciaklot i
våra resväskor.
- Bra att han gjorde indelningen av lagen och anmälde oss till både dubbel och trippel. En del vi
pratade med valde själva och var då bara med i dubbeln på fredagen.
Särskilt tack till trippellaget Lindell, Johansson & Maurits som påminde en del av oss om att det var
klot vi spelade med och inte ”Boll”.
Vi har under dessa underbara soliga dagar upptäckt att boule är en social gren. Under matchens
gång, som kan pågå upp till ca 45 minuter, hinner man prata med motståndarlaget (för den som så
önskar).
I vissa av våra matcher fick vi kalla in domaren ett antal gånger då vi inte kunde avgöra vilket lag
som låg närmast ”lillen”.
Ringhals fick med sig några fina valörer hem:
Guld i dubbel till Ulf Lindell & Lars Mauritsson.
Guld i trippel till Ulf Lindell, Lars Mauritsson och Mats Johansson.
Silver i trippel till Magnus Björcke, Lars ”Vargen” Nilsson och Magnus Lindvall.
Lars Mauritsson och Ulf Lindell
Magnus Lindvall, Lars Nilsson, Ulf, Lars och Mats Johansson
(saknas på bild gör Magnus Björcke)
Stort grattis till dessa proffs!!!!
Övriga kämpade väl men nådde inte så långt som herrarna ovan.
Vi amatörer upptäckte dock att vi saknade något under spelets gång så nästa VM tar vi med oss
basker, pinne bakom örat, den lille handduken och talmetern för det är ju millimetrar det handlar
om….
Då kommer det att glänsa runt halsen på oss också ska ni se!!
Tack för ett bra arrangemang, ni som ordnade resan för oss Ringhalsare. Det var kanon!!
Vid pennan//Helén Bärlund, Monica Sterngård, Gun Hulthén & Malin Bertilsson
Orientering
Som sin vana trogen plockar Ringhals orienterare hem medaljer vid Vattenfall mästerskapen.
Tävlingarna avgjordes i anslutning till arenan med alla andra idrotter. Dessutom passade Mikael
Nilsson på att ta ett vägval över Boule banan för att visa upp orienterarnas framfart.
Orienteringen avgörs över två dagar då man inleder första dagen med en medeldistans orientering
med vanlig minutstart. Redan då hade Ringhalsarna positionerats sig med Marie Arnesson-Galler i
ledningen i Dam klassen, Jimmy Hägg som 3:a i Herrklassen och Mikael Nilsson och Owe
Andersson som 4 och 5 i H40 klassen.
Andra dagen avgörs med så kallad jakt start där den i ledningen startar först och är ett jagat
villebråd av efterkommande löpare som startar den tid som de ligger efter från första dagens
löpning.
Marie sprang stabilt även andra dagen och kunde kvittera ut
ytterligare en guld medalj utöver de hon erhöll vid vanliga
löpningen. 4 guld blev det för Marie i år.
Grattis !
Marie Arnesson-Galler
Jimmy Hägg
Jimmy hade en avslutande lång bana på 7,8 km
och bitvis klurig orientering. Han visade att
orientering kunskaperna sitter i och sprang in
som tvåa i Herrklassen.
Desto mer dramatiskt var det bland H40 gubbarna. Mikael och Owe startade med bara
4 sekunders mellanrum, det var 50 sek fram till 3:e platsen och dryga 2 minuter till silver platsen.
Jakten startat och Mikael och Owe startar i ett frenetiskt tempo! Det vi inte ser är att redan vid
första kontrollen har tredje mannen missat och ser våra ryggar när vi ångar på mot andra
kontrollern.
Vid fjärde kontroller kommer missen. Owe och Mikael försöker
gena och ta kontrollen snabbare men har inte koll på riktningen. Väl
där vid letandet se vi löparen som startade på silver plats. Men han
letar efter 5:e. Vicket snurr! Efter en 4 minuters bom hinner även
Jonny, som sett våra ryggar passera, upp oss och kommer senare
att ta silvermedaljen. Då Mikael och Owe hittar 4:e kontrollen är vi
nästan upphunna av löparen på 6:e plats så då var det fara för medaljerna igen.
Men med avslutande stabila kontrolltagningar springer Mikael
ifrån och tar bronsmedaljen, Owe tar en fjärde plats.
Birgitte Aronsson deltar i Öppenklass och blir där 2:a.
Birgitte Aronsson
Mikael Nilsson och Jimmy Hägg,
nöjda medaljörer
Bra jobbat alla!
Vid pennan//Owe Andersson
Sammanställning medaljer - 14 medaljer blev det totalt
6 st Guld
Orientering, terräng 3 km och löpning 10 km - Marie Arnesson-Galler
Boule dubbel - Ulf Lindell & Lars Mauritsson.
Boule trippel - Ulf Lindell, Lars Mauritsson och Mats Johansson
Stafett terräng dam – Marie Arnesson-Galler, Ann Löfvander och Annika Nilsson
6 st Silver
Terräng 3 km och löpning 10 km - Annika Nilsson
Orientering HS – Jimmy Hägg
Orientering Öppen klass – Birgitte Aronsson
Boule trippel - Magnus Björcke, Lars ”Vargen” Nilsson och Magnus Lindvall
Fotboll herr – Andreas Strandberg, Kreshnik Kameraj, Fredrik Johansson, Gustaf Persson, Robin
Mooe, Alexander Johnsson, Christian Olesen, Jonas Kvint, Patrik Åkesson
2 st Brons
Orientering H40 - Mikael Nilsson
Klassikerloppet 15 km – Marie Eliasson
Rast, vila för några av oss Ringhals IF:are