TISDAG 8 SEPTEMBER 2015. MITT I VÄRMDÖ 13 är Europas största gnagare w I slutet av 1800-talet ledde jakt på bävergäll, bäverns sekret, och djurets mjuka underpäls till att den utrotades i Sverige. På 1920- talet planterades den åter in och har nu spridit sig i större delen av landet. w Den senaste uppskattningen av antalet bävrar i Sverige gjordes 2005. Då skattade Sveriges lantbruks universitet (SLU) stammen till cirka 130 000 exemplar. Bävrarnas vackra bassäng ger krydda till spaningen. På en uppstoppad bäver visar Peter Bergqvist gnagarens egenheter. w Bävrar parar sig i februari och barnen – upp till fyra stycken - föds i maj. När paret fått sin tredje kull brukar det stöta bort barnen i den första. De förväntas då hitta ett nytt hem. w Den yngsta kullen vårdas av mamman och den äldre kullen lärs upp i dammbyggnad och trädfällning av pappan. w Under vintern håller sig bävrarna i sina hyddor med kortare simturer till det närbelägna matförrådet. w Bävrar har setts leva i saltvatten, men behöver sötvatten att dricka och för att tvätta sig. w Bävrar får jagas från oktober till mitten av maj, eller efter särskilt tillstånd. Källa: Jägareförbundet, Naturhistoriska r iksmuseet, W ikipedia På frågan varför Peter Bergqvist tycker så mycket om bävrar, svarar han att det är enkelt. – De påminner om människan. De lever i par, men till skillnad från oss är det bara döden som skiljer dem åt. Deras hyddor är som hus och hanen deltar i barnens uppfostran. Även deras år är som vårt med hårt arbete under våren, sommaren och hösten. På vintern går de in i en lågaktiv period. Det är snarare svårt att inte gilla bävern. Rent genetiskt är det, enligt Peter Bergqvist, lite överraskande ekorren som är bäverns närmaste släkting. Lika kvick som ekorren är på land – lika smidig är nämligen bävern i vattnet. En bäver på land däremot, är ingen munter syn, tycker han. – När man älskar bävrar så mycket som jag är det inte roligt att se. De är extremt klumpiga och sårbara på marken. Men i vattnet är de perfekt anpassade och kan alltid fly. Naturturism, eller ekoturism som det också kallas, har exploderat i Sverige, särskilt i landets mellersta delar de senaste 20 åren. Då handlar det om vargspaning, björnskådning, olika typer av fågelskådning, men också älg- säl- och bäversafari som både svenska och utländska turister betalar olika företag för att följa med på. Det berättar Per Jiborn, generalsekreterare på Svenska Ekoturismföreningen. I Stockholmsområdet finns det i dag ett par företag som för omkring 600 kronor säljer guidade safariturer med skogens konung älgen som största attraktion. Samtidigt erbjuder också ideella organisationer som Naturskyddsföreningen och Friluftsfrämjandet olika typer av naturupplevelser, allt från fågelskådning till bäversafari. Även bildningsförbund som ABF har liknande utflykter på sin agenda. Björn Hasselgren som leder en bäversafari för Friluftsfrämjandet Haninge i september ser ett ökat intresse. – De här lite tuffare utflykterna lockar folk från hela Stockholm. Det är ju inte så lätt att på egen hand ta sig ut på sjön och veta var till exempel bävrar finns, säger han. Peter Bergqvist tror dock att den som vill upptäcka bäver på nära håll i Stockholmområdet egentligen skulle kunna följa strandkanten vid vilken sjö som helst tidigt på morgonen eller sent på kvällen. För att veta om man är bävern på spåret är det egentligen bara att ha uttrycket ”flitig som en bäver” i huvudet, menar han. En stor fördämning är det mest uppenbara tecknet, men även hyddor med tätt flätade grenar och kvistar vid strandkanten vittnar om någon som gillar att jobba. Bävrarnas gnagmärken på träd och grenar ser ut som om någon farit fram med en hyvel. Det sekret, eller gäll, som de använder för att markera revir kan skapa spegelblanka ytor på både vatten och land. Även stigar ner i vattnet är tydliga tecken på bäver. – Håller man sig bara på avstånd och använder kikare, kan det bli en fin upplevelse, säger han. n
© Copyright 2024