1. No category

VÄGSJÄL
KYRKTORGET 4 2015
BOKMÄSSAN I BK
ANN HEBERLEIN
OLLE CARLSSON
IRMA SCHULTZ-KELLER
EMIL JENSEN
MARTIN LÖNNEBO
Göteborg
GUSTAF OLSSON
Betlehemskyrkan Göteborg | Vasagatan 26–30
Betlehemskyrkan är en öppen kyrka som välkomnar alla till
gudstjänster och samlingar. Aktuell information och programblad finns i kyrkans reception och på www.betlehemskyrkan.se.
Församlingen tillhör Equmeniakyrkan (tidigare Svenska
Missionskyrkan) och välkomnar som medlem den som
bekänner sin tro på Jesus Kristus som Herre och Frälsare.
Pastorer
Göran Zettergren
församlingsföreståndare
031-339 30 63, 0736-555 801
goran@betlehemskyrkan.se
Agneta Wallenstam
vice församlingsföreståndare
031-339 30 64, 070-496 14 88
agneta@betlehemskyrkan.se
Elin Alm
pastor, föräldraledig 2015
Skander Kurtin
vik pastor
076-947 54 10
skander@betlehemskyrkan.se
Svante Mjönes
krogpastor, fängelsepastor
070-300 06 52
svante@betlehemskyrkan.se
Cissi Glittvik
studentpastor
0702-110 120
cissi@betlehemskyrkan.se
Diakoni
Malin Molin
diakon
031-339 30 71
malin@betlehemskyrkan.se
Barn & Ungdom
Magdalena Gustafsson
diakon, inriktn barn & unga
031-339 30 74, 0736-555 803
magdalena@betlehemskyrkan.se
Mattias Vad Jensen
musikpedagog, konfirmation
031-339 30 62, 0736-555 802
mattias@betlehemskyrkan.se
Musik & Kultur
Ulrika Henkelman
vik församlingsmusiker
031-339 30 70
ulrika@betlehemskyrkan.se
Maria Larsson
musik, kultur & samhälle
031-339 30 76
maria@betlehemskyrkan.se
Expedition
Erik Dahlbergsgatan 11b
411 26 Göteborg
031-339 30 60 (växel)
exp@betlehemskyrkan.se
Receptionen på kyrktorget
031-339 30 72
öppet under terminstid
må-to 10-19.30, sö ca 10-13
Tobias Törnkvist
kommunikatör, administratör
031-339 30 61
tobias@betlehemskyrkan.se
Susanne Rikner
husmor
031-339 30 69, 0736-555 808
susanne@betlehemskyrkan.se
Eva Larsson
ekonomichef
031-722 58 52
eva@betlehemskyrkan.se
Monica Kjellberg
ekonom
031-339 30 75
monica@betlehemskyrkan.se
Församlingsnummer: 4229
Plusgiro 4 81 20-0
Bankgiro 514-8770
Bg Equmenia i BK 343-74 15
Jonas Alriksson
fastighetsansvarig
031-722 58 55, 070-626 97 49
jonas@betlehemskyrkan.se
Bengt Westrander
vaktmästare
076-277 74 55
Ordförande
Magnus Sundemo
tel 031-82 53 20
Vasahemmet
Karl Gustavsgatan 12a
411 25 Göteborg
031-722 59 00 (växel)
Fredrik Alm
verksamhetschef
031-722 59 02
fredrik@vasahemmet.se
Friluftsgården Solviken
Susanne Rikner
bokning och skötsel
031-339 30 69, 0736-555 808
susanne@betlehemskyrkan.se
Lövgärdets
Missionskyrka
Rosa Huset
Rosmaringatan 53
424 47 Angered
031-330 33 59
Mariakyrkan
i Hammarkullen
Bredfjällsgatan 1
424 35 Angered
031-731 69 05
Kyrktorget nr 4 2015 med Vägsjäl
Redaktion Karin Careborg, Cecilia Gullberg, Maria Larsson, Fia
Sandborg, Lars-Gunnar Sundin, Tobias Törnkvist. Form Tobias
Törnkvist. Ansvarig utgivare Carl-Göran Ekberg. Omslagsbild
Irma Schultz-Keller. Foto: Tina Axelsson. Tryck Ineko, Göteborg
2015 Manusstopp nästa nr 1 nov 2015
Samtal och välsignelse
– nära och långt borta
Jag sitter vid köksbordet och läser Sändaren från den 19 augusti.
Jag stannar upp vid ett reportage från Kina, med rubriken Kyrkor i
Kina tvingas plocka ner sitt kors. På bilden ser jag en kollega och vän
stå utanför en kyrka som jag för ett antal år sedan hade förmånen att
besöka. Kvinnan heter Ge Baojuan och hon är pastor i en växande
kyrka. Enligt reportaget finns det idag betydligt fler kristna i Kina än
medlemmar i det kommunistiska partiet.
Budskapet i texten är annars det tragiska att regimen är så pass
orolig över denna utveckling att man under den senaste tiden rivit
många kyrkor och tvingat andra att plocka ner korset. Denna kyrka
är stor och på hustaket satt ett stort rött kors som nu är nedtaget och
som på bilden stod lutat mot väggen jämte pastor Ge. Regimen tror
att man på det sättet kan stoppa kyrkans tillväxt, vilket förmodligen
är omöjligt. Idag räknar man med minst 100 miljoner kristna i landet
och en stor del av dessa är medlemmar i underjordiska kyrkor.
Pastor Ge har varit i Sverige vid ett flertal tillfällen. Vid ett av
dessa hade jag förmånen att ha henne som gäst i vårt hem. Också då
satt vi vid köksbordet och nog verkade Ge först lite misstänksam mot
det som Agneta och jag dukat fram men ganska snart fick hon en
stor aptit vilket gladde både henne och oss!
Vi fick också ett nära och innerligt samtal om våra livs olika
förutsättningar i hem, kyrka och samhälle. Mitt liv blev berikat i det
mötet. En modig kvinna som vigt sitt liv åt att tjäna sin medmänniska och Gud under ofta besvärliga förhållanden.
Mina tankar går även till en av Missionskyrkans kyrkokonferenser
i Stockholm. Gudstjänsten avslutas med att Ge går fram i sin fulla
längd, ca 155 cm och nedkallar välsignelsen! Hon sträcker upp sin
arm i luften och rösten är tydlig och klar. Även om vi inte förstod
hennes språk så gick budskapet fram. Vi har en Gud som vill välsigna
oss nära och långt borta.
Inför en ny termin i vår kyrka får vi be om Guds välsignelse över
vårt land, vår stad och vår församling. Vi får be om mod och tjänandets gåva. Vi får glädjas över de möjligheter som blir våra i det nära
samtalet i den lilla gruppen och gemenskapen i en välfylld kyrka.
Och på tal om korset. Den japanske missionären och författaren
Koyama skriver: ”Vi kan raka Jesus. Vi kan sätta slips på Jesus. Vi kan
sätta på honom ett par glasögon och placera en Sony transistor i hans
hand. Men om vi sätter ett handtag på hans kors. Så han kan bära
det som en affärsman bär en portfölj, då har kristen tro förlorat sin
grundval.”
Göran Zettergren
Församlingsboken
Vigsel
Johan Öqvist & Åsa Mullback
2015-06-13 i Betlehemskyrkan
vigselförrättare: Göran Zettergren
Carl Sundemo & Cecilia Svensson
2015-06-13 i Rävlanda kyrka
Olle Berglund & Karin Sundemo
2015-07-11 i Undersåkers kyrka
vigselförrättare: Göran Zettergren
Till Herrens vila
Olof Josefsson
f. 1931-09-17
d. 2015-04-21
Officiant vid begravningsgudstjänsten:
Göran Zettergren.
Elsa Olsson
f. 1917-12-30
d. 2015-06-13
Ankie Lagerborg
f. 1938-12-10
d. 2015-07-10
Begravningen ägde rum i
Hagakyrkan.
Ingemar Asplund
f. 1935-08-13
d. 2015-08-09
Tack alla ni som
medverkat till att vi
kunnat skicka så mycket
till Kongo!
I mitten av maj fanns en liten “Kongoutställning” på kyrktorget med vackra
babykläder, babyfiltar i glada färger och
mönster. Där fanns också en stor låda
med bandage och handdukar. I början av juni packade vi ner allt och 15
välfyllda banankartonger kördes upp
till Equmeniakyrkans depå i Olsfors för
vidare transport till Kongo.
Vi fortsätter att tillverka babykläder
och riva bandage av gamla lakan. I maj
nästa år packar vi Kongolådor igen. Vi
behöver gamla lakan och påslakan, vita
och kulörta dessutom bomullstyger och
garn. Ställ det i receptionen så tar vi
hand om det. Allt som skickas behövs!
Välkommen att hjälpa till att fylla nästa
års Kongolådor
Syföreningen
Olof Josefsson,
till minne
Kyrktorget ber mig skriva något till minne
av Olof Josefsson. Det gör jag förstås gärna.
Olof var en viktig person också i mitt liv –
som i mångas. När jag får frågan kommer
jag omedelbart att tänka på en tidningsartikel om Olof med rubriken: Mannen som
byggde en sjö. Det är väl inte det viktigaste
som kan sägas om Olof, att han byggde en
sjö, men det var ju vad han gjorde i Kuvarp
– för barnens skull som han själv sa. Det var
viktigt för Olof att bygga för barnen: en sjö,
en gudstjänst för alla åldrar, en gemenskap
kring Jesusorden att barnen är störst. Ibland
talade han om generationsekumenik. Alla
skulle kunna vara med.
Min första kontakt med Olof skedde på
1970-talet. Då inbjöd Olof pastorer, diakoner
och församlingsanställda till förbönskurser
på Kuvarp. Idén med kurserna var att vi som
deltog skulle öva den personliga förbönen
med handpåläggning i en nattvardsandakt
i ring där vi också välsignade varandra. Ett
sparat citat från Olofs undervisning: ”Om inte
vi har välsignande händer, så finns det andra,
som lägger händerna på människor”. Olof
reste också de här åren i församlingar med
ett bibelforum om Jakobsbrevet. Typiskt och
tänkvärt! I Jakobsbrevet är vi nära den tidiga
kristendomen. Ännu ett citat från Olof: ”Jag
tror på tron från tidig kristendom, den stora
glädjen att Gud och människor är syskon...”.
Olof hade ett personligt språk, ett vägvisande, men ändå inte alltid helt tydligt eller
genomskinligt. Han ville inte bara ge ord
envägs, han ville samtal. Det han sa skulle
väcka frågor, också motstånd, bli ord att gå
med lång väg. Tillfällighetsord, modeord
undvek han. Han tänkte långsiktigt.
När jag bläddrar tillbaka i sparade papper,
protokoll och texter från Kuvarp ser jag att
Olof hela tiden är igenkännbar i det han
säger. Ord som ömhet, gemenskapsunder,
Jesusglädje, att leva i det givna och flera sådana finns med hela tiden. Ett ord som han
älskade och ofta återkom till var den gamle
kyrkofadern Tertullianus ord om de första
kristna: ”Se, hur de älskar varandra”.
Olof – och medhjälpare – byggde också
ett kapell. Kuvarps pärla. Ett kapell där man
ser långt ut över blänk av sjö och skog och
fjärran höjder. Det lyste om Olof när han
fick tala om kapellet som är byggt av ”sådant
som blev över” på annat håll. Kyrkfönster
från Betlehemskyrkan, provfönster, klinkersgolvet som han fick övertala sig till från
en golvfabrikant, kaminen i entrén från ett
gammalt missionshus, nattvardsbordet från
Linköpings gamla missionskyrka, dörren in
till kyrkrummet från Ölsremma kyrka.
Lukas evangelium var Olofs favorit bland
evangelierna. Barnens, kvinnornas och de
marginaliserades evangelium. Fyndigt var
det att komma på att Lukastexterna i Nya
testamentet, Lukas evangelium och Apostlagärningarna, 52 kapitel, blev läsning för
ett helt år ett kapitel i veckan. Vem behöver
mer? Mindre?
Olof blev som ny pastor tjänsteplacerad i Strömstads missionsförsamling; fem
år i början av 1960-talet var han pastor i
Immanuelskyrkan i Jönköping; sedan blev
det Betlehemskyrkan mellan 1965 och 1980.
Olof berättade gärna att hans önskan till
Betlehemskyrkan var att få arbeta med små
grupper – omsorgsgrupper – i församlingslivet. Han ville samtal, bön tillsammans,
måltid tillsammans. Han ville mänskliga möten där liv och tro kunde delas. Den vägen
växte också Kuvarp fram – en gruppgård där
man kunde mötas och få lite mer tid med
varandra under en helg eller några dagar. I
Betlehemskyrkan är förstås Olofs namn också förbundet med Lövgärdet och Solviken.
Han var en byggare, han byggde med idéer,
men också med handakraft.
”Det är Olof ”, brukade han säga när han
hördes av på telefon. ”Det är Olof ”. Nu
hörs han inte längre av i telefon, men hans
stämma har ändå inte tystnat. Nu har han
gått hem ”för att vara hos Herren”.
Carl-Göran Ekberg
Tack Carin!
Efter mer än 25 år som anställd i
Betlehemskyrkan så har Carin Åkesson
valt att avsluta sin tjänst för att gå vidare till nya utmaningar. I gudstjänsten
den 27 september är Carin med bland
de som medverkar och i samband med
det efterföljande kyrkkaffet avtackar
vi henne. Carin försvinner dock inte
helt från Betlehemskyrkan i och med
detta, utan kommer bland annat att
fortsätta leda Sångensemblen Iris.
BOK MÄSSAN
I BK
����
Jag längtar till dagen då
trösklarna till rum
som kyrka, akademi, scen och terapi
är så nednötta att man inte kan känna igen dem
nednötta intill oigenkännlighet, obefintlighet, intighet
nednötta av flödet och springet
hos vilsna själar och trötta fötter
in och ut, ett flöde som aldrig tar slut
och snabba möten i dörrn
bara nån minut över en kaffe i en paus
och dig har jag aldrig sett förut
sen vidare
till från och till till, ihop och isär
varthän behov och längtan i livet bär
vill vara där
i rum som tar mig vidare
genom musik, poesi, dramatik och psykologi
med en existentiell effekt
i dig och i mig
och en existentiell doft
som av teologi och filosofi
vill vara där
i skärpan inuti som analyserar och väljer
det som vi längtar tillbaka till
och fram emot
vill vara där
och längtar dit
I samband med Bok- & biblioteksmässan i Göteborg varje år, bjuder vi in till programkväl­
lar med kultur/teologi/sceniska uttryck. I år är vi lite särskilt stolta över vårt program, där
du bland andra möter Olle Carlsson, Martin Lönnebo, Ann Heberlein och Emil Jensen. Läs
om programmet i det här numret av Vägsjäl. Vi vill också passa på att tacka alla skribenter för
engagerade texter! Läs, som sagt, och välkommen till Betlehemskyrkan, onsdag – söndag 23-27
september. Jag kommer att vara där, och jag hoppas att du också kommer att vara det!
Maria Larsson
4
BoKmässan i BK arrangeras
av Betlehemskyrkan i samarbete med Bilda, Din Bok,
Verbum, Studentprästerna
i Göteborg och Albert
Bonniers förlag.
Onsdag 23 sept 19.00 – DIN ÄR JAG ÄN
Väckelsesångskonsert. En berättelse om när väckelsen kom till lilla Tutaryd i Småland.
En historia om en sång som ingen någonsin kunde glömma. Medverkande: Kent Andersson, Lars Broman,
Ludvig Lindelöf, David Oest och Lotten Zimmergren.
Entré: 60 kr.
Till Betlehemskyrka
Hej! n Göteborg
mitt i sommaren 20
15
och min
syster K
lara Zi
och lite
mmerg
vemodi
ren. En
g
b
etraktel
humori
kom til
Hoppas att sommar
se över
stisk
en varit bra! Jag heter
l Smål
t
i
d
a
e
Lo
n
n
tte
n
d
n
. är väck
Zimmergren. Jag är
elsen
cellist och kyrkomus
iker, och
Det kän
tillsammans med fy
ns väld
ra andra musiker ko
igt rolig
mmer jag
ten i Be
till er och har konsert
t att gö
tlehems
i samband med bokm
ra den
kyrkan
ässan!
här kon
mycket
Onsdagen den 23 se
!
Ja
serg
h
i
p kl 19.00. Jag vill
a
B
r
e
s
t
u
l
e
ttit och
hemsky
på detta sätt
ning oc
ö
berätta lite om kons
v
r
k
a
t
a
n, både
orgel
h faktis
erten och hälsa er al
under m
kt lite d
la varmt
hos er o
i
välkomna!
n
å
u
o
t
c
bildh då nu
ch kän
ner här
också. Ja
frikyrk
e
t
t
g
s
t
l
r
a
i
g
vs
liga arv
s släkts
. kap me
Rubriken för konsert
d
mitt
en är ”Din är jag än
”. Namnet
När jag
kommer från en ga
bestäm
mmal väckelsesång,
de mig
eller som de
den här
för att g
också kallas, läsars
tiden, s
ånger. Den här sång
öra ett p
å gjorde
en, som är
rogram
vjuade
från 1920-talet, ha
ja
g
om
m
l
i
t
in papp
e
r sjungits i min slä
r
e
s
e
arch. Ja
a, Hans
kt sedan dess
kyrkom
g
och är därför så förk
i
n
Z
terimmerg
usiker
nippad med min fa
ren, som
i hela s
milj och med
et om d
i
t
h
framförallt min fa
t
a
l
i
r
v
varit
en här t
. Han b
rfar, att vi numera
erättad
iden fö
kallar den
skrivit
e myck
r mig o
för ”vår sång”. I ko
n
ch han
ed på n
nserten kommer vi
har des
oter, fle
att framföra
na som
sutom
ra av de
flera av de här gam
t
i
d
igare ba
la läsarsångerna oc
gamla
h de varvas
läsarså
ra sjun
gehör. Ja
sedan med textläsn
ngergits och
g prata
ing. Texterna är sk
t
r
d
a
d
e
erats vi
också m
rivna av mig
gav mi
dare på
ed min
g inspe
farbror,
lninga
r, foton
Rolf, so
m
och ann
at mate
r
i
e
l om
gren. Jag h
ar Zimmer
k
s
s
d
O
ti
r
o
å
to
s
s
p
a
d
p
pas a
trumentera
min farfar
har v
tt m
ad och ins
er
en
ånga
g
M
a
n
!
a
s
r
rr
tå
a
m
rs
r
ä
fö
a
en
ed
ik
vill k
m
s
i
h
u
v
r
m
M
ä
a
h
l
er
u
s
rr
ning
sika
omm
gen
t. Gita
n
å
g
li
S
!
öj
rt
n
m
a
la
a och
k
ter, K
r ock
ng så
s
å
troget som
s
j
u
ch
lyss
s
O
e
n
o.
å
n
n
s
g
ia
n
p
f
t
n
h
e
fi
r
na! J
A
oc
r
å
et
, Lar
llo
n sa
nder
rna. D
te
x
ag
te
s
h
s
m
även fiol, ce
s
oc
j
u
s
B
en
t
g
o
n
l
n
r
å
n
i
s
o
g
,
g
man
er, L
som
a me
ntrum
osviss
ce
tr
e
a
d
lv
n
u
jä
s
s
d
s
ra
rö
d
pelar
om s
sjun
­
vig L
är ju
ger o
pelar
te naiv men
pian
inde
av. d
terna en li
c
a
x
o
g
b
h
te
b
l
r
o
i
ra
ä
ö
d
h
t
D
t
c
e
f
li
e
a
d
h
avid
i
xter
rr, fi
som
att inte b
och s
Oest
ol oc
spela
det är svårt
jung
h
som
r
cello
g
glädje som
itarr
er. Ja
ocks
och l
r
och
å spe
och s
äser
exakt tio å
a
k
s
l
n
å
a
t
a
g
e
r
r
j
x
fö
a
r
g
t
iä
g
.
m
i
,
re
t
arr,
Lotte
hade urp
öteborg och
läser
Hopp
n, so
Konserten
gen var i G
a
in
m
n
s
el
p
s
a
s
ta
n
t
rs
å
p
t
fö
fr
e
a
v
en
l
d
Häls
ar
i ses
ng
sen nu. D
ning
ncip nedri
den
framblev vi i pri
23:e
a
d
n
ra
te
r
er
s
en
L
e
on
!
otten
efter k
att vi gjord
et ledde till
tals
k
ra
il
d
v
P
n
,
d
u
n
S
H
!
la
s
u
. Det
Små
för fulla h
ta är
i Småland
ntade de
för m
ä
lite a
v
en
a
d
ll
n
a
a
d
h
ä
oc
tr
e
d
i
v en
a
g
n
s
, att
var
och lys
dröm
et
D
om
”.
k
i
g
n
or
ä
B
k
ö
g
r
ja
e
r
a
ä
t
som
l
männis
in
d
e
”D
h
,
e
g
n
e
n
å
m
går i
här k
skyr
usirfars s
m
fa
a
ed
ör
m
h
a
uppf
få
o
in
kan.
nser
på att
och m
ig
yllel
m
r
t
D
fö
e
e
n
d
S
å
b
se,
er
h
s
el
os er
v
stora upple
. en
k
li
för pub
kanter och
serten
r göra kon
få
i
v
tt
a
d
sagt så gla
skyrkan.
Jag är som
er i Betlehem
os
h
en
d
vi gör
igen och att
5
I SIN SENASTE BOK Gud, om vi skall talas vid du och
jag måste jag vara helt ärlig utmanar Ann Heberlein vår
Gudstro och våra Gudsbilder. Hon slår fast – Jag tror! Och
menar att tron för henne är en grundbult trots att så mycket
talar emot allt det man säger och ”hoppas” om Gud. Gud
är, det slår hon fast, men sen är det inte så mycket mer som
hon beskriver om Gud. Hon plockar fram olika ateistiska
invändningar och skärskådar dem, men framför allt beskriver hon sin egen känsla av övergivenhet och erfarenhet av
Guds tystnad. ”Jag vet att du finns men vad vill du mig?” är
hennes grundfråga. Hon undersöker och analyserar vidare
egenskaperna som man tillskriver Gud. Kärleksfull och
allsmäktig är två egenskaper som inte går ihop, konstaterar hon. Hon vänder och vrider på Guds egenskaper och
parar ihop dem med sin egen erfarenhet och kommer fram
till att hon tycker att Gud är obegriplig.
Boken tar dig också igenom de klassiska frågorna om ondskan, djävulen, den fria viljan och varför kvinnan skapades
efter mannen. Vem är Gud? Är Gud något annat än de
egenskaper man tillskrivit honom/henne? I så fall vad?
Hon funderar också på om det kanske inte ens är någon idé att fundera över Guds väsen – för Gud är
så annorlunda att till och med Guds sanning kan
vara annorlunda.
Abraham och hans ”blinda” tro har också
ett stort avsnitt i boken. Tro och tillit – att
bara ge sig hän – är känslomässigt komplicerat, konstaterar Heberlein. Däremot känner hon igen sig i Job och alla hans frågor.
Sin egen och människors ensamhet beskriver
hon med smärtsam inlevelse. Längtan efter
gemenskap och samhörighet plågar henne
och hon vänder sig till Gud och ropar ut sin
förtvivlan. Men varje gång hon går förbi
en kyrkogård eller hör en ambulans gör
hon korstecken och sänder Gud en bön och
hoppas att någon människa gör det för henne när det är hon som ligger i ambulansen.
Boken ett slags rop – Se mig! Bry dig om mig!
I slutet av boken får Gud svara. Gud ger henne
rätt i flera av hennes tankar och kritik, men svarar
mycket mänskligt att ”det är svårt att vara Gud”.
Gud tycker att Ann Heberlein har för mycket av
Gamla Testamentets Gudsbild och undrar om hon
har hoppat över Nya Testamentet helt och hållet.
Trots allt uppmanar Gud henne till tillit! Gud och Ann
Heberlein får inte överge varann.
6
Gud, om vi skall
talas vid du och jag
måste jag vara
helt ärlig
text: Agneta Wallenstam | foto: Patricia Reyes
ANN HEBERLEIN är teologie
doktor i etik och är sedan 2009
anställd vid Lunds universitet. Hon är
också verksam som författare och
kulturskribent och skriver regelbundet
i flera tidningar (bl a Dagens Nyheter
och Kyrkans tidning), samt medverkar
regelbundet i Sveriges Radios Tankar
för dagen och i Filosofiska rummet.
Sommaren 2009 var hon också en
av sommarpratarna i P1.
Under 2015 har Ann Heberlein lett
miniserien Mina två liv, om bipolaritet,
i Sveriges Television. 2008 gav hon
ut boken Jag vill inte dö, jag vill bara
inte leva, en självbiografisk berättelse
om att leva med självmordstankar och
svår ångest i samband med diagnosen Bipolär sjukdom typ 2.
Nu är Ann Heberlein aktuell med
boken Gud, om vi ska talas vid
du och jag måste jag vara helt
ärlig, på Albert Bonniers förlag. I
samband med bokmässan gästar hon
Betlehemskyrkan för ett samtal med
pastor Britta Hermansson. Välkommen torsdagen den 24 september kl 19.00. Entré 80 kr.
7
foto: Ulf Andersson
Liv
Jag blev tillfrågad om jag ville skriva
en recension av Olle Carlssons och
Lisbeth Gustafssons bok Liv i kyrkan,
12 steg i gudstjänstförnyelse, som ges ut i
samband med bokmässan sista helgen
i september. Det finns även en del som
heter Kyrkan i Livet, 12 steg i socialt
företagande, som hör till.
Som ni förstår bestämde jag mig för
att läsa dem. Kanske inte helt utan vånda, jag läser egentligen bara kriminalromaner, fantasy och facklitteratur i jobbet
och det här är något helt annat.
Författarna berättar i boken om
foto: Mikael Silkeberg
8
Katarina församlings förändringsarbete,
från att vara en kyrka med ca 40 deltagare per gudstjänst till ett gudstjänstliv
på ca 300 människor, varje söndag.
Ett arbete som inte varit vare sig lätt
eller friktionsfritt, men som har hjälpt
så många fler att hitta till kyrkan och till
tro. Olle Carlsson påpekar noga att målet inte är att samla så många människor
som möjligt, utan att fira en meningsfull
gudstjänst tillsammans.
Gudstjänstförnyelsen inspireras av
tolvstegsrörelsen och dess självhjälpsprogram, där de 12 stegen är en enkel
och avskalad omvändelseprocess. Bönen
och orden i bönen får vara centrum
när maktlösheten överlämnas till Gud
och när den delas med andra får Guds
närvarande kraft förändra livet.
Maktlöshet, Tillit, Överlämnande, Självrannsakan, Bekännelse, Vila,
Ofullkomlighet, Förändring, Handling,
Närvaro, Bön, Givande. Detta är de
12 stegen där processen att förvandla
gudstjänstlivet beskrivs i boken.
n
a
k
yr
K
i
text: Fia Sand
Katarina församling består av Kata-
rinakyrkan och Allahelgonakyrkan och
början till förändringen skedde med en
bönegrupp i Allahelgonakyrkan. De höll
sig till den strikta formen i tolvstegsprocessen bön, andlig läsning, delning där
alla fick tala till punkt, inga kommentarer
eller råd, invändningar eller förmaningar.
Detta ledde till en stor respekt för varandras olikheter. Bönegruppen utvecklades
till en mässa, där ansvaret fördelades mellan olika människor från gång till gång
och spred sig från mun till mun och växte
sig allt större. Motstånd och oliktänkande
fanns absolut, främst från de inre leden,
där människor som haft en ”position”
inom kyrkan plötsligt inte var självklara
längre, någost som ibland ledde till rädsla.
Olle beskriver det så här ”Om man
som ledare för en verksamhet, vars själva
grundpelare är frivillighet, inte gör sig
obekväm står man snart bara med de
frivilligaste av de frivilliga kvar i en allt
tommare kyrka”.
När Olle sedan blev präst i Katarina
församling, så väcktes funderingen om
det gick att överföra principerna för en
gudstjänst från Allahelgonakyrkan till
Katarina kyrka?
Diskussioner, konflikter, besvikelser,
ärlighet är det som jag ur boken kan läsa
ut om hur de har kommit dit de är idag.
Och respekten för den strikta formen
av 12 stegsprincipen – där var och en
får prata till punkt utan att bli avbruten,
motsagd eller få medhåll. Bara avskalat få
säga det man vill få fram. Detta sammanfattas av konstruktiv kommunikation, när
jag vågar säga det jag har på hjärtat och
samtidigt lyssnar in och tar till mig hur
det uppfattas av den som lyssnar.
Katarina församling är stor och har
många delar, bl a det sociala företagandet, men också andra verksamheter
där formerna hela tiden under förändringsprocessen med gudstjänsten, var
som vanligt. Så att hitta vila och luta sig
tillbaka i det trygga fanns det möjlighet
till, både för anställda och medlemmar.
Katarinamässan växte fram och
agendorna togs bort. En gudstjänst, att
stå i Guds tjänst, följer här en enkel och
begriplig gudstjänstform där alla ska
känna igen sig. Närvaron i rummet är
det viktiga och då fungerar det inte att
kommunicera via papper. Det gäller då
också de medverkande som behöver vara
pålästa och prata fritt.
Gudstjänsten är till för alla, vilket betyder att alla ska känna sig lika delaktiga
oavsett exepmelvis ålder och kön. Fokus
kan ibland ligga på olika grupper, att
barnkörer kanske tar ett större ansvar
någon gudstjänst vilket också då engagerar deras föräldrar.
Upplägget för gudstjänsten, ordningen/gången, bestäms på söndagsmorgonen när alla som ska hjälpa till samlas.
Då det inte finns fasta grupper för
något, utan målet är att så många som
möjligt som vill ska få en chans att hjälpa till har man en gudstjänstkoordinator
och några faddrar som hjälper till.
Psalmerna är bortplockade (nästan)
men musiken har en viktig plats, fast
kanske inte riktigt så traditionellt kyrkligt alla gånger. Igenkänningsmomenten
är viktiga.
borg
Närvaro är kärnan i mässan och för att
det ska lyckas är utvärdering och ny planering centralt. Att de som gör detta har
olika åsikter och synpunkter är det som
berikar och lyfter fram, men då är det
viktigt att hålla fast ramarna för samtalet.
Ett stycke i boken gjorde särskilt starkt
intryck på mig:
”Gudstjänstens mål är att möta vårt
djupaste behov av mening, delaktighet
och helande. Men inte för egen tillfredsställelse skull, utan för att vi själva
ska bli rustade att vara med och laga
världen.”
Hur många gudstjänster har du lämnat där du känner att du är rustad för att
vara med att laga världen?
Mitt svar är, ett par stycken, men
definitivt inte varje söndag!
Jag har vridit och vänt och läst fram
och tillbaka i den här boken och fascinerats. Över mod, dumdristighet, över
struktur och förhållningssätt och jag får
nog läsa den ett par gånger till innan jag
är helt klar med mina egna tankar och
formuleringar.
Men tänk vad spännande om vi i
Betlehemskyrkan kunde läsa den gemensamt och starta en reflektion utifrån
Katarinamässans principer!
Lördagen den 26 september 19.00
kommer Olle Carlsson och Lisbeth
Gustafsson till Betlehemskyrkan. Jag vill
höra mer om tankarna kring Gudstjänstformen och tänker gå och lyssna.
Medverkar gör också Irma Schultz-Keller tillsammans med Härlanda kammarkör. Entré 100 kr. Hoppas att vi ses!
9
Sånger från gläntan
text: Maria Larsson | foto: Tina Axelsson
Föreställ dig trösklarna till offentliga rum som kyrkan,
teatern och terapimottagningen nednötta intill obefintlighet.
Nednötta av fötter, av människor, som flödar in och ut i rummen. Som möts i dörren eller över en kaffe i kaféet intill. Som
vill nåt, som längtar, som söker.
Irma Schultz Keller är en mångsidigt begåvad sångerska
och skådespelare och en som drar närvaro till de här rummen.
Med sin musik, med sig. Irma Schultz Keller tolkar och gestaltar våra existentiella djup och vår längtan efter ett Du. Lika
bra, på teatern som i kyrkan eller på en konsertscen. Att Irma
Schultz Keller gjort sig lite känd i populärmusikaliska sammanhang, gör att hennes vara i
kyrkan på senare tid, drar uppmärksamhet till sig. Popmusik
i kyrkan? Hur blir det då med
det kyrkliga? Eller, har hon
gått och blivit kyrklig nu – det
vill säga ”annorlunda”?
Irma Schultz Keller bidrar
till att fler får upp ögonen och
intresserar sig för kyrkan. Det
är jag övertygad om. Hennes
språk och hennes tolkningar
av livet och kyrkans tradition,
öppnar för fler att komma i
kontakt med djupen inuti.
Med albumet Sånger från
gläntan gör Irma ett slags
kyrkomusik i tiden. Albumet
är Irmas sjätte med eget material, och kommer till användning inte minst på arbetsplatsen
sedan 2010, Katarina församling på Söder i Stockholm, där
bland andra även prästen Olle Carlsson arbetar.
Om man är ute efter den existentiella ”effekten” på oss, så
tänker jag att musik, poesi, dramatik, psykologi och även teologi i existentiellt avseende, kan användas på lite liknande sätt.
Man kan se det som olika raster eller verktyg för tolkning.
Raster genom vilka vi kan säga nåt till varandra om livet, om
vi så tar vår utgångspunkt i våra livserfarenheter och andliga
upplevelser, eller i mytologisk text som bibeltext. Ju skickligare
uttolkare, desto fler och mer raffinerade tolkningar att kliva in
i – och desto fler beröringspunkter med oss.
Musik och poesi, menar många, är på ett särskilt sätt
känslans språk. Upplevelsen går direkt till hjärtat. Absolut.
10
Men även om det är musik eller poesi som är språket, så
kan man väl ha ett slags utforskande förhållningssätt? Och
analysen av det djupare slaget, skärpan inuti som vill ditt och
mitt bästa, kan liksom ingå. Eftersom det i någon mening
alltid handlar om att väcka något inom oss som redan finns
där, som är helt och vackert och som vi längtar tillbaka till
eller fram emot.
Irma Schultz Keller har på senare år, efter att ha utbildat
sig på scenskolan och arbetat mycket med musik och annan
scenkonst, också hittat ett rum i Allhelgonakyrkan i Stockholm. Ett rum som väckte, eller snarare återuppväckte hennes
tro. Redan som barn hade hon
en känsla av att det fanns någonting som hon var uppkopplad mot och buren av. Och för
Irma är ”gläntan” både en fysisk
plats – själva kyrkorummet –
och något som uppstår i mötet
mellan människor som vågar
släppa sina skydd och mötas i
sin sårbarhet.
Titel och tema på albumet, är från en dikt av Tomas
Tranströmer: Det finns mitt i
skogen en oväntad glänta, som
bara kan hittas av den som
gått vilse. Det finns mycket
längtan och sökande i den
poetiska bilden. De andra
texterna på albumet är Irmas
egna förutom ett par till som hon lånat från Karin Boye
och Ylva Eggerhorn. Alla de finstämda sångerna är skrivna
av Irma och passar fint till hennes mjuka röst inramad av
sparsam instrumentering och kör.
Irma Schultz Keller medverkar i Betlehemskyrkan på lör-
dagskvällen i samband med bokmässan, med sånger ur Sånger
från gläntan tillsammans med musikerna Hans Kennermark
(fiol, gitarr), Stefan Wingefors (piano, kontrabas) och Härlanda Kammarkör under ledning av David Molin. Medverkar
gör även Olle Carlsson och Lisbeth Gustafsson, i samtal, med
utgångspunkt i den nyss utkomna boken Liv i Kyrkan – Kyrkan i livet, vilken du kan läsa mer om på föregående uppslag.
Välkommen att vara med om att nöta ned Betlehemskyrkans
trösklar lördagen den 26 september kl 19! Entré 100 kr.
11
EMIL JENSEN
– Musik, Lyrik & Komik
text: Maria Larsson | foto: Peter Westrup
Jag råkade hamna framför en heltimmes Musik special om
Emil Jensen på svt nu i våras. Jag blev fängslad, inspirerad
och berörd. Han var liksom så angelägen och engagerande.
Textformerna och framträdandet inspirerade. Han sjöng och
han spelade, läste dikter och estradpoetiserade? Och jag blev
av någon anledning så berörd av de erfarenheter och tankar
om livet som han delade…
Ja du märker, att bara jag börjar tänka på Emil Jensen gör
att språket drar iväg med mig och orden formulerar sig nästan
själva. Emil var i Betlehemskyrkan 2010, inbjuden att medverka vid en festkväll med aktivistgruppen Unga Diakonia, det
var därför jag kände till honom. Jag kommer väl ihåg hur han
varvade sin musik med att prata om ämnen som mänskliga
rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling, ofta på ett
komiskt vis.
Emil Jensen är artist, skådespelare och estradpoet. Det där
med estradpoesi är ju spännande, nåt slags poesi som framförs
live och som har ett karaktäristiskt flöde som skulle kunna
kallas associativt, både innehållsligt och språkligt. Så här
beskriver Emil Jensen själv sitt skrivande: ”I begynnelsen skrev
jag mest musik, men så blev det texter över och jag började
prata och utforska utrymmet mellan låtarna på mina konserter. Det mellansnack som då spårade ur – ibland en dikt,
12
ibland ett skämt, ibland en monolog, oftast alla tre på samma
gång - är grunden till allt det jag sen skrivit utanför musiken.”
Vi har bjudit in Emil Jensen att medverka i gudstjänsten på
söndagen i samband med bokmässan. Precis samtidigt kommer den gudstjänst som vi firar i Betlehemskyrkan på lördagskvällen, tillsammans med Olle Carlsson, Lisbeth Gustafsson,
Irma Schultz Keller, Härlanda kammarkör och musiker, att
firas på Svenska mässan, och sändas direkt i Sveriges Radio
P1. En stimulerande samtidighet. En spännande synkronicitet. En iakttagbar meningsfullhet, ett sammanträffande utan
samband och orsaksmässighet ;).
Emil Jensen är inbjuden att medverka med sin poesi, sin
musik och sina texter i vår gudstjänst. Vi kommer att få höra
små fiktiva och autentiska historier där han lite granna vänder
ut och in på sig själv. Sen blir det ”mellansnack” om det som
känns angeläget, som mänskliga rättigheter, feminism och
hållbar utveckling. Eller som han själv uttrycker det, det blir
både ståuppkomik och liggnertragik.
Söndagen den 27 september kl 11 är du alltså välkommen
till gudstjänst i Betlehemskyrkan. Medverkar i gudstjänsten
gör även Husbandet, Carin Åkesson, körgrupp, samt Emma
Färdeman och Göran Zettergren.
13
Martins
frälsarkrans
text: Cecilia Gullberg | foto: Anna-Lena Ahlström
I mitten på 1990-talet reste jag från
Eskilstuna till Vadstena och Pilgrimscentrum för en lugn helg. Nu
blev det inte riktigt som jag tänkt mig,
men jag besökte Vadstena klosterkyrka. Denna vackra kyrka som har en
modern arkitektur trots att den är från
medeltiden. Den byggdes efter den
heliga Birgittas anvisningar och blev
klar 1430, med rena ytor, även om det
under medeltiden fanns många små
altaren för olika helgon. Idag är kyrkan
församlingskyrka i Svenska kyrkan, men
har under århundraden varit ett mål för
många pilgrimer.
Vid ingången sålde de lite souvenirer
och bland allt som såldes fanns armbandet med livets pärlor, Frälsarkransen.
Jag köpte den och en bok som hörde
till Själen – lilla övningsboken för själen,
med text av Martin Lönnebo och fina
illustrationer av Eva Norén.
Sedan dess har Frälsarkransen varit en
del av mitt liv, kanske har jag inte varje
dag bett och mediterat över någon av
pärlorna, men jag har alltid återkommit
till Frälsarkransen.
Martin Lönnebo formgav och fick
idén till Frälsarkransen under en vistelse
i Grekland, när han var inblåst på en ö
och såg hur männen i byn satt med sina
radband. Det var då han började skissa
på det som senare blev Frälsarkransen,
och i år fyller den 20 år. Den skulle vara
enkel och lätt att ha med sig, att ha på
handleden eller i fickan.
14
Frälsarkransen består av 18 pärlor
och det är ett fullkomligt tal. I Själen
skriver Martin Lönnebo att ”den förmedlar en livsstil och ett sätt att meditera och be. Den är en enkel sammanfattning av den kristna visheten.”
Gudspärlan är gyllene, Uppståndelsepärlan vit, Nattpärlan svart, de tre
Hemlighetspärlorna vita (men numera
är en grönskimrande), Kärlekspärlorna röda, Bekymmerlöshetspärlan
blå, Ökenpärlan brun, Doppärlan vit,
Jagpärlan i pärlemor och de sex Tystnadspärlorna ljust bruna.
Idag bärs Frälsarkransen av 1 miljon
människor världen över och som Martin
Lönnebo sagt så finns det en tomhet
i själen, särskilt i Europa, och Frälsarkransen svarar mot de behoven. Och det
är viktigt att man kan röra vid Frälsarkransen, menar han.
När jag själv sitter och mediterar
betyder tystnadspärlorna mycket, att bara
vara inför Guds ansikte och inte låta tankarna vara krävande, utan släppa dem och
lyssna inåt på Guds stilla tilltal. Kanske
lyfter då vardagens bekymmer från mitt
jag, som så gärna vill vara i centrum.
I tider av nöd har jag sovit med
Frälsarkransen runt handleden och
det är som att alla böner som finns i
den tröstar mig. Gudsnärvaron finns
där. Nattpärlan, som Martin Lönnebo först inte tänkte ta med, visar oss
att även det svåra måste vi ta fram
och tala med Gud om och bejaka och
som han skriver: ”Han ska inte heller
överge dig. Genom mörkret ska du
finna ljuset.”
Eller som det också står i Psaltaren
32: ”Lycklig den vars skuld har avskrivits
av Herren och vars sinne är utan svek!
Så länge jag teg tynade jag bort...”
Kanske inte bara om vi har vänt oss
bort från Gud, utan också från det svåra
som vi inte alltid har ord för.
Frälsarkransen blir också ett sätt att
känna igen en vän, som också bär den.
Om du är ute och reser kan det bli
inledningen till ett samtal och vad vet vi
vad som sedan kan hända.
Förundran över livet och allt det
goda Gud ger oss, att förlåta och gå
vidare i livet.
Gudspärlan visar på vikten av öppenhet att ta emot kärleken från Gud och
våra medmänniskor och kanske bära
dessa ord av Martin Lönnebo med oss:
”Du är gränslös. Du är nära. Du är ljus.
Och jag är din.”
Bekymmerlöshetspärlan är en pärla
som också är viktig. Vi gör oss så
mycket bekymmer i livet och det är
inte alltid så fruktbart, utan det tär
och ger bara oro. Tankarna går runt
och inte kommer man någonvart
heller. Särskilt på kvällen, när det är
dags att somna, gör sig oron påmind.
Att då ge sina ångestladdade tankar
till Herren och lita på att Han bär i
allt, trots att det kan verka svårt är den
enda utväg vi har. Bekymren tar så
mycket energi och kraft från oss. Den
som vi så väl behöver för att leva helt
och fullt.
Det finns mycket att säga om de olika
pärlorna och vad de betyder i livets
skeden. Frälsarkransen är till tröst och
hjälp i det dagliga kristna livet. Och
även om man inte har en Gudstro, så
kan Frälsarkransen vara en hjälp att tro
på godheten i livet.
Söndagen den 27 september kl 19
samtalar Martin Lönnebo med Britta
Hermansson om betydelsefulla möten,
och om vad som format honom och
hans gudstro – och hur idén som föddes
under en storm i den grekiska ö-världen
blev Frälsarkransen. Guldkören inramar
samtalet med sin musik. Fri entré.
15
GULDKÖREN
– EN KÖR SOM BERÖR
text: Cecilia Gullberg | foto: Monica Wennblom
Här finns ingen konkurrens. Alla
är lika värdefulla, säger körledare Eva
Sundqvist när jag träffar henne en dag i
augusti. Det är varmt ute och sommaren
har äntligen kommit. Eva är sommarfräsch och har precis börjat jobba efter
semestern. Hon berättar med engagemang och inlevelse om Guldkören.
Eva Sundqvist är kör- och sång­
pedagog och startade Guldkören 1998.
Det är säkert många som hört talas om
Guldkören, varit och lyssnat på dem
och berörts djupt av deras sångarglädje
16
och innerliga uttryck. Kören består av
30-talet medlemmar, två tredjedelar
har en intellektuell funktionsnedsättning (gruppdeltagare) och de tio
resterande är ledare, som är extra öron,
ögon och stöd.
I Guldhedskyrkan, där kören har
sin bas, finns sedan 1970-talet en
verksamhet för funktionshindrade
ungdomar och vuxna. Det hela började
när en radikal mamma, med en son med
funktionsnedsättning, frågade om alla
var välkomna i kyrkan. Varpå dåvarande
kloka präst, svarade: Jajamän! Och efter
detta började en verksamhet, som idag
växt till att omfatta sju olika grupper
under de olika veckodagarna.
Det fanns också tidigt ett önskemål
om konfirmation, för ungdomarna med
intellektuell funktionsnedsättning, i
Guldhedskyrkan (och inte på särskolan)
och från dessa ungdomar som konfirmerats har de olika grupperna i kyrkan
vuxit fram.
– Jag kom till Guldhedskyrkan på
1990-talet och det var något i väggarna
och atmosfären som gjorde att jag kände
mig hemma direkt. Tidigare hade jag
jobbat med körer och kände att jag ville
utveckla grupperna för funktionsnedsatta, som fanns i kyrkan, säger Eva
Sundqvist.
Hon berättar att alla 75 som fanns i
gruppverksamheten fick ett brev om att
Eva skulle starta en kör. Väldigt tydligt
förklarade hon formen och strukturen
för kören och hur man skulle anmäla
sig. Dessutom rekryterade hon frivilliga
ledare. Det var många som ville börja
och från början var det 15 gruppdeltagare och fem ledare.
Eva menar att strukturen är mycket
viktig. De träffas varannan vecka med
ledigt över jul och sommaren. Det är alltid samma kväll, samma tid och samma
struktur. Det är en trygghet att grupp­
deltagarna kan klara detta själva.
– Jag tänker inte på vem som är vem.
Alla älskar Guldkören. Här finns ingen
konkurrens och alla är lika värdefulla.
Din bakgrund och ditt yrke är inte
viktigt. Det är läkande och ger livsmod.
Många ledare har stannat i flera år och
kommer i ur och skur. Ledarna har olika
ålder och det är både män och kvinnor.
Hon menar att ibland möter man
detta att det är något som sägs i kyrkan,
att alla är lika värdefulla, men det måste
vara sant, inget som bara är tomma ord.
Kent Andersson, kyrkomusiker i Gul-
dhedskyrkan, ackompanjerar Guldkören.
Kören har vuxit under åren och något
som Eva är mycket noga med är att välja
lämpliga sånger. Inga barnsånger eller
allsånger. Hon menar att det måste vara
sånger som har relevanta texter om hur
det är att vara människa, att uttrycka sitt
liv. Det har inte varit lätt att hitta.
Maria Larsson, som arbetar i Betlehemskyrkan, har översatt flera sångtexter till Guldkören och i samband med
en stor körföreställning, som byggde
på Martin Lönnebos bok Van Goghs
rum, skrev Maria Larsson undertext
till Requiem för livet, som blev titeln på
föreställningen.
– Martin Lönnebo och Maria Larsson har möjliggjort Guldkören, säger
Eva med värme.
Under maj 20010 gjorde Guldkören
och Cardia, en blandad kör i Guldhed-
skyrkan som Eva Sundqvist också leder,
en kulturmötesresa till Palestina/Israel.
Maria Larsson arbetade då för Sida
i Palestina och efter långa förberedelser med kontakter med bland annat
Individuell Männsikohjälp, som hade
en verksamhet på Västbanken i Palestina för intellektuellt funktionsnedsatta
ungdomar, ordnades en workshop i
byn Birzeit på Västbanken och efter
två dagar avslutades det hela med en
konsert. Många kom för att lyssna och
det blev succé.
– Det var helt fantastiskt! Vi möttes
bortom religionsgränser. Det kommer
man aldrig glömma!
Eva berättar att hon ville göra det
möjligt för Guldkören att göra denna
resa, för går man i kyrkan så får man
någon gång i livet chans att åka på
pilgrimsresa till Israel. Inga föräldrar
följde med, utan frivilligledarna var
med. Maria Larsson och Eva Sundqvist
vara nere ett år innan och dessutom
tre månader innan avresedatumet för
att förbereda allt. Det blev en resa på
elva dagar för 48 personer från Guldhedskyrkan.
Kent Andersson hörde för en tid sedan
en sång av en rysk sångare, Leonid
Agutin, och tyckte att den skulle passa
för Guldkören. Kent kan ryska och en
före detta ledare i Guldkören numera
präst, Ludvig Lindelöf, skrev en svensk
sångtext. Här är första versen och refrängen på sången Våra vägar:
Tala till mig min syster
gå inte bara förbi
denna världen har nog med mörker
För mellan tårar och glädje
finns en plats för oss två
där bland ropen och viskningarna
Kan vi vandra tillsammans mot ljuset
Bort från snötyngda, spöklika mörkret
Ett mörker byggt av vår egen rädsla
Våra vägar mötas här
våra öden som vi bär
flätas samman och blir en
helt ny väg för oss
Våra vägar mötas här
vägar som mot himlen bär
ta min hand och gå med mig
på denna ljusets väg
I höst, den 14 och 15 november, kom-
mer Guldkören att sätta upp en ny föreställning i Annedalskyrkan, tillsammans med kören Cardia, Kristallerna,
musiker och fyra skådespelare. Titeln
denna gång blir Skuggdans och Martin
Lönnebo har även här varit en stor
inspiratör. Kanske det är ett tillfälle att
se och höra Guldkören ytterligare en
gång.
Men innan dess kan du se och höra
Guldkören i Betlehemskyrkan, då de
medverkar när Martin Lönnebo och
Britta Hermansson samtalar om Frälsarkransen söndag 27 september kl 19.
17
GUSTAF INSPIRERAS
AV GUDS KÄRLEK
OCH TROR PÅ ETT
ANNAT SYSTEM
text: Emma Färdeman | foto: Paul Jeffrey och Tobias Törnkvist
Har jag andra människor i åtanke när jag
utformar min livsstil? Den frågan blev navet
för det samtal som vattenexperten, professorn och organisten Gustaf Olsson och jag
hade i mitten av augusti. Det blev ett två
timmar långt, engagerat och inspirerande
samtal om klimat och rättvisa och hur de två
orden hänger ihop, om Solidariteten som
verkar ha sett sin glans dagar, om kyrkans
och individens roll i vår globala värld och om
sol, vind och vatten och hur de behövs för en
hållbar värld.
I slutet av vårterminen fick jag uppdraget
att intervjua Gustaf inför ett panelsamtal
18
och en gudstjänst som han ska medverka i
under globala veckan i november. När jag så
i augusti, just då solen börjat värma upp oss
efter en regnig och kall sommar, kommer
till Betlehemskyrkan, möts jag av svala, tysta
lokaler, ett par varma, pigga ögon och en
hjärtlig omfamning. Gustaf väntar redan på
mig, redo att samtala.
Ser vi sambanden?
Vädret blir det första vi pratar om, Gustaf
och jag. Globalt sett har juni och juli aldrig
varit så varma som i år, konstaterar professorn och fortsätter lite frustrerat: kan vi här
i Sverige förstå klimatförändringarna, ser vi
sambanden mellan oss och resten av världen,
hur vi hänger ihop och påverkas av varandra?
Jag som just har kommit hem efter fem dagar på festivalen Frizon, där jag montrat för
Diakonia och samlat in namnunderskrifter
för kampanjen Act Now for Climate Justice
(en global kampanj som sätter klimaträttvisan i fokus inför toppmötet i Paris i
december), förstår vad Gustaf pratar om och
jag känner igen frustrationen.
En mörk bild av världen
De extrema vädren ökar, regnperioder i Asien och Afrika förändras, människor flyr sina
hemländer på grund av översvämningar eller
19
extrem torka, grundvattennivåerna sjunker,
ryssarna läcker ut stora mängder olja kring
Arktis, jordbruk läggs ner och människor
hamnar i arbetslöshet eftersom lönsamheten
blir för dålig, Kinas medelklass ökar och därmed ökar även köttkonsumtionen eftersom
kött är en statussymbol (men tyvärr även en
klimatbov), regnskogar skövlas för att förse
oss med mer kött och pyrande sophögar i
Kenya eller upptinande tundra i Sibirien
släpper ut metangas som är en 28 gånger så
verkningsfull växthusgas som koldioxid. Och
så vidare, och så vidare. Det är en ganska
tung och mörk bild av världen som målas
upp i början av vårt samtal. Vad kan vi då
göra, undrar jag?
Inspireras av Guds kärlek
För det första måste vi förstå att vad jag
som individ gör spelar roll. Vi kan till
exempel sänka temperaturen med en grad
hemma, från 22 till 21, för varje sparad energienhet hjälper klimatet, resonerar Gustaf
och fortsätter: vi måste även fråga oss hur
vi som konsumenter påverkar världen. Vi
har ett moraliskt ansvar. Rika länder kan
kompensera för de klimatförändringar
de drabbas av men det kan inte de fattiga
länderna. Det är här rättviseperspektivet
kommer in. Solidaritet var tidigare ett
fint ord men i dag verkar det ha tappat
sin glans. Solidaritet är dock något som vi
kristna borde manifestera vad det innebär.
Vi måste sluta vara så jag-centrerade och vi
måste se sambanden och inse att vi hänger
ihop och att vår livsstil påverkar andra,
konstaterar Gustaf.
Hur ska vi som kristna förhålla oss till
detta? undrar jag. Vi samtalar om det en
stund och kommer fram till att vi, precis som
alla andra, bör ha andra människor i åtanke
när vi utformar vår livsstil. Kristna har dock
(tack och lov!) Guds kärlek att inspireras av
och Jesu ord om rättvisa och frihet att ta till
sig. Vår tro måste få konsekvenser i våra liv.
Kyrkan måste våga vara annorlunda och visa
på ett annat system.
20
Ett annat system?
En bit in i samtalet, i en kort andningspaus,
slänger jag in frågan om tillväxt och hur
Gustaf ser på detta ord, som är så väl använt
av våra politiker. Det är ett kasst ekonomiskt system vi har, svarar Gustaf utan att
tveka och fortsätter: vad räknas som BNP?
Om jag vandaliserar kan jag skapa mer
arbete, vilket ökar BNP! Vad kostar miljön?
I dag betalar man ingenting för att tömma
grundvattenreserverna. I dag har vi en
linjär ekonomi, allting ska ge vinst och öka.
Men jorden är ändlig och därför behöver
vi en cirkulär ekonomi, där vi återvinner
mer och tar hand om det vi redan har.
Underhåll och vård värdesätts inte i dag,
det anses oglamoröst. Våra församlingar
bör därför genomsyras av att vi värdesätter
de mjuka värdena, som så ofta glöms bort
i samhället i övrigt. Vi kan till exempel
effektivisera biltillverkningen och många
andra industrier men vi kan inte trösta ett
barn eller hjälpa en gammal människa att
äta snabbare.
Men hur visar vi vad vi värderar? frågar
jag. Genom att vara beredd att betala, svarar
Gustaf snabbt och för samtalet vidare: vi är
även väldigt ägarfixerade i Sverige i dag. Behöver jag verkligen äga en bil själv? Kanske
kan jag gå med i en bilpool i stället? Eller så
kan jag i alla fall ändra mitt sätt att se på det
jag äger: om jag har en bil, kan den på något
sätt få komma andra till del? Eller kan mitt
hus bli till glädje för fler? Återigen: har jag
andra människor i åtanke när jag utformar
min livsstil?
Han har sedan jobbat med reglerteknik
och automation tillämpat både på vattenoch energifrågor i 40 år. Och lagom till
pensionen för tio år sedan insåg han hur tätt
vatten och energi hänger ihop.
– Då kunde jag ju inte släppa det, säger
han och konstaterar roat: Så jag har inte
hunnit spela så mycket boule som pensionär.
Gustaf har rest och reser fortfarande
mycket i jobbet som mentor och inspiratör
för studenter, bland annat som gästprofessor i Peking, Malaysia och England samt
som rådgivare till flera projekt i Europa och
Australien. Trots allt resande har han varit
engagerad på olika sätt i de missionsförsamlingar där han bott, i Örebro, Stockholm,
Lund, Malmö och nu Göteborg, bland annat
som organist och körledare. Jag undrar om
det inte blir slitigt att hinna med allt, men
han menar att glädjen över att få jobba med
unga håller en ung och att så länge det han
gör känns meningsfullt vill han fortsätta.
– Det är förstås lite svårt att öva när jag
reser, det finns ju inte så många orglar i Kina
och Malaysia, tillägger han.
Vattnets betydelse
Vatten- och energifrågor istället för boule
I vad jag tror är slutet av samtalet ber jag
Gustaf berätta om sin bakgrund, så det gör
han. Efter att ha övervägt att bli pastor eller
musiker blev han ingenjör och inledde sin
karriär med att vara med och utveckla svensk
kärnkraft.
– Det var på 60-talet, när det fortfarande
ansågs fint med kärnkraft, tillägger han med
ett snett leende.
Vattenexperten jag samtalar med ger mig
en breddad bild av vattnets roll i världen.
Det går till exempel åt 1500 liter vatten för
att ta fram ett (1!) kilo biff. Det går även åt
stora mängder vatten för att ta fram både
olja och etanol, vilket gör bilkörningen till
en än större klimatbelastning. Det krävs även
enorma mängder vatten till exempel till att
kyla kärnkraft, vilket bland annat gett både
Frankrike och USA stora problem under de
senaste årens värmeböljor, då luftkonditioneringen gått på högvarv. Det har helt enkelt
inte funnits tillräckligt med kallt vatten för
att kärnkraftverken ska kunna användas. Det
går kort sagt åt vatten till allt vi gör och använder. Och även om vi har stora vattentillgångar i Sverige så är det energikrävande att
värma upp det och ta hand om avloppsvattnet. Och energin är global. Och då är vi där
igen, vid sambandet mellan oss människor
och hur vår livsstil påverkar andra.
Tekniken inger hopp
I december är det dags igen för världens
ledare att samlas inför ett nytt klimattoppmöte, denna gång i Paris. Efter Köpenhamnsmötet var det många som gav upp
hoppet. Jag undrar hur Gustaf känner det
och han medger att han så sent som i vintras
var pessimistisk men nu, med den teknikutveckling som finns, är han mer optimistisk.
Han berättar bland annat om solceller som
gör teodlare i Kenya självförsörjande på el.
Dessutom visar Kina framfötterna genom att
bygga vindkraftverk och ta miljöproblemen
på allvar. Deras miljöminister (som för övrigt
är en god vän till Gustaf ) har en djup förståelse och känsla för vad som behöver göras.
Världen kan inte vänta längre och det börjar
ledarna att inse.
Ett ansvar att ha mycket
Avslutningsvis berättar Gustaf om det torp
som han och hans fru har haft i 30 år.
– Där finns allt det vi verkligen behöver,
det som så många människor i världen
saknar: rent vatten, ren luft, tystnad och
utrymme. Vi konstaterar att vi är rikt välsignade här i Sverige, med sådana tillgångar,
och kommer in på förvaltarskapet och det
ansvar vi har som äger/har fått mycket. Vi
måste våga stå upp för den lilla människan
och tro på individens kraft att förändra
världen. Och påminna oss om att det är av
kärlek vi gör allt.
Torsdagen den 19 november (i Kyrkornas
globala vecka) medverkar Gustaf Olsson
tillsammans med bl a Stefan Edman i ett
panelsamtal som knyter an till klimattoppmötet i Paris.
21
Viktigt att bli trött
av rätt saker
Möt Göran Zettergren i ett samtal om den moderna pastors­
rollen, hemliga skådespelardrömmar och planerna på kyrko­
konferens i Göteborg, jubileumsåret 2021.
text: Jan Lindvall | foto: Lovisa Sundemo
I höst tar han ett steg tillbaka. Från församlingsföreståndare
till omsorgspastor och församlingsvård. En del uppfattar det
som ett kliv ned på karriärstegen. Själv ser han det som ett
naturligt steg och en stor möjlighet, både för honom själv och
församlingen.
– Hur kan vi forma vårt arbetslag så bra som möjligt och
tänka framåt? Det har varit vår utgångspunkt. Nu öppnar sig
en möjlighet att sy en idealkostym för framtiden. Jag har 4-5
år kvar och då vill jag göra det jag är bäst på samtidigt som
en yngre församlingsföreståndare kan kliva in och jobba med
personal, verksamhet och viktiga framtidsfrågor.
Han liknar det vid läkaren, som efter år av chefskap och administration, återvänder till yrkets kärnverksamhet – att hela
och bota människor. För Göran handlar det om att få arbeta
med de pastorala uppgifterna.
– Jag hyllar tanken att var och en skall få möjlighet att vara
i sitt esse. Det är helt enkelt viktigt att bli trött av rätt saker på
jobbet.
Och just framtidsfrågorna är betydelsefulla. Eller, med ett
modernare uttryck, en ständigt pågående omvärldsanalys. Det
påverkar pastorsrollen i grunden. För trots att vi lever i ett allt
mer sekulärt samhälle finns ett ökat behov av en annan röst.
– Vi har en helt annan möjlighet att finnas med i större
sammanhang idag än när jag gick ut som pastor för 35 år
sedan. Bara vi har modet och viljan. Men det ökar också
förväntningarna på oss. Det finns en tydlig förhoppning att vi
har något mer att bidra med.
– När jag var ung vågade man knappt yttra sig i det offentliga på grund av den tidens skeva syn på frikyrkan. Idag är det
helt annorlunda.
Också inåt, mot församlingen, ser pastorernas uppgift
annorlunda ut.
– Vi är mycket mer av mentorer idag. Det är viktigt att
kunna locka fram hela församlingens engagemang och entusiasm. Det duger inte längre att pastorn gör allting själva. För
många pastorer lägger tid på sådant de inte är bra på. Och det
sliter.
Som storstadspastor ser Göran tre utmaningar: dels den
teologiska. Att formulera ett evangelium som berör storstads-
22
människan. Den andra är språket och hur vi uttrycker vår tro.
Det tredje handlar om de sociala och diakonala utmaningarna
som vi så konkret ser på gatorna i Göteborg varje dag.
– Det är inte heller någon nackdel om dagens pastorer vågar sticka ut och ta plats. Någon form av karisma är bra liksom
ett sunt självförtroende. Modet att våga stå upp och finnas
med i samhället väcker respekt.
Göran var missionsföreståndare i Svenska missionskyrkan
under de mest intensiva åren då Equmeniakyrkan formades.
Idag tycker han att organisationen har satt sig men att det tog
längre tid än man tänkt sig. Och kyrkan står inför några stora
utmaningar, enligt den förre ”biskopen”.
– Internt gäller det att skapa en identitet. Och frågan är
naturligtvis hur det skall gå till. Själv tror jag att det sker när
kyrkans anställda vågar utmana samfundets medlemmar. Det
är inte tjänstemännen som skall skapa den nya kyrkan. Och
viktigast för mig är att vår kyrka är fri och öppen. Utåt handlar det om hur vi blir relevanta i samhället. Nu är vi ett större
samfund och det tror jag har betydelse.
Han upplever att det finns en brist på intresse för Equmeniakyrkans gemensamma uppdrag ute i församlingarna.
– Det är dubbelbottnade känslor för många lokala församlingar. ”Låt de hålla på där uppe i Stockholm. Vi gör det vi
gör och som vi alltid gjort”. Så resonerar säkert många. Men
så finns de som tänker att, jo, det tog sin tid, men nu har vi en
större plattform och gemenskap.
För Göran var det hela tiden självklart att vara drivande i
processen.
– Varje gång man kan ta steg mot enhet är det en plikt. En
biblisk plikt, skulle jag nästan vilja säga. Men nu finns en växande förväntan som vi måste försöka leva upp till. Det finns
mycket att göra.
Detsamma kan sägas om Betlehemskyrkan. Att vara kyrka
mitt i storstan innebär stora utmaningar. Och placeringen
mitt i city tillsammans med Rosa Huset i Angered och Mariakyrkan i Hammarkullen ger unika möjligheter.
– Jag har stora förhoppningar på församlingen i framtiden.
Här möts det bästa från både frikyrkan och folkkyrkan. Här
6
?
6 snabba med
Göran Zettergren
Favoritpsalm
För att du inte tog det gudomliga av Börge Ring.
På nattduksbordet
En kriminalare av Håkan
Nesser. Niklas Rådströms
Bibel.
Intressen
Gärna fotboll. Missar sällan
IFK på Gamla Ullevi. Men
är AIK: are i själ och hjärta.
Gillar handboll. Ser gärna
RIK spela.
finns ett öppet förhållningssätt som
både känns modernt och viktigt att
försvara.
Betlehemskyrkan måste också vara
aktiv i det ekumeniska arbetet i Göteborg.
– Genom Göteborgs kristna samarbetsråd driver vi en vision om en stor
kyrkokonferens under jubileumsåret
2021. Vi behöver visioner. Nu gör vi
korsvandringar och gudstjänster tillsammans. Men vi borde kunna spänna
bågen högre än så. Och Betlehemskyrkan är gärna med.
Församlingen utmanas också av
Räddningsmissionen till ett utökat
arbete med de sociala och diakonala
frågorna.
Samtidigt riskerar alltid en stor
församling att tappa bort den enskilde
medlemmens behov av gemenskap och
närhet i det lilla.
– Det är därför jag vill ägna min tid
åt församlingsvård. Under mina år som
missionsföreståndare hade jag samtal
med alla blivande pastorer och diakoner.
Det är så viktigt att skapa relationer
med sina medarbetare. Och detsamma
gäller i församlingen.
Det arbetet, menar han, underlättas
av att han varit i församlingen länge.
Det är enklare för människor att öppna
sig tillsammans med någon man känner
och har förtroende för.
– Dessutom ökar behoven av närhet
och tillit i samhället. Fasaden är lägre
idag. Vi ser öppen fattigdom också i
Sverige. Ensamheten ökar. Och i frikyrkan är vi inte lika präktiga. Det är viktigt att vi också vågar visa vår sårbarhet.
Det öppnar vägar till dialog och samtal.
Göran kommer från en välkänd pas-
torsfamilj inom Missionskyrkan. Heter
man Zettergren finns det förväntningar,
kan man säga. Men någon press att bli
pastor fanns inte, enligt Göran. Han
ångrar inte sitt yrkesval. Ändå skulle det
kanske bli skådespelaryrket vid en nystart. Ernst Hugo Järegård är en förebild
tillsammans med Krister Henriksson
och Peter Haber.
– De har en så imponerande bredd
och tyngd i sina personligheter. Henrik
Holmberg på Göteborgs stadsteater är
en annan skicklig skådespelare. Jag såg
honom i en lång monolog om Israel och
Palestina. Så skickligt. En predikan i
bästa mening.
Ser på teve
Ser nästan aldrig på teve.
Men idrott naturligtvis. Bra
filmer och brittiska deckare.
Äter helst
God fisk tillsammans med
kött. Kallas surf and turf.
Gärna med stekt potatis.
Men det blir mer och mer
fisk. Gott, nyttigt och miljövänligt.
Karriär
Ordinerad pastor 1980.
Sedan tjänst i Borgholm
på Öland och värmländska
Degerfors.
Konsulent på västkusten
1986, Flatåskyrkan
där han efterträdde
Carl-Göran Ekberg.
Därefter distriktsföreståndare på västkusten innan
han kallades till
Missionsföreståndare 2004.
2011 föreståndare i Betlehemskyrkan, där han återigen efterträdde Ekberg.
23
SJUNG MITT LIV
– om att vara människa, trots allt
text: Gunnar Eriksson | foto: TempusVolat/Flickr
Det kan sägas mycket om musiken.
Att den kan uttrycka mycket som inte
orden kan beskriva; att musiken är
hjärtats språk när orden är hjärnans; att
den spänner upp ett himlavalv i mellanrummen mellan orden; att den kanske är
Guds och änglarnas språk. Om musiken
och orden samverkar blir det så mycket
mer än vad orden kan säga. Hur ska det
då inte kunna bli när orden i sig redan
säger så mycket? Som i sångerna i Sjung
mitt liv.
Jag fick i våras förmånen att vara med
i det projekt som Lövsångarna och Jan
Mattsson hade påbörjat redan något år
tidigare: Sjung mitt liv, där körmedlemmarna uppmuntrades att skriva egna
texter, som Jan sedan satte musik till.
Lövsångarna är en speciell kör, som
jag alltid känt att det är lätt att ta till
sig – både människorna och sångerna
möter en med en varm generositet och
en befriande enkelhet i hanterandet av
både det lilla och nära, som det djupa
och stora. Det här projektet är en naturlig fortsättning på detta förhållningssätt
till livet och varandra, men också något
mera. Något mycket mera, åtminstone
för mig. Det märkte jag redan vid första
övningen jag var med på. Redan i den
första sången. Redan i den första raden i
den första sången.
Hur ska jag bäst beskriva det? Tänk er
en solig sommaräng, med alla blommor
av olika färger och storlekar, mot en
fond av en lyckorusigt hög blå himmel
och inbäddade i en livgivande, varm
grönskas kärleksfulla famn. Visst blir
man glad av att se detta! Fylld av glädje
och ro och harmoni. Ja, för en del är ju
detta också sinnebilden av paradiset.
Men hur vackert det än är, så är det
bara det yttre tecknet på en process som
pågått länge. I det tysta, i det mörka.
Nere i jorden, i ett frö som har grott och
24
växt och till slut äntligen har fått gå i
blom. Fröet måste ju ner i jorden för att
kunna spira och blomma. För inget frö
är detta något lätt arbete, men vissa har
det svårare, andra lättare. En del jord
är generöst omhuldande, medan annan
jord ger så lite näring för själen att fröet
får kämpa ordentligt för att orka upp
till solen och ljuset. Men oavsett vad
fröet gått igenom, är blomman ändå lika
vacker. Eller är det så att fröet som fått
kämpa mest ger de vackraste blommorna? Att se ängen i detta perspektiv, att
se alla frön som såtts i och vuxit upp ur
den mylla som är våra liv, med alla våra
olika förutsättningar och situationer. Att
se hur de trots allting kan åstadkomma
en sådan mångfald av ljuvliga färger –
det gör ängen i mina ögon så oändligt
mycket vackrare.
glädjen syns ju desto bättre i relief mot
det mörka i själens mylla.
Det handlar mycket om att se. Att se
livet som det är, men också att se varandra. Att se allt det som är stort i livet,
men också det som är smått. Att se att det
stora för det mesta göms i det lilla. Att se
bortom livet, både under och över ytan.
Att se källan till en upprättande, styrkande kärlek och värme. En källa vi kan
ösa ur. Och att dela den med varandra.
För att dela är ju också en viktig del.
Rubriken är ju en inbjudan. En uppmaning att ta del av varandras liv, genom
att sjunga det. Att gå en mil i någon annans skor. Att dela någon annans tankar,
och kanske göra dem till mina, genom
att låta dem skölja genom mitt sinne när
jag sjunger eller lyssnar till sångerna.
Den där raden. Som nästan välte mig
mar också kärleken och värmen hos
den som blev den mest vingklippta av
människor, men som ändå kan ge oss vår
flygförmåga tillbaka. Hos den som varsamt har lagt ner alla frön i livets jord,
och bara väntar på att vi ska blomma, i
den färgprakt vi är menade att ha. Hos
den som en gång i begynnelsen sjöng
in skapelsens livsande i världen. Sjöng i
glädje över allt det goda som finns nerlagt i varje människa. Sjöng med värme
för att ge livsenergi för oss alla att dela
med andra. Sjöng med kärlek för att ge
oss band av styrka och kärlek att knyta
med varandra, så att ingen någonsin behöver vara för svag i sig själv. Band som
också kan knytas direkt till kärlekens
Gud, källan till all glädje och styrka.
Som vi kan rikta en bön till, i våra livs
mörka som ljusa stunder. En bön om
befrielse, upprättelse och glädje: Sjung
mitt liv, Herre! Sjung mitt liv!
av stolen, åtminstone mentalt: Hur kan
det komma sig att jag flyger, trots att jag är
vingklippt?
Den fångade mig och väckte mig ur en
gråhet som jag inte ens varit medveten
om att jag hamnat i. Den träffade mig
djupt i ett igenkännandets vemod – min
egen sorgliga vingklippthet, alla mina
tillkortakommanden och misslyckanden,
all barlast som vi människor ofta bär med
oss genom livet. Men också med löfte om
en befriande glädje. Ett löfte till fröet där
djupt nere i jorden, att det snart kommer
en tid då också du får blomma ut.
Detta är typiskt för sångerna i detta
program. Texterna hämtar sin inspiration kanske inte så mycket i vardagen,
utan mera i det som vi ofta döljer i vardagen, under vardagens grå täcke. Allt
ifrån våra mörka stunder, till glädjen
över vardagens under. Och till glädjen
över varandra, och den glädje vi får dela
med varandra. Det är mest det senare
som lyser fram i sångerna, men den
Genom och under alla sånger ström-
Söndagen den 18 oktober 18.00
Konserten Sjung mitt liv. Fri entré.
GO GOSPELFESTIVAL I BK
text: Fia Sandborg | foto: Java Gospel
En måndagkväll i augusti innan Java
ska dra igång med höstterminens första
övning, träffar jag Malin Abrahamsson
i Betlehmskyrkan. Jag ska förhöra mig
lite mer om Gospelfestivalen, GoGospel, som ska äga rum i Göteborg 2-4
oktober, med Java och Betlehemskyrkan
som bas för arrangemanget.
Hur blev det så här då?
Jo, hösten 2014 hade Håkan Fermergård tillsammans med Bilda dragit
igång en gospelhelg där amerikanerna
Walter Owens, Cinque Cullar och deras
kör från Salem Baptist Church i Chicago deltog. Körsångare kunde få sig en
helg med gospelövningar och workshops
och de som inte själva ville sjunga kunde
lyssna och njuta av en gospelgudstjänst,
”American style”. Ifjol stod Saronkyrkan
och kören Felicity som värdar, övningarna hölls i Saron och den stora gospelgudstjänsten gick av stapeln på Svenska
mässan på söndagskvällen.
Malin tyckte att det vore kul att upprepa detta arrangemang med Betlehemskyrkan och Java som värdar och efter
ett positivt svar på frågan från försam-
lingshåll, så var det igång. Java har förut
varit i Chicago och det har funnits ett
önskemål från kören att göra en sådan
resa igen och detta är ett tillfälle att
knyta kontakter. Planen är att göra en
sådan resa våren 2016 och att då ha Salem Baptist Church som en knytpunkt.
GoGospel-konceptet hålls ihop av
Håkan Fermergård och Bilda, men nu
blir det alltså i Betlehemskyrkan med
Java som värdar.
Det är en gospelhelg för alla, så den
som vill kan gå in och anmäla sig och
vara med. Förhoppningsvis fylls Betlehemskyrkan av minst de 400 körsångare som var med ifjol, gärna några till!
Från Chicago kommer återigen Walter
Owens och Cinque Cullar med dansare,
körsångare och musiker för att inspirera
och musicera. Gospelmusiken kommer
att fylla varje vrå av Betlehemskyrkan
denna helg! Fredagskvällen ägnas åt
storrep med kören. På lördagen varvas
repetitioner och workshops. Workshopsen har olika inriktning och musiker
som vill kan anmäla sig till att bara vara
med på lördagens arbetspass.
På söndagsförmiddagen flyttar en
amerikans gospelgudstjänst in i Betlehemskyrkan! Jag ser verkligen fram
emot att få sitta i kyrkbänken och bara
översköljas och ryckas med av gospelmusiken och budskapet, wow! Förväntningarna från min sida är höga!
GoGospelkören kommer att avsluta
helgen med en gudstjänst på Svenska
mässan på söndagskvällen, så har man
inte fått nog på förmiddagen kan man få
mer på kvällen.
Som församlingsmedlem, ta chansen
att vara med och sjunga i en gigantisk gospelkör, nu när det arrangeras i
Betlehemskyrkan. Om du hellre sitter i
kyrkbänken, kom och låt dig inspireras
och översköljas av en amerikansk gospelgudstjänst, något utöver det vanliga!
Helgen 2-4 oktober är det alltså dags
för gospelfestivalen GoGospel, som till
största delen äger rum i Betlehemskyrkan. Läs mer på www.gogospel.se eller
håll utkik för mer information i Betlehemskyrkan.
25
HJÄLP
DÄRHEMMA
text & foto: Ingmar Nystås
I slutet av förra året kom ett nödrop
från en liten baptistförsamling i byn
Ciucurova, som ligger i Donaudeltat i
Rumänien. Detta är ett område i utkanten av EU, där människorna lever under
svåra förhållanden. Under vinterperioden är arbetslösheten hög och många
familjer har det mycket svårt. Speciellt
gäller detta familjer med många barn.
Önskemålet från församlingen
(som består av tio personer varav tre
har ett avlönat arbete) var att få hjälp
med pengar och kläder för att lindra
den värsta nöden för de 40 fattigaste
familjerna i byn. Tack vare ett generöst
bidrag från vår församling, samt en
insamling i Betlehemskyrkan i våras, har
det varit möjligt att bistå dessa familjer
med baslivsmedel, kläder och skor under
den gångna vintern, så att livet har varit
lite mindre besvärligt. För några av
barnen har det inneburit att de har haft
kläder och skor som inte är sämre än
sina klasskamrater när de är i skolan och
därmed sluppit att bli retade. Alla inköp
av livsmedel har redovisats med kvitton
och foto från utdelandet vilket gör att
vi kan kanna oss trygga med att inga
pengar försvunnit till annat än de varit
avsedda för.
I våras kunde vi även förmedla fröer
av olika slag, vilket gjort det möjligt för
människorna att få tillgång till grönsaker nu under sommaren. Med hjälp
av ett mikrolån till en kvinna i byn har
en ko inköpts. En del av mjölken har
ystats till ost och sålts vilket gjort det
möjligt för kvinnan att redan nu börja
betala tillbaka på lånet.
Förhoppningen inför framtiden är att
kunna utveckla systemet med mikrolån
så att fler familjer kan få ett bidrag till
sin försörjning. Tyvärr kommer det trots
allt att behövas resurser för att ge hjälp
med livsmedel även under den kommande vintern. Förhoppningsvis kan
vi bli många som hjälps åt med detta. I
början av hösten kommer mer information om hur vi konkret kan gå till väga.
Vi vill säga tack!
Ja, tack för alla de gåvor som kommer in till församlingen. Utöver månadsoffer, kollekter och kyrkoavgifter får
församlingen även förmånen att få t ex testamenten,
minnesgåvor eller att personer önskar en gåva till försam-
lingen eller något av våra projekt vid högtidsdagar. Det
är möjligt att välja en riktad gåva eller att ge den till vårt
församlingsarbete som helhet. Dessa gåvor är ett välkomnade tillskott i församlingens ekonomi.
ANSLUT DIG TILL KYRKOAVGIFTEN SENAST 31 OKTOBER
Ett enkelt och bekvämt sätt att ge sitt
bidrag till vår församling och kyrka är att
anmäla sig till Kyrkoavgiften. Det innebär
att 1 % av din beskattningsbara inkomst
dras av Skatteverket, och det görs direkt
på skattsedeln.
Av beloppet går 68 % till BK, 29 % till
pionjärarbete och projekt i våra försam-
lingar runt om i landet och de sista 3 procenten till administration. Fyra fördelar
med att ansluta sig till kyrkoavgiften är:
• Givandet sker medvetet och automatiskt
• Ger församlingen en säker inkomst
• Följer inkomstutvecklingen
• Bra form för unga och nya givare
För att ansluta dig till kyrkoavgiften
behöver du ge ett skriftligt medgivande.
Det skall vara hos Equmeniakyrkan senast
den 31 oktober. Folder för detta finns på
kyrktorget och kan också laddas ned via
equmeniakyrkan.se. Vill du vara anonym
tar du foldern och skickar in talongen som
finns där.
BK startar
lärjungaskola
I höst startar Action i Betlehemskyr-
kan, en form av lärjungaskola med ett
antal samlingar för tonåringar (15–18
år). Undervisningen baserar sig på
Diakonias material med samma namn.
Vi kommer arbeta med ämnen som
rättvisa, fred, demokrati, jämställdhet,
jämlikhet och mänskliga rättigheter ur
ett kristet perspektiv.
!
N
O
I
T
AC
Vi kommer att träffas ett antal
tisdagar (17–19) för samlingar och
studiebesök under hösten och våren,
och avslutar med en resa till Rumänien
i juni 2016. I Rumänien besöker vi
NetWorks, som är ett kristet missionsarbete som arbetar med några av de
allra fattigaste i Rumänien och som
Betlehemskyrkan stöttar.
Mer information om Action hittar
du på hemsidan. Eller kontakta pastor
Skander Kurtin om du vill veta mer.
LEDIG ANNONSPLATS
Intresserad?
Ring 031-339 30 61 eller
maila tobias@betlehemskyrkan.se
Begravningar ♦ Juridik ♦ Gravstenar ♦ Transporter
Grönqvist El AB
Redovisning och revision
Ekonomisk rådgivning
Företagsvärdering
Skatterådgivning
Bolagsbildning
gillis edman begravningsbyrå 031–355 40 00 | bilda studieförbund 0322–795 80 | hotell royal 031–700 11 70
kjellberg & möller ab 031–778 30 80 | hopp och tro 0702–110 120 | blomsterkonstnären 031–13 49 00 | wallenstam ab 031–20 00 00
proprius förvaltning 031–722 58 50 | lundin fastighetsbyrå 031–17 22 60 | birkabo förvaltnings ab 031–21 03 40 | grönqvist el ab 0303–932 31
ivarssons rörläggeri ab 031–68 34 45 | gärdhagen akustik ab 031–27 14 00 | vj musik 070–844 47 22 | john wesley företagsstyrning ab 031–12 69 53
27
LIV@ 2015 – SOMMARENS SCOUTLÄGER
text: Eva Larsson | foto: Eva Larsson och Andreas Myrin
I början av sommaren och under en
av sommarens vädermässigt bästa veckor
(så här i efterhand vågar man knappast
medge att det till och med kanske var
lite för varmt vissa stunder) tillbringade
BKscout veckan tillsammans med nästan
4000 andra scouter och ledare på lägerplatsen Lysestrand utanför Lysekil.
Scoutlägret hette Liv@2015 och var
ett scoutläger för och av scouterna i väst
(+ en del hitresande scouter från andra
delar av Sverige som hört talas om
lägret och gärna ville vara med). Det var
Scouterna-distrikten i väst, Equmenias
region väst, NSF västra distrikt och Salt
Västsverige som både tagit initiativet till
och planerat lägret tillsammans.
Från Betlehemskyrkan var vi i år en lite
mindre grupp scouter, ledare, funktionärer och funktionärsbarn, som tack vare
härliga scoutföräldrar blev skjutsade till
lägerplatsen när Västtrafiks buss inte dök
upp på söndagsmorgonen.
På plats fick vi möta Liv och hennes
kompisar på stranden, havet, skogen
mm och fick uppleva mycket tillsammans
i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Mitt på torget i scoutbyn stod kyrkan,
med möjlighet för både morgonsamling,
en stilla stund på dagen och gudstjänst
på kvällarna. Under mitten av veckan
anslöt även fler scouter från BK, samtidigt
som både fritid och antal funktionärsuppdrag för oss ledare nu blev något mindre.
Program, samverkan och gemenskap var viktiga ledord inför planeringen
av lägret. Man ville inte hitta den minsta
gemensamma nämnare utan visa upp
scoutings bredd. Alla skulle kunna känna
sig hemma på lägret och ta med sig
massa bra erfarenheter och nya vänner
därifrån och det tycker jag att man hade
lyckats med.