Lennart Hedwall, Tondiktaren Carl Jonas Love Almqvist. En
Samlaren Tidskrift för forskning om svensk och annan nordisk litteratur Årgång 135 2014 I distribution: Swedish Science Press Svenska Litteratursällskapet REDAKTIONSKOMMITTÉ: Berkeley: Linda Rugg Göteborg: Lisbeth Larsson Köpenhamn: Johnny Kondrup Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius München: Annegret Heitmann Oslo: Elisabeth Oxfeldt Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Tartu: Daniel Sävborg Uppsala: Torsten Pettersson, Johan Svedjedal Zürich: Klaus Müller-Wille Åbo: Claes Ahlund Redaktörer: Jon Viklund (uppsatser) och Andreas Hedberg (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin Utgiven med stöd av Svenska Akademien och Vetenskapsrådet Bidrag till Samlaren insändes digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till info@svelitt.se. Konsultera skribentinstruktionerna på sällskapets hemsida innan du skickar in. Sista inlämningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 15 juni 2015 och för recensioner 1 september 2015. Samlaren publiceras även digitalt, varför den som sänder in material till Samlaren därmed anses medge digital publicering. Den digitala utgåvan nås på: http://www.svelitt.se/ samlaren/index.html. Sällskapet avser att kontinuerligt tillgängliggöra även äldre årgångar av tidskriften. Uppsatsförfattarna erhåller digitalt underlag för särtryck i form av en pdf-fil. Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfogande som bedömare av inkomna manuskript. Svenska Litteratursällskapet PG: 5367–8. Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.svelitt.se. isbn 978–91–87666–34–6 issn 0348–6133 Printed in Sweden by Elanders Gotab, Stockholm 2015 306 · Övriga recensioner empiriska materialet. Det är ingen lätt uppgift, att utröna hur litteraturkritikernas image skapades genom namnet. Arping styrka är en skarp förmåga att göra nya läsningar av ett gammalt material. Hon ställer frågor som ofta vänder på perspektiven och inbjuder till fortsatt forskning. Gunnel Furuland Lennart Hedwall, Tondiktaren Carl Jonas Love Almqvist. En musikalisk biografi. (Almqviststudier, 6). Gidlunds förlag. Hedemora 2014. Aktuella monografier som täcker klassiska svenska författarskap i deras helhet är sällsynta, exempelvis saknas en sådan studie över Carl Michael Bellmans författarskap. Undantagen är två: August Strindberg och Carl Jonas Love Almqvist. Båda är motsägelsefulla och har såväl som personer som i egenskap av diktare skapat kontroverser inom forskningen, vilket genererat strida strömmar av levnadsteckningar. Om ordet ”introuvabel” använts om annat än böcker skulle det ha varit ett passande attribut för Almqvist. Den senast utkomna Almqvistmonografin, Lennart Hedwalls Tondiktaren Carl Jonas Love Almqvist. En musikalisk biografi, en parallell till hans 2001 utgivna Tonsättaren Erik Gustaf Geijer. En musikalisk biografi, renodlar, som titeln säger, i huvudsak den musikaliska aspekten på 774 sidor. Dessutom bifogas två CD-skivor; författaren spelar Almqvists Fria fantasier för pianoforte på hammarklaver på den ena och låter sångare skapa vokala tolkningar av Songes och andra sånger ur Törnrosens Bok på den andra. Medan Geijers kompetens som kompositör är allmänt erkänd är Almqvists omstridd. Han saknade konventionell musikalisk skolning och förhöll sig fritt till former och regler, varför Hedwall föredragit beteckningen ”tondiktaren” i stället för ”tonsättaren”. Hedwalls redovisning av äldre forskares misstag, kanske främst alla felen i 1920-talets utgåva av Samlade Skrifter, där den musikaliskt sakkunnige förblivit anonym (428), övertygar oss om att dagens litteraturhistoriker har mycket att lära av denne högt kvalificerade pianist, musik- och litteraturforskare, tonsättare och dirigent. Det måste dock framhållas att Hedwalls detaljerade musikaliska beskrivningar i bokens fjärde och femte kapitel kräver en grundlig musikteoretisk kompetens och kanske helst praktisk utövning av musik för att bli fullt tillgängliga. Hedwalls bok består av sex kapitel föregångna av en prolog och en kort men faktafylld genomgång av primärkällorna, varav en, nämligen en handskrift av Gustaf Hazelius, tycks ha förkommit. Först ger Hedwall en levnadsöversikt med tonvikt på Almqvists litterära och musikaliska verksamhet och sedan följer ett kapitel om musiken i Jaktslottskretsen. Tredje kapitlet ritar konturerna till en almqvistsk musikestetik, medan fjärde och femte kapitlen utgörs av detaljerade beskrivningar av vokalkompositionerna respektive pianofantasierna, dikt för dikt, musikstycke för musikstycke. I ett avslutande sjätte kapitel reflekterar Hedwall över Almqvists verk i ett vidare sammanhang. Den 184 sidor långa levnadsöversikten sägs bygga på Romberg, Olsson och Svedjedal. Kapitlet skulle ha behövt en förlagsredaktör som hjälpt till med renodling av syften. För det första vill Hedwall ge en introduktion till sitt eget ämne, för det andra vill han teckna en kronologisk översikt över Almqvists liv, för det tredje vill han med emfas och energi rätta tidigare forskares fel; det måste dock framhållas att vissa forskare, exempelvis Lennart Breitholtz, även lovordas för skarpsinne. Hedwall är korrekt, men aldrig ogin. Men om Värmlandsprojektet, Manhemsförbundet och den olyckliga episoden då Gustaf Hazelius och Stina Hohlfeldt dränkte sig i Edsviken kan vi ju läsa på andra håll och vad har reflexionerna över Almqvist äktenskap i sammanhanget att göra (83 f.)? Kanske behöver det påpekas att Kurt Aspelin läst Malla Silfverstolpes memoarer slarvigt (96) och sakfelen och ofullständigheterna hos Svedjedal (19, 90, 118, 155, 180 f.) behöver påpekas innan de sprids vidare i forskningen, men kunde inte de längre resonemangen lagts ner i notapparaten? Mer överskådligt hade det blivit om diskussionen kring utgivningen av Songes hade sparats till fjärde kapitlet där dikterna behandlas. Men den som har tid och energi finner mycket av värde även i första kapitlet, exempelvis översikter över operarepertoaren, genomgång av tidens tillgängliga musikteoretiska handböcker, synpunkter på Sigfrid Almquists uppsats om fugabegeppet, diskussion av Rousseaus betydelse, en detaljerad redogörelse över Almqvists förhållande till Adolf Fredrik Lindblad (88 f.), Atterboms tidiga uttalanden om Almqvists kompositioner (110) etcetera. Almqvists brev och artiklar jämte andra väsentliga källor citeras utförligt, vad gäller Malla Silfverstolpes Memoarer alltför utförligt. Citaten kan ibland bli flersidiga, men de har läsvärde i egen kraft, exempelvis Almqvists självbekännelse, där han hävdar Övriga recensioner · 307 att han ”kan ingenting rigtigt” och i detta avseende jämför sig med Rousseau och Thorild (124). Vi får heller inte glömma kuriosavärdet hos vissa uppgifter, till exempel att Almqvist enligt dottern Maria ägde två pianon, tillverkade av de välrenommerade instrumentmakarna Hulting och Bothe, varav han spelade i dur på det ena, i moll på det andra. Almqvist hade bevisligen unga beundrare, även för sin musiks skull. De fanns i kretsen kring Wendela Hebbe och hjälpte honom med det tekniska förfarandet vid komponerandet och bevisligen har de ibland gjort rättelser innan noterna gått i tryck. Hur han förmådde yngre tonsättare till något sådant är vanskligt att förklara – men man önskar att Hedwall gjort ett försök. 110 sidor ägnas musiken i Jaktslottskretsen. Kapitel två inleds med tankar om allkonstverket. Hedwall inskränker sig här inte till musiken utan beskriver generöst skildringar av målningar och färger, exempelvis i Hermitaget och Hinden, och diskuterar Almqvist som tecknare. Citat från bland andra Friedrich Schlegel och Schelling ger en rik kontext. Snart sagt alla texter som behandlar musik hos Almqvist skymtar förbi i översikten, såsom tanken att musiken kan spegla människors inre i Drottningens juvelsmycke, Ormesindascenen i Ramido Marinesco och tablåfiktionen i Songes. De fiktiva personernas ganska omfattande musicering dominerar dock kapitlet. Även här diskuteras tidigare forskning, exempelvis Ulla-Britta Lagerroths diskussion av tablåer. Genomgående i boken bereds god plats för 1800-talets musikaliska auktoriteter – Abraham Mankell är ett bland många exempel. Ofta är Hedwall probleminriktad även i detta kapitel. Kände Almqvist till Herder eller inte? Reflexioner om drömmen i Mythopoiesis visar att Hedwall på intet sätt velat binda sig enbart vid diktarens toner. Till bokens ärende kommer vi i tredje kapitlet (52 sidor). Viktiga källor till Almqvists musikestetik är ett brev till Vendela Hebbe 17.6.1843 och en självrecension i Aftonbladet 4.9.1847. Almqvist bygger i ovanligt hög grad på inspiration och hyser en direkt skepsis mot hävdvunna regler; han undviker exempelvis fuga- och sonatformen. Hans musik är en konstlös ”instinktiv musik” byggd på ”känsla för tonernas oändliga skönhet och hänförande behag” (317); han hänvisar till folkvisor och folkdanser. Almqvists musik bygger i hög grad på improvisation. Hedwall associerar till Herders naturpoesibegrepp och citerar August Wilhelm Schlegel som i Shaftesbury- och Youngtraditionen hävdat att den ”organiska formen växer fritt ur geniets inre” (316). Den musikanmälare i samtiden som haft bäst känsla för Almqvists musik är den yngre vännen Wilhelm Bauck (1808–77); långt senare, 1874 och 1876, kom Bauck att skriva två insiktsfulla artiklar om ämnet. Av källorna framgår att diktaren visat envishet när Bauck, på enligt Hedwall saklig grund, sökt diskutera dennes musikaliska ”naturalism”. Som skald jämför Bauck Almqvist med Beethoven vad gäller kraften att ”dana kolossala bilder” (325), men som kompositör sägs Almqvist gå sin egen väg. En annan viktig text är ”Om Musikens framtid” som ingår i Om Poesi i Sak och publicerades i december 1839 och trycktes om i Monografi 1845. Simon Parmet och Victor Ljungdorff – den senare ser Almqvist som en E.T.A. Hoffmanns eftersägare – är några av de få som sökt granska den närmare. Hedwall betraktar med rätta Almqvists yttrande ”Konsten är det enda fullt uppriktiga” som en viktig sentens och han citerar även de formuleringar som kan knytas till den Schillerska tanken om konsten som en lek. Ytterligare en huvudtes är att melodin är själva ”saken”. Almqvist tycks här betrakta det hantverkstekniska i kompositionskonsten som ”ett utanverk som kan inläras” (333) och det melodiska infallet som en Guds gåva. Formen skall tjäna till att kvarhålla den första ingivelsen i dess egenart. Rösten beskrivs som människans naturinstrument och först senare kommer klaviaturen. Instrumentiken, som visserligen fordrar sitt eget geni, får inte förväxlas med musikens ande. Bach åberopas och värderas högt av Almqvist, Auber och Meyerbeer däremot lågt. Hedwall framhåller att någon allmän musikhistorisk framställning ännu inte fanns på svenska när Almqvist skrev sina artiklar. Först 1864 utkom Abraham Mankells Musikens historia och Leonard Höijers musik-lexikon. Som kompositör undviker således Almqvist harmoniska och satstekniska komplikationer och låter melodin bli det bärande elementet; i Songes används ren kanonteknik. Märkligt nog, menar Hedwall, reflekterar dock Almqvist aldrig över melodin som bärare av text, utan uppehåller sig blott vid melodin i instrumentalmusiken. Enligt Hedwall har Almqvists tankar om melodins primat delats av många av hans samtida, bland andra Mankell. Denne skattade Geijer högt men uppskattade trots frändskapen i åsikter icke Almqvist, vars pianofantasiers ”befängdhet” (351) han kritiserade. Mankell förnekar för övrigt, precis som 1700-talets musikkännare, att musiken skulle 308 · Övriga recensioner kunna ha ett innehåll. Hedwall hävdar även att musikdiskussionerna i Rousseaus Julie ou la nouvelle Héloïse kan ha spelat en roll för Almqvists musiksyn. Ytterligare en viktig text är, slutligen, den föga kända ”I afseende på Konsterna”. Här ställer Almqvist upp tio punkter och gör en distinktion mellan begreppen ”konst” och ”vetenskap”. Ingen av de tre faktorerna konst, religion och vetenskap kan undvara varandra. Det Sköna är grunden varur det Sanna och det Goda utgår (observera avvikelsen från Platon som sätter det Godas idé högst). I det äkta konstverket tycks religion och filosofi sammanleva. Det märkliga förhållandet råder alltså att, samtidigt som Almqvists litterära kompositioner är ytterst raffinerade, hans musikstycken kan föra tankarna till Richard Furumos enkla flöjtspel i Jagtslottet. I Biographiskt Lexikon (1835) skriver diktaren: ”Jag kan säga, så besynnerligt det må låta, att det är det musikaliska sinnet, som i hemlighet dominerat mig ända ifrån barndomen, i alla afseenden: utan att sjelf spela något instrument är det likväl ett slags inre musik, som arbetat sig fram såväl i mina lefnadsomständigheter som i mina skrifter” (365). Hedwall reflekterar inte vidare över förhållandet att vissa av Almqvists litterära kompositioner till stora delar består av formella konstruktioner av det slag han avvisar som kompositör. Försöken att komma åt ”saken” eller som Nuna i Murnis tala med blickar, utan ord, utgör ju blott ena polen i det litterära verket. Man skulle även kunna reflektera vidare över det faktum att flera av de melodiska kompositionerna är inflätade i det komplicerade berättarnätverket i Törnrosens Bok. Härvidlag får Hedwalls bok balansvågen att ge ett nytt och annat utslag. Närmare 190 sidor (fjärde kapitlet) ägnas Almqvists vokalkompositioner – i huvudsak utgörs dessa av ett antal sångstycken i första bandet av Törnrosens Bok, Imperialoktavupplagan, samt Songesdikterna i dess andra band. Hedwall inleder med en analys av ”Tintomaras sång” ur Drottningens Juvelsmycke (Törnrosens bok, Duodesupplagan, 1834), som här får tjäna som exempel vad gäller dispositionen. Först söker Hedwall tolka sången med dess ”naturlyriska inslag” och ”folkviseton”, sedan anger han de av tidigare forskning (Schück m.fl.) utpekade förebilderna Mignon (Goethe), Fenella (Scott) och Esmeralda (Hugo), varefter Almqvists egen syn på Tintomara refereras. Därefter återges ett uppslag som en yngre forskare (Mälhammar) framkastat, nämligen att Almqvist skulle vara inspirerad av Mozarts byxroll Cherubin och kompletterar med pagen Oscar i Aubers Gustave III ou Le balle masqué. Efter detta beskrivs melodin takt för takt sedan dess tonart (d-moll) angivits. Så följer en beskrivning av Wilhelm Baucks sättning i emoll och den i Nordiska Museets arkiv bevarade utskriften av denna. Frågan ställs om Almqvist kan ha godkänt Baucks förändringar. Till sist får läsaren några detaljer om en sentida sättning (Mellnäs/ Uggla) och information om att Werle inte använt sången i sin egen opera Tintomara. Samtliga cirka sextio avsnitt följer detta mönster, vilket gör monografin till en utmärkt uppslagsbok för var och en som vill informera sig om enskilda vokalkompositioner. Ofta är originaltrycket avfotograferat. Utredningarna av de skilda manuskripten, exempelvis till ”Månsången”, är föredömliga. Vad gäller den musikaliska beskrivningen vill jag särskilt framhålla den exakta analysen av ”Loys” (455). Almqvists Songes var ämnet för Arne Bergstrands (1920–89) 1953 publicerade doktorsavhandling. I Hedwalls utförliga genomgång är Bergstrand den viktigaste återkommande diskussionspartnern och han nämns med tacksamhet i bokens prolog. Båda forskarna är överens om att tonsättaren Leonard Höijer (1815–84) spelade en avgörande roll som Almqvists musikaliske rådgivare. Skillnaden är att Hedwall menar att råden främst rör pianostyckena, medan Bergstrand menar att Höijer mest sysslat med Almqvists vokala verk. Hedwall accepterar i allmänhet Bergstrands ymniga hänvisningar till förlagor, exempelvis Matthew Gregory Lewis The Monk (Songe XIII ”Ragnhild”), till den heliga Theodora (Songe IX ”Theodora”) eller till Tusen och en natt. Då och då utbrister dock Hedwall i utförlig polemik, exempelvis angående Songe XXXV ”Leonoras Afsked”. Bergstrand har sökt göra gällande att namnet hämtats från Beethovens Fidelio, vilket Hedwall finner spekulativt och i ställer framhåller Bürgers ”Lenore”. Hedwall uppehåller sig några gånger vid Torsten Bohlins syn på Almqvists gudsuppfattning. Diktaren förmår inte hålla fast vid tanken på ”Guds upphöjdhet och majestät” (389); det gudomliga uttrycks mestadels i estetiska kategorier, vilket strider mot en mer sträng lutherdom. Men Bohlins höga värdering av Almqvist som poet framhävs också. Eva Wennerström missar den musikaliska rytmens betydelse, menar Hedwall, men läsaren må invända att rytmanalys ju knappast var hennes syfte (413). Vid ett tillfälle, när det rör polemik mot Kris- Övriga recensioner · 309 tian Wåhlins försök att skilja mellan sångvers och talvers, finner jag dessvärre polemiken osaklig (413 ff.). Hedwall driver resonemanget till en extrem för att sedan kritisera det. Någon gång kan han tyckas betona andras fel med alltför stort eftertryck: Axel Helmer gör ”en ganska pinsam förväxling” (350; min kursivering). I stort är dock Hedwalls polemik välgrundad även i detta kapitel och han gör sina föregångare, särskilt Henry Olsson och Olle Holmberg, full rättvisa. Han är mån om att betona att redan Bauck relaterat Songe I ”Den lyssnande Maria” till Murillos Conceptio immaculata. Han bemödar sig även om att inse vikten av yngre forskares, såsom Jon Viklunds och Gunilla Hermanssons, bidrag. Han refererar tolkningsdebatt utförligt, exempelvis av Songe XV ”Hjertats Blomma”. Hedwalls frågor är många och varierade. Har ”Björninnan” samband med Atterboms ”Ungmön i lunden”? Har ”Fader, o säg mig” ändrats inför trycket efter samtal med Adolf Fredrik Lindblad? Är Melia och Songe III ”Martyrerne” inspirerade av martyrframställningar i ett verk av August Neander? I samband med Almqvists (enligt många forskare bristfälliga) förmåga att skriva vers sker en diskussion om Almqvists förhållande till Thorild. Hedwall går långt fram i tiden; han reflekterar exempelvis över Lille Bror Söderlundhs arrangemang av ”Björninnan”. Hedwall har dock, på gott och ont, tagit intryck av sitt forskningsobjekt vad gäller litterär framställningsform. Hans digressioner är många, till exempel om det sublima i kapitel tre, eller om vänskapen med Charlotte Hazelius Södermark, skicklig pianist, kunnig harpspelerska och olyckligt gift, i samband med ”Månsången” i kapitel fyra. Hedwall anför även negativa synpunkter på Almqvists musik. ”Månsången” är knappast lättsjungen, hävdar han. Almqvists harmoniföring i ”De två chorerna” kritiseras i en jämförelse med Beethovens. En återkommande svårighet är bedömningen av oväntade avvikelser från normer och skenbara oegentligheter i trycket. Beror eventuella tryckfel på Almqvists okunskap eller på bristande korrekturläsning? Har han gjort fel eller har han velat avvika? Forskningen har haft problem med att relatera Almqvists pianofantasier till samtida verk, framhävs i femte kapitlet (140 sidor). Alf Nyman nämner Mozart. Hedwall finner inga samband med Adolf Fredrik Lindblad eller August Söderman, däremot med konstnären Uno Troilis kompositioner. Jämförelser med Haydn och Schubert tycks mestadels vara illustrativa. Hur har man då sett på Almqvists musik? I sjätte och sista kapitlet (20 sidor) ger Hedwall en översikt. Zacharias Topelius uppskattade musiken, Albert Lysander ägnade den ett kapitel i sin Almqvistmonografi och associerar till Rousseauyttranden i Bekännelser och Verner von Heidenstam, som inspirerades av Songes, skriver: ”Med torrt öga skall du i enrum icke kunna höra dessa sånger” (703). Hedwall hävdar, efter sin grundliga genomgång av musikstyckena, att det ligger närmare till hans att uppfatta Almqvists klaverfantasier som berättelser än som självständiga musikstycken, men också att de ”äger en direkthet som inte förlorat sin fräschör” (711). Må vara att Almqvist aldrig i skrift reflekterat över förhållandet mellan ord och musik i de vokala kompositionerna. I denna monografi sker detta stundom i detalj i de enskilda kapitlen, men man önskar att Hedwall senare, såsom en av vårt lands främsta experter på området, återkommer till en mer allmän teoretisk diskussion av fenomenet. Hedwall är en utpräglad empiriker, en energisk sådan. För att ta del av spekulativa och vittsyftande teorier om det interartiella eller intermediala i romantikens texter får man gå till andra verk. Hedwalls monografi kommer med all säkerhet att länge finnas kvar bland standardverken. Det är till Hedwall framtida forskare kommer att gå när de vill behandla ämnet Almqvist och musiken. Boken har även gjort det omöjligt för framtida forskning att skriva nedsättande om Carl Jonas Love Almqvists musikaliska verk. Kompositionerna har sina brister, precis som Hedwall framhåller, men besitter trots detta en sällsam klang och kraft – i synnerhet när de kombineras med Almqvists gåtfulla ord. Roland Lysell Gérard Gengembre, Balzac. Le forçat des lettres. Editions-Perrin. Paris 2013. I upptakten till H.C. Andersens Nattergalen, som ju är en litteraturhistorisk allegori, formuleras en maning som eftervärlden inte försummat att hörsamma: ”Det er nu mange Aar siden, men just derfor er det værd at høre Historien, før man glemmer den!” Nog har historierna om kända författares liv och verk berättats åtskilliga gånger, särskilt när stoffet erbjuder pikanterier och dramatiska vändpunkter. Så är fallet exempelvis med Goethe,
© Copyright 2024