1. No category

3R.2
delar av nedåtgående rötter (root cuttings)
blad 1 (3)
Kvarlämnade rotbitar
Allmänt
Till gruppen räknas tvåhjärtbladiga
växter som är förankrade med mer eller
mindre nedåtgående rötter. Dessa kan
vara olika tjocka från 2 mm upp till en
diameter på ca. 3 cm. Längd och förgrening varierar mellan arter, och kan
påverkas av växtmiljön.
Till skillnad från växter med utlöpande horisontella rötter utvecklar
dessa växter inga nya skott på rötterna
utan att det först sker en störning, t.ex.
att rötterna skadas, alternativt att de
avskiljs från moderplantan (Thompson
2005, s. 187).
Förökning med rotbitar används
mindre idag på grund av att teknikerna
för stamsticklingar har utvecklats (Kester et al. 2002, s. 290, s. 357). Metoden
kan användas för fler växter än vad som
är dokumenterat, och borde prövas mer
(Hills 1950, s. 220).
Ett sätt att föröka med rotbitar är att
gräva upp en planta och lämna kvar
rotbitar på ca. 15 centimeters djup.
De utvecklar då nya skott. (Thompson
2005, s. 188)
Vid förökning av många plantor bör
bitar av rötter skäras från uppgrävda
eller krukodlade plantor (se 3R under
rubrik Förökningstid).
Förökningsförutsättningar
B1
7cm
A
Krukodlad höstflox (Phlox paniculata) med enstaka skott på rötterna. Möjligen beror skottbildningen på att plantan störts av det begränsade
utrymmet.
B2
B1: Höstflox (Phlox paniculata) har tunna rötter.
I detta exempel 2-3 mm i diameter. B2: Vid
förökning kan nya skott utvecklas utmed hela
rotbiten.
Rotbitar från tjocka rötter har större
chans att producera nya skott och rötter,
jämfört med tunna. Ett återkommande
råd i litteraturen är att använda rotbitar
tjocka som en penna (C1, C2), men långt
ifrån alla växter har så tjocka rötter.
Tunna rötter bör tas i längre bitar för
att orka producera nya skott och rötter
(B2). (Bowes 1999, s. 68) (Se även
3R.1.)
Bitar från unga rötter ger ett bättre
resultat än äldre. Det är viktigt att hålla
reda på vilken del av roten som har
suttit uppåt på plantan (C1, C2). (Kester
et al. 2002, s. 355) Om den sätts up och
ned bildas skott från den del som hamnat nedåt, vilket ger sämre förutsättningar för skottet att utvecklas (D).
Ju tjockare en rot är desto kortare
bitar går att använda vid rotförökning.
Om en rot har en diameter på ca. 1,5- 2
cm går det att göra ”slantar” – skivor av
Katalog: förökningsdelar sid 56
C1
C2
C1, C2: Rysk martorn (Eryngium planum).
Plantans ljusa rötter är lämpliga att föröka. Äldre
rötter är mörkare i färgen.
3R.2
delar av nedåtgående rötter (root cuttings)
D
blad 2 (3)
F
G1
Förökning av bergklint (Centaurea montana)
med rotbitar. Ett skott har utvecklats från rotens
nedre ända. Möjligen kan det bero på att rotbiten stacks åt fel håll.
Maskrosarter (Taraxacum) kan utveckla nya
skott på rotbitar som blir kvarlämnade i jorden.
Många knoppliknande utväxter syns på både
huvudroten och de tunna sidorötterna. Ryssgubbe (Bunias orientalis) räknas som ett besvärligt
åkerogräs eftersom den kan föröka sig från bitar
av rötterna.
roten (E1, E2).
Adventivknoppar kan utvecklas från
knoppar längs med roten eller från
snittytan på en rot (B2, E2). Var knopparna bildas beror på art, men påverkas
även av rotens ålder. (Kester et al. 2002,
s. 290)
Vissa växter har knoppliknande
utväxter på rotens utsida (G1). Dessa
anlag kan ge en antydan om att roten
kan utveckla adventivskott. Många av de
växter som förökas med rotbitar visar
dock inga knoppar på roten.
Oönskad förökning kan ge råd
E1
E2
Kraftiga rötter som hos kungsljus (Verbascum)
kan skäras i tunnare ”slantar” och ändå produceras nya skott. Nya adventivskott utvecklas
från rotens snittyta eller utsida.
Ett flertal växter som räknas till ogräs
har kraftiga, mer eller mindre förgrenade huvudrötter, som sträcker sig nedåt i
marken. En oönskad förökning riskerar
att uppstå när deras rötter delas i bitar
vid t.ex. plöjning eller ogräsrensning
med hacka. (Korsmo 2001, Bolin 1933)
Rotogräsens uppbyggnad och utseende av rötter kan ge förståelse för hur
växter, med liknande uppbyggnad, går
att föröka.
Rotbitar med en toppknopp
En förökningsmetod som kan liknas vid
Katalog: förökningsdelar sid 57
G2
Rotbit från ryssgubbe (Bunias orientalis) där nya
skott har utvecklats från snittytan. Adventivskott
kan även utvecklas från de knoppliknande utväxterna på rotens utsida (Korsmo 2001, s. 88).
3R.2
delar av nedåtgående rötter (root cuttings)
den att ta rotbitar är när en rot med
knopp högst upp går att plocka loss från
basen av en planta. Var bit består av en
rot med tunna sidorötter och en knopp
(H). Förökningen utförs helst tidigt på
våren (fotot nedan är taget i början av
maj), innan bladen har utvecklats. Roten
förmultnar och ersätts av adventivrötter. (J. Bengtsson, Lorentzon 1989, s.
261)
Metoden påminner om delning med
ett skott eller delning av knöllika rötter med en toppknopp (se 2R2.1 eller
3R3.3).
blad 3 (3)
Kommentar
De allra flesta fleråriga örtartade växterna har sin knoppbildning i närheten av
markytan. Nya skott utvecklas därmed
på de övre delarna av roten, strax under
markytan (I). Jag har inte hittat uppgifter om vilka växter som har möjlighet
att bilda adventivskott från hela roten
och vilka som enbart kan göra det från
de översta delarna.
I
Ryssgubbe (Bunias orientalis) har mängder
med skott som utvecklas från rotens övre del.
Jämfört med förökningsmetoden för tolvgudablomma (Dodecatheon) går dessa knoppar eller
skott inte att lossa med en egen rot.
H
Tolvgudablomma (Dodecatheon media) kan
förökas genom att rotbitar med en knopp i
toppen försiktigt lossas från basen på moderplantan. Infälld bild visar fästpunkten från vilken
roten har lossats. Foto taget i maj. Djupedals
plantskola.
Katalog: förökningsdelar sid 58