1. No category

Marklanda gård
Upptecknare: Sven Gustav Nilsson
gången jag såg Marklanda var år 1933. Jag var nio år. Min far Gustav Adolf Nilsson Första
vanligen kallad G A - hade köpt gården året innan. Vi kom med bil från Björkeberg,
senare en utskog till gården. Min mor rattade den stora Volvon med säker hand. Vi kom på
småvägar upp i allén, och där nere låg gården. Mamma stannade för att mina systrar och jag
skulle se den imponerande synen. Till höger låg stathuset med sex lägenheter, nedanför låg
den stora tegelladugården och till vänster den vita villan, där vi skulle bo. Min första fråga
var: "Var är stallet?" - "Det är inbyggt i ladugården", sa far.
Jag fick veta att ladugården var 15 år gammal och hyste 50 kor jämte ungdjur och kalvar,
sammanlagt ett hundratal djur. Nästa avdelning var oxstallet med plats för 12 oxar, men det
var tomt, de sista oxarna gick till slakt 1928 till förmån för hästar. Så till det imponerande
stallet, med plats för 16 hästar samt fyra fölboxar. På 30-talet hölls fem par hästar samt två
ston som reserv. Den långa raden av hästar var en imponerande syn. Jag minns namnen: Pil
och Felix var rättarens hästar och stod först. Pil hade lockar i manen. De var halvblod,
höga och raska.
Innan jag går vidare vill jag berätta något om min far och farfar och om två olyckor som spelat
en stor roll i släktens historia.
Farfar och farmor
Nils Peter Danielsson var född i Ellanda Västregård och dog där 1917. Han tillhörde en släkt
som varit bönder i Öja , Ellanda och Marklanda i många generationer. Den förste som man
känner till hette Jacob Giseson, född omkring 1615-20. Han var bonde i Öpestorp och
var sexman, alltså en av kyrkans betrodda män. Det finns en minnessten över honom på
Öja gamla kyrkogård.
Farmor Maria Petersdotter var född 1844 i Tofta Norregård. Hon var barnbarn till
riksdagsmannen och talmannen Nils Persson på Ringstorp utanför Braås. Många av hans
barn tog sig namnet Sjöbring och blev mycket framstående.
Nu till den första olyckan jag vill berätta om. En vinterdag 1882 var farmor Marias tre döttrar
Johanna, 15 år, Emma 12 och Marta 10 ute på sjön Furens is och och slog kana och åkte
skridskor. En av dem gick igenom isen. De andra försökte dra upp henne men hamnade
också i vattnet. Modern, som bakade bröd i huset, hörde deras rop och sprang ner till sjön för
att hjälpa sina barn. Alla drunknade. Maria lämnade efter sig tre små söner. Johan, sju år (var
i skolan), Karl Emil, fem år, samt min far Gustav Adolf, ett och ett halvt år. Farfar Nils Peter
och de andra bönderna i byn var i Räppe stärkelsefabrik och hämtade potatisavfall. De kom
hem sent på eftermiddagen, så man måste låta kropparna ligga i sjön till nästa dag. En
gammal man har senare berättat för far att man lade de döda på logen medan man stod
bredvid och snickrade likkistor. Det var ont om bräder, så bönderna fick hjälpas åt att leta
fram ohyvlade bräder. Farfar hade goda nerver, så han klarade detta svåra slag. Han hade ju tre
små söner att draga försorg om. Men det lär ha tagit lång tid för honom att återhämta sig.
Efter två år gifte han om sig med Karolina Svensdotter, född 1854, död 1939. 1 det
äktenskapet föddes sex barn. Tre av dem samt Johan från första äktenskapet emigrerade
till Amerika, brodern Karl Emil blev kommunal förtroendeman. Om honom skall jag berätta
i ett annat sammanhang. (Minnen från Härensås).
Min far
Han mindes inte sin mor, men hon kom till honom en gång i drömmen när han var i stor nöd
och höll på att ge upp. Han beskrev ansiktet han såg för den äldre brodern, och det stämde
på modern. Det fanns ju inga foton på henne. Styvmodern lär inte ha varit snäll mot sina
styvsöner. Man bör dock komma ihåg, att hon hade många egna barn och gården var liten, så
hon hade det säkert inte så lätt.
När far var sju år hände den stora tragedien i hans liv. Det skulle tröskas. Man hade en tvåmans
handdriven stifttröska, gemensamt för byn. Till en sådan tröska går det åt rätt mycket folk:
två till att dra, en till matning, en till att kasta fram neker och två till att ta hand om säd,
halm och agnar. Denna morgon fattades det en man, som var försenad. Man hade kastat fram
en hög neker till matningen. Fadern fick se sin son "Adel" stå där och satte upp honom på
högen för att kasta fram neker.
I samma stund kom mannen som fattades bakvägen och tryckte till högen, så far ramlade
mot tröskan och körde in handen och armen i tröskan. Handen och en bit av armen trasades
sönder innan man kunde stanna. Man band om armen med handdukar och satte den
snabbaste hästen i byn för släden och så bar det av till Växjö lasarett, dit det var en och en
halv mil. Där amputerade man armen en bit upp på underarmen. En tid senare uppstod
kallbrand i armen, så man måste ta av längre upp, vid armbågen, så det blev bara en stump
kvar av armen. Han hade en protes av trä och läder resten av sitt liv.
Sitt handicap klarade han bra, klädde sig själv med lämpliga hjälpmedel, t. ex färdigknutna
slipsar och färdigknutna kängor och manschettknappar med gummiband emellan.
Far brukade säga att han började med en tom hand. Trots sitt handicap lyckades han bra i
livet tack vare en obändig vilja och energi. Han började som brevbärare, vilket var svårt nog
för en man med en arm. Sedan blev han en framstående försäkringsagent och övergick
sedan till att göra skogsaffärer, vilket lyckades så bra att han kunde förvärva Marklanda år
1932. Mot oss barn var han sträng, nästan väl hård, men han lärde oss bra om livet.
Min mor och hennes föräldrar
Min morfar och mormor Gustav och Blända Friberg var födda i Villtofta by i Vederslövs
socken. Morfar var timmerman och snickare. Han var bland annat med om att bygga Teleborgs
slott. Båda tillhörde de s k gammalläsarna.
Mor fick sin yrkesutbildning i dåtidens främsta modeaffär i Växjö. Hon var således väl skickad
att överta den av fars första fru startade Jenny Nilssons Manufakturaffär, då hon vid trettiotvå
års ålder gifte sig med min far.
Något om Marklandas historia
Namnet Marklanda är känt sedan 1380-talet. Förleden mark betyder här skog och namnet
kan alltså uttydas landet vid skogen. Platsen har varit bebodd tidigt, därom vittnar bl a det
stora gravfältet vid Västenhaga, som är från järnåldern. Arvid Trolle nämner i sin jordebok,
som han lät upprätta på 1490-talet, två gårdar från 1360-talet. Vidare var en gård
Marklanda Storegård. Väpnaren Björn Olofsson bodde på säteriet 1432. Marklanda
Sätesgård är identisk med Marklanda Norregård, som gården fick heta då den kom under
Bergqvara. Med tiden blev det sex gårdar i Marklanda. Man kan se dem på en karta från 1625
och sex gårdar var det när de samodlades på 1870-talet. Det var inga små arrendegårdar utan
halva hemman och Marklanda Norregård var ännu större. Som jämförelse kan nämnas att i
Härensås by med samma areal fanns det 14 bönder. Förutom Norregården var det
Månsagård, Smedjegård, Mellangård och Södregård. Till Norregården hörde också de båda
Hästhagagårdarna (Övre Hästhagen är omnämnd på 1300-talet) samt soldattorpet och
gården Skogen eller Tresnibben. Arealen med skog och ängsslåtter gränsade till
Bergqvarasjön. Ängsslåttern var viktig och omfattade betydande arealer, som framgår av
kartan från 1625. Därtill kom delar av Rockemyr samt flera mindre ängar. Vägen som går
förbi Hästhagen och passerar Bolet är en del av den gamla riksvägen.
Låt oss stanna ett ögonblick vid tiden 1830 - 60. Mycket får vi reda på genom Bergqvaras
dagböcker från den tiden. 1838 fanns det 12 bönder, som alla hade 1/4 mantal eller ca 15
tunnland åker med betesmark, mest skogsbete. Det fanns bra myrslåtter, vilket innebar att
man kunde hålla nötkreatur i stor omfattning. Det förstår man eftersom arrendena var höga.
Genom att studera dagsverkslistor m m finner man att arrendet utgjordes av 120
mansdagsverken och 45 kvinnodagsverken. Därutöver skulle man göra 30 dagsverken av
olika slag: röjningsdagsverken i skogen, torvupptagning i Räppe mosse, trädgårdsdagsverken på Bergqvara, hugga och köra ved, framställa kvarnstenar och mycket annat.
Därtill kom 12 dagars diverse körningar med häst, bl a en långresa på 12 mil för fyra shilling
banco per mil, samt körning åt gästgivaren med två hästar efter statlig taxa.
Året 1860 tillträdde greve Knut Posse (1826 - 1902) Bergqvara. Med honom inträdde stora
förändringar på godset. På hans gravsten på Bergunda kyrkogård kan vi läsa "Han var en
odlare som få av svensk jord". Han lär ha odlat ca 1400 tunnland. Men bara 200 kvarstår, resten har åter blivit skog och kärr. På 1860-talets första år blev Marklandas bönder uppsagda
till avflyttning. Några kunde förvärva gård på annat håll men de flesta blev degraderade till
dagsverkare på Marklanda gård.
Även innan de blev avhysta hade Marklandas 12 bönder svåra villkor. Jag har beskrivit deras
dagsverksskyldighet, och de hade även ett visst kontantarrende. Men de var fria bönder och
hade drängar att sända på dagsverke. Arbetstiden var lång, i princip att följa solen. På
sommaren från klockan fem på morgonen till åtta på kvällen, på vintern sju till fyra. Efter
1870 blev alla bönder som var kvar i Marklandas och Rockatorps rotar rena dagsverkare med
två till fem dagsverken i veckan. Bitterheten över detta var stor och stort var hatet mot greven
och kyrkan. Prästen betraktades som grevens handgångne man. Greven tillsatte för övrigt
präst fram till 1920-talet.
Gården drevs mycket kraftfullt. Den odlade arealen var över 300 tunnland. Arbetsstyrkan var
aldrig under 20 man. Dragkraften bestod av 20 oxar och sex hästar, rid- och vagnshästar
inräknade. Ladugården med sina 100 kor och ungdjuren på Västenhaga tarvade mycket
arbete. Mjölkningen sysselsatte fem personer tre gånger om dagen och utgödsling,
framtagning av hö och inte minst vattningen tog sin rundliga tid.
År 1916 tillträdde den nyblivne agronomen, greve Rune Posse med familj förvaltarplatsen på
Marklanda. Fadern, greve Knut Arvid hade nyligen avlidit, så grevinnan Sigrid behövde sin
son i närheten. Men efter tre år flyttade han till en gård uppåt landet och efterträddes av
inspektor Andersson. Han var en duglig man, som också förvaltade Bergunda Södregård.
1924 dog grevinnan Sigrid Posse. Efter henne gick det inte att hålla ihop det stora godset.
Bergqvara huvudgård reducerades till hälften. Utgården Långstorp övertogs av friherrinnan
Rappe, f. Posse. Marklanda övertogs av systrarna Anna Gyllensvärd och Gerda Lindenkrona,
födda Posse. Systrarna sålde av alla torp och utgårdar 1926 till sina torpare för att
finansiera övertagandet. Det var ett bra drag, systrarna fick en stark ekonomisk ställning. De
f d torparna i sin tur klarade sig bra. Nästan alla kunde efterhand bygga både nytt boningshus och ny ladugård. Resultatet blev en välmående bygd. Så är fallet än i denna dag.
När torpen såldes var också den gamla arbetarstammens tid över. I generationer hade man
arbetat på gården. Sammanhållningen var stor och nödvändig för att kunna leva drägligt.
1929 arrenderades Marklanda ut till Teleborgs gård på tre år. På Teleborg hade man fått
tuberkulos i mjölkbesättningen och behövde en gård för att bygga upp en ny besättning.
Om ladugårdar och boningshus
År 1870 började man bygga ny ladugård, loge och vagnsskjul. Den stod färdig sju år senare.
Det var en för sin tid modern anläggning med plats för 90 kor samt kalvar, oxstall för 20 oxar
och stall för åtta hästar. Ungdjuren var placerade på Västenhaga. Ladugården hade fyra bord
med plats för 24 kor vid varje. Vatten pumpades upp med vandring, där tjuren gick runt flera
timmar varje dag, till en behållare, som fanns kvar ända till 1963. Vattnet leddes ut till
foderrännorna vid vattning, som skedde två gånger om dagen. Gödselrännorna var en meter
djupa och fylldes med sågspån för urinens uppsamlande. Ovanpå låg trägolv varifrån den fasta
gödseln kärrades ut. Till höslinnet ledde en körbrygga med infart från västra gaveln och
vändplats i östra änden. När man körde ner från slinnet kunde man inte hålla oxarna, utan
de sprang en lång runda i trädgården, innan man fick stopp på dem. Omkring 1900 var
avkastningen ca 900-1100 liter per ko och år. Vikten var 200-350 kg för en normal ko och
dragoxarna vägde 450-500 kg. Logen byggdes samtidigt och hade en slags hiss, driven av
en körvandring.
Den första logen blåste ner, träffad av en tromb 1915. Den byggdes upp igen med
skrädda bjälkar från Långstorp. Hissen moderniserades, men kördes med vandring till
1950.
Den gamla ladugården revs efter 42 års användning. Den nya (den nuvarande)
ladugården rymmer 100 kor samt stall för åtta oxar och 16 hästar. Men oxarnas tid som
dragare tog snart slut efter att ha varat i många hundra år. De ersattes av de betydligt
snabbare hästarna. Men hästarnas tid som dragare varade bara ett femtiotal år.
Marklanda lilla vita stuga. Ladugårdsförman Johannes och hans hustru
Sara Jonasson. Barnen fr v Ruth, Hilding och Elna. Längst fram Frans
Henning på hans konfirmationsdag 1900.
Från 1876, då den gamla ladugården stod färdig, bodde de flesta statkarlarna i den nu rivna
Marklanda by. Även inspektören bodde i byn, då det ännu inte fanns några bostäder nere vid
gården. 1898 flyttades ett hus från byn ner till gården, den s k Vita stugan, med plats för de
båda djurskötarna med familjer. De fick tom kokspisar, som var något nytt, i stället för den
öppna härden med dess trefötter och hängkrokar.
Omkring 1900 byggdes den nuvarande mangårdsbyggnaden, som blev bostad åt inspektören.
Andra våningen inrymde två lägenheter samt en stor drängkammare. Materialet hämtades från
byn. En märklig sak var, att huset även var reveterat invändigt med handmålade tapeter. Jag
har sett dem, de var mycket vackert och fantasifullt utförda. Nackdelen med dem var, att
putsen ville ramla ner. Det gick inte att slå i en spik. Långt senare, på landsantikvariens
inrådan, beslöt man att klä in väggarna med masonit så att tapeterna bevarades. I källaren
fanns ett dagsverksrum med öppen eldstad, en trappa ledde ner till rummet för inspektören.
Dagsverkarna fick gå in genom källardörren. En hjälppojke hade till uppgift att komma först
och elda upp i eldstaden. Det röda huset med sju lägenheter byggdes 1918.
Sänkningen av Marklanda sjö
Nedanför byn låg den lilla sjön på ca 70 har. På andra sidan låg Västenhaga och kullen med
gravfältet från järnåldern.
En äldre man hörde sin farmor berätta om sjön. Hon var född i början av 1800-talet. Hon
berättade att sjön hade en härlig badstrand, där barnen tillbringade en stor del av
sommardagarna. Man kunde vada över till Västenhaga. Det fanns mycket fisk i sjön, särskilt
gädda och abborre. Gäddorna gick på våren gärna in på lågvatten, där man kunde snärja dem.
Sjön hade inget inlopp men väl ett utlopp, den s k Kvarnabäcken. Bäcken rann förbi
Västenhaga mossar mot Ramdalatorpet, sedan genom Kyletorps mossar, svängde mot Hacket i
Vederslöv och därefter till Vederslövssjön. Intill Hacket blev fallet större. Där byggdes en
kvarn, därav namnet Kvarnabäcken.
1868, det torra året, bestämde greve Knut att sjön skulle utdikas. Samtidigt skulle också
Rockemyr sydost om Rockatorp torrläggas. Det blev ett jättearbete. Man må betänka att
redskapen var primitiva: järnskodda träspadar och hackor samt skottkärror av trä.
Det första momentet blev en fördjupning av Kvarnabäcken på en sträcka av ungefär fem
kilometer. Denna fördjupning blev inte tillfyllest, varför man grävde en ny kanal genom sjön
till Ramdala, där den nya och gamla kanalen möttes. Gräva genom skogen gick någorlunda
bra, man stämde för vattnet vid sjön. Men värre blev det när man skulle gräva kanalen
genom dyn i sjön. Arbetarna grävde med sina otäta träskostövlar och primitiva arbetsredskap. Det man grävde en dag hade runnit igen nästa dag. Greven kom på besök, en av
gubbarna sa till honom:
- Det här går inte, kanalen måste fördjupas.
- Det här förstår du inte, gubbe lille, genmälde greven.
Diket genom sjön, en sträcka på ca en kilometer, blev större och större. Till slut, berättas det,
var diket så brett och djupt att det kunde dölja en soldatstuga om man ställde den upp och
ner.
Det grävdes mest på sommaren. Så en vår, i slutet av 1880-talet var torrläggningen färdig
med kanal och läggdiken, en areal på ca 40 har. Sjön borde ha sänkts djupare, men av någon
anledning underlät man att spränga bort en bergklack vid Ramdala.
Körkarlar från Marklanda med oxar, försedda med mosskor harvade, andra kom efter och
sådde havre. Det lär ha blivit en bra skörd första året. Året efter var det redan för surt att
bruka. Hela arealen såddes igen till gräsvall.
Sic transit gloria mundi (så förgår all världens härlighet). Efter ett antal år blev det inget gräs
heller. Allt var öde. Det första världskriget kom, då allt gick att sälja. Någon fann på att sätta
videbuskar i sjön. De skulle användas av korgmakarna till korgar. När videt var så stort, att
det kunde användas, var kriget slut. Videt står där ännu, men sjön är livsfarlig att beträda.
En förfärande miljöförstöring var fullbordad.
Vad var det som drev greven till dessa väldiga odlingar? På 1800-talet ökade landets
befolkning tack vare vaccinet och potäterna, som biskop Tegnér uttryckte sig. 1868 och 69 var
det en så svår missväxt att en del av landets befolkning höll på att svälta ihjäl. Greven hade
mycket folk på sitt gods. Det var nödvändigt att skaffa arbete, och det var stor jordhunger på
1800-talet. Naturligtvis trodde greven på det han gjorde.
Marklanda 1932 till våra dagar.
Som jag tidigare nämnt köpte min far Marklanda gård 1932. Gården var då utarrenderad till
greve Bonde på Teleborg, och det arrendet upphörde 14 mars 1933. Nu gällde det att skaffa
en ny arrendator. Det var inte utan problem eftersom lågkonjunkturen slagit särskilt hårt mot
jordbruket. Men Salomon Gustavsson, Sevedsäng, tog arrendet. Han var född 1868 på ett
torp under Stjärnvik i Tävelsås. Han var yngst bland sina syskon och blev faderlös vid nio års
ålder. 1912 arrenderade Salomon och hans barn Sevedsäng. Under Sevedsäng ingick de tre
dagsverkstorpen Perstorp, Sevedstorp och Björkeberg. 1926 köpte Salomon Sevedsäng, men
de tre torpen friköptes av sina brukare. Salomon och
Marklanda dragare år 1920.
hans söner brukade Sevedsäng till 1933 då gården såldes. Han hade blivit änkeman och
sönerna ville inte ta över. I stället arrenderade Salomon och två söner Marklanda, kontraktet
löpte till den 14 mars 1938.
Salomon Gustavsson var en lantbrukare av den gamla stammen. Gården drevs med fyra
statare, tre drängar samt Salomon och sönerna. Dragkraften bestod av l0 - 15 hästar, föl och
unghästar inräknade. I ladugården stod ett 50-tal kor jämte lika många ungdjur som sköttes
av två ladugårdskarlar. Mjölkningen sköttes för hand av två kvinnor. När Salomon avträdde
arrendet 1938 gick den gamla tiden med hästar som dragare i graven. En ny tid randades,
även om kriget delvis hejdade utvecklingen.
1938 tillträdde som arrendator Tore Lindgren och hans hustru Vega. Båda var födda på
stora gårdar utanför Kalmar. Med dem kom gummihjulsvagnar och traktor med gummihjul,
som var betydligt smidigare än den gamla med järnhjul. Mjölkmaskin installerades. Några
hästar behölls eftersom det fanns äldre arbetare som inte kunde köra med något annat. Tore
Lindgren avträdde 1946 och flyttade till en större gård nära Åtvidaberg.
Näste arrendator blev Einar Johansson med familj. Han var född på Dädesjö prästgård, som
fadern arrenderade. Einar började sin bana med att arrendera en gård i Rottne och sedan en
dubbelt så stor gård utan
Höskörden på Marklanda gård sommaren 1958. Det blev en riklig skörd, men svår att bärga.
Vi började vid midsommar och sista lasset kördes in den l augusti.
för Ingelstad. 1946 tog han Marklanda, lika stor som de andra tillsammans, 1955 tog han
Huseby, tre gånger så stort. Einar Johansson var en skicklig jordbrukare och en mycket god
ekonom.
1955 övertog jag själv och min hustru Elly driften av gården. Min far och jag drev
sågverksrörelse som kompanjoner, och det gick bra. 1952 köpte jag halva gården, 1957 efter
vår mors bortgång ärvde jag och mina systrar Karin och Anna-Lisa den andra delen. 1962
upphörde vi med sågverksrörelsen efter svåra förluster, far var då 82 år gammal. Efter vår
fars död 1970 löste min syster Anna-Lisa och jag ut vår syster Karin.
Jag och min familj kom in i ett mycket besvärligt ekonomiskt läge. Men med hjälp av en
duktig hustru och dugliga medhjälpare klarade vi krisen någorlunda. Jag var noga med att
följa den tekniska utvecklingen, allt sådant prioriterades. Gården är i god ordning och väl
med sin tid. När jag började 1955 var vi sju man, men efter 1965 var det bara mina duktiga
medhjälpare Per-Elof Lundgren och Allan Claesson samt en ung djurskötare kvar. Men de
hann väl med arbetet. 1985 övertog min yngsta dotter Margareta och hennes man Lars
Lindsten gården och driften. Margareta är polis och hunduppfödare samt svarar
Folket på Marklanda 1960. Fr v Per-Elof Lundgren, rättare Ernst
Andersson, Sven Gustav Nilsson, ladugårdsförman Ragnar Johansson,
djurskötare Elis Jonsson, körkarlar Bertil Gustavsson Sörby och Sven
Andersson Marklanda
för bokföringen. Lars är lärare vid Naturbruksgymnasiet i Ingelstad, men lägger ner
många kvällstimmar på gården. Att driva en gård förutsätter många utbildade och
handlingskraftiga medarbetare. I det sammanhanget vill jag gärna nämna Antonio
Petersson, Mattias Magnusson och Anna Jensen.
Marklandas viktigaste inkomstkälla har alltid varit mjölk och köttproduktion.
Avelsutvecklingen har varit enastående. Från 1000 liter per ko och år i början av 1900talet till omkring 9000 i medeltal. En ko vägde i början av 1900-talet ca 300 kg och nu
600-700 kg. Även djurens lynne har förändrats till det bättre. Men det tål att se upp
ändå. Det finns faktiskt kor i Sverige som mjölkat 20.000 liter på ett år. Det gäller att ha
vad man kallar koöga. Djuren kan pressas för hårt.
När jag nu, 75 år gammal, ser tillbaka på mitt liv, kan jag konstatera två saker. Det första är
livets korthet. Snabbt har det förrunnit, andra tar vid, snart är vi glömda. Det andra är att
jorden är en sträng moder. Bönderna lever i en pressande situation. Mjölkbonden måste ha
många kor, men har inte råd att ha avbytare. Hustrun måste förvärvsarbeta på annat håll.
Spannmålsbonden skall ensam sköta flera hundra tunnland. Ensamhet, långa arbetsdagar
och dålig lönsamhet knäcker många. Jag tänker ofta på Elin Wägners Åsa Hanna. En av
sönerna sade: "Mor, varför kör du så hårt med oss? Upp i ottan, hem till sena kvällen, vi får ju
aldrig vila oss". "Min son", svarade modern, "i graven får vi sova". Situationen för bönderna
kan väl inte tolkas bättre.
Kloka ord från faraonernas Egypten:
"Tyng inte den arbetande med skatter
gör honom rik, så finns han kvar nästa år.
Lever han, kan du njuta av hans frukter.
För trycker du honom kommer han att fly".
Profeten Jesaja säger:
"Allt kött är gräs och dess härlighet som ett blomster på marken.
Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när Herrens andedräkt blåser på det.
Ja, folket är gräs.
Gräset torkar bort, blomstren förvissna, men vår Guds ord
förbliver evinnerligen."
De gamle har berättat...
Karl Nilsson på Karlsfrid har berättat om hur Marklanda dagsverkslag en gång harvade på
Rockemyr, ca två kilometer från gården. Då påpekade inspektören att de skulle harva tills
vällingklockan ringde dagens slut och inte, som de brukade, vara hemma med oxarna när
klockan ringde. Sagt och gjort. Nästa dag, när klockan ringde klockan åtta släppte de sina oxar
på myren, tog sina tömmar och gick hem. Följande dag gick åt till att leta reda på de 20 oxar
man hade släppt. Inspektören sa aldrig något mer om arbetstider efter detta.
Mycket har berättats för mig. Ett uttryck som hållit i sig är "i dag var det inte nådigt att byta
skjorta på Marklanda gärde". Man kan förstå de bistra orden när man plöjde med ett par slöa
oxar i november och december i blåst och regn i dåliga kläder och träskostövlar.
En ko hade dött, och man slaktade och flådde henne. Arbetarna frågade om de kunde få
köttet, men greven sa nej ifall det var smittsamt. Så kon grävdes ner men nästa dag var hon
försvunnen. Hon hade grävts upp på natten och delats. Som i alla tider var många begivna på
brännvin. Karl Viborg brukade säga, att det var lättare att skaffa pengar till en flaska
brännvin än till en påse mjöl. Nöbbeleds gästgiveri låg ju inte långt borta, alltsom oftast
skickades en hjälppojke iväg för att hämta ett par kannor brännvin.
Midsommaren var förr som nu en stor högtid, innan den ansträngande slåttern började. Sonja
Magnusson, Gemla, har beskrivit firandet av midsommar på Marklanda: "På midsommaraftons morgon spände far för hästarna framför den stora flakvagnen för alla verandor skulle
lövas och blommor skulle plockas till midsommarstången. Alla barn var med och vi hade
väldigt roligt. När lövningen var klar och midsommarstången klädd och rest, lekte vi ringlekar,
någon av de äldre spelade, och så fick vi saft och kakor. Fram mot middagen samlades alla
familjer med sina matsäckskorgar. Var vädret vackert gick vi upp till en kulle, som kallades
Grötafatet, och hade kalas tillsammans med sång, musik och lekar. Mot eftermiddagen gick vi
hem för att vila en stund, fast de som skulle arbeta i ladugården fick inte så mycket ro. På
kvällen samlades alla igen för att gå till dansen på Marklanda Boke. Under färden dit
tillstötte andra familjer, som bodde runt omkring. Det dansades till gryningen, då vi gick
hem med spelmannen i täten och sjöng".
Efter midsommar vidtog slåttern, det var en arbetssam tid. Gräset slogs inte förrän i
blomningen för att få så stor mängd som möjligt och dessutom blev det mer lättorkat. Oskar i
Hästhagen har berättat om hur han och hans föräldrar var med vid slåttern av Marklanda bol
och mad i början av 1900-talet. Hjälprättaren Gustav i Skogstorp gick först i skåret, han
hade brännvinskannan på ryggen, och efter honom kom ett tiotal man med sina liar och efter
dem lika många kvinnor och hjälppojkar med sina räfsor och räfsade upp höet i luftiga
strängar. Gustav kom först till renen, tog fram kannan och tog sig en sup i locket samt delade
ut till de andra, allteftersom de kom fram. När den siste fått drack Gustav en gång till med
orden "Jag får väl för hondan inte glömma mig själv". Betinget vid höslåttern var ett tunnland
per man. Duktiga slåtterkarlar kunde klara två tunnland och på så sätt skaffa sig extra
ledighet. Men även slåtterkarlarnas tid var snart ute. Den hästdrivna slåttermaskinen och
självbindaren stod för dörren.
Till slut vill jag berätta historien om
avelstjuren, som skulle slaktas. Den gamle tjuren hade stått där länge. Han var stor, tung och
ilsken, endast förmannen kunde handskas med
honom. Men han skötte sitt uppdrag med
intresse och fertilitet upp i gamla dagar.
Hornen var en halv meter långa, men det
märkligaste var klövarna. De hade aldrig
blivit verkade, de hade växt ut och lagt sig
som flätor, så klövarna såg ut som stora
tallrikar. Men allt har en ände. Slaktaren i
Odenslanda hade köpt den gamle tjuren och
den skulle levereras dit. Tidigt en morgon
Den gamla tjuren föres till slakt
leddes han iväg. Sex man skulle leda honom.
En höll i grimman och nosringen, fyra hade
rep om varje fot och den sjätte hade ett rep
om tjurens viktiga arbetsredskap.
Den mannen var den viktigaste för att bromsa giganten. Efter diverse äventyr på vägen och ute
i terrängen kom man fram mot eftermiddagen. Slaktaren såg betänksam på vidundret och
fordrade, att karlarna skulle hålla honom, medan han tog död på honom. Gubbarna var ovilliga
och tyckte att de gjort sitt och ville gå hem. Men efter ett antal supar enades man. De skulle
hålla honom. En slaktardräng tog en stor slägga, ställde sig framför och slog med all kraft till
mot pannan. Tjuren gick ner på knä men reste sig och ruskade på huvudet. Nu är det bäst att
fly, tänkte gubbarna. Nästa slag kom snabbt, djuret la sig ner och snabbt var man framme för
att tappa blodet. Den gamle gigantens saga var all.
Trotjänare Johannes Jonasson
Jag vill nu teckna minnet av en man. Det är ladugårdsförmannen Johannes och hans hustru
Sara och deras barn.
Johannes Jonasson var född 1854 på ett torp nära Dänninge gård, som på den tiden ägdes av
majoren och friherren Elof Rosenblad. Den Rosenbladska släkten ägde Hovmantorps säteri
med flera egendomar. Sara Jonasson föddes 1857 i Jäts socken och tjänade på Drättinge. 1881
fick Johannes plats på Bergqvara som djurskötare och Sara som mjölkerska. Året efter
flyttade Johannes och Sara till Marklanda för att arbeta i den nybyggda ladugården, en
tjänst som varade i 43 år. De gifte sig och fick två söner och tre döttrar. Efter några år blev
Johannes förman för ladugården på Marklanda. Det var ett ansvarsfyllt arbete. Det gällde att
få en god avkastning på besättningen. Man mjölkade tre gånger om dagen, dock inte alla kor
vid middagsmjölkningen. Betesvallarna låg långt borta, närmast var Bolet, ca en kilometer,
längst bort Stora och Lilla Damsryd, fyra kilometer att gå. Två man bar hem mjölken på en
stång, där mjölkkrukan hängde i en krok. Stängerna finns kvar än i denna dag. Avkastningen
var låg, till en början 1000 - 1300 kg per ko och år. På 1920-talet var man uppe i det dubbla.
All mjölk levererades till Bergqvara mejeri. Även mjölk från bönder och torpare togs emot
där. Bergqvara hade egen mjölkaffär i Växjö. Vid en fest i januari 1911 medaljerade
greveparet Knut Arvid och Sigrid Posse sin trotjänare Johannes, som erhöll Patriotiska
Sällskapets medalj i guld att bäras i grönt och gult band. Han hade då tjänat i 30 år som
förman. 1918 stod den nya ladugården färdig med alla de moderniteter som då stod till buds.
Bland annat fick man elektriskt ljus, vilket var något otroligt för dem som var vana vid
rovelampor (lampor med rovolja), som knappt lyste sig själva. Johannes stod kvar som
förman ända till 1924, då han på grund av tilltagande blindhet måste ta avsked.
Döttrarna Anna, Ruth och Elna fick märkliga livsöden med stora kliv på den sociala
rangskalan. Med hjälp av en faster, som var trotjänarinna hos domprosten Henning, kom de i
tjänst i domprosthemmet och fick lära sig vett och etikett. Efter ett antal år blev Ruth
kammarjungfru hos kammarherre Reinhold Rudbeck och hans hustru Ida von Essen, som
var hovfröken med bostad på Stockholms slott. Hon är begravd på Bergunda kyrkogård.
Elna stannade kvar i domprosthemmet i många år och gifte sig sedan med arbetsfogden Bror
Huth i Växjö.
Det märkligaste livsödet fick Anna. När hon lämnat domprosthemmet fick hon plats som
kammarjungfru hos grevinnan Helena Wrede på Sörby i Blekinge. 1899 emigrerade hon till
Amerika. Där blev hon antagen vid den Skandinaviska frälsningsarmen. 1907 hade hon nått
kaptens grad. På en resa detta år med en hjulångare från Lynn till New York, för att deltaga i
den årliga konferensen med andra frälsningsofficerare, kolliderade fartyget med ett annat
fartyg. Nitton blev räddade, samtliga frälsningsofficerare följde med i djupet. Trosvisst sjöng
de in i det sista:
Jesus lover of my soul Let me to Thy bossom fly While
the angry waters row While the tempest still is high.
Anna blev tjugonio år...
Ernst Andersson
Under varje tid har det funnits duktiga människor, som har utmärkt sig framför andra. En
sådan man var rättaren Ernst Andersson. Han var född på torpet Långahall 1893, yngst av
sex syskon. Tidigt gjorde han dagsverken på Långstorp. 1916 gifte han sig med Ellen
Pettersson från Intäkten i Bergunda, född 1895. 1928 flyttade de med dottern Sonja till
Marklanda som statfolk. Efter ett par år blev han rättare, en syssla som han med stor kraft
och duglighet skötte till pensioneringen 1960.
G. A. Nilsson och rättaren Ernst Andersson
Ernst var en märklig man, som kunde allt. Han var en omvittnat duktig jordbrukare men
dessutom snickare, sadelmakare, skomakare, ja, t o m frisör. Han var en duktig skytt och
spelade dragspel med bravur. 1953 fick han Hushållningssällskapets medalj för, som det
hette, "En framstående jordbrukargärning". Även hustrun Ellen minns jag med glädje och
tacksamhet. Hon såg bra ut, var alltid vänlig och gästfri och ömmade för de gamla. 1965
flyttade Ernst och Ellen till Gemla och kom så i närheten av Sonja och hennes make,
lantbrukaren och kommunalmannen Oskar Magnusson. Ernst gick ur tiden vid 86 års ålder
och Ellen blev 96 år.
Några tankar kring en bys historia
Hur länge har det bott människor i denna trakt? Ingen vet. Kanske fyra - fem tusen år. Här
finns forngravar från stenåldern, t ex hällkistan vid Grå so. Här finns rösen från bronsåldern
och märkligast av alla fornlämningar i dessa bygder är det vackra järnåldersgravfältet vid
Västenhaga. De första nybyggarna var fångstmän, som levde på jakt och fiske. Efter ett par
tusen år blev de bofasta: jordbruk och boskapsskötsel blev ett säkrare sätt att överleva. Men
var kom vi ifrån?
Omkring hundra år efter Kristi födelse, på kejsar Trajanus tid, sitter en man och präntar på
papyrus. Hans namn är Publicus Carubius Tacitus. Han hade nått de högsta posterna i det
romerska imperiet; senator, konsul men också historieskrivare.
Det är som historieskrivare han är ihågkommen. Han berättar om de många germanska
stammarna. Längst i norr, vid Östersjön, bodde Svionerna. Kanske var det detta folk, som
sökte sig upp till dessa trakter. De följde vattenleder och stigar. Nuvarande väg 23 är
kanhända från början en sådan stig. De odlade markerna låg skyddade i ett hav av storskog,
kärr och sjöar. Bosättningen låg vackert vid Marklanda sjö. På Rockabacken, söder om byn,
finns spår av märkliga terassodlingar.
Med järnet fick man bättre redskap för att bruka jorden och försvara sig.
Man höll kor, grisar, får och getter samt hundar. Man odlade korn, vete, råg, havre, lin och
dådra (föregångare till raps). I födan ingick skogens bär och frukter.
Så levde man lugnt i århundraden. Men så kom en ny tid, odalmännens och hövdingarnas
århundrade, som slutade med vikingatiden. Jag älskar Rigstulas strofer om den tiden:
Han slungade spjutet
svängde skölden
sporrade hästen
och högg med svärdet,
väckte strid
och blodade valplatsen,
fällde fiender
och stred för land.
Odalmännens tid tarvar en förklaring. När en gård brukades av samma släkt i tre generationer
fick den fjärde kalla sig odalbonde. I Norge var det strängare, där fick den sjätte generationen
kalla sig odalbonde eller jarl (hövding). Odalbonden fick inte handskas hur som helst med
sin egendom, det var hela släktens gård.
Under mer än tusen år, fram till den kristna tiden, begravde man sina döda på bygravfältet
väster om sjön.
Så levde man genom århundraden. Riksvägen gick fram vid sidan av byn, så underrättelser
om händelser i riket fick man säkert. Dacke kom med sin här och danskarna brände Växjö.
Hur var det på 1600-talet eller under den stora ofredens årtionden, då stormakten Sverige
föll? Hur kände sig prästerna, som måste vara med om att ta ut den ene soldaten efter den
andre till krigen och på söndagarna läsa upp kungörelser om stupade män? Framför sig såg
han en menighet, märkt av fattigdom och svält. Ingen vet, men vi kan ana.
Men Marklanda by levde vidare i samma lunk till 1860-talet. Gårdarna samodlades under en
driftig godsherres ledning. Byn avhystes, bönderna fick flytta. En ny gård skapades. Som
fågel Fenix uppstod ur askan stod där en ny modern skapelse. Marklanda stora, med samma
areal som på Arvid Trolles tid. Den kallades "kronan på verket" av odlarna.
Nu sover de gamla bönderna, torparna och dagsverkarna med sina kvinnor under gravfältets
kullar vid Västenhaga och på Bergunda kyrkogård, obekymrade av tidens strider. Men än
finns det tjuriga bönder, som håller fanan högt.
Avslutning på min berättelse blir en dikt av Sten Selander:
Orden, jag formar till dikter, föddes ur multnande munnar.
Tanken, jag tänker, rann upp ur årtusens djupa brunnar.
Inget är mitt. Vad jag äger är bara gåva och lån.
Själva det blod jag närs av strömmar långt bortifrån.
Gråa bönder, som gått med sin lykta i skumma stallar
Innan gryningen frös över åsarnas frostvita tallar
alla gav de sitt blod åt mig, åt mitt blod, där det brinner
av kärlek till allt som består och längtan mot allt som försvinner.
Om blott oskadd jag kan lämna ifrån mig det framfarnas gåva
somnar jag gott den afton, då jag för alltid skall sova.
Kopia av boken BERGUNDA - EN ÅTERBLICK från 1999 sid 213 - 231
Fotograf okänd Illustration Kerstin Posse
Bergunda Hembygdsförening.