1. No category

2 | 2015 | ÅRGÅNG 24
Obefogad oro för
VM:s konstgräs
Myten om de
aktiva svenskarna
Rapport: Dyrare
idrott för unga
INNEHÅLL nr 2/2015
3
Ledare Per Nilsson
4
Kort om idrottsforskning
8
Obefogad rädsla för VM:s konstgräs
Karolina Kristenson
12 Fokus på rehab när hälsenan brister
Annelie Brorsson och Karin Grävare Silbernagel
16 Stora brister i tränares kompetensutveckling
Marie Hedberg
20 Dyrare idrott för barn och ungdomar
Johan Pihlblad
22 Kommersiell idrott ger föräldrar huvudbry
Stefan Wagnsson och Christian Augustsson
26 Medlemmarnas arbete oumbärligt för föreningar
Karin Robertsson och Johan Hvenmark
30 Svenskar rör sig för lite
Elin Ekblom Bak, Mats Börjesson m.fl.
32 Intervju: Ett recept för rörelse
Johan Pihlblad
38 Stor potential i gymträning för äldre
Åsa Tugetam och Jesper Andreasson
Ansvarig utgivare
Per Nilsson
Chefredaktör
Christine Dartsch
christine.dartsch@gih.se
Redaktör
Johan Pihlblad
johan.pihlblad@gih.se
Adress
Centrum för idrottsforskning
Box 5626
114 86 Stockholm
Tel 08-120 537 00
Hemsida
www.centrumforidrottsforskning.se
CIF på twitter
@CIFofficial
Prenumerationspris
Helår med fyra nummer kostar 200 kr.
Beställs på hemsidan. Pg-konto 957849-3.
Prenumerationsärenden
Marie Broholmer
08-120 537 62
marie.broholmer@gih.se
Grafisk form och produktion
Tomas Transten
Grafiska Huset AB
Tel. 08-10 30 25
tomas@grafiskahuset.se
Tryckeri
TMG Tabergs
ISSN-nr 1103-4629
Utgivningsplan 2015
Nr 1 – mars
Nr 2 – juni
Nr 3 – september
Nr 4 – december
Debatt
Debattartiklar skickas till:
johan.pihlblad@gih.se
2 | 2015 | ÅRGÅNG 24
Obefogad oro för
VM:s konstgräs
Myten om de
aktiva svenskarna
Rapport: Dyrare
idrott för unga
Konstgräsplan i Toronto, Kanada.
Foto: Carl Sandin, Bildbyrån
2 svensk idrottsforskning 2/2015
Ledare
Det sittande folket
VM p å k o n s t g r ä s . För bara ett par år sedan vore
det en omöjlig tanke. Och inom internationell
herrfotboll är det fortfarande så, trots allt bättre
konstplaner.
Inför VM har spelare från olika länder har riktat
hård kritik mot arrangörerna Fifa och det kanadensiska fotbollsförbundet, men utan framgång. Längst
fram i protestledet gick den amerikanska anfallsstjärnan Abby Wambach, men även Sveriges dito Lotta
Schelin har varit öppet kritisk.
Ett bärande argument är rädslan för skador. Så hur
ser det då ut, ger konstgräset fler skador? Karolina
Kristenson disputerade nyligen i ämnet vid Linköpings universitet. Till det här VM-aktuella numret bad vi henne därför berätta om
vad forskningen hittills har kommit fram till. En samlad bild ger lugnande besked,
men än är inte konstgräsets alla mysterier lösta.
När CIF:s rapport om hur väl idrotten når olika grupper i samhället kom i maj
väckte den stor uppmärksamhet. Den visar att utbildningsnivå, bostadsort och
plånbokens tjocklek har stor betydelse för hur vi idrottar i Sverige. En slutsats är att
barn och ungdomar som bor i små och socioekonomiskt svaga kommuner i glesbygd föreningsidrottar betydlig mycket mindre än jämnåriga som bor i mer välbärgade områden i närheten av våra större städer. En annan slutsats är att idrott har
blivit dyrare, inte minst i storstäderna.
Det här numret rymmer flera artiklar om den dyrare idrotten, där forskarna
bakom CIF:s delrapport Idrottens pris presenterar resultat kring orsakerna.
Socioekonomi påverkar också aktivitetsnivån hos svenska folket i stort. Men
forskning pekar mot att vi nästan alla rör oss för lite, mindre än vad vi själva tror.
Och framför allt – vi sitter alldeles för mycket stilla. Läs om färska resultat från den
stora SCAPIS-studien som undersöker svenskarnas hälsa.
I samband med det bjuder vi även på en stor intervju där Mats Börjesson och
Lena Kallings vid Gymnastik- och idrottshögskolan resonerar om svenskarnas
rörelsevanor. Och om fysisk aktivitet på recept (FaR) som en metod för bättre hälsa
och lägre sjukvårdskostnader.
Trevlig läsning!
Per Nilsson
Ordförande
Centrum för idrottsforskning
2/2015 svensk idrottsforskning 3
Kort om idrottsforskning
Varje år produceras mängder av spännande idrottsforskning i Sverige. Att
kortfattat sprida de viktigaste fynden från forskarna är en uppgift som både
Idrott&Kunskap och Svensk Idrottsforskning lägger stor vikt vid. Därför har vi
ett samarbete där syftet är att uppmärksamma aktuell svensk – och ibland
även internationell – idrottsforskning.
Hur farlig är elithockeyn?
Det finns faktiskt saker inom ishockeyn som var bättre förr. En unik studie från Luleå tekniska universitet
visar att antalet hjärnskakningar var betydligt färre i mitten av 1980-talet jämfört med i dag.
– Resultaten är tydliga.
Det har under den här tids­
perioden skett en dramatisk
ökning av antalet hjärn­
skakningar inom svensk
elithockey. De två första
undersökningsåren registre­
rades inga hjärnskakningar
överhuvudtaget. I dag är den
siffran 140 per 1 000 spelade
matcher, säger Mascha Pauel­
sen som i sin avhandling har
bedrivit forskning utifrån 29
års registreringar av hjärn­
skakningar i ett svenskt elit­
serielag. En dokumentation
som samlats in av Yelverton
Tegner, Sveriges ledande
expert på området.
våld mot huvudet.
– En hjärnskakning kan
även uppstå vid exempelvis
tacklingar axel mot axel. Det
som händer är att hjärnan inne
i skallen både accelererar och
decce­
Resultat från avhand­
lingen visar bland annat att
antalet hjärnskakningar har
en koppling till spelarnas
position ute på isen. Forwards
är mer utsatta än backar och
målvakter. Merparten av ska­
dorna inträffar ute på öppen
is. Ofta till följd av tacklingar
mellan två spelare där den
”blinda sidan” är den kritiska.
Men, för att en hjärnskakning
ska inträffa behöver det inte
nödvändigtvis ha skett något
Ger inte
tillräckligt
skydd mot
hjärnskakning.
4 svensk idrottsforskning 2/2015
lererar. Den kan
både snurra därinne och åka
fram och tillbaka, så kallad
whiplash. Vid whiplash så
blir det i regel mer skador på
hjärnbarken och balans samt
närminne påverkas negativt.
– När hjärnan snurrar
omkring inne i skallbenet så
verkar det som att skadorna
ofta sitter djupare. Sympto­
men brukar vara rätt diffusa
och patienten kan exempelvis
känna trötthet och nedsatt
humör.
Verkligt allvarliga pro­
blem kan uppstå om spela­
ren återgår för tidigt till
träning – men framför
allt till match. Då ökar
risken att drabbas av
en ny hjärnskakning
eftersom det då räcker
med en mindre smäll.
– Tyvärr kan inte dagens
hjälmar förebygga en
hjärnskakning. Det dom
kan göra är att förhindra
skallfrakturer – förutsatt att
de sitter på ordentligt. Men
eftersom hjärnan rör sig inne
i skallen så skulle det i prak­
tiken behövas någon form av
airbag för att dämpa de krafter
som uppstår i samband med
en hjärnskakning. Men det
där arbetet är mer en ingen­
jörsfråga att ta tag i.
Vilka generella slut­
satser kan då dras utifrån ett
material som kommer från
dokumentation av ett speci-
Mascha Pauelsen, forskningsassistent på Institutionen för hälsovetenskap vid Luleå tekniska
universitet.
Yelverton Tegner, professor i
Hälsovetenskap vid Luleå tekninska universitet och lagläkare för
SHL-laget Luleå hockey.
Kort om idrottsforskning
Verkligt allvarliga problem kan uppstå om spelaren återgår för tidigt till träning – men framför allt till match. Då
ökar risken att drabbas av en ny hjärnskakning eftersom
det då räcker med en mindre smäll.
Linköpings Oscar Sundh har ont efter en tackling under match mellan
Södertälje och Linköping 2014.
fikt elitserielag som följts
under nästan tre decennier?
Mascha Pauelsen ser inget
som tyder på att det aktuella
laget skulle skilja sig åt från
andra lag i det här samman­
hanget. Hon tror att resultaten
sannolikt även kan översättas
till att även gälla proffslag runt
om i Europa. Däremot är det
kanske mer tveksamt om de
även kan anses gälla för NHL.
Men vad är det då som
ligger bakom att antalet hjärn­
skakningar ökat så mycket
under den här tidsperioden?
Det är, konstaterar Mascha
Pauelsen, den stora frågan som
forskarna i dag inte kan svara
på. Att frågan med jämna
mellanrum uppmärksammas
stort i media och att regelbrot­
tet ”Checking to the head”
sedan länge finns inskrivet i
domarböckerna har uppen­
barligen inte hjälpt. Kanske,
funderar hon, handlar det om
att spelet har blivit snabbare,
hårdare och dessutom präg­
lat av en annan attityd? Men
den frågan återstår ännu att
besvara vetenskapligt.
– Nu har vi kartlagt 29
säsonger på högsta nivå i Sve­
rige. Det viktiga nu blir att gå
vidare med frågan v a r f ö r
det har blivit så här – och vad
man kan göra åt det? När den
första frågan är besvarad kan
man gå vidare och titta på den
andra, säger Mascha Pauelsen.
Exempel på ishockeyspelare som drabbats av
allvarliga hjärnskakningar
Patrik Andersson, Mora: tvingades sluta spela
ishockey 24 år gammal.
Freddy Meyer, Modo: drabbats av allvarliga
hjärnskakningar i både NHL och Elitserien.
Matildah Andersson, Linköping: tvingades
sluta spela ishockey 21 år gammal.
Daniel Fernholm, DIF: kan tvingas sluta efter
en armbågs­tackling i årets slutspel.
Cam Abbott, Luleå: var 2010 borta en längre
tid efter hjärnskakning.
Sanny Lindström, Färjestad: valde att sluta
efter en kraftig hjärnskakning mot finska
Jokerit 2012.
2/2015 svensk idrottsforskning 5
Kort om idrottsforskning
Ny avhandling i idrottspsykologi:
Stress ökar skaderisken
När allvarliga idrottsskador inträffar letar vi ofta efter de medicinska och fysiologiska förklaringarna. Men
många gånger finns det även psykologiska orsaker. Det visar Andreas Ivarsson i en ny avhandling från
Högskolan i Halmstad.
– En summering av resul­
taten är att stress verkar ha en
stark koppling till alla typer
av akuta skador. Det handlar
här om en upplevd stress som
både kan finnas i idrottslivet
och i det privata livet. Stres­
sen kan också bottna i att man
tränat mycket och inte hunnit
återhämta sig tillräckligt. Det
är också en typ av stress, säger
Andreas Ivarsson.
Totalt besvarade 18 kvinn­
liga fotbollsspelare som drab­
bats av en korsbandsskada
under säsongen 2011/2012
på en enkät om hur de hade
upplevt tiden före skadan.
Spelarna identifierade där
själva tillstånd som trötthet,
livsstress och oro som risk­
faktorer för att drabbas av en
korsbandsskada.
I en ytterligare delstudie –
en fallstudie på en före detta
manlig elitspelare i handboll
som drabbats av en allvarlig
idrottsskada – kunde Andreas
Ivarsson identifiera fyra dis­
tinkta faser utifrån berättel­
sen. Där återfinns dels tiden
innan skadan inträffat och
där den intervjuade betonat
vikten av en balans mellan
belastning och återhämtning.
Därpå följer den första reak­
tionen direkt efter att skadan
inträffat. En traumatisk och
ovan situation där den aktive
ju faktiskt också blir av med
sitt arbete. I fas tre söker den
6 svensk idrottsforskning 2/2015
skadade hjälp med att gå
vidare för att en dag komma
tillbaka. Här upprättas kon­
kreta träningsprogram. Den
fjärde och avslutande fasen
handlar om hur idrottaren
motiverar sig för att fortsätta
den mödosamma rehabilite­
ringen och hur han hanterar
alla de upp- och nedgångar
som följer med den.
För att motverka allvar­
ligare idrottsskador finns i dag
inom idrottsmedicinen olika
preventiva program, som
exempelvis
”Knäkontroll”.
Frågan är om även idrottspsy­
kologin kan bidra med något?
I en av Andreas Ivarssons
delstudier ingick en interven­
tionsgrupp som fick genom­
föra ett träningsprogram med
mindfulness samt en kontroll­
grupp.
– Gruppen som tränade
mindfulness hade 40 procent
färre skador än kontrollgrup­
pen vid studiens slut. Det är
ett resultat som förvisso inte
når upp till signifikant nivå,
men väl en ”medium effect
size”. Personligen tror jag att
mindfulness skulle kunna
utgöra en del av ett mer omfat­
tande
skadeförebyggande
program. Här handlade det
enbart om 45 minuter i veckan
under sju veckors tid så det rör
sig ju inte om någon jättein­
vestering i tid. Återkopplingen
från deltagarna var positiv.
Den här träningens syfte är
att bli bättre på att ”befinna
Mindfulness skulle kunna förebygga idrottsskador menar Andreas Ivarsson.
Andreas Ivarsson doktorerar inom
psykologi och är knuten till både
Högskolan i Halmstad och
Linnéuniversitetet.
sig i nuet” och att hålla fokus
på det som är viktigt för stun­
den i matchen, säger Andreas
Ivarsson.
Kort om idrottsforskning
Linköping tar upp kampen
mot överbelastningsskador
Problematiken med överbelastningsskador har länge varit ett gissel för friiidrotten. Till slut behövde
något göras. Svaret blev Athletics Research Center som invigdes förra året. Ett flertal forskningsprojekt
är nu redan full i gång.
– Vi är tolv personer
som forskar på deltid. Just
nu pågår bland annat ett par
CIF-finansierade studier och
samarbetsprojekt med med
det internationella friidrotts­
förbundet IAAF och Lett­
lands hälsoministerium, säger
Toomas Timpka, överläkare
och professor i socialmedicin
vid Linköpings universitet
samt föreståndare för Athle­
tics Research Center.
Det var ingen tillfällighet
att IAAF hade representanter
på plats då centret invigdes
i november 2014. Epidemin
med överbelastningsskador
inom sporten är nämligen inte
något unikt för svenska fri­
idrottare – även om man kan
undra ibland.
– Mellan 85-95 procent,
beroende på gren, av alla
friidrottare på elitnivå drab­
bas varje år av någon form
av överbelastningsskada. Vi
har fått i uppdrag av IAAF
att analysera data från VM i
Moskva 2013. Och den uppgif­
ten kommer vi även ha under
VM i Peking i höst, säger
Toomas Timpka.
Syftet är att ta fram
styrinstrument som bygger på
de aktivas självskattade hälsa
månaden före mästerskapet.
Tanken är att sätta in resur­
ser på individer som befaras
befinna sig i riskzonen. Resul­
tat från Moskva-studien visar
klass mest skadedrabbade utö­
varna är emellertid tiokam­
pare och häcklöpare.
Toomas Timpka, överläkare och
professor i socialmedicin vid
Linköpings universitet samt
föreståndare för Athletics
Research Center.
att individer som rapporterat
in symptom på överbelast­
ning månaden innan ett mäs­
terskap löper en dubbelt så
hög risk att skada sig jämfört
med övriga tävlande. Frågan
är varför just friidrottare är så
drabbade av överbelastnings­
skador?
– Många ligger hela tiden på
gränsen för vad deras kroppar
klarar av. I de olika grenarna
så utsätts också specifika
strukturer för extrema belast­
ningar. Då blir återhämt­
ningen väldigt viktig.
Överbelastningsskadorna
drabbar förstås specifika
kroppsdelar beroende på hur
grenen är utformad. Långdis­
tanslöpare får ofta problem
med fötter och underben.
Kastare med axlar och armar.
Hopparna med hälsenor,
underben och knän. De i sär­
Det är, förklarar Toomas
Timpa, viktigt att kroppens
vävnader byggs upp långsik­
tigt för att klara av de tuffa
påfrestningarna. Att många
i dagens generation ungdo­
mar inte rör sig lika mycket
spontant kan också vara
bidragande orsak till krop­
pens strukturer saknar den
nödvändiga tåligheten för att
klara av tränings- och täv­
lingsbelastningen.
– Sedan finns det också
något i friidrottskulturen som
gör att det här får fortgå. Jag
brukar säga: ”Tänk om det
hade varit bilindustrin.” Om
Toyota eller Volvos bilar hade
gått sönder
hela tiden
så hade
man utan tvivel
börjat göra
felsök­
ningar i
tillverk­
nings­
proces­
sen. Att
stora frii­
drottsstjär­
nor tvingas
bryta de stora
mästerskapen
på grund
av skador mitt
framför värl­
dens tv-kameror ger förstås
sporten badwill också.
En stor del av friidrottsoch forskningssatsningarna
vid Linköpings universitet
handlar om långdistanslöp­
ning. Men allt är inte riktat
mot eliten. Ett av forsknings­
projekten – som sker i samar­
bete med regionen – fokuserar
mer på den stora massan av
långlöpande motionärer.
– Det är ett treårigt projekt
där vi följer löpare som deltar
i halvmaraton- och maraton­
lopp i Östergötland. Målet är
att skapa en hållbar idrott så
att de här löparna har roligt
och fortsätter att springa,
säger Toomas Timpka.
Långdistanslöpare är särskilt skadedrabbade.
2/2015 svensk idrottsforskning 7
Obefogad rädsla
för VM:s konstgräs
I årets fotbolls-VM spelas samtliga matcher på konstgräs. Inför turneringen reagerade en grupp namnkunniga spelare kraftfullt. De hävdade att konstgräset ökar skaderisken. Forskning visar att de inte
behöver vara så oroliga.
Karolina Kristenson
Medicine doktor
Linköpings universitet
S o m m a r e n s f o t b o l l s -VM för damer i
Kanada är det första mästerskapet i
fotboll för seniorer som avgörs på
konstgräs. Detta beslut har gett upphov
till kraftfulla reaktioner. Förra sommaren
signerade ett 40-tal spelare, anförda av
världsstjärnan Abby Wambach, ett
protestbrev adresserat till Internationella
fotbollsförbundet (Fifa) och Kanadensiska
fotbollsförbundet. De krävde då att
beslutet skulle ändras då de upplever en
ökad skaderisk vid spel på konstgräs.
Fifa och det kanadensiska fotbollsförbundet har dock stått fast vid sitt beslut
och mästerskapet kommer äga rum som
planerat. Utsätts spelarna för en fara när
de nu tvingas att spela ett mästerskap på
konstgräs mot sin vilja?
Konstgräset dominerar
De tidiga generationerna av konstgräs
som introducerades under 1970-talet
visade på en ökad skaderisk och en
skillnad i skademönster, med en större
andel skrubbsår och överbelastningsskador, i jämförelse med spel på naturgräs
(1,2). Sedan dess har tekniken utvecklats
till vad som kallas tredje generationens
konstgräs. Detta underlag har en konstgjord matta med längre och spretigare
plastfibrer och mellan dessa gummigranulat som ger en känsla och utseende mer lik
en vanlig fotbollsplan. I den här artikeln
är det dessa moderna typer av konstgräs
som avses när termen konstgräs används.
Denna säsong spelar en majoritet av
8 svensk idrottsforskning 2/2015
lagen i damallsvenskan och häften av lagen
i herrallsvenskan på konstgräs. Under
sommaren kommer BK Häcken att byta till
konstgräsarena och därmed blir konstgräs
för första gången det mest förekommande
underlaget även i herrallsvenskan.
Ingen ökad risk för elitspelare
Vad vet vi då om skaderisken i fotboll vid
spel på tredje generationens konstgräs?
Det finns i dag tre stora välgjorda studier
inom elitfotboll där man jämfört skaderisken på konstgräs med på naturgräs.
Europeiska fotbollsförbundet (Uefa)
initierade i början av 2000-talet en studie
där man bjöd in alla elitlag i Europa
(herrar och damer) som vid tillfället hade
konstgräs installerat på sin hemmaarena.
Dessa lag följdes säsongerna 2003-2008
(3,4). Den andra studien består av data
insamlat från lag i den högsta ligan för
herrar i Norge (Tippeligan) under säsongerna 2004-2007 (5).
Därtill har jag nyligen försvarat en
avhandling vid Linköpings universitet (6)
där resultat presenteras från ett svensknorskt samarbete kallat Nordic Football
Injury Audit (NFIA). Här studerade vi lag
från allsvenskan för herrar och Tippeligan
under säsongerna 2010-2011 (7). Alla dessa
studier visar med tämligen stor säkerhet
att det inte finns någon skillnad i den totala
skaderisken för akuta skador (skador med
plötslig debut) på de två underlagen.
Skademönster är dock svårare att
studera, då det kräver stora material för att
Therese Sjögran och Lotta Schelin
under VM-genrepet mot Holland,
på konstgräset i Toronto.
Foto: Carl Sandin, Bildbyrån
finna statistiskt säkerställda skillnader
mellan grupper. I min avhandling gjorde
jag därför en sammanställd analys där jag
slog samman data från samtliga studier
gjorda på elitnivå och räknade ut
skaderisken i det totala materialet. Jag
fann då att vid spel på konstgräs har man
en ökad risk för mjukdelsblödningar (till
exempel en lårkaka), och på match en
ökad risk för fotledsstukningar (6). Risken
för fotledsstukningar har dock sjunkit
över tid under 2000-talet och i den nyaste
studien baserat på data från allsvenskan
”Förvånande nog visade
det sig att gräslag hade
en minskad skaderisk när
de spelade borta på
konstgräs.”
och Tippeligan fann vi inte längre någon
skillnad mellan underlagen. Detta tyder
på att konstgräsen fortsätter att förbättras
i standard, alternativt att klubbarna blivit
mer proaktiva i sitt arbete för att förebygga dessa skador när man spelar på
konstgräs, till exempel genom att tejpa
fotleder.
Uefa-studien är den enda studien som
hittills jämfört skaderisken i relation till
spelunderlag inom elitfotboll för damer.
Denna studie fann inga skillnader i
skademönstret vid spel på konstgräs och
gräs, men dessa resultat är relativt osäkra
då gruppen damspelare i studien var
begränsad (4).
Andra skador hos ungdomar
Studier gjorda på amatör- och ungdomsnivå inom fotboll visar samma grundläggande resultat som studierna på elitnivå,
nämligen att det inte finns någon skillnad
i den totala akuta skaderisken vid spel på
de två underlagen. En studie fann dock
en minskad total skaderisk vid spel på
konstgräs inom collegefotboll för damer i
USA. Denna studie har dock metodologiska svagheter och använder andra
definitoner än övriga studier vilket
försvårar jämförelser (8).
Däremot skiljer sig skademönstret på
amatör- och ungdomsnivå från de studier
som är gjorda på elitnivå. Inom amerikansk
collegefotboll såg man att damer hade en
minskad risk för stukningar i nedre extremitet
(främst fot och knäled) på konstgräs (9). En
studie från världens största ungdomsturnering, Norway Cup, visade på en minskad risk
NY AVHANDLING
Karolina Kristensson
disputerade nyligen med
avhandlingen Risk factors for
injury in men´s professional
football. Läs den på
www.diva-portal.org
2/2015 svensk idrottsforskning 9
Det heta konstgräset i Kanada ger
upphov till lite annorlunda
problem. Svenska spelare
använder talk för att skydda
fötterna från brännskador.
Foto: Carl Sandin, Bildbyrån
för fotledsskador vid spel på konstgräs (10).
Detta omvända mönster i jämförelse med
fynden från elitnivå beror förmodligen på att
amatör- och ungdomslag sällan spelar på
högkvalitativt naturgräs, vilket är fallet för
elitlag. Studien från Norway Cup fann också
en ökad risk för ryggskador för ungdomar
vid spel på konstgräs (10). En studie från
Japan visade liknande resultat där man där
såg att spelare i ungdomslag som främst
spelar på konstgräs hade mer smärta i
ländryggen en lag som främst spelar på gräs
(11). Orsaken till detta är oklar men skulle
kunna bero på att konstgräs som ungdomar
spelar på generellt är stummare/hårdare än
gräsplaner.
Rädda för skrubbsår
På sociala medier sprids emellanåt bilder
på fotbollsspelares otäcka skrubbsår som
uppstått efter att de har tacklat på
konstgräs. Finns det studier som studerat om risken att drabbas av skrubbsår är
ökad vid spel på konstgräs? I Uefa-studien bad man de deltagande lagen att
registrera alla skrubbsår som spelarna
fick i samband med fotbollspel, även de
som inte ledde till frånvaro från fotboll
(som annars är den vanligaste definitionen för skada).
Intressant nog fann man då inte någon
skillnad i frekvensen av skrubbsår vid
spel på konstgräs jämfört med naturgräs.
Dock är det viktigt att poängtera att
10 svensk idrottsforskning 2/2015
dessa studier är gjorda i verkliga livet, och
då kan spelare anpassa sin spelstil om de
upplever en ökad skaderisk av vissa beteenden. Man har i studier kunnat mäta att
antalet glidtacklingar är färre på konstgräs i
jämförelse med spel på naturgräs (12). Det
är troligt att denna förändring i beteende
beror på att spelarna upplever en risk för
skrubbsår när de glidtacklar. Tacklar de
mindre sjunker antalet uppmätta skrubbsår, men spelarnas upplevelse av underlaget kan kvarstå.
Fler överbelastningsskador
Överbelastningsskador uppstår per
definition långsamt och symtomen kommer
smygande. Det gör att de är svåra att
utvärdera i relation till utlösande faktorer.
Symtomatisk för detta är att de allra flesta
studier som studerar skaderisk i relation till
spel på konstgräs bara har inkluderat akuta
skador. Därtill diskuterar man ofta inom
idrottsvärden om det inte är farligt för lag
som är vana att spela på gräs, att spela
bortamatcher på konstgräs. Detta har vi nu
inom min avhandling studerat i detalj.
I NFIA-materialet ingick elva lag som
spelade hemmamatcher på konstgräs
(konstgräslag), och 21 lag som spelade
hemmamatcher på naturgräs (gräslag).
Resultaten visade att konstgräslagen hade
en generell ökad skaderisk i jämförelse med
gräslagen, speciellt när det gäller överbelastningsskador. Dessa överbelastningsska-
dor var främst lokaliserade till underbenen
(fyra gånger ökad risk för överbelastningsskada för konstgräslag i jämförelse med
gräslag) och höft/ljumske-regionen (60
procent ökad risk för konstgräslag) (7).
Konstgräslagen hade dock en ökad
skaderisk både på naturgräs och på
konstgräs, och man kan därför inte enkelt
skylla deras ökade skaderisk på att de
exponeras mer för konstgräs. Dessa två
grupper skiljde sig inte heller åt när det
gäller andra faktorer som man sedan
tidigare vet kan påverka skaderisken,
såsom ålder, längd och vikt samt träningsoch matchbelastning. Intressant var dock
att vi i våra analyser kunde se att den
ökade skaderisken för konstgräslag inträffade under tävlingssäsongen. Under
försäsongen, då alla lag spelar på konstgräs, hade lagen liknande skaderisk.
Då tävlingssäsongen är den period då
byte mellan underlag sker, och eftersom
konstgräslagen under dessa säsonger var i
minoritet i båda ligorna, tvingades de till
ett mer frekvent byte av underlag under
matchsäsongen i jämförelse med gräslagen.
Tänkbart var därför att den ökade skaderisken bland konstgräslagen kunde bero på
att de tvingades till ett mer frekvent skifte
av underlag under bortamatcher.
Täta byten ökar inte risken
Baserat på materialet från NFIA-studien
har vi därför i detalj analyserat skifte
mellan underlag och spel på ovant underlag. Vi studerade huruvida det täta bytet
påverkar risken för överbelastningsskada,
samt om spel på ovant underlag påverkar
risken för efterföljande överbelastningskada eller akut skada i samma match.
Resultaten visade inget samband mellan
frekvent byte av underlag och efterföljande
överbelastningskada. Inte heller fann vi
något samband mellan spel på ovant
underlag och efterföljande överbelastningskada. När det gäller akuta skador hade
konstgräslagen ingen skillnad i skaderisk
vid spel på vant i jämförels med ovant
underlag.
Förvånande nog visade det sig att
gräslag hade en minskad skaderisk när de
spelade borta på konstgräs. En möjlig
orsak är att spelarna från gräslag kanske
inte tar samma risker vid spel på konstgräs
och helt enkelt spelar lite försiktigare, då
de själva upplever att de är utsatta för en
ökad risk (13).
Dessa resultat är viktiga med tanke på
sommarens VM, eftersom många av
spelarna i vanliga fall spelar på gräs. Det
finns därför inget vetenskapligt stöd för att
det skulle vara farligt för dem att spela
match på ovant underlag. Våra resultat
tyder närmast på motsatsen! Då vi inte
fann någon relation mellan frekvent skifte
av underlag eller spel på ovant underlag
och ökad skaderisk, kan vi inte förklara
konstgräslagens ökade skaderisk med att
de spelar mer på ovant underlag. Vi har
därför inte funnit någon förklaring till den
ökade skaderisken bland elitlag som har
konstgräs installerat på sin hemmaarena.
Det är fortsatt något av en gåta och stimulerar till fortsatta studier inom området.
Osäkerhet kring korsbandsskador
Överbelastningsskador är svårstuderade.
Den skadedefinitionen som vi använt i
NFIA-studien innefattar skador som leder
till frånvaro från träning eller match. Det
är möjligt att vi hade hittat ett samband
mellan skifte av underlag och skaderisk om
vi använt en definition som också fångade
nivåer med lägre smärta, där spelarna
fortsätter att spela.
En andra skadetyp som i dag är otillräckligt studerad i relation till konstgräs är
främre korsbandsskador. Antalet främre
korsbandsskador har ökat de senaste åren i
damallsvenskan i Sverige. Orsaken till
detta är oklar, men en förändring som har
skett under de senaste åren är att antalet
konstgräsplaner har ökat. Främre korsbandsskada är en allvarlig skada och får
mycket uppmärksamhet när den sker.
Dessa skador är dock relativt ovanliga,
även inom elitfotboll. Det gör att man
måste studera mycket stora grupper över
lång tid för att kunna finna eventuella
skillnader i skaderisk mellan två olika typer
av underlag.
Ingen av de hittills publicerade studierna har visat på någon skillnad i risk för
främre korsbandsskada på de två
underlagen, men tyvärr har ingen studie
varit tillräckligt stor för att med säkerhet
kunna utesluta att det finns ett sådant
samband. Vi som forskare behöver vara
tydliga med det vi vet, men också ödmjuka
med det vi inte känner till. Risken för
korsbandsskada vid spel på konsgräs faller
inom det facket.
Referenser
1. Engebretsen, L. mfl. Tidsskr
Nor Laegeforen. 1987. 20: 22152217.
2. Árnason, A. mfl. Scand J Med
Sci Sports 1996. 6:40-45.
3. Ekstrand, J. mfl. Br J Sports
Med. 2006. 40:975-980.
4. Ekstrand, J. mfl. Scand J Med
Sci Sports. 2011. 21:824-832.
5. Bjørneboe, J. mfl. Br J Sports
Med. 2010. 44:794-798.
6. Kristenson, K. Risk factors
for injury in men´s professional
football. 2015.
7. Kristenson, K. mfl. Br J Sports
Med. 2013. 47:775-81.
8. Meyers MC. 2013. 41:24092420.
9. Fuller, CW. mfl. Br J Sports
Med. 2007. 41 Suppl 1:i27-32.
10. Soligard, T. mfl. Scand J Med
Sci Sports. 2012. 22:356-361.
11. Aoki, H. mfl. Clin J Sport
Med. 2010. 20:1-7.
12. Andersson, H. mfl. J Sports
Sci. 2008. 26:113-122
13. Poulos, C. mfl. BMC Sports
Sci Med Rehabil. 2014. 6:11.
Kontakt
karolina.kristensson@liu.se
2/2015 svensk idrottsforskning 11
Fokus på rehab när
hälsenan brister
Allt fler drabbas av att hälsenan går av. Forskare är oense om senan
då bör opereras eller inte. Ny forskning visar att det kan ha större
betydelse hur tidigt man belastar foten, vilken kön man har eller hur
väl rehabiliteringen är anpassad efter individen för bästa resultat.
Annelie Brorsson
Doktorand, leg fysioterapeut
Avd. för ortopedi
Sahlgrenska akademin
Göteborgs universitet
IFK Kliniken Rehab
Karin Grävare Silbernagel
Assistant Professor
Department of Physical Therapy
University of Delaware, USA
12 svensk idrottsforskning 2/2015
M å l e t m e d v å r forskning är att öka
kunskapen om hur vi snabbast och
individuellt anpassat kan hjälpa patienten
tillbaka till arbete och fysisk aktivitet efter
en total hälsenebristning, då senan är helt
av. Hittills har vi funnit indikationer på
att kvinnor kanske inte ska behandlas på
samma sätt som män och att standardiserade sittande tåhävningar är ett kliniskt
användbart verktyg för att utvärdera
vadmuskelfunktionen i början av rehabiliteringen. Vi har även sett att patienter
uppvisar permanenta funktionsnedsättningar 5-9 år efter en hälsenebristning.
Akut total hälsenebristning är en vanlig
skada hos medelålders fysiskt aktiva män
och kvinnor. Incidensen i Nordeuropa
rapporteras vara mellan 6 och 37 per
100 000 invånare (1). Det betyder att det
till exempel inträffar mellan 120 och 140
hälsenebristningar i Göteborg varje år.
Långvarig påverkan på funktionen
Skadan förekommer allt oftare hos både
män och kvinnor men är vanligast hos
män. Av 100 skadade personer är endast
mellan 15 och 20 kvinnor. En typisk
patient är en man i 40-årsåldern som får
skadan när han utövar någon racketsport,
fotboll eller innebandy. Skadan uppstår
plötsligt och oväntat, över 90 procent av
de som får en hälsenebristning har aldrig
tidigare haft någon smärta från hälsenan.
Hälsenebristning kan förstöra idrottskarriärer men också hindra vanligt
motionsutövande under lång tid. Ungefär
50-65 procent går tillbaka till sin idrott
eller tidigare aktivitetsnivå. Skadan kräver
rehabilitering i minst sex månader och det
är svårt att återfå full funktion. Tidigare
studier har fokuserat mycket på att
redovisa risken att hälsenan ska gå av igen
efter den första skadan, men frågan är om
det verkligen är det värsta som kan hända.
Efter en hälsenebristning kan permanenta
funktionsnedsättningar uppstå. Studier
har visat att styrkan i foten kan minska
med 10-30 procent och att en förlängning
av hälsenan kan bli bestående, vilket gör
det svårt att utveckla kraft i foten och
avveckla steget optimalt vid gång och
löpning (2-5).
För att kunna utveckla mer effektiva
behandlingsmetoder för olika skeden i
rehabiliteringen behövs ökad kunskap om
vilka variabler som kan förutsäga och
relatera till optimal återhämtning. Med
denna kunskap har vi möjlighet att
utveckla nya och förbättrade behandlingsstrategier.
Tidig belastning viktig
Mycket pekar mot att tidig mobilisering
och mekanisk belastning under kontrollerande former är av stor vikt, både för
god framtida funktion och för att minska
risken för att hälsenan brister igen. Det
gäller oavsett om det har gjorts en operation eller inte (6,7).
Hur den optimala rehabiliteringen ska
se ut är till stora delar okänt. Senor är
utformade för att kunna överföra höga
krafter från muskel till skelett, men efter
en hälsenebristning sker förändringar i
senans form och uppbyggnad. Tvärsnittsarean i senan ökar, senfibrernas
utseende förändras och senan återställs
sällan fullständigt (8). En studie indikerar
att ofullständigt återhämtande av underbensfunktion inte bara beror på otillräcklig rehabilitering utan även på förändringar i senstrukturens uppbyggnad och
mekaniska egenskaper (4). Studier
genomförda på senare år pekar på att tidig
rörelseträning och belastning av benet
minskar risken att hälsenan ska gå av
igen. Det minskar även risken för andra
komplikationer (6,7).
Ny metod för tidig utvärdering
Den tidiga rehabiliteringsfasen efter akut
hälsenebristning är sannolikt viktig men
det är ännu inte känt hur den ska optimeras. Uthållighet i vadmuskeln mäts ofta
med ett enbensstående tåhävningstest
men forskning har visat att endast 50
procent av patienterna kunde utföra en
enbenstående tåhävning tre månader
efter en hälsenebristning (9).
Det saknas utvärderingsmetoder för att
bedöma funktionen i vadmuskeln i ett
tidigt skede efter en hälsenebristning.
Syftet med en av våra studier var därför
att undersöka vadmuskelns uthållighet i
en sittande position och att utvärdera hur
denna förmåga relaterar till förmågan att
utföra enbensstående tåhävningar och
med patientens symptom.
Ökningen av hälseneskador beror
antagligen på att både män och
kvinnor tränar med en högre
intensitet och frekvens än tidigare.
Här sliter Ystads gamle storskytt Palle
Hansen av hälsenan i handbollens
SM-slutspel.
Foto: Nils Jakobsson, Bildbyrån
”I framtiden hoppas vi på
att kunna skräddarsy
rehabiliteringsupplägget
för varje patient.”
Vi utvärderade 93 patienter (79 män
och 14 kvinnor) av totalt 100 som deltog i
en randomiserad kontrollerad studie. 47
patienter var behandlade med operation
och 46 var inte opererade (10). Patienterna utvärderades med standardiserad
sittande tåhävning där låret belastades
med 50 procent av patientens kroppsvikt
och enbensstående tåhävning (se bilder
på nästa uppslag). Maximal tåhävningshöjd och antal repetitioner på både
skadad och frisk sida registrerades.
Resultatet visar att standardiserade
sittande tåhävningar ett kliniskt användbart verktyg för att kunna utvärdera
vadmuskelfunktionen och för att kunna
2/2015 svensk idrottsforskning 13
FAKTA
Vadmuskelns funktion tre
månader efter skadan:
• 98 procent av patienterna kunde
utföra sittande tåhävningar. 49
procent kunde utföra minst en
enbensstående tåhävning.
• Mätning av tåhävningshöjden
visade en signifikant skillnad
mellan den skadade och den friska
foten – i snitt 6 respektive 9 cm.
Antalet repetitioner som patienterna klarade var 58 respektive 90
stycken.
• Det fanns inga signifikanta
skillnader mellan den grupp som
fått operation och den som inte
opererats.
• De som klarade en enbensstående
tåhävning tre månader efter
skadan hade signifikant bättre
tåhävningshöjd och klarade fler
repetitioner på sin skadade fot när
de gjorde den sittande tåhävningen jämfört med de som inte
klarade en tåhävning stående.
• Resultatet i den sittande tåhävningen hade samband med
symptomen både tre och sex
månader efter skadan hos de som
inte klarade en enbensstående
tåhävning tre månader efter
skadan. Sambandet fanns inte hos
de som klarade en enbensstående
tåhävning tre månader efter
skadan.
• Om patienten inte klarar mer än
20 repetitioner i den standardiserade sittande tåhävningen är det
91 procent troligt att han eller hon
inte heller klarar en enbensstående tåhävning.
… och 5-9 år efter skadan:
• Patienterna upplevde sig ha
minimala besvär.
• Samtliga funktionstester visade
signifikant lägre värden på den
skadade sidan, vilket sannolikt
innebär att patienterna inte var
fullt återställda.
• Senan var signifikant längre på den
skadade sidan.
• Det fanns inget samband mellan
senlängden och funktionen.
• Det var ingen skillnad i resultaten
mellan de som opererats och de
som inte opererats.
• Patienternas tåhävningshöjd var
högre än den var ett år efter
skadan.
Notering: Uppgifterna bygger på
preliminära resultat. Studierna är
ännu inte publicerade och därmed
inte helt färdigställda.
förutsäga funktionen och patientens
symptom i ett senare skede. Fler studier
behövs dock för att fastställa om belastningen med 50 procent av kroppsvikten är
det optimala när man tränar och utvärderar standardiserade sittande tåhävningar.
Tillförlitligheten av denna utvärderingsmetod hos patienter med en hälsenebristning behöver också undersökas. Vi
vet heller ännu inte om 20 repetitioner är
det optimala antalet som en patient ska
klara av att utföra innan man inför
enbensstående tåhävning i rehabiliteringen.
Skillnader mellan könen
Enstaka studier visar på att det finns
skillnader mellan hur kvinnor och män
återhämtar sig efter en hälsenebristning
(11,12). Av alla som får en hälsenebristning
är endast cirka en femtedel kvinnor, vilket
gör det svårt att inkludera en tillräcklig
mängd kvinnor i studierna för att få
14 svensk idrottsforskning 2/2015
tillförlitliga resultat.
De senaste åren har det i vår forskningsgrupp utförts två randomiserade
kontrollerade studier med syftet att
jämföra operation och icke-operation
efter hälsenebristning (3,10). Samma
utvärderingsmetoder användes i båda
studierna vilket gjorde det möjligt för oss
att slå samman resultaten för att kunna
jämföra resultaten mellan kvinnor och
män. 152 män och 30 kvinnor inkluderades. 76 män och 18 kvinnor hade blivit
behandlade med operation och 76 män
och 12 kvinnor med icke-operation.
Funktionen utvärderades med enbensstående tåhävning sex och tolv månader efter
hälsenebristningen (13).
Resultatet visar att kvinnorna fick en
större försämring än män avseende
tåhävningshöjden jämfört med den friska
hälsenan. Det gällde oavsett om behandlingen varit operation eller icke-operation.
Kvinnorna som fått behandlingen operation hade också mer symptom än männen
från sin skadade hälsena både sex och tolv
månader efter sin skada. Denna skillnad
mellan kvinnor och män fanns inte i
gruppen som fått behandlingen icke-operation. Det behövs fortsatt forskning för
att bekräfta dessa resultat och för att
komma fram till om olika rehabiliteringsprotokoll bör tas fram för kvinnor respektive män.
Långvariga symptom
Vi vet inte mycket om hur funktionen
förändras eller hur mycket symptom
patienterna upplever när det gått lång tid
efter hälsenebristningen. Det har visats
att det föreligger en förlängning av senan
jämfört med friska sidan ett år efter
skadan, men hur detta utvecklas över tid
vet vi heller inte mycket om (4).
Syftet med en av våra studier var därför
att utvärdera långtidsresultatet av funktion och symptom hos patienter som
tidigare deltagit i en randomiserad
kontrollerad studie för 5-9 år sedan (3).
Vidare ville vi undersöka senlängden på
både den friska och den skadade foten
med ultraljud och se hur den relaterade
med funktionen och symptomen. 67 (13
kvinnor och 54 män) av de ursprungliga
89 patienterna deltog i långtidsuppföljningen. 35 var opererade och 32 var inte
opererade. Hälsenelängden mättes med
Referenser
Sittande och stående tåhävningar används för att utvärdera vadmuskelfunktionen och för att kunna förutsäga
funktionen och symptomen i framtiden.
ultraljud, funktionen utvärderades med
enbensstående tåhävningstest (13), enbens
längdhopp och koncentrisk vadmuskelstyrka.
Studien visar att patienterna hade
bestående förändringar i senlängd och
funktion även 5-9 år efter sin hälsenebristning. Dock skedde en signifikant
förbättring i tåhävningshöjden mellan
ettårsuppföljningen och 5-9-årsuppföljningen.
Skräddarsydd rehabilitering
Mycket återstår att undersöka när det
gäller vilka faktorer som har betydelse för
att återfå bästa möjliga funktion efter en
hälsenebristning. Tillsammans med
Richard Willy på University of East
Carolina i USA och Roy Tranberg på
avdelningen för ortopedi vid Sahlgrenska
Akademin, Göteborgs universitet pågår nu
en studie där vi undersöker hur gången,
löpningen och hoppförmågan ser ut hos
personer som fått en hälsenebristning för
5-10 år sedan. Vi har också långt framskridna planer på att vidare undersöka
funktionen hos patienter som drabbats av
att hälsenan gått av en andra gång. Syftet
är att vidga vår kunskap om betydelsen av
en sådan skada. I framtiden hoppas vi på
att kunna skräddarsy rehabiliteringsupplägget för varje patient för att kunna
uppnå optimal funktion både på kort och
lång sikt.
PRENUMERERA
på CIF:s nyhetsbrev!
1. Järvinen, T. mfl. Foot Ankle
Clin N AM. 2005. 10:255-66.
2. Olsson, N. mfl. Knee Surg
Sports Traumatol Arthrosc. 2011.
Aug;19(8):1385-93.
3. Nilsson-Helander, K. mfl.
Am J Sports Med. 2010.
Nov;38(11):2186-93.
4. Silbernagel, KG. mfl.
Am J Sports Med. 2012.
Jul;40(7):1564-71.
5. Silbernagel, KG. mf. J
Orthop Sports Phys Ther. 2012.
Jun;42(6):521-9.
6. Holm, C. mfl. Scand J Med Sci
Sports. 2014. Mar 20.
7. Khan, RJ. mfl. J Bone Joint
Surg Am. 2005. Oct;87(10):220210.
8. Józsa, L. & Kannus, P. Human
tendons. 1997.
9. Olsson, N. mfl. Scand J Med
Sci Sports. 2012. Jun 21.
10. Olsson, N. mfl. Am J Sports
Med. 2013. Dec;41(12):2867-76.
11. Leppilahti, J. mfl. International journal of sports medicine.
1996 Nov;17(8):619-23.
12. Bostick, GP. mfl. J Orthop
Sports Phys Ther. 2010.
Jun;40(6):345-51.
13. Silbernagel, KG. mfl. Knee
Surg Sports Traumatol Arthrosc.
2010. Feb;18(2):258-64.
Kontakt
annelie.brorsson@gu.se
kgs@udel.edu
Gör idrotten någon nytta?
Nu är det hög tid att anmäla sig till konferensen Idrott &
samhällsnytta 23-24 maj i Göteborg.
Möt företrädare för idrotten, politiken och den
akademiska världen för samtal om idrottens förhållande
till samhället. Lyssna på bland annat Ulf Bjereld, Jorid
Hovden och Johan R Norberg.
Läs program och anmälan till konferensen
Forskarna kritiserar Idrottslyftet
Forskare från hela landet har granskat regeringens miljardsatsning på unga. I årets första nummer av
Svensk Idrottsforskning riktar de kritik mot att idrottsrörelsen inte lyckats lockat nya grupper till
idrotten och pekar på stora brister i jämställdhets- och jämlikhetsarbetet. Men helt klart har pengarna
också varit till nytta för utvecklingen av barn- och ungdomsidrotten.
Läs om Idrottslyftet i Svensk Idrottsforskning
www.centrumforidrottsforskning.se
Prenumerera på Svensk Idrottsforskning
I 20 år har tidningen Svensk Idrottsforskning informerat
om det senaste från forskarvärlden. För 200 kr får du
en årsprenumeration.
Till prenumerationsbeställning
Prenumerera på CIF:s nyhetsbrev! 2/2015 svensk idrottsforskning 15
Stora brister i tränares
kompetensutveckling
Riksidrottsgymnasierna (RIG) spelar en viktig roll i svensk talangutveckling. I en studie av 14 RIG-tränare framkommer en verksamhet
där det finns begränsad tid för kompetensutveckling och en avsaknad
av ett kritiskt förhållningssätt.
Marie Hedberg
Lektor
Institutionen för
idrottsvetenskap
Linnéuniversitetet
Å s i k t e n at t t r ä n a r e n är viktig inom
idrotten är inte så svår att hitta belägg för.
Tränaren är den som, tillsammans med den
kultur och de yttre villkor som finns, skapar
den miljö och verksamhet som de aktiva ska
utvecklas i. De tränare som i sin verksamhet
stimulerar sina aktiva till att ta ansvar för
sitt eget lärande och utveckling har visat sig
vara de mest framgångsrika tränarna (1).
Mix av kunskaper och förmågor
För att kunna verka framgångsrikt som
tränare lyfts tre typer av kunskaper fram.
Den professionella kunskapen, som handlar
om kunskap om själva idrotten och om den
aktive samt de områden som påverkar den
idrottsliga prestationen, såsom psykologi,
biomekanik och fysiologi. Den interpersonella
kunskapen omfattar den sociala miljön kring
den aktive, relationer samt olika dimensioner
och aspekter på tränarskapet. I den intrapersonella kunskapen behandlas områden som
rör tränarens tränarfilosofi, förmågan att
förhålla sig kritisk till sin verksamhet samt en
positiv inställning till det livslånga lärandet.
En tränares handlande kan ses som en
ständigt pågående process av professionella, interpersonella och intrapersonella
kunskaper för att förbättra den aktives
förmåga, förtroende och karaktär i ett
specifikt sammanhang (2).
Brist på reflektion
16 svensk idrottsforskning 2/2015
Min studie av tränare på landets riksidrottsgymnasier (RIG) visar att de anser sig
behöva en professionell och en interperso-
nell kunskap. Däremot framhåller de inte
den intrapersonella kunskapen, det vill säga
den kunskap som ligger till grund för
reflektion och livslångt lärande. Det är
förmågor och egenskaper som av forskningen
anses ha stor betydelse för att tränaren ska
kunna skapa och kunna utforma kvalitativ
träning.
En stor utmaning för tränare består
många gånger i att ifrågasätta det de själva
gör samt att de ska vara hängivna till ett
livslångt lärande. Tränarna behöver vara
villiga att lyssna på andra och att göra
förändringar. Precis som duktiga lärare har
det visat sig att duktiga tränare ägnar sig åt
konstant reflektion, inte bara över vad de gör
utan också varför de gör det de gör (3).
Om tränare generellt såg sig mer som
lärare och om de skulle se sitt jobb mer som
utbildning och lärande, skulle det förmodligen leda till att de var i en bättre position för
att utbilda hela människan och inte enbart
specifika fysiska eller psykologiska förmågor.
De skulle då också vara tvungna att försaka
det omedelbara resultatet och fokusera mer
på långsiktiga utvecklingsmål, vilket stämmer väl överens med hur tränare bör arbeta
när det gäller att utveckla unga talanger (4).
Från ledare till tränare
När en tränare anställs behöver han eller hon
vara förberedd på att utföra just de uppgifter
som den specifika miljön och situationen
kräver.
Istället för formella utbildningsinsatser
lyfts i forskningen ofta andra typer av
FAKTA
Riksidrottsgymnasier (RIG)
riktar sig till ungdomar i hela
landet som vill kombinera sin
gymnasieutbildning med en
elitidrottsutbildning. I dag
finns 50 RIG inom 30 olika
idrotter. Skolorna har totalt
cirka 1 200 elever.
lärande fram som betydelsefulla för
tränare i deras utveckling. Dessa typer
bygger då på självstyrda inlärningserfarenheter, egna tidigare erfarenheter som
aktiva utövare samt utbyte, observationer
och interaktioner med andra tränare (5).
Det har också visat sig att om tränarnas
kunskap utvecklats i den kontext som den
ska användas i, är det mer troligt att de
utvecklar ett kritiskt tänkande, som leder
till att de blir bättre lyssnare och kompetenta tränare (6). Samtidigt som både
formella och informella utbildningsinsatser anses betydelsefulla är det dock inte
ovanligt att tränare som inte genomgått
någon formell utbildning ändå anser sig
vara kompetenta praktiker (7).
Tränares sätt att utvecklas kan liknas vid
att man börjar som nybörjare. I takt med att
ledaren blir en del av verksamheten sker en
personlig utveckling samtidigt som hon
eller han lär sig de trossatser, normer,
värderingar och språk som verksamheten
vilar på. Med tiden utvecklas ledaren till
tränare och så småningom kanske även till
en professionell tränare (8).
Kåren följer samma mönster
I RIG-tränarnas svar går det att identifiera
fyra olika grunder som framhålls som
betydelsefulla för den kompetens de har.
Den första är att tränaren har en akademisk utbildning, antingen en lärarutbildning eller en idrottsvetenskaplig utbildning.
Den andra är att tränaren har en erfarenhet
av att träna ungdomar i den aktuella åldern
och utifrån det känner sig kompetent för
sitt uppdrag. Den tredje är att tränaren har
lång erfarenhet av att träna aktiva på hög
internationell nivå och därför upplever sig
kompetent. Den egna karriären kan identifieras som den fjärde grunden för tränarens
upplevda kompetens. Genom att själv ha
varit framgångsrik inom sin idrott, känner
man sig kompetent att utveckla eleverna på
RIG.
Tränarnas grunder till sin upplevda
kompetens går att hänföra till såväl ett
formellt, som ett informellt lärande. Det
informella lärandet är vanligt förekommande hos tränare, vilket handlar om att
man bygger upp sin kompetens genom att
bland annat själv vara en aktiv utövare av
idrotten, verka som tränare eller genom att
studera och lära av andra coacher och
aktiva (9). Tränarna på RIG kan således
anses följa det mönster av lärande som
finns generellt inom tränarkåren.
Tränare på RIG anser att de säkerställer
sin egen utveckling på ett eller annat sätt.
Foto: Nils Jakobsson, Bildbyrån
2/2015 svensk idrottsforskning 17
För att kompetensutveckla sig framhåller
tränarna framför allt fyra olika sätt. Ett sätt
är genom formella utbildningar, ett annat
genom att läsa relevant litteratur. Ett tredje
sätt är genom att lära sig av andra inom
idrotten, exempelvis vid landslagssamlingar, och det fjärde sättet är genom att
man lär sig i den egna verksamheten.
Tränarnas mönster att lära sig går hand i
hand med vad tidigare forskning visar och
med de för- och nackdelar, som de olika
utbildningsformerna för med sig (10).
Ingen systematik
18 svensk idrottsforskning 2/2015
Ett systematiskt kvalitetsarbete som
baseras på dokumentation och reflektion ses
ofta som en förutsättning för utveckling av
en verksamhet (11). I tränarnas beskrivning
av sitt handlande är det ingen som ger
uttryck för att det finns. Tränarna beskriver
att deras tid för kompetensutveckling är
liten, vilket behöver utvecklas liksom den
kritiska reflektionen.
Sammantaget är svårt att se att ny kunskap
utvecklas systematiskt, även om det hos flera
tränare finns en strävan att hela tiden bli
bättre. Snarare målas det upp en bild där
redan känd kunskap reproduceras och
återanvänds. På ett av Riksidrottsgymnasierna har dock tränarna tagit hjälp av en
extern resurs för att utveckla verksamheten. I stort sett fortsätter tränarna att
arbeta på det sätt som de tidigare gjort även
om en viss förfining sker.
RIG-tränarnas handlande kan beskrivas
utifrån tre delar, ett gemensamt mål, ett
ömsesidigt engagemang samt en delad
historia. Det gemensamma målet ger
riktningen för vad som ska göras och hur.
Engagemanget handlar om ansträngningen
som görs från tränarens sida i att det ska
ske en utveckling hos de aktiva. Den delade
historien, eller uppfattningen kring hur
verksamheten ska se ut, påverkar i hög grad
hur träningen planeras och genomförs, men
också vilken kunskap som ska ligga till
grund för det som görs. Finns det exempelvis en acceptans att en egen aktiv karriär
ger tillräcklig kunskap om hur man ska
träna andra, kommer det att påverka både
vilken kunskap som utvecklas men också
verksamheten.
Som tidigare nämnts behöver tränares
handlande utgå från ett kritiskt förhållningsätt till den egna verksamheten. För att
möjliggöra en utveckling gäller det att
ständigt ifrågasätta sitt handlande i
relation till både det som händer i verksamheten men också till det som händer
utanför.
Tidsbrist och höga kostnader
Det går att hitta flera orsaker till att
tränare inte utbildar sig eller utvecklas
kontinuerligt. Det kan handla om tidsbrist,
höga kostnader, brist på kopplingar till den
vardag som tränarna verkar i, samt dålig
kvalitet i den utbildning som erbjuds (12).
För att säkerställa tränares kompetens
finns det flera vägar att gå. En relativt
självklar väg är att ställa höga krav på
utbildning hos tränarna. I dag finns det
ofta anställda eller arvoderade tränare
högre upp i åldrarna, men det kanske är
dags att även anställa barn- och ungdomstränare med en expertis på just dessa
åldrar. Inte minst för att ge barnen och
ungdomarna en kvalitativ verksamhet med
kompetenta tränare.
En annan väg är en vidare utveckling av
tränarnas verksamheter likt det som
”Tränare behöver vara
kompetenta för sin uppgift och ständigt söka
efter ny kunskap och
utveckling.”
benämnts professionella lärandepraktiker.
Dessa lärandepraktiker bygger på att
målet inte enbart är att utveckla lärarnas
arbete, utan att också utveckla verksamheten i syfte att förbättra elevernas lärande. I
tränarnas beskrivningar går det inte att se
att deras verksamheter kan liknas vid
professionella lärandepraktiker då den
kritiska andan och reflektionen tycks
saknas. Att liknas vid professionella
lärandepraktiker borde dock vara något
eftersträvansvärt för tränarna.
Flera av RIG-tränarna menar att det är
bristen på tid, som gör att de inte hinner
kompetensutveckla sig. När de pratar om
kompetensutveckling är det underförstått
att gå på någon kurs, åka på en träff eller
samling av något slag, där syftet är utbildning. Genom att låta tränarna öka sin
kompetens i sin egen praktik skulle bristen
på tid vara en mindre betydande faktor.
Genom att tränare ofta är flera på samma
ställe och dessa träffas regelbundet, finns
alla möjligheter till att genom reflektion,
kritiskt tänkande och samtal utveckla
både tränarna och verksamheten.
En sådan utveckling kan åstadkommas
genom att tränare stimuleras att regelbundet dokumentera och reflektera över
det som händer dagligen i deras verksamhet. Detta kan tränare behöva hjälp
med, och här kan en mentor vara en
lösning. Mentorn kan med fördel vara
akademiker med syftet att kunna bidra
med ett kritiskt och reflekterande
förhållningssätt samt bidra till styrning
och ledning i tränares handlande (13).
Detta har också prövats med framgångsrikt utfall.
Konsekvenser och faror
En tränares kompetens sätter gränser för
de aktivas möjlighet till utveckling och
framgång. Tränares mål, engagemang,
delade historia och förmågan att förhålla
sig kritisk till det som görs kommer i hög
grad att påverka de aktiva. Både på vägen
och i slutändan. Genom att till exempel
inte ställa krav på tränarnas utbildning
och en kontinuerlig utveckling finns det
en stor risk i att aktiva inte får den
träning och verksamhet de behöver för
unga idrottare med osynliga
funktionsnedsättningar
ntrum för idrottsforsknin
g
ww.centrumforidrottsforskni
ng.se
Bn | 978-91-979562-7-7
D
o
l
d
a
utmaningar
Dolda utmaningar – om
LÄS!
Dolda utmaningar – om
unga idrottare med osynliga
funktionsnedsättningar
som ger inspiration, tips
är en skrift
och råd om hur man bemöte
r barn och ungdomar med
adhd och Aspergers syndrom
till exempel
inom idrotten. De är persone
kontrollera sin energi och
r som i många fall har
svårt att
som upplever idrotten intensiv
idrottsledare, föräldrar och
are än andra. Skriften riktar
alla som arbetar för att
sig till
ge alla barn och ungdom
att hitta sin idrott och att
ar en möjlighet
utvecklas i sin förening.
att antingen utvecklas till elitidrottare
eller till individer som enbart vill hålla på
med sin idrott för att det är roligt.
På senare tid har det varit en stor
debatt i medierna kring toppning,
utslagning och att idrotten inte lever upp
till det den förväntas göra. Kan det vara
så att bristerna går att förklara med att
det i många idrotter inte ställs några eller
tillräckligt höga krav på tränarnas
kompetens? Svensk idrott bygger på att
ideella ledare ställer upp, och framför allt
tar hand om barn- och ungdomsträning.
Samtidigt som detta behov finns, måste
dock en kvalitetssäkring ske i form av de
ideella ledarnas kunskap och kompetens.
Föreningarna måste våga ställa krav på
tränarna, inte minst för de aktivas skull.
Denna beskrivning av tränares
handlande, kunskap och kompetensutveckling bygger på en analys som handlar
om RIG-tränare specifikt, men sättet att
studera och beskriva lärande går med
stor säkerhet att applicera på stora delar
av den svenska tränarkåren. Samma
kriterier för utveckling och kvalitet i
verksamheten gäller för alla tränare.
Tränare behöver vara kompetenta för sin
uppgift och ständigt söka efter ny
kunskap och utveckling.
Om ung a idrOttar e
med Osyn liga fun ktiO
nsn edsättn
tips och
råd till
ledare!
Prob lem elle r möjl
ighe t?
Simo n Äl Sk ar fjÄr
il Skic k ar
mag nuS vill ha gl
a Skl ar a regl er
jenn ifer gör inge
t halv dant
inga r
Referenser
1. van Ark, M. mfl. Youth Sports.
Growth, Maturation and Talent.
2010. s. 26.
2. Côté, J. & Gilbert, W. International journal of Sport Science &
Coaching. 2009. 4:307-323.
3. Gilbert, W. & Trudel, P. Journal of Teaching in Physical Education. 2001. 21:16-34.
4. Jones, R. The sports coach as
educator. 2006. s. 3-13.
5. Cushion, C. The sociology of
sports coaching. 2011. s. 166-178.
6. Denison, J. mfl. The Routledge
Handbook of Sports Coaching.
2013. s. 388-399.
7. Cushion, C. Coaching children
in sport. 2011. s. 57-69.
8. Lave, J, & Wenger, E. Situated
learning, Legitimate peripheral
Participation. 1991. s. 32-34.
9. Culver, D. & Trudel, P. The
sports coach as educator. s.
97-112.
10. Mallet, C. J. mfl. International Journal of Sports Science
and Coaching. 2009. 4:325-334.
11. Stoll, L. & Louis, K. S. Professional Learning Communities.
2007. s. 1-14.
12. Stoszkowski, J. & Collins, D.
Sport, Education and Society.
2012. s. 1-16.
13. Bloom, G. A. The Routledge
Handbook of Sports Coaching.
2013. s. 476-485.
Kontakt
marie.hedberg@lnu.se
Dolda utmaningar – om unga
idrottare med osynliga funktionsnedsättningar är en skrift som ger
inspiration, tips och råd om hur man
bemöter barn och ungdomar med till
exempel adhd och Aspergers syndrom
inom idrotten. Skriften riktar sig till
idrottsledare, föräldrar och alla som
arbetar för att ge alla barn och
ungdomar en möjlighet att hitta sin
idrott och att utvecklas i sin förening.
Beställ boken på:
www.sisuidrottsbocker.se
S t yr ener gin t ill
r Ät t Sak
röre l Se Är en und
er Sk at tad med ic in
2/2015 svensk idrottsforskning 19
T E X T:
J O HAN
P I H LB LAD,
REDAKTÖR
Dyrare idrott för barn
och ungdomar
Avgifterna stiger i barn- och ungdomsidrotten. Det är också tydligt att
förändrarnas inkomst, utbildningsnivå och val av bostadsort styr vem
som föreningsidrottar – och vem som inte gör det. Det visar Centrum
för idrottsforsknings årliga uppföljning av statens stöd till idrotten.
Statens stöd till idrotten
UPPFÖLJNING 2014
Centrum för idrottsforskning
Läs CIF:s regeringsrapport på:
www.centrumforidrottsforskning.se
20 svensk idrottsforskning 2/2015
N ä r C e n t r u m f ö r idrottsforskning
närmare undersökte hur det statliga lokala
aktivitetsstödet (LOK-stödet) fördelas över
landet blev bilden tydlig. I kommuner nära
större städer med en stor andel högutbildade föräldrar med välbetalda arbeten
föreningsidrottar barn och ungdomar
betydligt mycket mer än i glesbygdskommuner med sämre socioekonomi.
Många träningar och matcher innebär
också mer statliga LOK-stödspengar som
föreningarna kan använda för att ytterligare utveckla verksamheten.
Större krav
CIF kunde även konstatera att kostnaderna
för att vara med i en idrottsförening stiger,
särskilt i storstäderna. Ökade krav på
föreningarna att vara mer professionella
har gjort att de anställt till exempel kanslipersonal och utbildade tränare. Det driver
upp kostnaderna för arbetsuppgifter som
tidigare utfördes av ideellt arbetande
medlemmar.
Stefan Wagnsson och Christian Augustsson är idrottsforskare vid Karlstad universitet och kapitelförfattare till CIF:s delrapport Idrottens pris. De menar att kravet på
professionalism och bättre förutsättningar
också har sipprat ner i ungdomslagen.
Förutom högre medlemsavgifter har det
bland annat blivit dyrare att delta i cuper.
Det handlar både om höjda cupavgifter och
ökade kringkostnader i samband med
matcher och resor.
Forskarna skriver att: ”Det gamla
klassiska konceptet att sova på luftmadrass
i skolsal under cuperna verkar vara på väg
ut till förmån för hotellboende. Detta ihop
med idrottens övriga kostnader som
utrustning, kläder och material verkar
utgöra en ansenlig del av familjens ekonomi, inte minst om det finns flera idrottande barn i familjen.”
Enligt forskarna är också många föräldrar beredda att betala sig fria från ideella
arbetsinsatser som föreningen begär att de
ska göra.
Förstärker skillnader
Centrum för idrottsforskning slår fast att
”den organiserade idrottsrörelsen utgör en
imponerande kraft i det svenska samhället
som engagerar och aktiverar miljontals
människor.”
– Men möjligheterna att idrotta och
motionera är inte är jämnt fördelade. En
utveckling mot ökade kostnader inom
idrotten kommer att förstärka dagens
skillnader, säger CIF:s utredare Johan R
Norberg.
Både idrottsföräldrar och idrottsföreträdare beskriver de ökade kostnaderna som
svåra att hejda och att de är en följd av ett
ökat marknadstryck.
– Men då bortser de från att de själva är
aktörer och delaktiga i att skapa de förändAntal invånare
Medlems- och träningsavgifter per person
Färre än 10 000
700 kr
10 000–50 000
1 300 kr
50 001–200 000
1 500 kr
Fler än 200 000
2 200 kr
Svenskarnas kostnader för medlems- och träningsavgifter
under ett år (2013). Storstadsbon lägger mycket mer
pengar på sin idrott jämfört med människor på små orter.
Källa: Statens stöd till idrotten – uppföljning 2014
ringar som marknadstrycket ger för svensk
idrottsrörelse, säger Johan R Norberg.
Föreningarna bör byta strategi
Samtidigt har det blivit allt vanligare med
kommersiell idrott. Företag, men även
idrottsföreningar, anordnar till exempel
särskilda sommarläger för talangfulla
fotbollsspelare eller prova på-träningar för
barn. Mot betalning.
Även den här utvecklingen betraktar
både föreningsföreträdare och idrottsföräldrar som omöjlig att stoppa. Kommersialiseringen ser de som en naturlig
samhällsutveckling. Det handlar om att
anpassa sig.
CIF manar däremot till eftertanke. En
utveckling där föreningarna möter en ökad
konkurrens genom att själva utveckla
företagslika strategier riskerar att underminera föreningsidrottens traditionella
principer om öppenhet, frivilligt engagemang och medlemsinflytande.
Om målet är att vara ett alternativ till
kommersiell idrott kan de välja en motsatt
strategi, anser CIF och avslutar rapporten
med att rikta en uppmaning till landets
föreningar: ”Håll ner avgifterna istället för
att höja dem, betona medlemskapets olika
Kommuner med högst stöd
Antal invånare
dimensioner snarare än att betrakta
medlemmarna som kunder och betona de
sociala värden och den gemenskap som
skapas i ideella verksamheter.”
Enligt CIF skulle det gynna både
idrottsrörelsens intresse – att ha en stor
och engagerad medlemskår – och statens
ambition att göra det möjligt för alla
människor att utöva idrott och motion.
Medianinkomst
LOK-stöd per ungdom
Solna
77 740
285 832
827 kr
Grums
8 925
225 315
615 kr
33 807
288 642
599 kr
118 349
253 297
541 kr
Vellinge
Umeå
Lomma
22 496
310 387
540 kr
Danderyd
32 222
336 703
540 kr
Täby
66 292
324 554
532 kr
Höganäs
25 084
254 013
494 kr
Kungälv
42 109
276 949
491 kr
Örnsköldsvik
54 986
250 695
488 kr
Antal invånare
Medianinkomst
Kommuner med lägst stöd
4 875
204 552
51 kr
Lekeberg
7 289
247 258
108 kr
Storuman
5 954
220 210
139 kr
Ragunda
5 458
213 837
139 kr
Ydre
3 617
228 819
145 kr
10 299
233 442
174 kr
6 559
216 072
174 kr
Bräcke
Årjäng
Tabellen visar lokalt statligt aktivitetsstöd (LOK-stöd) per bidragsberättigad
ungdom i de tio kommuner som fick
mest respektive minst bidrag år 2013. Summan beräknas efter antalet
sammankomster och deltagartillfällen.
Högt LOK-stöd per ungdom signalerar
alltså en omfattande ungdomsverksamhet i kommunen.
Deltagare i åldern 7-20 år och
ledare 13-20 år var bidragsberättigade
år 2013.
Källa: Statens stöd till idrotten
– uppföljning 2014
LOK-stöd per ungdom
Ljusnarsberg
Svenljunga
Foto: Joel Marklund, Bildbyrån
9 953
197 244
178 kr
Askersund
11 096
237 948
178 kr
Överkalix
3 436
218 635
179 kr
2/2015 svensk idrottsforskning 21
DYRARE IDROTT FÖR UNGA
Kommersiell idrott
ger föräldrar huvudbry
Den kommersialiserade barn- och ungdomsidrottens framväxt utmanar den traditionella föreningsidrotten. Bland idrottsföräldrar finns en
ambivalens i synen på utvecklingen. Å ena sidan ser de flera fördelar
med kommersiell idrott, å andra sidan uttrycker de en oro för att
verksamheten utesluter vissa grupper av barn.
Stefan Wagnsson
Lektor idrottsvetenskap
Karlstads universitet
Christian Augustsson
Lektor idrottsvetenskap
Karlstads universitet
22 svensk idrottsforskning 2/2015
I d r o t t h a r s e d a n l ä n g e attraherat en
stor del av våra barn och ungdomar.
Sedan mitten av 1980-talet är drygt 60
procent av alla barn och ungdomar
regelbundet aktiva i någon eller några
idrottsföreningar (1). På senare år har
dock en nedåtgående trend kunnat
noteras samtidigt som andra alternativa
former av idrottsaktiviteter börjat fått en
alltmer framträdande roll, inte sällan med
kommersiella motiv (2). För att barn och
ungdomar ska kunna delta i dessa aktiviteter krävs att föräldrarna är välvilligt
inställda till denna nya typ av verksamhet,
och också anser att den ekonomiska
insatsen motsvarar de förväntningar som
föräldrarna själva och barnen har på
verksamheten.
Kommersiellt även i föreningar
Idrottsforskarna Johan R Norberg och
Karin Redelius lyfter i sin forskning fram
två olika former av marknadsanpassad
barn- och ungdomsidrott (3). Dels en mer
tydlig kommersialiserad idrott – barnoch ungdomsidrott i kommersiell regi,
dels en mer gråzonsbetonad verksamhet
– medlem eller kund i föreningens
barnverksamhet.
Den första formen omfattas av verksamheter som drivs av privata företag,
som bland annat har specialinriktat sig på
att anordna idrottsläger (sport camps)
inom en rad olika idrotter under skollo-
ven. Vad gäller den andra formen består
den av en kombination av traditionell och
kommersialiserad idrott, där det i huvudsak är idrottsföreningarna själva som står
bakom och arrangerar olika kommersiella
verksamheter.
I nuläget vet vi alldeles för lite om och
på vilka grunder föräldrarna är med och
tar beslut om barnens deltagande i dessa
olika former av idrottsaktiviteter. Hur
resonerar idrottsföräldrar exempelvis om
de ekonomiska aspekterna, och hur ser
man på ledarnas kompetenser inom de
olika verksamheterna? Skiljer sig föräldrarnas syn åt gällande vilka grundläggande värderingar som anses dominera i
föreningsidrott jämfört med kommersialiserad idrott? Hur ser föräldrar på det
ideella engagemanget i förhållande till
den kommersialiserade barn- och ungdomsidrotten? Kommer det att ske en
utslagning av idrottande barn vars
föräldrar inte har råd att betala de avgiftsbelagda aktiviteterna?
Mot denna bakgrund har vi studerat
idrottsföräldrars syn på den kommersialiserade barn- och ungdomsidrotten.
Studien är en del i Centrum för idrottsforsknings uppföljning av statens stöd till
idrotten 2014.
Bra men onödigt dyr
För att ge en bild av vilken syn föräldrarna
har på den kommersialiserade idrotten
Förre landslagstjärnan Magnus Wislander är affischnamn och tränare under sommarlägret Wislander Camp. Handbollslägret för ungdomar är en del av Sweden
Sport Academy som ägs av företaget AB Svenska Idrottsfrämjandet. Foto: Sweden Sport Academy AB
behöver vi först ta del av deras upplevelser och erfarenheter av den traditionella
idrotten.
Resultaten visar att föräldrarna i
allmänhet är väldigt positiva till den
traditionella idrotten. Det som främst
framhålls är dess betydelse som glädjefylld aktivitet, att den har en fostrande roll
och att den traditionella idrotten stärker
den sociala gemenskapen. Men de tycker
även att den bidrar till upplevelser barnen
kan ha nytta av i framtiden:
krav, ibland alltför höga, vilket för vissa
leder till en känsla av otillräcklighet, och
därmed upplevelsen av att inte vara en
god förälder:
”Då kanske inte vi skulle kunna ha våra barn på
vissa aktiviteter för att vi kan inte ställa upp med
allting som är. Och det är ju också fruktansvärt.
Både att det är ekonomiskt och att man faktiskt
inte har tiden. Det tycker jag att det borde ju
ändras, verkligen. För då kan man ju känna sig
jättedålig som förälder … Vi kan inte ställa upp
på det här, medan vissa klarar allting och ställer
”Jag tycker det bästa är gemenskapen och att ha
upp på allting. Det kommer jag känna som en
tre barn som spelar i ett område där vi bor, och så
press.”
lär man känna kanske tio föräldrar i varje.
Umgänget … du umgås inte med alla men du
hälsar på folk och man ses på matcher och
träningarna. Man lär känna väldigt mycket folk i
Inom föräldragruppen såg vissa
möjligheten att köpa sig fri från beting
som en lösning på de höga kraven:
området och för barnens vidkommande, lära
känna andra barn i olika åldrar. Helt klart mer än
”Man skulle vilja att det var som att gå på ICA
själva sporten tycker jag.”
och handla lite mjölk bara. Jag skulle vara
Vidare upplever närmare hälften av
föräldrarna att föreningarna ställer höga
FÖRÄLDRARS ÅSIKTER OM
KOMMERSIELL IDROTT
• 70 % anser att man kan ställa
högre eller mycket högre krav
på ledarna i kommersiella
verksamheter än inom
traditionell idrott.
• Ca 70 % tycker att den är mer
disciplinerande och mer
seriös. Och att barnen där
oftare når sina mål och
presterar bättre.
• 73 % anser att den ökar risken
för utanförskap.
• 58 % att den är mer stressande.
• 76 % tycker att föräldrar
pressar sina barn i högre
utsträckning än inom
traditionell idrott.
beredd att satsa resurser på det om det fanns
möjlighet att göra det, för jag hinner liksom inte
själv att vara den som leder idrott.”
2/2015 svensk idrottsforskning 23
HÖGA AVGIFTER
53 % av föräldrarna betalade
upp till 2 000 kr per barn och
år i medlems- och träningsavgifter till föreningar. 23 %
betalade över 3 000 kr.
Kommersiell idrott kostade i
genomsnitt 3 200 kr per barn
och år.
Samtidigt upplever föräldrarna att
kostnaderna är höga, ibland överdrivet
höga. Eftersom kostnaderna upplevs ha
ökat menar de att detta också innebär en
ökad risk för utslagning:
”Det är ju det som är bekymret. De som inte har
möjlighet att åka med på en cup som i stort sett
alla andra kanske vill eller kan åka på, 1 500
kronor kan ju vara ganska mycket pengar att
lägga ut för en familj faktiskt … Vi har väl haft
något case där man inte kunde följa med faktiskt,
VILL KÖPA SIG FRIA
FRÅN KRAVEN
47 % av föräldrarna i studien
upplever höga eller mycket
höga krav på att engagera sig
inom traditionell idrott. 50 %
kan tänka sig att köpa sig fria
från ideellt engagemang.
Om idrottens kostnader och medlemskapets betydelse
form av garanti.”
Vad gäller ledarskapet anser de flesta
föräldrar att det är lika bra som inom
traditionell idrott men att man, som
tidigare nämnts, kan ställa högre krav på
ledarna i kommersiell verksamhet. En
relativt stor grupp anser ändå att ledarskapet är bättre eller mycket bättre inom
kommersiell idrott och att betalda ledare
garanterar en form av kvalitetsgaranti:
och det är ju tråkigt.”
Ledarna upplevs i regel som kompetenta och engagerade i barnen. Föräldrarna inser också svårigheten med att få
behålla och rekrytera ledare, då det ideella
ledarskapet är krävande och svårt att få
ihop med det övriga livspusslet.
Föräldrarna ambivalenta
Idrottens pris
En hög lägstanivå på något sätt, man har någon
Ett av de främsta skälen till varför föräldrarna låter sina barn delta i kommersiell
idrott är att barnen upplever glädje i sitt
idrottande, men även att de därigenom
utvecklas prestationsmässigt. Liksom
inom den traditionella idrotten upplever
föräldrarna att ett deltagande inom
kommersialiserad idrott är förenat med
höga kostnader. Speciellt dyrt är det att
låta barnen åka på så kallade camps under
skolloven:
”Då vill man ju att de är engagerade. Och att de
lägger ner sig och har en plan för den här veckan
eller nu har vi tänkt så här. Så lite krav tycker jag
nog att man … eftersom man betalar just specifikt
för den här veckan.”
Föräldrarna ger uttryck för en ambivalens i synen på kommersialiserad idrott.
Å ena sidan ser de flera fördelar med det,
å andra sidan uttrycker de en oro för att
verksamheten riskerar att utesluta vissa
grupper av barn, speciellt de barn som
tillhör ekonomiskt svaga familjer. Denna
ambivalens avspeglar också föräldrarnas
syn på framtiden, där de ser en ökad risk
för utestängning och utslagning av barn
samt att den traditionella idrotten tappar
mark:
”Ja, jag tror att det är pengarna. Det vet jag ju. I
alla fall i den yngre barngruppen. Jag har en som
Läs hela studien i Centrum för
idrottsforsknings rapport Idrottens pris.
www.centrumforidrottsforskning.se
”Vår grannpojk spelar ju hockey i och de har haft
är 13 som var 10 då, och har man då tre grabbar
extra fysträningar, men då har det ju inte varit för
som spelar så blir det en stor kostnad. Och välja
att de ska bli bättre eller sämre … Men det har
bort ett barn kunde man inte göra … Nu har ju vi
ändå varit så att de här fysträningarna som har
råd så det var inget bekymmer. Men det fanns
pågått fredag, lördag, söndag, har ju per omgång
väldigt många i det laget som sa: ’Det är absolut
kostat 1 000 kronor. Det tycker jag är rätt mycket
för dyrt’.”
pengar för en fysträning på tre dagar! Sen har det
varit såna träningar 4-5 gånger från maj till
augusti.”
Precis som när det gäller den traditionella idrotten tycker föräldrarna också att
idrottandet är fostrande och leder till
social gemenskap. Däremot menar
föräldrarna att deltagande i kommersiella
verksamheter mer tydligt leder till en
förbättring i själva idrotten jämfört med
traditionell idrott:
”Har du en tränare som är avlönad som tränare
så får man ju ändå på något sätt förmoda att han
håller ganska hög kvalité. Det är ju en jättefördel.
24 svensk idrottsforskning 2/2015
Ungas idrott i förändring
Genom föräldrarnas utsagor har vi kunnat
se att det ideella engagemanget blir allt
svårare att upprätthålla, då fler upplever
sig ha mindre tid och fler är beredda att
köpa sig fria från beting. Detta väcker
farhågor om att en framtida alltför
kommersialiserad föreningsidrott inte
bara riskerar att utesluta vissa barn, utan
även kan leda till att stora delar av den
ideella föreningsverksamheten till slut får
föra en tynande tillvaro. På sikt kan även
negativa konsekvenser för demokratifostran och samhällsutvecklingen uppstå på
flera plan.
•
SÅ GICK UNDERSÖKNINGEN TILL:
Studien gjordes med hjälp av
halvstrukturerade fokusgruppsintervjuer och en enkät.
Samtliga föräldrar i undersökningen har barn som
deltagit i någon eller några av
följande former av kommersialiserad idrott:
• Lägerverksamhet (t.ex.
Stadium Sports Camp)
• Lägerverksamhet utomlands
• Idrott där man betalar
separat terminsavgift (t.ex.
Knatteskutt)
• Extra träning mot betalning
(t.ex. extra teknikträning)
• Läger som arrangeras av
föreningar under lov (t.ex.
fotbollsskola)
Totalt genomfördes nio
fokusgruppsintervjuer med
sammanlagt 48 föräldrar.
Idrottsföräldrarna gillar de kommersiella alternativen. De anser till exempel att de på ett tydligare sätt gör barnen till
bättre idrottare, jämfört med den traditionella idrotten. Foto: Lennart Månsson, Bildbyrån.
Studien visar också att nya kommersiella aktörer har växt fram och etablerat sig
på barn- och ungdomsidrottens arena,
vilka utmanar den traditionella föreningsidrottens verksamhet och dess ideal
”idrott åt alla”. I vår undersökning har vi
sett att det är de mer tveksamma, gråzonsbelägna kommersiella alternativen
som främst hotar att rubba föreningsidrottens form och tidigare så starka
ställning. Samtidigt ser vi hur mer renodlade kommersiella alternativ kan fungera
som komplement till den traditionella
föreningsidrotten, och därigenom också
bidra till ett ökat idrottsintresse för barn
och unga.
Frågan är bara om det är möjligt för
föreningsidrotten att behålla idrottens
kärnvärden, med det ideella engagemanget i förgrunden utan att dras med
allt för mycket av kommersialiseringens
starka krafter. Svaret på den frågan kan
i mångt och mycket sägas ligga i händerna på idrottsföräldrarna, då deras
betydelse för barn- och ungdomsidrottens utveckling är odiskutabel.
I enkätundersökningen
ingick 269 föräldrar (52 %
män, 48 % kvinnor).
Majoriteten hade två
idrottsaktiva barn (55 %
pojkar, 45 % flickor). Barnen
var i snitt 11 år gamla och
aktiva i totalt 30 olika
idrotter. Drygt hälften av
föräldrarna har eftergymnasial utbildning och 61 %
uppgav att hushållets
sammanlagda inkomst per
månad före skatt är 51 000 kr
eller mer. Sammantaget tyder
det på att deltagarna
tillhörde en socioekonomiskt
stark grupp.
Referenser
1. Wagnsson, S. Föreningsidrott
som socialisationsmiljö. 2009.
2. Centrum för idrottsforskning.
Statens stöd till idrotten. 2014.
3. Norberg, J. R. & Redelius, K.
Idrotten och kommersen. 2012.
Kontakt
stefan.wagnsson@kau.se
christian.augustsson@kau.se
2/2015 svensk idrottsforskning 25
DYRARE IDROTT FÖR UNGA
Medlemmarnas arbete
oumbärligt för föreningar
Medlemmar och ideellt arbete är helt nödvändiga för att hålla kostnaderna nere, anser föreningsföreträdare. Samtidigt blir idrottsföreningar
mer företagslika och barn- och ungdomsidrotten allt dyrare. En ny
studie visar hur storstadsföreningar resonerar.
E t t v ä s e n t l i g t m å l i idrottsrörelsens
eget idéprogram Idrotten vill är allas rätt
att delta i föreningsidrotten i Sverige (1).
Men hur möjliggör idrottsföreningar för
alla att utöva idrott på lika villkor? I en
intervjustudie frågade vi hur företrädare
för idrottsföreningar tänker och resonerar
i frågor rörande kostnader, medlemskap
och ideellt engagemang.
Karin Robertsson
Forskningsassistent
Institutionen för socialvetenskap
Ersta Sköndal högskola
Johan Hvenmark
Ekonomie doktor
Institutionen för socialvetenskap
Ersta Sköndal högskola
26 svensk idrottsforskning 2/2015
Tradition och marknad styr priset
I vår studie fick företrädare för 16 olika
idrottsföreningar möjlighet att bland
annat reflektera kring hur nivån på
medlems- och träningsavgifterna fastställs
och vilka omständigheter de anser att det
då är viktigt att ta hänsyn till. Enligt
svaren bygger avgiftsnivåerna på två
huvudsakliga kriterier: föreningstradition
och yttre samhälleliga förändringar i form
av ett nytt ”marknadstryck”.
Det första kriteriet, föreningstraditionen, handlar om att i stort sett alla
företrädare svarade att avgifterna i första
hand baseras på att föreningen ska gå plus
minus noll. De hänvisade till att de är
ideella föreningar utan vinstintresse och
att avgifterna hålls på en sådan nivå att de
inte riskerar att utesluta grupper av
utövare.
Det andra huvudsakliga kriteriet för
valet av avgiftens nivå rör ett yttre marknadstryck på idrottsföreningarna. Det kan
spåras till mer omfattande förändringar i
omvärlden, exempelvis en ökad marknadisering av det civila samhället i stort. En
utveckling som i sin tur kommer ur mer
omfattande samhällsförändringar såsom
en ökad tilltro till ett mer marknadsliberalt samhälle (2). Som en följd av det ser vi
en ökad kommersialisering, professionalisering och akademisering av idrotten
sedan 1960-talet (3).
I våra intervjuer visar sig detta bland
annat som att omkostnaderna för att driva
en idrottsförening verkar ha ökat i takt
med att det blivit vanligare med anställd
och professionell personal i föreningarna.
Det leder till att avgiftsnivåerna måste
anpassas därefter. Ytterligare en dimension av detta kriterium kan beskrivas som
en slags fingertoppskänsla från idrottsföreningarnas sida kring vad människor är
beredda att betala för att utöva en viss
idrott. Därför baseras deltagaravgifterna
ofta på undersökningar av aktuella nivåer
inom respektive idrott, samtidigt som det
framstår som viktigt för föreningarna att
balansera betalningsviljan med föreningstraditonen.
Ideellt arbete en förutsättning
Företrädarna menar att ideellt arbete
utfört av ledare och förtroendevalda
styrelseledamöter är en förutsättning för
att kunna hålla avgifterna på en låg nivå
och på så sätt erbjuda så många som
möjligt tillgång till föreningsidrott. Utan
dessa insatser menar flera företrädare att
träningsavgifterna riskerar att stiga rejält
och barn- och ungdomsidrott bli något för
de mer resursstarka i samhället. En
Ideellt arbete är ryggraden i föreningarnas ekonomi. Medlemskapet har också flera olika dimensioner. Att vara en del av en idrottsförening skapar till exempel
identitet och tillhörighet. Foto: Ludvig Thunman, Bildbyrån
företrädare beskrev det målande som att
”hela Sveriges idrottsliga breddverksamhet i princip skulle falla samman över en
natt utan ideellt engagerade.”
Grundat i våra intervjuer kan ideellt
engagemang i idrottsföreningar till stor
del likställas med ideella ledare och
tränare inom ramen för breddidrotten.
Riksidrottsförbundet räknar, med stöd av
SCB:s undersökningar, att omkring
755 000 personer har ett uppdrag som
ledare, tränare, funktionär/domare eller
liknande i idrottsrörelsen i Sverige (4). I
några av de föreningar representerade i
vår studie är dessa uppdrag helt ideella,
där typexemplet är att en förälder coachar
ett fotbollslag. En majoritet av föreningarna betalar ut ett mindre symboliskt
arvode vid terminslut eller så får ledarna
exempelvis någon form av reseersättning
för resorna till och från träningarna.
En annan viktig form av ideellt engagemang i idrottsföreningar är styrelseuppdrag. Att de förtroendevalda styrelseledamöterna sköter uppdraget ideellt framstår
liksom ideella ledare som en förutsättning
för att driva en idrottsförening. Heltidsarvodering eller löner för all den tid de
lägger ner skulle snart bli väldigt dyrt för
föreningarna. En företrädare menade
även att styrelseledamöters ideella
engagemang kan ge föreningen tillgång
till kvalificerad kunskap och komptens
inom områden som exempelvis juridik
eller ekonomi, som annars skulle vara
mycket kostsamt för föreningen att
tillförskaffa sig externt.
Engagemang i nya former
Samtidigt som det ideella engagemangets
betydelse betonas starkt av många
företrädare tycker sig några av dem som
har varit engagerade i idrotten en lång tid
se en generationsväxling, där främst
ungdomar inte är beredda att engagera sig
utan någon form av ersättning.
Sådana uppfattningar kan dock ställas
mot Ersta Sköndal högskolas befolkningsstudier om det ideella engagemanget över
tid i Sverige, som pekar på att människors
FAKTA OM STUDIEN
Totalt genomfördes 16
intervjuer med företrädare
för olika idrottsföreningar i
Stockholmsområdet: två
hockeyklubbar, två fotbollsföreningar, tre gymnastikföreningar, tre simföreningar,
två tennisklubbar, tre
ridklubbar och en golfklubb.
Alla föreningarna har en stor
barn- och ungdomsverksamhet.
Intervjupersonerna är
antingen förtroendevalda
som ordförande eller
styrelseledamöter, eller
anställda som klubbchefer,
verksamhetsansvariga eller
föreningskonsulenter. Flera
har en lång bakgrund inom
idrottsrörelsen som utövare
och tränare i flera olika
idrotter, eller som förtroendevalda på regional och
nationell nivå.
2/2015 svensk idrottsforskning 27
generella vilja att engagera sig ideellt är
mycket stabil sett över tid. Bland gruppen
ungdomar 16-18 år är andelen som gör
ideella insatser mycket hög, 56 procent.
Att det skett någon allmän nedgång i
viljan att engagera sig ideellt bland
ungdomar ger tidigare forskning såsom
befolkningsstudierna alltså inget stöd för
(5).
En möjlig förklaring till företrädarnas
uppfattning att det blir allt svårare att
hitta ideella ledare kan vara att människors mer långsiktiga ideella engagemang
har byts ut mot mer tidsbegränsade
punktinsatser. En företrädare menar till
exempel att ideellt engagemang visserligen är fortsatt bra och viktigt för idrottsföreningarna men att det måste vara
tidsbegränsat för att vara hållbart i
längden. Denne företrädare tror därmed
inte att en långsiktig och stabil idrottsförening enbart kan byggas på ideella krafter
i dag. Det är inte möjligt utan heltidsanställd personal.
Medlemskapets stora betydelse
En annan betydande del i föreningstraditionen är medlemskapet. För en inblick i
vad medlemskapet och medlemmar
egentligen betyder för idrottsföreningar i
dag ställde vi bland annat frågor till
företrädarna om de anser att det har
någon betydelse att människor är just
medlemmar, om de kan föreställa sig
föreningen utan sådana samt hur deras
verksamheter skulle se ut och fungera om
det inte fanns några medlemmar.
I intervjuerna framkommer att medlemskapet utan överdrift har en stor
betydelse och en hög status. I några fall
blir detta särskilt tydligt, till exempel
uttryckte en företrädare något självkritiskt
att man överlag är dålig på att reflektera
kring vad medlemskapet egentligen
inbegriper, mer än det rent formella. Först
vid uppmaningen att fundera och resonera kring om det spelar någon roll att de
har medlemmar, och hur deras respektive
föreningar och verksamheter skulle se ut
och fungera utan dessa, började det
framträda mer nyanserade tankegångar
om medlemskapets betydelse.
Medlemskap har fler dimensioner
För att bättre förstå vad ett medlemskap i
en idrottsförening är och betyder kan vi
28 svensk idrottsforskning 2/2015
tänka oss dess innehåll som uppbyggt av
olika dimensioner (6). Utifrån företrädarnas resonemang kan vi identifiera fyra
sådana. Den första är den juridiska
dimensionen. Den handlar om att
medlemmarna är själva stommen kring
vilken hela den svenska idrottsrörelsen
står. Utan dem skulle föreningarna helt
enkelt inte ha någon anledning att
existera eller åtminstone bli något annat
än ideella föreningar. Dimensionen
inbegriper även medlemmarna som
ägare av föreningen.
Den andra dimensionen är intäkter.
Många företrädare anger medlemsavgiften som en betydande intäktskälla, och
medlemskapet räknat i ideell arbetskraft
som en stor tillgång. Det kan röra allt
från föräldrar som turas om att sköta
försäljningen av fika vid matcher till att
agera publikvärdar vid större tävlingsevenemang eller liknande.
Som tredje dimension återfinns den
demokratiska rättighet ett medlemskap
medför och som möjliggör för den
enskilda medlemmen att delta i och
påverka idrottsföreningens inriktning
och verksamhet genom den interna
föreningsdemokratin. Den fjärde och
sista dimensionen inbegriper sociala
värden. Företrädarna beskrev hur
medlemskapet i en idrottsförening ger en
identitet och tillhörighet, men markerar
också vem som hör till gemenskapen och
därför får uttala sig eller agera i föreningens namn.
Som svar på frågan om hur
idrottsföreningarnas verksamhet skulle
se ut och fungera om det inte fanns några
medlemmar antog de flesta företrädarna
att deras föreningar helt enkelt skulle bli
företag som erbjuder en tjänst – idrott
– som kunderna sedan kan köpa. Även
om flera företrädare tror att det mycket
väl går att bedriva idrottsverksamhet
enligt en företagsmodell är det inte något
som de strävar efter. Det skulle medföra
att de blev någonting annat än ideella
föreningar.
Det ideella kan i sig vara en viktig
anledning till att de lockar ett så stort
antal utövare. En företrädare berättade
till exempel att de har nästan 1 000
utövare på kö till sin verksamhet, något
företrädaren menar beror på att de är en
ideell förening med tradition och en
gemensamhetskänsla där utövare börjar
för att de exempelvis har föräldrar, syskon
eller kompisar som gått eller går där.
Kund internt – medlem externt
En intressant aspekt är att några företrädare uttryckte att ideella föreningar,
åtminstone i vissa avseenden, borde
drivas mer som företag. För dessa
företrädare verkar det innebära att i viss
mån behandla sina medlemmar som om
de vore kunder. En av dem menade till
exempel att de som förening kan betrakta
sina medlemmar som kunder internt utan
att faktiskt kalla dem för det externt,
eftersom kundbegreppet enligt företrädarens mening starkare betonar serviceaspekten gentemot medlemmarna.
”Det ideella kan i sig vara
en viktig anledning till att
de lockar ett så stort
antal utövare.”
I en annan företrädares resonemang
illustrerades detta som att föreningen stod
inför en större omorganisering där det i
den nya organisationen skulle komma att
inrättas flera nya tjänster, varav en som
kund- och marknadschef. Samtidigt
påpekade denna företrädare en fara med
att gå för långt i att driva en ideell förening som ett företag och att inte involvera
medlemmarna tillräckligt. En nyckel till
att hitta en lämplig balans mellan förening och företag är enligt samma företrädare därför ett ideellt engagemang bland
medlemmarna.
Vad är då skillnaden mellan medlem
och kund och spelar det då någon roll vad
idrottsföreningarna väljer att kalla sina
medlemmar? Mot bakgrund av tidigare
forskning om medlemskapets betydelse
kan medlemskapet beskrivas mer som en
flerdimensionell relation mellan individer
och organisationer, då medlemmar
formellt är ägare, beslutsfattare och ofta
ideellt engagerade i föreningens verksamhet (7). Kund kan å andra sidan beskrivas
som en mer ensidig relation mellan
individ och organisation som går ut på att
man köper en tjänst. Sedan kan man
försvinna bort från föreningen utan några
andra åtaganden än att faktiskt betala för
tjänsten man köper.
Utifrån forskning som kritiskt tittar på
relationen mellan ideella föreningar och
marknaden kan skillnaden mellan medlem och kund sägas vara att begreppen
kommer från olika logiker som värderas
olika högt i samhället i dag. Ur ett sådant
forskningsperspektiv värderas marknadslogiken med konkurrens, tillväxt,
vinst och kundorientering högre än
föreningslogiken, som istället betonar
värden som delaktighet, demokrati och
respekt för ideellt arbete (8).
Slår mot ekonomiskt svaga
I ett försök att utmana företrädarna och
därmed fördjupa deras resonemang
frågade vi slutligen om avgifter verkligen
måste tas ut eller om det går att tänka sig
andra alternativ att organisera en idrottsförening. Vi fick svaret att vissa avgifter
helt enkelt måste tas ut för att en idrottsförening ska gå runt, med kostnader för
bland annat lokaler och utrustning,
anställd personal, försäkrings- och
medlemsavgifter till respektive specialidrottsförbund och viss arvodering av
ledare.
Den dominerande uppfattningen bland
idrottsföreträdarna i vår studie är dock att
föreningstraditionen, med medlemskap
och ideellt engagemang, är en grundläggande förutsättning för att hålla avgifterna på en relativt låg nivå och på så sätt
erbjuda så många som möjligt ett tillfälle
att utöva idrott. En generell höjning av
avgiftsnivåer tror många företrädare
skulle leda till att grupper av människor
inte har möjlighet att vara med i föreningsidrotten. Det är något företrädarna
tror skulle slå särskilt hårt mot grupper
eller områden som är socioekonomiskt
svaga och där idrott kan utgöra en social
gemenskap och spela en stor roll för
inkluderingen i samhället.
Referenser
1. Riksidrottsförbundet. Idrotten
vill. 2009.
2. Eikenberry, A. M. mfl. Public
Administration Review. 2004.
64:(2).
3. Peterson, T. En allt allvarligare
lek. I Ett idrottssekel. 2002.
4. Riksidrottsförbundet. Idrotten
i siffror 2013.
5. Svedberg, L. mfl. Svenskarnas
engagemang är större än någonsin. 2010.
6. Hvenmark, J. Reconsidering
Membership. 2008.
7. Einarsson, T. Medlemskapet
i den svenska idrottsrörelsen.
2008.
8. Fyrberg Yngfalk, A. mfl. Vad
händer med civilsamhället när
staten gör som marknaden?
2014.
Kontakt
karin.robertsson@esh.se
Idrottens pris
Om idrottens kostnader och medlemskapets betydelse
Läs hela studien i Centrum för
idrottsforsknings rapport Idrottens pris.
www.centrumforidrottsforskning.se
2/2015 svensk idrottsforskning 29
Svenskar rör sig för lite
För den som betraktar svenskarna som ett aktivt folk är det dags att
tänka om. Bara sju procent av 50-65 åringarna är tillräckligt fysiskt
aktiva, visar resultat från den stora SCAPIS-studien. Stillasittandet är
det överskuggande problemet.
Elin Ekblom Bak
Doktor i medicinsk
vetenskap
Mats Börjesson
Professor i folkhälsa
Medförfattare:
Gustav Olsson
Kate Bolam
Lena Kallings
Björn Ekblom
Örjan Ekblom
Samtilga är verksamma vid
Gymnastik- och idrottshögskolan
E n l i g t r a p p o r t e r f r å n myndigheter,
inklusive Socialstyreslens nationella
riktlinjer för sjukdomsförebyggande
metoder, är två tredjedelar av svenskarna
tillräckligt fysiskt aktiva. Vid ett symposium i Stockholm förra året sade en
ledande politiker med ansvar för dylika
frågor om fysisk aktivitet, att svenskarna
var de mest aktiva i Europa. Men är detta
verkligen sant?
Aktivast i Europa?
Man kan ju tycka att i stort sett alla
människor deltar i de många motionslopp
som erbjuds i dag – i löpning, simning, på
cykel eller skidor med mera. Allt fler
startar i mer extrema aktiviteter som
triatlon och ultramaraton. Samtidigt har
många i vårt land gymkort eller motsvarande. Så det mesta talar för att vi ägnar
oss mer åt schemalagt idrottande än
någonsin.
Riksidrottsförbundets enkät för några
år sedan visade att fler i vårt land var
medlemmar i en idrottsförening än
tidigare. I den så kallade Eurobarometern,
där tusentals europeer intervjuas om
fysiska aktivitetsvanor, uppgav cirka 90
procent av de intervjuade svenskarna att
de idrottade eller motsvarande. Från
dylika undersökningar skulle man kunna
dra slutsatsen att vi skulle kunna vara det
mest aktiva folket i Europa.
Mest stillasittande
Men vårt dagliga rörelsemönster utgörs av
så mycket mer än bara idrottande eller
annan intensiv fysisk aktivitet, som bland
annat ger förbättrad fysisk prestationsförmåga (kondition). Redan på 1960-talet
kunde man visa att en god kondition hade
stor betydelse för vår framtida hälsa och
detta gäller fortfarande. I dag har vi lärt
30 svensk idrottsforskning 2/2015
oss att även för lite vardagsmotion och
längre stillasittande utan pauser är oberoende riskfaktorer för framtida hälsa. Och det
är här problemen börjar.
Vi i Sverige är nämligen inte alls lika bra
på att undvika stillasittande och att vara
aktiva i vardagen, som vi är på att träna och
idrotta. I undersökningar om vardagsmotion, kommer svenskar långt ned i ett
europeiskt perspektiv och vi tillhör de som
enligt Eurobarometern sitter allra mest stilla
i Europa.
Sverige tillhör de länder i Europa med
högst utbildningsnivå och med många
kontorsarbetare. I sådana länder ser man
ofta ett aktivitetsmönster med många som
tränar och idrottar, men som också är
mindre aktiva i vardagen och sitter stilla
mycket.
I nyligen publicerade data från SCAPISstudien kan vi visa att medelålders svenskar,
50-65 år, sitter mer än 60 procent av sin
vakna tid (figur 1). Dessutom uppfyllde bara
drygt 7 procent av dessa individer de
gällande nationella riktlinjerna om tillräcklig fysisk aktivitet (det fanns inga signifikanta skillnader mellan kön eller utbilningsnivå). Det är således en helt annan siffra än
FAKTA SCAPIS-STUDIEN
SCAPIS, Swedish CardioPulmonary bioImage
Study, är en landsomfattande undersökning av
svenskarnas hälsa inom områdena hjärta, kärl
och lungor. I studien ingår 30 000 personer i
åldrarna 50-65 år. Studien genomförs på
universitetssjukhusen i: Malmö, Göteborg,
Linköping, Stockholm, Uppsala och Umeå.
Gymnastik- och idrottshögskolan ansvarar för
mätningarna av det dagliga aktivitetsmönstret
och gör analyser om kopplingen till bland
annat riskfaktorer, åderförkalkning och
fettfördelningen i kroppen.
de 67 procent som beskrivits utifrån
självrapporterade data!
I länder med andra kulturella och
socioekonomiska mönster brukar man
se fler som är aktiva i vardagen och som
sitter stilla i mindre utsträckning på
arbetet. I dessa miljöer är också schemalagda träning och idrottande lägre.
Överskattar vår aktivitet
Svårigheten med frågeformulär om
fysisk aktivitet och stillasittande är att
man inte erhåller helt tillförlitliga svar.
Det finns en tendens att både överskatta
sin aktivitetsnivå (vi anger ungefär
dubbelt så mycket aktivitet som vi
egentligen utför) men samtidigt också
grovt underskatta stillasittande tid.
Därför bör frågeformulär kompletteras
med mer tillförlitliga mätmetoder
såsom accelerometri (rörelsemätare)
och traditionellt konditionstest på cykel.
Ur hälsosynpunkt är den sammanlagda aktivitetsnivån, totalt rörelsemönster, med hänsyn tagen till träning,
vardagsmotion och stillasittande mest
intressant. De studier som finns i vårt
land, med frågeformulär och mer
objektiva mätningar av total aktivitetsnivå (stegräknare, accelerometrar,
konditionstest), talar för att vi är
otillräckligt fysiskt aktiva. I framtiden
bör vi således försöka bibehålla vår
höga schemalagda träningsnivå, men
komplettera den med mer vardagsmotion
(till och från arbetet, på arbete och skola,
på fritiden). Vi bör dessutom sitta stilla i
mindre utsträckning och avbryta sittandet
regelbundet. Detta är ett viktigt budskap
inte minst till våra politiker.
Sammanfattningsvis behövs det mer
forskning kring vårt totala rörelsemönster
och dess betydelse för hälsan. Sådana
studier pågår för närvarande med deltagande av Gymnastik- och idrottshögskolan
genom bland annat LIV- och SCAPISstudierna.
4%
0,6 timmar
Stillasittande
Lågintensiv fysisk aktivitet
Medel och hög fysisk
aktivitet
35 %
5,6 timmar
Långvarigt
stillasittande
3,6 timmar
61 %
9,7 timmar
Figur 1. Visar det dagliga genomsnittliga rörelsemöstret för deltagarna i SCAPIS pilotstudie av
984 personer 50-65 år. Långvarigt stillasittande innebär sittande i minst 20 minuter åt gången.
Studien utgår från ett hypotetiskt antagande om 16 timmars vaken tid per dygn.
2/2015 svensk idrottsforskning 31
INTERVJU
T E X T:
J O HAN
P I H LB LAD,
REDAKTÖR
Ett recept för rörelse
Minst hälften av svenska folket rör sig för lite. Forskare varnar för
negativa hälsoeffekter och skenande sjukvårdskostnader i en snar
framtid. Frågan är vad som går att göra. Fysisk aktivitet på recept
(FaR) är en metod för att få fler människor att motionera. I ett samtal
med två forskare i folkhälsa frågar vi oss om ett recept verkligen kan
vara till någon hjälp.
Hur aktiva är vi i Sverige?
Mats: Vi rör oss alldeles för lite. Men
beroende på hur man definierar vad som
är tillräckligt får man helt olika svar.
Använder man den minst stränga tolkningen av folkhälsorekommendationen,
det vill säga 150 minuter per vecka och
kanske det mesta på helgen, så uppger en
majoritet av det svenska folket att de
klarar det. Men bara en tredjedel är aktiva
30 minuter per dag under fem dagar. Om
kravet är fysisk aktivitet av måttlig
intensitet i minst tio minuter varje gång,
som det helst ska vara, då är vi nere på
några få procent.
Lena Kallings är medicine
doktor och landets
främsta expert på fysisk
aktivitet på recept.
Lena arbetade på
Folkhälsoinstitutet
2000-2012. Sedan år
2012 forskar hon på
metoder för att främja
fysisk aktivitet och
minska stillasittandet i
befolkningen. Forskningen sker på Gymnastik- och idrottshögskolan.
Lena har även skrivit
boken FaR® – individanpassad skriftlig
ordination av fysisk
aktivitet.
32 svensk idrottsforskning 2/2015
Lena: Vi ser att tio procent av befolkningen tillhör en högriskgrupp. De rör sig
i stort sett ingenting. Ytterligare 40
procent når inte de rekommenderade
nivåerna, även om de rör sig en del.
Men undersökningarna bygger på
hur mycket människor själva
uppger att de tränar?
Lena: Ja, självrapporteringar ger oftast
mycket högre värden. Det är först under
de senaste decennierna som vi har fått
mer objektiva mått med hjälp av accelerometrar, som mäter hur personer verkligen
rör sig. Då plötsligt är det inte många som
Mats Börjesson är
hjärtläkare och
professor i idrott med
inriktning mot
folkhälsa på Gymnastik- och idrottshögskolan. Han har länge
arbetat med
elitfotboll och med
betydelsen av fysisk
aktivitet för människors hälsa. Mats var
en av initiativtagarna
till att införa fysisk
aktivitet på recept i
Sverige och till
skapandet av
kunskapsbanken
FYSS.
Foto: Johanna Lundberg, Bildbyrån
når rekommendationerna.
Mats: Amerikanska studier visar att
det är väldigt stor skillnad. Nu börjar vi
också få egna data med accelerometrar i
en studie på Gymnastik- och idrottshögskolan (se t.ex. artikeln på s. 30). Vi kan
då se att om folk säger att de rör sig 150
minuter per vecka så handlar det i verkligheten om ungefär hälften.
Samtidigt lever vi längre och är
friskare än någonsin i Sverige. Vad
är problemet?
Lena: Om vi ska se på livslängd är det ju
så. Å andra sidan, när vi blir äldre och
äldre så utvecklas de kroniska sjukdomarna. Då gäller det att vi hittar sätt att
behålla hälsan längre upp i åldern.
Mats: Det där är en paradox som man
ofta får höra. Men under drygt 50 års tid
har vi blivit mer stillasittande och överviktiga. Vi lever ju inte längre på grund av
det. Tvärtom. I den andra vågskålen har vi
allt effektivare mediciner, bättre sjukhusvård och minskad rökning som motverkar. Effekten har blivit att dödligheten i
kranskärlssjukdomar, som man oftast dör
av, gått ner. Men det gör det bara i några
västländer. I resten av världen går dödlig-
heten upp. Det är bara i länder där man
har råd att satsa på stenhårt på mediciner
som vi lever längre. Ännu så länge leder
medicinerna över en negativ livsstil i just
Sverige.
Lena: Och tänker vi folkhälsa kommer
vi inte heller att ha råd med en växande
ohälsa.
Mats: Forskningen räknar med att alla
former av fysisk aktivitet kommer att
minska i västländerna, utom möjligtvis
träning som utgör en väldigt liten del i
sammanhanget. Så den träningsboom vi
ser är inte helt sann.
Mats: Som exempel kan nämnas att
man tror att en jordbrukare som jobbade i
skogen i början av 1900-talet förbrände
någonstans 6000-7000 kalorier om
dagen. Det är bara våra yppersta elitidrottare som förbränner så mycket i dag.
Skiljer det sig mycket inom befolkningen hur mycket man rör sig?
Lena: Ja, vi ser en hel del skillnader
när vi tittar på ekonomi, utbildningsnivå,
män och kvinnor och olika åldrar. Yngre
ungdomar rör sig mest. Sedan går det
utför. Det är som värst under småbarnsperioden, sedan ökar det lite igen innan
SÅ MYCKET BÖR VI
RÖRA PÅ OSS
Rekommendationen för
svenska folket är att alla
äldre än 18 år bör vara
fysiskt aktiva, med måttlig
intensitet, minst 150 minuter
i veckan. Vid hög intensitet
rekommenderas minst 75
minuter per vecka. Aktiviteten bör spridas ut över flera
av veckans dagar och utföras
i pass om minst 10 minuter. Måttlig intensitet ger en
ökning av puls och andning. Hög intensitet ger en
markant ökning av puls och
andning.
Barn och unga bör vara
aktiva minst 60 minuter per
dag, både med måttlig och
med hög intensitet.
Källa: Rekommendationerna
är framtagna av Yrkesföreningar för fysisk aktivitet (YFA)
och antagna av Svenska
2/2015 svensk idrottsforskning 33
det börjar trappa av igen. Den grupp i
Sverige som rör sig minst i undersökningar är kvinnor födda utanför Europa.
Men man kan också fundera på vad de
svarar på. Räknar de med det hushållsarbete som de kanske gör?
Mats: Jag tror att du har lite rätt där.
Socioekonomi är betydelsefullt i detta
sammanhang, alltså det som mäts i
inkomst, utbildningsnivå eller vart man
bor. Tittar man på människor från
socioekonomiskt utsatta områden i
Europa så uppger de sig träna mindre,
men röra sig mer i vardagen och sitta
mindre stilla, jämfört med oss i Sverige.
Ni är båda stora förespråkare av
fysisk aktivitet på recept (FaR)
som en metod att få fler att röra
sig mer. Var innebär metoden?
Lena: Det bygger på fem delar. Det
viktigaste är att hälso- och sjukvården
utgår från individen. Det är det som
skiljer vår svenska FaR-modell från andra
internationella varianter. Sedan finns
kunskapsbanken FYSS, som hjälper hälsooch sjukvården med hur mycket fysisk
aktivitet patienten behöver för att få
optimala effekter. FaR innehåller också
skriftlig ordination och uppföljning om
hur det har gått: Har man förändrat sin
fysiska aktivitet och har det haft de
hälsoeffekter som man är ute efter? Den
femte delen är hälso- och sjukvårdens
samarbete med olika aktivitetsarrangörer,
som kan vara Friskis & Svettis, gym,
pensionärsorganisationer, patientföreningar och så vidare. Där ser det väldigt
olika ut i olika landsting och regioner.
Mats: Hos sjukvården bör det finnas
en förteckning över gym, promenadgrupper eller motsvarande, där personer som
erhållit ett recept kan vara fysiskt aktiva, i
tillägg till att vara aktiva på egen hand. En
samordningsfunktion, någon som tar
emot och fördelar patienterna till aktiviteter, har visat sig vara en framgångsfaktor.
Från början trodde alla att det skulle
finnas en brist på utförare, men det finns
det inte. Det är bristen på recept som är
problemet.
Vad är syftet med FaR?
Lena: Det är att stötta individen att hitta
sin aktivitet utifrån personens hälsa,
ekonomi, vad man tycker är roligt och så
34 svensk idrottsforskning 2/2015
vidare. I slutändan ska patienten nå den
nivå som man behöver ur hälsosynpunkt.
Det är ett sätt att nå de som kanske mest
behöver det. De flesta andra insatser når
de redan frälsta.
Mats: Vi tror inte att det längre är
möjligt att bara säga till någon att röra sig
mer. Vi har haft ganska dålig framgång
med det. FaR är ett försök till mer strukturerat och individualiserat omhändertagande. Sedan finns det säkert andra
metoder som vi inte kommit på än eller
som kanske är bättre. Men det har visat sig
att den här svenska FaR-modellen funkar.
Folk rör sig mer när de följer konceptet
FaR, både på kort och lite längre sikt.
Men den slutsatsen har också blivit
ifrågasatt, eller hur?
Mats: Ja, men man kan inte bara dra alla
modeller i olika länder över en kam som
man har gjort i debatten. Andra modeller,
som den danska där man remitteras till
sjukgymnast för träning, har inte visat sig
fungera lika bra som den svenska. Så det är
något i den svenska modellen som gör att
det funkar, vilket är visat i ett flertal
svenska studier från olika delar av landet.
Lena: Där är individanpassningen är
det viktiga. Den finns inte i andra modeller.
Vilka är det som får fysisk aktivitet
på recept?
Lena: Alla vuxna kan få det, men inte
barn. Där finns det inte några studier
gjorda. Hittills är det är mest medelålders
personer och mest kvinnor som får FaR.
Det finns tyvärr ingen bra statistik, men
vad vi kan se handlar det ofta om övervikt,
hjärt- kärlproblematik och muskelsmärtor.
Vissa landsting har jättebra statistik, andra
har det inte, så vi kan inte ens se hur
många recept som skrivs ut i Sverige.
Hur kan ett recept se ut?
Lena: Från början var det väldigt likt ett
läkemedelsrecept. Det används fortfarande
på några ställen i landet. Men allt fler har
anpassat receptet till det elektroniska
journalsystemet. I receptet anger man
träningsform, till exempel styrketräning,
vilken intensitet det ska vara och så dosen.
Mats: Receptidén kommer från att det
ska finnas en individanpassad dosering.
Den nya FYSS (kunskapsbanken) som
kommer under 2015 kommer att vara
ännu mer individualiserad och evidensbaserad. Vi har lärt oss mer sedan förra
FYSS, och försökt lyssna på användarnas
behov.
Borde inte alla vi som rör oss för
lite ha ett recept?
Lena: Det är ett bra stöd för många, men
inte lösningen för alla. Om det år 2010
förskrevs knappt 50 000 recept så har det
ökat lite nu. Men det borde vara uppemot
någon miljon per år.
Mats: Bara någon procent av alla som
söker vård får ett recept. Men vid de flesta
diagnoser som man söker för i primärvården, som muskelvärk, depression, ångest,
oro och övervikt, skulle man ha nytta av
att öka sin fysiska aktivitet.
Men behöver jag ett recept för att
förstå att jag måste röra på mig,
vet inte alla det redan?
Lena: Jo, men alla rör sig inte även om
de har kunskapen. Flera av dem som har
fått FaR säger att anledningen att det
fungerade för dem var att de kom över
tröskeln. De har tänkt, de har bestämt sig,
men de har inte kommit igång. Sedan när
de fått diskutera det hela och blivit
ordinerad fysisk aktivitet, ja då blev det
av. Och det fanns någon som frågade: Hur
mår du? Hur går det?
Mats: Man kan ju tycka att det ska
räcka med kunskap, men det gör det inte.
FaR är ett sätt att öka motivationen. Om
du har ett nätverk omkring dig som du
spelar innebandy med varje fredag, då blir
det av. Har du inte det nätverket blir det i
alla fall ingen innebandy. Om det saknas
en drivkraft kan vi kanske skapa den med
hjälp av hela FaR-processen.
Vilket ansvar har individen för sin
hälsa och vilket ansvar har samhället, tycker ni?
Lena: Det är alltid en svår balansgång.
Samhället måste se till så att alla individer
har en möjlighet att välja. Men det är
ändå individen som gör ett val.
Finns inte den möjligheten?
Lena: Nej, det finns inte på alla ställen.
Mats: Jämför man globalt sett finns
det rätt goda möjligheter att röra sig i
Sverige. Men i vissa områden i Sverige så
är det dåligt. Man vet till exempel att i
områden med fler busshållplatser och där
det är nära till grönområden rör sig folk
mera. Om man möts av en hiss direkt i
entrén på ett hus, tar man mer sällan
trapporna. Här kan vi göra mycket i
samhällsplaneringen.
Lena: Är det till exempel mycket våld
och trasiga gatlampor vill eller vågar man
kanske inte gå ut.
Mats: Och se på arbetsplatser och
skolor. Skolor som inte erbjuder idrott på
schemat tar inte sitt ansvar fullt ut. En
arbetsplats som inte erbjuder ståskrivbord,
utan låter dig sitta hela dagarna, har inte
heller tagit sitt fulla arbetsmiljöansvar. Så
visst har arbetsgivare och myndigheter ett
visst ansvar. Men det största ansvaret har
ju ändå individen. Så är det ju.
Foto: Petter Arvidsson, Bildbyrån
2/2015 svensk idrottsforskning 35
Foto: Nils Jakobsson, Bildbyrån
Mats: Intressant forskning visar att
patienter inser att de har ett stort ansvar
för sin egen hälsa. Men de tycker också att
det är sjukvårdens ansvar att hjälpa dem
med detta. De klarar alltså inte alltid av
det helt själva. Det hade vi inte riktigt
förstått inom vården.
Lena: Ja, uppemot 90 procent som
söker vård vill verkligen få råd om levnadsvanor.
Kritiker kallar fysisk aktivitet på
recept för förmynderi. Ligger det
inte något i det?
Mats: Det är ju en filosofisk fråga, har vi
rätt att lägga oss i folks levnadsvanor? Om
du inte ger råd om ohälsosamma levnadsvanor gör du inte ditt jobb som läkare,
tycker jag. Däremot kan du inte tvinga
någon. Det som talar emot kritikerna i
detta fall, är att patienterna uppger att de
vill få stöd. De tycker till och med att vi
gör det för lite.
Lena: Återigen är individanpassningen
viktig. Vill inte personen göra en förändring, då är det inte läge att göra det just
då.
Ser ni några nackdelar med FaR
som metod?
Lena: Det är klart att det finns. Risken är
att man inte lyssnar in individen tillräckligt.
Mats: Ja, att det blir som kritikerna
säger, att vi skriver folk på näsan. Men
återigen, det bygger delvis på felaktiga
tolkningar av vad FaR innebär. Sedan
36 svensk idrottsforskning 2/2015
kostar det ju pengar och det vore såklart
bättre om folk rörde på sig ändå, så blir
det gratis. Men det fungerar inte med
enbart enkla råd om att röra sig. Den
metoden har vi provat under många år,
och vi sitter mer stilla än någonsin.
Kommer inte receptet för sent när
man redan är hos sjukvården?
Mats: Det är inte för sent. Det är en viktig
poäng som ofta förbises, att fysisk aktivitet är prevention men också behandling.
Det är inte så att det är kört om du redan
har högt blodtryck. Det är ännu bättre att
förhindra att du får högt blodtryck,
förstås. Men prevention är också en fråga
för det övriga samhället och inte enbart en
hälso- och sjukvårdsfråga, medan FaR
som behandling är ämnat för hälso- och
sjukvården.
Lena: Och sänker du ditt höga blodtryck kan också förebygga andra sjukdomar. Som en tidigare generaldirektör på
Folkhälsoinstitutet sa: Skulle någon
komma på det här läkemedlet (fysisk
aktivitet) som har alla dessa effekter så
skulle den få Nobelpris.
Mats: Ja, det är ungefär lika effektivt
att promenera dagligen som att ta ett
läkemedel för blodtrycket till exempel.
Hur spridd är kunskapen om FaR?
Lena: Den finns i alla landsting och
regioner och många känner till den även
hos allmänheten. Men frågan är om man
verkligen känner till och använder alla
delar. Vikten av individanpassning och
uppföljning kan inte nog betonas. En sak
är spridning av kunskap, men implementeringen har fortfarande brister. Det är
fortfarande få som får stöd genom FaR.
Mats: Av de som jobbar på ett sjukhus
är det väldigt få som känner till Socialstyrelsens riktlinjer, men däremot känner de
flesta till att FYSS och FaR finns. Men det
är färre som använder sig av det.
Vilka åtgärder skulle ni vilja se om
ni fick bestämma?
Mats: En god start vore att börja med att
fråga alla som kommer till sjukvården om
deras levnadsvanor. I dag kommer
läkaren undan med att inte skriva ut fysik
aktivitet till en inaktiv individ, som har en
sjukdom som är kopplad till inaktiviteten.
Det hade man inte gjort om man hoppat
över insulin till en diabetiker.
Så vården frågar inte alltid?
Lena: Nej, tyvärr alltför sällan.
Mats: Då kan man inte heller identifiera dem som är i särskilt stort behov att
få råd. Om man vill göra förändringar
inom sjukvården kan det gå oerhört
snabbt, när man vill. Man har gjort större
strukturomvandlingar inom sjukvården
många gånger. Det är bara att bestämma
sig. Det steget har man inte tagit. Den
!
K
NY BO
viljan från sjukvården sida skulle jag
efterlysa också avseende fysisk aktivitet.
Vad tror ni om framtiden?
Mats: Jag är väldigt optimistisk eftersom
jag tror att det är helt nödvändigt att vi
rör oss mer. Tittar vi på kurvorna om hur
vi tror att framtiden kommer att se ut,
med ännu mer stillasittande och mindre
aktivitet, så kommer den livsstilsrelaterade ohälsan att gå upp även i Sverige och
kostnaderna för läkemedel kommer att
stiga. Vi kommer att bli tvingade att agera.
Det talar mycket för den fysiska aktiviteten både som prevention och behandling i
långa loppet.
Lena: Sedan behöver man göra andra
insatser också än bara FaR. Att till
exempel få barn och ungdomar att röra
sig mer. Samhället bygger också bort
mycket fysisk aktivitet. Därför måste man
göra olika aktiva satsningar.
Mats: Förhoppningsvis sker samma
process som när vi lyckades få ner rökningen. En dag kan vi förhoppningsvis
titta tillbaka och se att det var helt rätt att
satsa på detta.
Lena: Det tog 50 år att få genomslag
med rökförbud och så. Vi har hållit på i 15
år med att få in FaR. Det är inte så lång
tid.
Recept för rörelse
– 10 berättelser med hög puls
är en reportagebok om människor och verksamheter som får
fler att idrotta och
motionera.
Boken vill ge inspiration till
alla som är intresserade av idrott,
fysisk aktivitet och folkhälsa.
Inte minst personer som
arbetar med detta i en kommun
eller inom idrottsrörelsen.
Läs boken på:
www.centrumforidrottsforskning.se
2/2015 svensk idrottsforskning 37
Stor potential i
gymträning för äldre
Fysisk aktivitet på recept istället för läkemedel blir allt vanligare. Äldre
personer hänvisas ofta till träning på kommersiella gym. Träningen ger
dem både bättre hälsa och nya sociala kontakter. Men mötet med
gymkulturen är inte helt friktionsfri.
Åsa Tugetam
Adjunkt i idrottsvetenskap
Institutionen för
idrottsvetenskap
Linnéuniversitetet
Ä v e n o m d e t s ä l l a n finns några
restriktioner för vem som får bli en del av
kundkretsen på ett gym, finns en uppenbar koppling mellan gym och ungdom.
Gymmens väggar pryds ofta av bilder på
unga och välsvarvade kroppar. Många
instruktörer är också unga (1).
Samtidigt har andelen äldre i befolkningen ökat konstant och man beräknar
att denna grupp kommer att fördubblas
innan år 2060 (2). Fysisk aktivitet minskar vanligen med stigande ålder (3).
Gruppen äldre är därför sannolikt den del
av populationen som skulle kunna göra
störst hälsovinster genom regelbunden
träning.
Förbjuden mark
Jesper Andreasson
Docent i idrottsvetenskap
Institutionen för
idrottsvetenskap
Linnéuniversitetet
38 svensk idrottsforskning 2/2015
Med otillräcklig muskelstyrka minskar
möjligheterna till ett oberoende liv, vilket
påverkar såväl hälsa som livskvalitet (4).
Studier visar dock att frånvaron av äldre
förebilder i gymsammanhang verkar
avskräckande, och kan stärka en tro på att
äldres träning är mindre viktig (5,6).
Denna artikel har ett tvådelat syfte.
Den handlar för det första om hur äldre
gymbesökare hittar sin väg till gymmet,
och hur dessa vägar kan förstås i relation
till föreningsidrotten och sjukvården. För
det andra är syftet att diskutera om och
hur gymträning påverkar äldres sociala
hälsa. Artikeln bygger på ett etnografiskt
projekt i vilket 24 äldre (63 år och äldre)
gymbesökare intervjuats och observerats.
Varierande motiv till träning
Motiven till att någon väljer att börja
träna på ett gym kan naturligtvis variera.
Några av de vi intervjuat menar att de
alltid varit aktiva, inom till exempel
föreningsidrotten, och att den nya träningsformen varit en naturlig konsekvens
av att de ställts inför förändrade fysiska
förutsättningar.
Andra förefaller vara nybörjare när det
gäller både gymmet som kulturmiljö och
träning i allmänhet. För dessa har det
första besöket på ett gym ofta motiverats
av att de blivit rekommenderade av en
läkare eller sjukgymnast att börja träna
och på så sätt ta ansvar för sin hälsa.
Jacob, 70 år, lyckas fånga båda dessa
vägar till ett gym genom sin berättelse:
”Innan jag började träna här var jag väldigt lat,
men jag har tränat här i 6-7 år nu. Jag åkte på en
stroke för sju år sedan faktiskt och efter det blev
jag rekommenderad av vårdcentralen att börja
träna på gym, så då gjorde jag det. Sen året efter
det, fick jag magsår och var tvungen att sluta
träna ett tag. Alltså hela magen blev uppskuren
på mig. Annars brukar jag gå hit på tisdagar och
torsdagar och eventuellt lördagar också. Ibland
blir det fler gånger i veckan ändå. Målet är att
hålla igång. Men jag har alltid varit ganska lat,
och när jag var runt 35 år då, så gick jag hemma
och kunde knappt röra mig kändes det som. Jag
har aldrig varit sådär mycket för att springa och
träna egentligen. Jag är ju inte en löpartyp om
man säger, eftersom jag är rätt stor och tung.
Men däremot så var jag med och spelade ishockey
när jag var yngre. Jag hade ju funderat på att gå
till gymmet tidigare, men det blev en push extra
där efter stroken. Det var det som fick mig att ta
tag i det. Sen hade jag ju gått upp rätt mycket i
vikt då också, successivt. Så de var ju inte att jag
inte behövde det.”
Jacobs tidiga erfarenheter av träning
och idrott, och hans väg till gymmet lyfter
två viktiga aspekter. För det första framträder relationen till den verksamhet som
organiserats inom idrottsrörelsen (hockeyn), vilken traditionellt tar stort ansvar
för ungas hälsa och träning. Han berättar
under intervjun att han i tonåren satsade
målmedvetet på att bli framgångsrik som
hockeyspelare, men att han slutade bara
ett par år senare.
Efter sin aktiva hockeykarriär coachade
han ett juniorlag i klubben. Ganska snart
kom han dock att inse att det inte fanns
någon självklar plats för honom i föreningen och att hans kunskaper och erfarenheter egentligen inte behövdes. Logiken,
liksom kronologin, i denna berättelse kan
på många sätt ses som typisk för den verksamhet som bedrivs inom den organiserade föreningsidrotten.
Deltagare under ett gympass för
seniorer 90 år och äldre i Stockholm.
Foto: Johanna Lundberg, Bildbyrån.
Individualiserat hälsoansvar
Under tonåren är uppskattningsvis två
tredjedelar av alla ungdomar i Sverige
aktiva i en idrottsförening (7). Föreningsidrottens popularitet minskar emellertid
med ålder och vid 20 års ålder har antalet
vanligen halverats. Det är med andra ord
tydligt att idrottsrörelsen har svårt att i
motsvarande omfattning motivera vuxna
och äldre till träning.
Som kulturfenomen har gym och
fitness traditionellt haft tydliga kopplingar
till ungdomskultur och unga, vältränade
kroppar. På senare år har emellertid det
moderna gymkonceptet diversifierats
betydligt och i dag samsas en mängd olika
träningsformer under ett och samma tak.
2/2015 svensk idrottsforskning 39
Detta har resulterat i att gymkulturen
successivt blivit alltmer inkluderande,
även för en äldre målgrupp.
Detta faktum leder in oss på den andra
viktiga aspekten som Jacobs berättelse
åskådliggör, nämligen att den moderna
gymindustrin är väl anpassad för att möta
upp alltmer individualiserade träningsformer – och krav (8). Jacobs berättelse visar
också hur vägen till gymmet kan förstås
både som ett uttryck för ett alltmer
individualiserat hälsoansvar och som ett
uttryck för hur den svenska sjukvården
kommit att organiseras efter en sådan
individualiseringsprincip. Eva, 65 år,
klargör resonemanget ytterligare:
”En bruten fot för fem år sedan blev starten på
den här träningen som jag håller på med i dag.
ordinera fysisk aktivitet som behandling av
olika sjukdomstillstånd och symptom. Även
om det i dag förekommer vissa variationer
mellan olika landsting i Sverige har den
allmänna idén varit att fysisk aktivitet ska
kunna ersätta vissa läkemedel. Patienter
förväntas i sin tur ”lösa in” sitt recept
genom att till exempel söka sig till ett gym
och där få hjälp att ta fram ett träningsprogram anpassat för dennes individuella
behov och förutsättningar.
”Att få ett recept på fysisk
aktivitet förefaller för
många ha varit direkt
avgörande för deras
första gymbesök.”
Jag gick hos en sjukgymnast, och efter att jag fått
fysisk aktivitet på recept så hamnade jag här. Det
jag började med var yoga faktiskt. Jag hade ingen
styrka i kroppen över huvud taget då. Jag har ju
haft ett stillasittande yrkesliv också, och det är
inte klokt att jag inte hade tänkt på det här
tidigare. Läkarna sa att jag var benskör som en
90-åring när de hade opererat min fot och det är
ju inte så bra. Det enda jag hade gjort tidigare var
att dansa i köket medan jag lagade mat.”
Innan Eva gick i pension arbetade hon
som körskolelärare. Hon hade under flera
år känt att hon borde göra något åt sin
stillasittande livsstil, men det var först när
hon blev skadad som hon förmådde sig att
ta tag i sin situation. I samband med sin
rehabilitering fick hon fysisk aktivitet på
recept och sökte sig till ett lokalt gym för
att bygga upp sin kropp. Målet var att
skapa en kropp värdig en 65 årig kvinna
och att motverka en åldrande kropps
tilltagande stelhet.
Sjukvård eller friskvård?
Fysisk aktivitet på recept initierades
huvudsakligen i början av detta sekel som
del i ett större projekt kallat Sätt Sverige i
rörelse. Visserligen hade förskrivning av
fysisk aktivitet förekommit även tidigare
men det var först nu som arbetssättet
började användas systematiskt, som en
del av vården.
Det huvudsakliga syftet med fysisk
aktivitet på recept var att påverka och
förändra sjukgymnasters och läkares
behandlingsmetoder och få dem att
40 svensk idrottsforskning 2/2015
I berättelsen nedan redogör Inger, 66 år,
för orsakerna till att hon tog kontakt med
sjukvården. Därefter får vi följa hennes
navigerande genom det svenska sjukvårdssystemets olika delar. Hennes berättelse
skapar en tydlig bild av hur både sjukvårdssystemet är organiserat och hur det kan ses
som kopplat till de individualiserade
träningsmöjligheter som erbjuds inom
gymkulturen.
”Ja det började ju med att jag kände mig väldigt
trött och jag orkade nästan ingenting. Då tänkte
jag: ´nä, jag får nog gå och göra en allmänkoll eller
nåt sånt.´ Så jag gick till en distriktsläkare och hon
var uppmärksam. Hon sa: ´Nä, men jag skickar en
remiss till en hjärtläkare.´ För hon misstänkte
kärlkramp. Och det visade sig att även hjärtläkaren
trodde att det var kärlkramp. På röntgen visade det
sig att jag hade igensatt 80 procent på en åder då,
så de gjorde en ballongsprängning där, direkt då
va. Efter det blev det sjukgymnastik på lasarettet
hela våren och hösten. Men hon som hade mig
tyckte att jag måste fortsätta träna, så hon skrev ett
recept. Jag fick fysisk aktivitet på recept och då
hamnade jag här, eller jag gick hit då och började
träna på gym.”
Att få ett recept på fysisk aktivitet
förefaller för många ha varit direkt avgörande för deras första gymbesök. Receptet
representerar också sjukvården och i
förlängningen läkaren och den moderna
medicinen, vilket gjort att det setts som
auktoritativt. Fysisk aktivitet på recept har
också visat sig öka patienters självrapporterade träningsnivåer (9). Recepten har en
ungefärlig användningsgrad på 65 procent, vilket är i paritet med utnyttjandet
av läkemedelsordinationer (10).
Bristande kunskapsnivå?
Från att ha varit en subkultur lokaliserad i
skumma och svettiga källarlokaler, har
den samtida gymkulturen utvecklats till
en global industri där människor med vitt
skilda erfarenheter och kompetenser kan
träna i stora ljusa och fräscha lokaler, inte
sällan försedda med panoramafönster och
utsikt över ett stadslandskap.
Rakel, 63 år, berättar om hur det var
när hon för första gången, och med en
känsla av osäkerhet, besökte ett gym:
”Kvinnan i receptionen hjälpte mig att boka in en
tid direkt när jag kom. Jag skulle träffa en tjej
som brukar ta emot personer med fysisk aktivitet
på recept. Hon var verkligen jättegullig, vi gick
runt och vi pratade och hon gav exempel på olika
övningar man kunde göra och vilka klasser som
skulle kunna passa mig. Nu har jag hittat klasser
som jag håller mig till. Men i början kändes det
inte så bra. Jag gick på cirkelträning nån gång
och eftersom jag har väldigt ont vissa dagar, i min
rygg och axel, så är det en del övningar som jag
inte kan göra. Jag joggar lite på stället istället då.
På en del maskiner tar jag väldigt lite motstånd
Föreställningen om gymmet som en
plats fylld av muskler och ungdom
kan verka avskräckande för äldre
personer. Foto: Matthias Hauer,
Gepa pictures
också, för att få bort det stela och komma in i
rörelsen utan att anstränga mig för mycket.
Sjukgymnasten har sagt att jag inte ska ha tungt
på. Det var särskilt i början som jag tyckte det
kunde vara jobbigt när instruktören på passet
hejade på för mycket. En gång satt jag i en
maskin där man liksom drar bakåt med armarna
och då la instruktören på extra vikt själv och sa
att: ´Det klarar du!´ Jag är jätteförsiktig med min
axel efter att ha opererat den, och det kändes inte
alls bra.”
I Rakels berättelse bearbetas olika
känslor, förväntningar och upplevelser av
träningen i relation till gymmet och
personalens bemötande. Berättelsen ger
oss en inblick i hur de sociala relationerna
på gymmet kan komma att utvecklas.
Rakel kände sig till exempel väldigt
välkomnad när hon kom till gymmet, som
också har en anställd som specifikt har till
uppgift att ta emot personer som har fått
fysisk aktivitet på recept. Hon fick en
personlig rundtur och en genomgång av
2/2015 svensk idrottsforskning 41
vilka olika träningsalternativ som fanns
till buds.
Därefter upplevde hon dock att hon till
stor del lämnades själv. Eftersom hennes
tidigare erfarenheter av träning var högst
begränsade hade hon svårt att avgöra vad
de olika träningsformerna innebar i
termer av intensitet, fysiska krav och
förväntningar. Uppenbart var inte alla
pass lämpliga för hennes fysiska förutsättningar och uppenbarligen var instruktören allt annat än införstådd med hennes
hälsotillstånd.
plats att stifta sociala bekantskaper. I
observationen finner de tre kvinnorna stöd
hos varandra när de talar om frågor som
berör vardagslivet i stort. Flera gånger
återkommer de också till händelser som går
tillbaka i tiden. De skapar till synes tillsammans en berättelse om vad det innebär att
åldras och att bli gammal. Det handlar i
sammanhanget inte bara om kroppsliga
förändringar och vad man vill åstadkomma
med fysisk aktivitet, utan snarare om hur
livet i sin helhet kommit att omformas till
följd av tidens inverkan.
Sociala hälsovinster
Pensioneras med värdighet
Även om flera av intervjupersonerna
upplevt det som fysiskt och psykologiskt
utmanande att söka sig till ett gym,
förefaller de flesta bli relativt nöjda när
det väl funnit träningsformer och instruktörer som passar deras personliga preferenser. Flera betonar också att de i
efterhand funnit oväntade skäl att fortsätta vara aktiva. Observationsanteckningen nedan exemplifierar:
Nedan fortsätter Ingvar, 72 år, denna
diskussion om social hälsa och berättar om
sina erfarenheter av att gå i pension och
den betydelse timmarna på gymmet
kommit att få.
”Jag brukade åka hemifrån när fortfarande var
mörkt och kom hem igen när det var mörkt. Min
portfölj var alltid full med papper, rapporter och
sånt, och jag fortsatte jobba hemma efter middagen. Nästa dag gick jag upp tidigt igen och åkte till
”Utanför en gruppträningssal sitter tre äldre
jobbet. Nu kan jag göra allt det där jag inte kunde
kvinnor och pratar lågmält. De väntar på att
göra innan, allt det jag hade saknat eller missade.
deras pass skall börja och diskuterar dieter och
Jag kan umgås med vänner, spela kort, och ibland
viktnedgång. En av kvinnorna berättar för de
inte göra någonting alls. Vi är ett litet gäng gubbar
andra att hon följt 5:2-dieten ett tag och bara
som sitter här och pratar skit, det är social samvaro
druckit buljong två dagar i veckan. Hon får
för mig. Jag har inga andra rutiner. Maten sköter
beröm för sina ansträngningar men också många
hustrun. Och så har jag träningen då. Jag har inget
frågor om hur hon orkar med de dagar då hon
att klaga på. Jag kan göra det mesta. Nu har jag ju
fastar. Därefter glider samtalet över till det
fått en cancerdiagnos som jag måste ta tag i. Men i
`underbara vårvädret ute` och alla `vårfina
dag begränsar den mig inte alls. Min fru gick på
balkonger` som en av kvinnorna sett på sina
gympa innan hon började träna här tillsammans
alltmer frekventa kvällspromenader. Samtalet
med mig. Jag har tränat här ungefär två gånger i
fortsätter sedan in på förändringar som skett i
veckan sen jag blev pensionär.”
kvinnornas liv under de senaste åren. Den ena
berättar om en flytt och hur hon upplevde sin
husförsäljning. En annan kontrar med att berätta
om sina erfarenheter av att vara farmor och hur
mycket jobb, men också glädje, det är att ta
barnbarnen till simskolan varje vecka. Under
samtalet konstaterar kvinnorna i samtycke att det
är mycket att göra och att de har `fullt upp`. Som
svar på detta konstaterande säger en av kvinnorna att möjligheten att ´komma hit och träna
är viktigt just därför, eftersom då gör jag något
bara för min egen skull´. Det är slående hur
mycket som faktiskt avhandlas socialt mellan
kvinnorna under denna korta stund.”
Uppenbarligen kan ett gym erbjuda
träningsmöjligheter, men det är också en
42 svensk idrottsforskning 2/2015
Att gå i pension kan onekligen ha stor
inverkan på en persons sociala status,
självkänsla och mående (11). För Ingvar
innebar pensioneringen å ena sidan en
känsla av frihet, självständighet och en
möjlighet omprioritera saker och ting i
livet. Som pensionär, tänkte han sig kunna
tillbringa mer tid med familjen, ägna sig åt
rekreativa aktiviteter såsom gymträning
och golf. Han föreställde sig också, inför
pensioneringen, att han skulle kunna ta
upp kontakten med gamla vänner.
Å andra sidan innebar också pensioneringen att hans invanda livsmönster kom
att ändras på ett tämligen fundamentalt
sätt. Han visste inte längre riktigt vad han
skulle göra med all den tid som han
plötsligt fått att förvalta. Han började
också fundera över pensioneringens
egentliga innebörd, och han förknippade
detta blivande med åldrande och fysiskt
förfall (12).
När han så lämnade jobbet blev konsekvenserna omedelbara. Det blev en
minskning av sociala möten och en ökad
känsla av ensamhet och emellanåt också
av isolering (13). Han kände sig onyttig,
oönskad och lågpresterande. I Ingvars
fall, vilket antyds även i andra berättelser,
kom gymmet att fylla en viktig funktion i
det avseendet att träningstiderna blev
avgörande för skapandet av nya rutiner.
Det var inte bara själva träningen som
bidrog till att motverka Ingvars hälsoproblem utan gemenskapen på gymmet med
de andra ”gubbarna” kom också att
tillskrivas stor vikt (11).
Gymmen har stor potential
Äldres gymträning och konstruktion av en
hälsosam livsstil kan förstås på olika sätt.
På ett övergripande plan kan vägarna till
gymmet ses som effekten av ett långsiktigt
hälsoarbete där de äldre orienterat sig
genom föreningsidrottens olika möjlighe-
ter till träning och det svenska sjukvårdssystemet.
Gymindustrins ökade kommersiella
intresse för nya åldersgrupper förefaller,
i kombination med intervjupersonernas
upplevelse av att inte hitta alternativa
sysselsättningar inom till exempel
föreningsidrotten, utgöra en rik mylla att
fånga upp äldre som ordinerats fysisk
aktivitet på recept eller äldre som av
andra anledningar vill upprätthålla en
aktiv livsstil. Därtill tillskrivs gymmen
stort socialt hälsovärde varpå ensamhet,
isolering och frånvaro av rutiner i
samband med pensionering kan avhjälpas.
På en samhällelig nivå är det logiskt
att resonera att gymmiljön härmed
bidrar till minskade kostnader för till
exempel sjukvård och ohälsa. Samtidigt
har inte alltid mötet med gymkulturen
skett friktionsfritt och efter den enskildas
förutsättningar och behov. I flera berättelser antyds att det delvis saknats
utbildad personal på gymmen, beredda
att ta emot personer med fysisk aktivitet
på recept eller med begränsade fysiska
förutsättningar.
Referenser
1. Sassatelli, R. Fitness Culture.
2011.
2. Statistics Sweden. The future
population of Sweden 20092060. 2009.
3. Hagströmer, M. mfl. Med Sci
Sports Exerc. 2007. 39:1502-8.
4. Motl, R.W. & Mcauley, E. Phys
Med Rehabil Clin N Am. 2010.
21:299-308.
5. Lübcke, A. mfl. Adaptation &
Aging. 2012. 36:131-146.
6. Rydeskog, A. mfl. Advances in
Physiotherapy. 2005. 7:162-169.
7. Riksidrottsförbundet. Idrotten
vill. 2007.
8. Foucault, M. The history of
Sexuality, vol. 3. 1988.
9. Leijon, M.E. mfl. Scand J Med
Sci Sports. 2009. 19(5):627-36.
10. Kallings, L.V. mfl. J Phys Act
Health. 2009. 6(4):483-92.
11. Cedergren, A. mfl. Activities,
Adaptation & Aging. 2014. 31:4,
23-36.
12. Wenger, G.C. & Burholt, V.
Canadian Journal on Aging.
2004. 23:115-127.
13. Alpass, F.M. & Neville, S.
Aging & Mental Health. 2003.
7:212-216.
Kontakt
asa.tugetam@lnu.se
jesper.andreasson@lnu.se
Prenumerera!
3 | 2014 | ÅRGÅNG 23
2 | 2015 | ÅRGÅNG 24
4 | 2014 | ÅRGÅNG 23
1 | 2015 | ÅRGÅN
G 24
Den nödvändiga distansträningen
Är sponsorer överskattade?
KBT mot kvacksalveri
Anpassa ditt löpsteg
Fallet Dan Waern
Idrottskroppen och idealen
Överdriven oro
för
kombinationsträn
ing
Energibrist hos
eliten
Förnuft och kän
sla i skidspåren
Obefogad oro för
VM:s konstgräs
Myten om de
aktiva svenskarna
Rapport: Dyrare
idrott för unga
Årets fyra nummer kostar 200 kr.
Beställ på www.centrumforidrottsforskning.se
2/2015 svensk idrottsforskning 43
POSTTIDNING B-POST
BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING
Vid definitiv eftersändning återsändes försändelsen
med nya adressen på adressidan
AVSÄNDARE: CIF, Box 5626, 114 86 Stockholm