1. science
2. mathematics

MODUS TOLL AND D N A L L O T S U D O M
en f estskri f t
Red i gerad av :
Fi li p Rad ov i c &
Su sanna Rad ovi c
Modus Tolland
Modus Tolland
en festskrift med anledning av
Anders Tollands sextioårsdag
Redigerad av:
Filip Radovic
Susanna Radovic
________________________________________________________
Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori
Göteborgs Universitet
2013
Philosophical Communications.Web Series 59 (2013)
Omslag och grafisk form Peter Johnsen
issn 1652–0459
isbn 978–91–637–3384–0
Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori
www.flov.gu.se
© 2013 Författarna
Göteborg, Sverige 2013
iv
Innehåll
Förord.................................................................................................................. vii Christian Bennet & Jörgen Sjögren Philosophy and Mathematics Education .... 9 Ingvar Johansson Försvarsadvokatens inledningsanförande ........................... 25 Palle Leth Några misstag i svenska översättningar av franska filosofer ........ 33 Björn Haglund A simple theory of truth ........................................................... 41 Helge Malmgren Kant som neuropsykolog ....................................................... 51 Christer Svennerlind God, Obligation, Right, and Utility ............................... 57 Kristoffer Sundberg Why Relativism is Self-Refuting in an Interesting Way 73 Stellan Peterson Explication of explicature ....................................................... 89 Jan Almäng Socialontologi, konventioner och nödvändighet ..................... 109 Mats Furberg Vägen genom Vasaparken ........................................................ 129 Förord
Bäste Anders,
Texterna i denna festskrift tillägnas dig med anledning av din 60årsdag. De handlar inte om fotografering, dans, golf eller äpplen, men
berör, trots det, ämnen som på olika sätt anknyter till intressen som du
har visat under den dryga halvparten av ditt liv som du har tillbringat
inom filosofiämnena vid Göteborgs universitet. Exempelvis utgör
Ingvar Johanssons text ett direkt svar till din egen uppsats i festskriften
till Helge Malmgren och Kristoffer Sundberg framför principiella
argument mot relativism. Jörgen Sjögrens och min text handlar i viss
mening om en realism som du i många år förfäktat och anknyter i hög
grad till en tentamen som jag återkommer till nedan.
Institutionen för filosofi i Göteborg präglades under andra halvan
av 1970-talet, då både du och jag gjorde vår entré, av snille och smak.
Snillet uppbars av våra lärare, de som snart nog blev våra vänner och
kollegor, och gav, för att citera inledningsorden till en gammal upplaga
av Anna-Maria Lenngrens skrifter, ett uppfinnande, oregelbundet och
fantastiskt anslag i den filosofiska diskussionen. Smaken var däremot
knappast, med samma citat, ordnande, hejdande och styrande, utan
bestod, tvärtom, på den tiden främst av en blandning av Bourbon och
Ginger Ale. Institutionen styrdes fortfarande av Ivar Segelberg som,
med en då tröttnande hand, pekade ut blivande filosofämnen. Kanske
du och jag i själva verket utgör de första vars, i Schopenhauers mening,
personliga öden inte styrdes via Ivars pekande finger. Känslorna
svallade i korridoren under dygnets alla timmar – dina, mina, allas –
men minnena bleknar här kanske bäst i ett glömskans töcken.
Filosofen då var, i modern terminologi, produktiv. Det är påfallande
hur många av den tidens göteborgska filosofer som nu finns spridda
över landet som professorer eller emeriti. Alla lever inte längre –
vii
Thomas Wetterström och Bolof Stridbeck, var och en på sitt sätt, var
skarpa tänkare. Alla blev inte heller filosofer i strikt akademisk mening,
utan slog sig ner inom vetenskapsteori, religionsvetenskap,
allmändidaktik, bioteknik eller IT, men jag vågar påstå att alla vi som
var med då, studenter som lärare, har präglats starkt av den filosofiska
miljö vi ingick i.
Med början under 1990-talet har institutionen genomgått en
förändring. Snille byttes sakta ut mot normalvetenskap och Bourbon
mot öl och vin. Det filosofiska klimatet förändrades inifrån och utifrån
och idag är institutionen en annan än den var. Du Anders, och då
räknar jag inte de emeriti som är fortsatt aktiva, är nu ensam kvar från
den tid då vi inledde våra akademiska banor.
Antagligen minns du mer än jag från det glada sjuttiotalet, men min
och Jörgens text anknyter direkt (Hur?) till ett av de minnen jag har
som rör oss gemensamt. Vi läste Prolegomena ihop under ledning av
Dick Haglund. Utan vår vetskap hade Dick planerat att den sista
lektionen skulle utgöra tentamen. Han räknade då med att vi båda, som
de ambitiösa studenter vi var, skulle vara väl pålästa. Själv kom han
alltså måttligt påläst, även om han naturligtvis behärskade sin Kant.
Dicks förhoppningar om de båda adepternas insiktsfulla läsning kom
dock på skam. Ingen av oss hade några djupare insikter att förmedla och
det hela mynnade ut i något vi alla tre kanske helst vill glömma. I
slutändan fick vi våra VG, men jag vill minnas att det var via en skriftlig
tentamen.
I stället för att dröja kvar i det som nu är historia, vill jag avslutningsvis
å allas våra vägnar varmt gratulera dig på din 60-årsdag. Jag har i alla år
undrat över varför vi inte kan minnas framåt i tiden, likväl som bakåt,
men kanske skall vi vara glada över att det är så. I vilket fall hoppas vi
alla att du har ytterligare många både goda och verksamma år framför
dig. GRATTIS!
Christian Bennet
Författarna
viii
Philosophy and Mathematics
Education
CHRISTIAN BENNET
AND
JÖRGEN SJÖGREN
Introduction
René Thom’s statement that “all mathematical pedagogy, even if
scarcely coherent, rests on a philosophy of mathematics” (Thom 1973:
204) has become somewhat of a starting point for studying what
relevance philosophical views on mathematics may have for
mathematics teaching. Here we give an example of such philosophical
relevance.
There are some notable differences between mathematics and other
subjects or sciences, ontologically as well as epistemologically.
Mathematical knowledge has through history often been seen as in
some sense absolute, timeless and, maybe in Kant's sense, a priori. Seen
in this way, mathematics is non-empirical and its truth makers are
internal rather than external. As to contents mathematics is, at least,
inter-subjective, and it makes sense to classify mathematical statements
as true or false. The latter suggests that mathematics is not just a formal
or informal play with symbols – it is not only syntax.
If you like, this description of mathematics may suggest
mathematical realism, though not necessarily in an ontological sense.
To quote Dummett referring to Kreisel, realism is not an issue of the
existence of mathematical objects but of the objectivity of mathematical
statements (Dummett 1978: xxxviii ).
9
Now, our ambition here is neither to criticize nor defend realism as a
philosophy of mathematics, not even to clarify such views. Instead we
start out from an unprecise realistically inspired standpoint in order to
discuss the very possibility of mathematics education. Paraphrasing a
formulation from Kant, our objective is to
persuade all those who think Mathematics Education worth studying, that it
is absolutely necessary to pause a moment, and, neglecting all that has been
done, to propose first the preliminary question, “Whether such a thing as
mathematics education be at all possible”.
Our starting points are, as mentioned, some, perhaps naive, realistically
inspired philosophical assumptions:
Mathematical knowledge is, apart from much other knowledge,
absolute or certain. As a matter of fact there are few statements which we
are ready to defend so strongly as simple mathematical ones such as
7+5=12 or The sum of the interior angles in a plane triangle is 180°. From
personal experience we know that large groups of students are prepared
to bet a lot of money on these statements being true. Somewhat
surprising, the same students are often unable to explain why they are
true and few of the ones we have met can explain what the sign “7”
refers to.
Mathematical knowledge is timeless. The triangles Euclid describes
around 300 B.C.E. are the same as those Hilbert describes in 1899.
When Euclid proves that there are infinitely many primes, at least in a
potential meaning, he proves the same statement as we prove to our
students 2300 years later. Of course this doesn’t mean that Euclid and
we, or our students for that matter, attach precisely the same meaning
to mathematical concepts, but all in all we have the same knowledge in
these particular cases. The concepts are the same, but our conceptions
may vary.
Mathematical knowledge is a priori. Here this means that it is not
grounded in experience. Initially our students often disagree with this.
Often their spontaneous motivation for knowing that 7+5=12 or that
the sum of the interior angles in a plane triangle is 180° is that they so many
times have counted seven objects, next counted five objects and found
the total number of objects to be twelve, or that they have measured the
interior angles in a large number of triangles and always found these
angles adding up to 180°. Just as often, however, they are easily
10
undeceived. We won’t be tedious here, but may just note that the
number of angles our students have measured and the number of
objects they have actually counted always turn out to be small. They
also have no argument for why very big or particularly tiny triangles
should have the same angle sum as the middle sized ones they claim to
have met in real life, and normally they don’t stick to their explanation
once we start discussing accuracy of measurement or sums of very large
numbers.
Mathematics, in our opinion, is about structures. Thus the objects of
study are abstract. The natural numbers, e.g., is a structure, and it
makes no sense to ask which of isomorphic structures constitutes the
true natural numbers. Probably it doesn’t even make sense to ask
whether the natural numbers constitutes a set theoretical structure or
not. Anyway this type of basic ontological questions will not be
discussed here. They are simply not relevant to the questions we do
want to discuss. It does follow, though, from the above, that
mathematical statements are true or false depending on what they say
about mathematical structures, i.e. they are not purely analytical.
To conclude, our starting point is that mathematical knowledge is
absolute, timeless, a priori knowledge about mathematical structures.
Learning
In many subject areas we learn concepts via reference to experience. As
children things like buses, dogs, and siblings are pointed out to us, and
we learn to differentiate between them and to name them. Learning
may be described in various ways and using different terminologies,
depending on our theoretical background preferences. Again the choice
of theory is of little concern here. It should, however, be clear that some
kind of operationalization is involved, and that we learn in interaction
with our immediate surroundings. For example, we learn about
temperature and gravity, by dipping our hands in water, throwing balls,
and using instruments like thermometers, watches, and dynamometers.
The learner is helped on her way not only by social practice at a
linguistic level, but by hands-on experiments in the real world, handling
the objects of the science in question.
As just one example of this, a study among pupils in grades 1 to 5,
conducted in order to find out how they learn the concept stability in
construction design, the children were noted to have a pre-concept of
11
stability based on experience, and were found to successively construct a
concept of stability using a combination of thought experiments, true
experiments, and experiences in the physical world over the years.1
In this way concept formation in science is supported by experiments
and manipulation of objects in the physical world. The learner
successively constructs conceptions or concept images interacting with
objects closely connected to the concepts to be learned.
In mathematics, however, this is not the case. There are no numbers
in our physical world, no truly mathematical circles, and no functions
to integrate. Instead, learning starts out from simple examples, and
concepts are formed via mainly linguistic means, using more and more
sophisticated examples, different means of abstraction, generalization,
decontextualization, and the mental handling of a web of pre-concepts.
First examples normally involve the physical world (maybe in the shape
of apples or pears), but what is actually mathematically “handled” are
abstract groups, sets if you like, of physical entities, rather than the
entities themselves.
Definitions enter first after the learner has a clear picture of what is
to be defined, and do not in general help concept formation. They
rather confirm an already clear view or help the learner making small
adjustments. The role of definitions in mathematics has more to do
with mathematical methods than with learning.
This brings us to our main question. Exactly in what way this
concept formation takes place, is of no concern here, but rather that it is
at all possible. It seems to be something of a puzzle that mathematics
learners are able to form the “correct” concepts, in spite of the fact that
there is no “real world” to study.2 In fact it is probably often the case,
even, that procedures and explanations given to the learner en route are
not only inconclusive, but are actually incorrect.
Let us take multiplication as an example. Many children learn
multiplication via a model of repeated addition: 3 × 5 is 3 (apples)
added to itself (themselves?) 5 times (something which, of course really
doesn’t make sense at all).3 Of course this model is in fact totally
1
Cf. deVries 2005 p. 110.
The true Platonist, may find this less of a problem. But as long as there is no explanation
as to how the learner obtains knowledge of the Platonic world of mathematical ideas,
their mere existence, whatever that means, doesn’t seem to be of much help.
3
Or, possibly, 5 added to itself 3 times, depending on linguistic features of the learner’s
mother’s tongue.
2
12
wrong, and may even cause conceptual problems when the child
somewhat later in school is introduced to negative or rational numbers.
!
Adding a number to itself a negative number of times, or
or π times
!"
makes little sense. Thus other models, using temperature scales or
geometrical intuition, written and mental algorithms, methods of
factorization, et cetera, are introduced along the way. In all cases these
methods grossly underdetermine the concept of multiplication4, and
may even be mutually contradictory. But children do learn
multiplication, anyway most do.
So, how is it at all possible to learn a mathematical concept? There
are recent attempts to give a partial answer to this question in the
literature. (Cole 2008) attempts an answer to “[…] how, exactly, do
mathematical practices manage to socially constitute mathematical
domains?” within a social constructivist framework. His answer
involves what he calls cluster concepts and their paradigm cases. As an
example of a cluster concept, he gives abstract, constituted by acausality,
non-spatio-temporality, eternality, and changelessness. His idea is then to
take “mathematical domains, and the objects of which they are
composed, to be constituted as (at least close to) paradigm cases of
abstract objects”. (p.121)
Whatever to make of this, he fails to explain how mathematical
practice, inconclusive and sometimes even contradictory5 as it may be,
manages, within a social constructivist context, to single out paradigm
cases of abstract concepts.
Another attempted answer is given by (Thomas 2008), who suggests
mathematics to be the science of relations-as-such, rather than objects,
leaning on Russell, Poincaré, and others. The epistemological problem
is solved by suggesting that we have access to relations, also in cases
where we do not have access to the objects between which the relations
stand or only to a small number of cases. A finite number of cases are
said to inspire us to extend the domain of a relation to an infinite
domain. Nothing, however, is said about how these cases may pinpoint
the “correct” relation among an infinity of possible choices, and he
gives no explanation of the special features of mathematical knowledge.
4
Note that multiplication isn’t even formally definable in terms of addition within a
framework of first order logic.
5
The works of Euler as well as those of Leibniz and Newton or Cantor are examples of
inconsistent mathematical practises.
13
Thus we are still left with the question of how learning mathematics
is at all possible. In fact, we think one should look in another direction
for an answer, an answer that may also have bearing on how
mathematics should be taught.
The concept of explication
The formation of scientific concepts may be described in a Carnapian
way in terms of explications. Thus, instantaneous velocity can be viewed
as an explication of our everyday language concept speed, and the
scientific concept weight may be viewed as an explication within e.g.
Newtonian physics of the every day concept weight or heaviness. Note,
however, that both explications depend on the particular scientific
theory within which the explication is made. We suggest that this is not
the case with mathematical concepts. On the contrary, we propose that
a concept is mathematical if and only if it has, in a natural sense, a
unique explication, or has emerged in the study of such concepts. To
make our thesis plausible, we give a number of examples, but first we
need to remind the reader of some facts concerning Rudolf Carnap’s
concept of explication.
The idea behind explications is to replace a vague, intuitive,
prescientific concept, the explicandum, with a sufficiently exact concept,
the explicatum. Two steps are involved here. The first concerns the
clarification of the explicandum.6 The second the formulation of the
explicatum. According to Carnap, for an explication to be successful,
the explicatum must satisfy four criteria. It must be similar to the
explicandum, exactly specified, fruitful, and as simple as possible.
As an illustration, Carnap uses pisces, intended as a zoological
concept, as an explication of the everyday, prescientific concept fish.
Pisces is similar to fish, in the sense that many everyday propositions
about fish may be formulated in scientific contexts using the concept
pisces. This doesn’t mean that uses of the corresponding terms coincide,
or even that the explicatum is a specification of the explicandum. It
may, for example, very well be true that whales are considered fish but
not pisces, due to a more fruitful categorization for biological reasons
6
See Carnap’s treatment of probability in his first paper mentioning explications (Carnap
1945). Here, and further on, we also lean on (Carnap 1950).
14
yielding a higher degree of simplicity within zoology. Note also that the
explicatum may find its way back into ordinary language. Even if
whales were considered fish some time ago, this is probably no longer
the case.
Of course, an intuitive concept needs by no means have a unique
explication. Take, for example, the concept warmth. This may, in
physics, be explicated by different concepts of temperature, which in turn
may be defined in various ways, e.g. via heat flow using thermometers
or via average kinetic energy.
The prescientific concept species has been explicated in various ways
in biology, and even today doesn’t have one standard explication. A
species is in some cases seen as a maximal group of organisms capable of
interbreeding and producing fertile offspring, while other explications
are based on similarity of DNA or on morphology. Neither does the
notion of gravitation have a unique explication within physics. The first
fruitful explication was of course Newton's use of the concept force,
while an explication in geometrical terms was given within Einstein’s
general theory of relativity. The latter, however, is still problematic and
science is looking for an explication of gravitation within a unified
theory.
A paradigmatic example of a concept, which, on the other hand,
seems to have a unique explication, is effectively computable function. All
attempts so far to explicate this concept end up defining, extensionally,
the same class of functions, the Turing computable ones, and there is
broad consensus that this in some sense actually is the explication of the
vague concept; no one has been able to give an example of an
intuitively effectively computable function which is not Turing
computable, and more narrow explications of course fall short of the
target. The Church–Turing Thesis simply seems to be totally satisfactory.
Note, in passing, that Carnap himself didn’t see explications as being
right or wrong, but rather appropriate or inappropriate, satisfactory or
unsatisfactory. This position has, however, been questioned, and
recently the possibility of proving the correctness of an explication via
an axiomatization of the informal concept has been discussed.7
In the next section we give a number of examples of other
(mathematical) concepts, that seem to have unique explications. But let
us first look at two simple would–be counter examples.
7
Cf. (Kreisel 1967) and (Dershowitz & Gurevich 2008).
15
The notion ordered pair is often explicated as a certain type of set
within some standard set theory such as Zermelo-Fraenkel set theory,
ZF, and this may be done in a number of different ways. The same
holds true of e.g. the concept natural number, which may be defined in
the way Zermelo did, as the sets Ø, {Ø}, {{Ø}}, et cetera, or in the von
Neumann way as Ø, {Ø}, {Ø, {Ø}}, et cetera. In both cases, however, it is
easy to define an interpretation of the one theory into the other,
faithfully mapping theorems onto theorems. The two definitions even
give rise to isomorphic structures. In all essentials, we not only get the
same theory, but actually the same structure regardless of which
explication we choose. In this sense, we suggest, mathematics is about
form rather than specific contents, so different explications giving rise
to the same, i.e. to isomorphic, structures are to be counted as similar.
Our philosophy of mathematics is thus founded on two principles:
• Mathematics is about structure, such as the structure of the natural
numbers, rather than about specific domains, such as the von
Neumann natural numbers in a specific model of ZF.
• There is no particular Philosophy-of-Mathematics-view on what
concepts are. Rather, mathematical concepts, or objects if you like,
are unique explications of vague, ordinary concepts.
Thus Philosophy of Mathematics is reduced to plain Philosophy, and
your favourite philosophical view on concepts will spill over to
mathematical concepts. Any special epistemic (or other) status
mathematical concepts may have stems from their being unique as
explications of intuitive ones, or having emerged in the process of
studying such concepts.
By the above, unicity here is taken in an extensional sense. The first
step, however, in explicating a concept, i.e. the clarification of the
explicandum, may of course be intensional in character. With this in
mind we would like to explicate mathematics as the study of uniquely
explicable concepts. Following Carnap’s view on explications, we see this
explication as philosophically appropriate and fruitful, rather than right
(or wrong).
16
Some Examples
As promised, we now give a number of examples of mathematical
concepts, in order to convince the reader not only that these are unique
explications of everyday concepts, but that they actually are
mathematical for this very reason. The number of examples given may,
to some readers, seem a bit large, but note that, apart from
philosophical common sense, we may have no other means than
exemplifying to make our case.
We start out with the notion of cardinality. Intuitively two sets have
the same number of elements, or two piles, groups or whatever have the
same number of objects, if one may, in principle, pair the elements of
the one onto the elements of the other, i.e. if there is a bijection
between them. This is nowadays known as Hume’s Principle and leads
directly to Cantor’s notion of cardinality as an explication of having the
same number of elements. Confining ourselves to finite sets this in turn
gives us the natural numbers; the unique structure, by the usual proof
of Dedekind, satisfying the Peano-Dedekind axioms.
A possible line of historical development from the early days of
mankind, one which may also be seen in a child’s progressive use of
numbers, is to think of humans first keeping count of small amounts by
correlation to e.g. fingers, later creating sequences of words, like a
jingle, to be able to count larger numbers. Thus a child often learns the
number words – one, two, three, four, five – before using them for
counting numbers of objects. This corresponds to the two explications
ordinal and cardinal, where the latter is defined in terms of the former.
Now, is this explication, or, if you prefer, are these explications,
unique? Again, confined to finite sets, the answer is obviously
affirmative, but what about infinite sets? We may, of course, note that
the class of cardinals in different models of (various extensions of) ZF
or some other set theory may have different structural properties. On
the other hand, this has nothing whatsoever to do with the explication
of the concept of number, but rather with our particular explication of
set. In all models the explication of cardinality is one and the same.
What differs is rather which functions exist, which particular types of
cardinals exist, et cetera. It is not the explication of number of objects that
decides whether or not there exists an inaccessible cardinal, any more
than it is the explication of zebra that decides whether or not there is a
three-legged zebra. Accessibility of a cardinal is not part of the
explication of number, just as, within certain limits, the number of legs is
not part of the explication of zebra.
17
In the familiar manner, we may define the number systems of
negative, rational, real and complex numbers from the natural ones,
giving explications of the respective intuitive notions. Again each of
these definitions may proceed via different technical routes, but all give
rise to isomorphic, that is to the same, structures.8
On the other hand the concept of set does not seem to have a unique
explication. Different models of, e.g. Zermelo-Fraenkel, set theory may
differ in structure. For example there seems to be no real intuition
behind the notion of a set being necessarily well founded. Nor does the
intuitive notion differentiate between sets and classes. Thus, we would
say that set theory in this, philosophical, respect is not part of
mathematics proper. On the other hand the study of ZF or Quine's
NF(U) or some other well-defined theory and its models is part of
mathematics. In fact many concepts are defined within mathematics,
without being explications at all, just as, so to speak post-intuitive,
concepts emerge in other fields, like potential energy in physics or ion in
chemistry.
A complex example of a sequence of explications is exhibited by the
evolution of the concept function. It may start as a vague concept of one
entity determining another in some kind of causal dependency. In the
seventeenth century functions where discussed in geometrical terms by
e.g. Descartes, Leibniz, and Newton. Thus Leibniz, using the concept
geometrically, formulated problems speaking of a tangent as a function
of a curve. Somewhat later Euler defined function in the following
manner:
A function of a variable quantity is an analytical expression composed in any
manner from that variable quantity and numbers or constant quantities.9
What Euler meant by “analytical expression” is not exactly clear,
although he certainly meant it to be a single formula. The first explicit,
8
Here, an interesting, but rather technical, question may be raised: Within a framework
of intuitionistic logic, different definitions may actually give rise to non-isomorphic
structures. Thus defining real numbers in terms of Dedekind cuts and in terms of Cauchy
sequences, respectively, do not give the same structure. The reader may, herself, figure out
what this has to say about the intuitionistic real numbers being, or not being, part of
mathematics.
9
Euler, Introductio in Analysin Infinitorum, 1748. The quotation is from (Kleiner 1989).
18
algebraic definition seems, however, to be due to Johann Bernoulli in
1718.
In the beginning of the eighteenth century continuity was thought to
be part of functionality, so mathematicians did not distinguish between
the two concepts function and continuous function. But, arguing against
Euler, Cauchy pointed out that
𝑓(𝑥) = 𝑥,
−𝑥,
if 𝑥 ≥ 0
if 𝑥 < 0
could be defined using just one analytical expression, or formula, e.g.,
𝑥 ! and that the function 𝑓, consequently, is both continuous and
discontinuous in Euler’s sense. It became apparent that continuity must
be understood in a different way, separate from functionality.
By the mid nineteenth century we have, with Dirichlet, the
conception of an arbitrary, and not necessarily law-like, connection
between the variables, from which the modern concept of functions as
graphs emerges.
The modern explication of continuity, emanating from the vague
notion of a process being “without jumps”, via Cauchy’s idea of “small
changes in input producing small changes in output”, takes form with
Weierstraß’ well-known ε-δ-definitions, finding its more abstract
expression in topological terms. Again there is consensus that this
actually constitutes the correct explication of the explicandum.
One might suggest here that uniform continuity is another explication
of “jumplessnes”. But, uniform continuity means that the δ in
Weierstraß’ definition of a function 𝑓 being continuous in a point x,
which may depend on ε and on the particular x which is considered,
does in fact not depend on x. This is a strengthening of the formal
conditions, which does not correspond to the intuitive notion of
continuity. Rather it is technically connected to an intuitive notion of a
curve having a maximal “order of change”.
Thus Euler’s and his predecessors’ conceptions have given rise to two
explications, that of a function and that of continuity. It was,
furthermore, convenient to strengthen the explication of continuity e.g.
to guarantee the uniqueness of extensions of a function to the closure of
its domain. This, however, is not another explication, but rather an
example of the aforementioned, natural emergence of a new concept
within the study of mathematics.
19
The explication of the function concept took a long time to evolve,
and this development did not take place in a formal system. The
concept now seems robust, notwithstanding new function-like concepts
having emerged to fulfil new needs, as e.g. generalized functions
(distributions), and 𝐿! functions. The function concept is also closely
related to other concepts. We have mentioned continuity, but one
could add differentiability, and different versions of integration.10
Finally we consider the concept formal provability.11 This may be
regarded as an explication of informal provability, by which we
understand “proofs” as presented in e.g. mathematical textbooks. Its
distant origin is the ancient observation that reasoning can be, not only
more or less convincing, but more or less correct or precise. The first
known and worked out codification, or explication, of correct reasoning is
due to Aristotle, in his logic, and, less explicitly, to Euclid, in his
compilation of the mathematics of his time in the Elements. In the
nineteenth century the development of non-Euclidean geometry, which
changed the view of the role of axioms, the axiomatization of
arithmetic, and not least the new logic of Frege, Russell, and others
formalized the concept. Thus there seems to be a unique explication of
informally provable in terms of a syntactic notion of a rule-based, finite
sequence of formulae, as in first order logic.
The exact definition of formal proof may, however, vary – Hilbert style
proofs, Natural deduction trees, Sequents, et cetera. As a means of
explicating provable they are, however, extensionally equivalent. Thus
different notions of proof may be used for a mathematical study of
various aspects of provability, just as different notions of algorithm are
used (in mathematics) to study various aspects of recursive functions or
recursively enumerable sets. Different kinds of formal proofs are
mathematical objects, just as e.g. Turing machines and recursive
definitions are.12
A list of successful explications in mathematics could be made longer
ad libitum. We stop here, however, and turn to some final remarks of
philosophical and educational nature.
10
We have confined ourselves here to the classical function concept. However, we
strongly believe that the constructive or intuitionistic function is also a unique explication
of a pre-scientific, though different, concept.
11
A deeper discussion of provability in this context is given in (Sjögren 2010).
12
Again, we here only consider classical notions of proof. But a similar analysis may be
made of non-classical provability.
20
Conclusions
Contrasting explicated concepts in mathematics with concepts in
science reveals a difference between mathematics and science. Concepts
of mathematics, when mature, are robust, unique explicata. They not
only have a central place in mathematical theories, but they are what
mathematics is all about. Explicated concepts in empirical sciences, on
the other hand, tend to be of a more provisional kind. They change
with theory (r)evolution and are thus unstable over time. Some parts of
empirical theories are more mathematized than others. Thus there is a
grey area between mathematics and physics, between mathematics and
economy, between mathematics and chemistry, and so on.
It seems evident to us that also mathematics proper has in part
empirical contents. Being based on pre-theoretic, but often rather
precise, intuitive concepts, this is not surprising. We may say that
Mathematics is a priori in having unique explications as its epistemic
base, and synthetic by the fact that these explications originate in
intuitive concepts connected to experience.
Philosophies of mathematics education based on social or individual
constructivism leave it unclear how we succeed in creating a consensus
as to which mathematical concepts to form without the possibility to
use experience or the physical world as a referent.
Here, however, our answer to the question how mathematical
learning is possible is as follows: The learner is inspired to explicate preconcepts.13 The teacher uses different models and methods to do so, but
even if different methods are used, always in an inconclusive and
sometimes in an inconsistent manner, they lead to the same unique
explications – there simply are no alternatives. Turning back to the
example of multiplication, the learner is by necessity led to the correct
explication of the different pre-concepts presented by the teacher, since
there simply is but one explication to find.
Of course this does not mean that all learners, independently of
teaching strategies, will be experts in multiplying. On the contrary, not
having a physical world to turn to with, e.g., negative numbers to point
at, it becomes even more important for the teacher to use all possible
13
Note that we do not say that these explications necessarily or even often follow the lines
of the historical development of the mathematics involved.
21
kinds of variation in order to lead her learners in the right direction.
But she needs not worry too much about using inconsistent models or
metaphors, as long as she does actually speak about, in this case,
multiplication.
Explicating the concept of mathematics in the way we have done
here, thus provides a philosophical standpoint that helps to explain how
it is at all possible to learn a web of abstract, pure mathematical
concepts, within the context of an underdetermining mathematical
practice.
Furthermore, viewing mathematical concepts as unique explications,
so to speak living in an abstract world, gives reason to believe that
abstraction, alongside concretizing working practices in school is a key
element in mathematics education, also for younger children.
Mathematics is not about physical objects, not even in geometry, but
about handling abstract concepts in the form of explications, applicable
in describing, but not part of, our physical world – multiplication is an
abstract operation in number fields, not a handling of pebbles or sticks.
Bibliography
Carnap, R. (1945). The Two Concepts of Probability. Philosophy and
Phenomenological Research, 5(4), 513–32.
Carnap, R. (1950). Logical Foundations of Probability. University of
Chicago Press: Chicago, Ill.
Cole, J. (2008). Mathematical Domains: Social Constructs? In: Proofs
and other Dilemmas. Bonnie, G. and Simons, R. A. (Eds.), pp. 109–
128. MAA: Washington DC.
Dershowitz, N. and Gurevich, Y. (2008). A Natural Axiomatization of
Computability and Proof of Church’s Thesis. The Bulletin of Symbolic
Logic, 14(3), 299–350.
Dummett, M. (1978). Truth and Other Enigmas. Harvard University
Press: Cambridge, MA.
de Vries, M. (2005). Teaching About Technology. Springer: Dordrecht.
Kleiner, I. (1989). Evolution of the Function Concept: A Brief Survey.
College Mathematical Journal, 20, 282–300.
Kreisel, G. (1967). Informal Rigour and Completeness Proof. In:
Problems in the Philosophy of Mathematics. Lakatos, I. (Ed.), pp. 138–171.
North Holland: Amsterdam.
22
Sjögren, J. (2010). A Note on the Relation between Formal and
Informal Proof. Acta Analytica, 25, 447–458.
Thom, R. (1973). Modern mathematics: does it exist? In: Developments
in Mathematics Education, Proceedings of the2nd ICME. Howson, A. G.
(Ed.), pp. 194–209. Cambridge University Press: Cambridge.
Thomas, R. S. D. (2008). Extreme Science: Mathematics as the Science
of Relations as Such. In: Proofs and other Dilemmas, Bonnie, G. and
Simons, R. A. (Eds.), pp. 245–263, MAA: Washington DC.
23
Försvarsadvokatens
inledningsanförande
INGVAR JOHANSSON
Anders Tolland avslutar sin sakframställning i åtalet ”Förnuftet vs
Ontologin” på följande sätt:
Sammanfattningsvis: Anklagelsen mot den samtida ontologin är här att
åtminstone två av de paradigmatiska ontologiska problemområdena inte är
meningsfulla. Universaliefrågan är tom; den saknar helt relevans.
Ontologiska teorier om troper skulle kanske kunna vara relevanta som
deskriptiva teorier om vissa teoriers eller föreställningars ontologiska
förgivettaganden, men det är fundamentalt oklart vad den här kärnan av
tropontologierna menar sig handla om.
Detta var den inledande, allmänna redogörelsen för de förbrytelser mot
förnuftet som ontologin anklagas för. Detaljerna får vi återkomma till i de
kommande korsförhören.
Åklagarsidan vilar.
(Tolland, 2006:303)
Försvarssidan vill till att börja med tacka åklagaren;1 dels för en kort
och kärnfull sakframställning, dels för att inte i smyg försöka åberopa
den nu inte längre gällande logisk-positivistiska lagen om all metafysiks
1
Liksom att tacka Christer Svennerlind och Jan Almäng för hjälp med finputsning.
25
meningslöshet. Därefter vill jag som försvarsadvokat säga, att jag i mitt
inledningsanförande primärt kommer att hålla mig till den första
åtalspunkten: att universaliefrågan är tom, och att ontologer som
sysslat med den därför har brutit mot vad förnuftslagen föreskriver.
Försvaret av universaliefrågan spiller av sig självt över på tropfrågan.
Vilken är då exakt den universaliefråga som står under åtal? Åklagaren
avgränsade den åt två håll. Varken frågan om Platons universalierealism
eller frågan om det finns fakta oberoende av människor ser han som
tomma och meningslösa. Platons universalierealism anser han utan
vidare kan avvisas som falsk; det finns helt enkelt inte någon platonsk
idévärld. Försvaret har inget att invända mot denna ståndpunkt. Frågan
om språk- och varseblivningsoberoende fakta ser han som svårlöst men
inte som tom. Försvaret sätter denna fråga inom parentes, den behöver
i sammanhanget inte tas upp till diskussion.
Universaliefrågan fattad på åklagarens sätt är frågan om det i vår
rumtidsliga värld finns universalia eller bara partikulariteter. Det är den
han anser vara tom, och för förnuftiga filosofer en förbrytelse att
diskutera. För dem som anser att det bara finns partikulariteter uppstår
frågan om egenskapspartikulariteter är s.k. troper eller s.k. nakna
(”bare”) partikulariteter som först människan kostymerat.
Det vore frestande att här argumentera för att den som godtar
existensen av rumtidsligt ändliga partikulariteter, också måste godta
existensen av universalia, på vilket sätt de nu än må existera; och jag har
i vissa sammanhang haft anledning att framföra en sådan
argumentation (Johansson, 2011). Men i den här rättegången kan jag
göra saken enklare. Åklagaren anser nämligen inte – och försvaret
instämmer – att frågan om Guds existens eller kropp-själ-frågan är
meningslösa i betydelsen tomma. Jag kan därför nöja mig med att visa
att problemet med universalias existens är av samma karaktär som dessa
två problem, och att bara av detta skäl ontologer som sysslat med
universaliefrågan måste frikännas.
Åklagaren har noterat att redan Aristoteles bestrider Platons
uppfattning om universalia, utan att för den skull bestrida den mer
allmänna åsikten att det är omöjligt att helt göra reda för världens
struktur utan att postulera universalia. Men åklagaren beskriver aldrig
den aristoteliska universalierealismen, och det är här jag tror roten till
det förfelade åtalet ligger. Han tycks felaktigt tro att den enda realism
värd namnet är den också av försvarssidan förkastade platonska
transcendenta realismen. Låt mig därför – domare, nämndemän och
jury – ge en kort beskrivning av den realism de åtalade företräder. Jag
26
kommer att kalla den immanent (universalie)realism. Den förnekar att
det finns universalia utanför vår värld, men hävdar att det finns
universalia i densamma; både i våra medvetanden och i den
medvetandeoberoende naturen. Positionen rymmer flera subpositioner,
varav Aristoteles egen endast är en.
Aristoteles anser alltså till skillnad från Platon att universalia inte
finns i någon transcendent värld, utan endast i vår rumtidsliga värld.
Denna värld rymmer både medvetanden och medvetandeoberoende
entiteter, och enligt den i mitt tycke bästa tolkningen anser han att
universalia existerar på olika sätt i dessa båda domäner. Han anser dem
kunna existera som aktualiteter i medvetanden, men bara som
potentialiteter i den medvetandeoberoende naturen. Med en lite vågad
tänjning av det moderna begreppet trop skulle man kunna säga, att han
anser att troper är medvetandeoberoende aktualiteter som i sig bär på
en potentialitet att skapa egenskapsuniversalia. Uttryckt i andra ord:
vad Platon uppfattar som immanenta rumtidsliga instanser av
transcendenta universalia, är för Aristoteles helt immanenta entiteter
som är bärare av en möjlighet att ge upphov till universalia; och för
förvandlingen krävs ett abstraktionsdugligt (men immanent
existerande) medvetande.
Många av dagens immanenta realister anser däremot att universalia
existerar som aktualiteter också direkt i naturen. De mest kända är
David M. Armstrong (Armstrong, 1978) och E. Jonathan Lowe (Lowe,
2006). De skiljer sig i sin tur åt i två viktiga avseenden. Armstrong
anser (i) att det endast finns egenskapsuniversalia, medan Lowe anser
att det finns både egenskapsuniversalia och slag-av-substansuniversalia, s.k. naturliga sorter; (den tidige) Armstrong anser (ii) att
det inte finns några troper, medan Lowe anser att det finns både
universalia och troper. Mitt försvar inbegriper ontologer av alla de nu
nämnda slagen.
Den transcendenta realismen sammanfattas ofta i uttrycket en-övermånga, dvs. ett universale anses finnas på ett transcendent plan över
sina instanser; och instanserna får sin klassifikatoriska identitet av det
universale de med Platons uttryck sägs ta del i. Den immanenta
realismen, å andra sidan, sammanfattas bäst i uttrycket en-i-många, dvs.
ett universale anses finnas immanent i instanserna; dessa får också nu
sin klassifikatoriska identitet av universalet. Här blir det emellertid
rimligare att säga att det är universalet som tar del i instanserna än
tvärtom.
27
Åklagaren kan i sin framställning implicit sägas operera med en
tredelning mellan transcendent realism, immanent realism och
konceptualism/nominalism. Jämför detta med frågan om Guds existens.
Här skiljs ofta på åsikten att Gud har en transcendent existens (islam,
judendom, kristendom), att han har en immanent existens (t.ex.
Spinozas och Hegels panteismer), och att han inte existerar alls
(ateism). Vad gäller kropp-själ-problemet så skiljs likaledes ofta på tre
positioner: att själen kan existera helt skild från och transcendera
kroppen (dualism), att själen supervenerar på kroppen (icke-reduktiv
fysikalism), och att själen är identisk med rent kroppsliga fenomen
(reduktiv fysikalism). Försvaret kan inte se varför tredelningen i
universaliefrågan till skillnad från tredelningen i de andra fallen
innehåller en tom och meningslös punkt, den immanenta realismen.
Och åklagaren har inte heller anfört några specifika argument för detta.
Eftersom jag, likt så många andra, högaktar hans allmänna kompetens,
kan jag tyvärr inte dra någon annan slutsats än att han den här gången
underlåtit att ta reda på vilka tal- och skrivhandlingar de åtalade
verkligen utfört. Han tycks ha litat på ryktesspridning; något som
verkligen inte anstår en åklagare, än mindre en framstående sådan.
Lite i förbifarten knyter åklagaren an till den i förra seklet högt
aktade domare Wittgenstein. Jag citerar: ”Det hela påminner mig om
Wittgensteins metafor om kugghjulet som bara snurrar för sig själv
utan att driva något annat. Universalie-frågan är bara ett språkspel på
total tomgång” (Tolland, 2006:301). Att universaliefrågan är tom tycks
här ges en svagare tolkning än tidigare, nämligen att frågan inte kan
påverka andra filosofiska frågor. Jag vill därför kortfattat visa hur
universaliefrågan kan kugga in i både språkfilosofi och
vetenskapsfilosofi.
I språkfilosofin diskuteras såväl syntaktiska och semantiska som
pragmatiska aspekter på språket. Till de idealtypiska semantiska
problemen hör frågan vad ord, tecken, fraser och symboler kan
representera, dvs. vad de kan ha som referenter. Och det måste väl ändå
även för åklagaren vara uppenbart att universaliefrågan har
konsekvenser för vad en semantik kan tillåtas postulera som möjliga
referenter. Men åklagaren kanske anser att detta är för trivialt och
obetydligt för att nämnas, varför jag tvingas gå vidare ytterligare ett
steg.
Det finns inte någon djup klyfta mellan syntax, semantik och
pragmatik; ibland överlappar de varandra. Jag ska knyta an till
åklagarens eget exempel med två gröna klot. Låt oss snabbt se på
28
påståendet ”Kloten A och B är båda gröna”. Enligt den syntaktiska
ytstrukturen tillskrivs båda kloten en och samma grönhet, vilket är helt
meningsfullt om man godtar existensen av ett grönhetsuniversale. Men
om det endast finns grönhetspartikulariteter, så måste det under den
syntaktiska ytstrukturen dölja sig en djupare liggande syntaktisk
struktur som t.ex. fångas i påståendet ”(A har en grönhetspartikularitet)
& (B har en grönhetspartikularitet) & (A:s och B:s
grönhetspartikulariteter liknar varandra)”. Den semantiska frågan om
vilka referenter som kan finnas i världen har syntaktiska konsekvenser.
Vilket visar att universaliefrågan kan ha återverkningar i språkfilosofin.
Har man väl accepterat att det finns åtminstone en typ av immanenta
universalia, t.ex. specifika egenskapsdeterminat (dvs. referenter till
uttryck som ’exakt sfärisk’, ’exakt 5 kg’ och ’den här yttersta nyansen av
grönt’), så blir det meningsfullt att fråga om det också finns andra typer
av immanenta universalia. Som jag redan påpekat, så har Armstrong
och Lowe olika uppfattningar om existensen av slag-av-substansuniversalia, men de delar åsikten att universalia inte kan finnas som
egenskapsdeterminabler (dvs. som direkta referenter till uttrycken
’tredimensionell form’, ’massa’ och ’färg’). Men som hypotes kan man
naturligtvis framföra åsikten att immanenta egenskapsuniversalia kan
existera också som determinabler. Om än bara som ”högsta”
determinabler; det determinabel-ord ’grön’ som täcker in en disjunktion
av olika grönnyanser har uppenbarligen, till skillnad från ordet ’färg’,
inte som referent ett determinabel-universale. Om en sådan hypotes har
konsekvenser som inte är tomma i åklagarens mening, så faller
oberoende av hypotesens sanning eller falskhet åklagarens tes återigen
samman. Och hypotesen kan visas vara av relevans i vetenskapsfilosofin
(Johansson, 2000, 2009, 2010).
Den vetenskapsfilosofi som inte kan göra reda för hur modern
matematisk fysik kan vara den succé den är, kan inte tas på allvar. För
försvaret räcker det därför att visa att universaliefrågan via den nämnda
determinabelhypotesen kan påverka svaret på frågan hur matematisk
fysik bäst bör förstås.
En mycket enkel rent matematisk funktion är z = yx, i vilken alla tre
variablerna ses som kontinuerliga variabler för reella tal; variablerna
själva är dock diskontinuerligt åtskilda. Sätter man in talvärden på två
av variablerna kan man alltid beräkna vilket den tredje variabelns
talvärde måste vara. Men för att hantera detta måste man förstås hålla
ordning dels på identiteten hos de olika variablerna (att z = 5 är något
helt annat än att x = 5), dels på identiteten hos de olika talvärdena (att z
29
= 5 är något helt annat än att z = 3). En av fysikhistoriens mest kända
hypoteser, Newtons andra lag, har matematiskt sett också samma enkla
matematiska utseende: F = ma. Lagen säger att den s.k. resultantkraften
(F) som påverkar en materiell kropp är proportionell mot kroppens
massa (m) multiplicerad med dess acceleration (a).
Det senare funktionella sambandet är emellertid inte rent
matematiskt, utan också fysikaliskt. Men det ändrar inte på
förhållandet att sambandet innehåller två typer av identiteter, en som
representeras av variablerna som variabler, och en som representeras av
talvärdena inom varje variabel. Men nu måste dessa typer av identiteter
ha fysikaliska innebörder. Vilka kan dessa vara? Låt mig ta variabeln m
och dess specifika determinat-värden (med kilogram vald som
standardenhet) som exempel.
För dem som tror på existensen av determinat-universalia har uttryck
som ’m1 = 1.003 kg’, ’m2 = 27.109845 kg’ och ’m3 = 293 982.901 kg’ var
sitt mass-determinat-universale som referent. För de som endast tror på
existensen av trop-partikulariteter blir det naturligt att säga att
referenterna är t.ex. tre olika exakt-likhetsklasser av verkliga och
möjliga troper. Men vad säga om själva mass-variabeln m?
De som tror på existensen av determinabel-universalia kan hävda, att
det ospecificerade uttrycket ’massa’ har ett i världen existerande
determinabel-universale massa som referent; ett universale som är
diskontinuerligt skiljt från determinabel-universalierna kraft och
acceleration. De som endast tror på existensen av troper måste
postulera tre diskontinuerligt åtskiljda likhetsklasser-av-likhetsklasser
av trop-partikulariteter, en andra ordningens likhetsklass för varje
variabel. Den första ordningens likhetsklasser motsvarar olika
determinat, och den andra ordningens likhetsklasser motsvarar olika
determinabler.
Notera att den explicit utsagda fysikaliska lagbundenheten F = ma
implicit bär med sig två mer grundläggande fysikaliska nödvändigheter.
Den ena säger att var och en av determinablerna resultantkraft, massa
och acceleration i en viss kropp vid en viss tidpunkt bara kan ha ett av
sina determinat realiserade. Detta motsvaras i z = yx av att varje
variabel bara får tilldelas ett specifikt talvärde i taget. Och den andra
säger att endast determinat av en och samma determinabel kan adderas
och subtraheras på ett fysikaliskt meningsfullt sätt. Additionen 3 kg + 5
kg = 8 kg är helt meningsfull, medan additionen 3 m/s2 + 5 kg är
obegriplig.
30
Någon form av distinktion mellan determinabler och determinat är
minst lika oundgänglig i matematisk fysik som distinktionen mellan
variabel och talvärde är oundgänglig i elementär matematisk
funktionslära. Som person har jag uppfattningen att existensen av
universalia-determinabler är den både rimligaste och enklaste
förklaringen till varför en lag som Newtons andra lag kan sägas fungera,
men som försvarsadvokat är min uppgift att påpeka att ni – domare,
nämndemän och jury – bara har att ta ställning till huruvida det nu
presenterade problemet är reellt eller ej.
Utifrån allt det nu sagda yrkar jag – domare, nämndemän och jury –
på att de åtalade ontologerna frikänns. Och att de frikänns fullständigt,
omedelbart och utan några som helst kvalifikationer.
De åtalade ontologerna låter för övrigt meddela, att de efter det
förväntade frikännandet inte kommer att begära någon ersättning för
det lidande åtalet åsamkat dem. De anser sitt lidande inte vara värre än
vad många andra filosofer orättvist tvingas utstå, utan att ens, som de
åtalade, få en chans att begära ersättning.
Med detta lämnar jag ordet tillbaka till domaren.
Referenser
Armstrong, David M. (1978). Universals & Scientific Realism (2 vol.).
Cambridge: Cambridge University Press.
Johansson, Ingvar (2000). ”Determinables as Universals”, The Monist
83: 101–21.
Johansson, Ingvar (2009). ”Mathematical Vectors and Physical
Vectors”, dialectica 63: 433–47.
Johansson, Ingvar (2010). ”Metrological Thinking Needs the Notions
of Parametric Quantities, Units, and Dimensions”, Metrologia 47:
219–30.
Johansson, Ingvar (2011). ”Bevis för universalias existens”, Filosofisk
tidskrift 32: 42–9.
Lowe, E. Jonathan (2006). The Four-Category Ontology. Oxford: Oxford
University Press.
Tolland, Anders (2006). ”Förnuftet vs Ontologin”, i Kvantifikator för en
Dag. Essays dedicated to Dag Westerståhl on his sixtieth birthday.
Philosophical Communications, Web Series, No. 35, Dept. of
31
Philosophy, Göteborg University, Sweden (ISSN 1652-0459); s.
299–304.
32
Några misstag i svenska
översättningar av franska filosofer
PALLE LETH
I vad som följer ska jag peka på ett par misstag jag haft tillfälle att
upptäcka i några svenska översättningar av franska filosofer.
Konsekvenserna av dessa misstag och huruvida det vore ett misstag att
av detta fåtal exempel dra någon allmän slutsats återkommer jag till i
slutet.
*
Derrida avslutar ”Signature événement contexte” med att skämtsamt
anspela på föredragets idéer om underskrifter:
(Remarque : le texte – écrit – de cette communication – orale – devait être
adressé à l’Association des sociétés de philosophie de langue française avant la séance.
Tel envoi devait donc être signé. Ce que j’ai fait et contrefais ici. Où ? Là.
J.D.) (Derrida 1971, s. 393.)
(Till höger ett återgivande av Derridas namnteckning och ett
namnförtydligande vilka jag inte återger här.) Den svenske översättaren
Rosengren ger anmärkningen denna utformning:
(Anmärkning: den skrivna texten till denna muntliga framställning skulle
skickats till Association des sociétés de philosophie de langue française före mötet.
En sådan försändelse borde alltså signeras. Vilket jag gjort och omintetgjort
här. Var? Där. J.D.) (Rosengren 2000, s. 138.)
33
Rosengren säger att föredraget ”skulle skickats” till föreningen som
anordnade konferensen och underförstår att föredraget aldrig blev
insänt. Derrida säger att föredraget ”skulle skickas” och inget tyder för
övrigt på att så inte skedde.
Rosengren säger vidare att föredraget ”borde” undertecknas. Det är
märkligt att av det faktum att föredraget i det förflutna skulle ha
skickats till föreningen skulle följa att det borde undertecknas nu. Det
ligger närmare till hands att tro att det skulle såväl skickas som
undertecknas i det förflutna samt att så skedde. Men Rosengrens
Derrida säger ”vilket jag gjort” och skriver alltså inte under förrän i
skrivande stund. Derrida själv säger förmodligen ”vilket jag gjorde” och
skrev under redan i det förflutna. (Den aktuella verbformen utesluter
inte Rosengrens översättning: j’ai fait är passé composé och kan översättas
både med svensk imperfekt och perfekt.)
Rosengrens Derrida säger sedan att han till höger ”omintetgjort” sin
namnteckning. Derrida själv har inte omintetgjort, möjligen
omintetgör han – verbet står i presens –, men förmodligen inte det
heller. Snarare återger eller kopierar eller imiterar han den – försåvitt
contrefaire betyder något i den stilen snarare än omintetgöra. Att skriva
under är inte att omintetgöra sin namnteckning, men – enligt Derrida –
med nödvändighet att återge den.
Rosengrens översättning anspelar precis som originaltexten på de
temata föredraget behandlar, om än på ett självständigt sätt. Det är
säkert också möjligt att läsa översättningen som en lustighet, om än
inte precis Derridas lustighet.
*
I sin installationsföreläsning vid Collège de France, L’ordre du discours,
talar Foucault om betingelserna för de skiftande former vetandet
antagit genom historien. Här en godtyckligt vald passage:
Il y a sans doute une volonté de vérité au XIXe siècle qui ne coïncide ni par les
formes qu’elle met en jeu, ni par les domaines d’objets auxquels elle s’adresse,
ni par les techniques sur lesquelles elle s’appuie, avec la volonté de savoir qui
caractérise la culture classique. Remontons un peu : au tournant du XVIe et
du XVIIe siècle (et en Angleterre surtout) est apparue une volonté de savoir
qui, anticipant sur ses contenus actuels, dessinait des plans d’objets possibles,
observables, mesurables, classables ; une volonté de savoir qui imposait au
sujet connaissant (et en quelque sorte avant toute expérience) une certaine
position, un certain regard et une certaine fonction (voir plutôt que lire ;
34
vérifier plutôt que commenter) ; une volonté de savoir que prescrivait (et sur
un mode plus général que tout instrument déterminé) le niveau technique où
les connaissances devraient s’investir pour être vérifiables et utiles. (Foucault
1971, s. 18–9.)
Rosengren har även överflyttat denna text till svenska och han ger
passagen följande lydelse:
Det är otvivelaktigt så att det finns en vilja till sanning på 1800-talet som
inte sammanfaller med den vilja till kunskap som karakteriserar den klassiska
kulturen – oavsett om det gäller de former den sätter i spel, de
ämnesområden den inriktar sig på eller de tekniker den använder sig av. Låt
oss gå lite längre fram i tiden. Kring år 1600, och främst i England,
uppenbarade sig en vilja till kunskap som föregrep sitt verkliga innehåll och
skisserade planer för möjliga, observerbara, mätbara och klassificerbara
objekt. Det var en vilja att veta som (på sätt och vis före varje erfarenhet)
påtvingade kunskapssubjektet en viss position, blick och funktion (se snarare
än läsa, verifiera snarare än kommentera). Ja, en vilja att veta som (på ett
mycket mera generellt sätt än varje enskilt verktyg) föreskrev den tekniska
nivå där kunskaperna skulle investeras för att vara verifierbara och nyttiga.
(Rosengren 1993, s. 12–3.)
Franskans sans doute betyder i modernt språkbruk, tvärtemot vad den
kompositionella meningen hos frasen ger för handen, inte utan tvekan
eller otvivelaktigt, men kanske, antagligen, förmodligen. Denna
betydelseförskjutning hos sans doute har gått Rosengren förbi och i hans
översättning uttrycker sig Foucault genomgående med en säkerhet han
saknar i originalet.
Rosengren talar sedan om ”ämnesområden” som viljan att veta –
eller vad Rosengren här kallar ”viljan till kunskap” – ”inriktar sig på”
och de tekniker viljan att veta ”använder sig av” där Foucault talar om
”objektsdomäner” som viljan att veta ”riktar sig mot” och de tekniker
viljan att veta ”stöder sig på”.
Efter att ha kontrasterat 1800-talet med den klassiska kulturen (som
äger rum under 1600-talet) säger Foucault enligt Rosengren att vi ska
”gå lite längre fram i tiden” varpå vi märkligt nog hamnar vid
sekelskiftet 1600. Foucault inbjuder i själva verket läsaren att gå tillbaka
i tiden – remontons, säger han –, varför det framstår som mindre
märkligt hur vi kan komma till sekelskiftet 1600. Det är möjligt att
Rosengren förväxlar den klassiska kulturen med antiken och att det är
35
därför han går framåt för att komma till sekelskiftet 1600. Men på
vilket sätt skulle en skillnad mellan 1800-talet och antiken göra det
motiverat att börja tala om sekelskiftet 1600?
Viljan att veta som då uppträder skisserar enligt Rosengren ”planer
för objekt”. Det är inte helt lätt att översätta plans d’objets till svenska,
men det ligger nära till hands att tro att de är besläktade med de
domaines d’objets som nämndes tidigare – en släktskap som dock helt går
förlorad i översättningen, eftersom det då talades om ”ämnesområden”.
Enligt Rosengren föreskrev viljan att veta – han översätter hädanefter
la volonté de savoir med ”viljan att veta” och inte längre med ”viljan till
kunskap” – den tekniska nivån. Han läser uppenbarligen qui i stället för
que. Om man läser que i stället för qui – vilket man bör göra eftersom det
står que – är det tvärtom formen för viljan att veta som föreskrevs av
den tekniska nivån, det vill säga tekniken betingade vetandet.
Det finns mera att anmärka på, men dessa misstag räcker för att visa
på viljan att vanställa de ursprungliga sammanhangen mellan fraser och
företeelser.
*
Ricœur frågar sig i ”Qu’est-ce qu’un texte ?” vad som skiljer texten från
talet och menar att läsaren förhåller sig till en text på ett annat sätt än
åhöraren till talet. Han skriver i Fattons och Kristenssons svenska
översättning:
Genom denna inställning beslutar sig läsaren för att uppehålla sig inom
texten, i textens ’slutenhet’. Mot bakgrund av detta val har texten inget yttre,
den har bara ett inre. Den syftar inte till att överskrida slutenheten, som i det
fall då ett tal vänder sig till någon och talar om något. (Fatton & Kristensson
1988, s. 44.)
Den sista meningen i den svenska texten låter sig inte utan vidare
förstås och i det avseendet är den, som vi ska se, det franska originalet
trogen. Den svenska meningen är påfallande illa konstruerad. Om man
vill utvinna betydelse ur den tycks krävas att man föreställer sig en
kontrast mellan två fall. Problemet är att inget fall utöver det nämnda
är omedelbart tillgängligt. Det tycks också krävas att vi låter talet vända
sig och tala, vilket man i och för sig kanske skulle kunna ge en mening.
Ricœur själv gör inte något av dessa antaganden. Han skriver:
36
Par ce projet particulier, le lecteur décide de se tenir dans le « lieu du texte »
et dans la « clôture » de ce lieu ; sur la base de ce choix, le texte n’a pas de
dehors, il n’a qu’un dedans ; il n’a pas de visée de transcendance, comme on
aurait une parole adressée à quelqu’un à propos de quelque chose. (Ricœur
1970, s. 146.)
Man kan genast konstatera att Ricœurs tal inte är av det spektakulära
slaget, men tämligen ordinärt i det att det varken vänder sig eller talar
om något, men helt enkelt är riktat till någon apropå någonting.
Det finns dock en egendomlighet i den franska texten. Den sista
satsen låter konstig i sig själv och i sitt sammanhang: ”som man skulle
ha ett tal…”. En översättares uppgift torde då vara antingen att
korrigera texten eller att tala om att texten är obegriplig och översätta
den obegripliga ordalydelsen. En översättares uppgift torde knappast
vara att ersätta originalets obegriplighet med en annan godtyckligt vald
obegriplighet och som här införa fall där inga fall föreligger.
Det är tämligen lätt att korrigera texten och göra den fullt begriplig.
Pronominet on är säkerligen tryckfel för prepositionen en som här har
en lite utfyllande funktion och inte behöver översättas. Ricœur
kontrasterar inte två fall, men texten å ena sidan och talet å den andra.
Texten har inget transcenderande sikte eller riktning, vilket talet som
riktas till någon om något skulle ha. Talet överskrider för övrigt inte
någon initial slutenhet, men kännetecknas av en ursprunglig öppenhet.
*
I sin sjätte meditation åtar sig Descartes att förevisa den verkliga
åtskillnaden mellan kropp och själ. I Konrad Marc-Wogaus svenska
översättning låter inledningen till beviset:
För det första vet jag att vad jag klart och tydligt uppfattar också kan
frambringas av Gud just så som jag uppfattar det; därför är det tillräckligt att
jag kan klart och tydligt uppfatta en sak för att jag skall vara säker om att den
är skild från andra: ty åtminstone av Gud kan de frambringas skilda från
varandra. (Marc-Wogau 1953, s. 136.)
I Marc-Wogaus tappning är det tillräckligt att jag har en klar och tydlig
uppfattning om en sak A för att jag ska vara förvissad om att en verklig
åtskillnad föreligger mellan A och varje annan sak. Är inte det märkligt?
Det skulle bland annat innebära att om jag har en klar och tydlig
37
uppfattning om A enligt vilken A är nödvändigt förenad med B skulle
därav följa att det föreligger en verklig åtskillnad mellan A och B. Det
överensstämmer inte heller med den princip som Descartes först gör
gällande, nämligen att min klara och tydliga uppfattning om en sak
implicerar att Gud kan göra saken i enlighet med min uppfattning. För
Marc-Wogau inbegriper den klara och tydliga uppfattningen om en sak
ipso facto den sakens åtskillnad. Så är det inte för Descartes som skriver:
Et primo, quoniam scio omnia quæ clare et distincte intelligo, talia a Deo
fieri posse qualia illa intelligo, satis est quod possim unam rem absque altera
clare et distincte intelligere, ut certus sim unam ab altera esse diversam, quia
potest saltem a Deo seorsim poni[.] (Descartes 1641, Med. VI, AT VII 78.)
Marc-Wogau utesluter absque altera från sin översättning. För Descartes
är det den klara och tydliga uppfattningen om en åtskillnad som
implicerar att Gud kan verkställa en sådan åtskillnad. Descartes skriver
nämligen: ”Det är tillräckligt att jag klart och tydligt kan förstå en sak
utan en annan, för att jag ska vara säker på att den ena är skild från den
andra…” (min kursivering). Detta överensstämmer också helt med den
princip som Descartes först uttalar. Det är inte för att jag har en klar
och tydlig uppfattning om själen som den därmed är åtskild från
kroppen, utan därför att jag har en klar och tydlig uppfattning om
själen såsom skild från kroppen som själen också verkligen är skild från
kroppen.
*
Smärre misstag kan tyckas, som vore lätta att rätta till. Men de bidrar
inte till texternas begriplighet och som den svenska läsaren förmodligen
snarare är benägen att ifrågasätta sin egen förståelse än översättarens,
äventyras hennes förmåga att följa tankegångar och resonemang när
originaltextens temporalitet och modalitet, idiom och förbindelser
förvanskas, när den berövas somligt och tillförs vad som helst.
Dessa få exempel utgör ingen granskning, men en utförligare
genomgång är kanske inte heller nödvändig. Kanske gäller vad
Descartes säger om sinnena, i Marc-Wogaus denna gång tillförlitliga
översättning:
38
Men nu har jag kommit underfund med att de ibland bedrar oss, och det är
klokt att aldrig helt lita på sådana som bedragit oss, det må vara blott en enda
gång. (Marc-Wogau 1953, s. 91; Descartes 1641, Med. I, AT VII 18.)
Jag vill tacka Christina Heldner, Pauli Kortteinen och Andreas Romeborn som
läst en tidigare version av denna artikel och gjort värdefulla påpekanden. För de
misstag som händelsevis kvarstår svarar jag.
Referenser
Derrida, Jacques (1971). ”Signature événement contexte”, i Marges de la
philosophie, Paris: Minuit, 1997, s. 365–93.
Descartes, René (1641). Œuvres de Descartes, vol. VII, Meditationes de
prima philosophia, utg. Charles Adam & Paul Tannery: Paris, Vrin,
1964.
Fatton, Margareta & Kristensson, Bengt (1988). Översättning av
Ricœur (1970), ”Vad är en text?”, i Från text till handling, utg. Peter
Kemp & Bengt Kristensson, Stockholm & Stehag: Symposion, s. 29–
64.
Foucault, Michel (1971). L’ordre du discours. Leçon inaugurale au Collège de
France prononcée le 2 décembre 1970, Paris: Gallimard, 1996.
Marc-Wogau, Konrad (1953). Översättning av Descartes (1641),
Betraktelser över den första filosofien, i Valda skrifter, Stockholm: Natur
och Kultur.
Ricœur, Paul (1970). ”Qu’est-ce qu’un texte ?”, i Du texte à l’action.
Essais d’herméneutique II, Paris: Seuil, 1986, s. 137–59.
Rosengren, Mats (1993). Översättning av Foucault (1971), Diskursens
ordning, Stockholm & Stehag: Symposion.
Rosengren, Mats (2000). Översättning av Derrida (1971), ”Signatur
händelse kontext”, i Konrad Marc-Wogau, Lars Bergström & Staffan
Carlshamre, utg., Filosofin genom tiderna. Efter 1950, 2 uppl.,
Stockholm: Thales, s. 111–39
39
A simple theory of truth
BJÖRN HAGLUND
Introduction
Theories of truth form a distinctive research area in philosophy, with
particular relevance for epistemology and semantics. This short essay
will of course deal with only a small fraction of the issues involved. To
begin with, it is customary to distinguish between two types of ground
for the truth of a representation. It can be true due to properties of the
representational system. Or its truth can depend on properties of that
which it represents.
As an example of the former, “Meridians intersect the equator at
right angles” is true due to properties of the geographer’s descriptive
machinery. (Or true ‘by definition’ as it were.) As an example of the
second type we may take the truth of “More than 70% of the earths
surface is covered by water”. In this essay we will be concerned with the
second type of case, which in effect means that we aim at a form of
correspondence theory of truth.
It is sometimes assumed that a correspondence theory of truth
requires a notion of structured propositions, either reflecting the
syntactic structure of a sentence expressing it, or - as in Bertrand
Russell’s case - some underlying logical form. This assumption is
contested by J.L. Austin, who remarks (1950: 111-128) that a
conventional correlation between truth-bearer and truth-making
circumstances is sufficient for a correspondence theory of truth.
41
There is no need whatsoever for the words used in making a true statement
to ‘mirror’ in any way, however indirect, any feature whatsoever of the
situation or event (ibid p. 125.).
English-speakers can judge if an utterance of “It is raining cats and
dogs” is a correct description of a particular weather condition without
analyzing the grammatical or logical form of the sentence and
comparing the result to the form of the obtaining weather (whatever
that might be).
In what follows we will confine ourselves to a very rudimentary and
generic correspondence theory of truth, and furthermore one which
follows Austin’s advice on propositions. We will deal with two central
cases: truth of beliefs and truth of (linguistic) descriptions, or
sentences, beginning with the latter case.
D e s c r ip t io n o f l a n g u a g e s
By a description language L for a system S we will mean a set of
expressions, which we simply call sentences. The sentences of L have as
their primary function to express conditions on S.
To a system S belongs a set M(S) of possible states. At every point of
time the system is in exactly one state in M(S), but the system may
change state over time. Whether the system S satisfies a condition at a
certain time or not, is entirely dependent on the state of the system at
that point of time.
To each sentence q of L is associated a subset V(q) of M(S). V(q) is
the set of all states of S such that, by being in a state in V(q), S satisfies
the condition expressed by the sentence q. (The situation is illustrated
in the figure below.)
42
Thus V is a function defined on L and taking values in the power set of
M(S). V(q) may be identified with the proposition expressed by q. And,
being a ‘mere set’, it of course has no interesting structure.
We can also assume the ‘converse’ perspective by starting with a state
s in M(S) and ask which sentences in L could be part of a (correct and –
relative to the expressive resources in L– complete) description B(s) of
S, given that S is in the state s.
43
B is likewise a function, but defined on M(S), and taking sets of
sentences in L as values. We can now present the rudimentary theory of
truth for descriptions in form of the following definition:
A sentence q in L is true of S at t if and only if S at t is in a state in
V(q). If B is a 'multi-sentence description' of S, we say that B is true of S
at t if and only if all sentences in B are true of S at t.
A few comments
According to this theory, truth is a three place relation between a
description, the described and a point of time. It should also be
emphasized that the presented theory of truth is a formal rather than
substantial theory. Thus it presents only an abstract format for a truth
theory, but avoids views on the content (or ‘substance’) of the concept
of truth. To get a substantial theory we would have to spell out the
nature of the truth relation, or present a method for deciding whether a
sentence is satisfied by a system at a point of time. Such a theory would
of course be much more informative, but also much more controversial.
A rather common critique against correspondence theory of truth is
that it is epistemically inadequate, since it provides no link between
truth and verification. But Bertrand Russell has once given an adequate
and completely satisfactory answer to this complaint:
We are not asking how we can know whether a belief is true or false: we are
asking what is meant by the question whether a belief is true or false. ... It is
very important to keep these different questions entirely separate, since any
confusion between them is sure to produce an answer which is not really
applicable to either (Russell 1912: 119-120).
Before turning to questions of the structure of a description language,
we will just mention a possible situation, namely that there are two
states s and s’ in M(S) such that B(s) = B(s’). Two such states thus
cannot be distinguished by means of the expressive resources in L. In
this case we may say that s and s' are indiscernible in L. This is of course
a different relation from equality. That s and s’ are indiscernible in L
doesn’t mean that they are indiscernible in another description
language, and certainly not that they are exactly similar.
44
The structure of description languages
In order to deserve the title ‘language’ there are certain natural
conditions that should be met by the description language. Borrowing a
term from Wittgenstein, we could say that it must form a ‘logical
space’. This means, e.g., that whatever can be claimed by means of
sentences in L can be denied by (other) sentences in L. More precisely:
to every sentence q in L, there is a sentence in L (called the negation of
q) which expresses a condition that is incompatible with the condition
expressed by q. Usually we even demand that there should exist an
effective method for finding (or constructing) the negation of any given
sentence.
We will adopt a common convention and denote the negation of q by
¬q. We can then formulate the above condition on negations as the
demand that V(q) and V(¬q) be disjoint. This corresponds to a classical
principle, 'the law of contradiction'. Another principle of classical logic,
'the law of excluded middle', could be expressed as the condition that
any state in M(S) should be a member of either V(q) or V(¬q) for any
q. Faced by a drizzle, you might however well think that it is not quite
right to say that it is raining, but neither quite right to say that it is not.
If so, you have a nice reason to deny that the law of excluded middle is
valid - at least when vague expressions are involved.
In order to count as a logical space, L should meet some further
conditions. Given sentences p and q, there shall exist (1) a sentence
(called the conjunction of p and q, and usually symbolized p∧q) that
expresses the condition that both the conditions expressed by p and by
q should be satisfied, and (2) a sentence (called the disjunction of p and
q, and usually symbolized p∨q) that expresses the condition that either
the condition expressed by p or the one expressed by q should be met.
In summary:
V(q) ∩ V(¬q) = ∅
law of contradiction
[V(q) ∪ V(¬q) = M(S) law of excluded middle, if you want it]
V(p ∧ q) = V(p) ∩ V(q)
V(p ∨ q) = V(p) ∪ V(q)
What above all makes the description language L an interesting
structure is, however, that logical relations obtain between sentences of
L. Foremost among these is the ‘entailment relation’. That a sentence p
(logically) implies a sentence q, symbolized p => q, means that all states
of S that satisfies (the condition expressed by) p also satisfies q, i.e.,
V(p) ⊆ V(q).
45
Notice that p => q does not express a condition on S, but rather
makes a claim about L (and its relations to S). Even if p and q are
sentences of L, p => q is in general not a sentence of L (but belongs rather to a
meta language for L).
System of beliefs
When we describe what a person P believes we usually do this by an
expression like “P believes that it's raining”. This might suggest that P's
belief consists in ‘somehow having the sentence “It's raining” in his or
her head or mind’ (and also having a certain attitude towards it,
roughly ‘regarding it as true’). If this were correct it would be easy to
explain what it means that P is right, namely that the sentence in
question is true.
But this idea cannot be correct, since P may well be Chinese or
French, knowing no English at all. We seem even able to ascribe beliefs
to cats and dogs even if we don't think that they master any language at
all. So ‘sentences in the head’ cannot really be a correct account of
beliefs.
Still, of course Chinese and French people (and presumably also cats
and dogs) can have correct opinions or true beliefs (about the weather
amongst other things). And even if the original idea is flawed, there is
at least some insight to be gained from it, namely that there is some
analogy between sentences and beliefs. They can both be true and false
(about something), and they can both stand in logical relations to other
sentences and beliefs. The analogy between sentences and beliefs has
been a theme in philosophy since antiquity. Our variation on this
theme will consist in simply ‘copying’ the formal theory of truth for
sentences of a description language to obtain a similar theory of truth of
beliefs.
To this end we assume that to a person P belongs a system T of
possible beliefs (about a system S, like, e.g., the weather at some place).
We further assume that to each belief x in T corresponds a subset V(x)
of M(S). V(x) is the set of states of S that satisfies P's belief x.
46
Here too V is a function, but now defined for possible beliefs of P,
taking subsets of M(S) as values.
The formal truth theory for beliefs is captured by the following
definition:
A belief x is true about S at t if and only if S at t is in a state in
V(x). If B is a belief state of P, we say that B is true of S at t if and only
if all beliefs in B are true of S at t. Here V(x) will of course play the role
of the (unstructured) propositional content of the belief x.
This truth definition for beliefs does not presuppose any particular
view on the nature of beliefs. Like its counterpart for sentences it is a
purely formal definition, leaving all the really interesting psychological
questions about beliefs to the side.
Let's just see, as a simple application of the theory, how we can
explain why it seems so natural to describe (the content of) a person P's
beliefs by means of sentences from a description language L, prefixed by
the phrase “P believes that”, and this independent of whether P knows
the language L or not. In the situation illustrated below
47
the sentences “P is in the belief state x” and “P believes that q” can be
used to express the same claim about P (and his relation to S) since V(x)
= V(q).
It might seem miraculous that a sentence in a language could exactly
express the content of a person’s thought, especially if the language is
foreign to that person. If you don’t believe in miracles, you might
perhaps think that belief ascriptions are almost never quite correct.
Coda
Is the theory presented above true? The short answer is yes, and more
or less trivially so. But to see this you have no use for the truth theory
itself. In condensed form the theory says: q is true of S at t if and only if
S at t is in a state that makes q true. This is not overwhelmingly deep.
So let’s turn to a slightly longer (and hopefully more interesting)
comment.
In the introduction a distinction between two types of ground for
truth was mentioned and exemplified. The first-mentioned type is the
one relevant here. It was exemplified by the sentence “Meridians
intersect the equator at right angles”, which is true for the involved
geographical notions. But suppose for a moment that the Earth had
been formed more like a tetrahedron or cube than like a sphere!
“Meridians intersect the equator at right angles” would of course still
be formally true, i.e., true for the involved notions, but these notions
48
would be impossible to apply, and hence totally irrelevant and useless
for the geographer.
So the interesting question is not if the presented truth theory is true
for its conceptual framework, but rather whether that framework suits
reality. In metaphorical form we can put the question thus: Is reality
more like a sphere or more like a tetrahedron? And one may wonder
what kind of argument would be adequate for approaching a
convincing answer.
These questions I hereby leave, with warm hands, as a birthday
present to Anders.
References
Austin, J. L. (1950). Truth, Proceedings of the Aristotelian Society supp. vol.
24: pp 111-128.
Russell, B. (1912). The Problems of Philosophy, Oxford: Oxford University
Press.
49
Kant som neuropsykolog
HELGE MALMGREN
Egentligen hade jag hoppats hinna skriva om relativism och
subjektivism: varför Kuhns hänvisning till gestaltpsykologi inte stöder
hans relativism, och varför Kants hänvisning till förståndets
verksamheter inte gör honom till subjektivist. Anders, här kommer
istället en kuriositet, som dock tangerar Kants kunskapsteori!
Filosofin och psykologin på Immanuel Kants tid var ett. Att de
filosofiska systemen hade en modell av medvetandet i botten var regel
snarare än undantag. Dessa modeller kom sedan i stor utsträckning att
utvecklas vidare inom den empiriska psykologin, som växte fram med
början omkring 1850. Den brittiska empirismens idéer fördes vidare av
bland annat Hermann von Helmholtz och är fortfarande väl
representerade i modern varseblivningspsykologi (t.ex. genom Richard
Gregory), medan Kant kan ses som en tidig föregångare till de
psykologiska riktningar som betonar inbyggda eller ”medfödda”
organisationsprinciper
i
varseblivningen
–
särskilt
förstås
gestaltpsykologin, men också viktiga delar av ANN-traditionen
(artificiella neurala nätverk)1 och den ”ekologiska” skolan, dvs. James J.
Gibson och hans efterföljare.2
1
Sammanställningen av ANN-traditionen med gestaltpsykologin (och därmed med Kant)
kanske kan verka förvånande. Men man får inte glömma att ANN-forskare vanligen tar
avstånd från den psykologiska empirismens grundtanke att varseblivning grundas på
omedvetna inferensprocesser (slutledningar), och att gestaltpsykologerna som alternativ
till dylika processer lanserade avancerade neurofysiologiska spekulationer som har
avsevärda likheter med modernt ANN-tänkande.
2
När det gäller Gibsons hemhörighet i den föreslagna treenigheten kan den också
motiveras utifrån hans grundtes att varseblivning är ”direkt”. Denna tes är riktad mot
51
Gemensamt för de tidiga medvetandemodellerna, empiristiska såväl
som nativistiska, är att de i hög utsträckning är grundade på
introspektiv evidens. Filosoferna hade alltså all anledning att öva sin
introspektiva förmåga. Därför är det kanske inte så märkligt att man
hos Kant hittar en ovanligt subtil beskrivning av ett neuropsykologiskt
insufficienstillstånd. Eventuellt är det den första beskrivningen av vad
som nu inte sällan kallas ”mental trötthet” eller ”hjärntrötthet”3 men
som man4 mer precist kunde beteckna som ett lätt, somatogent astenoemotionellt syndrom. Låt oss lyssna till hur Kant i karakteristiskt
invecklade ordvändningar introducerar ämnet mot slutet av den lilla
mentalhygieniskt orienterade skriften Tanke och hälsa. Om själens makt att
genom blotta föresatsen bliva herre över sina sjukliga känslor:5
De sjukdomar och sjukliga känslor, över vilka människosjälen uteslutande
genom sin ståndaktiga vilja, liktydig med det förnuftiga djurets
överlägsenhet, kan göra sig till herre, tillhöra alla det spastiska (krampaktiga)
slaget. Man kan emellertid icke omvänt säga, att alla sjukdomar av detta slag
kunna hämmas eller hävas genom blotta föresatsen, hur fast den må vara. Ty
några av dem äro av den beskaffenhet, att försöken att underkuva dem med
föresatsens kraft tvärtom ökar det krampaktiga lidandet; så har jag erfarit, att
den sjukdom, som i en Köpenhamnstidning för ungefär ett år sedan
beskrivits som ’en epidemisk, med tryck på huvudet förbunden katarr’ (men
som hos mig uppträtt väl ett år tidigare men dock är av samma natur) liksom
desorganiserat mitt huvud för egna arbeten eller åtminstone gjort mig svag
och slö; då detta lidande kastat sig över ålderdomens naturliga svaghet,
kommer det troligen inte att upphöra förrän med livet självt.
Utan att ha botaniserat i Köpenhamnstidningarna för år 1797 vågar jag
gissa att Kant hade drabbats av en virus- eller bakteriebetingad
den psykologiska empirismen och utesluter givetvis inte att förmågan till direkt
varseblivning av olika invarianter i tillvaron har en välbestämd neurofysiologisk
bakgrund.
3
Se t.ex. http://www.mf.gu.se/.
4
Närmare bestämt betecknar min kollega Göran Lindqvist och jag tillståndet så i vår bok
Organisk Psykiatri. Teoretiska och kliniska aspekter (Almqvist & Wiksell 1990), ss. 136 ff. För
en introduktion till begreppet och dess historia se också H. Malmgren, ”Without a proper
definition, you do not see the phenomenon. The history of a missing diagnosis.”
Filosofiska Meddelanden, Webserien, nr 8 (1998): http://www.phil.gu.se/posters/ae.html.
5
I. Kant, Von der Macht des Gemüths durch den bloßen Vorsatz seiner krankhaften Gefühle
Meister zu seyn. Königsberg & Jena 1798. Svensk översättning av Olof Rabenius, Natur
och Kultur, Stockholm 1923.
52
infektion med affinitet till de övre luftvägarna och det centrala
nervsystemet, och jag tror (liksom tydligen Kant själv) att hans psykiska
symptom beror på en utdragen cerebral funktionsnedsättning efter
denna infektion. Vi behöver inte fästa någon vikt vid Kants
klassifikation av tillståndet som ”spastiskt” men däremot vid hans
symptombeskrivning: han har blivit ”svag och slö”, och sjukan har
”liksom desorganiserat huvudet för egna arbeten”. I två helt
oefterhärmliga meningar preciserar Kant sedan vad han menar med det
sistnämnda påståendet:
Det sjukliga tillstånd hos patienten, som åtföljer och försvårar tänkandet – så
framt detta är ett fasthållande av ett begrepp (enheten i medvetandet av
förenade föreställningar) – frambringar känslan av ett spastiskt tillstånd i
tankeorganen (hjärnan) eller liksom ett tryck, som egentligen ej försvagar
själva tanken och eftertanken lika litet som minnet av det förut tänkta men
som – då i föredraget (muntligt och skriftligt) föreställningarnas fasta
sammanhållning i deras tidsföljd skall bevaras mot söndring – åstadkommer
ett ofrivilligt, spastiskt tillstånd i hjärnan, liksom en oförmåga att i
växlingarna av de på varandra följande föreställningarna bevara deras enhet.
Därav kommer det sig, att då jag, såsom alltid sker vid föredrag, först
förbereder åhöraren eller läsaren på det jag vill säga och angivit det mål, dit
jag vill komma i hopp om att samtidigt ha hänvisat honom till den punkt,
från vilken jag utgått – utom dessa båda hänvisningar finns intet
sammanhang i föredraget – och då jag nu skall sammanbinda de båda
punkterna med varandra, måste jag plötsligt fråga mina åhörare eller i all
stillhet mig själv: Var är jag, varifrån gick jag ut?
Vad Kant säger är, i något enklare ordalag, att han ibland inte minns i
slutet av en mening hur han började den, och att han därför lätt ”tappar
tråden” i en framställning. Nu måste ju detta vara särskilt lätt hänt i
Kants fall med tanke på att hans tanketrådar är ovanligt långa och
invecklade, men uppenbarligen har han förut klarat av att hålla dem i
minnet och upplever nu en distinkt försämring av sin förmåga.
Hur ska vi komma fram till en exakt diagnos av hans tillstånd? I
allmänna ordalag kan man säga att han lider av en somatiskt betingad
störning av vissa minnesprestationer. Nu måste man när det gäller
minnesstörningar i neuropsykiatrin noga skilja mellan primära och
sekundära sådana. En primär organisk minnesstörning har sin grund i
att någon cerebral mekanism som är specialiserad för inprägling,
lagring eller framtagning av minnen är skadad eller nedsatt i sin
53
funktion. Den mest kända (och troligen välkänd för många av läsarna)6
av de primära minnesstörningarna är det som i engelskspråkig litteratur
ofta helt enkelt kallas Amnestic Syndrome, men som vi (för att avgränsa
det mot alla andra amnesisyndrom) benämner Korsakovs amnestiska
syndrom.7 Men våra minnesprestationer beror inte bara av de mekanismer
som specifikt tjänar syftet att komma ihåg (dvs. våra egentliga
minnesfunktioner). De är också i hög grad avhängiga av en mängd mer
allmänna psykiska faktorer, som till exempel vakenhet, motivation och
uppmärksamhet (dessa tre är givetvis i sin tur ömsesidigt beroende).
Den viktigaste av dessa allmänna faktorer – vi kan kalla dem
”hjälpfunktioner” för minnet för att skilja dem från de egentliga
minnesfunktionerna – är uppmärksamheten, och särskilt då dess
uthållighet (eller ”tenacitet”). Vid lindriga former av det astenoemotionella syndromet är minnesstörningarna, som berör både
inlagring och framtagning av minnen, beroende just av en bristande
förmåga till uthållig uppmärksamhet. Man kan också tala om en defekt
koncentrationsförmåga, närmare bestämt en nedsatt förmåga att över
tiden koncentrera sig på samma sak.
Det finns all anledning att anta att det i Kants fall inte rör sig om en
primär minnesstörning utan om en dylik uppmärksamhetsdefekt,
sannolikt ingående i ett asteno-emotionellt syndrom. Inte minst får
man stöd för detta i Kants egna introspektiva observationer. Han
hävdar ju (se det andra av citaten ovan) att ”minnet av det förut
tänkta” inte är försvagat. Och han fortsätter så här; tveklöst är det en
koncentrationsstörning som han beskriver:
Detta fel är egentligen icke ett fel, som bör tillräknas anden allena eller
minnet allena utan beror av bristen på själsnärvaro (i sammanknytandet av
föreställningarna) d.v.s. ofrivillig tankspriddhet, som är ett mycket besvärligt
fel som man visserligen kan mödosamt söka förekomma men icke helt
förebygga i skrifter i synnerhet filosofiska, enär man i dessa icke så lätt kan se
tillbaka på den punkt, från vilken man utgått.
6
Fallet ”HM” presenteras i många framställningar riktade till läsare som inte är läkare
eller psykologer. Men tillståndet är mycket vanligare än vad dessa framställningar ibland
kan ge sken av.
7
Lindqvist & Malmgren (1990) ss. 211 ff. Den ryske psykiatern Sergei Korsakov gav
redan på 1870-talet en lysande beskrivning av tillståndet.
54
Såvitt jag vet har ingen annan filosofihistorisk (eller psykiatrihistorisk)
kommentator noterat dessa passager hos Kant och försökt förstå vad de
handlar om. Men vilket intresse har det då för en filosof, till skillnad från
en neuropsykolog, psykiater eller psykiatrihistoriker, att Kant givit en
tidig beskrivning av ett sannolikt8 asteno-emotionellt syndrom? Mitt
svar på detta är att föreställningarnas enhet – ”enheten i medvetandet av
förenade föreställningar”, ”föreställningarnas fasta sammanhållning i deras
tidsföljd”, ”sammanknytandet av föreställningarna” – är ett centralt tema i
Kants kunskapskritik. De förmågor som påverkas av hans åkomma är
just de, som enligt hans filosofiska teori ligger till grund för vår
uppfattning av ting som identiska över tid, av kausalitet och av jagets
enhet. (En teori, som jag för övrigt är starkt benägen att instämma i.)
Det antyder att man skulle kunna få hjälp att förstå viktiga delar av
Kants kunskapskritik (och därigenom verkligheten) genom en
närgången psykopatologisk analys av våra vanligaste minnesstörningar.
Förvisso hänvisade inte Kant till sina uppmärksamhetsstörningar i den
filosofiska argumentationen. Han beskrev ju dessa störningar först efter
det att han författat sina filosofiska huvudarbeten. Det bör givetvis inte
hindra oss från att försöka genomföra en sådan anknytning mellan
filosofi och psykopatologi. Men detta är något som jag tyvärr inte har
möjlighet att försöka göra här.
Referenser
Lindqvist, G., & Malmgren, H. (1990). Organisk Psykiatri. Teoretiska och
kliniska aspekter. Stockholm: Almqvist & Wiksell 1990.
Malmgren, H. (1985). ”Kuhns gestaltpsykologiska argument.” Filosofisk
Tidskrift 5, ss. 1–8.
Malmgren, H. (1998). ”Without a proper definition, you do not see the
phenomenon. The history of a missing diagnosis.” Filosofiska
Meddelanden, Webserien 8 http://www.phil.gu.se/posters/ae.html.
Kant, I. (1798). Von der Macht des Gemüths durch den bloßen Vorsatz seiner
krankhaften Gefühle Meister zu seyn. Königsberg & Jena 1798. Svensk
översättning av Olof Rabenius, Stockholm: Natur och Kultur, 1923.
8
Det vore fel att säga att diagnosen är helt klarlagd eftersom koncentrationsstörningar
kan förekomma av andra anledningar än det asteno-emotionella syndromet. Men
utgående från att detta syndrom är så vanligt är diagnosen ändå sannolik.
55
God, Obligation, Right, and Utility
CHRISTER SVENNERLIND
Introduction
An adherent of a certain kind of analysis of obligations, who also
believes that God Almighty, like him- or herself, is a utilitarian, should,
if consistent, maintain that our strongest obligations are those in
compliance with the principle of utility. Put differently, the strongest
obligations we supposedly have are also the ones we ought to have.
Does that mean that he or she should allow for there being natural
rights, in a certain sense? So it seems.1
The analysis of obligations is that advocated by Jeremy Bentham and
John Austin. While it is safe to say that Bentham was an atheist
(Bentham & Grote 1822; Crimmins 1986), Austin, his fellow
utilitarian2 as well as co-founder of analytical jurisprudence, was a
Christian. Moreover, he considered the Christian god to be a utilitarian
(Austin 1954: 41; Rumble 2013: 141n).
In what follows, the views of Austin as well as of Bentham are
presented. My reason for referring to them both is that their views in
1
Evidently, a proviso here is that the supposed attributes of the deity are those of the
Christian confession of faith.
2
It has been claimed that Austin eventually abandoned utilitarianism (Hamburger &
Hamburger 1985: 183). That is a problematic thesis though. Not least since John Stuart
Mill, who was student, friend, and admirer of Austin, seems not to have noticed him
doing so (Rumble 2013: 150f.).
57
many respects are essentially the same. Bentham’s writing to a great
extent also reflects Austin’s views. Furthermore, the writing of the
former is in most cases more elaborate compared to that of the latter.
O b l ig a t io n s : P r e l im in a r ie s
According to Bentham, obligations are fictitious entities.
Power, right, prohibition, duty, obligation, burthen, immunity, exemption,
privilege, property, security, liberty — all these with a multitude of others
that might be named are so many fictitious entities which the law upon one
occasion or another is considered in common speech as creating or disposing
of. (Bentham 1970a: 251)
Though the term “fictitious” sounds ominous, ontological nihilism with
regard to obligation, or any of the others on the list, is not being
advocated. For an elucidation of what Bentham means to say, H. L. A.
Hart can be consulted.
By this [i.e., that they are fictitious entities] he did not mean that obligations
are products of the imagination like centaurs or fairies or other fabulous
beings, nor did he mean that they incorporated false beliefs. What he did
mean by referring to such notions as obligations as fictions, ‘fictions in the
logical sense’, he elaborated in a general theory of the language of abstract
entities which contained elements closely resembling much later logical
doctrine and most notably Russell’s theory of logical constructions,
incomplete symbols, and definitions in use. (Hart 1982: 128)
As an example of a fictitious entity, not found on the list reported
above, Hart introduces the average man.
[T]he expression ‘the average man’ does not name or refer to stand for [sic]
any particular body or any thing, yet the sentence ‘In America the average
man is 5 feet 6 in height and weighs 135 lb.’ has certainly a meaning and it
may be true; and we can say perfectly well what this meaning is in sentences
which dispense with the expression ‘the average man’. […] So for Bentham
‘the average man’ would be the name of a fiction: and it is in this sense that
‘obligation’ and ‘duty’ are fictitious entities. (Hart 1982: 129)
58
As is the case with “average man”, the term “obligation” can occur
meaningfully in sentences. Such sentences abound; one being “a has an
obligation to help b.” Bentham’s designation for a sentence in which a
term like “obligation” occurs is “phraseoplerosis” (Bentham 1843b:
246). A phraseoplerosis he takes to be the basis for a paraphrasis, in
which the term does not occur. If the paraphrasis is a felicitous one, it
more adequately renders the relevant state of affairs. Bentham says: “By
the word paraphrasis may be designated that sort of exposition which
may be afforded by transmuting into a proposition, having for its
subject some real entity, a proposition which has not for its subject any
other than a fictitious entity” (Bentham 1843b: 246).3 A paraphrasis —
or at least a basis for a paraphrasis — of a sentence, which is being used
for asserting that an obligation is incumbent on a man, is given in the
following quotation.
An obligation (viz. the obligation of conducting himself in a certain manner),
is incumbent on a man (i.e. is spoken of as incumbent on a man), in so far as,
in the event of failing to conducting himself in that manner, pain, or loss of
pleasure, is considered as about to be experienced by him. (Bentham 1843b:
247)
This is suggestive of a prognosis analysis of obligation sentences. A
paraphrasis, in line with that, of “a has an obligation to help b” would
be “if a does not help b, a will probably suffer pain of loss of pleasure”.4
3
Besides phraseoplerosis and paraphrasis, there is also what Bentham calls
“archetypation”: “For the formation of the variety of fictitious propositions, of which the
fictitious entity in question, viz. obligation, or an obligation, is in use to constitute the
subject, the emblematical, or archetypal image, is that of a man lying down, with a heavy
body pressing upon him, to wit, in such sort as either to prevent him from acting at all, or
so ordering matters that if so it be that he does act, it cannot be in any other direction or
manner than the direction or manner in question, — the direction or manner requisite”
(Bentham 1954: 337). Thus, in archetypation the imagery connected to an expression is
made explicit. An idea somewhat similar to that of archetypation can be found in Axel
Hägerström (1953: 304).
4
It is not easy to say exactly what Bentham’s considered view on which paraphrasis of an
obligation sentence is the final one. For the purposes of this article suffices it to point out
that he analyses obligations in terms of imperatives and sanctions, without glancing at
any worth, moral or other, of the exhortation. Essentially the same applies to Austin.
59
Austin does not use the terms “fictitious” or “fiction” in the way
Bentham does. However, his analysis of obligations is similar to that of
Bentham. According to Austin, obligations, or duties, should be
analysed in terms of what he calls “commands”. The notion of command
he declares to be “the key to the sciences of jurisprudence and morals”
(Austin 1954: 13).
A command […] is a signification of desire. But a command is distinguished
from other significations of desire by this peculiarity: that the party to whom
it is directed is liable to evil from the other, in case he complies not with the
desire.
Being liable to evil from you if I comply not with the wish which you
signify, I am bound or obliged by your command, or I lie under a duty to obey
it. […]
Command and duty are, therefore, correlative terms: the meaning denoted
by each being implied or supposed by the other. Or (changing the
expression) wherever a duty lies, a command has been signified; and
whenever a command is signified, a duty is imposed.
Concisely expressed, the meaning of the correlative expression is this. He
who will inflict an evil in case his desire be disregarded, utters a command by
expressing or intimating his desire: He who is liable to the evil in case he
disregard the desire, is bound or obliged by the command. (Austin 1954: 14–
5)
Evidently, what we see here is a somewhat eccentric use of “command”.
For issuing a command, in the established sense of the word, it is
required to have due authority. There is no trace of that in Austin’s
analysis. The meaning he gives the term “command” is more like that
of “exhortation backed by threat”. Hart’s apposite characterisation of
this analysis is that it is modelled on a robbery, which Hart calls “the
gunman situation”. He remarks that “[i]ndeed it is a virtue of Austin’s
analysis, whatever its defects, that the elements of the gunman situation
are […] not themselves obscure or in need of much explanation […]”
(Hart 1961: 20). That may be so, but it also has its drawbacks, I would
say.
Austin maintains that if there is a sanction, even a feeble or
insufficient one, and even the smallest chance that it will be incurred in
case the exhortation is disobeyed, there is a command as well as an
60
obligation5 (Austin 1954: 16). Concerning the strength of an obligation,
he asserts:
The greater the eventual evil, and the greater the chance of incurring it, the
greater is the efficacy of the command, and the greater is the strength of the
obligation […]. (Austin 1954: 16)
Bentham asserts what implies something similar:
Of all the sanctions […], the political sanction being susceptible of being the
strongest and surest in its operation, and, accordingly, the obligation derived
from it the strongest and most effective, this is the sanction which it seems
advisable to take for consideration in the first instance; the correspondent
obligations of the same name which may be considered as emanating from
these other fictitious entities being, in the instance of some of these
sanctions, of too weak a nature to act with any sufficient force capable of
giving to any of those other productions any practical value. (Bentham
1843b: 206; italics added)
Apparently, the strength of an obligation is considered to be a function
of (i) the strength of its correlated sanction, and (ii) the likelihood of
this sanction being imposed, in case the obligation is not conformed to.
K in d s o f O b l i g a t i o n
According to Bentham as well as Austin, the kind of obligation
incumbent on someone depends on the source of the sanction. Three
kinds mentioned are the political, the moral and the religious
respectively.6 Bentham’s terminology varies. Austin uses similar terms.
5
Cf. Wilfred Rumble’s comment: “The liability to or chance of incurring this evil or pain
is the meaning of duty or obligation. The ultimate basis of obligation and the ultimate
sanction is suffering. It is, that is to say, some pain which may be inflicted upon the
wrongdoer independent of his consent” (Rumble 2013: 166–7). References are made by
Rumble here to Austin (1885: 456 and 1954: 14–5).
6
Besides the three mentioned above, there is also physical sanction: “If it be in the present
life, and from the ordinary course of nature, not purposely modified by the interposition
of the will of any human being, nor by any extraordinary interposition of any superior
invisible being, that the pleasure or pain takes place or is expected, it may be said to issue
61
In the following quotation, Bentham describes the three mentioned
sources of sanction.
If at the hand of a particular person or set of persons in the community, who
under names correspondent to that of judge, are chosen for the particular
purpose of dispensing it, according to the will of the sovereign or supreme
ruling power in the state, it may be said to issue from the political sanction.
If at the hands of such chance persons in the community, as the party in
question may happen in the course of his life to have concerns with,
according to each man’s spontaneous disposition, and not according to any
settled or concerted rule, it may be said to issue from the moral or popular
sanction.
If from the immediate hand of a superior invisible being, either in the
present life, or in a future, it may be said to issue from the religious sanction.
(Bentham 1970b: 35)
In the case of the political sanctions, the sovereign of the state is an
essential part. Austin’s determination of sovereignty looks like this: “If a
determinate human superior, not in a habit of obedience to a like
superior, receives habitual obedience from the bulk of a given society,
that determinate superior is sovereign in that society, and the society
(including the superior) is a society political and independent” (Austin
1954: 194). Stipulated here are two conditions for a sovereign to fulfil,
one positive and the other negative: (i) receiving the habitual obedience
from the bulk of a given society, and (ii) not habitually obeying any
other superior.
Strange as it may seem, Bentham’s full view on sovereignty is not
explicitly and concisely stated anywhere. It must be extracted from his
writing. In one place, he asserts: “When a number of persons (whom
we may style subjects) are supposed to be in the habit of paying obedience
to a person, or an assemblage of persons, of a known and certain
description (whom we may call governor or governors) such persons
altogether (subjects and governors) are said to be in a state of political
society” (Bentham 1891: 137). Apparently, this is Austin’s
determination of sovereignty minus the negative condition.
Subsequently in the same work, Bentham also asserts:
from or to belong to the physical sanction” (Bentham 1970a: 35). This sort of sanction, and
correlated obligation, will not be further discussed.
62
[S]uppose an incontestable political society, and that a large one, formed;
and from that a smaller body to break off: by this breach the smaller body
ceases to be in a state of political union with respect to the larger: and has
thereby placed itself, with respect to that larger body, in a state of nature
[…] [and suppose] […] [t]he subordinate governors, from whom alone the
people at large were in use to receive their commands under the old
government, are the same from whom they receive them under the new one.
The habit of obedience which these subordinate governors were in with
respect to that single person, we will say, who was the supreme governor of
the whole, is broken off insensibly and by degrees. The old names by which
these subordinate governors were characterized […] are continued now they
are supreme. (Bentham 1891: 145–6)
Implied from this is Austin’s negative condition. Thus, together these
two quotations give the same definition of a sovereign as that given by
Austin.7 It should be noted that the word “sovereign” is neither
mentioned nor used in the latter quotation from Bentham (1891).
Anyhow, the political obligations are those traceable to the will of the
sovereign and the sanction the sovereign issues, either by him-, her- or
itself, or by someone else on behalf of the sovereign.
As mentioned, the moral sanctions are those that are at the hands of
chance persons in the community. Austin uses the term “positive
morality” as a name for the moral code in force in a community. The
term “positive” is here, as it is in “positive law”, indicating that the
rules “flow from human sources” (Austin 1954: 124). A rule of positive
morality is described as being “a rule generally observed by the citizens
or subjects; […] deriving the only force, which it can be said to possess,
from the general disapprobation falling on those who transgress it”
(Austin 1954: 31).
Like the positive law — i.e., the political or legal system in force — the
positive morality may be good or bad. The touchstone, by which to
determine whether either sort of positive system of rules is good or bad,
is the principle of utility. So say both Austin and Bentham (Austin
1954: 124f.; Bentham 1970b: 13).
The third kind of obligation mentioned is the religious, or divine. It
is dealt with below in the fifth section. Before that, a short account8 is
7
8
Cf. Joseph Raz (1981: 6–8).
Cf. Lars Lindahl (1977).
63
given of the analysis proposed by Bentham and Austin for the concept
of right.
A n a l y s is o f R ig h t
Two types of right can be discerned in the writings of Bentham and
Austin: liberty and right respectively. The determinations of both are in
terms of obligation.
In the state of nature, defined as a lawless situation,9 everyone has the
liberty with regard to any action to do or refrain from doing it. There is
no legislator who has either prescribed or forbidden anything. Liberty,
or better, uncorroborated liberty, is the complete lack of obligations. If I
have an uncorroborated liberty with regard to an action A, whoever
wants to prevent me from doing or refraining from doing A is free to
do that as well. If instead I have a corroborated liberty with regard to A,
someone else has an obligation not to hinder me from doing or
refraining from doing A. The “someone else” can be everybody else or a
smaller number of persons. In any case, corroborated liberties
presuppose there being a legislator. Thus, if there are corroborated
liberties, we are no longer in the state of nature.
Having a corroborated liberty is having a right. “Right” here being
used in its full-blown sense. Bentham uses the expression “right to a
service” (Bentham 1970a: 57). The essential difference between liberty
and right can be said to be that the former concerns a single person’s
own action, while the latter concerns also the action of another person.
Using a bit of quasi-formalisation:
Liberty:
a has a liberty with regard to Aa10
Which in terms of obligation can be written:
a has no obligation to the effect that Aa & a has no obligation to the
effect that not Aa
= ~Obligation (a, Aa) & ~Obligation (a, ~Aa)
9
To simplify matters, it will be assumed that all obligations are legal obligations.
The “a” indicates who is the agent of the action.
10
64
Right (to a negative service):
a has a right with regard to Aa
Which in terms of obligation can be written as the conjunction of:
1. ~Obligation (a, Aa) & ~Obligation (a, ~Aa)
2. b has versus a an obligation not to prevent Aa nor to prevent not Aa
= Obligation (b, a, ~PbAa) & Obligation (b, a, ~Pb~Aa)
The letters “a” and “b” here are general descriptions that individuals
can satisfy. The service which b is obligated to give a is the negative one
not to prevent a from doing or refrain from doing what a is at liberty to
do.
When the service is a positive one, the phrase “right to a service” is
perhaps more in line with our intuitive understanding of “right”. In the
case of a right to a positive service the right-holder is the benefactor of
an obligation, which is incumbent on someone else.
Right (to a positive service):
a has a right with regard to Ab
Which in terms of obligation can be written as:
b has versus a an obligation to Ab
= Obligation (b, a, Ab)
The analysis, here only faintly outlined, can be thoroughly
elaborated. The aim with this short account is just to indicate how the
notion of right is analysed in terms of that of obligation.
D iv in e O b l ig a t io n s a n d U t il it y
As mentioned above, Bentham lists religious sanctions. Thereby
implying that he reckons with religious obligations. But, since he is an
atheist, he obviously does not believe that there is any divine being,
which, either in the present or in a future life, issues sanctions. My
guess is that he mentions them for the sake of completeness.
Austin, on the other hand, is a believer in the existence of a divine,
superior being: the Christian deity. Naturally, the divine law,
supposedly emanating from this deity, is of vital importance to him.
Wilfred Rumble eminently describes this.
65
Divine law is the stated foundation of his ethical system. Laws “properly socalled”11 are general commands or orders which are divisible into two basic
types: divine and human. Imperatives of this second class are either positive
laws or positive moral rules. Divine law is the ultimate “test” or “measure” of
both kinds of human law [Austin 1954: 6]. To that extent, it is the ultimate
source of the rules which should govern human actions. The laws of God also
impose religious duties, the violation of which are sins. The sanctions for
these transgressions are “the evils, or pains, which we may suffer here or
hereafter, by the immediate appointment of God, and as consequences of
breaking his commandments” [Austin 1954: 34]. The threat of such
punishments constitute motives for obedience which are “paramount to all
others” [Austin 1954: 42]. (Rumble 2013: 148)
The last sentence alludes to the following two: “Our motives to obey
the laws which God has given us, are paramount to all other. For the
transient pleasures which we may snatch, or the transient pains which
we may shun, by violating the duties which they impose, are nothing in
comparison with the pains by which those duties are sanctioned”
(Austin 1954: 42). This strongly suggests that the strongest obligations
are the divine ones. Austin also gives us the following consoling
assurance: “The greatest possible happiness of all his sentient creatures,
is the purpose and effect of those laws” (Austin 1954: 42).
What are the implications of the divine obligations being the
strongest, or weightiest, and also the ones in line with the principle of
utility? Before I propose an answer to that question, I will in brief say
something about whether the principle of utility in itself is considered
to gives rise to any obligation.
Bentham sometimes forgets his own analysis of obligation, and talks
about the requirements of the principle of utility as obligations.12
11
The term “law properly so-called”, frequently used by Austin, is borrowed from John
Locke, who says: “It would be in vain for one intelligent being to set a rule to the actions
of another, if he had it not in his power to reward the compliance with, and punish
deviation from, his rule, by some good and evil, that is not the natural product of and
consequence of the action itself. […] This, if I mistake not, is the true nature of all law,
properly so called” (Locke 1975: Book II, Ch. XXVIII, Para. 6–7). Locke too distinguishes
between three kinds of sanction and obligation, under the names “civil”, “of opinion or
reputation”, and “divine”.
12
One such place is where he asserts: “I learnt to see that utility was the test and measure
of all virtue; of loyalty as much as any; and that the obligation to minister to general
happiness, was an obligation paramount to and inclusive of every other” Bentham (1891:
155n). Cf. Hart (1982: 87).
66
However, according to his explicit analysis, there is no obligation
without a sanction. The principle of utility does not come supplied with
any sanctions. In accordance with that, Bentham does not
“systematically” talk about the principle of utility as having in itself the
capacity to impose any obligation.
In one place, Bentham says: “When an action, or in particular a
measure of government, is supposed by a man to be conformable to the
principle of utility, it may be convenient, for the purposes of discourse,
to imagine a kind of law or dictate, called a law or dictate of utility: and
to speak of the action in question as being conformable to such law or
dictate” (Bentham 1970b: 13). Directly after this, we find his
determination of the meaning of “ought”, as well as the meanings of a
few related terms.
Of an action that is conformable to the principle of utility, one may always
say that it is one that ought to be done, or at least that it is not one that
ought not to be done. One may say also, that it is right it should be done; at
least that it is not wrong it should be done: that it is a right action; at least
that it is not a wrong action. When thus interpreted, the words ought, and
right and wrong, and others of that stamp, have a meaning: when otherwise,
they have none. (Bentham 1970b: 13)
It is easily overlooked that the meaning of “obligation” is not included
here. Neither is that of “right”, in one of its other senses; i.e., the sense
correlated with that of “obligation”, in Bentham’s usage. The latter is
perhaps even more easily overlooked.
Austin on his part asserts the following about the principle of utility
in relation to being a source of obligations.
It is not in itself the source or spring of our highest or paramount
obligations, but it guides us to the source whence these obligations flow. It is
merely the index to the measure, the index to the test. But, since we conform
to the measure by following the suggestions of the index, I may say with
sufficient, though not with strict propriety, that utility is the measure or test
proximately or immediately. Accordingly, I style the Divine commands the
ultimate measure or test: but I style the principle of utility, or the general
happiness or good, the proximate measure to which our conduct should
conform, or the proximate test by which our conduct should be tried. (Austin
1954: 104)
67
This is not completely transparent. It is evident though that the
principle of utility in itself is not thought of as bringing about any
obligation.
Let us now return to the implications of the relative weight of the
divine obligations, supplemented with other premises apparently
accepted by Austin.
D iv in e O b l ig a t io n s a n d N a t u r a l R ig h t s
Within the framework of his religiosity, utilitarianism, and analysis of
obligations, Austin should reckon with there being certain rights
besides the political rights, and the former rights being the rights
emanating from the alleged deity, i.e., the Christian god. This means
that he should be an adherent of natural rights, in a certain sense. Or, so
I claim.
Bentham ridiculed the idea of natural rights. I would say that his
basic reason for doing so was that he did not see any ontological basis
for there being natural rights. The “natural” in “natural rights”
indicating that the rights are not positive, i.e., that they are not manmade. According to Bentham, rights are creatures of political laws.
They presuppose legal obligations. To claim that there are rights, which
the legal laws must respect, protect, and preserve, is therefore the
wrong way round. He even uses the word “nonsense”; supposedly to
emphasize how abortive he considers the idea of natural rights to be.
This is his, most eloquent, repudiation of it:
That which has no existence cannot be destroyed — that which cannot be
destroyed cannot require anything to preserve it from destruction. Natural
rights is simple nonsense: natural and imprescriptible rights, rhetorical
nonsense — nonsense upon stilts. But this rhetorical nonsense ends in the old
strain of mischievous nonsense for immediately a list of these pretended
natural rights is given, and those are so expressed as to present to view legal
rights. And of these rights, whatever they are, there is not, it seems, any one
of which any government can, upon any occasion whatever, abrogate the
smallest particle. (Bentham 1843a: 501)
Thus, for example, the following well-known words, from the
beginning of the second paragraph of the American Declaration of
68
Independence of July 4th 1776, give expression to a mistaken idea,
according to Bentham.
We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that
they are endowed by their creator with certain unalienable Rights, that
among these are Life, Liberty, and the pursuit of Happiness. — That to secure
these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just
powers from the consent of the governed. — That whenever any Form of
Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People
to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its
foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to
them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness.
While political rights are unproblematic for Bentham, the notion of
there being natural rights is, not only problematic but indeed,
incoherent. This since the appropriate source of such rights is lacking.
Austin, on the other hand, being a Christian, cannot claim incoherence
on that ground, can he? I would say that he could not. Note that his
deity need not be a sovereign, in the sense described. Furthermore, the
sanctions of the deity are said to be sufficiently severe. That we learnt
earlier. The probability that they will be enforced — if not in this life, in
the life after — is very high indeed, presumably no less than 1.13 The
deity being an omniscient utilitarian, his commands are for the best. In
reason, the commands not known through revelation should be known
through utility calculation. Thus, the quotation from the American
Declaration of Independence might very well express some of the
obligations and rights in accordance with the will of the deity.
Concluding Remark
Bentham’s views do not constitute more than a sub-set of what makes
up the set of needed premises for the conclusion of this article.
However, Austin’s views together do exhaust the entirety of that set of
premises. The essential difference between the two of them concerns
theism. Since Bentham is an atheist, he need not bother himself about
13
I leave open complications due to divine grace.
69
natural rights in the sense of divine rights. His being a utilitarian does
not change that. In Austin’s case though, his theological utilitarianism
together with the premises he shares with Bentham should result in an
acceptance of natural rights, if consistency in beliefs is deemed
desirable. This since allegedly the strongest, most binding obligations of
them all, are the obligations emanating from his god; furthermore, all
of them are in accordance with the principle of utility. Therefore, given
theological utilitarianism combined with the Benthamite-Austinian
analysis of obligations, supposedly, the deity can be characterised as
being the benevolent gunman.
No doubt, an adversary of legal positivism will find it screamingly
funny that Austin, one of the figureheads of legal positivism, if he is
true to his convictions, is bound to accept the validity of natural rights.
References
Austin, John (1885). Lectures on Jurisprudence or the Philosophy of Positive
Law, Vol. 1, 5th ed., London: John Murray.
Austin, John (1954). The Province of Jurisprudence Determined and The Uses
of the Study of Jurisprudence, London: Weidenfeld and Nicolson.
Bentham, Jeremy (1843a). The Collected Works of Jeremy Bentham, Vol. 2,
Edinburgh: William Tate.
Bentham, Jeremy (1843b). The Collected Works of Jeremy Bentham, Vol. 8,
Edinburgh: William Tate
Bentham, Jeremy (1891). A Fragment on Government, Oxford: At the
Clarendon Press.
Bentham, Jeremy (1970a). Of Laws in General, London: Athlon Press,
University of London.
Bentham, Jeremy (1970b). An Introduction to the Principles of Morals and
Legislation, London: Athlon Press, University of London.
Bentham, Jeremy, & Grote, George [alias Philip Beauchamp] (1822).
Analysis of the Influence of Natural Religion in the Temporal Happiness of
Mankind, London: R. Carlile.
Crimmins, James E. (1986). “Bentham on Religion: Atheism and the
Secular Society”, Journal of the History of Ideas, Vol. 47, No. 1, pp. 95–
110.
Hamburger, Lotte, & Hamburger, Joseph (1985). Troubled Lives: John
and Sarah Austin, Toronto: University of Toronto Press.
Hart, H. L. A. (1961). The Concept of Law, Oxford: Clarendon Press.
70
Hart, H. L. A. (1982). Essays on Bentham: Studies in Jurisprudence and
Political Theory, Oxford: Clarendon Press.
Hägerström, Axel (1953). Inquiries into the Nature of Law and Morals, Acta
Societas Litterarum Humaniorum Regiae Upsaliensis, 40, Uppsala:
Almqvist & Wiksell.
Lindahl, Lars (1977). Position and Change: A Study in Law and Logic,
Dordrecht: Reidel.
Locke, John (1975). An Essay Concerning Human Understanding, Oxford:
Clarendon Press.
Raz, Joseph (1980). The Concept of a Legal System, 2nd ed., Oxford:
Clarendon Press.
Rumble, Wilfred E. (2013). “Did Austin Remain an Austinian?”, in
Michael Freeman & Patricia Mindus (eds.), The Legacy of John Austin’s
Jurisprudence, Law and Philosophy Library, Vol. 103, Dordrecht:
Springer Netherlands, pp. 131–53.
71
Why Relativism is Self-Refuting in
an Interesting Way
KRISTOFFER SUNDBERG
Introduction
Anders Tolland has argued that, despite common assumptions
otherwise, relativism is not self-refuting in any interesting way (Tolland
2005: 377–386). Tolland describes several arguments against relativism,
based on the charge of self-refutation. He also describes
counterarguments against each of these arguments. In this essay I am
only concerned with the classic charge that relativism is logically selfrefuting when applied to itself. Tolland relies on arguments made by
Thomas Bennigson (1999) to defend relativism. Based on Bennigson’s
argument Tolland arrives at the conclusion that not even a very strong
version of relativism, global relativism, is self-refuting. In this essay I
argue that Tolland and Bennigson are mistaken. Bennigson’s defence of
relativism only works given a specific definition of the alternative to
relativism, i.e. a specific version of absolutism. Bennigson and Tolland
underestimate the scope of global relativism, or so I argue. Global
relativism is forced to accept other forms of absolutism and given these
Bennigson’s counterargument fails.
73
D e f in in g r e l a t iv is m a n d a b s o l u t is m
Our first task will be to define relativism. According to Tolland
relativism has two principle features: relativistic dependence and
antagonistic incommensurability (Tolland 2005: 377–379). Relativistic
dependence entails that what is relative, i.e. in this investigation truth, is
a two-place relation. That means that a claim that P is true does not
have the logical form of “P is true” but rather “P is true in, or relative
to, x”. Following Tolland (2005: 378) I will use the term “relativatum”
for that which is relativised. Throughout this investigation truth and
bearers of truth, e.g. sentences or propositions, will be the only
relativata of interest. Again following Tolland, I will use “relativiser” for
that which the relativatum is relative to. Tolland suggests the following
as candidates for playing the role of relativiser: “paradigms, cultures,
Lebensforme, classinterest” (Tolland 2005: 378). Yet another option
would be subjectivism, i.e. the theory that the relativatum is relative to
particular persons.
The second feature of relativism, antagonistic incommensurability,
implies that a relativata, such as the statement “Stockholm is the capital
of Sweden”, could be true according to one relativiser and false
according to another relativiser, which would imply that there is a
conflict since the statement cannot be true and false at the same time.
To say that two statements are incommensurable is to say that there is
no neutral position from which one of the antagonistic statements
could be evaluated for truth. The combination of antagonism and
incommensurability is not unproblematic. If the statement “Stockholm
is the capital of Sweden” means that Stockholm is the capital of Sweden
according to relativiser1, while the statement means that Oslo is the
capital of Norway according to relativiser2, then we do not seem to have
genuine antagonism since the statement does not really mean the same
thing according to the two relativisers. Indeed, the intrinsic problem of
antagonistic incommensurability could be used to argue that relativism
is self-refuting. Since my aim in this essay is to examine the classical
logical argument against relativism, I will simply assume that this
problem is solvable.1
Bennigson’s definition of relativism is similar to Tolland’s definition.
He defines the relative truth of a sentence s as:
1
See (Tolland 2005: 384–386) for a discussion of this problem, as well as some suggested
solutions to the problem.
74
the conjunction of the following theses: (i) s has truth-value within – and
only within – a framework; (ii) there is a plurality of possible frameworks
which are equally ‘tenable,’ meaning roughly that there are no neutral
grounds for holding one to be more correct, or more adequate to reality, than
another; and (iii) not all tenable frameworks assign the same truth-value to s
under the same conditions (Bennigson 1999: 214).
Let us translate this into the terminology used by Tolland. First, note
that what Tolland calls “relativiser” Bennigson calls “framework”. I will
use the terms “relativiser” and “framework” interchangeably.
Bennigson’s (i) is equivalent to Tolland’s relativistic dependence.
Bennigson’s (ii) is equivalent to Tolland’s criteria of
incommensurability. Finally, Bennigson’s (iii) is equivalent to Tolland’s
claim that relativism implies antagonism between frameworks. Tolland
and Bennigson both seem to agree that relativism is, using Bennigson’s
terminology, the conjunction of (i), (ii) and (iii).
The problem with self-refutation is primarily a concern for global
relativism. Global relativism is “a relativism whose claimed scope is
universal” (Bennigson 1999: 214). Global relativism about truth
implies that all truth is relative. In other words: there are no absolute
truths. The potentially problematic feature of global relativism is that it
applies to itself. Global relativism entails that the truth of global
relativism is only relative. Indeed, global relativism is sometimes
referred to as “reflexive relativism” (Tolland 2006: 237).
The position that is opposed to relativism is usually referred to as
“realism” or “absolutism”. I will prefer “absolutism” simply because
“realism” is sometimes used in other contexts, e.g. as a theory of
universals or as a theory opposed to idealism. Our next task will be to
define absolutism.
Absolutism is the opposite of relativism. Thus, we ought to arrive at a
definition of absolutism by negating the two defining criteria of
relativism: relativistic dependence and antagonistic incommensurability. According to Tolland “[t]he contrary opposite of
relativistic dependence is absolutism, the idea that there is such a thing
as the view from nowhere to use Nagel’s metaphor” (Tolland 2005:
378). Tolland defines the opposite of antagonistic incommensurability
as “universal, intersubjective agreement” (Tolland 2005: 379).
Bennigson defines absolutism in a similar way: “absolutism about [a
sentence] s could be formulated as the thesis that s has the same truthvalue in every possible framework in which it can be stated, whether
75
there is only one such framework or more than one” (Bennigson 1999:
214).
The argument stated
Let us now examine more closely why relativism has been said to entail
logical self-refutation. The claim that “every truth is relative” seems to
be global in scope, and therefore absolutely true, if indeed it is true.
Therefore it seems that there is at least one absolutely true statement.
This in turn implies that it is false that every truth is relative. Few
relativists have fallen into this trap. Instead, the relativist will accept
that the relativity of truth applies to the statement that “every truth is
relative”. But if this is so, the antagonistic incommensurability feature
of relativism implies that there is another relativiser such that
absolutism is true. This in turn refutes the initial assumption that
“every truth is relative” since absolutism, if true, says that truth is
absolute. Relativism runs into problems when it is applied to itself. In
the words of Carl R Kordig, relativism is self-referentially inconsistent
(Kordig 1983: 207). Let us examine more closely what Kordig means by
this, in the hope that it will further illuminate the problem at hand.
The argument for the self-referential inconsistency of relativism
would, following Kordig, take the following form:
(1) Truth is relative to a relativiser R1.
(2) If (1) is true it must also be true relative to a relativiser.
(3) This implies that there is another relativiser, R2, in which the
statement in (1) is not true.
(4) Therefore there is, relative to R2, absolute truth.
A careful reading of (4) will reveal a peculiar feature. According to (4)
there is absolute truth and this is relative to R2. But to be true relative
to a relativiser is to be relatively true. Kordig’s suggestion is that
“relative to R2”, in (4), “drops out” (Kordig 1983: 210). Otherwise (4)
says that truth is absolute, while at the same time claiming that it is
relative, which, according to Kordig, is “either absurd or redundant”
(Kordig 1983: 210). Given that the relativistic part of (4) “drops out” it
76
seems we end up with absolute truth and thus (1), if true, when applied
to itself leads to the conclusion that (1) is false.
Bennigson’s version of the argument that relativism is self-refuting
closely resembles Kordig’s. He writes that:
[I]f GR [=global relativism] is to be only relatively true, there must be a
possible framework in which GR is false, i.e., a framework in which there is
at least one sentence (call it ‘s´’) which is absolutely true. But that is
problematic, because, for s´ to be absolutely true is for it to be true in every
possible framework, in which case GR is false simpliciter. It appears to make
no sense to speak of s´ being absolutely true relative to a framework
(Bennigson 1999: 215).
Kordig talked about (4) “dropping out” or being absurd. In this quote
Bennigson says it makes no sense to talk about absolute truth relative to
a framework, and later, with explicit reference to Kordig, that the
“relative to a framework” part of the statement “drops out” when
applied to the absolutist framework (Bennigson 1999: 216). Bennigson
seems to interpret the problem much the same way that Kordig does,
but Bennigson takes it one step further. It seems that no matter if the
relativist (or at least one committed to global relativism) denies
absolutism within global relativism, or not, there will be at least one
absolute truth:
[I]f an absolutist framework is impossible, then the denial of absolutism is
absolutely true; if, on the other hand, an absolutist framework is possible,
then there are various absolute truths. Either way, there is at least one
absolute truth, and so, global relativism is false (Bennigson 1999: 216).
It is now evident that the most urgent task at hand for the global
relativist is to work out how to make sense of (4) so that “relative to
R2” does not “drop out”, as that would entail the denial of (1), and
without (4) becoming absurd or redundant. In order to save global
relativism the position must be able to fit absolutism within an
overarching relativistic framework.
77
A counterargument
Bennigson claims to have found a way to counter the reductio
argument and to find a way to fit the absolutist position within an
overarching relativist theory, without the relativistic part of the
absolutism-in-a-relativist-framework “dropping out” (Bennigson 1999:
216). But before turning to his argument we need to go through some
presuppositions that Bennigson claims are necessary for his argument
to go through.
Two presuppositions
The first presupposition is a specific theory of truth. Bennigson
defines an epistemic account of truth as:
[S]ome sort of idealization of rational acceptability: true sentences are those
which disinterested inquirers would assent to under ideal conditions, or at
some idealized ‘limit of inquiry.’ The relativist simply adds that different
communities of inquirers, starting from different sets of assumptions about
what is plausible, noteworthy, explanatory, etc., might approach different
limits. Thus, on the appropriate epistemic conception of truth, conflicting
conclusions could be true for different communities (Bennigson 1999: 213).
Bennigson refers to this as “epistemic-truth-relativism”, or “ETrelativism” (Bennigson 1999: 213). The next step is presented by
Bennigson as an imagined future where there has been an ideal “end of
inquiry” such that all sentences have been given truth-value. The sum
of those truth-value ascriptions, at the end of the ideal inquiry, makes
up one specific framework. Bennigson calls this state a “total final
assignment”, or “TFA” (Bennigson 1999: 213). Two subjects share a
framework if and only if the TFA contain the same truth-value
assignment for both of them. This presupposition is necessary since it
makes sense of the notion of truth in a framework.
The second presupposition is the notion that truth-value belongs to
sentences, rather than to propositions (Bennigson 1999: 213f.).
Propositions individuated through truth-values will create problems
since “it will make no sense to suppose that the same proposition could
be true in one framework and false in another” (Bennigson 1999:
213f.). More specifically, if propositions are truth-bearers then the
antagonistic part of antagonistic incommensurability will not be
78
fulfilled, and therefore there will be no genuine disagreement between
different frameworks. Relativism implies that while one sentence could
be true in one framework, the best translation of that sentence could be
false in another framework. This raises questions about what makes a
sentence in one framework count as the best translation of another
sentence, in a different framework (Bennigson 1999: 231 n. 11). This
difficult problem has much in common with the inherent problem of
antagonistic incommensurability, i.e. the threat of a discrepancy
between the two components: antagonism and incommensurability.
The problem being, as was briefly mentioned previously, that for two
sentences to be antagonistic they need to be comparable, which in turn
is countered by the fact that they are supposed to be incommensurable.
What is needed is a notion of synonymy that is not based on truth
conditions – since a sentence could be true in one framework while the
best translation of that sentence could be false in another framework –
but still strong enough to make sense of the notion that one sentence
really is the best translation of the other. Bennigson argues that this
problem, though serious, is different from the classic reductio argument,
and thus a problem that can be omitted from his argument. Still, this
means that the problem of antagonistic incommensurability is not
really a separate problem. Rather, it is bound up with the reductio
argument since a solution to the problem of antagonistic
incommensurability is necessary for a plausible defence against the
reductio argument. But since the subject of the present essay is the
reductio argument it makes sense to follow Bennigson and assume that
the problem of antagonistic incommensurability is solvable.
Incorporating absolutism within a global relativistic framework
Bennigson tries to show the possibilities of incorporating an absolutist
framework into relativism by using a Kripkean semantics for modal
logic. He describes the use of Kripkean semantics as “standard” but
immediately makes a modification. Instead of talking about possible
worlds he talks about tenable conceptual worlds (Bennigson 1999: 218).
Every TFA (“total final assignment”) defines a tenable world.2 Another
ingredient that Bennigson adds is the relation R which stands for the
2
The use of “world” here and in the following is non-standard. A world in this sense is a
TFA. Bennigson notes that his use of “world” is similar to “what Goodman calls a ‘world
version’” (Bennigson 1999: 218).
79
relation that a world, w1, is tenable from the perspective of another
world, w2, as in: “w1 recognizes w2” (Bennigson 1999: 218). That is,
from the viewpoint of, or by the standards of, the world w1, w2 counts
as a tenable world.
Bennigson also alters the logical notation. In Bennigson’s model, “□”
and “◊” do not signify what they signify in standard modal logic. “□”,
rather than signifying “necessary”, signifies “absolutely true”. (□ Φ)
then means “it is absolutely true that Φ” (Bennigson 1999: 218). And
(◊ Φ) signifies “it is tenable that Φ is true” (Bennigson 1999: 232f. n.
21). While the absolutist claim for the truth of Φ can be adequately
expressed by (□ Φ), the relativist claim for the truth of Φ cannot be
expressed simply as (◊ Φ). The relativist claims something stronger
than Φ being merely tenable. Claims of relative truth should therefore
be written thus: (Φ ^ ◊ ¬Φ) or alternatively, or, as Bennigson says,
equivalently, as (Φ ^ ¬□ Φ).3
Using the tools defined above Bennigson sets out to show how
absolutism can be incorporated into relativism (which is, as has been
noted, necessary for relativism about relativism to be coherent).
Bennigson’s example consists in postulating two worlds such that: ((w1
R w2) ^ ¬(w2 R w1)) (Bennigson 1999: 218). That w1 accepts w2 as a
tenable world, and not the other way around, is of course Bennigson’s
way of telling us that w1 is a world where relativism is true and w2 is a
world where absolutism is true. Further, let us suppose a sentence s
which is true in w1 and false in w2. This means, because of the
asymmetry of the R-relation between the two worlds, that s will be
absolutely false in w2, and, indeed, that any sentence that is false in w2
3
It is sometimes assumed that relativism implies tolerance and that absolutism implies
intolerance. Tolland, to his great merit, has always been keen to point out that these are
separate issues, e.g. (Tolland 2006: 239f.). One possible source for confusion with
Bennigson’s way of describing the relativist’s claim of truth of a sentence is that it
seemingly incorporates the notion of tolerance. Bennigson’s formula could be taken to
entail that the relativist accepts the negation of his claim as “tenable”. But this seemingly
implies that the relativist is tolerant of differing truth ascriptions, which of course he is
not obliged to be. The key to understanding this is to remember that truth is frameworkdependent for the relativist. What the relativist is committed to is the truth of Φ within
his framework. To concede that it might be false from within another framework does not
weaken the claim that Φ indeed is true within the first framework. Therefore the relativist
is not necessarily committed to tolerance towards the negation of Φ. What is missing
from Bennigson’s formalisation is the notion that the negation is accepted only if it is
attributed to another framework. As long as we keep this implicit addition to Bennigson’s
formula in mind, we can keep his formalization.
80
will be absolutely false. To say that “s is true” and that “s is absolutely
true” will be the same thing in w2, or as Bennigson puts it, using
Kordig’s terminology, the “□” of (□ s) “drop out”. Relativism about s, (s
^ ◊ ¬s), will be true in w1 but false in w2. Bennigson claims that this can
go on in the same way further up on meta-meta-level and so on by just
adding “... is relatively true” using the formula (Φ ^ ◊ ¬Φ) on the
previous statement (which will take the place of Φ in the formula),
resulting in a harmless truth regress (Bennigson 1999: 219).
Returning to Bennigson’s model of ((w1 R w2) ^ ¬(w2 R w1)) let us
attempt to spell out how absolutism is to be incorporated into a
relativistic framework.4 The model lets us discern four levels of
description of the debate between relativism and absolutism: objectlevel, meta-level-aware object-level, meta-level and meta-meta-level.
1. On the object-level, from within a specific world, a sentence “s”
could be either true or false. Following Bennigson’s suggested example,
s would be true in w1 and false in w2.
2. On the meta-level-aware object-level statements are still made
from within the framework. What differentiates this level from the
object-level is that the statements at this level reveal an awareness of
the meta-level. There is an awareness as to whether or not the Rrelation holds between a certain framework and another framework.
This yields two possible alternatives. Alternative 2a: “s is only relatively
true” formalized: (s ^ ◊ ¬s). Alternative 2b: “s is absolutely false”
formalized: (□¬s). In Bennigson’s example 2a is true in w1 and false in
w2, while 2b is true in w2 and false in w1.
3. Meta-level: This level decides whether or not a world recognises
other worlds. The R-relation either does or does not hold. If the Rrelation holds, the world is a world where relativism is true. If the Rrelation does not hold, it is an absolutist world. We are left with two
alternatives. Alternative 3a (relativism about s): (◊s ^ ◊ ¬s), which is
true in w1 and false in w2. Alternative 3b (absolutism about s): (□ s V □
¬s), which is true in w2 and false in w1.
4. Meta-meta-level. The question of whether or not the R-relation
holds can be stated for the positions given at the meta-level. Again, two
outcomes are possible: the R-relation either holds, or it does not hold.
Combined with the division at the meta-level, this yields four possible
alternatives. 4a (relativism about relativism): (◊(◊s ^ ◊ ¬s) ^ ◊ ¬(◊s ^ ◊
4
This is a reconstruction based on (Bennigson 1999: 219).
81
¬s)), which is true in w1 and false in w2. Alternative 4b (absolutism
about absolutism): (□(□ s V □ ¬s) V □ ¬(□ s V □ ¬s)), which is false in
w1 and true in w2. 4c (absolutism about relativism): (□(◊s ^ ◊ ¬s) V □
¬(◊s ^ ◊ ¬s)), which is false in w1 and true in w2. Alternative 4d
(relativism about absolutism): (◊(□ s V □ ¬s) ^ ◊ ¬(□ s V □ ¬s)), which
is true in w1 and false in w2.
The formalisation on the meta-meta-level might seem cumbersome.
Let us spell them out in plain English. 4a says that it is tenable that
relativism is true and it is tenable that relativism is false. 4b and 4c say
that either absolutism/relativism is true or it is not, and that is an
absolute fact. For our purpose, alternative 4d is crucial. 4d says that
absolutism is tenable and absolutism is not tenable. 4d shows how a
world in which relativism on the meta-meta-level is true can accept an
absolutistic framework at the meta-level without refuting the relativism
on the meta-meta-level. If we give Bennigson the definitions he has
made, and the presuppositions stated previously, it seems that he has
actually managed to make sense of the notion that relativism could be
relatively true.
P r o b l e m s w it h t h is l in e o f d e f e n c e
I believe that Bennigson’s defence, though ingenious, rests on a faulty
assumption. To see where his argument has gone wrong we must return
to the definition of absolutism. Upon closer examination we will find
that there are two possible interpretations of absolutism, only one of
which is compatible with Bennigson’s account of global relativism.
Now, it must be stated that neither Tolland nor Bennigson are
oblivious to the alternative definition of absolutism. Bennigson briefly
motivates his choice of definition. This is not where the faulty
assumption lies. The fault lies in the assumption that they are at liberty
to choose which version of absolutism to incorporate into global
relativism. In fact, the definition of global relativism gives a specific
definition of absolutism. Before we examine why global relativism
implies a specific version of absolutism we must identify the two
versions of absolutism.
82
Two definitions of absolutism
Tolland, as we saw previously, contrasts relativistic dependence with the
view from nowhere, and antagonistic incommensurability with universal,
intersubjective agreement. I agree that the negation of antagonistic
incommensurability is universal, intersubjective agreement. To describe
absolutism as “the view from nowhere” is adequate to get the general
idea of absolutism across. In the specific purpose of negating the criteria
of relativistic dependence I find it less appropriate. There seems to be
two possible interpretations of what “the view from nowhere” means.
The ambiguity of “the view from nowhere” is apparent in this quote
from Tolland: “By ‘absolutism’ I mean the idea that there is, to use
Thomas Nagel’s metaphor, a view from nowhere, an absolute
(perspectiveless?) perspective. To be true in this special perspective is to
represent reality as it is in itself” (Tolland 2006: 239, my emphasis). On the
one hand it could be interpreted as entailing that the view from
nowhere, qua view, is a universal framework/perspective/view from
within which there is a state of universal, intersubjective agreement.
This gives universal, intersubjective agreement the primary explanatory
role when defining absolutism. It is because we (potentially) have
universal, intersubjective agreement that we have a view from nowhere.
An alternative interpretation of “the view from nowhere” would be
that it, qua view from
nowhere, is not literally a
view/framework/perspective at all. Truth, according to this
interpretation, is precisely not relative to a view/framework/perspective.
According to this interpretation it is only because truth is absolutely
independent of any relativiser that what is true (potentially) gives rise
to universal, intersubjective agreement.5
If we opt for this
interpretation of the view from nowhere the negation of relativistic
dependence is more accurately named absolute independence. This
interpretation gives explanatory precedence to the absolute
independence criteria.6
5
It seems to me that this is the interpretation Nagel has in mind. Discussing the
possibility of a state of universal, intersubjective agreement Nagel claims that “this limit
of convergence is not the definition of truth, as Peirce suggests: it is a consequence of the
relation between reality and the mind” (Nagel 1986: 83).
6
This version of absolutism does not imply that absolute independence guarantees actual
universal, intersubjective agreement. The absolutist would, rather, argue that the absolute
framework independence of truth implies universal, intersubjective agreement in a state
83
As was already stated, neither Tolland nor Bennigson are oblivious to
the different versions of absolutism. When discussing Robert Lockie’s
definition of absolutism Tolland notes that Lockie slides from talking
about absolute truth as framework independent truth, to talking about
absolute truth as intersubjective agreement (Tolland 2006: 239,
referring to Lockie 2003). Bennigson suggests that absolutism is to be
defined as the negation of relativism. As was previously mentioned,
Bennigson defines relativism as the conjunction of three criteria, (i), (ii)
and (iii), where (i) is equivalent to relativistic independence and (ii)
and (iii) are equivalent to antagonistic incommensurability. Bennigson
claims that the absolutist would probably focus on the negation of (i),
i.e. the negation of relativistic dependence (Bennigson 1999: 214).
Bennigson, on the other hand, says that he prefers to characterise
absolutism by the negation of (ii) and (iii), i.e. the negation of
antagonistic incommensurability, which he claims to be virtually
equivalent to the denial of (i).
Tolland and Bennigson would obviously agree that there are two
possible definitions of absolutism. To keep the two interpretations
apart I will refer to them as absolutism-as-universal-framework and
absolutism-as-framework-independence. The former option implies that
absolutism is a theory of truth where all frameworks assign the same
truth-values to all truth-bearers. This is obviously Bennigson’s
preferred definition of absolutism: “absolutism about [a sentence] s
could be formulated as the thesis that s has the same truth-value in
every possible framework in which it can be stated, whether there is
only one such framework or more than one” (Bennigson 1999: 214).
The latter version of absolutism, absolutism-as-frameworkindependence, implies that truth is essentially independent of any
relativiser. According to this version of absolutism, to be true is not to
be true in a framework. Each of the three positions, i.e. relativism and
the two versions of absolutism, is defined by two criteria as follows:
Relativism
1.
incommensurability.
Relativistic
dependence.
2.
Antagonistic
of ideal end of inquiry. This in turn does not imply that all truths will be known at an
ideal end of inquiry, at least not for any finite being. Only that all ideal inquirers will agree
on the truths that are known.
84
Absolutism-as-universal-framework - 1.
Universal, intersubjective agreement.
Relativistic
dependence.
2.
Absolutism-as-framework-independence - 1. Absolute independence. 2.
Universal, intersubjective agreement.
It might seem odd to describe one of the defining features of
absolutism-as-universal-framework as relativistic dependence. This is
not to imply relativism. Rather, it means that truth is essentially truth
in a framework, even though there might be only one available
framework. As the defining features are spelled out it is obvious that
Bennigson is wrong to describe the two versions of absolutism as
“virtually equivalent” (1999: 214). They are in fact incompatible
alternatives.
Though absolutism-as-universal-framework is possible to fit within
an overarching framework of global relativism, which is what
Bennigson in fact does, absolutism-as-framework-independence, by its
very definition, is impossible to fit within a relativist framework in the
way Bennigson suggests. Indeed, it cannot literally be true in any
framework without being self-refuting, since it claims that truth is
essentially not framework dependent. Therefore, assuming global
relativism, the falsity of absolutism-as-framework-independence is
absolutely true and global relativism is false.
Global relativism implies absolutism-as-framework-independence
It might be assumed that Bennigson can afford to ignore absolutism-asframework-independence in favour of absolutism-as-universalframework. Bennigson admits that his interpretation of absolutism as
the negation of (ii) and (iii), rather than as the negation of (i), could be
considered a relativist version of absolutism (Bennigson 1999: 214). He
defends this definition by pointing out that it still captures the general
idea behind absolutism and, more importantly, that he never set out to
be neutral in the choice between absolutism and relativism. Rather, he
set out to find at least one version of global relativism which is not selfrefuting.
Bennigson’s erroneous conclusion, that the two definitions of
absolutism are virtually equivalent, misleads him into thinking that he
can ignore the absolute falsity of absolutism-as-frameworkindependence, by showing how absolutism-as-universal-framework can
85
be relatively true. But the situation is even worse for Bennigson. A close
examination of global relativism, in light of the different versions of
absolutism, will reveal that global relativism, by its very definition, is
forced to define the negation of relativism as absolutism-as-frameworkindependence. Bennigson is therefore wrong to assume that he is at
liberty to choose what version of absolutism to incorporate into a
relativist framework.
Global relativism is reflexive. It is therefore bound to accept the
relative truth of the negation of relativism. But what exactly is the
negation of relativism? The obvious answer is absolutism. Given the
two versions of absolutism we are bound to ask: which version of
absolutism? I take it as given – and this is a crucial assumption in my
argument – that the negation of relativism involves the negation of both
of its defining features: relativistic dependence and antagonistic
incommensurability. Examining the two versions of absolutism, we find
that only absolutism-as-framework-independence is defined as the
negation of both of the defining criteria of relativism. Absolutism-asuniversal-framework, on the other hand, actually has relativistic
dependence as a defining feature in common with relativism. Global
relativism is therefore, qua reflexive relativism, forced to define
absolutism as absolutism-as-framework-independence.
Conclusions
In short, my argument has been the following:
1) Relativism is defined as the combination of relativistic dependence
and antagonistic incommensurability.
2) Global relativism is reflexive and, therefore, includes itself in its
scope.
3) Because of 1 and 2, global relativism implies that the negation of
relativism, i.e. absolutism, is equally tenable from within another
framework. Global relativism must incorporate absolutism as one
possible perspective on equal ground with relativism.
4) The negation of relativism implies the negation of both of its
defining criteria, i.e. relativistic dependence and antagonistic
incommensurability, yielding absolute independence and universal,
intersubjective agreement.
5) Though universal, intersubjective agreement is possible to fit
within an overarching relativistic framework, absolute independence,
86
by its very definition, is impossible to fit in a framework. Thus,
absolutism, defined as the negation of relativism, is impossible and,
therefore, absolutely false.
6) The falsity of absolutism is therefore absolutely true. Global
relativism, therefore, implies that there is at least one absolute truth,
and is for that reason self-refuting.
If my argument is sound, then global relativism is self-refuting. This is a
victory for absolutism. However, this does not, by itself, decide the
debate between absolutism and relativism for, as Tolland points out,
“[e]ven if it [i.e. the reductio argument] did work against global
relativism about truth, this would still leave us with other, strong
varieties of relativism” (Tolland 2005: 380). My argument is
compatible with a form of relativism that deviates from global
relativism only in its acceptance of the absolute falsity of absolutism.
This victory will give small joy to the absolutist. Nevertheless, contrary
to Tolland, I conclude that relativism is self-refuting in at least one
interesting way.7
References
Bennigson, Thomas, (1999). “Is Relativism Really Self-Refuting?”
Philosophical Studies 94, 211–236.
Kordig, Carl, R., (1983). “Self-Reference and Philosophy”, American
Philosophical Quarterly 20, 207–215.
Lockie, Robert, (2003): “Relativism and Reflexivity”, International
Journal of Philosophical Studies, 11:3, 319-339.
Nagel, Thomas (1986). The view from nowhere. New York: Oxford Univ.
Press.
Tolland, Anders, (2005). “Why Relativism is Not Self-Refuting in Any
Interesting Way” taken from Lectures on relativism: preprints from the
Relativism Conference, Göteborg University, September 17-18, 2004,
Department of Philosophy, Göteborg University, Göteborg.
Tolland, Anders, (2006). “Iterated Non-Refutation: Robert Lockie on
Relativism”, International Journal of Philosophical Studies, 14:2, 237-244
7
I have benefited greatly from comments and helpful suggestions by Anders Tolland on
an earlier version of this text. For that, and for generally clarifying all things relative, I am
very grateful.
87
Explication of explicature
STELLAN PETERSSON
Introduction
A non-conventional use at a seminar
At a seminar some weeks ago, there were as usual problems with the
technical equipment.1 The assistant professor, who was about to give a
talk, had tried every button, but the beamer just refused to show the
powerpoint-presentation. I offered my help and tried to solve the
problem by restarting the beamer. It worked. The assistant professor
uttered: “Förr i tiden kokade doktoranderna kaffe, nu fixar de
tekniken”, which is true if and only if, in the old days, the PhD-students
used to prepare coffee, but now they take care of the technical
equipment. After this utterance, I sat down and the assistant professor
began his talk. It went on for perhaps ten minutes, but then the beamer
stopped working again. I stood up and said ”Jag ska bara koka lite
kaffe”, which is true, by its conventional truth-conditions, if and only if
the speaker is just going to prepare the coffee. Then I restarted the
beamer once again. Now the use of the sentence ”Jag ska bara koka lite
kaffe”, in this context, was true, even though I had no intention of
1
I would especially like to thank my supervisors Dag Westerståhl and Elisabet Engdahl
for helpful comments. I would also like to thank Arvid Båve, Elizabeth Coppock, Martin
Kaså, Felix Larsson, Anna-Sofia Maurin, and Anders Tolland.
89
preparing coffee, and even though no one expected me to do so (they
were all waiting for the beamer to be restarted).
In Recanati’s account of pragmatic processes (Recanati 2004), as well
as in Relevance theory (eg. Wilson & Sperber 2004), it is assumed that
an uttered sentence often underdetermines the proposition intuitively
expressed by the utterance of the sentence. The intuitive content is
often arrived at by local modulations and enrichments of the content
expressed by the constituents in the sentence (eg. Hall & Carston
2012:2). But I find it quite unnatural to say that, in the case described
above, there is a local modulation or enrichment of the content
expressed by any of the constituents; the proposition I expressed by the
use of the sentence “Jag ska bara koka lite kaffe” does not seem to be
the result of an application of the processes of narrowing, broadening,
transfer or free enrichment to any of the constituent concepts of the
sentence. The sentence was rather given a new role in the local language
that was created in the context; the sentence “Jag ska bara koka lite
kaffe” was treated as semantically equivalent to the phrase “Jag ska bara
starta om projektorn” (which is true if and only if the speaker is going
to restart the beamer). Therefore, I suppose that relevance theorists and
other contextualists would treat this case differently from the cases of
disambiguation, metaphorical uses, loose uses, free enrichments, and
metonymical uses that contextualists often focus on. But the upshot of
this paper will be that, essentially, there is no difference between this
case and the standard cases in the contextualist literature.
In this paper, I will provide an explication of the notion of
‘explicature’ – a notion of central importance to contextualist theories
of pragmatic processes and pragmatic principles (eg. Recanati 2004 and
Wilson & Sperber 2004). My aim is to elucidate and justify the
ordinary methodology used in presentations of explicatures, and in the
course of doing so, I will suggest theoretical clarifications of the notion.
Given those methodological and theoretical clarifications, a different
analysis of several examples usually discussed by contextualists (and the
case described above) will be called for, and I will outline a few
improved analyses at the end of this paper.
Presentations of explicatures
As I mention above, relevance theorists, Recanati and other
contextualists hold that the proposition intuitively expressed by an
utterance of an ordinary language sentence often goes beyond the
90
content expressed by the sentence in virtue of the lexical meaning of the
parts and the syntactic structure (and semantic rules). In order to
capture the distinction between the content expressed by a sentence in
virtue of the content expressed by its constituents and its syntactic
structure, on the one hand, and the content expressed by an utterance
of a sentence in a given context, on the other hand, relevance theorists
distinguish between the encoded content of a sentence and the
explicature of a sentence. According to Hall (2008), the following
sentences often express a different content from their encoded content
(likely explicatures are stated below the sentences) (cf. Hall 2008 and
references therein):
(1) a. It’ll take time to heal.
Explicature: That injury will take a longer time than expected to heal.
b. You’re not going to die.
Explicature: You are not going to die from that little cut.
c. Every student passed the exam.
Explicature: Every student in my class passed the exam.
d. Mary is tall.
Explicature Mary is tall for a six-year old.
e. He’s got a temperature.
Explicature: He’s got a very high temperature.
f. The ham sandwich wants his bill.
Explicature: The person who ordered the ham sandwich wants his bill.
g. It’s raining.
Explicature: It is raining in London.
Presentations of explicatures often have the following form: the
linguist/philosopher describes a non-linguistic context C in which a
dialogue occurs between two speakers (let’s call them Mary and Peter).
Peter asks Mary a question Q and Mary replies by uttering R. The
linguist/philosopher then describes how Peter interprets what Mary
said by R, in the given context, and points out that the content grasped
by Peter is intuitively different from the content expressed by the
sentence, if it is considered without appeal to any specific context (see
eg. Carston & Hall 2012). In order to capture the intuitive content of
91
what Mary said, a sentence E different from R is stated. The intuitive
content of Mary’s utterance of R is hence expressed by the content of a
different sentence E (I will refer to these kinds of sentences as ‘Rsentences’ and ’E-sentences’ below).2
Contextualists use presentations of explicatures in order to provide
evidence for theories of pragmatic processes and pragmatic principles
(eg. Recanati 2004; Sperber & Wilson 2004). Below, I aim to explain
how presentations of explicatures are to be understood, if we want them
to provide us with evidence for the theories they are meant to support.
Intuitions and evaluations of
counterfactuals
I suggest that we think of presentations of explicatures as presentations,
and evaluations, of counterfactual sentences (cf. Williamson 2007 for a
development of the role of counterfactual sentences in thought
experiments). When contextualists ask us to imagine a dialogue in
which Peter asks Mary a question and Mary replies to it, they simply
present a counterfactual sentence (and evaluate it as true). How should
we formulate the counterfactual sentence that the contextualist asserts
in presentations of explicatures? Let us take the following conditional
as a starting point:
Counterfactual 1. If there were a context with such-and-such
features, and Mary replied with the sentence R to Peter’s question
whether Q, she would have said that E.
Such counterfactual sentences may function as premises in arguments
for theses concerning pragmatic processes and pragmatic principles.
One may, however, claim that the counterfactual should be formulated
as follows:
2
Relevance theorists suppose that ordinary language sentences are translated into a
language of thought, and that the explicature is a different representation from the
ordinary language sentence, expressed in the language of thought. But representations in
the language of thought may be given a truth-conditional semantics. See Carston
(2002:58–59) for discussion.
92
Counterfactual 2. I have the intuition that, if there were a context
with such-and-such features, and Mary replied with the sentence R to
Peter’s question whether Q, she would have said that E.
We have to make a choice between Counterfactual 1 and
Counterfactual 2. On the one hand, it seems to be quite safe to choose
Counterfactual 2. The paradigmatic methodology does not include any
observation of authentic use of language; if we say that the intuitions of
the linguist/philosopher constitute the evidence, we have some sort of
justification for the armchair methodology. On the other hand, the
claim that the evidence provided by the contextualist consists of
intuitions is a non-starter, as Timothy Williamson has pointed out,
since the following form of argument is invalid: I have the intuition that
P, therefore P (Williamson 2007:208–246). The theories of pragmatic
processes and principles put forward by contextualists are theories
about how human minds work; they are not theories about our
intuitions of how human minds work. Therefore, the evidence for the
theories cannot be true propositions about our intuitions of semantic
and pragmatic phenomena: the evidence is constituted by true
propositions about semantic and pragmatic phenomena (cf. Devitt
forthcoming).
What is the evidence for the truth of Counterfactual 1? Well, a
linguist/philosopher who uses the paradigmatic methodology does not
present any evidence for the counterfactual: the counterfactual is in
itself evidence. We have the possibility of providing evidence for such
counterfactuals. This may be done by empirical experiments or corpusbased investigations (cf. Novek 2004 and Kolaiti & Wilson 2012). But
empirical investigations are dependent on clear formulations of
hypotheses (which we arrive at from the armchair), and sometimes the
insights we may gain from empirical investigations do not stand in
proportion to the (intellectual and financial) cost of such methods. But
if we do not have any evidence for the counterfactual, how can we know
that it is true (or justifiably believe it to be true)? One answer is that we
do know that it is true, if the belief that it is true is caused by a reliable
process (and if it is true) (cf. Goldman 1979 for an outline of epistemic
reliabilism).
Do we have any reasons for believing that our capacities for
evaluating counterfactuals such as Counterfactual 1 are reliable? As
Williamson points out, human beings have several general capacities
that are used in, but hardly evolved under pressure to engage in,
93
intellectual disciplines such as science, mathematics, philosophy and
linguistics. The capacities to perceive, to reason and to discuss are used
in all intellectual disciplines, but in philosophy, the capacity for
counterfactual thinking is of central importance. Hence, there is no
need to appeal to special philosophical or linguistic practices in order to
clarify which capacities we use in such practices. The capacities we use
in constructing and evaluating counterfactuals of the sort shown above
are ordinary, non-mystical, capacities used in everyday life (cf.
Williamson 2007:136).
According to Williamson, we make use of previous experience in
evaluations of counterfactuals, and the evaluator’s previous experience
determines the reliability of the judgment (therefore, knowledge of the
truth of a counterfactual sentence is difficult to characterize as a priori
or a posteriori). Mere knowledge of the semantic properties of the
sentence and its parts is not sufficient. For instance, in judging (2)
below, a subject who has acquired the words “inch” and “centimeter”,
and who has learned how to make naked eye judgements of distances in
inches or centimeters with moderate reliability, may evaluate (2) with
moderate reliability, by visually imagine two marks nine inches apart,
and by using her ability to judge distances in centimeters visually
offline:
(2) If two marks had been nine inches apart, they would have been at
least nineteen centimeters apart.
Someone could, as Williamson points out, easily have enough sense
experience to understand (2), without being sufficiently reliable in his
or her judgements to know (2). But what kind of experience determines
the reliability of evaluations of counterfactual sentences such as
Counterfactual 1? The counterfactual contains the verb ‘said’ and
something that looks like an indirect report. Now if a counterfactual
contains an indirect report, the reliability of evaluations of its truth
should depend on the evaluator’s expe- rience of indirect reports. And
such reports are used frequently in everyday life; the practice of indirect
reports is a practice that most speakers engage in without any problem,
and we tend to trust a speaker who indirectly reported another if we
have no reasons for not trusting him.
The account suggested here does neither reject nor accept the thesis
that the reliability of indirect reports is improved by philosophical and
linguistic theorizing (cf. Machery 2012 and Devitt forthcoming for
94
different views on expertise and intuition).3 My claim is that
Counterfactual 1 is a better explication of the notion of ‘explicature’
than Counterfactual 2, since the evidence is not constituted by
intuitions. Intuition is rather an instrument than an evidential source
(cf. Deutch 2009).
Indirect reports and speech act pluralism
In the previous section it was suggested that common presentations of
explicatures may be explicated as presentations of counterfactual
sentences of the following form: If there were a context with such-and-such
features, and Mary replied with the sentence R to Peter’s question whether Q, she
would have said that E. I also suggested that evaluations of such
counterfactual sentences are reliable, since such evaluations only
involve capacities that we use in everyday life; more specifically, they
involve the capacity of counterfactual thinking and the capacity to
engage in indirect reports.
Cappelen & Lepore (2005:190–208), however, have pointed out
some problems with contextualist methodology, if conceived in this
way. The problem with presentations of explicatures where the verb
‘said’ is used is, according to them, that such methodology is dependent
on the assumption that there is a single way to indirectly report what a
speaker said. But that assumption is false; what a speaker said can be
indirectly reported in an indefinite number of ways.
Consider the following example from O.J. Simpson’s trial (cf.
Cappelen & Lepore 2005:196).
(3) O.J.: At 11:05. p.m. I put on a white shirt, a blue Yohji Yamamoto
suit, dark socks, and my brown Bruno Magli shoes.
What did O.J. say? We can correctly report his utterance in the
following ways (and more), and the intuitions of what OJ said seem to
be dependent on properties of the context of the report:
(4) He said that he dressed up in some really fancy clothes late in the
evening.
3
See also Machery et al (2004), Ichikawa et al. (2012) and Marti (2009) for discussion.
95
(5) He said that he changed his clothes right after 11 p.m. (said in a
context where it is shared knowledge that he was wearing a different set
of clothes before 11 p.m.).
(6) He said that he stopped exposing himself to the neighbors right
after 11 p.m. (said in a context where it is common knowledge that he
was standing naked in front of the window before 11 p.m.).
(7) He said that he gave the sign at 11.05 (said in a context where it is
common knowledge that putting on the brown Bruno Magli shoes is a
sign of some significance or other).
Let me clarify in what way Cappelen & Lepore’s observation is
problematic for our current way of explicating the presentation of
explicatures. First, a central feature in presentations of explicatures is
that the theorist relates an R-sentence (the sentence actually expressed
by the speaker) to an E-sentence (a sentence that expresses the content
of R in the imagined context). But indirect reports do not give you pairs
of sentences, but indefinitely many E-sentences. Second, a problematic
consequence of the methodology is that it yields E-sentences whose
content is not what speakers intuitively seem to express. There are
contexts of reports where (5) is both true and pragmatically felicitous
(this is surely the case if O.J. changed his clothes at 11:05 and if this fact
is known by the interlocutors in the context of report), but we do not
want to say that (5), or any of the other examples in the indirect reports
above, expresses the intuitive content of (3). Third, the indirect report
may be true at the context of report but false at the context of
utterance. Consider an utterance of the following sentence:
(8)
The table is covered with books.
Suppose that you utter (8) at a time where the table is not in your
father’s office. Some weeks later, the table is moved to your father’s
office (in which there is no other table). If we put questions concerning
tense aside, it then seems true to say the following:
(9) You said that the table in your father’s office is covered with
books.
96
This case shows that there may be two sentences, where one is an
indirect report of the other (eg. 8 and 9), which have the same truthvalue if they are uttered at different times, but different truth-values if
they are uttered at the same time. If presentations of explicatures are
based on intuitions of what a speaker said, we are forced to accept that a
sentence that is false in the context of utterance may be an explicature
of a sentence that is true in the context of utterance. But this violates
the very motivation for assuming that there are such things as
explicatures, since we posit them in order to make sense of what the
speaker expresses.
Now Cappelen & Lepore’s discussion would seriously undermine the
usual way of presenting explicatures, if such methods were in fact
dependent on indirect reports of the linguist/philosopher in the way
Cappelen & Lepore assume. But even if contextualists often use the
expression ‘said’ (and closely related expressions such as ‘asserted’ and
‘communicated’), the paradigmatic form of presentations of
explicatures outlined in the beginning of this paper should not be seen
as dependent on indirect reports. In a discussion of Cappelen &
Lepores concerns about indirect reports, Recanati describes the
methodology in the following way:
I find [Cappelen and Lepore’s statements about indirect reports] surprising,
because there obviously is another way of eliciting truth-conditional
intuitions. One has simply to provide subjects with scenarios describing
situations, or, even better, with – possibly animated – pictures of situations,
and to ask them to eva- luate the target utterance as true or false with respect
to the situations in question[. . . ] This procedure presupposes that normal
interpreters have intuitions concerning the truth-conditional content of
utterances. On my view, those intuitions correspond to a certain level in the
comprehension process [. . . ]. That is the level of what is said [explicature]
(as opposed to e.g. what is implied). (Recanati 2004:9293).
Cappelen & Lepore hold that Recanati’s availability principle, as the
methodology outlined in the quote above is called, does not change the
importance of indirect reports in contextualist methodology. Their
main objection is that it is not clear how to use a (“possibly animated”)
picture without also determining what is said by the utterance (hence
provide an indirect report) before what is said can be compared with
the situation it describes (Cappelen & Lepore 2005:198).
97
In the next section I will outline a conception of the paradigmatic
methodology for presenting explicatures by explicating a meta-semantic
assumption in which indirect reports play no significant role at all. The
meta-semantic assumptions outlined below clarify a possible
philosophical rationale behind methods such as the one suggested by
Recanati in the quote above.
Contextualism without indirect reports
Radical interpretation and the attitude of holding a sentence true
In section 2 it was suggested that the counterfactual has the following
form: If there were a context with such-and-such features, and Mary replied
with the sentence R to Peter’s question whether Q, she would have said that E.
But in section 3 we noted that the expression ‘said’ is highly
problematic. One might think that the problem will not last if we just
substitute the verb ‘said’ for another, less specific, expression:
Counterfactual 3. If there were a context with such-and-such
features, and Mary replied that R to Peter’s question whether Q, she
would have expressed the proposition that E
This revision of the counterfactual does not, however, block Cappelen
& Lepore’s objection: there may still be indefinitely many true
consequents built from the formula ‘she would have expressed the
proposition that E’. But the problem disappears, if we explicate the
assumption that the object of research is not how a speaker may be
truly reported, but how she intends her utterance to be interpreted.
And there are well-known reasons for assuming that the relevant object
of research is the speaker-intended proposition, since communication is
thought of as recognition of speaker-intentions in the Gricean tradition
(Grice 1989; Sperber & Wilson 2012:261–278).
I suggest that we put aside problematic concepts such as ’say’ and
’express’ and clarify what we mean when we say that a sentence has
such-and-such truth-conditions. Davidson’s (and Quine’s) analogue
between the situation of a semanticist working with the semantics of a
natural language and a field linguist who tries to work out a semantics
for a language radically different from her own is helpful, if we want to
give an answer to this question. Imagine that a field linguist sets out to
98
investigate the language Jungle – a language that is completely different
from her own. The only data that the linguist can use in order to
construct a semantic theory of Jungle is the linguistic and non-linguistic
behaviour of its speakers. In order to construct a semantic theory, the
field linguist detects an attitude of holding sentences true (at a time).
After detecting such an attitude in the speakers’ behaviour, the linguist
can correlate utterances by the speakers (uttered with the attitude of
holding true) to situations in the world that the sentences describe. And
after correlating utterances of sentences with the attitude of holding
true with circumstances in the world, the linguist can translate the
utterances into her own language. The linguist thus collects data of the
following form: (let us, for simplicity, suppose that the language of
Jungle is very close to German)(cf. Davidson 1973 and Davidson
1974):4
(E) Kurt belongs to the German speech community and Kurt holds true
“Es regnet” on Saturday at noon and it is raining near Kurt on
Saturday at noon.
The evidence in E gives the linguist support for the following Tsentence:
(T1) “Es regnet” is true-in-German when spoken by x at time t if and
only if it is raining near x at t.
The hypothesis in T1 can be tested by collecting evidence for the
following claim:
4
Let me clarify a few points concerning radical interpretation. For Davidson, the idea of
radical interpretation concerns what would be sufficient for an interpreter to know in
order to understand a speaker of an alien language and how she could come to know such
a language. This is a way of clarifying the problematic notion of meaning. In accordance
with Davidson’s intentions, I do not wish to imply that this is a description of how real
field linguists work (or that radical interpretation is a description of how children learn
their first language) (c.f. Fodor & Lepore 1994 for a critical discussion of Davidson’s
framework and Davidson 1994 for a reply to Fodor & Lepore, see also Glüer 2012 for an
overview of Davidson’s framework and philosophical ideas). The reason I bring in the
idea of radical interpretation here is that it clarifies what truth-conditions are (and, as I
mention above, it provides a philosophical basis for the methodology of eliciting truthjudgements from ordinary speakers; see the quote on page 7).
99
(T2) ∀x,∀t (if x belongs to the German speech community then (x holds
true “Es regnet” if and only if it is raining near x at t)).
This analogue clarifies what we may mean when we say that a sentence
has such-and-such truth-conditions: the truth-conditions are sentences
in the meta-language that explain the linguistic behaviour of speakers.
In particular, it explains the attitudes of holding true that are expressed
by the speakers. Now when we construct semantics for languages such
as English, Swedish, or German, the object-language is not radically
different from our own. But the point is that the language under
observation could be radically different, and we should treat the
language under study as if it were radically different.
But the presentations of explicatures may be seen as a challenge to a
simple adoption of the Davidsonian view. A given sentence may have
different truth-conditions, or express different propositions, on
different occasions of use, so, if a semantics aims to clarify how
languages in fact function, a semantics for English or Swedish, or
fragments of such languages, cannot only be formulated simply by a
specification of lexical elements, their extensions and intensions, and
semantic and syntactic rules. In later works, Davidson himself noticed
the problem of shifting extensions and intensions for the same
expressions, and formulated the problem in terms of ’prior theories’ and
’passing theories’ (Davidson 1986). In the beginning of every
conversational move the speaker and hearer are equipped, as it were,
with a prior theory of the extensions and intensions of expressions, but
as the conversation unfolds, this theory is developed into a passing
theory when the interlocutors converge their theories with their
conversational partners.5
Let us now address the problem pointed out by contextualists. The
contextualist may be taken to claim that sometimes (rational,
competent) speakers of a language L (of which the contextualist, i.e. a
radical interpreter, has a prior theory) have the attitude of holding a
sentence S true under circumstances in which the sentence is obviously
false or trivially true (on the standards of L and on the standards of the
5
Davidson expresses some scepticism towards a systematic account of how we go from a
prior theory to a passing theory. But even if I have no account for the malapropisms and
neologisms he presents, I do think, as I will discuss below, that the principle of relevance
and the principle of charity are principles that can explain why some shifts occur.
100
interpreter), if the context of utterance is not taken to affect the
content expressed by the utterance. Consider the following examples
again:
(1) a. It’ll take time to heal.
Explicature: That injury will take a longer time than expected to heal.
b. You’re not going to die.
Explicature: You are not going to die from that little cut.
I will not attempt to give a satisfactory semantic analysis of these
sentences but just point to the fact that the sentence in (1a) is almost
trivially true, since it always take some time for injuries to heal, and the
sentence in (1b) is false since, literally speaking, the addressee is going
to die at some point in the future. But even though some sentences are
trivially true or false, ordinary speakers express the attitude of holding
this type of sentence true, in some circumstances.
Davidson suggested that the radical interpreter always operates by
the principle of charity, i.e. a principle that assumes that sentences held
true by speakers are in fact, in most cases, true (on the standards of the
interpreter), and that this principle puts constraints on radical
interpretation (c.f. Davidson 1994:122), but did not suggest (as far as I
know) that it be applied in the shifts from prior to passing theories. But
this is something I suggest that we do, since it explains why a shift
needs to take place. We need, however, to add one principle, in order to
account for the cases where trivially true sentences are held true by
speakers. This principle is, I suggest, the principle of relevance, i.e. a
principle that assumes that the utterances of speakers are intended to be
maximally relevant (cf. Wilson & Sperber 2004 for a formulation of a
principle of relevance). Both the principle of charity and the principle of
relevance are assumptions about the speech-behaviour made by the
interpreter in order to be able to interpret the speakers. There is no
independent evidence for the truth of these principles, but the
interpreter will have great difficulties with interpreting the speakers if
she tries to interpret speakers without them.
The principle of charity and the principle of relevance guide the
contextualist, who is a radical interpreter, towards the assumption that
many sentences uttered by the speakers under consideration express a
different proposition than what they seem to express at a first glance.
But the principles do not offer an explanation per se. A starting point for
an explanation of the observation that ordinary speakers of L utter
101
trivially true sentences, or literally false sentences, is provided if the
contextualist/interpreter constructs a passing theory of L’, i.e. the local
language spoken in that context, in which a relation of semantic
equivalence is assumed to hold between two sentences that are not
equivalent in L. So, for example, in a context where a child is crying
from a minor cut, and where his mother utters “You’re not going to
die”, this sentence is semantically equivalent to the sentence “You are
not going to die from that little cut”. In this way, the interpreter is able
to make sense of what the speaker utters. But, importantly, the relation
of semantic equivalence appealed to by the interpreter, is supposed to
make sense of the speakers’ attitudes of holding true: the mother held
true “You are not going to die”, but she would also hold true “You are
not going to die from that little cut”, and she would treat these
sentences as semantically equivalent in the given context (importantly,
the notion of ‘semantic equivalence’ is a theoretical notion of which the
speaker does not have to have any conception; the interpreter uses this
notion in order to make sense of the speakers’ linguistic behaviour).
Given this Davidson–inspired outlook of the problem at hand, let us
consider how we should formulate the counterfactual that the
contextualist asserts (or may be taken to assert):
Counterfactual 4. If there were a context C with such-and-such
features and Mary held true “A” in C, she would also have held true
“B” in the same context (and she would have treated the second one as
semantically equivalent to the first).
Applied to (1b) above, we get the following counterfactual:
Counterfactual 5. If there were a boy crying because of a minor
cut, and his mother, who witnessed this event had held true “You’re not
going to die”, she would also had held true “You are not going to die
from that cut” and she would have treated the second sentence as
semantically equivalent to the first.
The suggestion is, in a nutshell, that neither the R-sentence (i.e. the
sentence actually uttered) nor the E-sentence (i.e. the explicature that
expresses the intuitive content of the utterance) are sentences in the
theorist’s meta-language: they are both sentences in the objectlanguages L (the prior theory) and L’ (the passing theory). Given this
explication, we do not rely on indirect reports, but we have a reference
to the speaker’s attitudes. This blocks the conclusion that the
102
explicature is determined by the context of report, and therefore
Cappelen & Lepore’s objections against the paradigmatic form of
presentations of explicatures are not as problematic as they may initially
appear to be.
Encoded content and explicature revisited
The explication of explicatures as counterfactual sentences in which two
object-language sentences are related to each other, in the way
described above, is dependent on the assumption that the interpreter
already has a grasp of a prior theory of the sentences and their truthconditions. As described above, Davidson suggests that the truthconditions of a sentence is a description in the meta-language of the
circumstances under which the sentence is held true by ordinary
speakers. But we have also pointed out, just like Davidson, that passing
theories need to be constructed in order to account for shifts in
intension or extension. These two ideas are compatible, if we
distinguish between the conventional use of a sentence, and nonconventional uses of it. I will not explicate the notion of conventional
use here. But, tentatively, the conventional use is something a speaker
must conform to in order to be understood in contexts where the
interlocutors have no access to a shared common ground of passing
theories. To put it in a less philosophical jargon: the conventional use is
what you find in ordinary newspaper texts, it is the use you learn when
you learn a second-language at school, and it is the use that you
conform to when you introduce yourself to a new neighbour (I put
aside questions of dialects and sociolects, since such differences are not
relevant here).
I suggest that the encoded content of a sentence is the content the
sentence has when it is used conventionally. In a passing theory, when
the sentence is used non-conventionally, the sentence is related by
semantic equivalence to another sentence. Given this explication of
what explicatures are, I would like to provide some preliminary and
tentative comments on the sentences presented in the beginning of this
paper (repeated below for convenience).
(1) a. It’ll take time to heal.
Explicature: That injury will take a longer time than expected to heal.
b. You’re not going to die.
Explicature: You are not going to die from that little cut.
103
c. Every student passed the exam.
Explicature: Every student in my class passed the exam.
d. Mary is tall.
Explicature Mary is tall for a six-year old.
e. He’s got a temperature.
Explicature: He’s got a very high temperature.
f. The ham sandwich wants his bill.
Explicature: The person who ordered the ham sandwich wants his
bill
g. It’s raining.
Explicature: It is raining in London
But it follows from the principle of charity that we should not assign an
error-theory to large areas of conventional discourse. Therefore, I
suggest that we do not hold that the truth-conditions for the
conventional use of (1c) is that every student in the world passed the
exam, but rather analyse it in accordance with the treatment of
quantifiers by Stanley & Szabó (2000), where domain restriction is
assumed to be carried out by a semantic mechanism. And it follows
from the general Davidsonian outlook taken here that (1d) should not
be taken to encode the content that Mary is tall punkt, since we, as
radical interpreters, have no conception of what it is to be tall with no
reference to a comparison class. (1g) is a difficult case. Probably
speakers most often utter this sentence when it is raining at the place
where they are, but it is possible for a speaker to use the sentence to
express that it is raining at some other location than the location of the
speaker, and it is possible to use it without any reference to any
particular place (Recanati 2007:98;Recanati 2010:77). Whether these
possibilities are relevant for the conventional use or not is something
that should be explored in more detail, since mere possibility does not
entail conventionality. Clear cases, where postulations of contextual
semantic equivalence relations are warranted, are, however, (1a), (1b),
(1e) and (1f). In these cases, the encoded content is either false or
trivially true.6
6
What I say here neither denies nor asserts the existence of a language of thought, in the
sense of Fodor (1987). The idea that there is a language of thought seems to be
104
A short note on reliability and intuition (once again)
In section 2 I suggested that the cognitive mechanisms at work in
evaluations of counterfactuals such as Counterfactual (1) are capacities
for counterfactual thinking and capacities for engaging in indirect
reports. Both capacities are applied in everyday life, and may therefore
be seen as reliable (to a reasonable extent). But the counterfactual that I
suggest as an explication of explicatures in section 4.1 is not dependent
on the capacity of indirect reports. What kind of capacity is involved in
evaluations of counterfactuals such as Counterfactual (4), and are such
evaluations reliable? The capacity involved is not the capacities at work
when a speaker learns a new language, since such learning typically
focuses on learning the conventional use of the language. In this case,
the interpreter starts from a theory, but updates it, in light of new
evidence. Therefore, I suggest that the capacities applied in evaluations
of counterfactual sentences simply are the capacities of charitable and
relevance-maximizing interpretations. Evaluations of counterfactuals of
the sort discussed here require that the linguist/philosopher imagines a
context of the sort described by the antecedent, assumes that Mary
replies that R to Peter’s question whether Q, and then uses the principle of charity or relevance in order to reach a sentence that is
semantically equivalent to the sentence uttered by Mary, in the
language L’ used by Mary in that context. The capacities of charitable
and relevance maximizing interpretations do seem to be reliable, since
successful interpretation is dependent on these capacities.
Concluding remarks
Summing up, I would like to suggest that presentations of explicatures
be thought of as evaluations of counterfactuals. The counterfactuals
state how speakers of a language that could be radically different from
compatible with the idea that extensions of basic expressions are determined socially and
publicly. Perhaps a confession is in order: I have difficulties with seeing what it is that
determines the extension of any predicate or individual constant in natural languages, if it
is not, at least partly, the public and social interaction of speakers (but there may of
course be some innate constraints on how extensions can be determined)(cf. Davidson
1994:127).
105
the language of the interpreter (who operates by the principle of charity
and the principle of relevance) should be interpreted. Considerations of
what speakers would treat as semantically equivalent in a given context
are crucial for arriving at the correct interpretation. The counterfactual
sentences are themselves evidence for theories about pragmatic
processes and pragmatic principles, and the capacities we use in order to
reliably determine the truth-value of the relevant counterfactuals are
the capacity of counterfactual reasoning and the capacities of charitable
and relevance maximizing interpretations. Given this construal of
contextualist methodology, there is no reference to indirect reports, and
speech-act pluralism is therefore not a problem for contextualism.
I have also clarified what truth-conditions are (they are sentences in
the meta-language that we use in order to explain the linguistic
behaviour of speakers), and pointed out that the distinction between
encoded content and explicature is dependent on a distinction between
conventional and non-conventional uses of sentences. Given this
distinction, several sentences that have been given an analysis in terms
of explicatures, should not be analysed in that way, but the theoretical
notion of explicature is still needed for a large number of examples.
Back to the seminar
At a seminar, some weeks ago, I used the sentence ”Jag ska bara koka
lite kaffe”. The conventional truth-conditions for this sentence state,
roughly, that the sentence is true if and only if the speaker is about to
prepare the coffee. But in the passing theory of L’ (the local language
spoken in the context of the seminar that day), the sentence was
semantically equivalent to the sentence ”Jag ska bara starta om
projektorn”, which is true if and only if the speaker is about to restart
the beamer. The interlocutors had no problem of interpreting the nonconventional use of the sentence, since they applied the principle of
charity in order to interpret an obviously false sentence as true (this
motivated the shift from the prior theory of L, where the sentences
were not equivalent, to the passing theory of L’).
So, essentially, there is no difference between this case and the
sentences in (1a), (1b), (1e) and (1f) presented in section 4.2 above.
Having said that, there may still be differences in detail between this
example and the examples in Hall (2008). But the upshot is that
explicatures should not by definition only cover cases of local
modulation or enrichment.
106
References
Cappelen, Herman and Lepore, Ernie (2005). Insensitive semantics. A
defence of semantic minimalism and speech act pluralism. Malden, USA:
Blackwell publishing.
Carston, Robyn & Hall, Alison (2012), Implicature and explicature, in
H.J. Schmidt (ed.), Cognitive Pragmatics, Berlin: De Gruyter Mouton.
Carston, Robyn (2002). Thoughts and utterances: the pragmatics of explicit
communication. Oxford:Blackwell.
Devitt, Michael (forthcoming). What makes a property semantic?., in
A. Capone, F. Lo Piparo, and M. Carapexxa (eds.), Perspectives on
Pragmatics and Philosophy. Berlin/New York: Springer.
Deutsch, M. A. X. (2009). Experimental Philosophy and the Theory of
Reference. Mind & Language, 24 (4), 445-66
Kolaiti, Patricia and Wilson, Deidre (2012). Corpus analysis and lexical
pragmatics: an overview. In Belk, Zoe and Varkanitsa, Maria (eds.),
UCL Working papers in linguistics, vol 24. 27–44.
Davidson, Donald (1974). Belief and the basis of meaning. Synthese, Vol.
27, 27(3/4):309- 323.
Davidson, Donald (1973). Radical interpretation. Dialectica, 27, 314–
328.
Davidson, Donald (1994). Radical interpretation interpreted.
Philosophical perspectives, vol. 8, 121–128
Glüer, Kathrin (2012). Donald Davidson. A short introduction. Oxford:
Oxford University Press.
Grice, Paul (1989). Studies in the way of words. Cambridge: Harvard
University Press.
Fodor, Jerry (1987). Psychosemantics: The problem of Meaning in the
Philosophy of Mind. Cambridge, Massachusetts: MIT Press.
Fodor, Jerry and Lepore, Ernie (1994). Is radical interpretation
possible? Philosophical perspectives, vol. 8, 101–119.
Goldman, Alvin I. (1979). What is justified, true belief?. In G. Pappas
(ed.), Justification and Knowledge, Dordrecht: Reidel.
Hall, Alison (2008). Free Enrichment or Hidden Indexicals? Mind &
Language 23(4): 426- 456.
Ichikawa, Jonathan; Maitra, Ishani; and Weatherson, Brian (2012). In
Defense of a Kripkean Dogma. Philosophy and Phenomenological
Research, vol. 85, 56–68.
107
Machery, Edouard; Mallon, Ron; Shaun, Nichols and Stitch, Stephen P.
(2004). Semantics, cross-cultural style. Cognition, 92, B1-B12.
Machery, Edouard (2012). Expertise and Intuitions about Reference.
Theoria 73, 37–54.
Marti, Genoveva (2009). Against semantic multi-culturalism. Analysis
69, 42-48.
Noveck, Ira (2004). Pragmatic inferences related to logical terms. In
Noveck, Ira and Sperber, Dan (eds.), Experimental pragmatics,
Basingstoke: Palagrave MacMillan, 301-21.
Recanati, François (2004). Literal meaning. New York: Cambridge
university press.
Stanley, Jason & Szabó, Zoltán Gendler (2000). On Quantifier Domain
Restriction. Mind & Language 15, 219–261.
Wilson, Deirdre and Sperber, Dan (2004). Relevance theory. In Horn,
Laurence and Ward, Gregory (eds.), Handbook of pragmatics, Oxford:
Blackwell), 607–32.
Williamson, Timothy (2007). The philosophy of philosophy. Malden, MA:
Blackwell Publishing.
108
Socialontologi, konventioner och
nödvändighet
JAN ALMÄNG
En av drivkrafterna bakom John Searles filosofi sedan ett par decennier
tillbaka (se framförallt Searle 1995 och Searle 2010) har varit att
försöka svara på frågan hur det kan finnas något sådant som ett
samhälle. Den sociala sfären verkar ha den egenheten att den existerar
eftersom vi tror att den existerar. Hade ingen människa trott att Barack
Obama vore amerikansk president, så hade Obama inte varit
amerikansk president. Och om hundralappen i min ficka inte hade
betraktats som ungefär lika mycket värd som två pizzor, så hade det
varit stört omöjligt för mig att byta den mot två pizzor. I det här
avseendet skiljer sig sociala faktum rätt kraftigt från fysikaliska faktum.
Vänern består i huvudsak av vatten oavsett om någon råkar tro det eller
inte. Och på samma sätt är björkar träd oavsett om någon tror det eller
inte.
Searles teori utgår från premissen att sociala institutioner och
entiteter som pengar, fredstraktat och polismyndigheter existerar i kraft
av mänskliga konventioner. Den här ståndpunkten har emellertid
kritiserats av Barry Smith. Han tänker sig att vissa propositioner om
den sociala sfären är nödvändigt sanna och att det finns vissa sociala
företeelser som inte är konventionella. Ett syfte med den här uppsatsen
är att titta närmare på Smiths invändningar mot Searles teori. Ett annat
syfte är att visa att Smiths invändningar, begreppsapparaten till trots,
inte förutsätter någon form av platonism.
109
Searles teori
Searle gör en grundläggande distinktion mellan institutionella och råa
(brute) fakta. Skillnaden är enligt honom att råa fakta är fakta som kan
existera i avsaknad av mänskliga institutioner. Institutionella fakta
däremot kräver för sin existens mänskliga institutioner. Att jorden
kretsar kring solen är ett rått faktum. Att Barack Obama i skrivande
stund är amerikansk president i skrivande stund och att Spanien är
världsmästare i fotboll är däremot exempel på institutionella fakta. Det
här lämnar naturligtvis frågan öppen vad en mänsklig institution är för
någonting.
Innan vi fortskrider kan det här vara värt att stanna upp och fråga sig
vad ett faktum är för någonting. Searle är inte överdrivet tydlig på den
punkten. Själv kommer jag att använda termen som synonym med
sakförhållande. Jag kommer att utgå från att ett faktum (eller ett
sakförhållande) består när en entitet har eller, för att använda en
teknisk term, instantierar en egenskap eller när två eller flera entiteter
står i en viss relation till varandra. Termen ”entitet” kommer jag att
använda i en så bred bemärkelse som möjligt. Den kommer att
inkludera i princip alla tänkbara företeelser som kan existera: det gäller
egenskaper som blåhet, relationer som förälskad i, fysiska objekt som
stenar och pennor, matematiska tal och institutionella företeelser som
statsministrar och banker.
Ett sakförhållande är därför alltid konstituerat av olika entiteter. När
en entitet, oavsett av vilket slag det kan tänkas vara, har en viss
egenskap eller står i en relation till en annan entitet, så är de
konstituenter i ett sakförhållande. Ett exempel på ett sakförhållande är
att mitt tangentbord är svart. I det här fallet så innebär det att ett
fysiskt objekt har en viss färgegenskap. Att mitt skrivbord är ljusare än
mitt tangentbord innebär på motsvarande sätt att tangentbordets
färgegenskap står i relationen ”ljusare-än” till tangentbordets
färgegenskap. Det är noterbart att också egenskaper och relationer kan
ha egenskaper.
Searles analys av institutionella sakförhållanden tar sin utgångspunkt
i en distinktion mellan två sorters regler, ”vanliga” regler och
”konstitutiva” regler (se t ex Searle 2010: 9f). Exempel på vanliga regler
är en hastighetsbegränsning eller regler för handlande i en
föreläsningssal (t ex ”räck upp handen innan du ställer en fråga”).
Vanliga regler är naturligtvis en omistlig beståndsdel av vardagslivet
och väsentliga för att förstå mänskligt handlande. Men handlingarna
som vanliga regler reglerar kan existera även utan reglerna ifråga. Det
110
går att köra bil utan att följa någon hastighetsbegränsning. Reglerna för
bilkörning kan därför inte sägas skapa möjligheten att köra bil.
Konstitutiva regler fungerar enligt Searle på ett annat sätt.
Konstitutiva regler skapar möjligheten att handla på ett visst sätt.
Reglerna för spelet schack är ett exempel på konstitutiva regler. Att
tornet inte får röra sig diagonalt på schackbrädet är inte en vanlig regel
som reglerar befintligt schackspelande. Om någon rör ett torn diagonalt
över ett schackbräde så har vederbörande upphört att spela schack.
Regeln skapar möjligheten att överhuvudtaget spela schack.
Konstitutiva regler är enligt Searle regler som skapar mänskliga
institutioner. Vad karakteriserar då konstitutiva regler? Vanliga regler
har enligt Searle karaktären av uppmaningar. Konstitutiva regler
däremot karakteriseras i normalfallet av att de tilldelar ett fysiskt
föremål en statusfunktion. Schematiskt ser det ut så här:
(K) X gäller som Y i C. (Searle 2010: 10)
Referenten för X-termen kan vara ett fysiskt föremål eller ett fysiskt
sakförhållande. Y-termen däremot refererar till en statusfunktion som
referenten för X-termen tilldelas. C-termen refererar till en specifik
kontext i vilken X-termens referent har statusfunktionen ifråga.
När X är ett fysiskt föremål eller ett rått faktum, så är det först i kraft
av att X tilldelas en statusfunktion som det ingår i ett institutionellt
sakförhållande. Så kan exempelvis Carl XVI Gustaf i skrivande stund
vara kung av Sverige eftersom den fysiska personen (X) har tilldelats
statusfunktionen av att vara kung och statschef (Y) i Sverige (C). X kan
emellertid också i förekommande fall vara en annan statusfunktion. Så
gäller till exempel kungen av Sverige (X) för att vara ordförande i
utrikesnämnden (Y) i Sverige (C). Statusfunktionen att vara kung i
Sverige tillkommer med andra ord uttryckt Carl XVI Gustaf direkt.
Men statusfunktionen att vara ordförande i utrikesnämnden är något
som tillkommer honom indirekt, dvs genom att han har
statusfunktionen att vara kung av Sverige.
Det är naturligtvis inte i kraft av sina fysiska egenskaper som Carl
XVI är kung av Sverige. En fysisk undersökning av honom skulle
knappast röja att han är kung. Han blir det först när han tilldelas
statusfunktionen. I kraft av att han har denna, får han också möjlighet
att utföra vissa handlingar som annars inte hade varit möjliga för
honom att utföra, exempelvis kan han öppna riksmötet.
111
Vi tar ett annat exempel. En schackpjäs är, betraktat som ett fysiskt
föremål, utrustat med en viss vikt, en viss färg, en viss volym och så
vidare. Någon statusfunktion kan vi emellertid inte upptäcka. Det är
först när pjäsen tilldelas en statusfunktion som den kan användas i
schackspelet. Det går inte att göra motståndaren matt med vilket fysiskt
objekt som helst; det krävs att föremålet ifråga har tilldelats en
statusfunktion.
Searle betonar att statusfunktioner är intentionalitetsrelativa
företeelser. En statusfunktion är inte någonting som ett föremål har i
kraft av sina renodlat fysiska egenskaper. För att en statusfunktion skall
kunna existera så krävs det att föremålet tilldelas den med hjälp av
intentionalitet. Ett föremåls statusfunktion är existentiellt beroende av
intentionalitet.
Statusfunktioner skiljer sig från andra sorters funktioner därigenom
att de skapar ”deontiska förmågor” (deontic powers). Deontiska förmågor
tillkommer inte bara mänskliga individer utan också institutioner.
Exempel på en deontisk kraft eller en förmåga är enligt Searle en
rättighet eller skyldighet, en tillåtelse, en auktorisering eller ett
bemyndigande (Searle 2010: 9). I kraft av att en individ har en
statusfunktion, får individen därigenom en möjlighet att utföra vissa
handlingar som individen annars inte skulle ha haft. Själv har jag
exempelvis i kraft av min statusfunktion av myndig svensk medborgare
rätt att rösta i riksdagsvalet. Riksdagen å sin sida har den deontiska
förmågan att avsätta regering och förklara andra länder krig, och så
vidare.
Objekt får enligt Searle statusfunktioner genom en specifik form av
kollektiv intentionalitet, varvid det intentionala innehållet hos de
individer som konstituerar föremålet schematiskt ser ut så här:
(K1) Vi intenderar att X gäller som Y i C.
Searle tänker sig att denna form av intentionalitet är irreducibel till
vanlig individuell intentionalitet. Den problematiken skall vi emellertid
bortse från i det här sammanhanget. Det är dock viktigt att påpeka att
Searle med kollektiv intentionalitet inte tänker sig att sociala helheter
har några tankar. Visserligen krävs det att ett kollektiv av mänskliga
individer har en intentional akt med strukturen (K1), men det innebär
inte att den sociala helheten som kollektivet utgör har några
intentionala akter eller andra mentala tillstånd. Det är endast enskilda
112
individer som har ett intentionalt innehåll som kan specificeras i linje
med (K1).
Att ett kollektiv tilldelar ett föremål en statusfunktion innebär enligt
Searle inte att kollektivet nödvändigtvis uppskattar att föremålet har
funktionen ifråga. Så tycks exempelvis runt hälften av den svenska
valmanskåren (dvs. den hälft som är benägen att rösta med
oppositionen) ständigt vara missnöjd med att en viss person har
statusfunktion av statsminister. Detta hindrar emellertid inte att också
denna hälft medverkar till att statsministern kan utöva sitt ämbete.
Detta görs nämligen genom att det erkänns att personen ifråga har
statusfunktionen ifråga. Erkännande är i det här fallet alltså fullt
förenligt med att man önskar att någon annan individ vore
statsminister eller till och med med att man önskar att ämbetet
upphävdes.
Institutionella fakta skapas nu enligt Searle när ett kollektiv erkänner
att vissa föremål har vissa statusfunktioner. Det är noterbart att det
krävs ett kollektivt erkännande. Om jag ensam inbillade mig att jag
vore kung av Sverige, så skulle jag definitivt inte vara det. Om
tillräckligt många individer i rätt position däremot trodde det, så skulle
jag vara det.
Searle gör en åtskillnad mellan sociala fakta och institutionella fakta,
varvid de senare utgör en delmängd i de förra. Det finns emellertid
ingen skarp gräns för när ett socialt faktum också är ett institutionellt
faktum. Vissa sociala företeelser som exempelvis vänskap gränsar
onekligen till institutionella fakta. Vänskap för i normalfallet med sig
vissa förpliktelser och förväntningar om ett visst beteende från
parternas sida. Om så sker kan det i vissa fall skapas en statusfunktion,
även om vänskap inte är en relation av legal eller semilegal status.
Kriteriet för att ett socialt faktum också är ett institutionellt faktum är
hursomhelst att det också skapas en statusfunktion (Searle 1995: 88f).
Searles teori har kritiserats av Amie Thomasson (Thomasson 2003)
och Åsa Andersson (Andersson 2007) för att den inte verkar kunna
hantera det faktum att vissa sociala fakta visserligen är beroende för sin
existens av institutionella fakta, men utan att vara representerade av
någon agent. En ekonomisk depression är exempelvis existentiellt
beroende av ett system av institutionella fakta, men depressioner kan
mycket väl existera utan att de är representerade överhuvudtaget. Searle
har senare kommit att acceptera denna kritik, men hävdar att den inte
behöver leda till några övergripande förändringar av den ursprungliga
teorin. I Anderssons efterföljd kan vi kalla sakförhållanden som
113
existerar i kraft av institutionella fakta men som inte själva är
representerade för makro-institutionella fakta.
Det finns emellertid ytterligare ett problem med Searles ursprungliga
teori. Searle tänker sig som vi har sett att institutionella fakta existerar i
kraft av att de är representerade som existerande. Som Josef Moural
(2002) har påpekat så antyds mellan raderna ändå att vissa
institutionella fakta (alltså inte makro-institutionella fakta) kan existera
trots att de överhuvudtaget inte är representerade. (För dessa passager,
se framförallt Searle 1995: 125f, 141ff.)
Searle tänker sig att vi i vissa fall kan utveckla beteendedispositioner
varvid vi kollektivt behandlar vissa objekt som om de vore behäftade
med vissa statusfunktioner. Antag till exempel att vi börjar behandla en
flod som om den vore en gräns mellan två stater. (Searle diskuterar ett
analogt fall i Searle 1995: 71f.) Ursprungligen kanske medborgarna i
den ena staten är benägna att röra sig fram till flodstranden, men inte
över floden. På motsvarande sätt kanske staternas arméer är obenägna
att röra sig över floden. I nästa fas börjar den ena staten upprätta en
kontroll över handeln över floden för att ta upp tull. Den andra staten
kanske börjar låta vakter patrullera längs floden, och så vidare. Staterna
behandlar nu floden som om den vore en gräns. Men det är kanske först
i nästa skede som man också erkänner att floden faktiskt är en gräns.
Floden är ursprungligen inte representerad som en gräns trots att den
de facto fungerar som gräns.
Moural föreslår att vi kallar de fall där vi kollektivt agerar som om
det fanns en statusfunktion utan att vi representerar statusfunktionen
för en praktik och reserverar institutionsbegreppet för de fall där
statusfunktionen också är representerad som sådan (Moural
2002:281f). I det följande skall vi följa Mourals terminologi. I de fall där
vi beter oss som om ett objekt har en statusfunktion, kan vi säga att
objektet har en latent statusfunktion. Vi kan då dra slutsatsen att en hel
del institutionella fakta uppstår genom att vi börjar kodifiera praktiker i
bemärkelsen att vi börjar representera latenta statusfunktioner som
faktiskt existerande sådana.
Smiths utgångspunkter
Barry Smith har i ett flertal uppsatser diskuterat Searles socialontologi.
Här skall vi emellertid begränsa oss till en sorts kritik (se framförallt
Smith 1992 och Smith 2003). Smith tänker sig att det finns vissa
114
nödvändigt sanna propositioner om sociala fenomen. Dessa är
syntetiskt sanna a priori. En av anledningarna till detta är att Smith
också tänker sig att ett samhälle inte kan se ut hursomhelst. Vissa
samhälleliga kategorier är nödvändiga för att det överhuvudtaget skall
kunna finnas ett samhälle. Dessa är inte heller konventionellt skapade
som andra kategorier som till exempel fotbollstränare. Smiths
argumentation är i det här avseendet i starkt beroende av Adolf
Reinachs rättsfilosofi. (För denna, se Reinach 1913, Reinach 1989.)
Innan vi tittar närmare på Smiths argumentation som prima facie
nog kan te sig lätt egenartad, kan det vara värt att bekanta sig litet med
några huvudpunkter i hans ontologi. Smith skiljer mellan materiell och
formell ontologi. En formalontologisk sanning är enligt honom
områdesneutral, dvs. den gäller för alla ontologiska domäner. Sanna
matematiska propositioner är till exempel sanna inom ramen för
samtliga ontologiska domäner. Det är till exempel sant att 2 + 2 = 4
oavsett om vi räknar statsministrar, egenskaper eller atomer (Smith
1992:313f).
Materialontologiska propositioner kan emellertid endast vara sanna
inom ramen för en given ontologisk domän. Ett exempel på en sådan
domän skulle den psykologiska sfären kunna vara. Ett annat exempel är
den fysiska sfären. Ett tredje exempel är den sociala sfären.
Smith tänker sig nu att vissa sanna propositioner inom den sociala
sfären är nödvändigt sanna. Det skulle, som vi skall se, Searle kunna gå
med på utan vidare. Smith tänker sig emellertid att sådana
propositioner inte är analytiskt sanna. De är i stället syntetiskt sanna a
priori. En av filosofins huvuduppgifter är enligt Reinach och Smith att
undersöka de sakförhållanden som refereras till av propositioner som är
syntetiskt sanna a priori.
Smith tänker sig att det för varje materiell region finns vissa
primitiva begrepp, dvs. begrepp som inte kan definieras med hjälp av
begrepp från andra materiella regioner eller med hjälp av varandra.
Eftersom de entiteter1 som är specifika för en speciell materiell region
ändå kan stå i nödvändiga relationer till varandra, följer det enligt
Smith att propositioner som refererar till sådana relationer inte kan
vara analytiskt sanna. Eftersom de likafullt uttrycker nödvändiga
1
Genomgående så använder jag termen ”entitet” i en så bred bemärkelse att den inte
endast refererar till fysiska objekt utan också till olika slags egenskaper och ”abstrakta”
företeelser som institutioner.
115
sanningar, och eftersom de kan inses på basis av länstolsverksamhet,
följer att propositionerna är syntetiskt sanna a priori. Smith kallar
denna typ av nödvändighet för ”materiell nödvändighet”.
Om ett påstående är analytiskt sant så följer det att vissa termer i
påståendet kan definieras i termer av varandra. Det resulterande
påståendet är i sin tur sant i kraft av sin logiska form. Påståendet ”Alla
ungkarlar är ogifta män” är analytiskt sant eftersom en av termerna
(”ungkarl”) kan omdefinieras i andra termer (”ogift man”), varvid det
ursprungliga påståendet förvandlas till ”alla ogifta män är ogifta män”.
Det sistnämnda påståendet är emellertid sant i kraft av sin logiska form
(Smith 1992:313f).
Smith har ett antal exempel som påvisar existensen av några (kanske
triviala) propositioner som är syntetiskt sanna a priori. Antag att ”A”
och ”B” är termer som uttrycker olika primitiva begrepp för en given
materiell region. Då följer att påståendet ”A och B är inte identiska
med varandra” måste vara syntetiskt sant a priori. Påståendet kan inte
vara analytiskt sant eftersom A och B enligt antagandet uttrycker olika
primitiva begrepp och därför inte kan definieras i termer av varandra.
Men det verkar likafullt vara nödvändigt sant och något som vi kan inse
på aprioriska grunder. Följaktligen måste det vara syntetiskt sant a
priori (Smith 1992:314).
Smith träder här in i en mycket omfattande diskussion som spänner
över ganska många fält. Här har vi emellertid inte utrymme för att
närmare utreda om just den här positionen är försvarbar. Själv delar jag
förvisso Smiths uppfattning att det finns vissa propositioner som
uttrycker nödvändiga lagar för specifika materiella regioner och att
dessa är syntetiskt sanna a priori, men jag skall inte ägna någon möda åt
att försvara rimligheten hos den positionen.
För att det nu skall finnas en specifik materiell nödvändighet som
råder inom den socialontologiska sfären, verkar det följaktligen krävas
att tre premisser är giltiga. För det första krävs det att den
socialontologiska regionen inte kan reduceras till någon annan
materiell region, till exempel en psykologisk sådan. Om en sådan
reduktion vore möjlig, skulle det i princip fortfarande kunna finnas
propositioner som vore syntetiskt sanna a priori. Men det skulle inte
finnas en specifik materiell nödvändighet för den socialontologiska
regionen.
För det andra så krävs det att det finns specifika ontologiska lagar
också inom ramen för den socialontologiska regionen. I princip skulle
man ju mycket väl kunna tänka sig att det visserligen finns vissa
116
irreducibla entiteter inom ramen för den socialontologiska regionen,
men att dessa inte står i några intressanta relationer till varandra. Smith
skulle väl i och för sig hävda att det fortfarande finns vissa syntetiskt
sanna propositioner om domänen, som till exempel sådana som
uttrycker icke-identitet mellan entiteterna ifråga, men den sortens
propositioner kan ju aldrig vara särskilt informativa.
För det tredje krävs det fler än ett primitivt begrepp för att uttrycka
de propositioner som beskriver lagarna för regionen. Om det endast
funnes ett begrepp så vore det ju möjligt att reducera lagarna till
analytiskt sanna propositioner, varvid begreppen kunde definieras med
hjälp av varandra.
Smith ägnar ingen större möda åt att argumentera för att den tredje
premissen håller. Han menar i stället att det är uppenbart att hela den
socialontologiska begreppsapparaten inte kan reduceras till ett enda
begrepp (Smith 1992:314). I det här avseendet skall vi utgå från att
Smith har rätt.
Smith ägnar mer kraft åt att försvara den andra premissen. Han
inleder med att påpeka att den i en bemärkelse också är Searles
position. Searle tänker sig emellertid inte att det finns en specifik
irreducibel socialontologisk region, eller åtminstone inte att det finns
en sådan region i den bemärkelse som Smith behöver för att hans
argument skall gå igenom. Searle tänker sig tvärtom att nödvändiga
sociala relationer alltid är konventionella och skapade av människor
(Smith 1992:302).
Searles klassiska exempel härvidlag rör härledandet av en skyldighet
ur ett löfte. Om Adam lovar Eva att vara henne trogen så är han med
nödvändighet skyldig henne att vara trogen. Men relationen mellan
Adams löfte och hans skyldighet är enligt Searle helt konventionell och
en mänsklig produkt. Adam är skyldig Eva trohet eftersom vi
människor har förlänat vissa talhandlingar (i det här fallet ett löfte)
med vissa statusfunktioner (i det här fallet bl.a. en skyldighet). Därför
är det förvisso nödvändigt sant att Adam är skyldig Eva trohet, men
den här sanningen är blott analytisk och skapad av mänskliga
konstitutiva regler.
Smith tänker annorlunda i det här avseendet. Han menar att ett löfte
med nödvändighet genererar en skyldighet (det här hindrar naturligtvis
inte att skyldigheten är ”defeasible” och kan upphävas i specifika
situationer). Men eftersom Smith tänker sig att den socialontologiska
regionen är irreducibel, så kan vissa sociala entiteter inte uppfinnas
utan vidare av människor. Och därmed kan inte heller nödvändiga
117
relationer mellan vissa entiteter konstrueras av människor, givet att
dessa är nödvändiga.
Smith har visserligen gett oss goda skäl att anta att det finns
nödvändiga relationer av typen icke-identitet mellan sociala entiteter.
Men för att argumentet skall bli riktigt intressant krävs det naturligtvis
att det finns mer intressanta relationer än dessa. Detta kan man
emellertid ifrågasätta; även om vi utgår från att löften ger upphov till
skyldigheter, så återstår frågan om detta verkligen är en materiellt
nödvändig relation. Skulle det inte kunna vara så att de sociala
entiteterna är basala, men att relationen mellan dem är konventionell?
Om så är fallet skulle exempelvis både löften och skyldigheter kunna
vara irreducibla storheter. Däremot så skulle det kunna vara ett
konventionellt förhållande som gör att löften i vissa samhällen ger
upphov till skyldigheter. Och samma invändning skulle kunna resas
också mot andra typer av förment nödvändiga materiella relationer.
I fortsättningen skall vi emellertid bortse från den frågeställningen.
Frågeställningen är inte ointressant, men av utrymmesskäl skall vi
begränsa oss till att först diskutera frågan huruvida den
socialontologiska regionen verkligen är en irreducibel materiell region
och därefter om ett jakande svar på den frågan leder till platonism.
Svaren vi ger kommer att vara ja på den första frågan och nej på den
andra frågan.
Smiths argument
Smith utvecklar som vi har sett sitt argument i Reinachs efterföljd.
Reinach var emellertid platonist, vilket reser den intrikata frågan om
också Smiths argument förutsätter någon form av platonism. Smith
själv tycks inte ha särskilt mycket till övers för platonism som en
lösning på universalieproblemet. Han verkar snarast försvara en
aristotelisk position (se Smith 1997). Eftersom han när han utvecklar
teorin åtminstone inte kritiserar Reinachs position, så kommer vi att
presentera argument i platonistisk terminologi. I nästa sektion kommer
frågan att ställas om argumentet verkligen behöver dessa rätt tunga
ontologiska antaganden.
Reinach är alltså platonist, vilket betyder att han tänker sig att det
finns vissa kategorier som är eviga och som inte människor kan
uppfinna. De tycks tvärtom existera i en separat, platonsk värld. Som
sådana kan de existera oavsett om de har någon motsvarighet i vår
118
värld. När de har motsvarigheter i vår värld, kommer vi att beskriva
detta som att kategorierna är instantierade. Antag till exempel att
begreppet stat refererar till en platonsk kategori. Då gäller att kategorin
existerar oavsett om den är instantierad eller inte. Om det nu finns ett
institutionellt faktum eller sakförhållande någonstans i världen vari en
stat faktiskt är en konstituent, så är kategorin stat instantierad.
Reinach tänker sig dessutom (åtminstone i Smiths tappning) att
kategorierna kan stå i nödvändiga relationer till varandra oavsett om de
är instantierade eller inte. Antag exempelvis att löften och skyldigheter
utgör sådana kategorier och antag vidare att de står i en relation varvid
löften automatiskt leder till skyldigheter. I sådana fall följer att om
löfteskategorin instantieras av en individ genom en talakt, så
instantieras också den relation som råder mellan kategorierna. I det här
fallet innebär det att talakten omedelbart ger upphov till en skyldighet,
eftersom kategorin (löftet) som talakten är en instantiering av, står i en
nödvändig relation till skyldighetskategorin. De materiellt nödvändiga
relationerna i ”vår” värld är därför endast en avspegling av relationerna
i den platonska världen. Instantieras en kategori i vår värld, instantieras
per automatik kategorins relationer också i vår värld (Smith 1992:
301f).
Även om vi bortser från Reinachs platonism kan hans teori så långt te
sig väl magstark. I ljuset av att mänskliga samhällen och kulturer kan te
sig så olika, och med tanke på att institutionella sakförhållanden kan se
så radikalt olika ut från kultur till kultur, ter det sig kontraintuitivt att
alla samhälleliga institutioner endast skulle vara instanser av eviga
platonska kategorier. Reinach har emellertid ett svar på den här
invändningen. Han förnekar inte att mänskliga konventioner faktiskt
påverkar hur samhället ser ut. Inte heller förnekar han att vissa sociala
institutioner är rent konventionella produkter. Exempel på rent
konventionella entiteter skulle kunna vara fotbollstränare,
kapitalförsäkring och flygplanskapten. Men även om dessa entiteter
inte är instanser av platonska kategorier, så är de ändå konstruerade på
grundval av entiteter som är instanser av platonska kategorier. De är så
att säga komponerade av instanser av kategorier (Smith 1992:317).
Smith förklarar den här aspekten av Reinachs teori med hänvisning
till Searles lära om konstitutiva regler (Smith 1992:317f). Searle tänker
sig som vi har sett att objekt i normalfallet får statusfunktioner genom
en akt av kollektiv intentionalitet vars innehåll specificerar erkännandet
av en viss konstitutiv regel och tilldelandet av en viss statusfunktion:
(K) X gäller som Y i C. Vi har sett att X i normalfallet står för ett fysiskt
119
föremål, men det kan i vissa fall också stå för en redan introducerad
statusfunktion.
En Reinachiansk socialontologi skulle nu säga att om Y-termen inte
direkt refererar till en instans av en given kategori, så måste den kunna
definieras i termer som själva refererar till sådana instanser. Dessa
termer uttrycker primitiva begrepp, det vill säga de kan inte själva
definieras vidare. Givet att den materiella regionen ifråga, i det här
fallet den socialontologiska, är irreducibel till andra materiella regioner,
följer det att konventionella sociala entiteter är uppbyggda av primitiva
sociala entiteter, eller instanser av universella kategorier som Smith
uttrycker saken. De här kategorierna kan i sin tur inte byggas upp på
basis av ännu mer primitiva kategorier, eller på basis av ickeinstitutionella kategorier. På motsvarande sätt är termer som uttrycker
konventionella begrepp definierbara i termer som uttrycker primitiva
begrepp.
Smith ger oss två skäl till att anta att det finns primitiva
institutionella begrepp. Det första skälet är att själva formuleringen av
(K) förutsätter primitiva begrepp (Smith 1992:318). Vi har nu redan
sett att det verkar rimligt att tänka sig att de institutionella begreppen
inte kan definieras med hjälp av varandra, utan att det måste finnas
vissa primitiva sådana begrepp. Men varför skall vi acceptera att det
måste finnas primitiva begrepp som inte kan definieras med hjälp av
icke-institutionella begrepp?
Smith säger det inte rakt ut, men huvudskälet till varför det måste
finnas primitiva begrepp torde vara att det inte går att introducera
statusfunktioner i (K) om dessa inte involverar något irreducibelt
institutionellt begrepp. Om Y-termen endast refererade till ett rått
faktum, så skulle det överhuvudtaget inte vara möjligt att skapa en
statusfunktion. Endera skulle vi få en situation där X-termen
återupprepades i Y-termen, eller också en situation där X-termen och
Y-termen refererar till olika råa fakta. Båda alternativen är naturligtvis
lika orimliga.
Om det nu finns vissa grundläggande entiteter som inte kan
reduceras ytterligare, så följer det enligt Smith att dessa inte heller är
skapade på ett sätt som antyds av (K). Ett särskilt fall utgörs här av den
kontext som statusfunktionen sägs gälla i, dvs referenten för C-termen.
Detta är också Smiths andra argument för att det finns vissa irreducibla
sociala entiteter. Kontexter är sådana (Smith 2003: 297f).
120
Smiths argument bygger på premissen att vissa kontexter i vissa fall
äger prioritet över andra. Den här sortens sociala fakta har endera av
följande struktur:
(K2) X1 räknas som Y i C1 och X2 räknas som Y i C2 och C1 har
prioritet över C2.
(K3) X räknas som Y1 i C1 och X räknas som Y2 i C2.
Smiths exempel på (K2) är vissa gränsområden mellan stater. Så kan det
till exempel vara fallet att Kina har en syn på var gränsen mellan Indien
och Kina går medan Indien har en annan, men där det är den indiska
parten som så att säga har rätt. I sådana fall så har den indiska
kontexten prioritet över den kinesiska kontexten (Smith 2003:294f).
Smiths exempel på (K3) utgörs av falska dollarsedlar. Ett visst slags
papper kan gälla som en dollarsedel i exempelvis Albanien samtidigt
som det gäller som en falsk dollarsedel i USA (Smith 2003:294). I ett
fall som det senare räknas samma föremål som två olika saker i olika
kontexter. Också här är det emellertid en kontext som har prioritet över
en annan.
Problemet för Searle är nu, enligt Smith, att teorin inte kan hantera
fall där kontexter har prioritet över varandra. Ty om sociala fakta
endast uppstår genom tilldelandet av statusfunktioner i (K), så måste
det vara genom en kollektiv intentionalitet som vi tilldelar en kontext
en prioritet över en annan kontext. Detta kan vi emellertid endast göra
genom (K), som dock endast är giltig inom ramen för en kontext.
Frågan uppstår då varför den här kontexten har prioritet över de två
kontexter som rangordnas i den kollektiva intentionaliteten. Vi får med
andra ord en regress på halsen. Sociala kontexter kan därför enligt
Smith inte skapas genom (K). De är exempel på en primitiv social
entitet.
Såvitt jag kan bedöma ser inte Searle kraften i Smiths första
argument. Kanske beror det på att han accepterar att den institutionella
nivån faktiskt är irreducibel (Searle 2003: 208). Emellertid tycks han
inte beredd att dra konsekvenserna därav. Nu räcker det visserligen för
Smith om det första argumentet går igenom, men det är värt att notera
att det andra argumentet är betydligt mer sårbart. Searle har också ett
effektivt motargument mot Smiths andra argument.
Searle påpekar att i de fall där kontexter kommer i konflikt med
varandra, beror det på att det finns ett accepterat kriterium för när en
statusfunktion tillkommer ett fysiskt objekt (Searle 2003:301). Det här
121
inslaget fordrar dock en mindre revision i Searles ursprungliga teori.
Enligt revisionen måste vi skilja mellan två sorters tilldelande av
statusfunktioner. Vi måste skilja mellan (K4) och (K5)
(K4) X gäller som Y i C om X har E.
(K5) X gäller som Y i C eftersom X har E (och därmed uppfyller
(K4)).
E-termen specificerar i det här fallet den egenskap i kraft av vilken vi
bör erkänna ett X som ett Y. I fallet med dollarsedlarna blir det här de
fysiska och eventuellt historiska egenskaper i kraft av vilka vi räknar X
som Y.
Det är nu noterbart att (K5) introducerar ett rått faktum i
socialontologin. En entitet sägs ha en statusfunktion eftersom den har
(eller har haft) vissa fysiska egenskaper. Detta innebär att bisatsen i
(K5) kan utvärderas med avseende endast på råa fakta.
Searle skulle nu kunna säga att en kontext A har prioritet över en
kontext B med avseende på en statusfunktion Y, om den allmänt
vedertagna bisatsen i (K5) är sann i A, men falsk i B. Det här skulle
förklara varför dollarsedlarna i Albanien inte är riktiga dollarsedlar. Det
är visserligen sant att vissa papperslappar räknas som dollarsedlar i
Albanien, men det är därför att albanerna (felaktigt) tror att
papperslapparna har vissa egenskaper. Samma papperslappar räknas
inte som dollarsedlar i USA, eftersom man där har tillgång till vissa
mätinstrument som påvisar att papperslapparna faktiskt saknar de
relevanta egenskaperna ifråga. En liknande historia skulle kunna
konstrueras för gränsen mellan Indien och Kina.
Det är noterbart att bisatsen i (K5) är irrelevant för huruvida ett
socialt faktum skapas eller inte. Att vissa papperslappar räknas som
riktiga dollarsedlar i Albanien trots att de inte har de egenskaper
albanerna tror att de har, gör det inte mindre sant att de faktiskt gäller
som dollarsedlar i Albanien. En oäkta tronarvinge som ärver en tron är
på motsvarande sätt inte statschef i mindre utsträckning än om
vederbörande hade varit den tidigare furstens biologiska son eller
dotter. Och att Geoff Hursts skott i VM-finalen 1966 aldrig gick över
mållinjen gör det inte mindre sant att skottet faktiskt räknades som ett
målskott av domaren.
Sanningshalten i bisatsen i (K5) är därför irrelevant för huruvida ett
institutionellt faktum skapas eller inte. Men kanske kan man uttrycka
det så att för att det verkligen skall skapas ett institutionellt faktum, så
122
krävs det (i normalfallet) att de personer som kan skapa faktumet,
åtminstone officiellt säger sig tro att det fysiska föremålet har
egenskaperna ifråga. Huruvida så verkligen är fallet kan sedermera bli
ett tvistemål för olika juridiska processer.
F ö r u t s ä t t e r S m i t h o c h R e in a c h s p o s it io n e n
p l a t o n is m ?
Vi har sett att Smith i Reinachs efterföljd presenterar teorin om
irreducibla sociala entiteter och materiellt nödvändiga relationer dem
emellan i en platonsk begreppsapparat. Om teorin ifråga verkligen
förutsätter den metafysiska positionen så gör den onekligen ett mycket
substantiellt antagande.
Det är i framförallt två avseenden som den Reinachianska teorin
tycks förutsätta platonism. Sociala entiteter sägs kunna stå i nödvändiga
relationer till varandra eftersom de avspeglar nödvändiga relationer
mellan ideala kategorier. Låt oss kalla detta argument för
relationsargumentet.2 Platonismens andra funktion i teorin är att
fungera som garant för att vissa sociala entiteter är instanser av eviga
kategorier. De är inte uppfunna av människor. Vi kan inte konstruera
de sociala entiteterna. Låt oss kalla det här argumentet för
unicitetsargumentet.
Låt oss inledningsvis titta på relationsargumentet. Det säger, grovt
uttryckt, att om två entiteter står i en materiellt nödvändig relation till
varandra, så är de instanser av två olika kategorier, som står i samma
relation till varandra. Materiellt nödvändiga relationer mellan entiteter
kan endast existera om också relationen är en instans av en evig och
oföränderlig relation.
Nyckelpremissen i relationsargumentet är alltså att materiellt
nödvändiga relationer mellan entiteter måste avspegla relationer mellan
eviga kategorier. Min egen uppfattning är att den här premissen är helt
ohållbar. En ordentlig utredning av frågan skulle emellertid föra
alldeles för långt från den socialontologiska huvudproblematik vi ägnar
2
Man kan diskutera huruvida det här verkligen är ett argument. Mig tycks det snarare
vara en funktion som platonismen fyller i Smith och Reinachs teori. Och åtminstone
Smith gör inga ansträngningar att argumentera för att platonism följer ur teorin. Men för
enkelhetens skull skall jag referera till det som ett argument. Det är trots allt ett
presumtivt argument för en platonist.
123
oss åt i den här uppsatsen. Därför nöjer vi oss med att konstatera att om
den här premissen är riktig, så får det följder för alla materiella
regioner. Det kan med andra ord inte vara så att det endast är den
specifikt socialontologiska regionen som kräver relationer mellan
platonska idéer. Reinach ställningstagande är alltså inte ett
ställningstagande som enbart har giltighet för den socialontologiska
regionen. Samma princip gäller enligt Reinach också för alla andra
materiella regioner.
Huruvida man nu skall betrakta den här konsekvensen som ett
reductio ad absurdum av hela föreställningen om platonska kategorier
eller inte må vara upp till var och en att avgöra. Här nöjer vi oss med att
konstatera att relationsargumentet inte är ett argument som endast
träffar föreställningen om nödvändiga relationer mellan sociala
entiteter. Det träffar med lika stor eller liten kraft alla regionala
ontologier som postulerar existensen av materiellt nödvändiga
relationer.
Unicitetsargumentet ter sig i mina ögon lika litet övertygande.
Reinach och Smith tänker sig att sociala entiteter inte kan reduceras till
andra entiteter. Den socialontologiska sfären är en unik materiell
region. Ytterst få filosofer torde dock ha hävdat att en nivåontologi av
det här slaget, dvs. en ontologi som hävdar existensen av olika
irreducibla ontologiska nivåer, per automatik skulle leda till platonism.
Och om den här ståndpunkten ändå hade dessa konsekvenser, så är det
återigen inte ett problem som vore unikt för en specifik socialontologisk nivå. Samma problem skulle gälla för alla ontologiska nivåer.
Prima facie verkar det rimligt att göra antagandet att den sociala
nivån är irreducibel till, men existentiellt beroende av, en specifikt
psykologisk ontologisk nivå. På motsvarande sätt verkar det rimligt att
anta att den psykologiska nivån är irreducibel till, men existentiellt
beroende av en neural eller fysisk nivå. Om irreducibilitet i det
förstnämnda fallet leder till platonism, så leder irreducibilitet i det
sistnämnda fallet också till platonism. Om det här är argumentet, så är
det återigen ett generellt ontologiskt argument, och inte något som är
specifikt för en speciell socialontologisk domän.
Det här hindrar inte att Smiths terminologi nog i det här
sammanhanget är mer platonskt färgad än vad det propositionella
innehållet i teorin egentligen är. Vi informeras exempelvis om att vissa
sociala entiteter är ”universella” (”universal”) och ”omöjliga att
konstruera” (”uninventable”) (Smith 1992:316). Det här är naturligtvis
124
något som en platonist utan tvivel skulle säga, men man kan fråga sig
vad det egentligen betyder i det här sammanhanget.
Att sociala entiteter inte kan konstrueras torde inte innebära något
starkare än att vissa sociala entiteter är irreducibla. Det kan näppeligen
inte innebära att de inte är existentiellt beroende av en underliggande
ontologisk nivå, förslagsvis en som är konstituerad av mentala och
lingvistiska representationer av olika slag. Så i den bemärkelsen är det
naturligtvis möjligt för människor att konstruera olika slags sociala
entiteter.
Att sociala entiteter skulle vara universella är ett påstående som är
svårare att begripa sig på. Det kan ju rimligen inte innebära att
entiteterna med nödvändighet är konstitutiva för alla institutionella
sakförhållanden. Sakförhållandet att undertecknad lovar att skriva
färdigt den här artikeln innan månadens utgång torde ju exempelvis
inte vara konstituerat av ett ägande i någon rimlig bemärkelse.
En rimligare tolkning skulle möjligen kunna vara att alla
grundläggande sociala entiteter är förefintliga i alla samhällen, dvs. att
ett samhälle inte är möjligt utan att dessa existerar. Så uppfattat skulle
universaliekriteriet vara mer begripligt och åtminstone inte uppenbart
felaktigt. Då återstår det emellertid fortfarande att visa vilka dessa
grundläggande entiteter verkligen är, och att ett samhälleligt komplex
kräver att samtliga är instantierade. Något argument för en sådan
position har dock mig veterligt varken Smith eller någon annan filosof
presenterat. Men hur det än kan vara med den saken är det svårt att se
att en sådan position skulle förutsätta platonism. Den tycks lika förenlig
med snart sagt varje ståndpunkt rörande universalias ontologiska status.
Smiths och Reinachs teori påminner emellertid om platonism i
ytterligare en bemärkelse. Smith tänker sig att kategorierna begränsar
de alternativa ramverk som ett samhälle kan gestaltas i. Emellertid kan
politiker och lagstiftare ändå ”modifiera” kategorierna. Smith ger som
exempel på detta att i en kultur kan ett kontrakt endast vara giltigt om
det är stämplat på ett visst sätt. Kategorin kan emellertid inte
modifieras hursomhelst. Inte i någon kultur kan enligt Smith ett
kontrakts giltighet vara villkorat av att en av parterna genomgår
plågsam kirurgi eller bevisar giltigheten i en tidigare obevisad
matematisk hypotes. Relationen mellan kategorin och den sociala
entiteten liknar Smith i det här avseendet med relationen mellan en
ideal geometrisk figur och lätt oprecisa manifestationer av desamma. En
lätt irreguljär fyrkant betraktar vi ändå som en fyrkant (Smith
1992:311f).
125
I det här fallet har vi onekligen att göra med ett fenomen som låter
sig beskrivas i platonska termer. Och till skillnad från sociala entiteters
förmenta universella status, så verkar Smiths observationer i det här
avseendet riktiga. Det är naturligtvis så att det finns något gemensamt
med en lagstiftning i Sverige och i USA. Men det finns likafullt
väsentliga skillnader. I USA krävs det exempelvis att två kamrar
godkänner ett lagförslag för att det skall uppnå status av gällande rätt. I
Sverige räcker det med godkännande i en kammare.
Att beskriva det här fenomenet i en platonsk terminologi är
emellertid inte helt träffande. Det är visserligen begripligt vad det kan
tänkas innebära att en triangel som inte är exakt ritad ändå har del i
triangelns idé eller utgör en ofullständig instantiering av triangelns idé.
Det är mycket svårare att se hur olika sociala entiteter skulle kunna
utgöra modifikationer av ideala kategorier. Sverige och USA har olika
system för lagstiftning. Är båda modifikationer av ett idealt system för
lagstiftning? Och hur ser i sådana fall ett sådant ut?
Även om platonisten på något sätt kan lösa det här problemet, så
finns det betydligt enklare lösningar. Det Smith och Reinach kallar för
kategorier, och som i deras teori förhåller sig till sociala entiteter som
platonska idéer till egenskaper, skulle enklare kunna betraktas som
determinabler som kan determineras som olika determinat.
Relationen mellan determinabel och determinat uppfattas normalt
som en abstraktionsrelation. Färg är exempelvis en determinabel i
relation till blå, som är en av flera möjliga determinat av denna färg.
Form är på motsvarande sätt en determinabel i förhållande till fyrkant.
Om denna relation finns mycket att säga. Här nöjer vi oss med att för
tydlighets skull påpeka att relationen mellan determinat och
determinabel inte är en enbart begreppslig relation. Formbegreppet är
förvisso determinabel i förhållande till fyrkantsbegreppet, men
detsamma gäller också formen i relation till fyrkanten (se Johansson
2004: 14ff).
Om Smith tänker sig att platonismen krävs för att förklara hur till
synes olika företeelser egentligen är manifestationer av samma
grundläggande fenomen, så verkar en ontologiskt enklare lösning vara
att tänka sig att skilda manifestationer av sociala fenomen ändå kan
vara väsenslika om de är determinat av samma determinabel.3 Enligt en
3
En sådan lösning är emellertid inte helt oproblematisk. Om vi låter den aspekt av
lagstiftningsinstitutionen som gör att Sveriges riksdag och USA:s kongress är
institutioner av samma slag och som gör att de står i samma materiellt nödvändiga
126
sådan uppfattning så är det svenska och det amerikanska
lagstiftningssystemet olika determinat av samma determinabel.
Det finns emellertid en alternativ lösning.4 Man kan betrakta
lagstiftningsinstitutionen som det yttersta determinatet, och dess
svenska och amerikanska manifesteringar som olika specifikationer av
samma determinat. Specifikationsrelationen skiljer sig från
determineringsrelationen på olika sätt. Där determinatet ifråga är en
aktivitet av något slag, exempelvis lagstiftningsaktivitet i vårt fall, så är
enligt Johansson (2006: 56f) lagstiftandet den sorts aktivitet som pågår.
(Johanssons exempel är målningar.) Den svenska riksdagen och den
amerikanska kongressen skiljer sig emellertid åt med avseende på hur
aktiviteten pågår. Determinatet är detsamma i båda fallen.
Specifikationen skiljer sig åt.
Oavsett vilka av dessa lösningar som till slut är att föredra, så torde
det stå klart att det knappast är nödvändigt att postulera existensen av
några platonska idéer för att göra reda för grundintutionerna bakom
Smiths och Reinachs teorier.
Slutord
Den här uppsatsen behandlar Barry Smiths av Adolf Reinach
inspirerade kritik mot John Searles teori om sociala institutioner. Smith
argumenterar för att sociala entiteter är irreducibla och att de i kraft av
detta kan stå i materiellt nödvändiga relationer till varandra. Smith
presenterar emellertid den här teorin med ett platonskt ramverk. I den
här uppsatsen har jag försökt visa hur huvudpoängerna i Smiths teori
kan behållas även inom ramen för mer konservativt hållna ontologier.5
relationer till andra sociala institutioner vara ett mellanläge på skalan determinabel
(sociala institutioner överhuvudtaget) och determinat (Sveriges riksdag, USA:s kongress),
så torde detta innebära att åtminstone en punkt mellan polerna determinat –
determinabel existerar in re. Detta kan dock snabbt leda till ontologisk inflation.
4
Ingvar Johansson har föreslagit den här lösningen i en mailväxling
5
Tack till Ingvar Johansson, Kristoffer Sundberg och Christer Svennerlind för värdefulla
kommentarer till en tidigare version av uppsatsen.
127
Litteratur
Andersson, Å. (2007). Power and Social Ontology, Malmö: Bokbox
Johansson, I. (2004). Ontological Investigations. An Inquiry into the
Categories of Nature, Man and Society, Frankfurt and Lancaster: Ontos
Verlag.
Johansson, I. (2006). “Four Kinds of ‘Is_A’ Relations: GenusSubsumption, Determinable-Subsumption, Specification, and
Specialization”, Johansson och Klein (utg.) WSPI 2006:
Contributions to the Third Internation Workshop on Philosophy and
Informatics, Saarbrücken: IFOMIS Reports 14, s. 51-62.
Moural, J. (2002). “Searle’s Theory of Institutional Facts: A Program of
Critical Revision”, Grevendorf, G. och Meggle, G. (utg.), Speech Acts,
Mind and Social Reality. Discussions with John R. Searle, Dordrecht:
Kluwer, s. 271-286.
Reinach, A. (1913). "Die apriorischen Grundlagen des bürgerlichen
Rechts", Jahrbuch für Philosophie und phänomenologische Forschung, I/2,
685-847, repr. in Reinach 1989, s. 141-278.
Reinach, A. (1989). Sämtliche Werke. Kritische Ausgabe mit Kommentar, 2
vols., K. Schuhmann and B. Smith (eds.), Munich/Hamden/Vienna:
Philosophia.
Searle, J.R. (2010). Making the Social World. The Structure of Human
Civilization, Oxford: Oxford University Press.
Searle, J.R. (1995). The Construction of Social Reality, New York: The Free
Press
Searle, J.R. (2003). “Reply to Barry Smith”, I John Searle’s Ideas About
Social Reality. Extensions, Criticisms, and Reconstructions, Koepsell, D.
och Moss, L.S. (eds), Malden och Oxford: Blackwell, s. 299-309.
Smith, B. (1992). “An Essay on Material Necessity”, Canadian Journal of
Philosophy supplementary volume 18, s. 301-322.
Smith, B. (1997). “On Substances, Accidents and Universals: In
Defence of a Constituent Ontology”, Philosophical Papers vol. XXVI s.
105-127.
Smith, B. (2003). “The Ontology of Social Reality”, i John Searle’s Ideas
About Social Reality. Extensions, Criticisms, and Reconstructions, Koepsell,
D. och Moss, L.S. (eds), Malden och Oxford: Blackwell, s. 285-299.
Thomasson, A. (2003). “Foundations for a Social Ontology”;
Protosociology vol 18-19, s. 269-290.
128
Vägen genom Vasaparken
MATS FURBERG
I årtionden hade jag vaknat bubblande av ofärdiga uppslag. Så tog det
slut för mer än ett årtionde sedan. Min hyllning av Anders blir därför
erinringar. De sträcker sig inte långt. ”Tief ist der Brunnen der
Vergangenheit” – djup men knappast bottenlös. Hur gott vattnet är blir
bokstavligen en smakfråga.
Förebud
Vägen till filosofin gick genom Vasaparken. Universitetets
paradbyggnad med dess dåsiga lejon på trappan var vid 50-talets början
Göteborgs högskola. På övervåningen fanns ett rum med en järntrappa
i spiral som slingrade upp till vinden. Rummet användes som
föreläsningssal i flera ämnen, bland dem Filosofi. Där tog den stora
besattheten vid. Fast förebud fanns i barndom och pubertet.
Brillorna
Mamma hade glasögon. Så hade mycket gammelfolk, det vill säga de
över tjugu, de med ena benet i graven. De enda barn med sån synhjälp
var glasögonormar. Dem pekade man finger åt. Jag var närsynt. De
därhemma ville nog inte utsätta mig för glåpord, jag var sär som det
var. Skolsjukvården var obarmhärtig. En dag sändes jag, trilsk och
129
tårögd, att hämta mina brillor som de hette i den tidens
tyskdominerade värld.
Dagen därpå var jag som vanligt först att vakna. Barfota tassade jag
till fönstret i stora rummet. Familjen snarkade bakom min rygg.
Skamsen tog jag fram brillorna och lirkade metallbågarna bakom
öronen. Hallspegeln aktade jag mig att titta i. Blicken fick vandra ut och
bort. Lönnen på andra sidan Ballastgatan var i ett huj strax inpå.
Bakom den zickzackade sig splitterskydden iväg, ytterst korta
skidbackar på 40-talets stränga snövintrar och vid andra årstider fyllda
med mystiska små gummipåsar. Varje morgon har i snart åttio år varit
ett under, men denna morgon var särskild: jag kunde se splitterskydden
till deras slut snett nedom Masthuggstorget, rentav se torghästarnas
vattenho. Bättre upp – i morgonsolen blänkte spårvagnsskenorna långt
neråt Järntorget till, en halv oändlighet för korta ben.
Världen hade vidgats. Och krympts, konturerats, blivit bjärt, var inte
längre i pastell. Ändå stack färg och ljus inte som tidigare, inte så att
det gjorde ont. Jag var i en ny skapelse, liten men daggfrisk.
Upplevelsen bebådade (det är det rätta, halvbibliska ordet) den sorts
tänkande som krymper, skärper, kontrasterar. Från den stunden har
brillorna förblivit en sinnebild för vad filosofin gör med oss besatta.
Samtidigt har avtagna brillor kommit att rycka fram till sinnebild av
fromleri: ett val av dunkel, av dis, av knäppta händer, av vägran att se.
Att den förminskande typen av tänkande bidrog till min sociala
bortkommenhet var tråkigt men fick vara hänt; jag var redan vänd
inåt, kunde nog inte längre vrängas och kände inget stort behov av det.
Eva och Irma
Åratals senare gav Eva och Irma en annan vink om vad filosofi kunde
vara. De var enäggstvillingar och till förväxling lika. Möjligen på pin
kiv klädde de sig lika, hade samma frisyr och sminkade sig lika i den
mån de sminkade sig. Vi var många som inte kunde avgöra vem av de
förbicyklande som hejade. Till leda fick de nog höra ”Är du du eller
syster din?” Dock visste vi att var hon här inte Eva var hon Irma. Hur
visste vi det, då? Såg vi det? Kunde det inte vara en trilling- eller
fyrlingsyster? Vad var det för visshet vi hade? Var den grundad? Om
den var det, var den grundad på ögonblickets varseblivning, på en sorts
mentalt snapshot? Under den gymnasietid då filosofi blev ett alltmer
lockande ord störde dock tvillingarnas osannolika likhet inte min
nattsömn.
130
Ändå stördes den, inte bara av sexualitet. Den stördes av tanken på
hur tvillingarna själva måtte uppleva dubbleringen. Visst hade de
strävat efter att förväxlas, men inte kunde de alltid vara glada åt att
lyckas, inte om förväxlaren var någon de brydde sig om! I att vara
människa tycktes ingå en strävan efter att erkännas som sig själv, vad nu
det betydde. En grodd till grubbel trevade sig upp, ett grubbel som
ingen förändring av synfältet gjorde stort åt; något annat måste till.
Det var inte längre tonårens självupptagenhet. Det var en undran
över vad det för envar är att uppleva sig själv som annorlunda i det
sammalunda men inte i sentimental övergivenhet. Ingen av tvillingarna
var min tju-serska. Ingen av dem men deras förväxlingsbarhet eller
snarare deras oförväxlingsbarhet, den oförväxlingsbarhet de måtte ha
inför sig själva och varandra – den var det som sporrade tankegrubbel
av en sort jag fick svårt att göra mig fri från. Det var ett grubbel det inte
gick att känna sig fri från; känsloavtrubbning var fel väg ut. Kändes det
som.
Visst spelade det in att Eva och Irma var flickor. Mitt fantasiliv var
rätt rikt men jag hade svårt föreställa mig hur det vore att menstruera,
gå havande, få missfall eller krysta fram barn. Att förstå en annan
människa är sällan lätt. Att i könsspecifika frågor förstå någon av annat
kön var långt svårare och (därför?) mer lockande. Var svårigheten
psykologisk? Kanske det, men det trodde jag inte. Var inte psykologi
empiri, gärna vägande, mätande och annan sådan tristess?
Min håg var inriktad på frågor. Dels är de ju mestadels intressantare
än svar även om de är kraftlösa i de fall där svar inte kan finnas. Dels
sker besvarandet av frågor vanligen med skäl; och min strävan var
numera en strävan till resonemang, till det som Platons Sokrates kallade
för själens (vad nu den var) tysta samtal med sig själv. Var den en lust
till fenomenologi? Jag visste ännu inte vad det var. Den satte punkt för
det blotta gloendet (som dock var inåt mer än utåt), och den vred över
mina bemödanden till försök att resonera och då resonera för att vinna
klarhet, inte som tidigare för att vinna en debatt.
Utbildningsmässigt och andligt drog därmed gymnasietiden mot sitt
slut. Hvitfeldtskas tegelmurar byttes mot Vasaparkens kastanjeträd.
Med de slöa stenlejonen under dem.
131
F il o s o f i o c h c o m m o n s e n s e
Sista ringarnas gymnasiefilosofi under den teologiske filosofilektorn
Hjalmar Brenel hade givit glimtar av Leibniz, av hans monadologi och
av den princip vi latinare snobbigt måna om obegriplighet ville kalla
principium identitatis indiscernibilium, principen som slarvigt uttryckt går
ut på att om A inte kan skiljas från B är A identisk med B. Där på
högskolan / universitetet, begrep jag senare, var något att bita i för en
blivande Teoretisk filosof. Ytterligare senare insåg jag att munsbiten
torde innefatta även Praktisk filosofi.
Beskrivning och utpekning
Förfilosofiskt hade tvillingarna gjort det svårt att ta Leibniz på allvar.
De kom också att göra det svårt att läsa Bertrand Russell utan
ungdomens överlägsna leende; och Russell, 1950 års nobelpristagare,
var stor bland svenska filosofistuderande på akademisk nivå. Dock var
han inte så värst stor i Göteborg. Ivar Segelberg, högskolans bisarre och
briljante filosofiprofessor, la kraft på att hävda att även om två alldeles
likadana cirklar står i alldeles likadana symmetriska relationer till
varandra så är de likafullt två – att indiscernibilitetsprincipen alltså inte
håller.
Möjligen är det inte ovidkommande att Segelberg valde sina exempel
ur geometrin eller ibland ur botaniken, inte ur Dostojevskijs
Dubbelgångaren; han sökte sig bort från litterära skönandar och kanske
även bort från det liv som är de stundom smärtande känslornas. För
oss som kände tillingarna var dessa tydligare illustrativa än cirklarna.
Vad kunde vara säkrare än att Eva inte var Irma och att Irma inte var
Eva? Det var ju alls inte givet att den enas gråt var den andras eller att
den som föll för Eva föll för Irma, än mindre att han måste falla för
båda; och det var hart när säkert att tvillingarna själva inte förväxlade
sig. För cirklarna kom sådana problem inte upp. Talade det för eller
emot Teoretisk filosofi?
Bortsett från den frågan: om indiscernibilitetsprincipen inte höll,
kunde i så fall Russells, den dyrkade Russells, Theory of Descriptions
vara riktig? Det var en teori som betraktades som Paradigmet för vad
den förhärskande analytiska filosofin dög till när den var som bäst.
Segelberg reste inte frågan. Möjligen var hans försummelse avsiktlig:
det var nyttigt för oss att av egen kraft komma på en svårighet även om
vi gick bet på den. För nykomlingen var det stort och skrämmande att
utan att krama någons hand undra om det i Leibniz’ och även i Russells
132
fall verkligen räckte med idel beskrivningar. Måste det inte (som P F
Strawson hade hävdat 1950, året för Russells nobelpris), in ett pekande
[”deiktiskt”] element?
Det elementet kan nog ingen beskrivning fånga. Varje beskrivning
som vill anknyta till världen måste likväl förutsätta det. Var detta
mystiskt? Inte ett spår. Inte är det heller förbluffande att det utpekade
går att sanningsenligt beskriva på ett myller av sätt men att vi ändå
fattar vad som avses, alltså även om beskrivningen inte individuerar.
Att utpeka x är till exempel att lägga handen på x eller att leda någon
fram till x; men att därpå fatta vad x är, det är elevens sak. Begriper du
inte att du måste göra det är du nog obildbar. Filosofi – nå, en viss sorts
filosofi – är common sense.
”Sunt förnuft”
På övervåningen i Vasaparken talades det inte mycket om sunt förnuft.
Vad skulle sånt prat ha tjänat till? Vi försökte inte definiera, ”bara” att
praktisera.
Under Segelbergs inflytande men mer historiskt orienterad
föreställde jag mig sunt förnuft som en form av besinning som drar
”oss” till sig. ”Vi” hade suddiga gränser men spände kring dig, mig, han
och hon. Andraperson la varken Segelberg eller vi märke till; du och ni
slank med nästan oavsiktligt: tonvikten var vid första- och tredjeperson
singularis eller pluralis. Förstaperson (i Descartes’ jag-anda eller i de
brittiska empiristernas vi-anda) fick stort utrymme, kanske under
illusionen att oss själva känner vi alldeles förträffligt.
Sunt förnuft, tänkte vi oss, var ett gemensamt arv. Det var ditt och
mitt, alltså inte något enkom för fint folk, ej heller reserverat för de
lärda. Inte heller var det något man marxistiskt måste ha keps,
blåkläder och träskor för att få del av. Vi tänkte knappast på detta
historiska, det fanns i ögonvrån. Begripligt nog sneglade vi
efterkrigsstudenter sällan bakåt. Mindre begripligt var att vi som på
högskolan fortfarande huvudsakligen var män sällan beaktade barn
(som vi alla en gång hade varit) eller kvinnor (den hälft av
mänskligheten som i övrigt så ofta upptog oss utanför filosofin).
Inte heller tänkte alla av oss kollektivistiskt. Göteborg hade kvar en
liberal tradition som lyfte fram individen. Förnuftig kan man vara på
egen hand. Men i ensamheten intalar man sig lätt ting som inte är så
värst kloka. Vi rättar gärna varandra och gör förmodligen så oftare än vi
drar varandra bakom ljuset. Sunt förnuft är väsentligt en kollektiv vara.
133
Inget säger att varan är endräktens. Mycket ofta arbetar den i tvist. Det
går att enas om att vara oenig utan att därmed förtiga stridspunkterna.
Om commonsense talades sällan. Det var ett sammelbegrepp som
oftare exemplifierades än definierades. Det präglade oss, kanske mer i
teorin än i praktiken men rätt ofta i praktiken; präglade oss i de samtal
som vid ’50-talets mitt var huvudsaklig undervisningsform i Göteborg
där Segelberg länge var ensam lärare i Teoretisk filosofi.
”Den gudomlige Ivar”
Ingemar Hedenius, den kroppsligt väldige mannen med den pipiga
rösten, var professor i Praktisk filosofi i Uppsala. Efter sin Tro och
vetande var han en av Sveriges dominerande intellektuella. Han kallade
gärna sin spensligare gleshåriga Teoretiska kollega i Göteborg för ”den
gudomlige Ivar”. Tonen var inte spydig; för honom hade vännen
filosofiska gåvor av hart när obegriplig karaktär.
Så obegripliga var inte gåvorna för oss som träffade honom oftare,
även om vi nybörjare såg honom underifrån; men skulle tanken går till
Sokrates vore det inte helt orimligt. Han föreläste inte (nå, det hände
men sällan, ovilligt och nervöst), och han följde inga läroböcker. Hans
igenvuxna radhus på Stenungsundsgatan rymde floror, biografier och
astronomi men ingen filosofi. Sokratiskt retade han in oss i filosofin
genom att påstå orimliga saker, styrka dem med befängda argument och
bemöta våra invändningar med förkrossande vardagligheter. Vi var
ursinniga men lockade. Snabbt lärde vi oss att aldrig som den atenska
lärjungaflocken bräka ”Ja, professorn”, ”Nej, professorn” och ”Så sant,
professorn”; det hade nästan ofelbart lett till utstötning. Så fick nog
inte en akademisk lärare göra ens på 1950-talet, men som Hedenius
brukade säga: mycket ska till innan snuten kommer och tar en.
Bästa sättet att rå på Segelberg var att översätta hans orimligheter till
alldagsspråk, göra detsamma med hans tokargument och sen mota
honom med vardagsexempel. Att få oss dithän var, förmodar jag, hans
avsikt. Den avslöjade han inte; han skrev oss inget på näsan. Att han
inte gjorde det var roligt. Och frustrerande.
Vi fick reda oss själva. Jag gjorde både lic- och gradualavhandling
under hans formella ledning men fick under de många åren inte en
timmes handledning av honom. Sån gav däremot Sören Halldén som
ren väntjänst; och under ett år som British Council Student i Oxford
fick jag en kvälls kommentarer av min tutor Paul Grice. Viktigast av
mina lärare utöver Segelberg var dock min jämårige göteborgske
134
studiekamrat Jan Uno Andersson, inte att förväxla med Uppsalas Jan
Sigvard Andersson; ”min” Janne var nog den största begåvningen i
1933s årgång av svenska filosofer men var ingen pennans man. Janne
var Praktisk filosof men hade även läst Teoretisk för Segelberg som,
bekände denne senare halvharmset, hade missat småstammarens
briljans.
Ivar – jo, när vi hade kommit upp på trebetygsstadiet la han bort
titlarna -- bläddrade vid något tillfälle i mitt manus men tog sig aldrig
igenom många sidor. Det var inte riktigt sårande, bara typiskt Ivar.
Lite smickrande var det också, ett tecken på tilltro; han kunde samla sig
till hemska genomgångar av (stycken av) alster av personer han var
intellektuell misstänksam mot.
I ett försök att motverka Russells ”formelförhäxade” filosofi
uppmuntrade han oss som ville gå vidare i ämnet att läsa någon som
tänkte innan han skrev. (Vem var månne denne icke-tänkande
skribent?) Av en av dessa tillfälligheter som livet är fyllt av fastnade jag
för G E Moore (1873 – 1958), troligen Philosophical Studies. Dess
uppsatser gav mersmak. Vad han skrev senare i livet blev alltmer
vardagsförnuftigt, en modernare uppföljning av skotten Thomas Reid
(1710 – 1796), Humes klipskare vedersakare.
G E Moore och Wittgenstein
För den sene Moore, det vill säga Moore efter ungdomsverket Principia
Ethica (1903), var det mest Teoretisk filosofi som gällde. Den yttrade sig
oftast i form av föreläsningar. Så småningom samlades dessa i
uppsatssamlingar. Hans tidigare rätt glansfulla prosa, prisad av Virginia
Woolf, blev tung, omständlig, vardaglig. Han blev inget litterärt nöje.
(”Den tråkmånsen!” kallade Håkan Törnebohm honom, själv knappast
en filosofisk muntergök.) Men han var eller strävade att vara alltigenom
begriplig. Hans ”What exactly do you mean?” med dess biton av
misstanke att alls något hade menats kom att förfölja oss som så
småningom lunkade i hans fotspår.
Fotspåren ledde efterhand Moores flock till Wittgensteins och
Wittgensteins flock till Moores. Österrikaren som var jude och hade
flyttat till England av intellektuella och politiska skäl var den yngre av
de två och skulle så småningom bli professor i Cambridge efter honom.
Temperamentsmässigt var han inte den som backade, och deras
filosofiska sammandrabbningar blev famösa. Fru Moore lär tillslut ha
135
uppmanat Wittgenstein att inte längre besöka maken som blev så
upphetsad av diskussionen att hon fruktade en hjärtattack;
Wittgenstein följde rådet men ansåg att tänkare av Moores rang anstod
det att dö argumenterande.
Göteborgare kunde följa fejderna i böcker och tidskrifter. För mina
vänners och min del betydde de att Wittgenstein inte längre främst var
författaren till Tractatus med dess för en latinist avskräckande formler;
nej, han var en deltagare i Moores vardagsfilosofi – vilket gav ny plats åt
de föregivet mystiska aforismerna om livet och döden och åt den
dubbeltydiga bilden i 5.5423. När Philosophische Untersuchungen
posthumt publicerades 1953 fanns svenska läsare som inte var alldeles
oförberedda. Vi läste därtill tyska, läroverkens första främmande språk,
och undgick fallgropar i den engelska översättningen. Vi kunde
samtidigt höra Ivars och Moores röster i vårt öra och konfunderas av de
olika budskapen. Vi funderade, samtalade, retade varandra och fick till
stånd en kanske göteborgsk sorts filosofi, efterhand uppblandad med
austinsk, gricesk och haresk talaktsteori.
G r ö n a v il l a n
Några få år efter det att Göteborgs högskola blivit Göteborgs
universitet flyttade Filosofi, Sociologi och (vill jag minnas) Kinesiska
först till Bengt Lidnersgatan och så Gröna villan, en bortåt hundraårig
byggnad vid Södra vägen en plats där Universeum nu ligger. Den som
fördelade lokalerna hade en någorlunda realistisk uppfattning om den
Teoretiska filosofins studentstorlek men underskattade Praktisk för att
inte tala om Sociologi; så det dröjde inte länge innan villan i praktiken
var Filosofi.
Det var ännu vänstertrafik, och Södra vägen strax utanför var
accelerationssträcka för långtradare på väg mot Oslo. Oväsendet var
stort och sättningarna i huset avsevärda; i mitt mycket lilla tjänsterum
på övervåningen (jag hade just blivit docent) rasade putset i taket, och i
studenternas läsrum på nedervåningen hände samma sak, dock med ett
mycket större sjok och lyckligtvis på småtimmarna. Vi trivdes ändå
förträffligt tills en råtta avled i trossbotten, förpestade huset och
påskyndade en under alla förhållanden oundviklig rivning; men det var
i denna kåk den göteborgska varianten av ”analytisk” filosofi
utvecklades.
136
Den var i början inte ”språklig”, mer en envis tro att folk som kläckte
djupsinnigheter dillade men försökte rädda sig med att häva att ”vi”
ändå begrep vad de menade. Gjorde ”vi” verkligen det? Var inte filosofi
främst en fråga om huruvida det som sas var sant? Där var en punkt
som Segelberg, Moore och för den delen Russell kunde enas om. Men
hos Moore liksom hos dennes halvlärjunge J L Austin (1911 – 1960)
fanns en särskild udd. Den gällde respekt för (olärt) sunt förnuft, inte
som hos Russell och t ex C D Broad respekt för vetenskap. Moores udd
var inte ny. Men så lite i filosofins historia är nytt, och så lite av det
gamla är allmänt beaktat.
Respekt för sunt förnuft! Respekt för Augustinus’ bedyrande att två
plus två är fyra om så hela världen snarkar! Respekt för den Segelberg
som sa, översatt till tvillingexemplet, att Eva inte var Irma och Irma
inte Eva! Respekt för vanligt bondförnuft och respekt för Moore!
Det var för vardagligheter som Jannes och min Språk och påverkan, en
storsäljare utan akademiska anspråk men en påminnelse om att filosofi
inte alltid är verkningslös. Sen knackade fransk existentialism och
fransk litterär ångest på dörren utan att välkomnas och efterföljdes
inom kort av amerikanskt inspirerad pragmatism. I pausen tar denna
essä farväl med några polemiska ord.
Tiderna igenom har bondförnuft ofta varit för simpelt för filosofins
finrum (”the silly things that silly people say”, fnyste den fattige men
högadlige Russell). Högdraget kunde det vara i vindstrapperummet i
högskolan men, hoppas jag, sällan i Gröna villan, åtminstone inte
aristokratiskt högdraget. Göteborg var ännu en arbetar- och sjöstad, och
vi studenter var ofta första generationens akademiker som menade att
fint folk snusade ur gyllne dosor men snusade strunt. Att vi så tyckte
var knappast Segelberg emot. Han välsignade inte Moore-svärmeri,
Wittgenstein-svärmeri eller någon form av svärmeri; en filosof skulle
framom allt vara nykter. I nykterhet ingick och ingår att aldrig förlita
sig på Stora Tänkare. Ta miste är mänskligt. Även Stora Tänkare är
människor; alltså… Tänk själv! Det går inte alltid bra, men då kan du
åtminstone inte skylla ifrån dig!
Att få den insikten inskärpt är fortfarande värt en sväng genom
Vasaparken. Att föra Gröna villans senare tradition vidare är något
Anders synes mig sköta utan att behöva uppmanas till det. Min
sympati, respekt och tacksamhet!
137