META 2016 – final-web - Historiskarkeologiska föreningen
HISTORISKARKEOLOGISK TIDSKRIFT H META 2016 META Historiskarkeologisk tidskrift Redaktion/styrelse 2014-2015 Johan Anund Lena Beronius Jörpeland Mathias Bäck (vice ordförande, huvudredaktör) Lars Ersgård Ann-Mari Hållans Stenholm Joakim Kjellberg (ordförande, ansvarig utgivare) Linda Qviström (webredaktör) Anders Wikström Johan Runer Kristina Jonsson Tidskriften ges ut av Historiskarkeologiska föreningen och utkommer med ett nummer per år. Bli medlem i föreningen genom att skicka namn, postadress och e-postadress till adressen medlem@histark.se, samt betala medlemsavgiften - 250 kr - på Plusgiro 45 32 11-5. Uppge ditt namn vid inbetalningen. Som medlem ansvarar du själv för att dina adressuppgifter är aktuella. Det går inte att teckna en separat prenumeration av tidskriften. Institutioner/organisationer är också välkomna att teckna ett medlemskap enligt samma principer som ovan. En organisation/institution erhåller dock ingen rösträtt i föreningen. På www.histark.se hittar du mer information om föreningen samt vår debattsida. Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. Samtliga artiklar har lästs och granskats av redaktionen. Kph Trycksaksbolaget, Uppsala ISSN 2002-0406 2 Innehåll 2016 7 Björn Ambrosiani Alsnöhus och den vikingatida hallen på Alsnö - rekonstruktionsförslag 25 Torbjörn Holback Hedningen från Strömmen - om en ovanlig grav i Uppland 35 Magnus Källström Runor i puts - några nyfynd från Gotland och Västergötland 51 Niklas Ytterberg & Kristin Balksten Trade and use of building lime early 19th-century lime barrels from an excavation in Uddevalla, Bohuslän 69 Joakim Kjellberg, Bent Syse & Anna Ölund Hur mår svensk stadsarkeologi egentligen? - en summering och fortsatt diskussion utifrån Stadsarkeologiskt forum i Uppsala 2014 87 Joakim Wehlin Falun, staden grundad på slagg. - människans relation till slagg i en gruvstad från tidigmodern tid tills idag 111 Mattias Öbrink Kulturella normer speglade av strukturer i en tidigmodern stad 127 Liisa Seppänen Streets, seals or seeds as early manifestations of urban life in Turku, Finland 155 Gunilla Gardelin & Ivan Balic With people in focus 3 META 2016 Redaktionellt Det är glädjande att här få presentera det andra numret av nya META, och att därmed bekräfta tidskriftens återetablering och en utgivning som förhoppningsvis ska bli av långvarig art. Tidskriftens tidigare historia har beskrivits i META 2015 och dryftas därmed inte här igen, vi nöjer oss med att säga att det redaktionella arbetsåret 2015/2016 har varit ett formerande år då vi har fokuserat på att fastställa rutiner och strukturer för arbetet med tidskriften. I skrivande stund består Historiskarkeologiska föreningens medlemmar/prenumeranter av drygt 60 privatpersoner och 17 institutioner från hela Norden, och trenden är att vi växer. Ambitionen är att vi tillsammans ska utgöra ett aktivt forum för historisk arkeologi. META:s hemsida (www.histark.se) och Facebooksida är igång, och förhoppningen är att de ska bli mer ”levande” under 2016. En majoritet av årets artiklar behandlar stadsarkeologi, vilket inte är särskilt anmärkningsvärt med tanke på det uppsving i antalet stadsarkeologiska undersökningar vi har sett under den senaste tioårsperioden. Vad som skiljer senare tiders arkeologi i städer från den traditionella urbana arkeologin är att det – glädjande nog – blir allt vanligare med undersökningar av stadslager från tidigmodern och yngre tid. Möjligen är det denna utvidgning in i mer skriftligt väldokumenterade århundraden som har sporrat dagens arkeologer att bredda spektrat av frågeställningar som ställs till materialet. Artiklarna som berör städer i årets META spänner därmed över ett stort register i tid, rum och ämnesval. Liisa Seppänen har i sin artikel tagit sig an uppkomsten av Turku (Åbo) i Finland, och lägger med hjälp av nya arkeologiska resultat och skriftligt källmaterial fram ett förslag på en nytolkning av stadens datering och framväxt. Hennes gedigna materialgenomgång visar bland annat att man inte kan lita blint på årtal angivna i skriftligt källmaterial, att valet av plats för en ny stad påverkades av en mångfald faktorer, och att en stads tillblivande ofta är en långdragen process snarare än något som beslutas och därmed är ett faktum. Gunilla Gardelin och Ivan Balic lyfter fram problematiken kring alltför ”tekniska” tolkningsmodeller, t.ex. när lämningar från flera tomter sammanförs vid fasindelning. Lämningarna påtvingas därigenom en samlad tolkning och datering, och man avlägsnar sig från möjligheten till insikt i människornas vardagsliv. Istället föreslås ett införande av tolkningsramen "hushåll", som definieras som en juridiskt och ekonomiskt avgränsad grupp av människor som bor på en tomt. 4 Mattias Öbrink diskuterar i sin artikel hur skilda kulturella normer kan ta sig uttryck i det arkeologiska materialet, speglade i relationen mellan den uppbyggda miljön och de handlings- och rörelsemönster som kan iakttas i de materiella lämningarna. Hans exempel kommer från de pågående undersökningarna av Nya Lödöse, beläget inom dagens Göteborg; en stad som grundades enligt ett strikt fastställt mönster år 1473. Öbrink ser till sådant som tillgänglighet till olika ytor, förekomst av skilda aktiviteter och bebyggelsemönster, skillnader i avfallshantering m.m., och påvisar en ”Nya Lödöse-kultur” med gemensamma idéer (och avvikande uppfattningar) om hur stadslivet skulle organiseras. Joakim Wehlin bidrar med en studie om slagg och dess relation till staden Falun. Han uppmärksammar hur den massiva mängden slagg, som uppkom genom gruvhanteringen, utgjorde en viktig faktor för stadens utveckling. Slaggen påverkade i hög grad människornas fysiska omgivning och därigenom blev den, på olika sätt, en del av Falubornas identitet. Stora delar av staden är också fysiskt grundlagd ovanpå slagglager. Med utgångspunkt i påvisandet av slaggens betydelse avslutas artikeln med ett upprop till stöd för en höjd ambitionsnivå, även vid mindre arkeologiska undersökningar. Joakim Kjellberg, Bent Syse och Anna Ölund bidrar med en artikel som dels summerar den senaste konferensen för nätverket Stadsarkeologiskt Forum (SAF) som hölls i Uppsala hösten 2014, och dels för en generell diskussion kring stadsarkeologins utveckling från 1970-talet till idag. Författarna ställer sig frågan hur dagens urbana arkeologi egentligen ”mår”, och avslutar med att resonera kring utmaningar och viktiga ställningstaganden inför framtiden. Årets META berör dock inte bara urbana lämningar, utan även intressanta fynd från andra sammanhang. Ett av årets bidrag avhandlar medeltida arkitektur. Björn Ambrosiani ger i sin artikel en översikt av det förhistoriska och medeltida Adelsö med kungsgården Alsnö/Hovgården. Här presenterar han en ny rekonstruktion av det medeltida kungapalatset Alsnöhus. Tesen är att palatsets arkitektur är knuten till den maktbärande östgötska Bjälboätten. Artikeln innehåller också ett nytt förslag till hur en föregående vikingatida hallbyggnad kan ha varit gestaltad. Niklas Ytterberg och Kristin Balksten diskuterar användning och handel med kalk under tidigmodern tid. Utgångspunkten är förvisso stadsarkeologisk: ett fynd av fyra nedgrävda tunnor med kalk, vilka påträffades i Uddevalla sommaren 2014. Artikeln behandlar dock kalk ur både ett naturvetenskapligt och kulturhistoriskt perspektiv: hur kalk och kalkbruk framställdes, vilka typer av kalk som 5 fanns, hur de skiljer sig åt och hur de förvarades och användes. Här redovisas också var de större produktionsorterna för kalk fanns, och genom en kombination av skriftliga källor och kemisk analys kan författarna dra en slutsats gällande var kalket som påträffades i Uddevalla har framställts. Magnus Källströms artikel behandlar runristningar gjorda i puts. Här redovisas ett antal nyfunna ristningar i gotländska kyrkor, samt några ouppmärksammade ristningar i västgötska kyrkor. Dessutom diskuteras den hittills enda kända runristningen i puts på en profan byggnad, kastalen vid Stensö på Vikbolandet i Östergötland. Källström lyfter också förhållandet att så få runristningar i puts påträffats i de svenska landskapen utanför Skåne och Gotland, och redovisar ett antal möjliga förklaringar till varför. Torbjörn Holback skriver om en ovanlig brandgrav som undersökts i Rasbo socken i Uppland för några år sedan. Varför graven var ovanlig ska inte avslöjas här, men Holback ställer upp ett antal hypoteser kring hur det som var udda med den skulle kunna förklaras. Med några snitt med Ockhams rakkniv landar han sedan i en spännande – och trovärdig – historia som visar på vikten av att inte söka bekräftelse i standardiserade tolkningsmönster av materiell kultur. Sammanfattningsvis presenterar artiklarna i 2016 års META en mångfald av ämnen, med författare från en rad olika organisationer, myndigheter och universitet. Vi kan därmed med tillfredsställelse konstatera att även denna årgång med råge lever upp till syftet med META: att fungera som en plattform för alla som arbetar med historisk arkeologi inom såväl universitet, museer, myndigheter som inom exploateringsarkeologi. 6 Alsnöhus och den vikingatida hallen på Alsnö - rekonstruktionsförslag Björn Ambrosiani Alsnöhus and the viking age hall at Adelsö - a reconstruction. Alsnöhus, the Alsnö Palace, is situated at the Island of Adelsö in Lake Mälaren, 30km W of Stockholm. It is one of the earliest non-ecclesiastical brick buildings in Sweden, dating to the 1270s. It was excavated by Bengt Thordeman in the 1910s. Since then, some attempts to reconstruct the appearance of the palace have been made, mainly showing an over-dimensioned height. These are revised in a new reconstruction presented here. The Palace also overlaps a Viking Age hall building which must have been used during the Birka Period. bedömning bland annat av dateringen. Fastigheterna kring palatset och de invidliggande stora gravhögarna inköptes av Vitterhetsakademien år 1957 och förvaltades därefter av Riksantikvarieämbetet. Sedan den 1 januari 2015 har förvaltningen överförts till Statens Fastighetsverk. Alsnöhusområdet ingår i Världsarvet Birka och Hovgården. En av de första profana tegelbyggnaderna i Mälarområdet är palatset Alsnöhus vid Hovgården i Adelsö socken. Detta anses ha byggts under 1270-talet. Det finns inte mycket kvar av byggnaden. Men en bild på en karta från år 1751 visar betydande rester av en tvåvåningsbyggnad på udden ut mot Mälaren, öster om kyrkan. Redan på 1820-talet var det mesta av byggnaden nedbrutet. Denna byggnad grävdes ut av Bengt Thordeman under åren 19161917. Thordeman publicerade grävningen och dess resultat i sin avhandling år 1920 och gjorde 1966 en ny Adelsö Adelsö spelade en betydande roll i den svenska förhistorien och under medeltiden. Dess läge längst västerut 7 META 2016 i den ögrupp, som fyller Mälarens östra delar, har gjort att man har sett platsen som förvånansvärt isolerad i förhållande till de händelser, som enligt krönikorna har utspelat sig där. I själva verket var läget ytterst centralt vid de forna vattenvägarna genom Mälaren både mot dess inre västra delar och mot rikscentrum i Uppsala. Farlederna nådde ut i Östersjön både i söder genom Södertäljepasset och i öster genom de olika passagerna vid det långt senare anlagda Stockholm. Adelsö var därför en kommunikationstekniskt lämplig mötesplats för en begynnande kungamakt i riket. I direkt anslutning till Adelsö anlades under 700-talet e.Kr. också den första med namn nämnda marknadsplatsen och staden Birka på en intilliggande ö, Björkö. På Adelsö finns utöver Hovgården ett tiotal bebyggelseenheter med gravfält från yngre järnålder. De är fördelade i tre grupper: en i söder med fyra byar, som genom hela medeltiden räknades som kronojord, och en andra som består av tre bebyggelser längs öns östra sida, alla med större eller mindre gravfält och bl.a. en större fornborg vid Stenby. Den tredje gruppen finns i väster och nordväst där gården Tofta, med stora gravfält och en större hög, ligger. Till Tofta, som under senmedeltiden var sätesgård för en av de mest kända frälsesläkterna i Sverige, Sparre av Tofta, hör ett antal bebyggelser som var medeltida kolonisation utan förhistoriska gravfält. Men Tofta ingick av allt att döma från början i kronogodset, innan enheten år 1302 skänktes av kung Valdemar Birgersson till Sigmund Keldorsson, fogden på Stockholms slott, där Valdemar länge varit inhyst som fånge efter sin avsättning 1276 (Ambrosiani & Burell 2006, s. 24). Centralt på ön, mitt emellan de tre gårdsgrupperna, finns spår av bebyggelse från yngsta bronsålder och äldsta järnålder. Det är dock oklart om det finns kontinuitet från denna bebyggelse till bebyggelsen under yngre järnålder. Enstaka gravar på de flesta gravfälten på ön undersöktes på 1910-talet av Hanna Rydh (Rydh 1936) samtidigt som Bengt Thordeman genomförde undersökningen av Alsnö hus (Thordeman 1920). Det vikingatida fyndmaterialet visar många influenser från handelsplatsen Birka, bland annat av importföremål som vanligtvis inte påträffas på andra ställen i Mälarområdet än i Birka. Bebyggelsehistoriska tolkningar som rör Adelsö har gjorts i flera sammanhang (se Ambrosiani 1985; 2002; Ambrosiani & Burell 2006), men ännu återstår flera frågeställningar, som kräver fortsatt forskning. En viktig sådan fråga är utformningen av den centrala enheten Hovgården, vars fornlämningsbestånd uppvisar speciella kriterier typiska för huvudgårdar i det centrala Sverige (Ambrosiani 1985; 2002). Godset är ett karakteristiskt exempel på de storgårdar, som allt mer diskuteras inom den pågående 8 BJÖRN AMBROSIANI forskningen om ägo- och driftstrukturer under vikingatid och tidig medeltid (Tollin 2002; 2014; Berg 2003; Ericsson 2012). De kronologiska aspekterna på förändringarna i kungsgårdens morfologi och godsets struktur skall inte behandlas i detta sammanhang, då de kräver en mer omfattande diskussion (se Ambrosiani & Burell 2006). Här vill jag främst ta upp en särskild detalj, som spelar stor roll för hur man skall uppfatta platsen, nämligen utformningen och rekonstruktionen av 1200-talspalatset och dess förhållande till den vikingatida kungsgårdshall, som bör ha funnits i detta centrala sammanhang. Förståelsen av detta centrala monument är viktig för utvecklingen av kunskapen om framväxten av den plats, som tillsammans med Birka blev den första stadsliknande bosättningen i det centrala svenska riksområdet. Detta utgör också grunden för att Alsnö ingår som en betydande del i Världsarvet Birka och Hovgården. gravar, och en runsten där kungens bryte omtalas. Troliga hamnanläggningar med skeppsnaust och bryggor omger den yttersta udden, på vilken också finns en större platå med plats för centrala byggnadsverk i form av en vikingatida hallbyggnad och en högmedeltida palatsanläggning från 1200-talet. Två tydliga tidsskikt kan utläsas ur fornlämningsbeståndet, ett vikingatida och ett högmedeltida. Därtill kommer ett antal företeelser som tillhör perioden mellan dessa båda anläggningsskeden. Anmärkningsvärt är att de mest framträdande byggnaderna och högarna ligger på en markerad udde i mälarlandskapet, medan normalgårdarna brukar ligga indragna vid innersta delen av vikar och längs ådalarna. Gravfält med normala gravläggningar för den lokala befolkningen på kungsgården fanns några hundra meter längre in på ön på ett visst avstånd från gravläggningarna för de till ”kungafamiljen” hörande ståndspersonerna. Genom landhöjningen har landskapet förändrats så mycket att särskilt hamnanläggningarna tillhörande de båda tidsskikten är tydligt förskjutna i förhållande till varandra. Däremot verkar den möjligen delvis uppbyggda platån på uddens centrala del ha varit platsen för monumentala byggnader från båda perioderna. Hovgården Adelsö var ännu vid forntidens slut delad i två öar genom ett sund tvärs över ön. På en udde vid detta sund anlades någon gång under början av yngre järnålder en gård, som under hela medeltiden räknades som en kungsgård, Alsnö, senare kallad Hovgården. Här finns en sockenkyrka och ett antal större gravhögar, ett större gravfält som troligen hyser den lokala gårdsbefolkningens Alsnöhus Thordemans omfattande utgrävningar visade att den medeltida 9 META 2016 Fig. 1. Alsnöhus. Bengt Thordemans rekonstruktionsförslag 1920. palatsbyggnaden var knappt 30 m lång och 13,3 m bred (alltså= 100 x 43 fot). Den hade enligt honom ursprungligen bestått av två våningar över en stenkällare och var på södra sidan försedd med ett trapptorn. De synliga delarna av byggnaden hade skalmurar av tegel med en gråstenskärna. Tegelbyggnadens basplan ligger på ca 13-14 m höjd över rikets 0-plan år 1900. Detta innebär att byggnaden anlades ca 11-12 meter över den dåtida vattenytan och var väl synlig i det omgivande vattenlandskapet. Ett stort tegelmaterial förvaras under flera inventarienummer i Historiska Museets samlingar. Det mesta tegel, som Thordeman tillvaratog, är profiltegel, troligen avsett för portalomfattningar och eventuella valvribbor. De enskilda stenarna är >9 cm tjocka och >14 cm breda. Eftersom det rör sig om formtegel är normallängden inte möjlig att bestämma. Enstaka tegel har tydliga spår efter klövar och tassar. Byggnaden har haft stora fönsteröppningar med masverk och huggstensdetaljer på den södra långsidan. Några spår av att öppningarna har varit glasade finns inte. Detta förhållande stöder antagandet att det rörde sig om en byggnad för sommarbruk. Detta 10 BJÖRN AMBROSIANI kan också bekräftas av att alla brev från Alsnöhus är daterade mellan maj och oktober. Thordeman (1920) tar upp ett antal internationella förebilder och paralleller till Alsnöhus. Håkonshallen på Bergenshus i Norge, flera av de viktigaste tyska palatsbyggnaderna från tidig högmedeltid som Goslar och Wartburg, samt det idémässigt mer avlägsna Whitehall i London spelade därvid en stor roll. Dessa byggnader utmärks av att de är tvåvåningsbyggnader med raka takfall och att det ofta finns en paradfritrappa på fasaden. Till exempelsamlingen kan man numera lägga det av Iwar Anderson utgrävda, restaurerade och publicerade Vadstenapalatset (Anderson 1972). I Mälarområdet kände man på Thordemans tid bara en byggnad av liknande slag, Ervalla Hus i Västmanland. Tyvärr är huset borta sedan länge, men en 1700-talsritning ger ett begrepp om byggnaden (Thordeman 1920, s. 156 ff.). Thordeman ansåg också att Adelshuset i Stockholmsborgen troligen var jämförbart. Numera är det dock en annan och äldre byggnadsrest från Birger Jarls tid i borgen, som man uppfattar som jämförbar med Alsnöhus (Källström & Söderlund 2003, s 35, s. 155). Intressantare är att det på Mälaröarna finns ytterligare ett par tegelbyggnader som kan räknas in i denna klass, Ringanäs i Kungsberga på Färingön (se Lovén 2000) och centralbyggnaden i det äldre Svartsjöslottet, en rektangulär byggnad av osäker ålder. Platsen fick namnet Konungsnäs av Magnus Eriksson, och det är möjligt att byggnaden uppförts av denne eller av hans företrädare hertigarna Erik och Valdemar, eller möjligen av deras far Magnus Ladulås. Båda är mindre än Alsnöpalatset. I samtliga fall är byggherrarna personer ur en begränsad släktkrets, den nya kungaätten med ursprung i Bjälbo i Östergötland. Ringanäs kan av allt att döma knytas till hertig Bengt, Magnus Ladulås yngsta bror, biskop i Linköping och hertig av Finland, som under slutet av 1200-talet hade ett stråk av huvudgårdar på Mälaröarna mellan de av Valdemar respektive Magnus Ladulås disponerade delarna av öarna (Ambrosiani 2002, s. 35 ff.). Christian Lovén (2000) har diskuterat flera av dessa byggnader med delvis avvikande tolkningar i förhållande till Thordeman. Han menar framför allt att porttornet på Alsnöhus kan ersättas med en pilasterburen balkong på fasaden och att kommunikationen mellan våningsplanen har skett genom en murtrappa i den västra gavelväggen, som han i anslutning till Thordemans översiktskarta över det utgrävda området uppfattar som avsevärt bredare än de övriga yttermurarna. Enligt Thordemans rekonstruktion skulle tillträdet till husets övre våningar ske genom en sidodörr till ett trapphus, medan den sydvända bredare ingången i detta endast ledde in till källarutrymmet. Thordemans grävningsplaner visar dock inte något trapptorn på sydfasaden. Det 11 META 2016 Fig. 2. Alsnöhus. Bengt Händels rekonstruktionsförslag 1962. lika hög som den är lång. Ytterligare rekonstruktionsteckningar har gjorts där man överdriver höjden ännu mer. Med tanke på byggnadsresterna kan detta inte vara rimligt. Källare, två våningar och tak på tillsammans 30 m höjd torde ge byggnaden fel proportioner. Framför allt Bengt Händels teckning verkar vara en romantiserad bild av hur en högmedeltida borg eller ett palats borde se ut. Iwar Andersons jämförbara rekonstruktion av Vadstenapalatset kan belägga en höjd på ca 16 meter (Anderson 1972 I, s. 42, fig. 49 och II, pl. 12) för en avsevärt längre och något bredare men troligen inte mycket högre byggnad än Alsnöhus. 14-16 m vore en mer rimlig höjd för Alsnöhus. I fig. 3 har jag skissat upp dessa mer modesta måttförhållanden. Även en några meter högre byggnad är fullt möjlig utan att byggnaden tappar sina enkla, raka proportioner. finns i själva verket ingenting som tyder på att ”trapptornet” har nått högre än källartaket (jämför t.ex. 1920, pl. 28 och 31). En bakgrund för denna uppsats är hur byggnaden i olika sammanhang har rekonstruerats i bild. Thordeman har själv gjort en enkel vinjettbild (1920 mot sidan 194, här fig.1) med ganska spetsig takvinkel också över trapphuset samt hörnkolonetter som inte når upp över takåsen. Långt senare gjorde Bengt Händel, Vitterhetsakademiens och Historiska museets tecknare, den rekonstruktionsbild, som länge fanns på skyltar och publiceringar av Alsnöhus (Brunstedt 1996, s. 17, fig. 7, här fig. 2). På denna bild har kolonetterna förhöjts avsevärt och gavlarna har blivit trappgavlar. Båda bilderna innehåller emellertid en måttsättning, som är oerhört överdriven. Byggnaden är så gott som 12 BJÖRN AMBROSIANI Fig. 3. Alsnöhus. Nytt rekonstruktionsförslag av Björn Ambrosiani 2012, ritning Jill Stark. Fönsterplaceringen i den vänstra, västra delen är en gissning. Observera att bildskalan är något större än i figur 1 och figur 2. källaren. Han tolkade dem därför som ljusöppningar ned till källaren. Särskilt den östra öppningen ansluter emellertid tydligt till vertikala murkanter, som snarast är sidor i en portal (1920, pl. 29-30). Öppningarna är därför snarare portaler från söder in i bottenvåningen. Den västra gluggen är bara ca 90 cm (3 fot) bred medan den östra är åtminstone en halv meter bredare, troligen 5 fot i det yttre livet och något bredare i det inre. Denna glugg ligger nära fasadens mittpunkt men förskjuten ett par meter mot öster. Detta skulle därför kunna vara palatsets huvudportal, något som också svarar mot 1751 års skiss av ruinen. ”Trapptornet” kan alltså troligen reduceras till en särskild, välvd käl- Det kan påpekas att senmedeltida tornliknande hus som Viks slott och Glimmingehus innehåller fler våningsplan och därför har en annan karaktär än 1200-talets palatsbyggnader. Vid en fortsatt analys av Thordemans publicerade profilritningar (1920, planschfigurerna 28-31) kan man kanske komma ett steg vidare i förståelsen av Alsnöhus. Thordeman har räknat med att ett par i sydfasaden befintliga gluggar har varit fönsteröppningar in i palatsets bottenvåning eller in i källaren. Detta är dock inte en rimlig tolkning av förhållandena. På Thordemans ritningar når båda öppningarna ned till marknivån och därmed överkanten av bjälklaget över sten- 13 META 2016 Fig. 4. Alsnöhus, äldre avbildningar: till vänster på en lantmäterikarta från 1751, till höger från Sjöborgs besök år 1820. Efter Thordeman 1920, fig. 4 och 5. laringång genom den uppbyggda jordkullen runt stenkällaren. Men en ny tolkning beror också på trovärdigheten i 1751 års skiss. Om detta bara är en schablonritning för ett gammalt stenhus kan man inte tillmäta bilden något större värde. Att öppningarna går ned till bottenvåningens bjälklag och till grundens anläggningsnivå är emellertid fakta, som man måste ta hänsyn till. De tyder på att bilden från 1751 är trovärdig. Från början av 1800-talet finns så två avbildningar. Den ena finns ursprungligen i Sjöborgs berättelse från ett besök år 1821 (Sjöborg 1830, planschfigur 5, här fig. Fig. 5. Alsnöhus. Konduktören J.W. Gierss uppmätning år 1826. 14 BJÖRN AMBROSIANI 4). Den visar en avlång kulle med uppstickande murrester, egentligen samma som vad vi ser idag. Några år senare gjorde konduktören J.W. Gerss en planritning av palatsbyggnaden (fig. 5). Detta skedde troligen vid samma tillfälle som han på Alexander Setons uppdrag år 1826 gjorde ett par kartritningar på Björkö (se Ambrosiani och Erikson 1991, s. 20). Planen visar en rektangulär byggnad av 100 fots längd med förkroppade hörn, helt lika den plan som framkom genom Thordemans utgrävningar 100 år senare. Sydfasaden visar ett tydligt portläge, som svarar mot 1751 års bild. Några spår av ett trapptorn finns inte. Byggnaden kan nu rekonstrueras med följande element: en stenkällare omgiven av en särskilt uppbyggd kulle av jord och sten, och uppe på denna kulle ett tegelhus i två våningar med en portal och fönsteröppningar på den södra långsidan. I vilket fall bottenvåningen har varit delad i två rum, det inre, östra, med en uppbyggd härdplats. Byggnadens innertak har troligen varit utformat som tre kvadratiska kryssvalv. Byggnadens måttsförhållanden bör diskuteras närmare. Avståndet mellan gavlarnas yttre mursidor är exakt 30 m, d.v.s. 100 fot. Den murade källaren fyller inte ut hela ytan i byggnadens västra rum, Thordeman menade att man av bärighetstekniska skäl måste ha förskjutit hela byggnaden mot väster, vilket också skulle ha medfört att skarven mellan de båda östligaste valven inte längre gick i väggen mellan de båda rummen. Man var därför tvungen att placera strävpelare något väster om denna vägg för att ta upp valvtrycket. Någon motsvarande strävpelare kan inte iakttas vid den förmodade skarven mellan mittvalvet och det västra valvet, men skarven borde ha sammanfallit med västväggen för källaringången, där Lovén har påvisat en kraftigare grundmur. Palatsets nordvägg saknar däremot helt spår av någon strävpelare i motsvarande läge. En alternativ tolkning av byggnadsförloppet kan vara att man ursprungligen planerade en 90 fots byggnad, men att man under processens gång, eventuellt när Magnus Ladulås övertog riket vid mitten av 1270-talet, bestämde sig för att förlänga byggnaden till 100 fot. Detta medförde också att man måste bredda byggnaden något för att få plats med tre närmast kvadratiska valv. För en sådan tolkning talar att avståndet 90 fot från den östra gavelväggens utsida når 4 fot väster om den västra källarväggen, alltså med tillräcklig plats för en skalmur, som liksom övriga ytterväggar i palatset är fyra till fem fot bred. Denna bredd överensstämmer också helt med murarna i Vadstenapalatset, där väggarna i de lägre delarna är drygt fem fot men avsmalnar till 4 fot i de övre våningarna (se Andersson 1972, ett flertal plancher). Den antagna portalöppningen i sydfasaden ligger då centralt på väggen, och stenkällaren utgör exakt två tredjedelar av byggnadens inre längd. 15 META 2016 600-talet. De stora gravhögarna, varav Skopintull är utgrävd av Hanna Rydh år 1917 (Rydh 1936, s. 104-128), runblocket med uttryckligt nämnande av kungens bryte, bryggor och naust (skeppshus), de högtstående fynden från boplatsundersökningarna på 1990-talet (Brunstedt 1996), och att den under hela medeltiden räknats som kungsgård visar att platsen hade hög rang. Men var låg den hallbyggnad, som borde vara en naturlig del av ett sådant komplex? Man har sedan länge undersökt stora byggnader av långhuskaraktär på olika ställen i Skandinavien. Terminologin i beskrivningarna växlar mellan hall och långhus. Frands Herschend preciserade frågeställningen i ett antal uppsatser och publikationer med början 1993 på så sätt att en hall var en särskild byggnad eller byggnadsdel med annan funktion och annat fyndmaterial än den vanliga huvudbyggnaden på gården, långhuset (Herschend 1993). Hallen hade en kultisk och representativ funktion och fanns speciellt på gårdar som liksom Alsnö hade hög status i det forntida samhället. Det har allmänt antagits att hallen på Adelsö bör ha legat på samma plats som 1200-talspalatset. Thordeman uppger att han hade iakttagit kulturlager med vikingatida fynd öster och söder om palatsbyggnaden (Thordeman 1920, s. 31). Detta ledde till att man vid utgrävningarna på 1990-talet, som var ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet, När beslutet togs om en förlängning hade man redan byggt upp stenkällaren och kullen runt denna och förberett portalens läge så långt att man inte kunde flytta den till det nya mittläget. Det är ingen tvekan om att väggmurarna runt hela byggnaden är 4 till 5 fot tjocka. Detta framgår tydligt av Thordemans grävningsplan (planchfigur 27) och av Gerss ritning från 1826. Thordeman visar i sin textfigur 7 (1920, s. 17) inte väggtjockleken utan utsträckningen av källargropen. Man kan därför inte tolka väggtjockleken på det sätt som Lovén har gjort. Förbindelsen mellan de båda våningsplanen bör troligen ha varit en fribärande inre träkonstruktion. En ny tolkning utan trapptorn (fig. 3) är därför trolig och leder naturligtvis till önskemål om att genomföra en kontrollgrävning framför främst den bredare ingången i sydmuren för att kunna iaktta relationen mellan markytan och tröskelnivåerna. Har det funnits någon speciell trappa eller plattform utanför husväggen? Vikingatidens hallbyggnad Den nya bilden aktualiserar också ett annat rekonstruktionsproblem. Hur har en eventuell hallbyggnad vid den vikingatida kungsgården, som hade ett nära samband med det nära intill liggande Birka, varit placerad och konstruerad? Många tecken tyder på att Hovgårdsområdet har spelat en stor roll sedan 16 BJÖRN AMBROSIANI Fig. 6. Alsnöhus. Del av Bengt Thordemans plan och fasadritningar år 1920.Tolkningar Björn Ambrosiani. Observera nivåskillnaden mellan den välvda portens tröskelnivå, som sammanfaller med palatskullens yta, och fönsterbänken till höger därom. anför det östra diket påträffades en rad stenar av röd sandsten, troligen från ön Midsommar i Södra Björkfjärden. En andra, lägre rad av mer blandade stensorter låg strax väster om den första stenraden. De båda stenraderna avgränsade av allt att döma en syllränna för en vägg av minst 8 m längd (Brunstedt 1996, s. 24f.). Särskilt i området öster om, ”utanför”, syllrännan fanns flera grövre och finare stolphål. Schakt 16 löpte vinkelrätt från syllrännan västerut mot kullen omkring Alsnöhus. Rapporten berättar att under en fyllning, som troligen var rester av de uppstädade dum- Stockholms universitet och arkeologisektionen vid Nordiska Förbundet för Hembygdsarbete och Lokalkultur, tog upp schakten 6 och 16 på en terrass omedelbart öster om palatskullen (Brunstedt 1996, s. 20 resp. s. 24 och s. 26). Vidare togs schakt 5 upp i slänten nedanför terrassen, varvid ett omfattande fyndmaterial av högrestånds-karaktär med vikingatida datering framkom (Brunstedt 1996, s. 23). Schakt 6 låg på den plana ytan intill terrassens avslutning. Terrassavslutningen bestod längs de norra och östra sidorna av en låg vall utanför ett grunt dike. Ca 3,5 m inn- 17 META 2016 parna från Thordemans grävning, fanns olika kulturlager och kraftiga stolphål (Brunstedt 1996, s. 26). Solveig Brunstedt tolkade grävningsresultatet så att det hade stått ett ca 14x6 m stort hus, orienterat i nord-sydlig riktning på terrasskanten. Hon har då räknat in terrassens avslutningsvall i konstruktionen och uppfattat den som en väggkonstruktion eller mullbänk inne i byggnaden. Detta innebär att raden av utvalda röda sandstenar skulle ha avgränsat syllrännan och väggen mot husets inre. Rekonstruktionsförslaget framgår av fig. 18 i rapporten (Brunstedt 1996, s. 29f.). Under antagande av att en eventuell hallbyggnad hade legat på krönet av palatskullen skulle detta avse en mindre byggnad i kungsgårdskomplexet. Det finns anledning att ifrågasätta denna tolkning. Byggnaden är uppenbarligen mycket smal och längden 14 m får knappast plats på terrassen i detta område. Syllstensraden av röd sandsten är ett arkitekturelement, som snarare borde vara synligt på utsidan av byggnaden, inte inuti. Stolphålen öster om syllrännan är ytterst oregelbundet fördelade och verkar inte kunna fogas in i en regelrätt planlösning. Diket och vallen längs terrasskanten är snarast en avgränsning av den terrass hallen har stått på. En alternativ tolkning skulle vara att se området som den yttersta änden av en lång terrass, som sträcker sig in under hela kullen med Alsnöhus. Stenkällarens och ”porttornets” botten ligger ungefär i nivå med terrassytan. Stenkällarens väggar kan ha rests direkt på terrassens yta, och kullen omkring den kan helt ha byggts upp av sten och jord för att lyfta upp tegelbyggnaden. Terrassen ser ut att sträcka sig i vilket fall fram till ”porttornet” på den medeltida byggnaden. Den avgränsas tydligt av 10-metersnivån och dess yta är svagt välvd. Som framgår av Thordemans kurvkarta (1920, s. 16) är terrassen rektangulär, ca 60 x 40 m stor och orienterad i NV-SO. I det västra hörnet finns ett utskott mot V mot området med den vikingatida hamnviken och de stora gravhögarna. På utskottets krön ligger den byggnad med två källare som Thordeman har daterat till 1200-talet. Terrassens Ö hörn är uppbyggt med stenfyllning och jord (Brunstedt 1996, s. 28). Tvärs över hörnet sträcker sig syllstensrännan med röd sandsten. Den tillhörande byggnaden har sträckt sig diagonalt över det flacka krönet mot V, in under de jord- och stenmassor som utgör den kulle på vilken tegelbyggnaden Alsnöhus står. Till platåns V hörn är avståndet ca 80 meter. En terrass av denna storlek kan utan vidare utgöra underlag för en stor hall av kungsgårdstyp. Anordningen i den östra änden av terrassen skulle därmed snarast utgöra syllen för den östra gaveln av en sådan hall. Om man hypotetiskt räknar med en syll i väster på motsvarande avstånd från den västra änden av terrassen finns utrymme för en 18 BJÖRN AMBROSIANI ca 70 m lång hallbyggnad. Detta är dock mindre troligt, se nedan. En byggnad av denna storlek kan både jämföras med och överträffa många av de största kända gårdsanläggningarna med långhus eller hallbyggnader. Hallbyggnader är i dessa fall större konstruktioner med utsvängda långsidor och takbärande väggar. För att kunna klara vikten av ett stort tak måste väggen stöttas med utanför stående snedställda stolpar. Hallen kan dock också vara en representativ funktion inbyggd i ett långhus, där en sektion är öppnare än de övriga. Följande är några exempel på sådana byggnader. (Jørgensen 1998). Dessa kan dateras till vikingatid. Gamla Uppsala har på den övre, södra kungsgårdsterrassen spår av två byggnader: ett äldre, ca 26 m långt hus och ett yngre ca 40 m långt hus. Båda byggnaderna verkar till skillnad från Borg i Lofoten vara konstruerade som hallbyggnader. Den yngre är daterad till sen vendeltid eller tidig vikingatid (Hedlund 1993, s.67f.). Tolkningen av konstruktionen har ifrågasatts av W. Duczko (1996, s. 42). Senare har också det område, där stenkyrkan i Gamla Uppsala står, identifierats som en stor byggnadsplatå, med en vendeltida hallbyggnad av högst 60 m längd, möjligen i förlängningen av den södra kungsgårdsterrassen (Alkarp och Price 2005). Borg i Lofoten, ett vikingatida långhus med utrymmen för olika funktioner, sammanlagd längd 80 m (Herschend and Mikkelsen 2003). Skiringsal i Huseby vid Kaupang, där Dagfinn Skre har identifierat en ca 35 m lång hallbyggnad (Skre 2007, s. 233). Denna kan dateras till vikingatid. Två större platåhus vid Fornsigtuna, det ena ca 30 m och det andra ca 40 m långt (Hedman 1991). Här är det genom undersökningarnas begränsade omfattning oklart om det rör sig om en hallkonstruktion eller stora långhus med utsvängda väggar. Åtminstone den ena byggnaden kan dateras till vikingatid. Lejre vid Roskilde i Danmark har flera stora långhus och en ca 48 m lång vikingatida hall, som ersatte en något kortare byggnad. Hallen är enligt Christensen en hybrid mellan långhus och hallkonstruktion med utsvängda väggar (Christensen 1997, s. 51). En halliknande byggnad i Garnisonsområdet på Björkö. Hallbyggnadens dubbelvägg kombineras här med takbärande stolpbockar inne i huset. Husets längd är ca 20 m och det kan dateras till andra hälften av 900-talet Tissø på västra Själland har flera över varandra liggande hallar med en längd från 35 m upp till 48 m 19 META 2016 största hallbyggnader, som vi känner till. Byggnaden behöver dock inte vara så lång. Den i fig. 7 föreslagna hallbyggnadens storlek bygger på Magnus Sjöholms analys. Han har planerat och byggt en rad förhistoriska rekonstruktionsbyggnader bland annat på Björkö. Med de av honom utarbetade beräkningsgrunderna skulle det med utgångspunkt från gavellängden kunna röra sig om en ca 40 m lång och maximalt 12 m bred hallbyggnad (personligt meddelande september 2010), dock med all reservation för framtida metodutveckling och eventuella grävningsresultat. En sådan byggnad passar också väl in i den ovan framlagda exempelsamlingen. Hallen har stått på en platåartad udde ut i Mälaren, vars krön låg 5-6 meter över den dåvarande vattenytan. Under alla förhållanden bör hallbyggnaden ha haft ett högt takfall, som tydligt har avtecknat sig mot bakgrunden från det tre kilometer avlägsna Birka, på samma sätt som man från den södra fasaden, där ingången troligen har funnits, (Hedenstierna-Jonson et al. 1998; Holmquist Olausson och Kitzler Åhlfelt 2002). Slutligen har Mikael Olausson undersökt en folkvandringstida byggnad av hall-karaktär på den betydande fornborgen vid Runsa i Eds socken, Uppland. Hallen är här knappt 30 m lång och 10,7 m bred. I ett särskilt, nyutkommet arbete har Olausson, Carstens och flera andra närmare diskuterat och utvecklat terminologin kring hallbyggnaderna (Olausson 2014; Carstens 2014). Det finns ytterligare platåer av samma slag på flera ställen runt Skandinavien, vilket framgår inte minst av den genomgång Dagfinn Skre har gjort i samband med undersökningen av platån vid Huseby i Skiringssal (Skre 2007), men de nämnda torde räcka som exempel. Om vi återvänder till Hovgården på Adelsö ger den terrass, på vilken Alsnöhus med omgivande kulle står, tillräckligt utrymme för en av de Fig. 7. Alsnös förhistoriska hallbyggnad på den nedre platån under Alsnöhus. Förslag och idé Björn Ambrosiani, ritning Jill Stark. 20 BJÖRN AMBROSIANI Fig. 8. Relationen mellan den förhistoriska hallen och Alsnöhus. Förslag och idé Björn Ambrosiani, ritning Jill Stark. har haft god sikt mot Svarta jorden på Björkö. Denna rekonstruktion förutsätter emellertid att kullen omkring Alsnöhus är artificiell. Stenkällaren har då rests på ytan av den förstörda hallbyggnaden och omgivits av påförda massor. Palatsgrunden har konstruerats på den nya ytan, kullens krön. Tillvägagångssättet kan för närvarande inte beläggas med säkerhet. Ett mindre schakt in i kullens sida behöver göras för att se om man kan följa en gammal markyta in under kullens fyllning eller inte. Det behöver knappast påpekas att den föreslagna byggnaden på ytteränden av terrassen (Brunstedt 1996, s. 30, fig. 18) i detta perspektiv inte är särskilt imponerande eller ens trolig. Läget och byggnadens möjliga mått gör att den inte bör ingå i den fortsatta diskussionen av terrassens och områdets utnyttjande. Ett annat problem är den husgrund, nr 9 hos Thordeman (1920, s. 17), som ligger i vinkel mot palatskullen. Han tolkar den som grunden för Sverker Karlssons byggnad på Alsnö och låter den sluta innan den når in på den lägre platån. Terrängspåren på platsen tyder på att den kan ha fortsatt längre mot norr, möjligen in över platån för hallen. Den skulle då utgöra ett tredje tidsplan, mellan hall och palats. Det kan dock misstänkas att en del av detta område är starkt påverkat av de arkeologiska utgrävningarna både på 1910-talet och på 1990-talet. Även på denna punkt erfordras en arkeologisk undersökning för att skapa tillförlitlig kunskap. Sammanfattning På udden vid Adelsö kyrka finns en ovanligt komplex fornlämningsmiljö från perioden från ca 700 fram 21 META 2016 knytas till medlemmar av Birger Jarls släktgren. Denna familj från det östgötska Bjälbo har på så sätt inte bara politiskt utan även arkitektoniskt spelat en avgörande roll för framväxten av det högmedeltida Sverige. Adelsö var under vikingatiden på samma sätt som under medeltiden det kanske mest betydande centret i Mälarområdet vid sidan av (Gamla) Uppsala och Sigtuna. Orsaken är säkerligen det goda kommunikationsläget i korsningen mellan de olika vattenvägarna. Alla kunde enkelt nå platsen med sina skepp och båtar. Adelsö kom därigenom också att bli navet för gränsläggningen mellan de olika folklanden och senare landskapen i Mälarområdet. Gränserna följde de gamla farlederna till Birka och Adelsö. Dess nuvarande perifera läge var med andra ord ursprungligen synnerligen centralt. till 1300-talet. Detta kan beläggas vara ett kungligt centrum mitt i det område, som räknas tillhöra svearna. Förutom av storhögar, kyrka, runblock med märklig inskrift och hamnanläggningar manifesteras platsen av två märkliga byggnader, en vikingatida hall och ett medeltida tegelpalats. Det senare är vid sidan av en eventuell byggnad inom slottsområdet i Stockholm troligen de första profana tegelbyggnaderna i Mälarområdet. Både hallen och palatset verkar vara anlagda på en stor terrass eller platå på uddens högsta del, väl synliga från de omgivande fjärdarna och från det närbelägna Birka. Det kommunikationstekniskt centrala läget har säkerligen varit avgörande för valet av denna plats för en betydande kungsgård i riket. Alsnöhus är vid sidan om Vadstenapalatset en av de märkligaste 1200-talsbyggnaderna i centrala Sverige men har haft flera enklare motsvarigheter i närområdet runt Mälaren. Anmärkningsvärt nog är de alla uppförda på gårdar, som kan Björn Ambrosiani, professsor och projektledare för Riksantikvarieämbetets Birkautgrävning 1990-1995. E-post: birkproj@raa.se Noter Bengt Thordeman (1893-1990) var en av det tidiga 1900-talets främsta svenska medeltidsarkeologer och -konsthistoriker. Han är mest känd genom sin utgrävning av en av massgravarna på Korsbetningen vid Visby, och för publiceringen av det stora vapen- och rustningsmaterialet från denna grav. Han var senare chef för Myntkabinettet respektive Medeltidsavdelningen vid Historiska museet, för att under sina sista tjänstgöringsår 1952 – 1960 vara riksantikvarie. Hans undersökningar på Adelsö var ett av hans allra första uppdrag, vilket troligen avspeglas i vissa av hans tolkningar av undersökningsresultaten, som han redovisade i sin doktorsavhandling år 1920. Jag vill i detta sammanhang också tacka arkitekt Oiva Isola vid Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning för intressant diskussion om de byggnadstekniska detaljerna i Alsnöhus, Magnus Sjöholm för diskussion om måttsättningen av förhistoriska hallbyggnader samt Jill Breiler Stark, som ritat de nya rekonstruktionerna av Alsnö hus och området kring palatset och hallen. 22 BJÖRN AMBROSIANI Referenser • Alkarp, M. och Price, N., 2005. Tempel av guld eller kyrka av trä? Fornvännen 100, 261272. • Ambrosiani, B., 1985. Aristocratic graves and manors in early medieval Sweden. I In Honorem Evert Baudou. Archaeo¬logy and environment, 4:109-118. Umeå. • Ambrosiani, B., 2002. Mälaröarna från fornkungar till folkungar. Paniba HB. Stockholm. • Ambrosiani, B. & Burell, S., 2006. Medeltida jordägare och aktörer på Mälaröarna. Paniba HB. Stockholm. • Ambrosiani, B. & Erikson, B.G., 1991. Birka Vikingastaden, 1. Helsingborg. • Anderson, I., 1972.Vadstena gård och kloster. I-II. KVHAA. Stockholm. • Berg, J., 2003. Gods och Landskap. Jordägande, bebyggelse och samhälle I Östergötland 1000-1562. Meddelande 120, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms Universitet. • Brunstedt, S., 1996. Alsnu Kungsgård. Forskningsprojekt Hovgården. RAÄ, UV Stockholm, Rapport 1996:71/1. • Carstens, L., 2014. Lordship, symbols and memory: the Great House at Runsa from a philological view. I M. Olausson (Ed.), 2014. Runsa Borg. Representative Life on a Migration Period Hilltop Site – a Scandinavian Perspective. Papers from the project Runsa Borg, Uppland no 2, 145-167. Östersund. • Christensen, T., 1997. Lejrehallen. I J. Callmer & E. Rosengren (Red.), 1997. ”…gick Grendel att söka det höga huset…” Arkeologiska källor till aristokratiska miljöer i Skandinavien under yngre järnålder. Slöingeprojektet 1, Hallands Länsmuseers Skriftserie No 9/ GOTARC C. Arkeologiska Skrifter No 17, 47-54. Halmstad. • Duczko, W. (ed.), 1996. Arkeologi och miljögeologi i Gamla Uppsala. Studier och rapporter, II. Occasional Papers in Archaeology, 11. Uppsala. • Ericsson, A., 2012. Terra mediaevalis. Jordvärderingssystem i medeltidens Sverige. Acta Univeristatis agriculturae Sueciae, 2012:81. Uppsala. • Hedenstierna-Jonson, Ch., Kitzler, L. & Stjerna, N., 1998. Garnisonen II. Arkeologisk undersökning 1998. Rapport. Stockholms universitet • Hedlund, G., 1993. Utgrävningen 1992. I W. Duczko (ed.), 1993. Arkeologi och miljögeologi i Gamla Uppsala. Occasional Papers in Archaeology, 7, 64-69. Societas Archaeologica Upsaliensis. Uppsala. • Hedman, A., 1991. Platåhusen. I Fornsigtuna. En kungsgårds historia, 52-74, red. av B. Andersson, D. Damell och J Norrman. Stiftelsen Upplands-Bro Fornsforskning. Tierp. • Herschend, F., 1993. The Origin of the Hall in Southern Scandinavia. Tor, 25, 175-199. Uppsala. • Herschend, F. & Mikkelsen, D.K., 2003. The main building at Borg (I:1). I G.S. Munch, O.S. Johansen & E. Roesdahl (Eds.) 2003. Borg in Lofoten. A chieftain’s farm in North Norway. Arkeologisk Skriftserie 1. Tapir Academic Press, Trondheim. 23 META 2016 • Holmquist Olausson, L. & Kitzler Åhfeldt, L., 2002. Krigarnas hus. Arkeologisk undersökning av ett hallhus i Birkas Garnison. Borgar och Befästningsverk i Mellansverige 400-1100 e.Kr., Rapport 4. Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet. • Jørgensen, L., 1998. En storgård fra vikingetid ved Tissø, Sjælland – en foreløbig præsentation. I L. Larsson & B. Hårdh (Eds), 1998, Centrala Platser – Centrala Frågor. Samhällsstrukturen under Järnåldern. En Vänbok till Berta Stjernquist, 233-248. • Källström, M. & Söderlund, K. 2003. Arkeologiska undersökningar på Stockholms slott. Del 1, Inre borggården : Stockholms stad, Gamla Stan, RAÄ 103 : arkeologisk undersökning 1995-1997. Stockholms stadsmuseum. • Lovén, Chr., 2000. Folkungapalatsen och deras efterföljare. I B-I. Johansson och Chr. Lovén, Byggnader och betydelser. En antologi om arkitektur, 43-57. Arkitektur förlag AB, Stockholm. • Olausson, M., 2014. The Great House at Runsa – a house of representation. I M. Olausson (Ed.), 2014. Runsa Borg. Representative Life on a Migration Period Hilltop Site – a Scandinavian Perspective. Papers from the project Runsa Borg, Uppland no 2, 169-209. Östersund. • Olausson, M. (Ed.), 2014. Runsa Borg. Representative Life on a Migration Period Hilltop Site – a Scandinavian Perspective. Papers from the project Runsa Borg, Uppland no 2. Östersund. • Rydh, H., 1936. Förhistoriska undersökningar på Adelsö. KVHAA Monografier. Stockholm. • Sjöborg, N.H., 1830. Samlingar för Nordens fornälskare, 3. • Skre, D., 2007. Excavations of the Hall at Huseby. I D. Skre (Ed.). Kaupang in Skiringssal. Kaupang Excavatiton Project Publication Series,Volume 1. Norske Oldfunn 22, 223-247. Aarhus University Press. • Thordeman, B., 1920. Alsnö hus. Stockholm. • Thordeman, B., 1966. Alsnö Hus. I Fyra Mälarsocknar,V, 79-85. Ekerö. • Tollin, C., 2002. Alvastra Kloster och Sverkerätten. En rumslig studie av det tidigmedeltida ägoinnehavet. . I Ny väg till medeltidsbreven. Från ett medeltidssymposium i Svenska Riksarkivet 26-28 november 1999, red. av C. Gejrot, R. Andersson och K. Abukhanfusa. Skrifter utgivna av Riksarkivet 18,216-244. Stockholm. • Tollin, C., 2014. Tidiga ägodomäner – särskilt Saba kloster i Julita. I O. Karsvall & K. Jupiter (red.), 2014. Medeltida storgårdar. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 131, 35-58. Uppsala. 24 Hedningen från Strömmen - om en vanlig grav i Uppland Torbjörn Holback The Pagan from Strömmen – An unusual burial in Uppland, Sweden. Rescue excavations at the archaeological site of Strömmen, near Gåvsta in the parish of Rasbo, Uppland revealed a site established during the later parts of the 5th century B.C. The site was interpreted as a small scale ritual center due to the combination of archaeological features as rock carvings, constructions made of and containing fire-cracked stones, stone wall-lines and two graves. The graves where not visible prior to the excavation and presented themselves as flat stone settings, with a central construction made of scattered stones and containing burnt bones. One of the graves was interpreted as a part of the ritual center. The second grave showed many characteristics with late Iron Age burials, but nevertheless, stood out as an unusual singularity in many ways as it was carbon dated to 1290–1410 AD and finally interpreted as a funeral pyre made in the eastern Baltic tradition. Inledning ter de sista skikten med grenar och ved lades på plats. Nu dröjde det inte länge förrän facklorna bars fram till bålet och så satte man fyr på den fina tändveden i bålets bas. Snart var bålet var helt övertänt och så kunde den avlidne påbörja sin resa in i livet efter detta. Ett mumlande och mässande hörs bland de församlade och här och där hör man det svaga, knäppande ljudet av rosenkransarnas pärlor som fingras mot varandra, kontrapunkterat av kyrkklockan í fjärran som kallar till vesper. Eldsflammorna stiger högt mot den uppländska kvällshimlen och skenet från gravbålet spelar över ansiktet på de som har samlats för att sända iväg sin avlidne frände på den sista resan. Tidigare under dagen hade den döde förts över åkermarken, över till den lilla udden ute på åkerholmen, lagts på gravbålets timmerbädd tillsammans med sina ägodelar och sin häst. Ett frikostigt matförråd ställdes invid kroppen varef- 25 META 2016 Bakgrund visade sig vara en svårare nöt att knäcka. Den ena brandgraven var placerad i omedelbar närhet till ett krönläge, inom ett område inhägnat av stensträngar och block med skålgropar. Graven hade en fragmentarisk, rund kantkedja samt en mindre centralpackning och innehöll förhistorisk keramik, remdetaljer i kopparlegering samt ett fåtal brända ben. Denna grav kompletterade och bekräftade bilden av ett rituellt komplex från perioden yngre bronsålder-förromersk järnålder. Den andra brandgraven, A2, var placerad väster om den förstnämnda, på en flack, lägre liggande moränrygg. Även denna hade en fragmentarisk kantkedja, men var mer Inför den kommande utbyggnaden av väg 288 undersökte dåvarande UV Mitt Uppsala en höjdrygg belägen på en plats kallad Strömmen, ungefär en kilometer öster om Gåvsta, Rasbo sn. På dess västra ände fanns en miljö etablerad under yngre bronsålder– äldre järnålder som bestod av olika anläggningstyper med skärvsten, stensträngar och block med skålgropar och ristade rännor (fig. 1). I samband med undersökningen av dessa lämningar påträffades även två flacka brandgravar. Den ena av gravarna bekräftade bilden av en sammanhållen plats med en tydlig rituell funktion medan den andra A2330 A2399 A2351 Grav/röjningsröse? A11 A802 A938 A718 Hus 5? A1415 Y 1614709 # * # A4285 A100390 A1824 A9 Matlagningsstation A7 Ó X 6649427 Grav A4? A3483 A3648 A14830 A3466 TS 3450 # * A3775 A3746 A5010 A1349# A3597 A4830 A1420 A2969 A4801 A1717 A1379 # A100385 # A100386 * A100387 A2058 Grav A2 A200156 A1878 A1316 A1318 A1319 A2111 A3168 A200155 A100384 A2047 # * # * # * A2111 # * Sten & block Kokgrop Hus Lager Grav Nedgrävning Röjningsröse A4623 Y 1614779 A100382 # * A3732 A3606 A12 A3069 A1104 Grav A3 A100389 # * # A100388* A100383 A1677 A10 A3665 A2015 A4141 Skärvstenspackning Stenrad/stensträng Stenpackning Härd Stolphål Kantkedja Syllsten/avställningssten Stenröjd yta Terraskant #* # Ristning/skålgrop Ó X 6649339 Hus 6 A2734 A2661 0 A2777 A2524 10 m A200482 A2929 A2496 Figur 1. Plan över undersökningsområdet Strömmen. Grav A2 återfinns i kartans västra del. Bilden hämtad från Larsson 2014, s. 323. 26 TORBJÖRN HOLBACK från bl.a. människa, häst och nötboskap med en sammanlagd vikt på drygt 2 kilo. Utöver de brända benen påträffades även en nitbricka av järn samt två hästskosömmar. Fram till de två sistnämnda fynden påträffades tydde kontexten både vad gäller gravens morfologi samt innehållet i brandlagret på att A2 var en brandgrav från mellersta–yngre järnåldern, med betoning på perioden sen folkvandringstid– vikingatid. Fyndet av de två hästskosömmarna gjorde att vi kom att ifrågasätta den tolkningen. Tre prover på brända ben av både människa och häst skickades in för 14C-datering vid två tillfällen. Dateringen för samtliga tre prover blev densamma: 1290-1410 (kal 2 ). fyrkantig. Den hade även ett distinkt 4×2,5 meter stort brandlager, som draperade över den 3,7×2,4 meter stora fyrsidiga stensättningen (fig. 2). Brandlagret visade redan under avtorvningen på en riklig förekomst av brända ben varför osteolog Carina Olsson fick uppdraget att undersöka det. Brandlagret delades upp i ett rutnät med 0,25×0,25 meter stora rutor, för att på så sätt kunna göra en spridningsanalys av benen. Vad som även tidigt kunde noteras var att fragmenteringsgraden var mycket hög, något som omöjliggjorde artbestämningen i fält. Jorden från respektive ruta lades i påsar och sållades inomhus. Sammanlagt tillvaratogs ca 19 800 benfragment Y 1614718 A4801 Ó X 6649407 A1878 A200156 F G Y 1614731 F G Ó Stolphål A200155 Sten Kantkedja F G Stensättning Lager Grävenheter med fynd av ben F G Hästskosömmar Kremerade och krossade ben av människa och häst 0 2m Figur 2. Plan över grav A2 Bilden hämtad från Larsson 2014, s. 328. 27 X 6649402 META 2016 … och hur förklarar vi det här..? resa sig ur sina gravar och dömas för sina gärningar under jordelivet (Bazaraité & Heitor 2013, s. 318). Att bränna en brottsling och krossa benen efteråt omöjliggör detta och därmed döms individen även i evigheten. Ett problem med denna hypotes är att det i rättspraxis under medeltiden var väsentligt vanligare att de straff som utdelades bestod i bötesstraff av olika belopp, vilka var noga reglerade i landskapslagarna. Endast i sällsynta fall dömdes en anklagad till döden och då framför allt till hängning eller halshuggning eller mer sällan till bränning (Sörman 1994, s. 19). Möjligen skulle en dom för tidelag kunna ha lett till att man avrättade både mannen och hästen, men knappast till att man sedan har bränt båda kropparna och krossat de brända benen i millimeterstora fragment. Närvaron av hästben i en medeltida grav är en lika stor sällsynthet som det faktum att en människa har kremerats vid denna tid, och den är därför svår att förklara. En levande häst var i de flesta fall ett värdefullt och värdeladdat djur, oavsett om det gällde en stridhäst eller en draghäst. Väl död omgavs hästen dock med ett antal olika tabun, varför hanteringen av en död häst reserverades för rackare och bödlar, det vill säga de som redan var marginaliserade i samhället (Sörman 1994, s. 27). Placeringen av graven relativt långt från närmaste bebyggelse, skulle kunna tolkas som att Strömmen kan ha fungerat som den lokala Dateringen av graven till tidsintervallet 1300-1400 väckte ett antal intressanta frågor. Brandgravskicket borde inte ha använts under denna tid och det faktum att en häst figurerar i graven gör tolkningen mycket motsägelsefull. På grund av detta kom flera olika förklaringsalternativ att presenteras. Den första hypotesen var att det rörde sig om ett mord, där man försökt dölja spåren genom att bränna både offret och hästen. Hypotesen är dock mindre trolig. Anledningen är placeringen av bålplatsen och de kraftigt fragmenterade benen. Om man vill dölja en kropp är det mer troligt att man gräver ned den än att man först bränner den synligt på en höjd och därefter tar sig tid att krossa de brända benen. Och varför döda även hästen? Den, om något, borde ha haft ett högt värde ekonomiskt. Hypotes nummer 2 var att det rörde sig om spåren efter en avrättning, möjligen föranledd av ett allvarligt brott som exempelvis tidelag eller häxeri. Att kroppen kremeras och benen därefter finfördelas kan vara ett medel att straffa en brottsling, inte bara i detta liv, men även i det nästa (Kaliff 1997, s. 85ff ). Jordbegravningarna under kristen tid baserades på idén att kroppen skulle ligga hel i marken i väntan på den yttersta dagen, då de döda skulle 28 TORBJÖRN HOLBACK galgbacken under en tid, men det finns inga skriftliga uppgifter som kan bekräfta detta och inga som helst spår av någon övrig verksamhet som kan kopplas till en galgbacke. Där stipuleras bland annat att: ”…ben och sten må rå kallas” (Ohlmarks 1976, s. 65). I Västmannalagens Byggningabalk, artonde flocken kan man läsa: ”Stake och sten och ben med må rå kallas” samt ”Ben och sten må rå kallas.” (Ohlmarks 1976, s. 207). Kombinationen sten och ben hade i båda den ovan nämnda landskapslagarna en högre validitet än vad endast en gränssten hade: ”..en sten gives icke vitsord”(Ohlmarks, s. 65, s. 207). Senare, under 1600-talet, finns liknande uppgifter om hur träkol, mynt eller ben kunde läggas under en gränsmarkering för att betona dess funktion. När det gäller vår aktuella grav finns naturligtvis möjligheten att den skulle kunna vara en gränsmarkering, men det finns inga uppgifter om historiska gränser som stämmer överens med dess läge i landskapet. Dessutom är mängden ben i graven att betrakta som överdriven i jämförelsen med de enstaka kraniefragment som framkom i de tidigare nämnda exemplen från Sätertorp och Lilla Sylta. Den tredje hypotesen var att det kan röra sig om en form av gränsmarkering som förstärkts med hjälp av deponeringen av brända människo- och hästben. I samband med två undersökningar av gravar under senare tid, belägna på i landskapet väl synliga platser, har man påträffat ben från människa som vid 14 C-datering visat sig vara yngre än gravarnas anläggnings- och brukningsfaser. Båda fornlämningarna, Sätertorp i Strängnäs socken och Lilla Sylta i Fresta socken, har bestått av rösen i krönläge. De aktuella benen har i båda fallen påträffats ytligt och utgjorts av kraniefragment som daterats till vikingatid (Appelgren 2011, s. 13ff; Victor m.fl. 2005, s. 20ff ). De skulle möjligen kunna utgöra sekundärbegravningar, men i rapporten från undersökningen vid Sätertorp argumenteras för att detta likväl skulle kunna röra sig om en gränsmarkering. I Sätertorprapporten påtalar Katarina Appelgren att: ”I landskapslagarna finns en formulering som kan antyda att det finns en relation mellan gräns och grav.” (2011, s. 18). I Upplandslagens Vidboabalk beskrivs regelverket kring gränsmarkeringar (Vidboabalken, artonde flocken, ”Om rå och rör och råbrott”). Den fjärde hypotesen var att det rör sig om spåren efter ett främmande gravskick. En person från en plats med en annorlunda begravningstradition kan ha kommit till Rasbo och hastigt avlidit. Intressant nog finns det detaljerade uppgifter om att brandgravskicket levde kvar bland annat på ön Ösel utanför Estland samt i Lettland under 1200-talet (Mägi 2004, s. 17; Zarina 2010, s. 56ff; Heapost 2006, s. 109ff ). 29 META 2016 I sin artikel från 2010, skriver Gunita Zarina (2010, s. 65), att även om antalet kremeringar på gravfältet vid Salaspils Laukskola minskar under 1100- och 1200-talet, så förblir andelen män i det kremerade materialet hög. Detta är, enligt Zarina, en etniskt betonad statusmarkering. Spåren efter en skodd häst i materialet från graven vid Strömmen pekar även de på att det är en person ur de högre samhällsskikten som har begravts vid Strömmen. gravningsseder. En not från 1326 beskriver att preussarna trodde att de efter likbränningen skulle återuppstå och att de då behövde de ting de hade haft i jordelivet, varför dessa brändes tillsammans med sin ägare (Straubergs 1949, s. 33ff ). Likbränningen får här mer prägeln av en rite de passage där den döde genom förbränningen i elden återföds i efterlivet tillsammans med de föremål som brukats i jordelivet. Förutom får, oxar och andra djur kunde även hästar med utrustning läggas på gravbålet som gåvor till den döde (Straubergs 1949, s. 33). I fallet med hästar som gravbålsgåvor finns två tämligen sena noteringar från 1377 och 1382 gällande begravningarna av två litauiska furstar som förutom kläder, vapen och jakthundar även fick upp till 18 hästar med sig på gravbålet (Straubergs 1949, s. 37). Förekomsten av brända ben från häst och människa i graven blir i ljuset av detta inte något avvikande, utan stämmer väl in med dessa seder och bruk. Vi kan med andra ord tänka oss att den gravlagde individen vid Strömmen kan ha varit en person av baltiskt ursprung som avlidit i Rasbo och begravts enligt seden hemifrån. Det också är rimligt att anta att de personer som ombesörjde begravningsritualen i detalj vetat hur denna handling skulle utföras, vilket även placerar själva begravningsföljet såsom varandes av baltiskt ursprung, kanske släkt eller på annat sätt nära den döde. Likbränning i Baltikum under medeltiden Karlis Straubergs publicerade 1949 sitt verk ”Lettisk folktro om de döda”. En stor del av underlaget till verket utgjordes av folkvisor nedtecknade 1582. Visorna i sig hade troligtvis tillkommit under 1200–1500-talet, men kunde möjligen vara äldre. Straubergs skriver att i den lettiska folktron uppfattas likbränningen som en av tre fullgoda begravningssätt: jordbegravning, gravläggning i stockkista samt likbränning (1949, s. 29). Likbränningen förefaller inte heller ha varit begränsad till Lettland, utan förekom även i Preussen, Estland och Litauen. Denna sed tycks intressant nog ha varit i bruk långt in på 1300-talet. Detta kan utläsas i de förbud mot seden som utfärdades av bl.a. den Tyska orden 1249, i påvliga förbud från 1324 och 1336 mot likbränning i lettiska kloster, samt i uppteckningar från 1230 som beskriver letternas be- 30 TORBJÖRN HOLBACK Lokalt och regionalt - sockenbor och utsocknes Eftersom det rörde sig om en utsocknes individ kan inte motviljan att tillmötesgå en sådan önskan ha varit alltför stor. Under 1200- och 1300-talet grundades städer i de tre baltiska länderna, exempelvis Reval 1232, Riga 1201 och Vilnius 1323, och dessa kom att ingå i Hansans intressesfär kring Östersjön. Det är inte osannolikt att en resande köpman från Baltikum avlidit i Rasbobygden under 1300-talet. I enlighet med den baltiska traditionen skulle bränningen av den döde ske snabbt, varför man kanske gjorde det på den lilla och något avsides belägna moränudden vid Strömmen. Benens fragmenteringsgrad skulle kunna tyda på att de kompakterats inför en eventuell transport hem. Det som blev kvar vid Strömmen kan vara det som var för litet för att plockas med, vilket kan förklara varför inte alla delar från människan och hästen påträffades. Lämningarna representerar i så fall inte en grav utan endast bålplatsen. Det som styrker tolkningen att det rör sig om lämningarna efter ett gravbål, och kanske en gravläggning, är omsorgen kring detaljerna runt kremeringen: noggrannheten i samband med krossningen av benen, att gravbålet troligtvis rensats från föremål som inte skulle begravas (exempelvis hästskor, hästskosöm m.m.), samt att benen lagts på en stenpackning. Allt detta är talande och ligger helt i linje med det baltiska förfaringssättet. Samma omsorg hade knappast lagts på en mördad eller avrättad individ. Vi har i jakten på svar sökt förklaringar hos den lokala befolkningen och deras olika handlingar i allt från mord via avrättningar till gränsmarkeringar. Samtliga av dessa hypoteser hade kunnat vara korrekta om inte detaljer i dem hade varit avvikande från vad som tidigare är känt. Genom att förklara materialet med att det är en baltisk begravningsritual har vi kunnat täppa till de flesta luckorna i argumentationen, vad gäller den kronologiska aspekten, begravningsförfarandet samt frågorna kring varför det inte fanns mer benmaterial än vad det gjorde. En fråga som ännu kvarstår är hur likbålet kan ha uppfattats av Rasboborna. Hur förhöll sig kyrkan till denna begravningsritual? Platsen för likbålet placerar den omkring en kilometer från den då i det närmaste nybyggda kyrkan. Ritualen bör ha stuckit i ögonen på fromma församlingsbor, ja, nästan uppfattats som ett hån av den kristna kyrkan... När det gäller kremeringen av ”Rasbo-hedningen” så bör vi ställa oss frågan om denna hantering av den döde verkligen var så kontroversiell – den kanske inte alls var så främmande för 1300-talsmänniskan som vi tror. Under den tidiga kristna perioden i Mälardalen, så bör den gamla religionens seder och bruk ha funnits kvar i befolkningens medvetande. Detta kan ha bidragit till att det kanske inte var så stötande för Rasbo-borna att en ut- 31 META 2016 socknes kremerades eller begravdes enligt ett icke kristet förfaringssätt eftersom de själva var sprungna ur den traditionen, även om man själv inte praktiserade brandgravskicket längre. Ytterligare en faktor som kan ha underlättat acceptansen för kremeringen av den döde kan ha varit att Rasbo-borna kanske inte själva deltog aktivt i denna, för dem ovanliga, hantering. Den kan i sin helhet ha skötts av den dödes följe som har vetat hur traditionen påbjöd att hanteringen av den döde skulle utföras. Tanken att förkristna traditioner har varit kända efter kristnandet väcks av Gunnar Andersson i hans licentiatavhandling från 2005. Han tar där upp exemplet att man placerat gravklot på tydligt kristna gravar. Där har ett bruk med förkristna drag blivit återanvänt i en kristen kontext: gravkloten har blivit uppståndelseägg (Andersson 2005, s. 131). Andersson skriver att människorna antagligen har varit förtrogna med klotens äldre innebörder men genom att välja mindre klot till de kristna gravarna har man gett dem en ny innebörd. Även de lokala makthavarna bör ha godkänt kremeringen av den döde. En av teorierna kring den döde är att han var en hanseatisk handelsman eller någon annan viktig person som hade kontakt med den lokala adeln, eller som hade en så hög position i sitt hemland att det styrande skiktet i Rasbobygden medgav att kroppen skulle kremeras för att därefter kunna transporteras hem. Då traditionen stipulerade att den döde skulle brännas på den plats där döden inträffade (Bazaraité & Heitor 2013, s. 318), så hade varken den avlidnes landsmän eller Rasbo-borna några valmöjligheter, utöver att möjligen själva bestämma platsen för gravbålet. Problematisering – den arkeologiska tolkningen Vi människor har ett medvetet eller omedvetet behov av att inordna vår värld i tydliga förklaringsmodeller – vi vill gärna se tydliga mönster. Finns de inte skapar vi dem, för att på så sätt upprätta ordning i tillvaron. Som arkeologer konkretiserar vi denna ordning genom att sätta upp en standard för hur kulturen yttrar sig inom respektive tidsperiod, och kan utifrån den tolka det som framkommer vid våra undersökningar. I regel är detta en praktisk och tillförlitlig metod, men ibland kan denna standardbild snarare resultera antingen i en forcerad tolkning eller i ett avfärdande av det som inte inordnar sig i den förutbestämda arkeologiska världsbilden – vanligtvis genom att åberopa fel på 14C-analysen eller kontamination/ inblandning av material som inte direkt noterades vid undersökningstillfället. När det gäller trosföreställningar blir tolkningarna ännu vanskligare, då de förutsätter en i det närmaste hundraprocentig korrekt uppfattning om hur människor förr uppfattade sig själva, och sin fysiska 32 TORBJÖRN HOLBACK giska kontexterna för lätt, och att det är viktigt att bemöda sig om att finna en förklaring till varför de yttrar sig som de gör. Går inte kontexterna att förklara bör de ändå inte avfärdas direkt utan betraktas som tillfälligt olösta, särskilt om undersökningen har genomförts efter konstens alla regler. Det är lätt i dagens pressade uppdragsarkeologiska verklighet att ta snabba beslut och söka bekräftelse för dessa i den standardiserade bilden av förhistorien. Lyckligtvis skedde det inte i detta fall. och spirituella omvärld. Det säger sig självt att detta inte är möjligt, utan vi kan på sin höjd uppfatta fragment av dessa föreställningar. Dagens sekulariserade samhälle drar dessutom gärna skiljelinjer mellan den sekulära och den religiösa världen, något som inte var lika självklart förr. Då var religionen en del av vardagslivet och människornas vardagsgärningar kunde förklaras både från en praktisk såväl som från en religiös synvinkel. Att sedan även trosföreställningarna har lokala och regionala yttringar gör inte saken enklare, särskilt när en kombination av olika trosföreställningar föreligger, här exemplifierat av ett brandgravskick utövat i ett kristet (läs: katolskt) sammanhang. Läxan som vi lärde oss av ”Hedningen från Strömmen” var att inte avskriva de svårförklarade arkeolo- Torbjörn Holback är arkeolog och projektledare vid SHMM, Arkeologerna. E-post: Torbjorn.Holback@arkeologerna. com 33 META 2016 Referenser • Andersson, G. 2005. Gravspråk som religiös strategi.Valsta och Skälby i Attundaland under vikingatid och tidig medeltid. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar Skrifter Nr 61. Stockholm. • Appelgren, K. 2011. Ett röse i Sätertorp. Riksantikvarieämbetet. UV Rapport 2011:28. Stockholm. • Bazaraité, E. & Heitor, T. 2013. Comparative study of christian and pagan burial constructions. • Science – Future of Lithuania / Mokslas – Lietuvos Ateitis,Vol 5, No 3 (2013), s.316–321. • Heapost, L. 2006. The population of the SE corner of Estonia at the end of the Iron Age and in the Middle Ages. Acta Medica Lituanica, volume 13, no.2, s.109–114. • Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. Eskatologiska föreställningar under yngre bronsålder och äldre järnålder i Östergötland. AUN 24. Uppsala. • Larsson, F. (red) 2014. Skeke-gudar, människor och gjutare. Rituella komplex från yngre bronsålder och äldre järnålder samt en höjdbosättning från yngre järnålder med gjuteriverkstad. Utbyggnad av väg 288, sträckan Jälla-Hov. UV rapport 2014:53. Uppsala. • Mägi, M. 2004. From stone graves to churchyards. Burial traditions in the late prehistoric and early medieval island of Saaremaa. Electronic journal of Folklore Nr. 27, s.7–28. • Ohlmarks, Å. 1976. De svenska landskapslagarna. I komplett översättning, med anmärkningar och förklaringar. Stockholm. • Straubergs, K. 1949. Lettisk folktro om de döda. Nordiska Museets Handlingar 32. Stockholm. • Sörman, E. 1994. Hans blodh ware öfwer honom – en studie i dödsstraffet i Sverige under 1600-talet. Slutuppsats Kulturarbetarlinjen Umeå Universitet. Umeå. • Victor, H., Andersson, M. & Westerholm A. 2005. Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta – RAÄ 91, en gravplats använd under brons- och järnålder. Norrortsleden. UV Mitt, Dokumentation av fältarbetsfasen 2005:7. Stockholm • Zarina, G. 2010. The social status of women in Latvia in the 7th–13th centuries, in the light of palaeodemographic data. Estonian Journal of Archaeology, 2010 No. 14, s.56–71. 34 Runor i puts - några nyfynd från Gotland och Västergötland Magnus Källström Runes in plaster. Some new finds from Gotland and Västergötland. This article presents and discusses runic inscriptions in plaster found in medieval churches in Sweden. In the last five years no less than about 25 previously unrecorded runic inscriptions have been noted on Gotland. Most of them were uncovered in conjunction with church restorations, some as old as the 1930s and 1940s, but they have remained unknown for several reasons. The new material consists mainly of rather short inscriptions as personal names or invocations of Virgin Mary, but there are also some more extensive inscriptions as a quotation of the first part of the prayer Ave Maria or the text “William was his name, who was here”, both from Hejnum church. Except for Gotland and Skåne plaster inscriptions with runes are rather rare in Sweden, but this does not necessarily reflect the original situation. In two churches in Västergötland – Kinneved and Saint Olof ’s church in Falköping – there are examples of several runic inscriptions in plaster, uncovered more than fifty years ago, but unnoticed by the runic research up to now. Finally, there is also a brief discussion of the total lack of plaster inscriptions from the churches in Central Sweden around Lake Mälaren and some short suggestions for further research on this topic. de landskap som under denna period tillhörde Danmark tillkommer ytterligare 46 poster, samtliga i Skåne (se tabell 1). Det är alltså två landskap inom Sveriges nutida gränser som dominerar när det gäller denna typ av runinskrifter: Gotland och Skåne. Skillnaden dem emellan är dock mycket större än vad tabellen ger sken av. Vid publiceringen i Gotlands runinskrifter En inte helt obetydlig del av Sveriges medeltida runinskrifter utgörs av runor som har ristats, skrivits eller målats på putsade ytor. En sökning på materialet kalkputs i den senaste utgåvan av Samnordisk runtextdatabas (2014) ger 103 träffar från det medeltida Sverige (inberäknat Gotland och Jämtland), vilket motsvarar ca 15% av det svenska runmaterialet från medeltiden. Om man även inkluderar 35 META 2016 Tabell 1: Runor ristade eller målade på puts enligt Samnordisk runtextdatabas. Landskap Skåne Småland Öland Gotland Västergötland Östergötland Västmanland Jämtland Summa: samhet än den normalt brukar få. Samtidigt finns det en hel del problem att övervinna. Exempelvis är inskrifterna många gånger skadade och därför ibland ganska svåra att läsa. Det är inte heller alltid som det går att komma fram till någon tolkning, vilket kanske kan avskräcka forskaren från att offra alltför mycket tid och tankemöda på dem. Samtidigt är det ofta genom att noggrant läsa och dokumentera dessa inskrifter, som man faktiskt kan komma vidare i tolkningsprocessen, vilket jag hoppas ska framgå av denna artikel. Antal poster 46 6 5 82 3 5 1 1 149 valde man nämligen i regel att uppta alla putsinskrifter i en kyrka under ett och samma nummer, men med olika undernummer och denna gruppering har bibehållits i runtextdatabasen. G 104, som representerar ristningarna i Lye kyrka på södra Gotland, omfattar exempelvis inte mindre än 40 separata inskrifter. Räknar man i stället varje enskild putsinskrift, vilket man ju rimligtvis bör göra och dessutom inkluderar några ännu orapporterade exempel, uppgår antalet på Gotland till över 200. I Skåne har däremot varje inskrift registrerats separat i databasen och landskapet har alltså bara en fjärdedel jämfört med vad som är känt från Gotland. Med detta sätt att räkna kommer också putsinskrifterna att utgöra nästan en tredjedel av det svenska runmaterialet från medeltiden. Detta är utan tvivel en inskriftsgrupp som inte kan ignoreras och som förtjänar en större uppmärk- Nyfynd från Gotland De flesta putsinskrifter finns som nämnts på Gotland och huvuddelen är publicerade i Gotlands runinskrifter, antingen i de två tryckta delar som har utkommit eller i det preliminära manus till den sista delen, som sedan ett tiotal år tillbaka finns tillgängligt på Internet. Det finns dock fortfarande en hel del kvar att upptäcka och undersöka. Detta har jag själv erfarit under de senaste fem-sex åren då jag periodvis har haft min arbetsplats förlagd till Visby och Gotland. Även om det gotländska medeltidsmaterialet inte hade någon särskilt framträdande roll i mitt forskningsprojekt, passade jag på att orientera mig i de gotländska runinskrifterna och försökte besöka så många av öns kyrkor som möjligt. Påfallande många gånger stötte jag vid dessa tillfällen på tidigare oregistrerade putsinskrifter 36 MAGNUS KÄLLSTRÖM inne i kyrkorna1. Senare efterforskningar i ATA i Stockholm visade att jag sällan var den förste att se dem, utan de hade inte oväntat framkommit vid olika restaureringsarbeten. Ibland var de explicit omnämnda i restaureringsrapporterna, andra gånger kunde man sluta sig till att de måste ha avtäckts i samband med en viss åtgärd. Att kunskapen om dessa nyfynd aldrig nått vidare till forskarvärlden trots att arbetet med Gotlands runinskrifter har pågått under samma period kan tyckas märkligt, men det finns uppenbarligen en mängd olika orsaker. I några fall rör det sig om riktigt gamla fynd. I boken Skeppsristningar på Gotland (Busch et al. 1993) ser man exempelvis i renritningarna av skeppsbilderna från Ala kyrka (s. 41, 46) också några korta rader med runor. Ristningarna finns i kyrkans tornkammare och togs fram i samband med restaureringsarbetena efter en förödande brand 1938 (fig. 1). Märkligt nog saknas dessa ristningar i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962), trots att det i Sveriges kyrkor (SvK 4 (1959) s. 624 ff.) omtalas att det finns putsristningar i kyrkan. Anledningen är förmodligen att endast figur- och skeppsristningarna blir behandlade och att inget nämns om runor. Ett annat exempel finns i Sanda kyrka, där en tvåradig inskrift är ristad på den norra innerväggen i sakristian. Jag fick först kännedom om denna ristning genom en förfrågan i mars 2012, men efterforskningar visade att den hade framkommit Figur 1. Runorna på nordväggen i tornkammaren i Ala kyrka, Gotland, vilka framkom vid restaureringen efter branden 1938.Till höger ser man namnet Lafrans och under masten står Maria. Notera också pentagrammet nedtill till vänster. Foto Magnus Källström. 37 META 2016 redan 1956 i samband med den då pågående renoveringen. I sin handskrivna rapport från restaureringen har nämligen konservatorn Erik Olsson i Sanda (1956) bl.a. noterat följande från sakristian: »Norra väggen en text som är mycket förstörd […], under denna ristade runor». Den korta uppgiften har uppenbarligen blivit förbisedd och inskriften saknas därför i andra delen av Gotlands runinskrifter (1978), där övriga runinskrifter (G 181–184) från kyrkan behandlas. Att ristningen kunnat undgå uppmärksamhet under så lång tid beror säkert också på att den finns i sakristian, en plats som få personer har anledning och möjlighet att besöka. Ett tredje exempel på ett fynd av äldre datum kan beskådas i Anga kyrka och anmäldes till Runverket i november 2013. I detta fall rör det sig om tre korta runföljder ristade på den västra långhusväggen. Några arkivuppgifter om dessa ristningar verkar inte finnas, men en del av runföljderna går att urskilja ett fotografi i ATA från 1946 av de medeltida väggmålningarna på samma vägg. Fotografiet togs i samband med kyrkans restaurering och visar att ristningarna måste ha framkommit i samband med att målningarna preparerades fram. Givetvis bör någon ha sett dem redan då, men förmodligen hamnade de i skuggan av den sensationella upptäckten av de långa målade runtexterna G 119 och G 120 på långhusets nord- och östvägg, där den förstnämnda räknar upp alla de bönder som hade bidragit till med körslor till kyrkbygget. Även från senare kyrkorestaureringar finns fynd, som verkar ha glömts bort. Så är fallet i Garde kyrka, där en inskrift sedan gammalt finns registrerad på den södra delen av valvbågen mellan långhuset och tornet (G 107D). Av anteckningar i Fornminnesregistret (FMIS) framgår dock att det på samma yta finns ytterligare en rad med runor (Raä 27:2), som måste ha upptäckts senare. Att denna ristning inte uppmärksammades vid Runverkets granskning inför publiceringen i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962) beror utan tvivel på att endast en liten del av den yngre putsen då var avlägsnad från valvbågen (se GR 1 pl. 53). Resten togs bort vid restaureringen 1968, även om det inte finns några uppgifter i konserveringsrapporten om att ytterligare ristningar då skulle ha framkommit (Olsson 1968). Vid mitt besök 2010 lade jag märke till att ännu en kort inskrift på samma putsyta och att det även fanns runor på den norra delen av samma valvbåge. Inte heller dessa inskrifter är egentligen några nyupptäckter, utan flera av dem har jag senare återfunnit i det fotomaterial från restaureringen som förvaras i ATA. Sommaren 2010 noterade jag också tidigare oregistrerade putsristningar i Mästerby, Träkumla och Halls kyrkor. I det förstnämnda fallet handlade det om ett återfynd av en tidigare känd ristning (G 190B), men också om ett nyfynd. Runorna 38 MAGNUS KÄLLSTRÖM är ristade på korets nordmur, där den sedan gammalt kända G190A finns och av en rapport från kyrkans restaurering 1991–92 framgår att man hade iakttagit runor på denna yta i samband med rengöringen. Från Träkumla kyrka fanns sedan tidigare inga som helst registrerade runinskrifter, men när lyste in med min ficklampa i en nisch i kyrkans norra kormur såg jag fem runor i den ena smygen. Senare efterforskningar visade att ristningen hade framkommit vid en restaurering 1998 och den fanns också omtalad och avbildad i restaureringsrapporten (Gelotte 1999). Detta gällde däremot inte de mycket svaga runor på väggen till höger om nischen och som upptäcktes av min då åttaåriga dotter när vi tillsammans besökte kyrkan för att fotografera de runor som jag tidigare hade lagt märke till. Runorna i Halls kyrka finns också i anslutning till en nisch i korets nordmur och måste ha tagits fram i samband med kyrkans renovering 2007, men är vad jag har kunnat se inte alls omnämnda i restaureringsrapporten (Borgö & Boman 2008). Naturligtvis finns det också ristningar som har upptäckts i samband med renoveringar och där vi har fått reda på dem omedelbart. Ett exempel är den inskrift som i slutet av februari 2015 upptäcktes i sakristian till Hejnums kyrka, ett annat de runor som framkom i Björke kyrka i maj samma år. Räknar man ihop alla de ristningar som på detta sätt har registrerats under de senaste fem åren blir det inte mindre än ett 25-tal tidigare okända runinskrifter, vilket inte är något obetydligt nytillskott. Runtexterna Vad säger då de nyfunna putsristningarna i de nämnda Gotlandskyrkorna? Många är ganska korta och en hel del består av enstaka personnamn. Ofta rör det sig om namn som är välkända i de gotländska runinskrifterna som Iohan (iuan Ala), Lafrans (lafranz Ala) samt troligen Iakobr (ia-£abr Anga), men det förekommer även en del mer ovanliga namn som Olle (olli Anga) och kvinnonamnet Sigunn (siku£n Mästerby). Svårbedömd är runföljden lambi som finns i Ala kyrka och som kan uppfattas som en motsvarighet till det fsv. binamnet Lambe, men också som en kortform av det tyska namnet Lambert. En annan möjlighet är att det inte alls rör sig om något namn, utan om en böjningsform av fgutn. lamb ’får’. Ett återkommande namn i de nyfunna inskrifterna är Maria. Det förekommer i inskrift ristad på utsidan av Lye kyrka (maria --…), i Ala kyrka (ma!ria) och åtminstone ett par gånger i Garde kyrka (skrivet m(aria resp. maria). Givetvis avses jungfru Maria och både i Ala och Garde finns även mariasymboler i form av pentagram. I några av inskrifterna citeras delar av bönen Ave Maria på latin som i Hall (£aue ma) och i Garde (0aue ma!r--). Ett ovanligt långt citat finns i den ristning som 2015 upptäcktes i sakristian i 39 META 2016 Figur 2. Renritning av ristningen i sakristian till Sanda kyrka, Gotland.Teckning Magnus Källström. Hejnums kyrka: afem(£ari(agra!tia | blena--minum | …!t!i(tku-i£nmuliribus Ave Maria, gratia plena, Dominus [tecum. Benedicta tu] in mulieribus. »Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor”. Texten är skriven i tre rader, som ska läsas nedifrån och upp och det är tydligt att den som har ristat runorna har haft problem med vissa av de latinska ordformerna. Bland annat ser det ut att ha stått Dominum i stället för det väntade Dominus. I Garde kyrka finns en bön riktad till jungfru Maria, vilken i stället är avfattad på folkspråket. Den lyder: h--lp m(aria -uz mo£dir H[ial]p Maria [G]uðs mōðir »Hjälp, Maria, Guds moder.» Om man undantar de just nämnda bönerna är längre texter ovanliga i det nytillkomna materialet, men det finns några lysande undantag. En ristning i Hejnums kyrka, som varit känd sedan år 2000 och som i manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter (GR 3 ms) har presenterats med en preliminär läsning (G 347d), blev 2012 frampreparerad i sin helhet och visade sig ha ett i klottersammanhang klassiskt budskap: uil--mbr : hit : han : sum : u-r hier »Viljam hette han som var här» (Källström 2013 s. 83). Det är dock möjligt att inskriften inte alls är så prosaisk som den först kan tyckas. Kanske är det prästen i Hejnum som själv har ristat runorna och inskriften kan i så fall jämföras med den ristning som sedan gammalt är känd från Norrlanda kyrka (G 152): »Herr Johan (från) Lunde, han ägde mig (dvs. var sockenpräst) i tio år.» Mer förbryllande är innehållet i ristningen från Sanda kyrkas sakristia, där det står: lafran : tuar m- | botul : þriar mar »Lafrans två mark. Botulv tre mark» (fig. 2). Vad som avses med dessa uppgifter är oklart. Kanske rör det sig gåvor till kyrkan eller om fordringar som de nämnda personerna hade att inkräva för något arbete. Särskilt intressanta är de nedslipade formerna 40 MAGNUS KÄLLSTRÖM står mar(to eller mar(tn. År 1973 påträffades vid undersökning av Dverstorps kyrkoruin ett litet putsstycke med runorna …mar…, vilket också har antagits kunna vara en del av namnet Maria (Gustavson & Snædal Brink 1979 s. 247). Av dessa mycket sparsmakade fynd får man lätt intrycket av att det var ovanligt att man ristade i putsen i västgötakyrkorna, men det finns en del förekomster som talar för det motsatta. I ett par artiklar från 2000-talet publicerade konstnären Dan Malkolmsson (2006, 2007) ett antal runristningar från Kinneveds kyrka vid Kinnarp. Inskrifterna finns i den östra smygen av en hög nisch i korets södra vägg. Nischen var tidigare igenmurad och upptäcktes i samband med kyrkans restaurering 1951–53. Förmodligen var det också då som ytan med ristningar togs fram, även om det inte nämns i den kortfattade konserveringsrapporten (Hellström 1954). Sammanlagt rör det sig i Kinneved om åtta runföljder. De flesta är mycket korta och består bara av ett par tre runor som t.ex. kar. Denna runföljd förekommer två, kanske tre gånger och tolkas enklast som en motsvarighet till det runsvenska mansnamnet Kārr ’Kår. Det är dock inte omöjligt att det också kan handla om substantivet fsv. kar n. ’kar’ och syfta på dopfunten. En ensam bindruna ±aue Ave är givetvis början av änglahälsningen, medan andra runföljder är svårare att få mening i. Den enda längre texten lyder guþ(oku(ar!fr-… och ska utan av namnen Lafrans och Botulf som av allt att döma speglar ett lokalt uttal av dessa namn. Andra runföljder är svårare att ge en säker tolkning. Runorna sit!t i Ala kyrka kan återge imperativformen av verbet sitia ’sitta’ och i den ena inskriften i Träkumla läser man ett inledande hi-r, som förmodligen ska tolkas adv. hier ’här’. I det första fallet kan inskriften vara oavslutad, i den senare är fortsättningen numera i stort sett förstörd. Vad som är slående med de nyfunna inskrifterna är att ytterst få verkar sakna språklig mening. Den förbryllande runföljden ssiaadab i Anga måste dock räknas till denna grupp, även om man nog inte ska utesluta att det kan ligga en djupare tanke bakom denna inskrift. Den senast funna ristningen i Björke kyrka är tyvärr så skadad att det inte går att få något sammanhang, men det betyder inte att något sådant aldrig har funnits. Några förbisedda putsristningar från Västergötland Västergötland har trots sina många och tidiga kyrkor mycket få kända runristningar i puts. I Västergötlands runinskrifter, som gavs ut 1940–70, finns endast en sådan ristning upptagen. Det rör sig om en kort inskrift i Kinnevedums kyrka, som påträffades vid restaureringsarbeten 1963 (Vg 209). Inskriften lyder mar- och har med tvekan tolkats som namnet Maria. Formen på den sista oidentifierade runan tyder dock på att det kanske snarare 41 META 2016 tvivel tolkas som Guð ok vār fr[ū] … »Gud och vår fru …». En direkt motsvarighet till denna formulering förekommer i en putsristning i Vä kyrka i Skåne (Moltke1985 s. 432), där man bl.a. kan läsa guþ : (ok : u[or : f]ruh[a] : …m… »Gud och vår fru …». Förmodligen har de funnits fler ristningar i nischen än dem som är synliga i dag. Ristningarna har nämligen varit täckta av ett yngre putslager med dekorativa målningar från 1600-talet, vilket fortfarande sitter kvar på en del av väggytan. I den motsatta västra smygen är ingen gammal puts framtagen, men det verkar osannolikt att inte denna yta också skulle ha utnyttjats för ristning. Det som i dag är en nisch har under ett tidigt skede av kyrkans historia varit en genomgående portal (Malkolmsson 2007 s. 37) och det är förmodligen från denna tid som ristningarna stammar. I S:t Olofs kyrka i Falköping finns i korets sydvägg en liknande portal som den i Kinneved. Även denna var tidigare igenmurad och upptäcktes först 1959 i samband med kyrkans restaurering. När stenarna i igensättningen avlägsnades framkom putsade ytor tillhörande en äldre igensättning, som hade gjorts redan under medeltiden. Eftersom det på dessa ytor fanns »äldre inristningar» beslöt man »att bibehålla denna nisch i konserverat skick», som det står i rapporten (Wideen 1960). Däremot nämns inget om att det fanns runor bland ristningarna, vilket förklarar hur även dessa inskrifter har kunnat undgå Runverkets uppmärksamhet trots att arbetet med utgivningen av Västergötlands runinskrifter pågick just under denna tid. I stället blev de precis som i Kinneved bekanta Figur 3. Latin med runor i S:t Olofs kyrka i Falköping,Västergötland. I mitten ser man den runföljd som börjar med runorna kuis(sum. Foto Magnus Källström. 42 MAGNUS KÄLLSTRÖM sum? dvs. »Vad är jag?». Troligen finns något samband med den fråga som kyrkofadern Augustinus ställde till Gud i sina Confessiones (bok X, kap. 17): Quid ergo sum, deus meus? Quae natura sum? »Vad är jag, min Gud? Vilket slags väsen är jag?» Det är alltså en betydligt mer avancerad begreppsvärld som här möter jämfört med de enkla citaten av änglahälsningens två första ord Ave Maria. Särskilt intressant är den rättelse som någon har gjort av den först ristade texten och där man kan ana spåren av en teologisk diskussion. Den genomgående portalen i S:t Olof har som nämnts satts igen redan under medeltiden, men man har då skapat en liten välvd nisch med en fyrkantig glugg mot kyrkogården (fig. 4). I en tidningsartikel som publicerades medan renoveringen ännu pågick (Skaraborgs Läns Tidning 2/7 1960) framfördes idén om att det skulle röra sig om en kommunionsglugg och i en senare kyrkobeskrivning talas om »ett kommunionsställe för spetälska» (S:t Olofs kyrka 1985 s. 7). Det är i detta sammanhang intressant att uppmärksamma de ristningar som finns i den välva nischen. Högst upp ovanför den fyrkantiga gluggen står det latinska ordet Deus »Gud» ristat med runor (deus) och på ytan till höger om gluggen ser man ett ristat rutmönster samt ett pentagram. Det senare bör givetvis i detta sammanhang vara en mariasymbol. Rutmönstret är svårare att tolka, men tankarna går till ett nät eller galler. Kanske har gluggen först på 2000-talet. Givetvis har runorna vara kända lokalt inom kyrkan, men man har tydligen tvekat om deras ålder. Vid mitt besök 2014 fick jag t.ex. frågan om de inte kunde vara ett verk av senare tiders konfirmander. Detta är dock helt uteslutet – med ett lysande undantag! I den västra smygen finns en bakvänd stupad f-runa, där ristningsspåren lyser vita, vilket visar att den måste ha tillkommit i modern tid. De runtexter som förekommer i den igensatta portalen i S:t Olofs kyrka har skiftande innehåll. I den östra smygen finner man exempelvis namnet Johannes (skrivet ioh(an(es), som kan syfta på aposteln eller evangelisten, men som givetvis också kan avse någon vanlig dödlig. På samma yta finns även den något svårlästa runföljden raþmik Rāð mik, som man först är frestad att tolka som »Tyd mig!», men där nog tolkningen »Råd mig!» eller »Hjälp mig!» ligger närmare till hands. I den västra smygen förekommer flera runföljder som tycks vara ristade på latin. En av de längre texterna inleds med runföljden kuis(sum (fig. 3) som av allt att döma återger latinets Quis sum? »Vem är jag?» Ovanpå den första s-runan har dock någon vid ett senare tillfälle ristat ett tecken som påminner en stupad bakvänd f-runa. Det handlar här inte om det sentida tillägget på samma skriftyta som nämndes ovan, utan förmodligen om en variant av den stungna d-runan. Någon har alltså redan under medeltiden ändrat texten så att det i stället står Quid 43 META 2016 till Solna kyrka utanför Stockholm, men det rör sig här just om bomärken, inte riktiga inskrifter (Gustavson 1968). Det är svårt att tro att den nuvarande geografiska fördelningen av putsinskrifterna i Sverige speglar ett ursprungligt förhållande, vilket också exemplen från Kinneveds och S:t Olofs kyrkor i Västergötland ger en tydlig påminnelse om. Dessa ristningar kan mycket väl mäta sig med dem man finner i Gotlands och Skånes kyrkor och de kan knappast ha varit de enda. Förmodligen skulle man med lite arbete kunna spåra upp fler exempel. Skriftytorna i Kinneved och Falköping har ju funnits tillgängliga i mer än ett halvsekel utan att någon riktigt verkar ha förstått vilken typ av ristningar det rör sig om. Märkligast är dock den närmast totala frånvaron av denna typ av ristningar i landskapen runt Mälaren. Man undrar om den typ av run- i stället haft någon funktion i samband med bikten, vilket också skulle kunna förklara varför smygarna i den välvda nischen har olika vinklar. Några iakttagelser Som framgick redan av den inledningsvis presenterade tabellen är putsristningar mycket sällsynta på det svenska fastlandet, undantaget Skåne. Småland, Öland, Västergötland och Östergötland har bara en handfull vardera och i Mälardalen finns det bara ett enda exempel (Vs 8 från Västerås domkyrka i Västmanland). Däremot verkar denna typ av runinskrifter vara helt okända i Södermanland och Uppland, trots att det i båda dessa landskap finns medeltida runinskrifter av annan typ från de kyrkliga miljöerna. Det närmaste man kommer är ett antal runliknande bomärken som finns ristade i och runt en infälld stock med relikgömma i vapenhuset Figur 4. Den välva nischen i den igensatta portalen i S:t Olofs kyrka. Foto Magnus Källström. 44 MAGNUS KÄLLSTRÖM klotter som påträffas i Skåne och på Gotland aldrig har förekommit i Uppland och Södermanland eller om det kan bero på en dokumentations- och forskningslucka. Med tanke på de många kyrkorenoveringar som har utförts verkar det osannolikt att ristningar av denna typ helt skulle ha förbisetts. Den troligaste förklaringen är i stället de kan ha försvunnit i samband med ombyggnationer och omputsningar redan under medeltiden. Av fynden att döma har den medeltida runkunskapen i Mälardalen inte alls varit så livskraftig som på Gotland, där runorna brukades långt in på 1500-talet. I Uppland och Södermanland är det få runinskrifter som kan dateras till en senare tid än 1300-talet. Många kyrkor i Mälardalen har också senmedeltida väggmålningar och har det en gång funnits äldre ristningar i dessa kyrkor så är de numera antingen förstörda eller ligger dolda under de putslager som bär väggmålningarna. meddelade att han hade upptäckt en runristning på utsidan av kastalen vid Stensö på Vikbolandet i Östergötland (Raä Östra Husby 59:1). Ristningen framkom i samband med en seminariegrävning och befinner sig strax under dagens markyta på tornet nordsida. Den är gjord i våt puts och mycket välbevarad. Det råder heller inte någon större tvekan om att den ska läsas helk- eller möjligen helg- (fig. 5), vilket i båda fall borde återge mansnamnet Helge. Namnet är välbelagt under medeltiden, men det bör nämnas att man i en medeltida inskrift hade väntat att finna det frikativa g-ljudet återgivet med h-runan, inte k eller g, som ju påminner mer om vikingatida runortografi. Dessutom kommer man lätt att tänka på de förflugna idéerna om en historisk bakgrund till eddadikten om Helge Hundingsbane förlagd just till Bråbygden, som var i svang under första hälften av 1900-talet (t.ex. Hederström 1917– 19 2 s. 1 ff., Nordén 1929–43 1 s. 145 ff.). Frågan är därför om ristningen möjligen kan ha tillkommit i senare tid i samband med någon restaureringsåtgärd. I ATA finns dock inga som helst uppgifter om att några sådana arbeten skulle ha gjorts, men vid en analys av murbruksprover från ruinen har betong hittats i en trappa i kastalen (Ternström 1997 s. 5). Detta säger givetvis ingenting om åldern på bruket i den fog där runorna står, men det visar ändå att någon form av arbeten måste ha utförts under senare tid. En analys av sammansättning Putsristningar i profana byggnader? Runor i puts har i Sverige hittills bara iakttagits i kyrkliga byggnader, trots att de också borde kunna förekomma i profana stenbyggnader med putsade ytor. På Gotland finns skeppsristningar registrerade från några sådana byggnader (se Busch et al. 1993 s. 133 ff.), men inga säkra exempel på runinskrifter2. Det var därför en viss sensation när arkeologen Martin Rundkvist i juni 2015 45 META 2016 då gärna kring infällda nischer. Här finns det dock goda skäl att vara källkritisk. Det går inte utan en noggrann genomgång av restaureringsrapporterna att avgöra på vilka platser i kyrkorummet som medeltida puts har funnits bevarad. I flera fall rör det sig också om portaler och nischer som har upptäckts och tagits fram i samband med restaureringar, vilket kan betyda att man här varit mer uppmärksam än i andra delar av kyrkan. Det är också viktigt att komma ihåg att runinskrifterna endast utgör en liten del av det som har ristats inne i kyrkorna. I den igensatta portalen i S:t Olofs kyrka i Falköping finns också ristningar av annat slag som latinska bokstäver, bomärken, teckningar, kors och andra symboler. Som runolog är man givetvis först och främst intresserad av bruket från den plats där runorna är ristade kan förhoppningsvis svara på frågan om ristningen är gammal eller ej. Avslutning Putsristningarna i de svenska medeltidskyrkorna utgör ett källmaterial som ännu inte är fullständigt utforskat och där det säkert är möjligt att göra många nya och intressanta upptäckter. Det ovan behandlade nytillskottet av inskrifter från Gotland och Västergötland visar också att detta är ett textmaterial som kan förväntas öka ju mer uppmärksamhet det får. Ser man till de nytillkomna putsinskrifterna så verkar vissa platser i kyrkorummet ha varit särskilt populära. Hit hör kyrkans portaler, men också väggytorna i koret och Figur 5. De nyupptäckta runorna på kastalen vid Stensö, Ö. Husby socken, Östergötland. Foto Magnus Källström. 46 MAGNUS KÄLLSTRÖM råden som runologi, paleografi, latin, konstvetenskap, liturgi, medeltidshistoria, byggnadsarkeologi, etnologi, sjöfartshistoria etc. Det är alltså knappast något som kan göras av en enda person utan det krävs en grupp av forskare med olika specialistkunskaper. Här finns en intressant uppgift och stor utmaning för den framtida forskningen. av runinskrifterna, men det idealiska vore egentligen att registrera och dokumentera alla typer av ristningar som förekommer på en viss skriftyta och försöka analysera och tolka dem tillsammans. I vissa fall är det tydligt att runristningarna relaterar till andra symboler som exempelvis de pentagram, som uppträder intill flera av maria-inskrifterna på Gotland. Förmodligen skulle man vid en närmare analys kunna finna fler sådana samband mellan text och bild. En svårighet är givetvis att ristningarna ofta har tillkommit under lång tid och att de representerar många olika situationer. En analys av en hel skriftyta kräver dessutom kompetens inom en rad olika om- Magnus Källström är docent och runolog vid Runverket vid Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning E-post: magnus.kallstrom@raa.se Noter 1. En hel del av dessa inskrifter har jag skrivit om i Riksantikvarieämbetets blogg, K-blogg (se <http://www.k-blogg.se/author/makam/> 2. De uppgifter om »runinskrifter» i Kruttornets bottenvåning som nämns i a.a. s. 133 har jag i skrivandet stund inte haft möjlighet att kontrollera. I det preliminära manuset till GR 3 om-talas inga inskrifter från denna byggnad, men väl några runliknande, men mycket tveksamma tecken från ”Huset med målningarna” (se GR 3 ms,Visby stad, s. 43 f.) 47 META 2016 References • Borgö, Louise & Boman, Cecilia, 2008: Hall kyrka. Ut- och invändig restaurering 2007. Länsmuseet på Gotland (ATA). • Busch et al. 1993 = Busch, Peter von, Haasum, Sibylla & Lagerlöf, Erland, 1993: Skeppsristningar på Gotland. 1. uppl. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. • FMIS = Fornminnesinformationssystemet, Riksantikvarieämbetet. <http://www.fmis.raa. se/cocoon/fornsok/search.html> • G + nummer = inskrift publicerad i GR. • Gelotte, Hanna, 1999: Träkumla kyrka. Invändig restaurering 1998. Dokumentation. 26/1 1999 (ATA dnr 312-627-2000). • GR 1–2 = Gotlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Elias Wessén, Sven B.F. Jansson & Elisabeth Svärdström. 1–2. 1962–78. Sveriges runinskrifter 11–12. Stockholm. • GR 3 ms. = Preliminärt manuskript till den tredje delen av Gotlands runinskrifter av Helmer Gustavson och Thorgunn Snædal. Publicerat på Internet • < http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/digitalasveriges-runinskrifter/> • Gustavson, Helmer, 1968: Rapport till Riksantikvarieämbetet [rörande en förment runinskrift i Solna kyrka, Uppland] 14/6 1968 (ATA dnr 3480/68). • Gustavson, Helmer & Snædal Brink, Thorgunn, 1979: Runfynd 1978, Fornvännen 74. S. 228-250. • Hederström, Ture, 1917–19: Fornsagor och Eddakväden i geografisk belysning med inledande namnundersökningar. 1–2. Stockholm. • Hellström, Olle, 1954: Konserveringsrapport [rörande Kinneveds kyrka,Västergötland] 29/1 1954 (ATA dnr 3021/57). • Källström, Magnus, 2013: Nyfunna runor i Hejnum kyrka, i: Byggnadshyttan på Gotland 2011–2012. S. 79–84. • Malkolmsson, Dan, 2006: Om kyrkan i Kinneved och dess dolda tecken, Falbygden 60 S. 79–87. • Malkolmsson, Dan, 2007: Runor och andra putsristningar i Kinneveds kyrka i Västergötland, Fornvännen 101. S. 37–40. • Mästerby kyrka. Invändig restaurering 1991–92. Dokumentation. Gotlands fornsal (inkom 11/12 1992) (ATA dnr 8510B). • Nordén, Arthur, 1929–43: Östergötlands järnålder. 1–2. Stockholm: Författarens förlag. • Olsson, Erik, 1956: Konserveringsrapport [rörande Sanda kyrka, Gotland] utan datum (ATA dnr 5815/56). • Olsson, Erik, 1968: Konserveringsrapport [rörande Garde kyrka, Gotland] 14/12 1968 (ATA dnr 1427/69). 48 MAGNUS KÄLLSTRÖM • S:t Olofs kyrka, Falköping.Vägledning. Falköping 1985. • Skaraborgs Läns Tidning 2/7 1960 (Klipp i ATA). • SvK = Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium utg. av Riksantikvarieämbetet och Kungl.Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. 1912 ff. Stockholm. • Ternström, Clas, 1997: Rapport efter genomförd provtagning vid Stensö borgruin, Östergötlands län, Norrköpings kommun, Östkinds härad, Östra Husby socken, RAÄ 59. (ATA dnr 421-1231-1997). • Vg + nr = Nummer i Västergötlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström. 1940–70. Sveriges runinskrifter 5. Stockholm. • Wideen, Harald, 1960: P.M. rörande den pågående restaureringen av Falköpings kyrka, 15/4 1960 (ATA dnr 2047/60). • Vs + nr = Nummer i Västmanlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Sven B. F. Jansson. 1964. Sveriges runinskrifter 13. Stockholm. 49 META 2016 50 Trade and use of building lime - early 19th-century lime barrels from an excavation in Uddevalla, Bohuslän Niklas Ytterberg & Kristin Balksten In the summer of 2014 four lime barrels were found during an archeological excavation in the town centre of Uddevalla, on the west coast of Sweden. This unique find consisted of three barrels of grey lime and one barrel of white lime. It is most likely that they were placed in the ground around the year 1800 and forgotten after a fire devastated the town in 1806. The consistency of the lime putty was such that it was still possible to use it for mixing mortar; the white lime more so than the grey. We try to place the find in its culture historical context through archival research, as well as through technical and chemical analyses of the lime. We try to show where it originated, who owned it and the purpose for which it was intended. Analyses of experimentally made mortars from the lime show how traditional sub-hydraulic or moderate hydraulic lime act after a longer time of storage, giving us new insight into how to make extremely fat, lime-rich mortars. The setting Uddevalla is first mentioned as a town in the year of 1495 and privileges were granted in 1498. It seems to have been established with a square just north of the river Bäve, and along an east-west oriented street. The settlement consisted of ordinary households without any clear archaeological evidence of specialized crafts. The town expanded during the 16th to 18th centuries, before being devastated by fire in 1806 (Svedberg 2005). Today, the remains of the town’s archaeological deposits agree approximately with the oldest city Figure 1. Map of Scandinavia with the location of the town of Uddevalla and other places mentioned in the text. 51 META 2016 plan from 1690. The topography is hilly, but close to the mouth of the river relatively flat, thus subject to seasonal flooding. Flooding was partly prevented by the construction of the docks to the south of the town square. During the summer of 2014, we found evidence of these docks. A riverwall, comprising timber-framed box revetments, each measuring 2 x 2 m, and two rows deep was built the length of Bäveån where it enters Byfjorden within the built-up part of Uddevalla. These box revetments were dendrochronologically dated to sometime after the spring of 1528. They were filled with a mix of household waste, dumped materials and brushwood. On top of the box revetments, we found settlement phases largely dating from the 17th and 18th centuries. The inhabitants lived in relative affluence that increased over time. Marco-fossils from latrines show that figs and oysters were eaten. Seeds include strawberries, lingonberries, cloudberries and crowberries. The high consumption of wild berries is interesting because this predates the wide availability of sugar. The varied osteological material confirms the overall picture of bourgeois wealth, confirmed especially by the presence of game such as hare and deer. We can also see early Figure 2. Plan showing the most important features and structures from the excavation in the town park, Hasselbacken, in Uddevalla during the summer of 2014. 52 NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN 18th century imports of chinaware in the material. The most remarkable find however, was a feature parallel with and just about a metre from the old riverbank. The pit was quite large and contained the remains of four huge barrels filled with lime putty, most likely originally dug around 1800. The find led to questions about trade and the use of building lime in the early modern period. Where did the lime come from? Which was the common trade routes for lime? How would lime have been transported? Other questions more specifically concerning traditional limeuse could also be addressed. How was the lime slaked and stored? Is it possible to discern different kinds of lime, e.g. rich lime, sub-hydraulic or moderate hydraulic lime, and if so, for were they used differently in a mortar? And what was the actual purpose; can we find similar lime in the buildings nearby? Can the lime still be used, after two centuries of storage? And how does the workability of the lime putty compare with other locally produced lime putties in Scandinavia? Four big barrels in a pit The four large barrels full of lime putty were placed in a large pit, 4.7 by 1.6 metres wide and approximately 1 metre deep. The fill consisted of redeposited 17th and 18th century material from truncated earlier deposits, the most recent finds dating to c. 1770. On top of the barrels there were traces of a cover, consisting of at least ten slats of small dimensions, along with some nails. Directly on top of the cover we found significant amounts of Figure 3a. Photo of the lime barrels (from the left) 4, 3 and 2, which were excavated during the summer of 2014.They have differing sizes but seem to hold similar lime putties. Photo: Kristin Balksten. 53 META 2016 absence of layers yielding charcoal and associated destruction material that might be expected following a fire; this indicates that earth has been moved away after the fire. In order to gain a better understanding of how the lime putty was prepared and treated, a more detailed description of the barrels is required. The biggest barrel, to the north-west, measured 1.15 m in maximum width, and the second biggest, at the end of the row to the south-east, measured around 1 m. The two barrels in the middle were slightly smaller, c. 0.8 m. The height differed from c. 0.8 to 1 m, making the barrels a bit wider than they were high. The barrels were bulged slightly in the middle, as usual. The staves were very poorly preserved. Impressions of the staves in the lime putty revealed an individual width of 0.10 - 0.15 m (4 to 6 inches) and a thickness of about 25 mm (1 inch). Preserved fragments of hoops indicate that they appear to be made of birch, whereas the bases of the barrels are made of pine. No head or lids are preserved, but these may very well never have been present. Three of the barrels contained a more greyish, lumpy lime and one barrel a distinctly white, creamy lime. We saw quite a lot of lime lumps in the pit, especially in the top fill close to the barrels’ mouths. A probable explanation for this is that quicklime spilled over in the process of tipping it from smaller barrels to these ground-fixed barrels. Figure 3b. Close-up of lime barrel 3 with the individual birch staves clearly visible. Photo: Niklas Ytterberg. Figure 3c. Photo of the base of barrel 4, made of pine. Photo:Veronica Forsblom Ljungdahl. large roof tile frag-ments and broken bricks. One could imagine the barrels wrapped in a now-degraded organic cover, on top of which the bricks were placed to ensure the contents were protected. A levelling layer had been dumped sealing the cover, consisted mainly of loose humus-rich sand with some gravel. A macrofossil sample from that layer has been interpreted as deriving from stable-dung. A sequence of thin deposits of seashell and gravel, dating to shortly after the devastating town fire in 1806, is interpreted as different levelling layers.. However, there was a notable 54 NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN Lime pits have been found in archeological contexts before, on Gotland, but most of the lime had already been used and removed (Zerpe 2013; Widerström 2014). areas in Norway continued as before (Sandklef 1973; Kittelsen 2005). During the actual time period limestone with different qualities were used (e.g. Siöbladh & Engeström 1750; Henström 1869, p. 63 pp; Johansson 2006). The qualities depended on the types of limestone, the most important factor being the content of clay minerals. Lime was originally defined by Siöbladh & Engeström (1750) as fat versus lean lime or white versus grey lime. In the 19th century it was described as rich lime versus poor lime versus hydraulic lime (Pasch 1826; Vicat 1837; Rothstein 1890). In the middle of the 19th century, as industry grew in Sweden, demand for the rich, pure and fat lime increased, as it was used both in the iron and paper industries as well as for agricultural use (Thorslund 1936; Munthe et al. 1945). When Skokloster Castle in the county of Uppland was built in the 17th century, the cheaper grey lime was used as a bedding mortar and in the inner layers of renders and plasters, while the white fat lime of the preferred, best quality from Gotland was used for upper coat and lime wash (Andrén 1948). The consistency of the white lime found in Uddevalla was creamy, probably close to the original consistency from the time when it was slaked. Before it was beaten, the consistency of the grey lime was more like hard soap. From an early 19th century description (Vicat 1837, p. 6pp) of the consistencies of About lime, lime barrels and lime trading In the 17th-19th centuries lime was produced all over Scandinavia. Where limestone occurred, the production of lime for construction was certainly going on. Remains in the landscape still bear witness to lime kilns and quarries. In the county of Bohuslän, the bedrock mainly consists of granite and the only local source of lime was mussel shells from shell banks (Linné 1978). A royal decree from 1717 informs us that lime kilns were in use at the shell banks outside of Uddevalla (Kristiansson 1953, p. 92). Nevertheless, lime from mussel shells was of poor quality and mostly used for agricultural use. When studying west coast trade routes between 1575 and 1850, Sandklef (1973) found evidence of many shipments of lime from the island of Gotland in the Baltic Sea and also from Slependen in the Oslo fiord in Norway. After 1645 Gotland became a part of Sweden and soon after, in 1658 Bohuslän also became Swedish. From this time on, the export of burned and slaked lime from Gotland to a range of destinations increased rapidly. Imports to Bohuslän included the Gotlandic lime although imports from the nearby 55 META 2016 different kinds of lime as rich, poor, moderately hydraulic, hydraulic and eminently hydraulic, we can identify the contents of the lime barrels from Uddevalla as one barrel of rich lime and three barrels of moderately hydraulic lime. The lime was transported in special lime barrels, either as slaked lime or more seldom as quicklime (Munthe et al. 1945). Handling of quicklime would pose severe danger during transportation. It would react explosively if it came in direct contact with water, with fatal consequences as a result (cf. von Arbin 2014, p. 49-50). Quicklime is also extremely caustic. When studying the Gotlandic lime export-trade it is apparent that the ships and their cargo were measured in lasts (sw. läst). One last contained 12 lime barrels of 110 litres (Munthe et al. 1945, p. 120), but after 1805 one last contained 13 barrels (sw. måltunnor) or 26 lime barrels/half barrels of 55 litres. Those smaller half barrels had a height of 0.75 m (30 inches) and a diametre of 0.3 (12 inches) (Munthe et al 1945). The total volume of one last from Gotland was then about 0.7 cubic metres, a volume corresponding approximately to the volume of each big barrel found in Uddevalla. The lime export of Slependen in Norway was made in lime barrels containing approximately 140 litres of lime after 1604 (Kittelsen 2005). Lime barrels used for transportation were thus normally smaller and easier to handle, com- pared with the big barrels found in Uddevalla. These lime barrels must have been intended only for storage, not for transport. If calculating roughly with the volume of a cylinder, the barrels seems to have contained some 0.4 to 1.0 cubic metres of lime, weighing some 0.9 to 2.2 tonnes each. The dimensions corresponds closely to the volume of three to seven ordinary Norwegian barrels each. During transportation, the total amount of lime would have corresponded to three and a half lasts as quicklime, or 2.3 lasts as slaked lime. Henström (1869) also describes the storage of lime in barrels, especially where there was a wish to store unslaked lime for a period of time. He pointed out the importance of storing the lime in sealed barrels. If the lime was hydraulic, the barrels could not be sealed by letting the wood swell when in contact with water (which happens when stored underground). Instead the barrels had to be sealed from the outside, first with putty (sw. kitt) and then with thick paper attached with glue and soaked in oil. Hydraulic lime had to be stored as a very compressed powder. As a result, the barrels had to be completely filled and the lid placed tight on top of the lime powder. Thereafter the lid and the bottom had to be covered with putty and oil soaked paper as well. In this way barrels of lime could be stored completely protected from air and water for many years. The barrels found in Uddevalla were stored in 56 NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN the ground where it was moist and close to water. This suggests that the lime was not handled as hydraulic lime but as rich and poor lime. The barrels had not changed shape as a result of expansion from the lime in the slaking process, as would be shown on the staves in the barrels. Therefore, it is more likely that the lime was already slaked when it was placed in the barrels in the ground. An interesting note in the Uddevalla church records of 1826 says: “150 barrels of Gotlandic good quality lime for future use on the exterior of the church, have been dug down in a planked trench on the church’s plot […] at ground level just by the chancel. It cost 186 riksdaler 12 skilling 5 runstycken Banco.” A later note tells us that “This lime was used for the belfry (sw. kyrktorn) in 1833” (Uddevalla C:7). The cost equals one to two years’ wages for a labourer or industrial worker (cf. Edvinsson & Söderberg 2011). This tells us, also, that the slaked lime was buried for seven years before use and that it was bought from Gotland. The total amount is uncertain, but could be estimated in the vicinity of six times as much as the lime putty in our barrels. släckning) and ii) earth slaking (sw. jordsläckning). Wet slaked lime is produced when enough water is added to hydrate the lime to form a putty. It is an exothermic reactions and the slaked lime is approximately double volume of burned lime than if it is a pure air lime. If it is a hydraulic lime the volume becomes smaller the more hydraulic it is. The wet slaked lime can be stored if kept protected from air. Still today, lime pits are used for storage (Lisinski et al. 1989). Earth slaked lime is produced when burned lime-stone is placed in a lime pit in the ground and protected from air. Tradition states that the lime must be slaked for at least 5-7 years, but that it will be even better in time. The lime crystals then become approximately 20 times larger than the crystals in wet slaked lime (Balksten & Steenari 2010); earth slaked lime can easily The lime putty Burned lime can be slaked in many different ways. There are two methods which have been traditionally employed on Gotland to prepare lime putty: i) wet slaking (sw. våt- Figure 4. Lime whip from Svenneby old church. Photo: Kristin Balksten. 57 META 2016 can inform how much of the lime that is active as a binder. The white lime of barrel 1 still contains a more active binder than the grey lime of barrel 4. The difference is also visible as the white lime is a fat type and the grey lime is a lean type, just as described by Siöbladh & Engeström (1750). This find can contribute to the understanding of historic mortars that sometimes seem extremely fat in analysis (ex. Balksten 2010; Persson 2010; Balksten et al. 2013). It suggests to us that fat mortars were simply produced by lime that was slaked to be putty and then stored for a longer time before being used in mortar, with the effect that the hydraulic components acted as aggregate rather than binder. be recognized by the specific lime lumps in historic mortars (Balksten 2010). To be able to use earth slaked lime as a binder it must first be beaten with a lime whip (Siöbladh & Engeström 1750; Hidemark & Holmström 1984, p. 12pp). Both kinds of lime in the Uddevalla find were grainy and stiff when found, but it was possible to whip them. As the lime was experimentally whipped it also became more runny, suggesting to us that it might still be possible to use it. In order to try out its properties as a binder, mortar samples were taken from each type, see table 1. A direct comparison can be made between our samples and earth slaked and wet slaked Gotlandic lime, which are described more completely in Traditional lime mortar and plaster (Balksten 2007). The feel of the lime and how it reacts together with sand in mortars Analyses of the lime The lime samples have been subject to chemical analyses (Lindqvist Figure 5.The experimental samples when they are fresh (to the left) and after two weeks (to the right), when they have been dried white.The samples that seamed very lean as fresh appeared more lime rich after hardening. Photo: Kristin Balksten. 58 NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN Table 1. Description of lime and mortars in barrels 1 and 4 from Uddevalla. Lime barrel 1 (white lime) Lime barrel 4 (grey lime) a. Un-whipped lime Grainy consistency with well distinguishable lime lumps. Warm white colour. Grainy consistency with well distinguishable lime lumps. Grey-yellow colour with lime lumps in both yellowish and white colour and varied size. b. Whipped lime The lime can easily be beaten. As it is whipped it becomes runny and the lime lumps can be divided to pieces. The lime putty becomes smooth and homogeneous. The lime is not very sticky and gluey. The lime can easily be beaten but there are many grains in the lime that can’t be divided into pieces. The grains are often in the size of 2-3 mm. They can be identified as gravel and lime lumps. c. Lime: sand 3:2 in volume A mortar with a surplus of lime but it doesn’t feel as fat a lime mortar in comparison with the earth slaked Gotland lime, more like 2:3. Despite the surplus of lime in the mortar, it didn’t act as a fat mortar. It feels leaner than the lime in barrel 1. d. Lime: sand 2:3 in volume This lime mortar feels more like a lime mortar of 1:3. The mortar is very lean and the sand becomes dominant. Feels like a very lean lime mortar, approx. 1:4. The sand as well as the lime lumps becomes dominant in this mortar. e. Lime: sand 5:1 in volume This is an extremely fat lime mortar but it feels more like a lime mortar of 1:1 of earth slaked lime/sand. A very fat lime mortar but it feels as 2:3 of earth slaked lime/sand. Table 2. Chemical analysis of lime barrels 1 and 4 from Uddevalla. Cement index (CI) = 0-0.15 is a pure lime, 0.15-0.3 is a sub hydraulic lime and 0.3-0.5 is a feebly hydraulic lime. Al2O3 CaO SiO2 FeO3 MgO Cement index Barrel 1 0.6 61 3.8 0.4 0.7 0.19 Barrel 4 1.1 56 4.8 0.5 0.8 0.26 2014) and with polarization microscope of thin sections. The chemical analyse shows that the lime of barrel 1 is a sub hydraulic lime and that the lime of barrel 4 is a feebly hydraulic lime, according to modern definitions (Lindqvist & Johansson 2009), see table 2. When we use the term hydraulic lime, it means that the lime will harden in the presence of air and water. In a sub-hydraulic or a feebly hydraulic lime there will be some particles at least that will harden when stored in a wet environment, as we can see in the lumps present in the barrels found in Uddevalla. Thin section analyses have been made from unbeaten lime and from mortars made of lime and sand (ratio 3:2), see samples 1a, 1c, 4a and 4c in table 1. Lime lumps can be 59 META 2016 Figure 6.Thin section of unbeaten lime from barrel 1, enlarged 50x in polarization microscope. The lime paste is rather homogeneous and the lime lumps are of the same kind as the rest of the binder showing a rather pure lime. Photo: Kristin Balksten. Figure 7.Thin section of lime mortar with sand (3:2 in mixing ratio) from barrel 1, enlarged 50x in polarization microscope. Most of the lime could be beaten and is therefore working as a binder. Lime lumps with hydraulic components exist in a small amount. Photo: Kristin Balksten. Figure 8.Thin section of unbeaten lime from barrel 4, enlarged 50x in polarization microscope. The lime paste is inhomogenous with distinct lime lumps of hydraulic components.The sample looks as if it contains some aggregate rather then pure lime, which is the hydraulic components that has hardened over two hundred years. Photo: Kristin Balksten. 60 NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN Figure 9.Thin section of lime mortar with sand (3:2 in mixing ratio) from barrel 4, enlarged 50x in polarization microscope. Both sand and hydraulic components act as aggregate in this mortar sample. Photo: Kristin Balksten. remains of historic Gotlandic lime kilns show that pure fat lime (95100 % CaCO3) was produced for export (Munthe 1945). Limestone from Ordovician and Cambrian strata comes in many variations and historically this kind of lime was produced in many areas of Sweden, such as Öland, Västergötland, Närke and Östergötland, as well as around lakes Siljan in Dalarna and Storsjön in Jämtland. In Skåne there is limestone from the Silurian and Ordovician periods as well as the younger period of the Cretaceous (Shaikh 1990). In the Kristiania-field in the Oslo fiord, were Slependen is situated, there is limestone from both Ordovician and Silurian layers that was used for burning lime within a rather small geographical area (Hotledahl 1912; Kittelsen 2005). In Slependen, local peasants owned small lime kilns and lime of different qualities could therefore be produced within the same area. It is stated in the customs regulations identified as both unbeaten lime lumps and lime lumps of hydraulic lime. The amount of hydraulic particles is, as expected, much greater in the grey lime of barrel number 4. It is also interesting to note is that the hydraulic particles are not homogeneously present in the binder but as clear and distinct particles, now more visible as aggregate than as part of the binding function of the lime. The hydraulic particles are marked as KH, the pure lime particles are marked as K and sand is marked as S. Limestone geology The limestone used historically for producing building lime in Sweden and Norway is of three main kinds; Ordovician, Cambrian and Silurian (Shaikh 1990). The historic lime kilns can mainly be found in areas where the Ordovician and Silurian strata are present. The best known Silurian limestone in Scandinavia is from Gotland where the 61 META 2016 of 1691 that “Sleben” was the only harbour in southern Norway where tolls on lime were eclared. The Oslo Castle probably contains limestone from the Slependen area, as does the fortress of Akershus and the medieval churches in the vicinity of Slependen (Kittelsen 2005). Lime with a similar chemical composition as the lime found in Uddevalla can be found in the various layers of limestone found in the Kristianiafield in the Olso fiord (Holtedahl 1912). whether the lime was used as a hydraulic lime (directly after it had been slaked) or as a poor lime (after a certain time of storage); i.e. if the hydraulic particles are large and distinct or if they are small and part of the homogeneous binder mass. For both types of lime found in Uddevalla, more lime putty had to be used in the mixing ratio in order to make mortar with similar consistency as mortars of rich Gotlandic lime. More lime than sand had to be used for both lime putties in order to get a binding effect from the lime putty, just as can be found in historic mortars (Balksten 2010; Persson 2010). New knowledge about historical building lime The lime barrel find has brought new knowledge to the research of historic lime mortars. Many of the historic mortars found are extremely rich in lime, especially those containing hydraulic lime particles (Balksten 2010; Persson 2010). As recently demonstrated by historical reconstruction, it is almost impossible to make such lime rich mortars with newly slaked lime (Persson 2012; Balksten et al. 2013). They cracked too much as they shrank during drying. However, with poor lime or moderately hydraulic lime stored, as with the Uddevalla find, for hundreds of years (and possibly much less), very lime-rich mortars can be made as parts of the binder now function as aggregate since the grains of hydraulic character have hardened. With this knowledge in mind we can analyse historic mortars of hydraulic lime and determine The use of building mortar in the vicinity Who owned the lime barrels and for what purpose did they have them? The present plot was designated a cultivated garden in the town plan of 1783, but previously a backyard to the corresponding household on the maps from 1750 and 1696. Interestingly, a house foundation was built sometime between 1750 and 1783 just to the south. It measured roughly 10 x 15 m and was situated directly on the quay-side. In 2014, we found a stretch of stone wall almost 8.5 m, corresponding with most of the western wall of the stone foundation on the 1783 map, only truncated in the northern end by recent cable trenches. This house and the household plot, as well as the garden with the lime barrel 62 NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN pit, were owned by the president of the town court (sw. kämnärsrätten) Count Jonas Gillerstedt. He was also a member of the magistracy and inspector of the Court of Appeal (sw. hovrättskommissarie). Gillerstedt lived until 1793, when he died aged 65 (Kristiansson 1953, p. 483). His widow Maria Katharina survived him until 1806 and both died in Bro parish in Bohuslän (Bro C:3). Obviously, he had a high social status and lived in relative affluence, as did the other inhabitants in this area. It is worth noting that the authorities issued constant regulations, due to the constant threat of fire, designed to promote the building of houses in brick or stone. In spite of that every house in Uddevalla, except the church and a hospital, were dovetailed log houses as late as 1747 (Almqvist 1949). The famous botanist Carl Linnæus describes them as large log houses, mostly with roofing tiles and wooden panels painted red. It was not until the 19th century that stone houses would become kind of a trade mark of Uddevalla (Kristiansson 1956, p. 245p). Was the lime putty intended for the house at the quay-side? Or was it meant for the Hassel-backshuset, a great brick house with stone foundation a bit closer the town square. Unfortu-nately, there is a gap in the records regarding who owned the plot in question and the lime barrels between 1793 and 1806. Maybe the widow Maria Katharina who lived in Bro parish? After the fire in 1806, this area was meant to be laid out for house plots as before, but was changed into a big backyard a few years afterwards. A map from 1807 tells us that the then wealthy merchant C. J. Engelke (born in 1770) was to share this area with his new neighbours, such as another merchant, a lieutenant colonel, a widow of an admiral and a customs official. That never happened, as Engelke built his house over their plots only a few years later. The house Hasselbackshuset, which is still standing, was built in Dutch brick above mortared roughly worked granite footings in 1814. It is worth noting that the old vaulted cellar from a large Figure 10. Parts of the wall in the 2014 trench with Hasselbackshuset in the background.The latter was built in 1814 and is one of the oldest standing houses in Uddevalla today. Mortar samples from the wall in the trench and the still standing house have been analysed in this study. 63 META 2016 building still stood as a ruin a few years after the fire, not far from the current plot, and next to the main bridge. Stone from the cellars was probably used again in Hasselbackshuset (Kristiansson 1956, p. 46). Most of the houses on the 1783 map were timber houses. Only a few had stone built cellars or foundations, which were probably erected as a consequence of increasing affluence during the latter part of the 18th century. Lime from our lime barrels could not have been intended for mortar and whitewash for either of these houses. The stratigraphic record speaks against such interpretations. Equally, it could not have been meant for the Hasselbackshuset on the same grounds. We interpret the find in the context of preparation for a forthcoming building project, which was halted by the devastating fire of 1806. This event should be dated to about the turn of the 19th century as significant evidence for the remarkable economic surge that Uddevalla experienced. It is a fact that the population of Uddevalla increased greatly, from a mere twentieth place among Swedish cities and towns in 1750, to a distinguished eighth place just 50 years later! In an attempt to corroborate or refute such a hypothesis, additional chemical analyses were made of mortar from both the still standing Hasselbackshuset and the wall in the 2014 trench. The samples from the documented wall were both very similar, probably a sub- hydraulic lime of the same kind as in the barrels. A sample from the mortar between the granite footings of Hasselbackshuset was quite similar to these both. Finally, the mortar from between the bricks in the same house was clearly different, a feebly hydraulic lime with a mixing ratio different from the others (Brorsson 2015). It can be concluded that the lime putties and mortars evidently belong to the same tradition. Conclusions Scientific analyses of mortar is a relatively new method in Swedish archaeological research. The thin sectioning of mortar samples have proved to be rewarding, where the varied composition and quality of mortars can be used for detailed phasing of historical interpretations (Stilborg & Pettersson 2015). Earlier, visual inspection, by way of comparison with a reference collection, has enabled different building phases to be identified (cf. Feldt 2000, Eriksson 2005). This method was originally developed mainly for reconstructing good building mortars (cf. Andersson & Rosenqvist 1980; Hidemark & Holmström 1984; Kalkputs 1 1984). The analysis of the unique lime barrels from around AD 1800 in Uddevalla has shown that they contained both a sub hydraulic lime (barrel 1) and a feebly hydraulic lime (barrel 4). The archival research and the chemical analyses together indicate that the proba- 64 NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN ble origin of the lime is the area of Slependen in Norway. This stands whether or not a lot of lime was also bought from Gotland at that time, for example for the renovation of the belfry of Uddevalla church in 1833. The huge barrels must have been made specifically for storage. The lime had probably been placed in the barrels already as slaked lime, to be stored protected from the air, prior to being used as building lime. When Uddevalla burned in 1806 the barrels were forgotten and subsequently never used. We have interpreted the find as a particularly strong expression of the accumulation of wealth in Uddevalla in the second half of the 18th century. This was as a result of trade, in particular to the great herring boom between 1747 and 1809. Wealthy burghers were keen to build houses in high status materials such as stone or brick. The actual plot for this unique find belonged, just before the turn of the 19th century, to one of the most preeminent burghers in the town. The same can be said just a few years later, when Hasselbackshuset was built close by in 1814; today, one of the oldest and most impressive houses in the town centre. In other words, this assemblage spotlights the contemporary bourgeoisie in the young town. The find also shows that even impure lime such as a feebly hydraulic lime would be stored for some time in lime pits in the ground. Some parts of it will then harden and make the lime grainy, resulting in hydraulic particles becoming part of the aggregate rather than the binder. This information clarifies how it could have been possible to use and handle extremely fat and lime-rich mortars. It also clarifies why the rich Gotlandic lime could cost up to three times more (Andrén 1948) than lean or feebly hydraulic lime. This is due to the fact that all of the binder could be used as a binder even after long transportation and storage times, yielding up to maybe three times the amount of mortar. Our experimental study has shown that both types of lime found in Uddevalla could still be used in a mortar after two centuries! Nevertheless, we lack craftsmen who can and want to handle extremely rich mortars, which is why it would be difficult in practice. It is also worth mentioning that if the lime were to be used today, it could not be handled as if it were hydraulic lime but, rather, as if it were only a lean lime. The hydraulic effect is long gone even if the grains of hydraulic particles are visible in the microscopic analyses. English revised by Gwilym Williams, Åsa, Kungsbacka. Niklas Ytterberg is an archaeologist at Bohusläns museum, E-post: niklas.ytterberg@bohuslansmuseum.se Kristin Balksten is a lecturer at Kulturvård at the Konstvetenskapliga Institutionen – Kulturvård at Campus Gotland/ Uppsala University. E-post: kristin.balksten@konstvet.uu.se 65 META 2016 Referenser • Almqvist, D. (1949) Tillståndet i Sveriges städer 1747. Historisk tidskrift 1949 (69): 369382. • Andersson, K. & Rosenqvist, A. 1980. En handledning till byggnadsarkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. Liber förlag. Stockholm. • Andrén, E. (1948) Skokloster. Nordisk rotogravyr, Stockholm. • von Arbin, S. (2014) Skaftövraket – ett senmedeltida handelsfartyg. Rapport över arkeologisk forskningsundersökning 2006 och 2008 samt redovisning av vårdinsatser 2009. Skaftö 270, Skaftö socken, Lysekils kommun. Bohusläns museum Rapport 2014:11, Uddevalla. • Balksten, K. (2010) Understanding historic mortar and their variations – a condition for per-forming restorations with traditional materials. In:Válek, J., Groot, C. & Hughes, J. J. (Eds.) 2nd Conference on Historic Mortars - HMC 2010 and RILEM TC 203-RHM final workshop, Prague. Inst. of Theoretical and Applied Mechanics, Acad. of Sciences of the Czech Republic, Prague: 11-18. • Balksten, K. (2007) Traditional lime mortar and plaster. Reconstruction with emphasis on durability. Doktorsavhandling. Chalmers tekniska högskola, Göteborg. • Balksten, K., Persson, C. & Eriksson, J. (2013) Lime burning tradition in field kilns – a case study of the Jämtland tradition in Sweden. 3rd Historic Mortars Conference HMC2013, 11-14 September 2013, Glasgow, Scotland. Glasgow. • Balksten, K. & Steenari, B-M. (2010) The influence of particle size and structure in hydrated lime on the properties of the lime putty and lime mortar. International Journal of Architectural Heritage Conservation, Analysis, and Restoration Volume 4 Issue 2 (2010): 86-101. • Bro C:3 = The death book of Bro parish in Bohuslän 1774-1819. Swedish church records. • Brorsson, T. (2015) Analys av kalkbruk från kv. Hasselbacken, Uddevalla. Kontoret för Kera-miska Studier, Höganäs. • Edvinsson, R. & Söderberg, J. (2011) A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008. Review of Income and Wealth, vol. 57 (2): 270-292. • Eriksson, G. 2005. Bakom fasaderna. Byggnadsarkeologiska sätt att fånga tid, rum och bruk. Lund Studies in Medieval Archaeology 36, Lund. • Feldt, A-C. (2000) Murbruk som källmaterial – ett forskningsprojekt på Linköpings slott. In: Malinovski E. (Ed.) Kalk och Hantverk – för byggnadsvård och nybyggnad. Dokumentation av en konferens på Läckö slott 26-27 augusti 1999. Riksantikvarieämbetet & Nordiskt forum för byggnadskalk. Stockholm. • Henström, A. (1869) Praktisk handbok i landtbyggnadskonsten. Innefattande läran om bygg-nadsmaterialierna, byggnadsmaterialiernas bearbetning och sammanfogning, byggnadsdelarnes form, dimensioner och styrka. Beijer, Örebro. 66 NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN • Hidemark, O. & Holmström, I. (1984) Kalkputs. 2, Historia och teknik: redovisning av kunskaper och forskningsbehov. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. • Holtedahl, O. (1912) Kalkstenforekomster i Kristianiafeltet. Norske Geologiske Undersökelse Nr. 63. Kristiania. • Kalkputs 1. Inventering av 220 puts- och avfärgningsarbeten utförda 1960-1980. (1984) Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Rapport RAÄ 1984:1. Byggnadsstyrelsen, Fortifikationsförvaltningen, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. • Kittelsen, H. Kj. (2005) Brent kalk. 900 år med kalkbrenning i Asker och Bærum. Asker og Bærum historielag, Slependen. • Kristiansson, S. (1956) Uddevalla stads historia III. 1806–1863. Uddevalla. • Kristiansson, S. (1953) Uddevalla stads historia II. 1700–1806. Uddevalla. • Lindqvist, J-E. & Johansson, S. (2009) Sub-hydraulic binders in historic mortars. In: C. Groot (Ed.) International RILEM Workshop on Repairs Mortars for Historic Masonry. Proceedings pro067. RILEM Publications SARL: 224-230. • Lindqvist, J-E. (2014) RAPPORT 4P00688. CBI, Borås. • Linné, C. von. (1978, 1747). Carl Linnæi västgöta-resa. På riksens höglovlige ständers befallning förrättad år 1746 med anmärkningar uti ekonomien, naturkunnogheten, antikviteter, invånarnes seder och levnadssätt, med tillhörige figurer. Red. Sigurd Fries & Lars-Erik Edlund. Wahlström & Widstrand, Stockholm. • Lisinski, J. et al. (1987) Gotlandskalk. Beskrivning av traditionell kalktillverkning i Hejnum-Djupqvior. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. • Munthe, H., Way-Matthiesen, L. & Hansson, H. (1945) Om kalkindustrien på Gotland. Slite Cement och kalk Aktiebolag, Stockholm. • Persson, C. (2010) Ovikens gamla kyrka. Förundersökning av putsen på kyrkan och bogårdsmuren. Rapport Jamtli 2010:5, Östersund. • Persson, C. (2012) Jämtländsk byggnadskalk. Erfarenheter från ett kunskapsuppbyggnadsprojekt. Rapport Jamtli 2012:46, Östersund. • Sandklef, A. (1973) Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850. Gleerup, Lund. • Siöbladh, C.G. & Engeström, J. (1750) Beskrifning, huru kalk skal tilredas ifrån thes första Bränning och til then warder färdig til sitt bruk. Original ur Calle Brobäcks Gotlandicasamling, Maj 2007. • Shaikh, N. A. (1990) Kalksten och dolomit i Sverige. D. 3, Södra Sverige. SGU, Uppsala. • Stilborg, O. & Pettersson, C. (2015) Murbruket i bastion Carolus på Jönköpings slott. Fornvännen 110 (2015): 97-110. • Svedberg,V. (2005) Arkeologiska undersökningar i Uddevalla stad. Arkeologiska undersökningar under åren 1987-1992 utefter Kungsgatan i Uddevalla Bohuslän, Uddevalla stad, kvarteren Aminoff, Hegardt och Åberg m.fl. RAÄ 191. Arkeologiska schaktkontroller, förundersökningar och undersökningar. Riksantikvarieämbetet UV Väst Rapport 2005:11, Mölndal. 67 META 2016 • Thorslund, P. (1936) Siljanområdets brännkalkstenar och kalkindustri. P.A. Norstedt & söner, Stockholm. • Uddevalla C:7 = Church records for Uddevalla parish in Bohuslän 1812–1860. Notes tit-led: ”Förbättringar, Gåfvor och inköpta Saker till Uddevalla Kyrka.” • Widerström, P. (2014) Rapport efter en särskild arkeologisk undersökning i kvarteret Släggan i Visby stad, RAÄ 107, Gotlands län och region. Gotlands Museum Rapport,Visby • Zerpe. L. (2013) Arkeologisk förundersökning. Kvarteret Museet 1-2.Visby Gotland. Gotlands Museum Rapport,Visby. • We have also used Portalen för historisk statistik - historia i siffror for price comparison, http://www.historia.se 68 Hur mår svensk stadsarkeologi egentligen? - en summering och fortsatt diskussion utifrån Stadsarkeologiskt forum i Uppsala 2014 Joakin Kjellberg, Bent Syse & Anna Ölund How is Swedish Urban Archaeology really doing? - a summary and continued discussion from the Stadsarkeologiskt Forum 2014 in Uppsala. In the fall of 2014 Upplandsmuseet and Uppsala University hosted the “Stadsarkeologiskt forum” (SAF), a forum for urban archaeologists in Sweden. This time the theme was challenges and possibilities in large scale urban excavations. This paper summarizes the presentations and discussions of the meeting against a background of a retrospective look at the Uppsala case. It also seeks to pinpoint topics, and build from the discussions at the conference, to initiate a much needed debate among archaeologists about the future terms and conditions for urban archaeology in Sweden. Inledning samla och diskutera erfarenheter från större pågående och nyligen avslutade stadsarkeologiska projekt i hela landet. Därigenom gavs möjligheten att identifiera framtida utmaningar och dryfta skiftande förutsättningar och regional praxis som påverkar det stadsarkeologiska arbetet. Konferensens tema utrycktes som: ”Inte sedan 1980-talet har så många stora, ytomfattande och kostnadskrävande undersökningar genomförts i landets kommuner som under 2010talet. Förändrade levnadsmönster och nya krav från kommuner, stadsplanerare och bostadsmarknad har tillsammans Stadsarkeologiskt forum (SAF) hölls i Uppsala den 27 och 28 november 2014. Konferensen anordnades i samarbete mellan Upplandsmuseet och Uppsala universitet. Drygt ett hundratal deltagare från Sverige, Norge och Finland medverkade vid de två dagarna som fylldes av intressanta föredrag och viktiga diskussioner om stadsarkeologins villkor i dagens stadsutveckling. Det valda temat för denna SAF-konferens var ”Storskaliga stadsundersökningar – utmaningar och möjligheter”. Syftet var att 69 META 2016 med en stark ekonomi ökat trycket på exploateringar och förtätning av stadskärnorna. Detta skapar en ny situation som innebär både stora möjligheter och nya utmaningar för arkeologin. Vilka lärdomar och erfarenheter kan vi dra av 70- och 80-talens stadsarkeologiska högkonjunktur? Hur hanterar vi metodiskt och organisatoriskt de storskaliga undersökningarna idag? Är större alltid bättre? Hur tar vi tillvara detta tillfälle och säkerställer ett gott resultat för framtidens forskare? Hur förmedlar vi våra resultat?” (Ur inbjudan och program för SAF 2014). Sammanlagt 14 inbjudna föredragshållare från olika institutioner verksamma inom svensk stadsarkeologi gav 10 presentationer av olika större projekt och delprojekt genomförda under senare år. Föredragens olika teman och geografiska spännvidd till trots framkom ett antal gemensamma diskussions- punkter som kan användas för att illustrera den stadsarkeologiska arbetssituationen i dag. Det är dessa frågor, och några som vi funderat vidare kring, som vi med denna artikel önskar lyfta ännu en gång till en breddad och nödvändig diskussion inför framtidens utmaningar för stadsarkeologin. Som utgångspunkt tar vi liksom på mötet det för författarna väl bekanta Uppsala-området som exempel på utvecklingen under de senaste 40 åren. Med Uppsalaområdet i backspegeln SAF mötet 2014 inleddes av Bent Syse med ett föredrag under titeln: ”Då och nu – vad nu då? Den komplexa utvecklingen av stadsarkeologin under 40 år”. Med utgångspunkt och underlag från flera undersökningar från framförallt Uppsala och Mellansverige skisserade han utifrån Figur 1. Mer än 100 deltagare kom till Uppsala och lyssnade på föredragen på Stadsarkeologisk forum 2014. Foto: Bengt Backlund, Upplandsmuseet. 70 JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND parametrarna ”kostnadsutveckling, effektivitet, krav och kostnadsfördelning” en bild av arkeologins utveckling i ett mycket längre tidsperspektiv, i vissa fall från 1600-tal till idag. I föredraget betonades att stadsarkeologiska undersökningar har bedrivits under lång tid med varierande kvalitet, men också med en skillnad i kvantitet under olika perioder. De klassiska ledorden: tid, resurser och kvalitet har alltid varit en viktig faktor för ett gott arkeologiskt resultat, men dessa har under senare år allt mer kommit att ställas mot beställarens krav och önskemål. oftast företagaren de faktiska lönekostnaderna för arkeologerna inklusive lönekostnadspåslag. Efterarbete med rapport var åsidosatt i kostnadsberäkningarna och årtiondet innan var dessa något som ibland kunde förhandlas om med företagaren, först efter genomfört fältarbete. Genom sammanställandet av kostnadsutvecklingen i fyra kurvor kunde en intressant utveckling påvisas (fig. 2). 1975 kostade en arkeolog ca 40 kronor i timmen, en kostnad som i dag ligger på ca 700 kronor. Översatt till dagens penningvärde var timpriset ganska lågt fram till 1990 och kom inte att vara i nivå med motsvarande penningvärde förrän vid finanskrisen 199194. Den nominella löneutvecklingen för tjänstemän och kanske också arkeologer i Sverige under denna Kostnadsutveckling En fråga som ställdes i föredraget var hur det förhåller sig med de påstått "dyra" kostnaderna för en arkeolog idag? Under 1970-talet debiterades Figur 2. Graf över den generella timkostnadsutvecklingen utifrån riksantikvarieämbetet/UV och en del länsmuseers timtaxor. Den översta ljusgrå linjen visar dagens penningvärde i förhållande till den generella taxa som en arkeolog debiterade företagaren (mörkgrå linje). De två undre kurvorna visar nominell (pricklinje) och real löneutveckling (strecklinje) för tjänstemän i Sverige. 71 META 2016 period har ökat från 40 kronor till ca 250 kronor per timme. Däremot har reallöneutvecklingen för denna stora yrkesgrupp minskat över tiden. 1975 fanns, om än något otydligt, en viss skillnad i timtaxan mellan arkeologer och tjänstemäns löner, vilket visar att ett mindre påslag för overheadkostnader togs ut gentemot idag. 1975 rörde det sig om ca 30 %. Därefter följde en utveckling som accelererade från mitten av 80-talet. Overheadkostnaden hade då ökat till 200 %. Det är också då som arkeologin börjar bli kostnadsmedveten i det hänseende att overheadkostnader regelmässigt tas ut vid undersökningar. Dessa har därefter ökat i mindre takt för att 1995 ligga på ca 250 %. 2015 låg de strax under 300 % i genomsnitt. Möjligen finns i dagsläget därmed full täckning för de olika arkeologiska utförarnas overheadkostnader, förhoppningsvis också för arkeologernas olika debiteringsgrader. och dag”, även om detta givetvis är en förenkling av de komplexa förutsättningar och förhållanden som gäller vid varje undersökning. Givetvis är frågan om vad man vill få ut av undersökningarna, vad som är den meningsfulla kunskapen, central i sammanhanget. Inte desto mindre är bilden som framkommer intressant. På 30-talet kunde en "arkeologisk" undersökning klaras av i en takt mellan 5-10 m3 per arkeolog och dag (fig 3). Begränsningen låg då snarare i vilken takt grovarbetarna arbetade. På 70-talet hade siffrorna reducerats en hel del. Nu kunde en stadsarkeologisk undersökning genomföras och kostnadsberäknas med en undersökt och borttagen volym om ca 1 m3 per arkeolog och dag. Notera att under denna tid var inslaget av grovarbetare fortfarande väldigt vanligt. Metoden i fält var nästan alltid en fråga om stickgrävning. I slutet av 70-talet och början av 80-talet skedde en förändring. Även om det ibland förekom grovarbetare så minskade undersökningskvantiteten per person och dag medan kvaliteten ökade. Metoden var ibland vara lagerföljande men det dominerande var grävning av tunnare stick på mindre kvadrater än tidigare som gällde. Generellt sett klarade en arkeolog då av omkring 0,3 m3 per dag. Därefter är det svårare att se en tydlig trend i detta sätt att beräkna "effektivitet". Det tycks ske en mindre höjning av den volym som Effektivitet Effektivitet kan naturligtvis mätas på en rad olika sätt. Är det bara en fråga om att skotta undan kulturlager är det mest effektivt att ta in en grävmaskin, sett till kostnader. Vill vi däremot att arkeologer ska vara inblandade och genomföra en undersökning där vetenskapliga frågeställningar står högst på agendan blir det något dyrare. Ett sätt att tydligt åskådliggöra ”effektiviteten” blir därför att jämföra ”undersökt volym av kulturlager per arkeolog 72 JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND Figur 3. "Effektivitet" i form av undersökt volym kulturlager per arkeolog och dag.Till grund för denna graf ligger en mängd olika stadsundersökningar i Mellansverige. Den prickade linjen visar trenden över tid. Ända sedan Placat och påbud om gamle monumenter och antikviteter utkom 1666 har statsmakten reglerat och ställt krav i form av lagstiftning med tillhörande författningar på kulturmiljön. Genom att räkna alla påbudsord såsom ska, skall mm som riktar sig till allmänhet, företagare, utförare och länsstyrelser kunde en intressant analys av kravbildens förändring göras. Från 1666, där endast fem kravord fanns med, har allt fler tillkommit genom åren. I författningssamlingen från 1867 kan det noteras 25 kravord som endast ökat till 27 i 1942 års lag om fornminnen. Nuvarande kulturmiljölag från 2014 innehåller 37 kravord och då gäller det enbart 2:a kapitlet i KML (SFS 1988:950). Denna kompletterades 2015 med föreskifter som i sin tur innehöll 92 ska-satser och 33 bör-satser. Utöver detta finns förstås också Riksantik- klaras av under 80-talet, något som därefter återigen minskar något under 90-talet. Vid ingången av det nya seklet sker en återigen en radikal förändring. Den kontextuella arkeologin kommer in i bilden i stor skala och "effektiviteten" minskar så att i genomsnitt 0,2-0,3 m3 per arkeolog och dag undersöks. Trenden på den så kallade effektiviteten ska förstås ställas i relation till metoder, komplexitet, bevarandeförhållanden etc. Krav Nästa parameter av vikt är givetvis vilka krav som ställs på den undersökande arkeologen. Det kan röra sig om krav från myndigheter, forskarsamhället, allmänheten och en rad andra. Syse valde i sitt föredrag att se närmare på hur staten, dvs högsta ansvariga instans, sett på arkeologin och utförandet av denna. 73 META 2016 varieämbetets vägledning för tilllämpning av KML (KRFS 2015:1). Enbart denna vägledning innehöll vid skrivande stund närmare 600 kravformuleringar. Noterbart av denna analys är att kraven inom arkeologin har ökat väsentligt, där de flesta idag riktas mot utförare av uppdragarkeologi och i mindre omfattning till exploatörer och beställare. Hur detta står i förhållande till kostnadsutvecklingen skulle vara intressant att belysa närmare, men klart är att flera krav och regleringar inte automatiskt medfört mer kostnadseffektiva och billigare undersökningar. 70-talet var den övervägande delen av projektens kostnader relaterat till fältarbetet, där det kunde utgöra runt 80 % av den totala kostnaden. Utöver en mindre summa för efterarbete fanns också ett litet påslag för administration. Under 80-talet kom också kostnader för analyser med i bilden, om än i blygsam omfattning. Därefter minskade fältkostnadens andel till att runt 1990 ligga på omkring 50 % då också efterarbetet fick en större andel av kakan. I de senare stadsarkeologiska undersökningarna har återigen fältarbetstidens andel ökat något, medan andelen för efterarbete återigen är nere på en nivå som närmar sig 70-talets siffror. Trenden under 40 år är att de administrativa kostnaderna varierat under tid men utgör i genomsnitt mellan 2-4 % av den totala kost- Kostnadsfördelning En betydande och viktig aspekt i föredraget handlade också om kostnadsfördelningen inom de stadsarkeologiska projekten (fig 4). På Figur 4. Kostnadsfördelningen inom sex olika projekt 1973-2012. Svart markerar fältkostnader, mörkgrått kostnader för efterarbete, ljusgrått är kostnader för analyser och konservering, vitt är administrativa kostnader och prickat kostnader för information och förmedling. 74 JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND naden. Fältarbetets andel av den totala projektbudgeten har minskat, medan efterarbete, inklusive redaktionellt arbete och tryckkostnader, var som störst under 90-talet. Möjligen har metodik och ny teknik som står till förfogande i fält reducerat behovet av efterarbete avsevärt. Analyskostnadernas andel har ökat med tiden, framförallt sedan konserveringskostnaderna kom med i budgeten. Under 2000-talet tillförs också kostnader för information och förmedling i projektens totala budgetram. de senaste rönen inom stadsplanekonst, en svensk och en dansk stad som i hög grad präglades av modernitet och internationella kontaktnät. Detta gör dem extra intressanta att jämföra arkeologiskt. På grund av de antikvariska myndigheternas olika bedömning av 1600-talslämningar har Jönköping kommit att bli en av landets bäst kända tidigmoderna ”nystäder” medan ett likartat material i stort sett saknas från Kristianstad. I Jönköping har ett antal storskaliga undersökningar ägt rum medan de i Kristiandstad förblivit småskaliga trots ett stort exploateringstryck. I Jönköping lyfts kulturavet fram som en resurs medan det i Kristianstad till stor del övertäckts. Utifrån en retrospektiv berättelse kunde föredragshållarna uppmåla två orsakskedjor till utvecklingen. ”Den goda ” respektive ”Den onda arkeologiska cirkeln”. Brister i kunskapen om fornlämningen leder till lägre antikvarisk nivå med mindre insatser och lägre dokumentation. Detta leder i sin tur till sämre kunskapsuppbyggnad, forskning och förmedling med sämre spridning av resultat. Detta blir således en konserverande kunskapsfälla med långsiktiga antikvariska konsekvenser. God kunskap om fornlämningen leder däremot till högre antikvarisk nivå och större insatser med högre dokumentationsnivå. Detta leder därför till bättre kunskapsuppbyggnad, forskning och förmedling med större spridning och mer uppmärksammade resultat. Resultatet av Skilda krav och olika praxis Ett återkommande tema i flera av de följande presentationerna och diskussionerna under SAF-mötet var skillnaderna i regional praxis. Trots nationell lagstiftning och regelverk har olika förutsättningar som ibland skapas av lokala traditioner ännu stor påverkan på kunskapsuppbyggnaden om våra städer. Claes Pettersson från Jönköpings läns museum och Ing-Mari Nilssons från Sydsvensk arkeologi belyste tydligast problematiken under föredraget: ”Jönköping och Kristianstad – parallella berättelser men olika antikvarisk praxis?”. De talade utifrån egna erfarenheter om de skiftande förutsättningar och komplicerade förhållande som råder på vardera sidan om en läns- och gammal riksgräns. Jönköping och Kristianstad är två fästningsstäder i olika län, båda storsatsningar på för sin tid moderna befästningar och byggda enligt 75 META 2016 da Södermalm” utkom som exempel den senaste mera omfattande och sammanfattande beskrivningen av Stockholms arkeologi för snart 15 år sedan (Hallerdt 2002). Ett lyckat exempel presenterades på SAF under rubriken ”Borgare, bröder och bönder. Arkeologiska perspektiv på Skänninges äldre historia” av Rikard Hedvall och Hanna Menander, båda från Arkeologerna. Skänningeprojektet pågick under drygt 10 års tid. Sammanlagt 16 arkeologiska undersökningarna av olika omfattning berörde en cirka en kilometer lång sträcka i östra utkanten av staden. I föredraget berättades om erfarenheterna samt för- och nackdelarna med ett så pass stort och långt projekt. Nödvändigheten av långsiktig planering i projekten belystes, inte minst med tanke på anställningsmöjligheter i form av långa projektanställningar och tillsvidareanställningar. Även betydelsen av förtroendeskapande och kunskapsförmedling på lokalplanet påvisades, inte minst genom en mycket välbesökt och 7 år lång föreläsningsserie. Projektet har idag trots stora utmaningar genererat mycket ny kunskap, som sammanfattats i en serie publikationer, samt en större och syntetiserande publikation som utkom i slutet av projektet (Hedvall et. al. 2011). ”traditioner” i antikvarisk praxis ger därigenom ett ökande glapp i det långsiktiga kunskapsbyggandet med olika förutsättningar för nya undersökningar som följd. De mindre men många undersökningarnas arkeologi I flera fall utgörs även ”storskaliga undersökningar” av flera mindre delundersökningar och ytor, ibland utförda av olika aktörer. Dessa delprojekt kan i bästa fall samordnas till en typ av ”linjeprojekt” som potentiellt utgör en betydande kunskapskälla och med potential att generera en helt ny bild av staden. Efter projektet Medeltidstaden har produktionen av ett samordnat och tydligt jämförbart material mellan städer avstannat. Inte desto mindre produceras idag fler och bättre rapporter och till viss del även översikter, men blicken förblir oftast lokal (Se bl.a. Larsson 2009, Thomasson 2011). Lejonparten av den stadsarkeologiska verksamheten utgörs emellertid fortfarande av löpande småskaliga schaktningsövervakningar med en fragmenterad kunskap till följd. Svårigheten att lyfta blicken utanför schaktet inom det rådande systemet är uppenbar. Det långsiktiga kunskapsbyggandet och behovet av synteser utöver de enskilda undersökningarna och rapporterna efterlystes i flera föredrag på SAF-mötet. Så som påpekades i Kenneth Svenssons föredrag ”Södermalmstorgundersökningen – en början till en ny kunskap om det medelti- Från beställning till genomförande Till stadsarkeologins förändringar under det senaste decenniet hör 76 JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND Figur 5 och 6.Två exempel från den stadsarkeologiska arbetssituationen idag.T.v. Arbete invid en spontad schaktkant med avsevärda nivåskillnader från Södermalmstorgsundersökningen i Stockholm. Foto: Arkeologikonsult. T.h. Arbete i full skyddsmundering med förorenade kulturlager från undersökningarna av Nya Lödöse, Göteborg. Foto: Markus Andersson/ Staden Nya Lödöse. förutsättningar efter anbudsförfarandet. Detta ledde till en försenad start av projektet. Projektet, som trots detta kunde genomföras med framgång, gav anledning att vidare reflektera över kritiska framgångsfaktorer inför kommande undersökningar. Billström framförde bland annat att: arbete påbörjas enligt tidplan, tillräckligt med tid och resurser, tid- och arbetsplanering i nära samarbete med beställare och underentreprenörer, tydlig projektorganisation, tydligt identifierade etappmål och kritiska punkter, samt betydelsen av att bibehålla bemanning med rätt kompetens och erfarenhet genom hela projektet. Förvecklingar mellan förundersökningens förväntningar och slutundersökningens resultat var ett annat tema som lyftes i flera föredrag, däribland i Kenneth Svenssons presentation om Södermalmstorgsundersökningen. Här framkom helt oväntade resultat i form av en äldre bebyggelse under mer än 2 meter som för all arkeologi det allt mer tydliggjorda och reglerade beställnings- och anbudsförfarandet. Ett system i vilket arkeologerna allt mer likställs med underentreprenörer i byggföretagens projekt. Förutsättningar för stadsarkeologins genomförande och kunskapsuppbyggnad inom det uppdragsarkeologiska systemet - från beställning, via förundersökning till slutundersökningdiskuterades återkommande i flera föredrag. Någon som särskilt lyfte beställningens problematik var Linda Billström från Arkeologerna. I sitt föredrag: ”Växjö – kritiska framgångsfaktorer, utmaningar och lösningar” berörde hon hur olika faktorer som till stor del ligger utanför arkeologins kontroll har påverkan på både genomförande och resultat. Undersökningen av närmare 3000 m2 vid Karolinerhuset i Växjö föregicks av stora administrativa problem, däribland byte av beställare, tillkommande ytor och förändrade 77 META 2016 mer ökande anpassning till byggföretagens detaljplanering av byggprocessen lyftes fram, där olika ytor är tillgängliga för undersökning i vissa tider och inte alltid till det bästa för arkeologin. I föredraget togs fasta på de metodologiska utmaningarna som undersökningen stött på under arbetet. Genom en retrospektiv berättelse om metodarbetet i projektet betonades fördelarna och utmaningarna med att arbeta med kontextuell och händelsebaserad arkeologi i stor skala. fyllnadsmassor under slutundersökningen (fig 5). Förutom den uppenbara stressfaktor som systemet ibland utsätter projektledning och medarbetare för, lyftes också den fysiska arbetssituationen fram i flera föredrag. Mest tydligt framkom det i undersökningarna av Nya Lödöse då arbete med kraftigt kontaminerade miljöer var en viktig faktor i genomförandet. Christina Rosén från Arkeologerna & Mattias Öbrink från Bohusläns museum talade under rubriken ”Händelser i Nya Lödöse” om arbetet med giftiga och skadade miljöer (fig 6), med återverkan på exempelvis problem med rekrytering av personal som följd. Även arkeologins allt En kontextuell hegemoni Den kontextuella undersökningsmetodikens möjligheter, arbets- Figur 7. ”Händelsearkeologi” i serieform, lånad ur Göran Tagesson och Mathias Bäcks föredrag. Bearbetning från illustration av Annika Jeppson, SHMM/Arkeologerna. 78 JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND organisation och utvecklingen av tekniska hjälpmedel i fältarbetet var teman som tydligt framhölls i flera presentationer. Den kontextuella arkeologin, under olika namn och dräkt, kan därmed sägas vara det paradigm som idag utgör grunden för den svenska stadsarkeologin. Dess genombrott, synligt i statistiken (se fig. 3), skedde under 1990-talet och då under namnet ”Single context”. Idag, delvis på grund av de erfarenhetsmässiga, metodologiska och tekniska landvinningar som de storskaliga undersökningarna medfört, talar vi istället om en ”händelsearkeologi” med fokus på konstruktion, brukning och destruktion (fig 7). Under rubriken ”Kontextuell arkeologi i Nyköping och Kalmar – var det mödan värt?” presenterades erfarenheter från kvarteren Åkroken i Nyköping och Gesällen i Kalmar av Mathias Bäck och Göran Tagesson, båda från Arkeologerna. De presenterade hur de båda projekten har arbetat med ett kontextuellt genomsyrat arbetsätt som återverkat på hela arbetets organisation. Ett arbetssätt som konsekvent genomfört och planerat har gynnat kunskapsbyggnaden i båda projekten avsevärt. De metodologiska och teknologiska landvinningarna har möjliggjort finkalibrerade data, vilket i sin tur öppnat nya möjligheter för fler specialister. Tvärvetenskapliga perspektiv integrerats idag mer redan under pågående fältarbete och påverkar den arkeologiska tolkningen. Våra möjligheter att ta reda på så mycket mer är därmed oerhört mycket större idag än under 1970och 1980-talens stadsarkeologiska högkonjunktur. Att sprida ny kunskap I två föredrag fokuserades på förmedling och pedagogisk verksamhet i samband med storskaliga stadsundersökningar. Detta svarar direkt mot de nya kraven på den stadsarkeologiska verksamheten idag och är ett mervärde som arkeologin kan ge tillbaka redan under fältarbetet. Detta togs fasta på av Patrik Gustafsson från Sörmlands museum och Emma Angelin Holmén från Kalmar läns museum, vilka pratade om det pedagogiska arbetet vid Åkroken-undersökningen i Nyköping och Gesällen i Kalmar. I föredragen ”En flaskpost till framtiden - Om det utåtriktade arbetet vid de arkeologiska undersökningarna i Åkroken 3 och 4 åren 2010 och 2011.” och ”Arkeologi på puben, bloggen, i kyrkan och tidsresan -Om det publika och pedagogiska arbetet kring utgrävningarna vid Gesällen i Kalmar 2012” lyftes frågor kring samarbetet med skolan och med lokala aktörer, liksom tankar kring pedagogisk teori och praktik men också om hur man når de som inte har möjlighet att gå på visningar. Från stadsarkeologi till urbanarkeologi? Underrubriken ovan är lånad från Stefan Larsson avslutande föredrag från konferensen. Med utgångs- 79 META 2016 Figur 8. En logik för en framtida stadsarkeologisk praktik? Illustration: Stefan Larsson, SHMM/ Arkeologerna. denna artikel visar att timkostnaden för arkeologer vid undersökningar ökar och följer i stort den generella kostnadsutvecklingen i samhället. Denna timkostnad kan emellertid komma att variera mellan de olika aktörerna där vissa behöver ta betalt för en högre overheadkostnad medan andra måste täcka en lägre debiterbarhet. Att ta fram meningsfull och ny kunskap kräver oftast en form av ”effektivitet”. Om effektivitet ska förstås som ”mer meningsfull kunskap snabbare och till mindre pengar” är frågan vi borde ställa oss om inte också effektivitet i någon mån är synonymt med kvalitet? Generellt kommer undersökningarna i framtiden sannolikt att ligga kvar runt 0,3 m3 per arkeolog och dag utan nya tekniska landvinningar. Någon större höjning kommer inte att kunna ske utan att kvaliteten påverkas. Detta samtidigt som de bevarade stadslagrens omfattning fortsatt reduceras av nybyggnation. En oroväckande höjning av kraven på arkeologin och handläggningen av den samma har skett under senare år. Kanske blir det bättre kvalitet genom att följa dessa punkt i erfarenheter från det interdisciplinära samverkans- och gestaltningsprojektet ”Valnötsträdet” i Kalmar gamla stad, problematiserade Larsson arkeologins förståelse och framställningar av städer, både inomdisciplinärt och i relation till samtida diskussioner inom stadsplaneringen. Genom ett närmande mellan stadsarkeologi och stadsplanering, utan språkliga och begreppsmässiga hinder, ökar förutsättningarna för ett mer långsiktigt bevarande i städerna, tillika förberedelsen för de oundvikliga exploateringar som behöver göras. Även ett närmande mellan stadsarkeologisk praktik och forskning, inte minst också med forskning i angränsande fält så som urbansociologi, är en utmaning för framtiden. Den sociala dimensionen i de historiska och samtida städerna lyftes som ett fält med många beröringspunkter, tillika ett fält med stor potential för framtida utveckling. Med eftertankens kranka blekhet Den inledningsvis anförda genomgången på både SAF-mötet och i 80 JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND krav, men de är också förenade med kostnader. Dessa kostnader ska i sin tur också rymmas inom en förhållandevis statisk tilldelningstårta. Tillsammans visar de tre ledorden timkostnad, effektivitet och krav, att arkeologi har blivit dyrare med tiden, en trend som kan vara väldigt svår att vända utan att göra avkall på kvalitet. I sitt föredrag på SAF väckte Bent Syse också den relevanta frågan om den framtida kostnadsfördelningen inom de stadsarkeologiska projekten. Ett förslag om att budgetera för framtida hanteringskostnader av det tillvaratagna materialet framlades, inte minst som många aktörer idag inte heller har ansvar för den slutgiltiga förvaringen av fynden, där andra får stå med kostnader för lokaler och återkonservering m.m. Detta tenderar att blir en betungande kostnad för många museer, som i många fall saknar egen uppdragsarkeologisk egen verksamhet. Att i dagsläget föreslå ett sådant tillägg i lagstiftningen kan vara svårt, men här kan finnas utrymme i lagstiftningen då den nämner ”…dokumentera fornlämningen, ta till vara fornfynd och förmedla resultaten…” (2 kap KML, 13 §). Andemeningen i KML är därmed att skydda och vårda kulturmiljön och när det gäller borttagande av fornlämning, ska företagaren stå för kostnaderna. Att se till att dessa kostnader även omfattar konservering är redan inkluderat i betalningsansvaret. Men att bara konservera utan att ta ansvar för en långsiktig magasinering och de omkonserveringar som ibland kommer att ske, är inte helt tillfyllest, och möjligen inte heller förenligt med KML:s anda. Olika kostnadsfördelning, arbetstakt och tillvaratagande måste givetvis förstås utifrån de enskilda grävningarnas förutsättningar. Sammantaget ger de emellertid, så som Syse visat, en bild av arkeologins förändring och utveckling över tid. Denna bild måste kunna diskuteras öppet mellan stadsarkeologins många aktörer. Vad är rimligt i fråga om undersökningstakt, analysbudget, konservering m.m.? Detta är bedömningsfrågor som idag till stor del ligger utanför utförarnas kontroll och som är utsatt för priskonkurrens genom ”anbudsliknande förfaranden”. Lagstiftningens skallsatser är ju så som Syse påpekade i föredraget också mer riktade mot utförare än mot företagare och beställare. Frågan vi därför borde ställa oss i högre grad än vad vi gör är: Vilken slags arkeologi vill vi som utförare av stadsarkeologi ha i framtiden? Tillsammans mot framtidens utmaningar? Flera ansatser till att skapa en gemensam grund för stadsarkeologins har eftersöks allt sedan projektet Medeltidstaden avslutande under 1990-talet. Det nationella projektet Medeltidstaden var kanske något för processinriktat och funktionalistiskt med dagens mått mätt men det har lämnat en tydlig saknad efter 81 META 2016 sig. Det RAÄ finansierade projektet ”Nya stadsarkeologiska horisonter” (Larsson 2006) är ett exempel men även andra röster har hörts inomdisciplinärt i den svenska debatten (ex. Thomasson 2011, Ersgård et al. 2013). Vi har idag förståelsemässigt och begreppsmässigt börjat sudda ut gränserna mellan stad och land, tillika betonar vi de sociala rummens betydelse över den topografiska utformningen av städerna. Vi har så att säga börjat befolka den ”neutronbombade” Medeltidstaden. Städerna är inte heller ett historiskt avslutat kapitel utan också platser idag, här och nu och mitt i den globala världen. Debatten om och perspektiven på stadsarkeologi och städers betydelse i hela mänsklighetens historia är livaktig och vital (se ex. Andersson 2009, Murray 2013, Sinclair et. al. 2010). De stora och jämförande globala perspektiven saknas ännu till stor del i de uppdragsarkeologiska undersökningsplanerna. Här finns en oerhört spännande potential att utveckla och samarbeta om. Frågan är vilket utrymme dessa och andra övergripande frågeställningar och komparativa perspektiv får inom de allt snävare och styrda prioriteringarna inom enskilda projekt? Vilka möjligheter finns det för skapandet av övergripande regionala och nationella projekt idag? Att synen på kulturlager, från passiva bildningar till aktiva skapelser, har ändrats och att intentionen bakom deponierna därmed kan utläsas är ett idag oemotsagt påstående (se även Larsson 2009 och Thomasson 2011). Men finns det några alternativ? Har metoddiskussionen, och därmed metodutvecklingen, avstannat i avsaknad av motstånd? Idag är de flesta kritiker av metoden inte verksamma i städerna. Kanske ska vi ändå i högre grad ställa oss frågan om det finns några förtjänster även inom alternativa tillvägagångssätt? Hur förändras metoderna av nya tekniska landvinningar så som surfplattor, förbättrad GPS-teknik och laserscanning? Detta är en diskussion som också väckts på de Nordiska stratigrafimötena under senare år. Möjligheterna för tvärvetenskap är enormt mycket större idag än under den förra stadsarkeologiska högkonjunkturen, men hur återspeglas detta i antikvarisk praxis och projektbudgetar idag? Vi vill och kan ta reda på mycket mer idag, men är det möjligt med samma eller i värsta fall mindre pengar per kubikmeter kulturlager? Här finns också stora och viktiga frågor att lösa inför framtiden. Vilka förundersökningsmetoder använder vi och hur korresponderar de mot slutundersökningens resultat? I upphandlingssystemet har förundersökningarnas betydelse ökat avsevärt, då de utgör den självklara grunden och förutsättningen för slutundersökningen. Har förundersökningarnas resurser och kunskapsutvinning ökat i motsvarnade grad som slutundersökningarna eller tvärtom? StadsGIS är ett exempel på frågor som inte diskuterades i någon större omfattning på konferensen då det 82 JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND denna gång föll utanför temats ramar. Idag finns det StadsGIS för många städer men skillnaderna mellan systemen är ofta stor och jämförelsemöjligheterna därmed små utan omfattande merarbete i vissa fall. Är det möjligt att inom en snar framtid stoppa in ännu mer data på ett strukturerat sätt i en gemensam databas för förnyad och aktualiserad forskning om städerna (exempelvis DAP-programmet vid RAÄ)? Vet vi vilka frågor vi skulle ställa då? Kanske är den stora bilden av urbaniseringens olika förlopp, utformning och genomförande av mindre intresse idag? Kanske är det de nya systemen som genererar nya typer av frågor? Fler fall av storskaliga och sammanlänkade mindre undersökningar står för dörren, och lejonparten av stadsarkeologin utgörs fortfarande av det löpnade arbetet med ledningschaktningar. Hur de kommande Slussen-undersökningarna och andra linjeprojekt sammantaget ska kunna generera övergripande synteser utöver de enskilda projektrapporterna återstår att se. Tillika i vilken grad dessa kan länkas till större och jämförande stadsarkeologisk forskning på lokalt, regionalt och nationellt plan. Detta är också något som i hög grad påverkas av skillnaderna i regional praxis. Hur vi i framtiden ska överbygga ”den onda eller goda spiralens klyftor” behöver diskuteras mellan lokala, regionala och nationella aktörer. En stor utmaning är också att nå ut med den nya kunskap som inhämtas. I det pedagogiska arbetet fungerar ofta arkeologerna som hela kulturmiljövårdens ambassadörer. En tydlig professionalisering av dessa funktioner kan också märkas med koppling till museers programverksamhet och skolornas läroplaner. Detta är givetvis en mycket viktig verksamhet med direkt koppling till samhällsuppdraget. Pedagogiken vid de storskaliga projekten skapar där det är möjligt, engagemang i lokalsamhället samt delaktighet och kunskap om sin egen och platsers roll i historien. Är detta också något vi vill konkurrera om? Många ytterligare frågor lyftes också i den avslutande diskussionen. Däribland märktes frågor om beställarnas förväntningar på arkeologiska undersökningar och resultat, frågor om länsstyrelsernas olika roller och ageranden med mycket mer. Att stadsarkeologin har varit i ständig förändring sedan dess tillblivelse är ett känt faktum. Varje tid och system har satt sina spår. Som arkeologer vill vi gärna framhålla vikten av vår egen kunskapsuppbyggnad och den inre dialogen som motor i förändringen. I denna senaste utveckling framstår det snarare som om förändringen till stor del kommer utifrån, med nya krav, regler, kostnadseffektivitet och konkurrens. Vad vi behöver framförallt för framtidens utmaningar är en inre dialog mellan oss som genererar och utforskar denna nya kunskap. Vad är det vi vill? Vilken roll och betydelse vill vi att arkeologin ska spela i stadskärnornas ständiga omvandling? 83 META 2016 Det är bara tillsammans som vi som utförare av stadsarkeologi kan manövrera i det krympande utrymmet mellan krav, beställning, utförande och rapport. Hur åstadkommer vi detta utan att ytterligare öka kraven och administrationen vid varje stor som liten undersökning? Hur undviker vi likformighet men säkrar en högkvalitativ och situationsanpassad arkeologi? Hur undviker vi att begränsa den fortsatta forskningens möjligheter för större jämförelser efter projektens avslut? Hur finner vi en balans som är till ömsesidig nytta för oss arkeologer och övriga samhällsintressen Det fanns på SAF mötet ett tydligt önskemål om att diskutera dessa frågor mer och djupare, även en stor enighet om att vi som på olika firmor, stiftelser, myndigheter och museer behöver diskutera mellan oss själva – att försöka hitta vår gemensamma grund och vilja inför framtiden. Det är detta forum för diskussion vi som arrangörer av SAF 2014 och författare av denna artikel ville upprätthålla och vill utveckla. I väntan på vidare diskussion om dessa och många andra frågor ser vi fram emot fortsatta institutionsövergripande och aktörsbaserade diskussioner på nästa SAF. Nästa gång står Arkeologgruppen värd för mötet i Örebro. Till dess kanske också META kan föra denna nödvändiga diskussion vidare? Ett särskilt tack till alla föredragshållare och andra som upplåtit material till denna artikel och medverkat till en i våra ögon mycket lyckad konferens. Den här artikeln möjliggjordes av det av MISTRA och Riksbankens jubileumsfond finansierade projektet ”Urban mind” vid Uppsala universitet. Joakim Kjellberg är doktorand vid institutionen för Arkeologi och Antik historia vid Uppsala universitet. Han är för närvarande tjänstledig från sin anställning som arkeolog och projektledare på Upplandsmuseet. E-post: joakim.kjellberg@arkeologi.uu.se Bent Syse är bitr. museichef och avdelningschef för den arkeologiska avdelningen vid Upplandsmuseet. E-post: bent.syse@upplandsmuseet.se Anna Ölund är verksam som arkeolog och projektledare på Upplandsmuseet. E-post: anna.olund@upplandsmuseet.se Tillsammans organiserade de Stadsarkeologiskt forum i Uppsala 2014. 84 JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND Referenser • Andersson, H. 2009. Historisk arkeologi och globalisering. I: Triangulering, Historisk arkeologi vidgar fälten. Red. Mogren, M.; Roslund, M.; Sundnér, B. & Wienberg, J. Lund studies in historical archaeology 11. Lund. • DAP- Digital arkeologisk process. Riksantikvarieämbetet. http://www.raa.se/kulturarvet/ arkeologi-fornlamningar-och-fynd/dap-digital-arkeologisk-process/ • Ersgård, L. (red) 2013.Visioner och verklighet: arkeologiska texter om den tidigmoderna staden • Gotarc C76. The Early Modern Town 1. Göteborg. • Hallerdt, B. (red). 2002. Upptaget. Arkeologi i Stockholm inför 2000-talet. Samfundet S:t Erik, Stockholms stadsmuseum och Stockholms medeltidsmuseum. Stockholm. • Hedvall, R., Lindeblad, K. & Menander, H. (red.) 2013. Borgare, bröder och bönder: arkeologiska perspektiv på Skänninges äldre historia. Riksantikvarieämbetet UV. Stockholm. • KRFS 2015:1. Kulturrådets författningssamling. Riksantikvarieämbetets föreskrifter och allmänna råd om uppdragsarkeologi. • Larsson, S. (red) 2006. Nya stadsarkeologiska horisonter. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. • Larsson, S. 2009. Mellan Birger Jarl och Burger King. Urban arkeologi. I: Triangulering, Historisk arkeologi vidgar fälten. Red. Mogren, M., Roslund, M., Sundnér, B. & Wienberg, J. Lund studies in historical archaeology 11. Lund. • Murray, T. & Crook, P. Exploring the Archaeology of the Modern City: Issues of Scale, Integration and Complexity. I: International Journal of Historical Archaeology.Vol. 9. No. 2. • Sinclair, P., Nordqvist, G., Herschend, F. & Isendahl, C. (red) 2010. The urban mind. Cultural and environmental dynamics. Studies in Global Archaeology 15. Uppsala. • SFS 1988:950. Svensk författningssamling, Kulturmiljölagen. • Thomasson, J. 2011. Från stadsarkeologi till urbanitetsarkeologi? I: Medeltiden och arkeologin : mer än sex decennier. Red. Andersson, H & Wienberg, J. Lund studies in historical archaeology 14. Lund. 85 META 2016 86 Falun, staden grundad på slagg - människans relation till slagg i en gruvstad från tidigmodern tid tills idag Joakim Wehlin Falun, a city founded on slag - interaction between human and slag in a mining town from early modern times to the present day. Slag is a byproduct from various types of metallurgical processes. It has been considered a worthless material which normally was thrown on heaps around the huts and smelters. These slag heaps, or warps, dominate the mining landscapes around the Bergslagen area in Sweden, not least in Falun. Since 2001, the mining area of the Great Copper Mountain is a UNESCO World Heritage Site. The majority of this industrial landscape comprises the harsh environment that the heaps of slag create. In modern times, slag has been used as filling material, mainly for roads. But this is far from a new phenomenon. Slag was used already when the early modern town of Falun was established. Historically, one can explain Falun as founded on the copper and the riches that this entailed. On the other hand, Falun is also physically founded on the residual product of the copper production - namely slag. Almost every time you put the shovel in the ground in Falun, you will hit layers of slag. This applies not least to archaeologists. In some places the slag layers are several meters thick. Even so, these layers are seldom given any great effort in the archaeological process. In this article I want to draw attention to the interaction between human and slag, both mentally and physically. The theoretical discussion will focus on the materiality of slag as a part of “the material turn” in archeology. The main purpose is to raise a discussion of the archaeological potential of slag in Falun, which may lead to a deeper understanding of the foundation of Falun as a major city in the Late Middle Ages and its subsequent expansion in the early modern period. Inledning hyttorna och smältverken. Dessa slagghögar, eller slaggvarp, dominerar gruvlandskapen runt om i Bergslagen och kanske främst i Falun. Sedan 2001 är industrilandskapet Falu gruva upptaget på UNESCOs världs- Slagg är en biprodukt som uppstår vid olika typer av metallurgiska processer. Den har ansetts vara ett värdelöst material och kastades på högar kring 87 META 2016 Figur 1. Sedan Falun blev världsarv har slagg och skrotsten använts som dekorelement i samhällsplaneringen. På bilden syns den med skrotsten och slagg dekorerade Pilborondellen i Falun. Till vänster i bild syns slig- och varphögarna från Falu gruva. Foto från sydväst, Joakim Wehlin 2015. las vanligen bort av grävmaskinen. Det är dock tydligt hur denna slagg påverkat människan både direkt och indirekt. Slaggen är och har varit monumental och minnesbärande, den skapar identitet och kreativitet. Med följande text vill jag uppmärksamma slaggen och människans relation med denna, såväl mentalt som fysiskt. Den teoretiska diskussionen kommer att behandla slaggens materialitet som ett led i den återgång till det materiella som skett under senare år inom arkeologin (ex. Boivin 2008; Olsen 2010; Knappett 2011; Hodder 2012). Huvudsyftet med texten är att uppmärksamma slagglagrens arkeologiska potential och inte minst gäller detta för förståelsen av Falu stads framväxt under sen medeltid och dess senare expansion i tidigmodern tid. arvslista och stor del av detta utgörs av den karga miljö som slaggvarpen skapar (fig. 1). I modern tid har slaggen använts som fyllnadsmaterial, främst för vägar, men detta är långt ifrån en ny företeelse. Slaggen användes redan vid grundläggandet av stora delar av den tidigmoderna staden Falun. Historiskt sett kan man förklara Falun som grundat av kopparmalmen och de rikedomar och den tekniska utveckling som denna medförde. Rent fysiskt, å andra sidan, är Falun grundat på restprodukten av kopparframställningen, nämligen slagg. Nästan var helst man sätter spaden i jorden i centrala Falun så möter man lager på lager av slagg, detta gäller inte minst för arkeologer. På vissa håll finns metertjocka slagglager, men dessa ägnas sällan någon större möda i den arkeologiska arbetsprocessen och skyff- 88 JOAKIM WEHLIN Den tidigmoderna staden Falun och att bebyggelsen var utspridd på landsbygden, men med tillgång till dessa funktioner. Förutom områdena kring gruvan och tidigare nämnda Falan samt Falu bro så är ett väl grundat förslag att en förtätning funnits kring Stora Kopparbergs kyrka, som är av medeltida ursprung (Boëthius 1941; Nordin 2009, s. 95). I närheten av kyrkan låg också Borns hyttegård som under Wasatiden var en kungsgård från vilken gruv- och hyttbruket kontrollerades (Friberg 1956; Carlsson 2012). Falun fick stadsrättigheter 1641 och 1646 fastställdes den renässansinspirerade stadsplanen. En ny stadskyrka uppfördes, Kristine kyrka, och majoriteten av befolkningen bodde på åsen öster om Faluån. Ny tomtmark skapades genom att fylla ut våtmarkerna ned mot ån med slagg. Kvarteret Slaggen och Slaggatan är helt grundade på slagg och detsamma gäller för området kring Hälsingetorget vid dagens Falu bro (Olsson 1990, s. 20). Den tidigmoderna staden började växa fram och kom att till stora delar grundläggas på slagg. Hur har slaggen och den slaggmiljö som växte fram påverkat människan i Falun? Och hur påverkar slaggen den arkeologiska processen? Gruvbrytningen i Kopparberget har sannolikt startat redan under vikingatid, men var av marginell omfattning fram till 1200-talet (Lundqvist 1963; Qvarfort 1984; Eriksson & Qvarfort 1996; Bindler & Rydberg 2015). Kopparberget, eller Tiskasjöberg, omnämns i skrift för första gången1288 i biskop Peters i Västerås bytesbrev. Det är tydligt att Kopparberget och kopparbrytningen var central för Falu stads framväxt, men själva stadens tidigaste historia vet vi relativt lite om. Falun får stadsprivilegier först år 1641, men redan i Kung Magnus Erikssons privilegiebrev från 1347 finns uppgifter som tyder på att det vid Kopparberget fanns en långt utvecklad organisation med flera centrala funktioner såsom ting och torgdagar (Söderberg 1932:431; Wessén 1947). Flera dombrev i Diplomatarium Dalekarlicum (Kröningssvärd 1842-1853) visar att Falan var tingsplats och att bron över Faluån var en viktig referenspunkt, men hur omfattande den medeltida bebyggelsen var framgår inte. I Älvsborgs lösen från 1571 nämns femton personer på Falan, tre på Åsen, en i Östanfors och sexton på Kyrkbacken (Carlsson 2012). Det har föreslagits att orten under medeltiden fungerade utan en utvecklad och koncentrerad bebyggelse (Andersson & Holmström 1990, s. 77). De centrala funktionerna kan ha varit koncentrerade till ett avgränsat mindre område Slagg som materialitet Arkeologi är per definition läran om människan och dennes materiella lämningar, det vill säga tingen. Teorierna kring förhållandet mellan 89 META 2016 människa och ting har dock fluktuerat över tid. Tidigt kom tingen, eller föremålen, att hamna i fokus. Arkeologer arbetade med att bygga upp serier och att klassificera föremålen i typologier (ex. Montelius 1885, 1917). Senare kom människans relation till tingen att spela en allt större roll och inte minst Martin Heidegger (2013 [1927]) menade att människan möter världen genom tingen. Heidegger tillsammans med sociologen Bruno Latours (1998, 2005) tankar ligger till grund för dagens arkeologiteoretiska diskussion om materialitet. Med materialitet menas att det materiella inte bara bör betraktas som passiva objekt utan är något som påverkar människan och vidare att människan och tingen lever och verkar tillsammans. Vi har en levande relation till tingen och dessa kan därför aldrig betraktas som döda. Materialitet syftar inte på tingen i sig eller dess mening utan fokus ligger på effekten av det. Begreppet materialitet skall fånga fältet mellan det materiella och mänskligt beteende (Boivin 2008; Lucas 2012). Att denna teoretiska infallsvinkel vuxit fram under de senare åren beror sannolikt på den nutida människans mer tydliga band till det materiella. Idag omger vi oss av en rad föremål som vi sällan reflekterar över men som vi har ett närmaste beroendeförhållande till. Konceptet materialitet kan sägas ingå i senare års material turn, vilket är en svängning inom främst de humanistiska ämnena som syftar till att motverka den passivisering som skett av det materiella till förmån för ett synsätt där människan sätts i centrum (ex. Olsen 2010; Knappett 2011; Hodder 2012). Materialitet utgör en intressant infallsvinkel för att närma sig slaggen i Falun. Slaggen är en produkt av hundratals års arbete kring Falu koppargruva och påminner konstant om processerna i anslutning till metallframställningen. Oavsett vilken del av processen man är eller har varit verksam inom så påminner slaggen ständigt om detta. En arbetare från norra Italien beskriver förhållandet till cement så här: Jag kan nämligen inte glömma hur cementens kretslopp fungerar när jag ser en trappa, och när jag ser en lodrät fönsterrad kan jag inte låta bli att tänka på hur man sätter upp en byggnadsställning. Jag klarar inte av att låtsas som inget. Så fort jag ser en tapet tänker jag på murbruk och murslev. Det är kanske så att de som föds på vissa meridianer har förbindelser med vissa ämnen på ett märkligt, unikt sätt. (Saviano 2007, s. 276). Frågan är dock om slagg kan anses vara materiell kultur. Slagglagren i Falun har traditionellt särskilts från kulturlagren, men frågan är varför? Svaret ligger sannolikt i den tidiga stadsarkeologins betraktelsesätt, där kulturlagren sågs som behållare för fynd och därmed kronologi. Ett sådant perspektiv gör kulturlagren passiva. Senare års stadsarkeologi 90 JOAKIM WEHLIN har ändrats mot en mer kontextuell tolkningsmodell där kulturlagren istället ses som resultat av aktiva handlingar och beslut (Larsson 2000; Tagesson 2003; Bäck 2009). Slagglagren är därför utan tvekan rester efter aktiva handlingar och beslut och bör ses och behandlas som kulturlager. Slaggen i sig har också behandlats styvmoderligt. Den har uppfattats som en biprodukt och inte ansetts som en avsiktlig händelse. Slaggens potential har tidigare ansetts ligga i tekniska analyser. Exempelvis genom att klargöra vilken typ av slagg det är och varifrån den kommer genom metallografi, petrografi, spårämnes- och isotopanalyser. I Sverige finns en institution inom arkeologi som specialiserat sig på denna typ av slagganalyser, Geoarkeologiskt laboratorium i Uppsala. Det finns nämligen en rad olika typer av slagg även om jag i denna text diskuterar slaggen i allmänhet. En stor skillnad är naturligtvis vilken typ av metall som framställts, främst rör det sig om järn och koppar. I de fall jag diskuterar den tidiga metallframställningen i Sverige så rör det sig främst om järn och därmed slagg efter blästbruk. Senare utvecklas tekniken med masugnar och då förändras även slaggens karaktär. Rörande kopparframställningen så uppstår slagg främst vid sulubruket som var den första smältningen av malmen och som skedde i hyttorna. Slagg bildas också vid råkopparsmältningen, men inte alls av samma mängder som vid sulubruket. Slaggen i Falun består därför främst av sulubruksslagg. Den äldsta kopparslaggen från bergsmanshyttorna var oregelbunden och porös medan den yngre slaggen var tät och ofta bildade skivor. Med en inriktning på tekniska analyser, likt de nyss nämnda, så blir slagglagren i Falun relativt ointressanta. Det finns naturligtvis ett intresse i att avgöra vilken typ av slagg det rör sig om, men detta är mindre viktigt då slagglagren vanligen är sekundära eller tertiära kontexter. Det vill säga att det rör sig om fyllnadslager. Jag anser att arkeologer misslyckats med att söka en typ av information ur slaggen som sätter den i ett socialt sammanhang (jfr. Ihr 2014, s. 56-58). Slagglagrens morfologi och deposition är relaterad till sociala och kulturella handlingar, antingen medvetna eller omedvetna, och kan därför diskuteras inom ramen för konceptet materialitet. För att diskutera slaggen i Falun kommer jag att utgå från Maria Perssons (2014, s. 32-36) definition av materialitet utifrån tre dimensioner (jfr Damsholt & Simonsen 2009). Först är det viktigt att förstå att såväl människan som tingen bör ses som självständiga aktörer och att tingen kan inneha egen verkande kraft. Alfred Gell (1998) skiljer dock på detta då han menar att människan är en primär agent så till vida att denne medvetet kan påverka. Det materiella är istället sekundära agenter då de bara kan anses vara effektiva. Dessa båda aktörer är dock beroende av varandra och ver- 91 META 2016 Figur 2. Slagglager från kvarteret Kardmakaren 13 i Falun. Fotograf Fredrik Sandberg 1988. Dalarnas museum. litet är något som genomförs eller äger rum, vilket sker i mötet mellan människa och det materiella (Persson 2014, s. 36). kar samt förhåller sig till varandra i ett socialt nätverk. För det andra är materialitet relationell. Detta beroende av att tingen ingår i sociala nätverk antingen direkt genom relationen mellan människa och ting, men också sekundärt där människor relaterar till varandra via ting. Enklare uttryckt så formar vi oss själva och det samhälle vi är en del av genom vårt sätt att använda och leva med det materiella. Konceptet materialitet bygger alltså på relationer. Dessa relationer byggs upp och omformas av ständigt pågående processer. Processerna utgör den tredje dimensionen av materialitet, det vill säga performativiteten, att något genomförs eller äger rum. Materialitet är aldrig konstant utan i ständig förändring, en process som aldrig avslutas (Lucas 2012, s. 17). Materiell kultur och människan är något som finns medan materia- Den användbara och vitala slaggen Hur är det möjligt att se slaggens egen vitalitet? Släpper man idén om slaggen som endast en restprodukt så öppnas en rad möjligheter till nyanserade perspektiv. Jag anser, precis som Anna Ihr (2014, s. 56) nyligen poängterat, att slagg skall ses och därmed hanteras som en del av produktionen. Slagg är den enda halvfärdiga produkten som finns kvar av processen. Slaggen är därför inte bara en restprodukt, det är också något helt nytt, något som inte finns naturligt. Slaggen kan därför sägas vara en ny aktör när den för första gången dyker upp i samband med 92 JOAKIM WEHLIN den tidiga metallframställningen. Denna nya aktör hade en vitalitet som märks direkt i de arkeologiska lämningarna. I områden med tidig metallframställning under förhistorisk tid manifesteras slaggen i gravsammanhang (ex. Burström 1990; Goldhahn & Østigård 2007; Eriksson & Sundqvist 2012). I Gästrikland förekommer blästbruksslagg så ofta i vikingatida gravar att den enligt Mats Burström (1990) måste ha tillskrivits en särskild innebörd. Slagg förekommer också i gravar i Dalarna, men inte i samma utsträckning (Serning 1966). Slaggen i de vikingatida gravarna har ansetts påvisa järnframställningens viktiga betydelse för ekonomin. En annan tolkning är av mer praktisk art då man menat att slaggen använts för att den varit ett lättillgängligt byggnadsmaterial. Det finns dock så många fall där slaggen tydligt deponerats i graven att denna tolkning är osannolik. En annan tolkning av slagg i gravar är att den har placerats där av sakrala skäl. Det har exempelvis föreslagits att slagg och gravar haft strukturella likheter i den vikingatida föreställningsvärlden (Burström 1990). Denna likhet finns i järnslaggens uppträdande i framställningsprocessen som i denna tolkning bör uppfattas som en transformationsritual där den naturliga myrmalmen övergår till en kulturell produkt. Denna idé har nyligen utvecklats och det har exempelvis föreslagits att smeden i förhistorisk tid haft en funktion som en rituell specialist (Gansum 2004; Goldhahn & Østigård 2007). Det tycks också som om slagg medveten deponerats i stolphål till hus i förhistorisk tid. Det finns exempel på detta från flera håll i Dalarna och Gävleborg. I stolphål från främst järnålder, påträffas vanligen husoffer i form av olika föremål och därför är det möjligt att även slaggen i stolphålen kan tolkas som ett offer (Carlie 2004; Lögdqvist 2013). Med tiden blir metallframställningen vardag, men i och med en ökad produktion får slaggen en annan mening. Den samlas på högar intill metallframställningsplatsen och med tiden växer dessa högar, eller slaggvarp. Slaggvarpen blir monument som manifesterar mängden metall som framställs på lokalen. I senare tid antar dessa slaggvarpar enorma proportioner. För Faluns del rör det sig om kopparslagg. Allt eftersom tekniken utvecklades kunde kopparslaggen i dessa högar återanvändas genom så kallad sovring. Detta blev extra vanligt när Falugruvans malmer blev fattigare vid 1700-talets början. År 1727 erhöll bergslaget speciella privilegier för ett sovrebruk och rätten till sovring hade alla som inte hade arbete i gruvan. Sovringen gör att varpupplagen i Falun lagrats om under årens lopp (Olsson 1990; Haglund & Hanæus 2010). Fram till mitten på 1800-talet tillverkades ca 2000 ton råkoppar från slagg (Sundström 2002). Sovringen minskade till viss del varpens storlek och likaså har mycket slagg fraktats bort genom åren, inte 93 META 2016 Figur 3. Utdrag ur karta över Falu stad från år 1777. Slaggvarpens utbredning syns i grått och det är tydligt att dessa varit mer omfattande än vad som är synligt i landskapet idag. Falu Gruva har en mer solid grå markering och syns i vänster nederkant. Dalarnas museum. minst i Falun, men de stora slaggvarparna är fortfarande påtagliga i landskapet (fig. 1 och 3). I och med den ökade slaggförekomsten uppmärksammades också slaggens sekundära användningsområde. Det finns relativt tidiga belägg för att slagg använts som byggnadsmaterial. I Dalarna har man exempelvis påträffat vallar av blästbruksslagg som daterats till yngre delen av järnålder. Vallarna är sannolikt rester efter huskonstruktioner kopplade till metallframställning. Möjligen har själva reduktionsugnen funnits inuti dessa hus, men de kan också ha fungerat som bostäder (Hyenstrand 1974, s. 188-191). Ett annat användningsområde, som finns dokumenterad från medeltid, har varit att lägga ett lager med krossad slagg för att hålla samman näverlagren på taket (Gunnarsson 1994, s. 22). Vid mitten av 1700-talet börjar man bygga hus av slagg. Anledningen till detta är många, slaggvarpen intill hyttorna växte och lättillgängligt byggnadsmaterial i form av trä minskade. Träet behövdes främst som bränsle. Det uppstod därför ett behov av ett annat byggnadsmaterial än timmer och detta skulle gärna stå emot de bränder som under denna tid blev katastrofala i de tätbebyggda trästäderna. I England hade man börjat experimentera med att gjuta slagg som byggnadssten och idén upptogs relativt fort i Sverige. Det var just brandrisken som fick konceptet att ta fäste i Falun, inte minst efter de två stadsbränder som härjat i staden 1761. Det man provade i Falun var att mura med slaggflis, det vill säga de större platta kakorna av slagg från kopparframställningen, en metod som kom att förfinas i en 94 JOAKIM WEHLIN den, det vill säga den som hanterade metallen från framställning till slutprodukt, har haft en framträdande roll ibland annat Nordisk folktro. Smeden ansågs stå i förbindelse med övernaturliga krafter och metallframställningsprocessen kan närmast jämföras med en ritual. Smeden kan ses som en transformatör som hade förmågan att omvandla den naturliga malmen och veden till det av människan skapade metallföremålet. Detta sker genom en rad olika led och processer. Vid järnframställning uppkommer slagg först vid malmens reduktion i blästerugnen. Där övergår slaggen från att vara en levande del av processen till att bli en restprodukt. Slagg ingår därför i en process där något övergår från ett stadium till ett annat och kan därför jämföras med gravar, speciellt brandgravar. Slagg skulle därför kunna ses som en liminal agent som verkar mellan de levande och de dödas värld, en liminal zon som i ett förhistoriskt samhälle kontrollerades av den rituella specialisten smeden (Burström 1990; Gansum 2004; Goldhahn & Østigård 2007). Slagghögen, eller varpen, och gravhögen kan därför ses som likartade manifestationer. De är båda restprodukter efter ritualer och transformationer. Senare kommer slaggen och slaggvarpen att mer förknippas med metallframställningsprocessen på ett liknande sätt som Savianos citat ovan vill förmedla. Slaggen är en ständig åminnelse och minnesbärare. Till slaggvarpen kombination av lertegel. Med masugnsteknikens utveckling, främst från 1830-talet och framåt, blev det möjligt att gjuta mer och bättre byggnadsstenar av slagg, så kalllad slaggtegel, och med tiden kom det att anses som ett starkt och billigt byggnadsmaterial. I Bergslagen uppfördes hus i slaggtegel fram till omkring 1960 (Gunnarsson 1994, s. 22-33). Man lyckades också göra byggnadssten av kopparslaggen och produktionen av denna började i Falun år 1863. Kopparslaggteglet från Falun bestod av stora svarta block som fort blev populära och användes exempelvis till husgrunder och murar. Faluslaggtegel syns fortfarande runtom i falutrakten (Sundström 2002; Gunnarsson 2003). Slagg har också använts som utfyllnadsmaterial och markförbättring i modern tid. Exempelvis vid vägbyggnad och underballast i banvallar. Under senare år har lyckade tester gjorts att använda slagg i asfalt. Slaggasfalten har en bättre slitstyrka, vrid- och draghållfasthet och stabilitet jämfört med traditionell asfalt. Dessa egenskaper gör slaggasfalten till ett bra alternativ i rondeller eller på andra hårt belastade trafikleder. Den har också bättre beständighet och bullerreducerande egenskaper (Stålindustrin gör mer än stål 2012). Slaggen som identitetsskapare Att slagg lades i gravar under bronsoch järnålder visar metallhanterings roll i ideologin vid denna tid. Sme- 95 META 2016 knyts också andra typer av minnen. De höga slaggvarparna har varit utflyktsmål och lekplatser. Slaggen i sig har också påverkat människorna och ett bra exempel finns från Falun. Slaggen gjorde nämligen att det var ett enormt slitage på skor och om ungarna på stadsdelen Elsborg nära Falu gruva berättas att: en fysisk resurs, den har använts till fyllnad, grundläggning samt husbyggnation och som symbol. Sedan Falun blev världsarv 2001 har slagg och skrotsten använts för att bygga på världsarvsidentiteten, exempelvis som dekorativa element i refuger, broar, vägkanter och rondeller. Slaggen utgör idag stora delar av vad som identifierar världsarvet Falun och därmed även människorna som lever och verkar där. Att så är fallet visar också förekomsten av slagg i ort- och lokalnamn såsom exempelvis byn Slaggen tio kilometer sydväst om Falun samt Slaggatan och kvarteret Slaggen i Falu stad. Elsborgsungarna behövde inte några såna [skor] heller, för de hade ett sånt tjockt skinn under fötterna, att de kunde kuta barfota i slaggvarpen så mycket de ville. Det gjorde dem alls ingenting. Bara den stackars stortån tålde inte vid det. Den var jämt trasig och blödde. Men då lindade man en tyglapp om tån, och sedan gick det lika bra att kuta igen. Alla ungar på Elsborg hade såna där trasor om tårna. Ja, man kunde rent av känna igen elsborgsungarna på det. (Ström 1989, s. 76) Slaggens performativitet Tingens och slaggens relationer byggs upp och omformas av ständigt pågående processer. Slaggen är därför performativ och ingår i processer som aldrig avslutas. Processerna i vilka slaggen ingår startade så fort slaggen separerades vid hyttorna och smältverken. Slaggen transporterades till närmsta slaggvarp när den stelnat. I anslutning till alla hyttplatser har det därför vuxit fram stora slaggvarp, vilka rent fysiskt påverkat människan. Landskapet ändrades drastiskt och genom att använda slaggen som fyllnadsmaterial för våtmarkerna nära Faluån minskades bredden på den från 75 meter till dagens 10-25 meter. Slagglagren varierar från några decimeter till att vara 4-5 meter tjocka närmast ån och har totalt förändrat den ursprungliga topografin i Falun Idag har gruvverksamheten upphört i Falun och det är få personer som förknippar slaggen direkt med kopparframställningsprocessen. Likväl är slaggen identitetsskapande. I Falun knyter slaggen via processer och förändrade relationer människan till den första brytningen i Kopparberget. Slaggen dumpades, återanvändes, dumpades igen och nyttjades. Slaggens betydelse är flytande. Den har ansetts och ses som avfall och ett problem. Slaggen är också monumental då den visar kunskapen att framställa koppar och mängden av denna. Slaggen har varit och är 96 JOAKIM WEHLIN Figur 4.Till vänster slaggbakelse framtagen av Mikaela Malm som fram till sommaren 2015 fanns att avnjuta på Skyttepaviljongens café i Falun.Till höger stearinljus formade som slaggklumpar vilka finns i försäljning på butiken vid Falu gruva. Fotograf Joakim Wehlin 2015. ter svampen kommer björksly och sedan är processen igång. En annan växt som trivs i karga och tungmetallförgiftade gruvmiljöer är Fjällnejlikan och bäst trivs den på kopparhaltiga underlag (Ljung 1999, 2009). Naturens återkomst till Faluns karga gruvmiljöer ställer sig till viss del i konflikt mot världsarvsmiljön. Området närmast gruvan rensas med jämna mellanrum från sly, men frågan är om skrotsten- och slaggvarpen skall hållas fria från grönska eller ej? Slaggen och slaggvarpen gör också intryck mentalt, inte minst på konstnärer, och slaggens estetiska kvaliteter har uppmärksammats av bland annat juvelerare, målare och grafiker genom åren. Slaggen från järnframställningen i masugnar på 1700- och 1800-talet blev ofta förglasad och fick en blå eller grön färgnyans. Denna slagg kallas berg- (Olsson 1990, s. 15). Den enorma mängden slagg i Falun utgör också ett miljöproblem. Slagg från kopparutvinning innehåller en stor del andra tungmetaller såsom exempelvis bly, zink, järn och svavel. Detta gör att slaggen vittrar, även om processen är långsam. Av den anledningen är marken och grundvattnet i Falun starkt förorenat av metaller (Haglund & Hanæus 2010). Slaggen påverkar därför också människor i Falun indirekt av hälsoskäl. Gruvverksamheten i allmänhet, och slaggen i synnerhet, har förändrat de biologiska förutsättningarna i Falun. Detta är inte bara till ondo. När naturen erövrar de nya miljöerna är det också nya arter som etablerar sig. En art som endast växer i karga och tungmetallfyllda miljöer är Ärtröksvampen. Svampen klarar denna miljö och samtidigt rensar den marken från gift. I resterna ef- 97 META 2016 så det arkeologiska materialet per se. Kopparsalterna i slaggen har en konserverande effekt och på vissa håll cementeras slaggen. Cementeringen sker då järnet i kopparslaggen fälls ut och bildar limonit. Dessa processer skapar en syrefattig miljö som bevarar organiskt material. Av den anledningen har man i Falun påträffat en rad intressanta textilfynd. Bland dessa kan nämnas en tuvad ullhatt och två stickade fingervantar från kvarteret Bergsfogden och Borns hyttegård. Vantarna är de äldsta tvåändstickade plaggen i Sverige och har relativt daterats till 1600-talets första hälft (Dandanell & Danielsson 1984; Grälls & Holmström 1989). De tjocka slagglagren i Falun har också påverkat den uppdragsarkeologiska processen. Var man än sätter spaden eller skopan i jorden i centrala Falun påträffas lager på lager av slagg. Hur man arkeologiskt förehåller sig till denna slagg är svårt och detta har genom åren sett olika ut. För att synliggöra denna problematik kommer jag att använda mig av en fallstudie i stadsdelen Elsborg nära gruvan i västra delen av Falun. slagssten och används i slipad form i smyckestillverkning och är en uppskattad souvenir från Bergslagen. På 1980-talet finansierade staten ett konstnärsprojekt i Falun (Eriksson 1988). Syftet var att använda det slaggen erbjöd ur skulpturalt avseende. I den mindre publikation som utkom efter projektets genomförande går det att läsa kortare texter av konstnärerna och exempelvis Jörg Jeschke (1988, s. 22) beskriver miljön kring sitt verk på följande vis: Utbränd mörk materia. Glasliknande. Travad på hög. Påbörjad 1683. Avslutad 1876. Ingen vegetation. Lätt syrlig lukt. Innehållande svett förbannelser krökta ryggar. Central punkt. Utsatt för vind. Ångar vid kyla. Kulturminnesmärke. Slagghög. Citatet säger något om den ständigt pågående processen hos slaggen i Falun. I detta avseende är även kulturminnesmärkningen en del av processen. En av de vanligaste fornlämningsgrupperna i Dalarna är uppgifter om slagg. Slaggen har därför blivit ett verktyg för arkeologiska inventerare att söka efter och använda som argument för att skydda äldre kulturmiljöer. Eftersom slagg inte uppkommer på naturlig väg så visar fynd av slagg att människor vistas på eller i alla fall nära platsen. Olika typer av slagg kan även ge fingervisningar om vilken typ av verksamhet som försiggått i närheten. Slagglagren i Falun påverkar ock- Bergshauptmansgatan - en slagglagerstudie Stadsdelen Elsborg delas vanligen upp i en övre och nedre del. Gränsen går vid Ornäsgatan (fig. 5). Före fastställandet av stadsplanen hade området huvudsakligen haft spridd tomtmarksbebyggelse i nedre Elsborg, det vill säga den fuk- 98 JOAKIM WEHLIN Figur 5. Utdrag ur fastighetskarta med de västra delarna av Falun. Centralt i bild är stadsdelen Elsborg markerad och till vänster syns Stora Stöten och Falu gruva. Markerat i figuren är också de estimerade strandlinjerna för 9200-9000 BP enligt Sveriges geologiska underöknings (SGU) kartmaterial.Vid denna tid upphörde direktkontakten med dåvarande Östersjön som fram till omkring 9200 BP fanns via en långsträckt vik. Skala 1:12000. tiga ådalen ned mot Faluån. För att lösa bostadsbristen bland de många gruvarbetarna anlades bostäder på den övre delen av Elsborg efter stadsregleringen 1646. Hela Elsborg bebyggdes relativt snabbt och blev vad som kallats ”Sveriges första egnahemsbebyggelse" med små enhetliga tomter och hus (Sundström & Olsson 1988, s. 29). Den övre delen av Elsborg var också fuktig då den tidigare varit myrmark; Röbacksmyren (Sundström & Olsson 1988, s. 29). På grund av att marken på större delen av Elsborg var fuktig bereddes den med slagg när de nya tomterna skulle uppföras. Fyllnadslagren är idag flera meter tjocka. Elsborg var attraktivt för dess närhet till gruvan, men miljön var ett problem med all slaggsten och roströk (Sahlström 1961). Med tiden blev dock Els- borg en livsduglig miljö. Med envist arbete förvandlades den sterila marken till blommande trädgårdar. Rör man sig i Elsborg idag märks tre tydliga terrasser och ursprunget till dessa är sannolikt en naturlig strandlinje (fig. 5). Terrasserna tycks dock ha tillrättalagts för att underlätta bebyggelsen och vi vet därför inte exakt hur den ursprungliga topografin såg ut. Genom hela Elsborg, och i tvär linje över dessa terrasser, löper Bergshauptmansgatan (fig. 6). Bergshauptmansgatan utgör därför en utmärkt fallstudie för att visa potentialen med mer riktade problemställningar kring Faluns slagglager. Sedan slutet av 1980-talet har det genomförts en rad arkeologiska undersökningar i och omkring Bergshauptmansgatan. Ett intressant fynd gjordes dock redan 1938 när 99 META 2016 Figur 6. En 3d-vy över Elsborg från nordöst med Bergshauptmansgatan som löper hela vägen upp till gruvan och Stora Stöten. Figur utifrån laserscanning av Falun. Andrew Steuernagel, Falu Kommun. Figur 7. Utdrag ur fastighetskartan över större delen av Elsborg. Från sydväst till nordöst centralt i figuren löper Bergshauptmansgatan. Svart markerar genomförda arkeologiska undersökningar åren 1987-2014, vilket visar att i princip hela gatan öster om riksvägen är undersökt. Skala 1:4500. man grävde i korsningen vid Sturegatan. Här påträffade en träbock som genast kom att sättas i samband med sägnen om bocken Kåre, det vill säga bocken som skall ha bökat i jorden, blivit röd om hornen och på så vis upptäckt kopparfyndigheterna i Falun. Det är dock inte bocken som är av intresse i detta fall utan kontexten i vilken den hittades. Enligt utsago skall den ha påträffats i vad som kallades ”svartmyllan” (Hermansson & Lindström 1975), vilket vi återkommer till senare. Omfattande arkeologiska schaktningsövervakningar genomfördes i Bergshauptmansgatan när det grävdes för fjärrvärme och nya vatten- och avloppsledningar vid slutet av 1980-talet fram till slutet av 1990-talet (Ros 1988; Nordin 1995; Carlsson 1996; DM projekt 825 och 875). Under senare år har nybyggnationer och påkopplingar på dessa ledningar föranlett ytterligare arkeologiska insatser (Hägerman 2009; Bennström 2014; Carlsson & Hägerman 2014; Sunding 2014; Wehlin 2014; Wehlin & Hägerman 2014) (fig. 7). I över tjugofem år har alltså arkeologer genomfört undersökningar i Bergshauptmansgatan, främst i form av schaktningsövervakningar. Långt ifrån samtliga av dessa har avrapporterats och dokumentationsmaterialet skiljer sig också avsevärt i kvalitet. De övervakningarna som genomfördes på 1990-talet med anledning av grävningar för fjärrvärme var mer omfattande. Detta märks också i dokumentationsmaterialet där ambitionsnivån tycks ha varit högre. Vid fältarbetet har de olika slagglagren blivit ingående beskrivna. Från Dalarnas museums projekt 100 JOAKIM WEHLIN 0-0,15 m Asfalt och grus 0,15-0,2 m Slagg, småkross 0,2-0,28 m Hårt rostig grus 0,28 m Slaggyta 0,28-0,43 m Slagg, större bitar, sintrad 0,43-0,5 m Slagg blandat med grus 0,5-0,56 m Slaggkross (lila) 0,56-0,62 m Kulturlager med textil, djurhår och trä 0,62-0,8 m Slagg, större bitar 0,8-0,85 m Kulturlager (grått) 0,85-0,93 m Slagg, småkross 0,93-0,99 m Grå lera med kol och sot 0,99 m < Ljusgrå lera en rad olika arkeologer. Detta har medfört att dokumentationen skiljer sig avsevärt åt och de olika slagglagren har vanligen prioriterats bort. Det förekommer också att länsstyrelsen direkt i förfrågningsunderlaget begärt att slagglagren på grund av deras mindre arkeologiska värde bara översiktligt skall dokumenteras. Ett exempel på hur stor skillnaden kan vara är att jämföra dokumentationen från en nyligen genomförd schaktningsövervakning med den ovan beskrivna lagerföljden. År 2014 genomfördes en schaktningsövervakning endast 5-10 meter från korsningen Bondegatan, alltså nära platsen för den äldre beskrivna lagerföljden. Den senare lagerföljden beskrivs mer överskådligt: Överst fanns 0,04 meter asfalt, sedan 0,09 meter grus, 0,07 meter gult grus, 0,14 meter brun sand, 0,17 meter rödbränt material och under dessa lager fanns kopparslagg (Carlsson & Hägerman 2014). Tendens är lika vid samtliga schaktningsövervakningar i Falun. De mer tydliga anläggningarna och kulturlagren prioriteras. Slagglagrens status som kulturlager har avtagit markant. Likaså är det sällan som schakten är så djupa att den naturliga leran kan dokumenteras. Den naturliga leran är intressant. Det tycks som om det löper en naturlig terrasskant nästan parallellt med dagens Faluå. Sannolikt är detta en äldre strandkant och det är den som är märkbar även i Elsborg. I Elsborg tycks denna kant ha till- 825 beskrivs exempelvis lagerföljden vid korsningen Bondegatan på den övre delen av Bergshauptmansgatan enligt följande: Vid denna tid gjordes också försök att datera de olika lagren på Elsborg, men resultaten var skiftande. Detta beror främst på att möjligheten att hitta tidstypiska föremål är liten vid schaktningsövervakningar och 14Canalyser är svåra att använda för att ringa in snäva tidsavsnitt i tidigmodern tid. När det till stor del rör sig om utfyllnadslager är det också svårt att veta vad kolet, som vanligen är det som daterats, representerar. Det har dock konstaterats att över ett relativt stort område på Elsborg finns ett kulturlager direkt ovanpå den naturliga leran. Detta har också uppmärksammats i övriga delar av Falun. Under senare år har schaktningsövervakningarna varit av mindre omfattning och har genomförts av 101 META 2016 Figur 8. Dramatiserad profil över Bergshauptmansgatan från Myntgatan i nordöst till Bondegatan i sydväst. Den mörkare undre linjen markerar djupet där den naturliga leran påträffats vid arkeologiska schaktningsövervakningar. Den tunnare linjen markerar botten av grävda schakt men utan att den naturliga leran påträffats. Den undre ljusare linjen som löper från Konstvaktaregatan till Bondegatan till höger i figuren markerar ett område där leran tolkats som kulturpåverkad. terialet mindre och det finns endast ett fåtal uppgifter om djupet ned till den naturliga leran (fig. 7). Detta beror sannolikt på främst två saker. Den ena är att slagglagren på den övre delen av Elsborg är grundare och att man därför träffat på den naturliga leran vid ledningsgrävningarna. Den andra är att det skett färre undersökningar på nedre Elsborg och därför borde fokus i framtiden läggas just där. Det är också nedre Elsborg som veterligen varit bebodd innan stadsregleringen samtidigt som det sannolikt var här de största utfyllnadsföretagen skedde vid mitten av 1600-talet. Som en jämförelse kan nämnas den arkeo- rättalagts för att gagna bebyggelsen och exakt hur den naturliga topografin sett ut vet vi inte. Ser vi på dokumentationen från Bergshauptmansgatan så finns det tecken på att man påverkat den naturliga leran. På vissa håll var det översta lagret av leran kulturpåverkat och på andra håll inte. Möjligheten finns därför att större lerområden medvetet grävts bort (Carlsson 1996). Det är dock möjligt att detta endast skett som en grundläggning för gatan och att det skiljer sig från hur det ser ut inne på tomterna. På den nedre delen av Bergshauptmansgatan, från korsningen Ornäsgatan ned till Myntgatan, är dokumentationsma- 102 JOAKIM WEHLIN Holmström 1988, 1989). De nedre delarna av Elsborg är i detta avseende mest intressant. Finns det bevarade våtmarksområden under slaggen kan dessa berätta om områdets nyttjande innan stadsplaneringen. Rörande Bergshauptmansgatan är just den nedre delen mindre dokumenterad men det är i detta område som Kårebocken påträffades i ”svartmyllan”. Ett svart kulturlager finns också dokumenterat från kvarteret Assessorn. Detta undre lager har daterats genom 14C-analyser vid ett antal tillfällen (Hägerman 2009; Sunding 2014; Wehlin & Hägerman 2014; DM inv.nr. 6929). Resultatet visar att kulturlagret är äldre än stadsplaneringen och anläggandet av arbetarbostäder på Elsborg (fig. 8). Vad denna bebyggelse bestod av och dess omfattning är dock långt ifrån klarlagt. logiska undersökning som genomförts i kvarteret Dalpilen. Området ligger omkring 150 meter norr om korsningen Bergshauptmansgatan och Myntgatan. Här var skillnaden mellan marknivån och den naturliga leran 2,5 meter. Den större delen av de 2,5 meter tjocka kulturlagren bestod av fyllnadslager med slagg (Andersson & Holmström 1990). I den nedre delen av Elsborg har endast en omfattande arkeologisk undersökning genomförts. Denna gjordes invid korsningen Gruvgatan och Engelbrektsgatan hundra meter norr om Bergshauptmansgatan, i kvarteren Bergsfogden 10 och Bergshauptmannen 9. I kvarteret Bergsfogdens norra del framkom två bebyggelseskeden, ett före respektive efter stadsregleringen. Det äldre skedet undersöktes och hade två separata byggnadsfaser, det äldsta från 1600-talets början och det yngre från tidigast 1630 (Grälls & Figur 9. Summering av genomförda 14C-analyser inom Faluns stadslager (RAÄ 68) och specifikt från det undre lagret på Elsborg. Att en så stor del av de genomförda analyserna för Faluns stadslager har ett relativt gammalt resultat beror på att det vanligen är de förmodade äldre lager och anläggningar som daterats med 14C. Kalibreringen är gjord i OxCal 4.2 (Bronk Ramsey 2009) med kalibreringskurvan IntCal13 (Reimer et al. 2013). 103 META 2016 Slagglagrens potential och ett framtida stadsprojekt så att stenarna sintrat samman och skapade på så vis en mycket hård beläggning, medvetet eller ej. En av de stora arkeologiska frågorna rörande Falu stad är hur bebyggelsen såg ut på medeltiden och innan stadsregleringen vid mitten av 1600-talet? Sannolikt användes slaggen redan under medeltiden som fyllnadsmaterial och som delar av konstruktioner. Av den anledningen kan äldre markskikt lätt förbigås vid generellt dokumenterade schaktningsövervakningar. Hur ska man exempelvis tolka det tunna kulturlagret med textil, djurhår och trä som dokumenterats vid korsningen Bergshauptmansgatan och Bondegatan som syns i den tidigare redovisade lagerföljdstabellen? Genom att studera och dokumentera de olika slagglagren på Elsborg skulle vi lättare kunna förstå hur stadsdelen skapades, hur lång tid detta tog och hur slagglagren efter detta påverkat människorna som levt där. För precis som idag så inspirerade säkerligen slaggen också på 1600-talet till kreativa uttryck av olika slag. En intressant fråga är hur man förhöll sig till slaggfyllnadslagren när sovrebruket blev aktuellt under 1700-talet? Helt plötsligt fanns det en möjlig ekonomisk potential under fötterna. Det finns tillräcklig data för att närma oss svaren, inte minst genom resultaten av nästan tre decenniers undersökningar, men inga resurser att sammanställa datan. Likaså har många av de ambitiösa schaktningsövervakningarna från 1990-talet på Dokumentationen av dessa undre lager är naturligtvis intressant, men vilken kunskap går det att söka i slagglagren? Det är naturligtvis svårt att hävda att slagglagren bör prioriteras vid arkeologiska undersökningar i Falun, men jag är av åsikten att slagglagren likväl som andra kulturlager innehåller information. I Faluns slagglager finns en potential och genom studier av de olika slagglagrens utbredning, typ och möjligen ålder går det att få en bättre förståelse för Falu stads grundläggande under sen medeltid och dess senare expansion i tidigmodern tid. Att slagg användes för att fylla upp Faluån och andra våtområden för att ge plats åt byggnader av olika slag är en sak, men bland dessa utfyllnader finns säkerligen lager som skapats med andra motiv. Går det exempelvis att se om en typ av slagg använts vid byggandet av gator och vägar och en annan för att fylla upp inne på tomt- och gårdsmarkerna? Människor som dagligen arbetade med slaggen hade en annan förståelse för dess olika egenskaper såsom hållfasthet, isolerings- och dräneringskvalitet. På kvarteret Västra Falun, inte långt från Elsborg, har nyligen en rad arkeologiska undersökningar genomförts. Vid en av dessa uppmärksammades hur slagg använts tillsammans med naturligt rundade stenar för att skapa en hård och jämn gatu- eller gårdsyta (DM projekt 1521). Slaggen hade gjort 104 JOAKIM WEHLIN Elsborg inte avrapporterats, men potentialen är stor. Slaggens miljöhälsoproblem är också intressanta att lyfta in i ett längre tidsperspektiv. Hur medveten var man om detta i Falun på 1600- och 1700-talen? Undvek människorna att dricka vatten som tydligt var påverkat av slaggutfällningar och fanns det specifika lösningar för att rena detta vatten? Åt man exempelvis fisken från Faluån och de direkt påverkade sjöarna Tisken och Runn? För Faluns del krävs alltså ett samlat grepp, en eller flera övergripande frågeställningar som också skulle ge de mindre schaktningsövervakningarna ett tydligare syfte. Först behövs ett arkeologiskt stadsgeografiskt projekt som sammanställer alla genomförda undersökningar i Falu stad i en digital informationsdatabas. I denna databas skulle det sedan gå att exempelvis föra in de olika slagglagrens utbredning, djup och egenskaper. Ett sådant projekt är naturligtvis kostsamt, men vinsterna är många. Förutom att tidigare ej avslutade projekt kan avrapporteras så underlättar en geografisk informationsdatabas också effektiviteten och kvaliteten på framtida undersökningar och inte minst gäller det schaktningsövervakningarna. Vid en mindre schaktningsövervakning finns inte mycket tid till arkeologisk frågeställning och tolkning vare sig inför eller efter avslutat arbete. Målsättningarna som framläggs i förfrågningsunderlagen för schaktningsövervakningar är idag väldigt generella. Det vanliga är dock att några förfrågningsunderlag inte hinner komma in överhuvudtaget. Arkeologen skickas med någon timmes varsel ut i det redan grävda schaktet utan bakgrundsinformation. Följden blir en stor mängd summariska och tekniska rapporter. Om man inom en specifik fornlämning, i detta fall Faluns gamla stadslager, har arbetat fram en rad aktuella frågeställningar så har arkeologen ett mer riktat syfte med sin övervakning. Samtidigt är det för länsstyrelsen lättare att motivera en antikvarisk medverkan i just detta område. Med en inarbetad arkeologisk stadsgeografisk databas går det också att snabbt, för såväl länsstyrelsen som uppdragsarkeologen, få en överblick om vad som undersökts tidigare i det aktuella området och vilka prioriteringar som kan göras. Den största fördelen med mer riktade frågeställningar inför en schaktningsövervakning är dock att arkeologen ifråga kommer mer motiverad och gör därmed ett bättre jobb. Det är enorm skillnad på att endast genomföra en sakkunnig dokumentation vid en schaktningsövervakning och att genomföra en övervakning med vetenskapligt och kunskapsuppbyggnadsinriktade frågor i bakhuvudet. Tack till: Eva Carlsson,Tomas Ljung, Andrew Steuernagel och Jennie Tiderman Fil. Dr. Joakim Wehlin, arkeolog vid Dalarnas museum E-post: joakim.wehlin@dalarnasmuseum.se 105 META 2016 Referenser • Andersson, Carolina & Holmström, Marie (1990). Staden under slaggen, -arkeologin bryter historisk mark. I: Arkeologi i Sverige. 1987. Fornminnesavdelningen, Riksantikvarieämbetet. Stockholm. s. 75-86. • Bennström, Greger (2014). Arkeologisk schaktningsövervakning Spelstyraren 6 vid schaktning för fjärrvärme genom stadslager RAÄ 68 i Falu stad och kommun, Dalarna. Arkivrapport dnr 66/13. Dalarnas museum. Falun. • Bindler, Richard & Rydberg, Johan (2015). Revisiting key sedimentary archives yields evidence of a rapid onset of mining in the mid-13th century at the Great Copper Mountain, Falun, Sweden. Archaeometry 57 (6). University of Oxford. Published online 2015-07-14 by Wiley Online Library. DOI: 10.1111/arcm.12192. • Boëthius, Gerda (1941). Falu stads kyrkor: konsthistoriskt inventarium. Generalstabens litografiska anstalt. Stockholm. • Boivin, Nicole (2008). Material cultures, material minds: the impact of things on human thought, society, and evolution. Cambridge University Press. Cambridge. • Bronk Ramsey, Christopher (2009). Bayesian analysis of radiocarbon dates. Radiocarbon 51(1). s. 337-360. • Burström, Mats (1990). Järnframställning och gravritual. En strukturalistisk tolkning av järnslagg i vikingatida gravar i Gästrikland. Fornvännen 85. Stockholm. s. 261-271. • Bäck, Mathias (2009). Stadsarkeologiska trender och tendenser i Sverige –en personlig synvinkel. I: Brendalsmo, A. Jan, Eliassen, Finn-Einar & Gansum, Terje (red.) . Den urbane underskog: strandsteder, utvekslingssteder og småbyer i vikingtid, middelalder og tidlig nytid. Novus. Oslo. s. 41-66. • Carlie, Anne (2004). Forntida byggnadskult: tradition och regionalitet i södra Skandinavien. Riksantikvarieämbetets förlag. Stockholm. • Carlsson, Eva (1996). Arkeologisk schaktövervakning Kung Magnigatan m.fl. RAÄ 68, Falu stad och kommun, Dalarna. Arkeologisk rapport 1996:4. Dalarnas museum. Falun. • Carlsson, Eva (2012). Arkeologisk förundersökning i kvarteret Västra Falun, 1600-talsbebyggelse inom stadslager RAÄ 68 i Falu stad och kommun, Dalarna. Arkeologisk rapport 2012:8. Dalarnas museum. Falun. • Carlsson, Eva & Hägerman, Britt-Marie (2014). Arkeologisk schaktningsövervakning Bondegatan vid schaktning för fjärrvärmeservice till Vågdragaren 5, stadslager RAÄ 68 i Falu stad och kommun, Dalarna. Arkivrapport dnr 13/14. Dalarnas museum. Falun. • Damsholt, Tine & Simonsen, Dorthe Gert (2009). Materialiseringer. Processer, relationer och performativitet. I: Damsholt, Tine, Simonsen et al. (red.). Materialiseringer: nye perspektiver på materialitet og kulturanalyse. Århus Universitetsforlag. Århus. s. 9-34. • Dandanell, Birgitta & Danielsson, Hams Ulla (1984). Tvåändsstickat: [vackert, slitstarkt, varmt]. LT. Stockholm. 106 JOAKIM WEHLIN • Eriksson, Birger (1988) Slaggg. Förf. Falun. • Eriksson, Jemt Anna & Qvarfort, Ulf (1996). Age determination of the Falu Copper Mine by C14-datings and palynology. GFF 118. Stockholm. s. 43-47. • Eriksson, Katarina & Sundqvist, Olof (2012). Järn, makt och kult i Gästrikland under yngre järnåldern. I: Ramqvist, Per H. (red.). Arkeologi i norr. 13, (2012). Institutionen för idé- samhällsstuder, Umeå universitet. Umeå. s. 131-166. • Friberg, Nils (1956). Bidrag till Faluns äldre topografi. Dalarnas hembygdsbok. 1956, s. 5-38. • Gansum, Terje (2004). Role the Bones – from Iron to Steel. Norwegian Archaeological Review 37 (1). s.41-57. • Gell, Alfred (1998). Art and agency: an anthropological theory. Clarendon. Oxford. • Goldhahn, Joakim & Østigård, Terje (2007). Rituelle spesialister i bronse- og jernalderen. 1, Dödens hand : en essä om brons- och hällsmed. Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Göteborgs universitet. Göteborg. • Grälls, Annika & Holmström, Marie (1988). Rapport, Dalarna, Falun, Kv Bergshauptmannen 9 och Kv Bergsfogden 10, arkeologisk förundersökning 1988. Riksantikvarieämbetet, Byrån för arkeologiska undersökningar. • Grälls, Annika & Holmström, Marie (1989). Rapport, Dalarna, Falun, Kvarteret Bergsfogden nr 10 och kvarteret Bergshauptmannen nr 9, arkeologisk undersökning 1988. Riksantikvarieämbetet, Byrån för arkeologiska undersökningar. • Gunnarsson, Ann Marie (1994). Hus av slagg: byggnadskonst i Bergslagen. Jernkontoret. Stockholm. • Gunnarsson, Ann Marie (2003). Kopparslagghus och andra byggnadsverk av kopparslagg i Falun. Dalarnas museum. Stencil. • Haglund, Per & Hanæus, Åsa (2010). Historisk bakgrund och genomförandet av Faluprojektet: delrapport i slutrapporteringen av Faluprojektet. Naturvårdsverket. Stockholm. • Heidegger, Martin (2013 [1927]).Vara och tid. Daidalos. Göteborg. • Hermansson, Rune & Lindström, Ingrid (1975).Vad slaggen gömmer. I: Olsson, Daniels Sven (red.). Falun: stad i trä : en bok om trästaden Falun, svenskt pilotprojekt under europeiska byggnadsvårdsåret 1975. Kommittén för byggnadsvårdsåret. Falun. s. 22-31. • Hodder, Ian (2012). Entangled: an archaeology of the relationships between humans and things. Wiley-Blackwell. Malden. • Hyenstrand, Åke (1974). Järn och bebyggelse: studier i Dalarnas äldre kolonisationshistoria. Dalarnas museum. Falun. • Hägerman, Britt-Marie (2009). Arkeologisk förundersökning i Assessorn 6, Nedre Elsborg, RAÄ 68, Falu stad och kommun, Dalarna. Arkeologisk rapport 2009:8. Dalarnas museum. Falun. • Ihr, Anna (2014). Becoming vitrified: kilns, furnaces and high temperature production. Göteborgs universitet. Göteborg. 107 META 2016 • Jeschke, Jörg (1988). I: Eriksson, Birger (red.). Slaggg. Förf. Falun. s. 22-23. • Knappett, Carl (2011). An archaeology of interaction: network perspectives on material culture and society. Oxford University Press. Oxford. • Kröningssvärd, Carl Gustaf (red.) (1842-1853). Diplomatarium Dalekarlicum: urkunder rörande landskapet Dalarne. Stockholm. • Larsson, Stefan (2000). Stadens dolda kulturskikt: lundaarkeologins förutsättningar och förståelsehorisonter uttryckt genom praxis för källmaterialsproduktion 1890-1990. Lunds universitet. Lund. • Latour, Bruno (1998). Artefaktens återkomst: ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Nerenius & Santérus. Stockholm. • Latour, Bruno (2005). Reassembling the social: an introduction to actor-network-theory. University Press. Oxford. • Ljung, Tomas (1999). Kopparnejlikans klan –funderingar kring en outredd association. Trollius 23:7. 7-13. • Ljung, Tomas (2009). Drakarna på Gruvberget. Dalarnas tidningar 2009-11-23. s. 31. • Lucas, Gavin (2012). Understanding the archaeological record. Cambridge University Press. Cambridge. • Lundqvist, Gösta (1963). Falu gruvas ålder i geologisk och arkeologisk belysning: två undersökningar. A&W. Uppsala. • Lögdqvist, Anna (2013). Offrat för lycka. I: Ståhl, Elizabet (red.). Kalejdoskop. Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund i samarbete med Dalarnas museum. Falun. s. 12-21. • Montelius, Oscar (1885). Om tidsbestämning inom bronsåldern med särskildt afseende på Skandinavien. Kongl.Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien. Stockholm. • Montelius, Oscar (1917). Minnen från vår forntid. 1, Stenåldern och bronsåldern. • Nordin, Ann-Catrin (1995). Arkeologisk schaktövervakning i Linslagaregatan och Bergshauptmansgatan raä nr 109 i Falu stad och kommun, Dalarna. Arkeologisk rapport 1995:11. Dalarnas museum. Falun. • Nordin, Jonas M. (2009). Det medeltida Dalarna och Västmanland: en arkeologisk guidebok. Historiska media. Lund. • Olsen, Bjørnar (2010). In defense of things: archaeology and the ontology of objects. AltaMira Press. Lanham. • Olsson, Daniels Sven (1990). Antikvarisk kartläggning av Falu gruva och Falu stad för Dalälvsdelegationens gruvavfallsprojekt. Slutrapport. Dalarnas museum 1989-1990. Stencil. Dalarnas museum. Falun. • Persson, Maria (2014). Minnen från vår samtid: arkeologi, materialitet och samtidshistoria. Göteborgs universitet. Göteborg. • Reimer, Paula J. et al. (2013). IntCal13 and Marine13 Radiocarbon Age Calibration Curves 0-50,000 Years cal BP. Radiocarbon 55(4). s. 1869–1887. 108 JOAKIM WEHLIN • Qvarfort, Ulf (1984). The influence of mining on Lake Tisken and Lake Runn. Bulletin of the Geological Institution of the University of Uppsala N S 10. s. 111-130. • Ros, Jonas (1988). Arkeologisk schaktkontroll, fjärrvärmeutbyggnad etapp III, 1987, Falu stad. Arkeologisk rapport 1988:14. Dalarnas museum. Falun. • Sahlström, Nils (1961). Stadsplaner och stadsbild i Falun 1628-1850. Falun. • Saviano, Roberto (2007). Gomorra. Bromberg. Stockholm. • Serning, Inga (1966). Dalarnas järnålder. Stockholm. • Ström, Selma (1989). Hemma på Elsborg. Minnesbilder från vardag och fest i sekelskiftets Falun. Dalarnas museum. Falun. • Stålindustrin gör mer än stål: handbok för restprodukter 2012. (2012). Jernkontoret. Stockholm. • Sunding, Emelie (2014). Arkeologisk schaktningsövervakning Vågdragaren 5, ledningsschakt i stadslager RAÄ 68 i Falu stad och kommun, Dalarna. Arkeologisk rapport 2014:18. Dalarnas museum. Falun. • Sundström, Kjell & Olsson, Daniels Sven (1988). Husen berättar: bevarandeplan för Falu innerstad. Falu kommun. Falun. • Sundström, Kjell (2002). Falu gruva och tillhörande industrier: industrihistorisk kartläggning med avseende på förorenad mark. Miljövårdsenheten, Länsstyrelsen Dalarnas län. Falun. • Söderberg, Tom (1932). Stora Kopparberget under medeltiden och Gustav Vasa. Stockholms universitet. Stockholm. • Tagesson, Göran (2003). ”Bodde dom därnere?” Om kulturlagerbildning och avfallshantering i stormaktstidens Norrköping. I: Ersgård, Lars et al. Tyskebacken: hus, människor och industri i stormaktstidens Norrköping. 1. [uppl.]. Riksantikvarieämbetets förl. Stockholm. s. 28-44. • UNESCO (2014-07-05). http://whc.unesco.org/pg.cfm?cid=31&id_site=1027. • Wehlin, Joakim (2014). Arkeologisk schaktningsövervakning Bergshauptmansgatan vid schaktning för fjärrvärme genom stadslager RAÄ 68 i Falu stad och kommun, Dalarna. Arkivrapport dnr 62/14. Dalarnas museum. Falun. • Wehlin, Joakim & Hägerman, Britt-Marie (2014). Arkeologisk schaktningsövervakning Bergshauptmansgatan 9 och 7 vid schaktning för fjärrvärmeutbyggnad till fastigheten Assessorn 13, inom fornlämning 68:1 i Falu stad och kommun, Dalarna. Arkivrapport dnr 56/08. Dalarnas museum. Falun. • Wessén, Elias (red.) (1947). Medeltida urkunder rörande Stora Kopparberget. Stockholm. 109 META 2016 110 Kulturella normer speglade av strukturer i en tidigmodern stad Mattias Öbrink Cultural norms reflected by structures in an early-modern town. The town Nya Lödöse was founded in 1473 on the Swedish west coast, at the confluence of the rivers Säveån and Göta älv, about 5 km east of present Gothenburg. The town was founded on royal initiative and the intention was to create a hub for trade and commerce. The recent years of archaeological investigations in Nya Lödöse have shown that the various plots and streets form a repeating pattern, though there are differences in functions and design. This probably reflects different patterns of accessibility and movement, private and public. It also reflects the structures of power and governance, and cultural norms that underlie this. These cultural norms are probably a mixture of local habits and a common North-European urban culture. In the material from Nya Lödöse there is one example of not following the norm, when a shop was built on a street. However, does this also mean that those who used the site had different cultural norms? bearbetning av ett föredrag som hölls på EAA i Glasgow september 2015. Kan arkeologi i en tidigmodern stad belysa olika mönster av identitet, makt och kulturella normer? Hur speglar de fysiska lämningar som finns kvar i marken de bakomliggande mekanismer som ledde till hur dessa byggdes upp och användes? Syftet med den här texten är att använda materialet från de pågående undersökningarna i Nya Lödöse för att spåra olika mönster och avvikelser. Fokus kommer ligga på den uppbyggda miljön med rumslig organisation, rörelsemönster och tillgänglighet. Den här artikeln är en Staden Nya Lödöse Nya Lödöse grundades år 1473 vid Göta älvs och Säveåns sammanflöde. Platsen är idag en stadsdel som kalllas Gamlestaden och ligger cirka 5 kilometer öster om Göteborgs centrum. Efter att först ha kallats Götaholm bytte den nya staden redan 1474 namn till Nya Lödöse, ett sätt att återanvända ett redan inarbetat namn. På 1540-talet flyttades staden 111 META 2016 till en ny plats intill Älvsborgs fästning. Älvsborg förstördes i Nordiska sjuårskriget, och efter kriget flyttades staden tillbaka till den gamla platsen. Efter att Göteborg grundades 1621, förlorade Nya Lödöse år 1624 sina stadsprivilegier och invånarna tvingades flytta. De flesta flyttade in till den nya staden Göteborg (Järpe 1986). Nya Lödöse var bara ett av många försök att etablera en stad vid västerhavet under 1400–1600-talen (fig. 1). Initiativet till stadsgrundandet kom från Rikets råd. Målet var sannolikt att skapa en knutpunkt för handel, men flera olika andra orsaker spelade troligen in, som maktanspråk och konflikter inom Kalmarunionen. Olika föremål från Nya Lödöse visar kontakter med framförallt Västeuropa. Även de skriftliga källorna nämner personer från Danmark, England, Nederländerna och Skottland, förutom olika tyska städer. Idag återstår inga synliga lämningar av Nya Lödöse ovan jord, endast relativt kompakta och tunna kulturlager finns kvar i jorden. Dessutom finns inga bevarade kartor från stadstiden. Den äldsta kartan är från 1682, ett halvt sekel efter att staden övergavs (fig. 2). När kartan ritades användes området som jordbruksmark, men några detaljer från stadstiden fanns ännu kvar. Detta gäller framförallt kyrkoruinen på den övergivna kyrkogården och vallgraven som ännu dominerade området. Dessutom fanns några vägar som kan vara kvar från stadstiden, och ett vad över Göta älv till ön Marieholm. Men, inga gator som med säkerhet kan beläggas vara från Nya Lödöse, eller tomter, finns på kartan. Från 1500-talets slut finns bevarade mantalslängder, tänkeböcker och tullistor vilka ger en relativt rik bild av stadens liv. Delar av det skriftliga materialet är publicerat tidigare (Grauers 1923), inom ramarna för det pågående undersökningsprojektet kommer ytterligare genomgångar av det skriftliga materialet att göras. Men de skriftliga källorna ger inga tydliga topografiska uppgifter om stadens utseende. Här får arkeologin hjälpa till. Platsen har undersökts flera gånger Figur 1. Utdrag ur Svecia, Dania et Norvegia, Regna Europæ Septentrionalia, cirka år 1635. De olika stadsgrundningarna utmed Göta älv har markerats. På svenskt område: 1. Lödöse, 2. Nya Lödöse, 3. Älvsborgsstaden. 4. Karl IX Göteborg, 5. Göteborg, 6. Brätte. På dansk-norskt område: 7. Kungahälla, 8. Marstrand, 9. Uddevalla, 10. Kungsbacka/ Gåsekil (Public domain, via Wikimedia Commons). 112 MATTIAS ÖBRINK Figur 2. Den äldsta bevarade kartan över platsen för Nya Lödöse. Norr är åt höger. På kartan syns vallgraven, kyrkogården och några vägar. Över Göta älv finns ett vad. förut, till exempel under första världskriget och under 1960-talet. I nutid har storskaliga utgrävningar pågått sedan 2013. Orsaken till dessa är pågående stadsförnyelse med tillhörande infrastruktur och bebyggelse. Sammantaget börjar vi få en god bild av hur Nya Lödöse såg ut. Den yta som hittills undersökts låg mellan kyrkan i öster, Säveån i söder och Göta älv i väster. Troligen var detta de centrala delarna av staden. Här har vi undersökt tomter med bebyggelse, gator, kyrkogården och kyrkan, samt utbyggnader av timmerkistor i Göta älv. Två gator var parallella med Säveån, en tredje nord-sydlig på tvären mot de andra två. Än så länge har minst sexton stadgårdar identifierats, efter 2015 års säsongslut kommer antalet sannolikt vara tjugo. Med stadsgårdar menas här den uppbyggda miljön på en tomt. Tomterna var rektangu- lära, i de flesta fall närmast kvadratiska, och, med några undantag, relativt jämnstora (cirka 15x15 meter stora). Stadsgårdarna var uppbyggda på ett likartat sätt, sammanbyggda huslängor fanns längs tomtens sidor och utmed gatan. I mitten fanns en gårdsplan. Denna struktur var påfallande stabil genom stadens existens, även om en sammanslagning av tomter till större enheter kan anas under 1500-talets andra halva. Mellan de olika stadsgårdarna fanns obebyggda passager, så kallade ”dropprum” eller ”vretar”. Dessa var reglerade i Magnus Erikssons stadslag från 1357, mellan grannhus skulle det finnas ett dropprum som hindrade vatten att rinna ner på grannens tak (Holmbäck & Wessén 1966, s. 87). I den här texten kommer ordet vret användas. I Nya Lödöse var dessa runt en halvmeter breda och utlagda på mark tillhörande de stadsgårdar de låg mellan, den egentliga tomtgränsen fanns mitt i vreten (fig. 3). 113 META 2016 Figur 3. Karta över de delar av Nya Lödöse som undersökts sedan 2013. Stadsgårdar med hus och kyrkogården är markerade. Stadsgårdarna har numrerats 1-16 (de som är klart definierade ännu). Skala 1:2 000. I den följande texten kommer för enkelhets skull gatorna benämnas A till C och stadsgårdarna 1-16, denna benämning är rent dokumentationsteknisk och har ingen koppling till historiska förhållanden. vara beroende av deras funktioner och ursprung. Framförallt Trelleborg framstår som en del av en borgerlig nordeuropeisk urban kultur med bestämda uppfattningar om hur staden skulle gestaltas och användas. Olika grupperingar i staden hade sina identiteter, samtidigt som de även tillhörde gruppen stadsbor (Larsson 2006). Christina Roséns avhandling från 2004 behandlar materiell kultur och social status i Halland under perioden från medeltid till 1700-talet. Hon menar att det, åtminstone från senmedeltid, fanns en urban kultur, ett sätt att bygga, inreda, äta och klä sig, som tydligt visade att man befann sig i en stad (Rosén 2004). I en artikel om bostäder i stadsmiljö i Norge menar Axel Identitet och kulturella normer Mycket har tidigare skrivits om förekomsten av en nordeuropeisk urban kultur med gemensamma uppfattningar om vad en stad var, hur den skulle se ut och hur man skulle bete sig i den. Det finns flera intressanta exempel. Stefan Larsson har beskrivit likheter och skillnader mellan urbana strukturer i Lund, Malmö och Trelleborg under medeltiden. Städernas struktur verkar 114 MATTIAS ÖBRINK Christophersen att konstruktionen av ett bostadshus samtidigt innebär en organisation av det privata rummet efter rådande normer och konventioner för hur man förhåller sig till varandra och till omvärlden. Bostadshuset blir därmed inte bara en fysisk ram för det privata livet i enlighet med praxis, utan även en aktiv aktör (Christophersen 2001). Mycket av diskussionerna har sina rötter i olika teorier om praxis, mänskligt handlande. Centrala här är Pierre Bourdieus teori om ”habitus” och Anthony Giddens struktureringsteori. Bourdieus teori innefattar skapandet av olika gemensamma handlingsmönster och värderingar som definierar en grupp och särskiljer den från andra (Bourdieu 1977). Giddens beskriver sambandet mellan strukturer och aktörer för att förklara både upprätthållandet och förändringar av dessa (Giddens 1984). Även för det material som diskuteras i den här texten är dessa teorier användbara för att förstå relationen mellan den uppbyggda miljön och de handlingar och människor som finns bakom de lämningar vi ser idag. Kritik som framförts mot Bourdieu och Giddens är bland annat att de inte analyserar hur förändring kan ske genom avvikelser från normer. Människor kan genom olika handlingar motsätta sig de gällande normerna eller förändra dem. Christina Rosén menar att ett sätt att förstå hur man väljer ett nytt handlingssätt är att skilja vardagliga rutinhandlingar enligt praxis från sådana där man medvetet tvingas välja mellan olika alternativ. De sistnämnda kan vara när de vanliga handlingsmönstren inte fungerar, som vid en kris, eller när överheten försöker utöka sin makt (se diskussion i Rosén 2004, s. 21f ). För att förstå tankarna bakom de urbana mönstren måste den samtida staden som fenomen studeras. Hur fungerade egentligen en stad under 1400–1500-talen? Hur planerades och styrdes den? Hur stor del var gemensamma angelägenheter, och vilket utrymme fanns för individuella initiativ? Det handlar till stor del om att synliggöra olika maktrelationer i staden vid såväl grundandet som senare när staden var aktiv. Detta gäller både makt i reell form, som att sitta i rådet, och förfoganderätt över ytor i och runt staden. Maktrelationerna såg sannolikt olika ut på olika mikrooch makronivåer, och förändrades över tid. Mellan medeltid och tidigmodern tid Nya Lödöse existerade under övergången mellan medeltid och tidigmodern tid. Under denna tid inföll den definitiva upplösningen av Kalmarunionen, reformationen och framväxten av furstestaten. Ur en europeisk horisont blev världen lite större med upptäckten av sjövägarna och nya världsdelar. Nya idéer kunde spridas med tryckta ord. Samtidig förändades krigskonsten och därmed även försvarsbehoven. 115 META 2016 Tidigmodern tid har beskrivits som en start för en ny urban struktur med framväxande kommersiell ekonomi (se exempelvis de Vries 1984, s. 254). Ur ett europeiskt perspektiv ökade de större städerna i storlek och de mindre stagnerade. I Skandinavien innebar upplösandet av Kalmarunionen att nationella urbana system växte fram. I Sverige började landets ledning föra en stadspolitik med flera stadsgrundningar, även om det kan diskuteras hur aktiva satsningarna var. Ännu fanns problem att implementera kronans vilja på lokal nivå (se diskussion i Harlitz 2010, s. 128ff ). Nya Lödöses tillkomst kan ses som ett tidigt tecken på det svenska riksrådets önskan att styra över landets ekonomi. I det skriftliga materialet syns kungamaktens ansatser till styra stadens utveckling, som önskan att bygga ut befästningarna och flyttningen av staden under 1500-talets mitt. Trots återkommande försök att kontrollera staden uppifrån tycks borgarna ha agerat relativt självständigt. Den tidigmoderna tiden har även setts som en tid av ökande betydelsen av individen och privatlivet. Här ingick ett ökat särskiljande mellan olika individer och aktiviteter. Detta kunde ge sig uttryck i ny materiell kultur, som individuella tallrikar vid måltider. Det medförde även förändringar av bostadens utseende, placering och användning, som en indelning av husen i flera olika rum med olika funktioner och tillgänglighet (se diskussion i Rosén 2004, s. 43ff ). Frågan är i vilken grad arkeologin speglar kulturella förändringar under den 150 årsperiod Nya Lödöse fanns? En följdfråga blir, i vilken grad förändrades det dagliga livet över huvudtaget under tidsperioden? Rumslig organisation av stadsgårdarna Som nämndes ovan finns stora likheter mellan de olika stadsgårdarnas fysiska struktur. Även om skillnader fanns i utformningen, val av byggnadstekniker och material, samt i kronologi och funktioner, är grundstrukturerna så lika att man nästan kan tala om en “blue print” för den rumsliga organisationen. Här kommer stadsgård 1 att användas som ett exempel, fig. 4 visar en tolkning av stadsgårdens utseende under första halvan av 1500-talet. Stadsgård 1 låg på den södra sidan av gata A, relativt nära kyrkan. Gårdens funktioner var troligen främst agrara, de som bodde där var stadsbönder. Detta var troligen en huvudnäring för flera av stadens borgare genom hela stadstiden. Exempel på detta finns även från andra tidigmoderna städer, år 1704 hade flera av borgarna i Halmstad jordbruk som sin främsta sysselsättning (Sandklef 1935). Därutöver kan betydligt fler av stadens borgare ha haft det som bisyssla. De flesta stadsgårdar hade en eller två bodar utmed gatan, med ingång direkt från gatan. Bodarna kunde lejas bort och var mer löst 116 MATTIAS ÖBRINK Figur 4. Stadsgård 1 som ett exempel på den rumsliga strukturen på en stadsgård. Rörelsemönster genom dörrar och portar är markerade med pilar. Bostadsdelen låg inte utmed gatan utan längre in på tomten. Detta mönster verkar finnas under hela stadens existens. I flera andra skandinaviska tidigmoderna städer kan en förändring ses under 1500-och 1600-talet då bodarna i stor utsträckning försvann från gatan, och handels- och hantverksaktiviteterna istället förlades på andra platser, så som längre in på gården eller på helt andra platser. Samtidigt flyttade bostadshusen ut mot gatan och fick flera rum (Augustsson 1992, s. 96ff; Rosén 2004, s. 201). Denna förändring verkar aldrig ha kommit till Nya Lödöse. Med undantag av bodarna, hade de övriga utrymmen som fanns inom stadsgården ett rörelsemönster som utgick från gårdsplanen. De flesta rum hade dörrar mot gårds- knutna till resten av stadsgården. De övriga delarna av stadsgården nåddes genom en port från gatan in till gårdsplanen. Gårdsplanen delade stadsgården i två halvor. På den ena sidan av gårdsplanen fanns boendedelen med stuga, förstuga och ett uppvärmt förråd eller en kammare. Bakom detta fanns olika förråd och andra funktioner knutna till boendet. Den andra sidan av stadsgården var “arbetsdelen”, här fanns oftast inga bostadsfunktioner utan olika funktioner knutna till gårdens sysslor, som stallar och fähus, olika verkstäder och förråd. Längst in på tomten fanns ytor för odling eller i några fall avfallsdeponering. Det finns ett exempel där en stadsgårds huvudnäringar kan ha varit uthyrning av rum, dessa fanns då i “arbetsdelen”. 117 META 2016 planen, endast i bostadsdelen verkar inre förbindelser mellan olika rum ha funnits. Även om de olika stadgårdarna hade stora likheter i grundstrukturen, användes de olika utrymmen som fanns till varierande aktiviteter och funktioner. Arkeobotaniska analyser, osteologiskt material och föremålsmaterialet visar på stora variationer i funktioner, vanor och status. Strukturerna var stabila över tid. När Nya Lödöse återbefolkades efter Nordiska sjuårskriget användes de gator och tomter som fanns sedan tidigare, även om flera tomter slogs ihop två och två till större enheter. På de nya stadsgårdarna behölls i stor utsträckning den existerande rumsliga organisationen, om än utspridd över en större yta. I de flesta fall uppfördes nya hus på precis samma plats där äldre hade stått. De olika gatorna i Nya Lödöse var helt klart utlagda enligt lagföreskrifterna. Men här upphör likheterna. Gata A var ett kommunikationsstråk som kanske fanns långt innan staden. Den var en del av ett stråk som ledde österifrån ner mot vadet över Göta älv, över till ön Marieholm. Kanske hade bönderna i byn Kviberg, cirka 1 kilometer österut, en stig till betesmarkerna på Marieholm. När staden grundades förvandlades det äldre stråket till en av huvudgatorna. Gatan hade under stadstiden ett enhetligt utseende med stenläggning, och reparerades flera gånger. Tomterna utmed gatan slutade vid gatans kant. Även efter att Nya Lödöse hade lagts ner fanns en väg ner mot vadet med samma sträckning kvar, den försvann först på 1930-talet. Den lokala gatan, gata B, lades ut när staden grundades. Den hade troligen en primär funktion som en passage till stadgårdarna utmed gatan. Mitten av gatan var markerad, och även tomtgränserna fram till gatans mitt. Intrycket var att gatan var utlagd över tomtmark. Det var tydligt vid undersökningen att gatumarken framför varje stadsgård var olika konstruerad och underhållen. Framför en del tomter var den stenlagd, framför andra endast grusad. Paralleller till detta finns även i andra städer, exempelvis Uppsala (Ehn & Gustafsson 1984, s. 80f ) och Åbo (Seppänen 2012). Nya Lödöses tänkeböcker nämner återkommande att de olika tomtägarna hade ansvaret för att Gatorna i Nya Lödöse De tre gator som vi hittills har identifierat kan delas in i huvudgator och lokalgator. Gata A, och troligen även gata C var huvudgator. Gata B var en lokalgata. Eftersom endast en mindre del av gata C undersökts lämnas den utanför den fortsatta diskussionen. Både gata A och B var orienterade i öst-västlig riktning och var ungefär 4,8 meter breda. Enligt Magnus Erikssons stadslag skulle gator vara åtta alnar breda så att man kunde både åka och rida på dem (Holmbäck & Wessén 1966, s. 88), åtta alnar är ungefär 4,8 meter. 118 MATTIAS ÖBRINK Rörelsemönster och tillgänglighet underhålla sin del av gatan, med böter för dem som inte skötte sin del. Samtidigt kunde denna typ av uppgifter även ges som straff för olika förseelser (Grauers 1923, s. 135, s. 240, s. 555). Men att underhålla gatan verkar ha haft olika mening för gata A och B. Skillnaderna mellan dem visar att gatorna troligen utformades och organiserades olika beroende på funktion och ursprung. En överraskning kom vid undersökningarna 2015. Framför en tomt (stadsgård 4) hade ett mindre (5,0 x 2,5 meter stort) hus byggts i gatan (gata B). Mest troligt var det en bod, som hörde till stadsgård 4. Boden verkar ha funnits under längre tid, och även ha byggts ut. Tankeböckerna nämner olagliga bodar. År 1587 beslutades att olagliga bodar byggda på stadens allmänning och bro skulle tas bort, annars väntade böter om 40 mark (Grauers 1923, s. 42). Sannolikt revs boden efter detta och marken blev gata. Boden i gata B var byggd på den del av gatan som hörde till stadsgården. Tomtägaren ansåg sannolikt att det var en tilllåten plats att bygga på. Det faktum att boden verkar ha stått kvar en längre tid gör att det framstår som oklart om gata B ansågs vara allmän mark. Liisa Seppänen, som studerat situationen i Åbo, menar att gatorna samtidigt som de utgjorde allmänna rum närmast var att betrakta som de enskilda tomtägarnas egendom (Seppänen 2012). Kanske ser vi samma fenomen i Nya Lödöse. För att förstå rörelsemönstren inom staden behöver vi inte bara hitta ingångar till rum och olika passager, utan även veta hur tillgängligheten såg ut. Vem fick vara i olika byggnader, på gårdsplaner och öppna ytor? Tillgänglighet är en svår fråga. En definition av vilka ytor i en stad som var enskilda, eller privata, respektive offentliga är svår att göra, vilket ofelbart leder in på en diskussion kring dessa begrepp. Med största säkerhet fanns ytor som var tillgängliga för de flesta, och andra som var ytterst avskilda. De flesta rum och ytor i staden befann sig troligen någonstans på skalan däremellan. Privata bostäder och utrymmen kunde vara öppna för en större allmänhet, exempelvis genom olika representativa funktioner eller som en krog i någons hem. En enskild gränd eller brygga kunde vara öppen för en utvald grupp av människor (fig. 5). Det är troligen mer givande att studera de olika handlingar och aktiviteter som kunde förekomma på olika ytor. Gator, torg och stadsgårdar kunde fylla flera olika tillfälliga eller återkommande funktioner (se diskussion i Bengtsson Rylander 2013, s. 86ff ). Rörelsemönster och tillgänglighet är på sätt och vis svåra att diskutera i Nya Lödöse eftersom de skriftliga källorna inte ger särskilt mycket information. Ett sätt är att undersöka hur olika grader av tillgänglighet markeras rent fysiskt. Här ger 119 META 2016 Figur 5. Utsnitt av Giambattista Nollis karta över Rom från 1748. Kartan är ett bra exempel på att offentliga utrymmen kan vara mer än gator och öppna ytor. Offentliga ytor är markerade med vitt, byggnader med svart. Hus, kyrkor och gårdsmiljöer som är offentliga är utan fyllning (Public domain, via Wikimedia Commons). offentlig persons gård mer tillgänglig än den vanlige borgarens. I tänkeböckerna finns flera exempel på hur människor olovligen tog sig in i andras hus och genade över stadsgårdar (Grauers 1923). Den tredje typen utgörs av avskilda ytor. Vretarna är bra exempel på ytor med låg tillgänglighet och i princip inga rörelser. De hade troligen ingen åtkomst från gatan, och verkar även ha varit avskilda från stadsgårdarna med stängsel. Även om avfall inte slängdes här regelbundet hittar vi mängder med föremål och ben. Flera av de arkeobotaniska analyserna innehåller avföring. Föremålen och benen i vretarna uppvisar lite fragmentering och erosion, vilket visar att de lämnades orörda. Det som hamnade här blev osynligt. Frågan är vilka föremål som slängdes här istället för det arkeologiska materialet en hel del ledtrådar. Stadens olika ytor kan grovt delas in i tre typer med olika rörelsemönster (fig. 6). Den första typen utgörs av gator, kyrkan, kyrkogården och gemensamma ytor. Troligen hade dessa stor tillgänglighet och användes mycket av stadens invånare och personer utifrån. Lokalgatan, gata B, hade troligen något mindre tillgänglighet och rörelse än huvudgatorna. Den andra typen utgörs av stadsgårdarna med olika byggnader. Dessa var troligen mer avskilda än den första typen, och hade ett annat sorts rörelsemönster där endast vissa hade tillträde. Troligen fanns en variation i tillgänglighet inom stadsgården där gårdsplanen eller vissa funktioner, som en verkstad, var mer öppen för besökare än övriga byggnader. Samtidigt var kanske en 120 MATTIAS ÖBRINK Figur 6. Den undersökta ytan i Nya Lödöse med de olika typerna av ytor markerade.Typ 1 med ljusgrå, typ 2 med mörkare grå och typ 3 med svart. Skala 1:1 500. på de vanliga avfallshögarna? Hamnade vissa saker i vreten slumpvis eller fanns strategier för var vilka typer av avfalls skulle slängas? Om så är fallet, användes de mest avskilda platserna för orent eller generande avfall? gavs till staden. De som flyttade till staden fick tjugo års skattefrihet och tillåtelse att fritt hämta byggnadsvirke i de kringliggande ekskogarna (Järpe 1986). Vilka ambitioner man hade med staden är självklart svårt att veta. Dessutom kan de ha förändrats över tid. Kanske var det en blomstrande hanseatisk stad med höga tegelhus man såg framför sig. Även om kungamakten låg bakom själva grundandet och hade en egen agenda var det olika individer och grupperingar av människor som byggde och använde staden. De formade sin del av miljön efter de normer och regler som fanns, men även efter sina egna förväntningar, resurser och behov. Det verkar ha funnits en viss tvekan inför att satsa på den nya staden. De flesta tomter låg mer eller mindre obebyggda de första Struktur som en reflektion av ambitioner och verklighet Vid ett möte i Kalmar den 17 augusti 1473 undertecknades grundningsläggningsbrevet för staden. Hans, Biskop i Skara, herr Ture Jönsson, Västergötlands lagman och herrarna Tord Bonde, riddare och Karl Bengtsson utsågs att övervaka utstakningen av den nya staden. Stadens grundande följde troligen en väl genomtänkt plan, med tomter, gator, vallgrav och kyrka. Ägor tillhörande omgivande landsbyar 121 META 2016 Figur 7. Delar av vallgraven (i bakgrunden) och en palissad (rad av smala pålar i förgrunden) vid undersökningen 2015. De grövre pålarna är grundläggningen till en byggnad från 1900-talets början. Palissaden har daterats dendrokronologiskt till år 1529, efter att Gustav Vasa påpekade behovet av att befästa staden. Foto: Markus Andersson/Staden Nya Lödöse. åren. De användes främst för djurfållor (möjligen djur för export), endast några få, enkla hus uppfördes. Inte förrän efter 5-10 år började stadsgårdarna byggas upp. Även då var de flesta hus som byggdes enkla, utan stengrunder, med syllstockar och golv direkt på marken. Först i de senare faserna verkar stengrunder ha använts mer regelmässigt. I de skriftliga källorna framträder tydliga problem med stadens försvar. Staden hade inget egentligt försvar, närmaste fästningar var Gullberg cirka 2 kilometer åt väster och Älvsborg ytterligare västerut. De delar av vallgraven som hittills undersökts visar en närmast symbolisk anläggning (fig. 7). Åtskil- liga brev från kungamakten visar frustrationen över bristerna i Nya Lödöses befästningar. Flera andra motsättningar mellan centralmakten och lokalsamhället skymtar fram i källorna, som missnöjet med användandet av utländska mynt. Gitte Hansen har i sina studier av Bergen sett stadens framväxt som ett samspel mellan olika aktörer, så som kungamakten och inflyttade borgare, som investerade i staden. Det tog lång tid innan tomterna var bebyggda och staden blev ett levande samhälle (Hansen 2003, s. 353f ). Även i Nya Lödöse fanns ett samspel av initiativ uppifrån och nedifrån (bottom-up och top-down perspektiv). Inledningsvis gjordes 122 MATTIAS ÖBRINK stora investeringar från de som planerade staden, men viljan hos de inflyttade stadsborna var mer varierande, och inledningsvis något avvaktande. Frågan är hur lång tid det tog innan en fungerande stad hade vuxit fram. Det var troligen viktigt att hålla rent på sin egen stadsgård, väldigt lite avfall återfinns inne på de bebyggda tomterna. Samma omsorg verkar däremot inte ha funnits om de gemensamma ytorna. Tänkeböckerna nämner ständiga problem med avfall som slängs på gator, obebyggda tomter eller i Säveån. 1591 bestämdes det att ”dynga” skulle fraktas ut ur staden och man anställde en renhållare (Grauers 1923:240, XVII). De invånare som befolkade och använde staden var olika individer och tillhörde olika grupper, därför finns självklart variationer mellan olika gårdar och förändringstendenser över tid. Men sammantaget framträder en Nya Lödösekultur, som innehöll gemensamma idéer om hur staden skulle utformas. Sannolikt var den en blandning av influenser från andra samtida platser, innovation och gamla traditioner. Planering som en reflektion av kulturella normer Som nämnts ovan fanns tydliga lagar och regler för hur staden skulle byggas och organiseras. Stadslagen och olika påbud reglerade därför mycket av stadens utseende. Ett återkommande exempel är brandsäkerhet och bristen på ordentliga skorstenar. År 1601 beslutades att skorstenar skulle vara minst 3 aln (1,8 meter) höga (Grauers 1923:474). Men, lagar och regler tolkades på olika sätt. Ibland är det även svårt att veta vad som faktiskt var reglerat, och vad som var uttryck för gemensamma uppfattningar av hur staden skulle organiseras. Enligt den gemensamma normen var det uppenbarligen viktigare hur huvudgatan, gata A, såg ut och underhölls, än lokalgatan gata B. Det tycks även ha funnits starka normer för hur byggnader och öppna ytor skulle utformas och anläggas. Husen hade liknande grundstruktur, och de olika rummen var ofta utformade på samma sätt. En viss regelbundenhet återkommer; eldstäderna hade likartad placering och i stugan fanns alltid ett trägolv. Bostäderna på angränsande stadsgårdar låg parvis intill varandra med en vret emellan. Att bryta mönstret Den urbana kulturen hade troligen tydliga regler och normer, trots detta fanns det de som medvetet, eller omedvetet bröt mot dessa. Tänkeböckerna behandlar i stor utsträckning de individer som inte följde de gemensamma normerna. Det kan finnas många skäl till att man bröt mot normerna. Olika personer eller grupper kunde ha skilda kulturella normer, eller en annan uppfattning om hur dessa skulle tolkas. Det kunde bero på att de tillhörde en annan social grupp 123 META 2016 än flertalet borgare. De som bröt mot olika regler och normer kunde även ha uppfattningen att de hade rätten på sin sida, samtidigt som det säkert fanns de som chansade och ”tog en rövare” eller utmanade gällande normer. Detta var sannolikt personer som hade lågt förtroende för makthavarna, oavsett om makten utövades av kungen, kyrkan, stadens råd eller var en allmän uppfattning. I det exempel på olagliga bodar som nämndes ovan vägrade Severin Svart, som hade uppfört boden, att följa rådets beslut om att ta bort den, utan vädjade istället till kungen att få rätt (Grauers 1923, s. 42). I det arkeologiska materialet från Nya Lödöse finns ett spännande exempel på att bryta mot normerna. Några decennier efter att staden grundades slogs två tomter ihop till en, stadsgård 2 och 4 blev en större enhet. När den nya stadsgården byggdes gjordes det på sätt som bröt mot de gemensamma normerna. Vretarna byggdes över, och dessutom byggdes det mindre hus på gata B som nämnts ovan. Intressant nog finns flera saker på denna stadsgård som skiljer den från grannarna. Till skillnad från granngårdarna fanns inga utrymmen för djur. Man hade andra strategier för avfallshantering; istället för att forsla bort det användes en stor yta inne på stadsgården för avfallsdeponering. Bland de kasserade föremålen fanns en betydligt rikare sammansättning av olika föremål, som importerade kärl och glas. Dessutom var mäng- den föremål betydligt större än på granngårdarna. Det är lite osäkert hur detta ska tolkas, men det antyder att stadsgårdens invånare ägnade sig åt andra aktiviteter än de mer agrart inriktade grannarna. Frågan är om detta även betyder att de hade andra kulturella normer? Tillhörde de en annan social grupp än grannarna? Förändringar över tid Stadens grundstruktur var påfallande stabil genom hela dess existens, en sammanslagning av tomter till större enheter kan anas under 1500-talets andra halva. De arkeologiskt spåren av rumslig organisation, rörelsemönster och tillgänglighet förändras lite. Här kan tilläggas att inga mer representativa ytor eller byggnader undersökts. Möjligen finns fler förändringar av torget eller rådhuset. Olika maktrelationer och förändringar av dem är svårare att spåra arkeologiskt. Exemplet med boden i gatan är en av de maktkamper som kan beläggas arkeologiskt. Svårigheterna med att använda det skriftliga materialet är att det främst täcker stadens yngsta tid. Även kulturella förändringar är svåra att urskilja. Vissa mönster kan ses, andelen fönsterglas ökade framförallt från 1570-tal, möjligen även antalet skorstenar. De nya typer av kärl i glas och keramik som kom återspeglar tendenser i andra städer under samma tid. Massproducerade passglas kan visa en föränd- 124 MATTIAS ÖBRINK gör det lite extra spännande är de detaljer som avviker från mönstret och ger glimtar av möjliga motsättningar mellan olika intressen, grupperingar och uppfattningar om hur staden skulle se ut. Även kommande år ska undersökningar göras av staden och förhoppningsvis kommer dessa frågor att kunna belysas ytterligare. rad dryckeskultur. En ökad mängd bordskärl av keramik som visar förändringar i matkulturen och dess sociala signaler. Specifikt för Nya Lödöse kan ökade kontakter främst med Västeuropa ses. Samtidigt verkar dessa ha skett inom de rumsliga ramar som redan fanns. Staden var på sätt och vis bunden till de strukturer som skapades när den grundades. Avslutning Mattias Öbrink, arkeolog vid Statens Historiska Museer, Kvarnbygatan 12, 431 34 Mölndal E-post: mattias.obrink@shmm.se Det arkeologiska materialet från Nya Lödöse öppnar för flera möjligheter att studera den rumsliga organisationen av staden. Det som 125 META 2016 References • Augustsson, J-E. 1992. Husbyggande i Halmstad under perioden 1300–1750. I: Augustsson, J-E. (red.). Medeltida husbyggande. Symposium i Lund november 1989. Lund Studies in Medieval Archaeology 9. Almqvist & Wiksell International. Stockholm. • Bengtsson Rylander, L. 2013. Rum för möten. Offentliga rum i tidigmoderna städer. Arkeologiska och historiska ingångar. Mastersarbete i arkeologi. Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet. Göteborg. • Bourdieu, P. 1977. Outline of a Theory of Practice. Cambridge University Press. Cambridge. • Christophersen, A. 2001. Bóndi, bjærmaðr, burghere. Om folk, hus, og fremveksten av urban identitet i norske byer ca 1000–1700. I: Andrén, A., Ersgård, L. & Wienberg, J. (red.). Från stad till land. En medeltidsarkeologisk resa tillägnad Hans Andersson. Lund Studies in Medieval Archaeology 29. Stockholm. • Ehn, O. & Gustafsson, J. H. (red.) 1984. Kransen. Ett medeltida kvarter i Uppsala. Upplands Fornminnesförbund och Hembygdsförbund. Uppsala. • Giddens, A. 1984. The Constitution of Society. Outline of the Theory of structuration. University of California Press. Berkeley and Los Angeles. • Grauers, S. (red.) 1923. Nya Lödöse tänkeböcker 1586–1621. Skrifter utgivna till Göteborgs stads trehundraårsjubileum. Göteborgs jubileumspublikationer VI. Göteborg. • Hansen, G. 2003. Bergen C 800–C 1170. The emergence of a town. Department of Archaeology, University of Bergen. Bergen. • Harlitz, E. 2010. Urbana system och riksbildning i Skandinavien. En studie av Lödöses uppgång och fall ca 1050-1646. Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet. Göteborg. • Holmbäck, Å. & Wessén, E. 1966. Magnus Erikssons stadslag i nusvensk tolkning. Serien 1. Rättshistoriskt bibliotek, sjunde bandet. Skrifter utgivna av institutet för rättshistorisk forskning. Lund. • Järpe, A. 1986. Nya Lödöse. Medeltidsstaden 60. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Stockholm. • Larsson, S. 2006. Gestaltningen av några skånska städer. I: Larsson, S. (red.). Centraliteter. Människor, strategier och landskap. Riksantikvarieämbetets förlag. Stockholm. S. 167-292. • Rosén, C. 2004. Stadsbor och bönder. Materiell kultur och social status i Halland från medeltid till 1700-tal. Riksantikvarieämbetet arkeologiska undersökningar skrifter 53. Stockholm. • Sandklef, A. 1935. Halmstads borgerskap år 1704. Gamla Halmstad Årsbok 1935. • Seppänen, L. 2012. Lost but found underground. Construction, development and maintenance of medieval streets and squares of Turku (Finland). I: Proceedings of the 16th International Conference on Cultural Heritage and New Technologies.Vienna, Austria 2011. Museen der Stadt Wien. Wien. • De Vries, J. 1984. European Urbanization 1500-1800. Methuen & Co. London. 126 Streets, seals or seeds as early manifestations of urban life in Turku, Finland Liisa Seppänen In the 2000s, the studies concerning the early phases of urbanization in Finland have re-actualized after many decades. The studies have focused on Turku, which is the oldest town of the present-day Finland and has been a target for many excavations. The focus of this paper is in the beginnings of the urbanization of Turku with the questions when and why the town was founded. The questions are old and discussed in many studies since the early 20th century. In this article, these questions are reflected on the basis recent archaeological findings and the circumstantial evidence from historical sources. I am presenting my interpretation about the course of events, which led to the establishment of Turku. The town was not founded on a virgin land, but it was preceded by human activities like farming and possibly gatherings of religious or commercial nature. The political circumstances activated the planning of the town in the late 13th century, which were realized in the turn of the 13th and 14th century. It seems, that the urbanization process took several decades and probably it was not until the mid 14th century when Turku met all the benchmarks set for the medieval town. Tracing the earliest evidence red to a more appropriate place. The document is dated in Perugia on the 29th of January in 1229, but it does not, however, reveal the location of the bishop’s seat at that moment or contain any information on the favourable destination where it should be transferred (REA 1). At the first phase, the bishop’s seat of Finland situated in Nousiainen from where it was first transferred to Koroinen and thereafter to Turku (fig. 2). In the 20th century, The origins of Turku (fig. 1) have fascinated Finnish historians and archaeologists for more than a century. In a key role in this discussion has been a document, which has been connected with the foundation of Turku. In this document Pope Gregorius IX suggests to the bishop of Linköping, the abbot of Cistercians in Gotland and the vicar of Visby that the bishop’s seat of Finland has to be transfer- 127 META 2016 Figure 1. In the Middle-Ages, the southwest part of the present-day Finland belonged to Sweden.The map presents the location of the oldest town of Finland,Turku, and the site of the first bishop’s seat in Nousiainen. The distance between Nousiainen and Turku is c. 20 km. In the Middle-Ages, only six towns were established in the area of Finland. Today the easternmost town, Vyborg, belongs to Russia. Figure 2.The map presents the locations of the following sites mentioned in the text: 1) Turku 2) Bishop’s seat in Koroinen 3) Bishop’s seat in Nousiainen 4) Turku Castle 5) Bishop’s Castle in Kuusisto 6) Hillfort in Vanhalinna 7) Naantali 128 LIISA SEPPÄNEN Figure 3. Map presenting the most important archaeological excavations and observations revealed information about the foundation and early development of the medieval town of Turku by now. there were two different opinions about the course of events. According to the other interpretation, the pope’s letter would have catalyzed the transfer of the bishop’s seat from Nousiainen to Koroinen to the riverside of Aura River in the turn of the 1220s and 1230s. The bishop’s seat would have remained in Koroinen until the end of the 13th century, when it would have been retransfer- red only c 1.6 km downstream the Aura River in the area where the town of Turku would have been established at the same time. This theory was first presented by “the father of Finnish history” Henrik Gabriel Porthan (1859, p. 58–65) in the late 18th century, but was abandoned in the early 20th century when historian J.W.Ruuth (1909, p. 1–5) suggested another idea. According 129 META 2016 to this idea, the bishop’s seat would have situated in Koroinen already at the beginning of the 13th century and consequently, the pope’s request in 1229 would have catalyzed the transfer to Turku at this phase. This idea had its roots in the atmosphere of National Romanticism, and gained strong support among the contemporary historians leading to the result that the year 1229 was pronounced as an official birthday for the town of Turku. (E.g. Dahlström 1930, p. 159; 1937, p. 171; Rinne 1941, p. 80–81; 1948, p. 44; 1952, p. 179–180). However, the earlier view presented by H.G. Porthan gained strong support already from the 1940s onwards and by the 21st century it reached unanimous acceptance of all scholars acquainted with the question. (E.g. Cardberg 1971, p. 149–152; Gallén 1978, p. 314; Hiekkanen 2002; 2003a; Oja 1944, p. 373–374; Pirinen 1956, p. 76–77). Despite the academic discussion about the matter, the general and public standpoint was still fixed with the idea that Turku was founded in 1229. In 2004, Turku commemorated the founding date of Turku with many festivities. A group of archaeologists wanted to contribute to the 775th anniversary of the town and gave a present including a variety of articles about the archaeological research of the town. (Seppänen 2003.) Among the articles was the article written by Markus Hiekkanen (2003a), which was concerned with the question of the founding date of Turku and aroused the interest related to this topic. The book catalyzed an idea among the policy-makers of Turku that it is time to get some certainty to this matter and resolve the real foundation time of the town. As the result, the town decided to finance a research project in 2005–2007. According to the general assumption, the oldest nucleus of the town located near the cathedral, and consequently, three small excavation areas were opened in the vicinity of the cathedral with the total area of 126 m2. (fig. 3, 1a–1c) The aim of the excavations was to find out answers to the following questions: When were the surroundings of the cathedral inhabited? When was the oldest street of the town (Church Street) leading from Cathedral to Main Square constructed? Is the square in the vicinity of the Cathedral the oldest square of the town and when was it made? Although the excavated areas were small in size the results were interesting. Probably, the most interesting discovery was that the surroundings of the cathedral were cultivated until the end of the 13th century (fig. 4). The first buildings of the area were dated to the turn of the 13th and 14th century at the earliest, which supported the later founding date of the town. Furthermore, the first phase of Church Street could be dated to the beginning of the 14th century. (fig. 5) The earliest phase of the excavated square next to the ca- 130 LIISA SEPPÄNEN Figure 4. Ploughing marks near Turku Cathedral. Photo: Päivi Repo. Figure 5.The first phase of Church Street is dated to the early 14th century. Probably, the street was unpaved until the end of the 14th or early 15th century when it was paved with logs. Photo: Päivi Repo. 131 META 2016 this precinct at the end of the 13th century. On the other hand, in 2010 and 2015, further evidence for the cultivation activities was found in excavations carried out near the river and the Old Market Square. (fig. 3, 5; Pihlman et al. 2011; Saloranta 20151). Consequently, on the basis of the archaeological material, we can separate an area, which was cultivated until the beginning of the 14th century and an area with traces of habitation and religious activities in the end of the 13th and at the beginning of the 14th century. (fig. 6.) It is possible, however, that the cultivated area has been much larger, but the evidence of cultivation has not been detected in earlier excavations. thedral was dated to the mid of the 15th century and thus it turned out to be younger than the Old Market Square next to the medieval town hall. Consequently, there were no traces of the town in the vicinity of the cathedral before the beginning of the 14th century. (Ainasoja et al. 2008; Pihlman 2007; 2010; Seppänen 2011, p. 477). However, the excavations carried out at the end of the 1980s in the area of the medieval town hall (fig. 3, 6) revealed few remains of wooden constructions and ceramics from the end of the 13th century. (Pihlman 1995, p. 62, p. 78, p. 276–278, p. 300, p. 307, p. 310; 2003, p. 202). In the 1990s, in the excavations carried out in the Aboa Vetus -museum area more evidence from the end of the 13th and early 14th century was unearthed. (fig. 3, 9) The material includes figs, ceramics from the southern shores of the Baltic Sea and glass vessels, which originate from the Mediterranean region and South Germany or further south. In 2009–2010, a small excavation area of only 4 m2 was excavated in the museum area with the utmost specificity, and the layers revealed four pieces of window glass, which were dated to the 1290s or to the very beginning of the 1300s. One of the fragments contained some remains of poorly preserved painting. (Bläuer & Lempiäinen–Avci 2011, p. 34; Haggrén 2011; Pihlman 2011). The finds of this kind refer to the existence of some sort of a religious building in The emergence of Turku The obscurity and scarcity of the earliest historical sources have left much space for speculations concerning the establishment of Turku. The first mentions referring to the Turku cathedral dedicated to St. Mary (vt cathedralis ecclesia beate Marie Aboensis) are dated to the 1290s. (FMU p. 135, 16; Pihlman & Kostet 1986, p. 19; REA p. 13, 16, 18). In these documents, we can detect reference to Turku (Aboa in Latin) but did it really mean that the existence of the town? (Virrankoski 2001, p. 64–65). Abo is mentioned for the first time in a copy relating to a land donation. The copy is provided with the date 1234, but the original do- 132 LIISA SEPPÄNEN Figure 6.Traces of cultivation from the late 13th century have been discovered near the cathedral and the medieval market square.The earliest remains of constructions and artefacts have been found in the area of the medieval town hall and the present-day Aboa Vetus -museum. cument does not, however, reveal the name of the town. Consequently, it is possible that the year as well as the name of the town were added when the copy was made. (Pihlman & Kostet 1986, p. 18; REA p. 10). The bishop of Turku and Cathedral Chapter are mentioned for the first time in the letter sent by Pope Alexander IV in 1259. Also this document is a copy made at the end of the 15th century. (Pihlman & Kostet 1986, p. 18; REA p. 13). Until the end of the 1260s the bishops of Finland were provided with the epithet “Finlandenses”, after which it was replaced permanently by “aboensis”. (fig. 7) Possibly the name “abo” with its different derivatives was introduced along with a new church and cathedral chapter, which were located and operated still in Koroinen. Consequently, the name “abo” cannot be connected 133 META 2016 via already during the Viking Age. (Gardberg 1971, p. 139). Consequently, the word “Turku” as a modification from torgu could have been adopted from our western neighbours as well. When we try to understand the early process of urbanism, we need to find out how and why the towns were established, how they formed and what were the reasons behind the development. One of the key issues in the North European discussion of urbanisim has been whether the medieval town was founded on a virginal place without preceding activities or whether it was a topographical and functional successor of the older rural centre in that area. (E.g. Clarke & Simms 1985, p. 676–687). This kind of discussion has also been active in Finland among the researchers interested in the early phases of Turku. At the end of the 1960s, historian C. J. Gardberg published his ideas based on the continuum theory in which he suggested that the German merchants established a trading post in the vicinity of the cathedral already in the mid of the 13th century. This would have formed a nucleus for the town of Turku established at the end of the 13th century. Gardberg based his ideas on previous interpretations, historical sources and on the earliest map of Turku from the early 17th century. The most concrete evidence, however, he got from archaeology. His idea was thoroughly scrutinized in the early 2000s by Figure 7.The epithet abonensis appeares on the seal of Bishop Catillus from 1270. Photo: Gardberg 1971, p. 155. with the emergence of the town of Turku. There is a document from 1308, which supports this idea. According to the document, the cathedral has been transferred to its “present place” in 1300 by bishop Magnus. (FMU 257). The time of the transfer matches well with the latest archaeological evidence of the early urban phases of Turku. Consequently, the introduction of the name Abo alone does not witness for the existence of the town of Turku (Sw. Åbo) in the same sense we understand the medieval town with urban activities. The Finnish name for the town, Turku, has been interpreted as a proof for the significance of trade and especially for eastern contacts, because in Old Russian a word ”torgu” was used as a denotation for a marketplace. The word originates from Central Asia and it was adopted in Scandina- 134 LIISA SEPPÄNEN Markus Hiekkanen, who shot down the evidence for this interpretation one by one. First evidence presented by Gardberg was the remains of a large wooden building in the vicinity of the cathedral, which were unearthed already in the early 1950s. (fig. 3, no 3). Niilo Valonen, who was responsible for the excavations, estimated that the remains could originate from the late 13th or early 14th century. Gardberg did not try to re-date the remains, but presented a hypothesis that they might belong to preurban German settlement. In the 1990s, the remains were dated with the help of dendrochronology and the analysis revealed that the logs were felled between the 1290s and 1320s. The second evidence was the hoard of coins, which was found in the same area in 1851. In 1900, the coins were dated between 1250 and 1275, but they were reanalyzed in 1979 by numismatist Pekka Sarvas, who claimed the coins to be from the mid 14th century. The third evidence is the most disputable one. According to Gardberg, the cathedral of Turku would have had a wooden predecessor based on stone foundations. He suggested that the first cathedral made of wood would have been built in the mid 13th century. Unfortunately, the remains of the stone construction found in the excavations in the early 20th century cannot be dated or re-evaluated. (Gardberg 1969, p. 35-36; 1971, p. 171-174, p. 204, p. 218; Hiekkanen 2002, p. 160–162; 2003a, p. 43–44). Hiekkanen did not only confine himself to review the ideas of Gardberg but presented a hypothesis that the town of Turku was founded on a virgin uninhabited land in the 1280s and 1290s. The initiators behind the plan would have been the King, the Catholic Church and the Dominican Order, to whom the founding of the town in the eastern part of Sweden would have been imperative and advantageous at that moment. The presentation of circumstantial evidence is logical: the King needed a town to consolidate his power in this district. The Dominicans needed the town in order to be able to operate in the country. Furthermore, an urban environment provided better operational preconditions also to the Church with the bishop’s seat and the Chapter, founded probably in 1276. (Hiekkanen 2003a, p. 46– 49). However, we do not have any archaeological or historical evidence to support this hypothesis and consequently, the role of each party in this event remains unsolved. As stated above, the excavations in the town area in 2005–2006 exposed some evidence related to this matter. The cultivation marks from the earliest layer revealed that the town was not founded on a virgin land, but was preceded by rural activities until the turn of the 13th and 14th century. The question, however, is how to distinguish an urbanlike settlement from a rural settlement when we have only a handful of finds and poorly preserved woo- 135 META 2016 to define the early medieval town unambiguously, and it is even more difficult when we have limited information about the factors which are to be included among the criterion. In the following, I am presenting a collection of requisites and reflecting when Turku meets these criteria. First we can estimate the status of the place. Generally, a town forms a religious, cultural and commercial centre for a larger area. Already at the end of the Iron Age, the valley of the Aura River formed the most densely populated area of the present-day Finland. Interpretations about the late Iron Age society and inhabitation of the area have mainly been made on the basis of the burials and graveyards, because the evidence of the settlements of this time is scant and poorly preserved. The Aura river valley formed a central¬place in every meaning of a word: it was a centre for trade and economy, culture and communication. (E.g. Kivikoski 1971, p. 81–102). Koroinen formed a religious centre of Finland in the mid 13th century with its bishopric and Dominican convent, but it cannot be designated as a town. The distance from Koroinen to Turku Cathedral is only 1.6 km. However, there is no evidence of the concentration of the activities mentioned above in the area of medieval Turku before the transfer of the cathedral, which probably took place in 1300 (fig. 8). Consequently, Turku does not meet this criterion before the turn of the Figure 8.Today Koroinen is an uninhabited cape by the Aura River with only a cross reminding of the location of the Bishop’s seat in the 13th century. Photo: Satu MikkonenHirvonen, National Board of Antiquities. den remains from a few excavations to help us to solve this conundrum. Urban features and Turku Towns have several distinctive features, which separate them from central places, trade centres and villages. The characteristics and criteria for the town have been scrutinized and discussed in many studies in urban archaeology. (E.g. Andersson 1990, p. 26–27). The whole topic seemed so self-evident, than when I started working on the material and constructions from Turku excavations in the early 2000, I was even advised not to ponder on the old, well covered topic on the criterion of a town. However, the criteria for a town vary depending on time and place in question. It is not easy 136 LIISA SEPPÄNEN century. One of the most significant factors, which affected the choosing of the place, was the geographical location of this area, which offered favourable circumstances for agriculture, fishing, traffic and trade. Locating on the coastline, the area formed a geographical border zone, the gate through which the contacts and innovations as well as goods were transferred between West and East. This location made this place strategically very important. The place was sheltered by an extensive archipelago, which also offered resources for the people living onshore. This area was also a border zone in mental, social and cultural context with a strong local symbolic meaning. (Pihlman S. 2003, p. 27–38). Generally, the town covers a relatively wide inhabited area, which differs notably from its surroundings e.g. with its land-use and legal status. According to archaeological evidence, the surroundings of the cathedral in Turku were cultivated until the turn of the 13th and 14th century. Accordingly, the area of Turku did not differ from the surrounding countryside. It has been presented, that judicially the towns with an idea of urbanity did not appear to Eastern Europe before the Germans settled down the area. (Gläser 2007, p. 43). It is unknown, when the first Germans settled down at the shores of Aura River, but according to archaeological material described above this could have happened in the latter Figure 9.The oldest seal of the town of Turku from 1309. Photo: Gardberg 1971, 221. part of the 13th century. The medieval town privileges of Turku are not preserved, but the first mention of Turku with an epithet civitas, which has been interpreted as a characterization for the town, comes from 1309. Furthermore, the document carries a seal with a text sigillum Borgensium in Abo, which refers to urban citizens at the beginning of the 14th century. (fig. 9., Pihlman & Kostet 1986, p. 19). The town is comprised of private and public buildings forming dense inhabitation. The oldest building remains of Turku are poorly preserved and often only partially exposed and do not reveal whether the house was used for private or public purposes. The oldest remains of the late 13th century might belong to houses as well as outbuildings or other constructions. The excavated areas, which have revealed layers and building remains from the early 14th century, are not very large and thus it is difficult to evaluate the density of the earliest inhabitation (fig. 6). 137 META 2016 In the first decade of the 14th century, at least one large building was erected in the vicinity of the cathedral. The size of the building was c. 100 m2 and it comprised at least two rooms. It is possible, that the building – or at least a part of it – could have been some sort of an assembly room or a storehouse. However, the size of the building does not necessarily refer to public use. Since all other buildings from the early 14th century are only partially excavated or preserved, we do not actually know the size of these early houses or the number of functions they sustained. (Seppänen 2012, p. 816–817). The town hall offered a central forum for public functions including decision-making and meetings, jurisdiction, public communication and control of public property. The construction date of the first town hall of Turku is still unsure, but the ceramic finds indicate that the first phase of the building can be dated to the early 14th century. The second construction phase of the town hall is dated to 1350–1430. (Uotila 2003a, p. 124-125). The medieval town is characterized also by an organized administration with a town council and a mayor. The first reference to the town council and the mayor of Turku comes from 1324. (Pihlman & Kostet 1986, p. 19, p. 53; REA p. 36, p. 449, p. 607). Consequently, Turku meets the criteria of dense habitation with private and public buildings and organized administration at the beginning of the 14th century at the earliest. The town is normally characterized also with many institutions. The archaeological evidence of the schools, hospitals and guildhalls of Turku is very limited. The first reference to the school comes from 1355 (”antiquus scholastiqus Aboensis”). Gardberg (1971, p. 251) has presented that the Cathedral school of Turku could have been established already in 1276 together with the chapter. However, the idea of organized education in Turku is not supported by the evidence we have from Turku area from that time. We also need to take into consideration, that the organisation of the diocese of Turku was still transforming at the end of the 13th century. The Dominican convent probably housed a school too, but there is no evidence of educational activities in the convent of St. Olav in Turku before 1418. (Hiekkanen 2003b, p. 92). The archaeological evidence of the first hospitals is still waiting for future excavations in Turku. The leprosorium of St. George hospital is mentioned for the first time in connection with a donation in 1355. (REA p. 160). The site of the hospital is known, but no archaeological excavations have been conducted in the area. It is quite likely, that the establishment of the hospital could have happened in the mid of the 14th century. In this case, it would match well with the discovery, which proves that the establishment of leprosoriums generally preceded the significant growth of the town 138 LIISA SEPPÄNEN and the phase of intensive construction activities signifying the growth and prosperity of the town. (Rawcliffe 2005, p. 252). According to the documents, the number of hospitals increased in Turku in the late 14th and 15th century. The first mention of the hospital in the vicinity of the Dominican convent comes from 1396, but it is quite possible that the hospital was already established when the convent was founded in Turku. However, the date of this event is still unknown. (Kuujo 1981, p. 60–61, p. 188; Pihlman & Kostet 1986, p. 39–41; Ruuth 1909, p. 56–57). Medieval institutions included guilds, which were not only urban phenomenon but can be found in rural surroundings too. According to historical sources, there were six guilds in Turku in the Middle-Ages. The first mention of the guild of St. Nicolaus comes from 1355, and there is no archaeological evidence for guilds from any earlier date. (Gardberg 1971, p. 294–295; Kuujo 1981, p. 194). Consequently, tracing for institutions like schools, guilds and schools in the town area of Turku gives us no results before the mid of the 14th century. Furthermore, the town is characterized by several streets, plots and quarters. The first evidence of the formation of plots in Turku is from the early 14th century. The oldest street of Turku, Church Street, leading from the cathedral to the Old Market Square has been dated to the early 14th century. The other medieval streets exposed in Church and Convent quarters are still waiting for more exact dating. In the Mätäjärvi quarter, the oldest streets have been dated to the 1360s and 1370s coinciding the time when this area was inhabited. According to the archaeological material and the spread of inhabitation, it is very likely that the four quarters of the medieval Turku were established in the mid 14th century after the enactment of the Swedish town law. (Seppänen, 2009; 2012, p. 888, p. 908, p. 912). One of the differences between the town and other sites is made by people. Typically, the town is inhabited by people with differentiated occupations and social status, with urban identity and way of life. Although the archaeological finds from the Aboa Vetus -excavations indicate the presence of people with wealth and quite high status, there is no evidence of other occupations but farming from the 13th century Turku. The first evidence of different occupations comes from the first part of the 14th century, but the differences in material and occupational traces are more visible from the mid 14th century onwards. (Seppänen 2011, p. 482–483). As a result of this inspection, we can say that probably there was a sort of a central place in the area of present-day Aboa Vetus -museum near the Aura River in the late 13th century, but the criteria for a town were not met until the first part of the 14th century. I still have not 139 META 2016 about a real migration in the 13th century. One catalyst for the migration could have been the economic and demographical growth of the 13th century. The population had increased considerably especially in the counties around the lake Mälare in the middle of Sweden. However, the output of agriculture in this area was unable to correspond to the population growth. This decreased the standard of living, which at the same time was affected negatively by the new taxation policy of the Crown. Probably, these factors gave rise to the migration to Finland, Norland as well as to the backwoods of Svealand. Without question, the Swedish Crown benefited from the migration. Was this migration or colonization somehow organized or systematically encouraged by the state? Possibly, colonists were even supported by allotting exemptions from taxation during the very first years after immigration. However, this is a question that could not have been answered in default of reliable and undisputable evidence, but the course of events can be reasoned from the facts although they are open to various interpretations. Political events and military actions affected at least implicitly to immigration to Finland. It is very likely that it would not have been safe for the newcomers to settle down by the fishing waters in southern Finland and Häme (Tavastland), unless these areas of enjoyment would not have been under the protection and given the answer to the question, why Turku was founded in the turn of the thirteenth and fourteenth century. This is leading to another question: Why Koroinen, at the distance of only 1.6 km with the bishop’s seat and probably with the Dominican convent as well, was not considered as a suitable place for a town? Why Turku was founded? Missionaries, crusaders and colonists of the 12th century The formation and foundation of Turku is intimately related to the societal development and change that took place in southwest Finland during the Late Iron Age and in the Early Middle Ages. Unfortunately, this period provides us with very few sources. One of the most significant changes was the population growth, mainly caused by immigration from Sweden and in lesser extent also from Germany. New-arrivals brought along new ideas, which affected and changed the whole society. According to the estimations, the population of Finland would have been doubled from the 12th century to the mid13th century when the number of inhabitants would have broken the limit of 100 000 (Virrankoski 2001, p. 84). It is very likely, that southwest Finland had received arrivals from Scandinavia also during the Iron Age but researchers have talked 140 LIISA SEPPÄNEN dominion of the Swedish Crown. It is very likely that the migration was not only favoured, but at least in some extent also caused by political factors related to mutual competition between Sweden and Novgorod about the authority in Finland. This competition was closely intertwined with the missionary work of the Catholic as well as the Orthodox Church (Virrankoski 2001, p. 73, p. 84). Traditionally, the first crusade for Finland in the mid-12th century has been considered as the first clear landmark in clerical and societal changes in this area. The information about this crusade is based only on a legend about King St. Erik and Bishop Henrik (Henry) from Uppsala. This legend has recently been thoroughly studied by Tuomas Heikkilä (2005), who has pointed out that it is very typical for the format of medieval legends that the historical facts were of secondary importance when a saint legend was created to glorify his/her good deeds and miracles. It was important to give the King a role as a crusader, thus raising him among the saints. As far as Henrik is concerned, reliable documents do not mention any bishop of Uppsala having this name at this time. It is very likely that he was some sort of a missionary priest working in subordination to the bishop of Uppsala, who was sent to organize the Catholic Church in Finland, with Nousiainen in southwest Finland as his posting (See also Gardberg 1971, p. 132; Pirinen 1991, p. 41–46; Virrankoski 2001, p. 65–66). Documents reveal, however, that Erik’s son Knut, who succeeded to the throne after his father, campaigned against the non-Christians in the 1170s. Most probably, these battles took place in the Baltic sphere. (Virrankoski 2001, p. 66). It is very likely, that also the residence and hillfort of Vanhalinna in Lieto (situating c. 8 km southeast from the present-day Turku, fig. 2) was subjected to the crown of Sweden or the men of Church during his reign. (Pirinen 1991, p. 48). Considering the supremacy over the Gulf of Finland, the strongest enemy of Sweden was the principality of Novgorod with their Finnic allies. They raided Häme (Tavastland) in 1186 and 1191 with the effort to debilitate Swedish supremacy. At this time also the Danish were excited about Finland and at least in 1191 they made a military expedition to some part of southwest Finland. Probably this competition over Finland pandered the interest and motivation of Knut Eriksson. Consequently, it was during his reign when Finland – including also the eastern parts of the country – was bonded more closely to Sweden (Lind 2007, p. 40–44; Suvanto 1985, p. 33–35; Virrankoski 2001, p. 67). Pope Innocentius III supported the interests of the Swedish Crown and he took Knut Eriksson under his special patronage in 1216. In the bull (Ex tuarum) addressed to the King, the pope mentions the 141 META 2016 country his forefathers had conquered from heathens, referring most likely to Finland. (Pirinen 1991, p. 56.) As an indication of the pope’s patronage the bishopric of Finland was subordinated to the archbishop of Uppsala from the subordination of Lund, which at that time belonged to Denmark (Gardberg 1971, p. 152). settled before Bishop Thomas and the Church adopted the place as a new site for the bishopric of Finland (Koivunen 2003, p. 47, p. 74–75). Probably, the focus of activities such as trade and communication had shifted to the Aura river valley and the relocation of the bishopric became justified and topical in the 1220s since Nousiainen no longer offered a suitable place for the operations of the Church. The cape of Koroinen is surrounded by waters from three sides and was thus easily restricted from the surroundings. Possibly, the centrality of the place in the early 13th century as well as its distinguishable topography favoured the cape of Koroinen as a new place for the bishopric. Furthermore, the re-establishment of the bishopric to a new place symbolized a new era for the Church and the bishopric thus emphasizing the significance of the new Bishop (Gardberg 1971, p. 151, p. 157, p. 167). Although, the missionary work in the southwest Finland had bound the area close to Sweden, the battle for the souls of the people in Häme (Tavastland) was not over. In 1237, Pope Gregorius IX sent a bull to Sweden urging the bishops of Sweden to fight against the apostates of Häme (Tavastland), who had forsaken the Christianity incited by the enemies of Christ living nearby. Probably, the meaning of this bull was to encourage Swedish Christians to a military expedition against Novgorod, which was launched in 1240. The expedition did not forge Establishment of new bishopric and Dominican order In the 1220s, the missionary work practiced in Finland entered a new phase. The bishopric of Finland had remained without an incumbent leader since 1209 and a new era began probably in the early 1220s with the nomination of Bishop Thomas, who is the first identifiable bishop of Finland. He was probably AngloSaxon and engaged as a canon of the archbishopric of Uppsala before his assignment in Finland. Possibly, the bishopric in Nousiainen was relocated closer to the estuary of the Aura River to Räntämäki, Koroinen in 1229 on his initiative (Gardberg 1971, p. 149–152, p. 157–159). The new site situated in the confluence of the Aura and Vähäjoki Rivers, about 1.6 km upstream from the place where the Cathedral and the town of Turku were established seven decades later (fig 2). The first excavations in Koroinen were carried out in 1898–1902 and the most recent fieldwork has taken place in 1977. Material includes also finds from the Iron Age, which indicates that the site was probably 142 LIISA SEPPÄNEN beyond the Neva River, but it joined western Finland and Häme closely to Sweden. One proof for this relation and for the Swedish authority was that the Swedish troops included also men from southwestern Finland and Häme (Tavastland) (Suvanto 1985, 42; Virrankoski 2001, p. 70). It is very likely that this bull stimulated for a raid to Häme (Tavastland) even before this expedition, probably in 1237 or 1238. The raid was organized and conducted by the statesman and military commander Birger Magnusson of Bjälbo (Birger Jarl). There seems to be some sort of culmination in the Swedish migration right after the expedition, which can be interpreted as some sort of indication of the interaction between the migration to Finland and the actions of sovereignty and the Church. These expeditions to Häme related implicitly with the formation of Turku, because the Swedish troops must have arrived via the Aura River and the disembarkation probably took place in Koroinen, which would have been an intermediate stopping point providing the protection of the bishopric and supplies of men, food and other essentials (Pirinen 1991, 60– 64; Virrankoski 2001, p. 69–73). In 1249, the Dominican Order strengthened the status of Koroinen as a religious centre of Finland with the foundation of their religious house in this area. The traditional explanation for this event at this particular time has stressed the expansionary policy of the Swedish crown and the assertion of his authority into Finland as well as the support, which the supreme authority and ecclesiastical leaders of Sweden gave to Dominicans. (Krötzl 2003, p. 15, p. 19). This explanation can be accepted, but what was the course of events, which culminated in the foundation of the Convent in Koroinen? Dominican order was confirmed in 1216 and 1217 by Pope Honorius III who authorized Dominican monks to do missionary work all over the Christendom. Very soon, in the early 1220s, the Dominicans settled down in northern Europe: in 1221, they founded their convent in Köln and in 1223 the first Scandinavian convent of the order was founded in Lund. The appointment of Wilhelm of Modena as a papal legate of the Baltic region accelerated the establishment Dominican houses. During his time, convents were founded in Danzig (1227), Ribe (1228), Visby (c. 1228–1230), Lübeck (1229), Kammin (1230), Roskilde (1231/1234), Kulm (1233), Riga (1234), Sigtuna (1237), Skänninnge (1237 and Elbing (1238). The first Dominican convent in Tallinn was founded in 1229, but it survived only a few years until its destruction in 1233. This could have been favourable time for the Dominicans to establish themselves also to Finland, especially because Bishop Thomas was favourable toward Dominicans and would most likely have welco- 143 META 2016 the Convent was founded to Koroinen, where a new era began with the nomination of Swedish-born Bero as a bishop of Finland. This office had been unoccupied since the divorce of Bishop Thomas in 1245 and the bishopric of Finland had suffered from severe crisis for four years (Gardberg 1971, p. 154). It is understandable that this region without religious stability and clerical authority did not attract Dominicans before the situation was stabilized. Figure 10.Turku Castle has guarded the estuary of Aura River for more than seven centuries. Photo: Liisa Seppänen Beginning of the new era in the mid 13th century med their house in his diocese. Why did the Dominicans not establish themselves to Finland when he was in the office, but waited until 1249? (E.g. Gardberg 1971, p. 152, p. 154; Krötzl 2003, p. 18, p. 22; Salminen 2003, p. 37–38, p. 47–48). Christian Krötzl has provided this question with the following explanations: Firstly, Finland did not belong to the legateship of Wilhelm of Modena but remained outside the active sphere of operations. The main reason, however, lies in the unstable political situation of the country caused by the military expeditions and uprisings in Häme (Tavastland). The circumstances on the south side of the Baltic Sea (in the present-day northern Estonia) were not that favourable either for the re-establishment of the Dominican Convent in Tallinn, which did not happen until in 1246 (Krötzl 2003, p. 15–22). Three years later, Although Koroinen formed a religious centre of Finland in the mid 13th century with its bishopric and Dominican convent, it cannot be designated as a town. Markus Hiekkanen has pointed out that in Europe it was a common practise since the early Christian era to place the bishopric and Dominican convent in urban environment. Consequently, these two reasons together with the royal power politics would have resulted in the foundation of Turku in the end of the century. (Hiekkanen 2002, p. 165–169; 2003a, p. 46– 48). These reasons, however, were valid already by the mid-13th century, but why neither the time nor the place, were not suitable for the foundation of the town? As mentioned above, Finland entered a new era in the mid 13th century with closer ecclesiastical contacts with Sweden. Since then, three bishops of Finland, Bero 144 LIISA SEPPÄNEN Figure 11. At the end of the 13th century Turku Castle, Häme Castle and Vyborg Castle were all under consideration.The castles situated strategically on the frontier of the eastern part of Sweden. Drawing: Liisa Seppänen. crown. Especially, Birger Jarl and his son Magnus Ladulås (King Magnus Birgersson 1275–1290) were ardent supporters of the Church because they both aspired after hereditary kingship and tried to reassert the sovereignty of the King. (Virrankoski 2001, p. 82.) Under the rule of Magnus Ladulås, Sweden did two campaigns against Novgorod in the Neva River, but both attacks were fended off easily. The rivalries led to the acts of war in the early 1290s (1292 /3) when the Russians raided Häme (Tavastland) and the Swedish besieged Karelia and Ingria. During the spring in 1292, Swedish armada sailed to Finland under the rule of Torkel Knutsson. He was a marshal and a virtual ruler of Sweden during the early reign of King Birger Magnusson (1280–1321), the son of Magnus Ladulås (Virrankoski 2001, p. 82). Possibly this was the time when the Swedish were 1249–1258, Ragvald 1258–1266 and Catillus 1266–1286, were all of Swedish origin, the chancellors of the Swedish Court and nominated for their office by the Swedish King. During their time the interests of the Crown and the Church were closely connected and the Swedish must have had a strong impact and dominion in southwest Finland. (Gardberg 1971, p. 154–155). It is quite easy to understand the close relation and strong support of the Crown to the Catholic Church. In Sweden, the Church had adopted the Roman Law according to which the succession was hereditary. This was in contrast with the local tradition where the people, represented by patricians, were in the position of choosing and divorcing the King. This practise had lead to corruption, where patricians extorted privileges for their favour from the competing princes striving for the 145 META 2016 looking for a strategic location for their base and an idea for founding the town was conceived. connected and intertwined with each other. It is very likely, that the construction of Turku Castle as well as the Bishop’s castle of Kuusisto was catalysed by the plans for the establishment of the town, and they were both built simultaneously for its protection fending off the raids from the sea (Drake 1996, p. 29; Niukkanen et al. 2014, p. 30; Mogren 1995, p. 173–176; Uotila 1994; 2003b; Verhulst 1999, p. 116–117). In Finland, we can name only one place where a construction of a castle indubitably predated the emergence of a town: this is Vyborg where the castle was built by the Swedish in 1293. However, there is no of evidence of a town or even traces of the plans for establishing a town in this area from this time (FMU I 214, 217; Lovén 1996, p. 97–99; Suhonen 2004). It is very likely that the construction work of Turku Castle and Vyborg Castle were begun at the same time and they both emerged as symbols for power and as the strongholds of protection. Like the castles, the towns acted as symbolic expressions of power and ownership of that particular area. In Turku, the earliest construction phases of the castle and the town were probably carried out quite simultaneously. This idea is supported by a discovery in the constructions of the castle. Kari Uotila has detected in his studies that the direction of the castle was slightly altered towards the riverside after The interconnection between the construction of castles and the town The end of the 13th century and the turn of the 14th century witnessed the construction work of three castles on the frontiers of the Swedish dominion. One of them was Turku Castle, which was built on a small island in the estuary of the Aura River (fig. 10). The others were Häme Castle and Vyborg Castle, which situated along the eastern frontier of the Swedish realm and Catholic diocese facing the Orthodox precinct and the border district of the taxation area, which belonged to Novgorod (fig. 11). Construction of these castles proves for calculated strengthening of the Swedish authority in these strategic areas. The Turku region was also protected by another castle, Bishop’s castle of Kuusisto, which situated about 12 km southeast from Turku Cathedral. It guarded the eastern sea routes to Aura River and the main road leading from Vyborg to Turku (fig. 2). In Northern Europe it was quite common that the town was founded in the vicinity of the castle, which was built and owned either by the Crown, bishop or noble family. Many times it is impossible to say which one became first: the town or the castle, because their development and construction histories were so closely and firmly 146 LIISA SEPPÄNEN the very first construction phase, which included the west tower and a part of the northern ring-wall. The possible reason for the modification of the direction concerning the rest of the castle could have been the activities, which were taken place three kilometres upstream the river, where the Cathedral and the town were also under construction. The adjustment in the direction of the castle resulted in a better view between the castle and the town facilitating the guarding function of the castle (Uotila 2003b, p. 154–157). The displacement of Koroinen The traditional explanation for the displacement of Koroinen, which is based on the glaciostatic land uplift and the diminished depth of the Aura River, supports the idea that the town of Turku was preceded by an earlier trading place with the need for a new harbour more suitable for German trading ships, the cogs (Gardberg 1971, p. 174–175). According to some studies, the draught of these ships varied from less than two meters up to three meters depending on the cargo and the size of the ship (Kallioinen 2000, p. 40, ref. 40). There are no estimations or studies concerning the depth of the waterway near Koroinen at the end of the 13th century, but it is very likely that this could not have constituted an absolute hindrance to trade in Koroinen. We also need to remember that the foundation of Turku happened only six–seven decades later when the Figure 12.The cathedral is dominating the landscape of the medieval town area in the present-day Turku.The appearance of the cathedral was quite the same in the late middle ages as it is today. Photo: Lasse Andersson. bishopric was transferred to Koroinen. Within this time, the natural upheaval in this area would have been about 25 cm. Had this caused any problems, there could have been also other solutions instead of changing the place: most of the towns and harbours of Europe and around the Baltic Sea situated by relatively shallow rivers, the banks of which continuously silted up. It was not at all unusual practice to unload the cargo first to smaller ships, which forwarded the goods to the harbour (Kallioinen 2000, p. 40). Consequently, what was the reason why Koroinen with the location favourable for trade and services in the 13th century was not good 147 META 2016 enough for the place of a town? Many earlier studies have emphasized the role of trade as a reason for the foundation of the town and some researchers have considered the site of Turku as a market place for Koroinen (Suvanto 1985, 85). At the time, when the town was about to be founded the following, farreaching aspects needed to be taken into consideration besides the trade: What kind of environment the topography and the soil conditions offered for the construction and extension of the town? How could the town be defended and protected? Was the location favourable for existing as well as prospecting activities? Probably all these things together contributed to the decision that the town of Turku was founded 1.6 km downstream from Koroinen. It was founded in the confluence of the Aura River and Hämeen Härkätie, which was an important land route leading to East and inland. Furthermore, the choice of the place possibly entailed a better harbour and visual communication between the town and Turku Castle (E.g. Uotila 2003b, p. 156–158). Also the price of the land and its availability could have favoured the new area, which was previously used only for agriculture. Koroinen was officially, as well as symbolically, devoted to the Church and bishopric. Probably the status of this land, loaded with many implications was not neutral enough for the establishment of a town, which was meant to serve the men of Crown and Church equally, as well as traders and craftsmen. On the other hand, the hill of Unikankare provided the Cathedral with solid land and visible place, which the flat and clayey Koroinen was unable to do (fig. 12). The advantages the new place, Turku, superseded the qualities of Koroinen in many respect and thus the plans for the first town of Finland were realized in this area which offered better protection and prospects for growth and prosperity. Summary In the article, manifestations of urbanism are examined with the focus on the foundation of Turku, which became the most significant town of Finland and one of the most important towns of the medieval Sweden forming a gate to East and a Finnish window to the Hanseatic world. According to the present knowledge, Turku was founded in the early 14th century in an area, which was previously used for cultivation and probably hosted religious and commercial activities of some kind. On the basis of archaeological evidence and historical circumstantial evidence, I suggest that Turku was founded as a result of active power politics of the Swedish realm, which was initially intertwined with the missionary work of the Roman Catholic Church. Trade and its organization, especially practised by Germans, affected the functionality, viability, growth and development of the town, but it cannot be consi- 148 LIISA SEPPÄNEN dered as the prime reason or catalyst for its founding. Koroinen, with the Bishop’s seat from the 13th century, was not considered as a suitable place for a town because of its main status as a religious centre of the area. The crown needed a new area to establish itself with a better location for the defence and better availability of land. Therefore the town was founded c. 1.6. km downstream the river were the heart of the medieval town of Turku is situated today. Liisa Seppänen Department of Archaeology 20014 University of Turku Finland e-mail: liseppa@utu.fi Notes 1. Saloranta Elina.The presentation about the excavations of Cathedral School 2014–2015 (Turku) in the National Museum on the 5th of February, 2016 in the seminar Presentations of excavations in 2015, organized by the National Board of Antiquities in Helsinki, the 4th and 5th of February. 149 META 2016 References • Ainasoja, M. et al. (2008). Turku I, Tuomiokirkontori (Varhainen Turku -hanke). Kaupunkiarkeologiset tutkimukset 2005–2006. Kaivauskertomus. Archives at the Museum Centre of Turku. • Andersson, H. (1990). Sjuttiosex medeltidsstäder – aspekter på stadsarkeologi och medeltida urbaniseringsprocess i Sverige och Finland. Medeltidsstaden 73. Stockholm: Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer,. • Bläuer, A. & Lempiäinen-Avci, M. (2011). Luiden ja kasvijäänteiden säilyminen Aboa Vetus –museon alueella. ¬SKAS 4/2011, 33–41. • Clarke, H. & Simms, A. (1985). Towards a comparative history of urban origins. H.B. Clarke & A. Simms (eds.), The Comparative History of Urban Origins in Non-Roman Europe. Ireland, Wales, Denmark, Germany, Poland and Russia from the Ninth to the Thirteenth Century. BAR International Series 255 (ii). • Dahlström, S. (1930). Turun palo 1827, Tutkimuksia Turun kaupungin rakennushistoriasta vuoteen 1843, I. Lisiä Turun kaupungin historiaan, Toinen sarja XIV. Turku: Turun kaupungin historiallisen museon johtokunta. • Dahlström, S. (1937). Åbo stadsplans historiska utveckling. Särtryck ur Finlands Kommunaltekniska Förenings skrifter 1936. Helsingfors: Finska Litteratursällskapets Tryckeri Ab. • Drake, K. (1996). Burg und Stadt in Schweden in der Zeit 1250 bis 1320. M. Josephson & M. Mogren (eds.), Castella Maris Baltici II. Nyköping: Södermanlands museums förlag, 29–46. • FMU (= Finlands medeltids urkunder / Diplomatarium Fennicum) • http://extranet.narc.fi/DF/df.php • Gallén, J. (1978). När blev Åbo biskopssäte? Historisk tidskrift för Finland. Årg 63, 312–324. • Gardberg, C. J. (1969). Turun keskiaikainen asemakaava. Turun kaupungin historiallinen museo, vuosijulkaisu 32–33, Turku, 5–52. • Gardberg, C. J. (1971). Turun kaupungin historia 1100-luvun puolivälistä vuoteen 1366. E. Kivikoski & C. J. Gardberg, Turun kaupungin historia kivikaudesta vuoteen 1366. Turku, 117–315. • Gläser, M. (2007). Lübeck as a Centre of Hansa Trade. Had Turku and Finland a Role in the Tradepolicy of Hansa? / Lyypekki hansakaupan keskuksena. Mikä oli Turun ja Suomen rooli hansaliiton kauppapolitiikassa? A. Pihlman & M. Söderström (toim. / eds.), Eurooppalainen Hansa / The European Hansa. Turku: Turun maakuntamuseo / Turku Provincial Museum, raportteja / report 21, 43–68. • Haggrén, G. (2011). Lasipikareita ja ikkunansirpaleita. Aboa Vetuksen alueen uudet löydöt ja Turun varhaisvaiheet. SKAS 4/2011, 59¬–65. • Hiekkanen, M. (2002). Die Gründung der Stadt Turku. Civitas et Castrum ad Maris 150 LIISA SEPPÄNEN Baltici. Baltijas arheologijas un verturas problemas dzelzs laikmeta un viduslaikos. Rakstu krajums – veltijums LZA istenajam loceklim prof. Dr. Habil. Hist. Andrim Caunem 65 gadu dzives jubileja. Riga: Latvijas vesturas instituta apgads, 157–177. • Hiekkanen, M. (2003a). Turun kaupungin perustaminen. Tulkintayritys uusien arkeologisten tutkimusten perusteella. L. Seppänen (toim.), Kaupunkia pintaa syvemmältä – arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Turku: TS-Yhtymä,, Suomen keskiajan arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 42–52. • Hiekkanen, M. (2003b). Turun Pyhän Olavin konventti ja sen rakennusmuistot. – • K.Virtanen et al. (toim. / eds.) Dominikaanit Suomessa ja Itämeren alueella keskiajalla. / Dominicans in Finland and around the Baltic Sea during the Middle Ages. Turun maakuntamuseo / Turku provincial museum. Raportteja / report 18. Turku, 89–104. • Heikkilä, T. (2005). Pyhän Henrikin legenda. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1039. • Kivikoski, E. (1971). Turun seudun esihistoria kivikaudesta noin vuoteen 1150. E. Kivikoski & C. J. Gardberg, Turun kaupungin historia kivikaudesta vuoteen 1366. Turku, 7–110. • Kallioinen, M. (2000). Kauppias, kaupunki, kruunu. Turun porvariyhteisö ja talouden organisaatio varhaiskeskiajalta 1570-luvulle. Helsinki: SKS. • Koivunen, P. (2003). Koroisten piispanistuimen ja asutuksen tutkimushistoria / Forskningshistoria kring biskopstolen och bosättningn på Korois. 35–86. H. Brusila et al. (toim. / eds.) Koroinen eläväksi / Korois till liv. Koroinen –seminaari / Korois-seminarium 7. – 8.4.2001. Turun maakuntamuseo / Åbo landskapsmuseum, raportteja / rapporter 19. Turku, 35–86. • Krötzl, C. (2003). Kirkko, paavit ja luostarijärjestöjen leviäminen pohjoisen Itämeren alueelle 1100- ja 1200-luvulla / The arrival of religious orders to the Northern Baltic Sea region in the eleventh and twelfth centuries. K.Virtanen et al. (toim. / eds.), Dominikaanit Suomessa ja Itämeren alueella keskiajalla. / Dominicans in Finland and around the Baltic Sea during the Middle Ages. Turun maakuntamuseo / Turku provincial museum. Raportteja / report 18. Turku, 15–22. • Kuujo, E. (1981). Turun kaupungin historia 1366–1521. Turku. • Lind, J. H. (2007). Denmark and Early Christianity in Finland. H. Edgren, T. Talvio & Ahl, E. (eds.), Pyhä Henrik ja Suomen kristillistyminen / Sankt Henrik och Finlands kristnande. Suomen Museo / Finskt Museum 2006, 39–54. • Lovén, C. (1996). Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. Kungl. vitterhets historie och antikvitets akademiens handlingar. Antikvariska serien, fyrtionde delen. Stockholm. • Mogren, M. (1995). Borgars funktioner. M. Mogren & J. Wienberg, J. (eds.), Lindholmen, medeltida riksborg i Skåne. Lund studies in medieval archaeology 17. Almqvist & Wiksell International, Stockholm. • Oja, A. (1944). Keskiajan ja 1500-luvun Maaria. Maarian pitäjän historia I. Tampere. 151 META 2016 • Pihlman, A. (1995). Keskiaikaiset savi- ja puuastiat Turun kaupungissa ja Turun linnassa. Lisensiaatin tutkimus. Suomalainen ja vertaileva arkeologia, Kulttuurien tutkimuksen laitos, Turun yliopisto. Archives at the department of archaeology, University of Turku. • Pihlman, A. (2003). Kaupunki, maaseutu ja keskiaikaiset saviastiat. – L. Seppänen (toim.), Kaupunkia pintaa syvemmältä – arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Turku: TS-Yhtymä, Suomen keskiajan arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 195–206. • Pihlman, A. (2007).Varhainen Turku – tutkimushanke. Uusia arkeologisia tulkintoja Turun kaupungin muodostumisesta. HIT - History in Turku: tietoja, taitoja ja löytöjä. Näyttely Turun linnassa 15.6. – 23.9.2007. Turku: Turun maakuntamuseo, näyttelyesite 42, 10–15. • Pihlman, A. (2010). Turun kaupungin muodostuminen ja kaupunkiasutuksen laajeneminen 1300-luvulla. M. Söderström (toim.),Varhainen Turku. Turun museokeskus, raportteja 22. Turku, 9–29. • Pihlman, A. (2011). Aboa Vetus & Ars Nova museon tontin vv. 2009–2010 kaivausten saviastiat 1200-luvun jälkipuoliskolla ja 1300-luvun alkupuolella. SKAS 4/2011, 52–58. • Pihlman, A. et al. (2011). Turku II, Pinella. Kaupunkiarkeologinen tutkimus 2010. Kaivauskertomus. Archives at the Museum Centre of Turku. • Pihlman, A. & Kostet, J. (1986). Turku. Keskiajan kaupungit 3. Turku: Turun maakuntamuseo. • Pihlman, S. (2003). Ikivanha raja-alue vallan tukikohdaksi? Kaupungin sijainti rautakautista taustaa vasten. L. Seppänen (toim.), Kaupunkia pintaa syvemmältä – arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Turku: TS-Yhtymä, Suomen keskiajan arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 27–41. • Pirinen, K. (1956). Suomen lähetysalueen kirkollinen järjestäminen. Suomen kirkkohistoriallisen seuran toimituksia 56. Helsinki. • Pirinen, K. (1991). Suomen kirkon historia 1. Keskiaika ja uskonpuhdistuksen aika. WSOY. • Porthan, H. G. (1859). Opera selecta. H. G. Porthans skrifter, I urval, Första delen. Helsingfors: Finska litteratur-sällskapet. • Rawcliffe, C. (2005). The Earthly and Spiritual Topography of Suburban Hospitals. – K. Giles. K. & Dyer, C. (eds). Town and Country in the Middle-Ages. Contrasts, Contacts and Interconnections, 1100–1500. Society for Medieval Archaeology Monograph 22. Leeds: Maney, 251–292. • REA = Registrum Ecclesiae Aboensis / Åbo domkyrkans svartbok. 1996 [1890] Jyväskylä: Kansallisarkisto. • Rinne, J. (1941). Turun tuomiokirkko keskiaikana I, Tuomiokirkon rakennushistoria. Turku. • Rinne, J. (1948). Turun kaupungin perustamisesta. Turun historiallinen arkisto X. Turun historiallinen yhdistys. Turku, 26–54. • Rinne, J. (1952). Turun tuomiokirkko keskiaikana III. Turun tuomiokirkko hiippakunnan hallinnon elimenä. Turku. • Ruuth, J.W. (1909). Åbo stads historia under medeltiden och 1500-talet. Bidrag till Åbo 152 LIISA SEPPÄNEN stads historia. Andra serien IX, Första häftet. Helsingfors. • Salminen, T. (2003). Dominikaanit Tallinnassa,Viipurissa ja Turussa / Dominican in Tallinn, Viipuri, and Turku. K.Virtanen et al. (eds.), Dominikaanit Suomessa ja Itämeren alueella keskiajalla. / Dominicans in Finland and around the Baltic Sea during the Middle Ages. Turun maakuntamuseo / Turku provincial museum. Raportteja / report 18. Turku, 37–56. • Seppänen, L. (ed.) (2003). Kaupunkia pintaa syvemmältä – arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Turku: TS-Yhtymä, Suomen keskiajan arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland. • Seppänen, L. (2009). Town in Transition – Outlining the Construction Activities in Medieval Turku. H.–M. Pellinen (ed.), Maasta, kivestä ja hengestä. / Earth, Stone and Spirit. Markus Hiekkanen Festschrift. Turku: Kulttuurien tutkimuksen laitos, arkeologia, Turun yliopisto; Taiteiden tutkimuksen laitos, taidehistoria, Helsingin yliopisto; Suomen kirkkohistoriallinen seura; Suomen keskiajan arkeologinen seura, 240–249. • Seppänen, L. (2011). Stadskulturens djuprotare rötter ligger vid Aura ås stränder. Finsk Tidskrift 10 / 2011, 481–483. • Seppänen, L. (2012). Rakentaminen ja kaupunkikuvan muutokset keskiajan Turussa. Erityistarkastelussa Åbo Akademin päärakennuksen tontin arkeologinen aineisto. Turun yliopisto, Historian, kulttuurin ja taiteen tutkimuksen laitos. • http://urn.fi/URN:ISBN:978-951-29-5231-1 • Suhonen, M. (2004).Viipurin historiaa arkeologin silmin / Viborgs historia med arkeologens ögon. Aboa, Turun maakuntamuseon vuosikirja 66–67, 155–190. • Suvanto, S. (1985). Keskiaika. E. Laaksonen & E. Pärssinen. E. (toim.), Suomen historia 2. Espoo: Weilin + Göös, 8¬–225. • Uotila, K. (1994). Kuusiston piispanlinnan keskiaikainen rakennushistoria. A. Suna (ed.), Kuusiston linna – tutkimuksia 1985–1993. Museoviraston rakennushistorian osaston raportteja 8. Helsinki: Museovirasto, 24–31. • Uotila, K. (2003a). Kivitaloja keskiajan Turussa. – L. Seppänen (ed.), Kaupunkia pintaa syvemmältä – arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Turku: TS-Yhtymä, Suomen keskiajan arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 121–134. • Uotila, K. (2003b). Turun linna ja sen kaupunki. – L. Seppänen (ed.), Kaupunkia pintaa syvemmältä – arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Turku: TS-Yhtymä, Suomen keskiajan arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 153–160. • Verhulst, A. (1999). The Rise of Cities in North-West Europe. Cambridge: Cambridge University Press. • Virrankoski, P. (2001). Suomen historia. Ensimmäinen osa. Helsinki: SKS. 153 META 2016 154 With people in focus Gunilla Gardelin & Ivan Balic Depending on the approach words like stability and alteration can receive different meanings. The physical evidence that archaeologists examine often represents alterations. Within archaeology the focus therefore often has been on the changes rather than on the usage of a space. To be able to write a history as close to people as possible we want to focus on their everyday life, meaning the continuance between the changes. According to our approach the household is defined by the continuance and the discontinuation of continuance marks a change of household. One approach to get closer to peoples everyday life in a city is to define and analyze space. Environments consist of spaces on different levels. The landscape can be defined as one space, the city or village and lots as others. The environments have been created by human beings and are therefore socially and culturally influenced. The knowledge of the conditions of the household can be deepened through different analyses. The exchange of knowledge between archaeologists, archaeobotanists and osteologists has enabled a joint interpretation and communication towards a richer cultural history. Introduction these have shown that the concept of a household can be very complex and have raised whole new sets of questions. The need to discuss the concept of household led to a session at the 2015 Nordic TAG conference being dedicated to the topic. The papers presented at the session dealt with a wide range of aspects, from houses and households on the isle of Lewis during the 19th and 20th centuries, to households in change in the wake of the Black Death (Mackie 2015; Ersgård 2015). Archaeologists at the Kulturen museum in Lund have during the last couple of years worked The household has been a central element in both historical and archaeological studies of early modern social and cultural history. Some research has focused on trying to identify household as a well defined group, while other has turned their attention to the functional and structural aspects. In the last couple of years’ large archaeological excavations in urban settings have produced extensive and detailed results regarding households in early modern time. In combination with historical records, 155 META 2016 with the concept of household, both as a stratigraphic element and an analytical method to study everyday life of people. Even though the concept of household is used in two very different ways, the analytical method is based on the stratigraphic analysis, and the usage of household as a contextual element. In an effort to explain the way Kulturen work with households, this paper will first deal with some aspects of the stratigraphic documentations and analysis. Those are fundamental to the understanding of the second part, where the household will be discussed as an analytical method to study everyday life of people. The paper is based on a presentation given at the Nordic TAG 2015 in Copenhagen (Balic & Gardelin 2015). in past times can require a change of perspective. The situation in Lund means that quite a few smaller excavations are made every year, while larger ones are rare. To make the most of these circumstances a new approach is to stretch the interpretations that can be made from the available material. This means that more information will be available to interpret, but also that the results will be less well based. On the other hand, making safe strongly based interpretations has so far not brought us as close to understanding people’s lives as we strive to. To put this in a concrete example; a safe interpretation is to use a very general or abstract term like feature to describe what has been examined. This tells you very little about what it once was or how it was used. In such an instance it is far better to make an interpretation, even a less well based one. If your documentation is well made with a clear statement of how the interpretation was reached, it will be possible for others to evaluate and reinterpret your results. One such term that has been frequently used when excavating in Lund is levelling layer, which does not really say much. If we strive to make a history that is important to people outside our own profession, we need to make interpretations and to use an accessible language. Creating history Conducting excavations and interpreting the remains is in fact the base for the way we create history. Therefore our interpretations must be presented in a transparent way, easily examined and reinterpreted by others. But it is also important to regularly revaluate our methods and procedures and try to change the perspective, to see things from other points of view. In this process it is sometimes necessary to leave the safety of old tools and procedures used to examine archaeological remains, as well as the way data is gathered, ordered and analysed. A better, or perhaps different, understanding of people’s lives Background The archaeological unit at the Kulturen museum have conducted 156 GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC To understand the inhabitants of the town excavations using the single context methodology since 1991. These have usually been quite small, often carried out as a result of existing buildings being expanded. To make small investigations contribute to the overall picture of the medieval town, suitable tools and workflows have been tailored to suit our needs. Two basic concepts form the base. The first one is that archaeological remains should be documented and interpreted by the archaeologist in the field during the excavation (Gardelin 2014, p. 31). This puts a large responsibility on the staff and requires experienced field archaeologists. The second is that results and field documentation should be processed parallel to the field work, and be more or less in sync with the excavation (Gardelin 2009, s. 37). For this to be possible there needs to be an effective organisation and routines to handle registration, quality control, stratigraphic processing and to update the field archaeologists of the results. If the household is to be used as a stratigraphic unit, it needs to be considered during the excavation and the concept must be well known to everyone involved. These prerequisites are fundamental when households as stratigraphic units are used, even though it is possible to work with the concept under different circumstances, se chapter “Applying the concept of household to a post excavation material”. Our approach to how we want to write history has also influenced the methods we use and the questions we put to our material, and in the end how we present our results. The basis for this approach is a quotation from an article written by Axel Christophersen, professor in Historic archaeology in Trondheim that deals with making analysis of why people lived as they did rather than how they lived. ”Men har vi alvorlig forsøkt å finne ut av hva som egentlig foregikk mellom de individer vi har befolket den urbane scenen med? Å stille spørsmålet slik er ikke det samme som å etterlyse analyser av hvordan de levde, men hvofor de levde som de gjorde” (Christophersen 1997). It is not the state of objects/ things in material and contextual meaning that should be examined. It is no longer the changes that are of interest for understanding the state, it is rather the durability that needs to be defined and studied. It is not the changes that we examine during the excavations but the remains of actions and durability. It is in the time between the deposits of different cultural layers that the action takes place – where people´s lives have been lived. To put this in practise on the ground is not without problems. Archaeological field work in an urban setting, where centuries of human life are condensed into limited 157 META 2016 spaces, is a complex operation in many ways. There is usually a variety of practical matters like logistics, administration and safety issues that needs to be addressed. In the same time a large amount of data and documentation are generated, and just managing the basic material is a huge task. Usually this means that a lot of effort goes into creating a well oiled organisation with suitable methods and routines. In all this the human element behind the archaeological material tends to become more abstract, especially when expressions like agents, actions and actors are used to describe people and human behaviour. The matter is further complicated by the fact that it is hard to detect individual human life and actions in an archaeological material. vator is a tool, and since it does not have the same level of precision as a trowel, it will, when used to excavate archaeological remains, devalue the information that can be attained from them. The decision to use an excavator means that a lower priority has been given to the remains. Principles Since our ambition is to write a history from a bottom to top perspective with a focus on people, and to understand why they lived their life as they did, we have chosen to focus on the household. Because the use of household, as an element of social organisation, is closely linked to the way it is used as a stratigraphic unit, a short presentation will be made of the methods and principle that are used by Kulturen (Gardelin 2014, p. 32). Method – techniquespriorities Group The base for the story of the place excavated is the stratigraphy. The ordering of contexts in time and space, in a matrix, starts during the fieldwork and is the frame for the further work. Each context corresponds to an activity or a state. Since an excavation can consist of hundreds of contexts a higher level of interpretation is needed to make sense of the results. The activities and the time of stability have to be gathered and ordered in some way. The definition of groups varies depending on the object examined, the condition of the cultural layers It is necessary to separate method, techniques and priorities. The method is a process to reach a goal and a way to approach the remains. Technique is a tool, like a pen and paper or a total station etc. When working with rescue archaeology having to make decisions concerning priorities is reality. Different areas on an excavation might have to be examined in different ways and with different priorities, a fact that often has to be dealt with. When different tools are applied to objects during an excavation, it is a matter of priorities and not methods. So an exca- 158 GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC and the theoretical positions by the questions we ask. The groups are segments forming a household (Gardelin 2014, p. 33). An activity could be the digging of a well, the construction of a frame for the well, and the levelling of the ground around the well. These contexts can form a group. By using the principle group, different types of cultural layers and constructions can have a more equal part in a discussion leading to the interpretation. The group is not the same thing as feature or construction. Using the principle feature for example the building of a house, the usage of a house and the destruction of a house are joined together. This way of interpreting causes serious problems, when writing history concerning the place excavated. The construction, use and destruction needs to be separated to be able to write history about people´s lives. You cannot be born, live your life and die at the same time, it is simply impossible. The same logic applies to buildings. It makes no sense to deal with the construction and the destruction at the same time, since it leaves out the important part, the time when the building was used and when people actually lived in it. Especially since that is the history we are trying to reach. In the matrix it is possible to show the relative time between different events. You can graphically make time visible in your matrix by making it show how long time a building has been in use compared with for example a well. The goal must be to be able to describe what happened at the same time and in the same space. To be able to identify a house, a yard and a garden that were used during the same time, is necessary if you want to reach people of the past Household During the last 10 years, Kulturen have tried to define households instead of phases. A phase only takes in consideration the excavated remains and no other sources. It is a very technical way of dealing with the information obtained through excavation. Using the phase as a principle makes it virtually impossible to reach the everyday life of people in the archaeological material. This is the reason why Kulturen has changed the way stratigraphic documentation and analyses are made. For example, sometimes two plots situated next to each other are interpreted as being part of the same phase, meaning that they have the same duration. This can of course be true in theory, but usually people do not live parallel lives in two different places. By taking steps towards trying to understand what could have happened in a place, our understanding of the people who lived there will gradually become better. All households do not leave remains or traces behind, which means that somehow an understanding of what 159 META 2016 Environment - to understand the town life is not there has to be achieved. For example, different types of activities might not leave obvious traces or later activities might have destroyed them, but they are still a part of what shaped people and history. The objects that we investigate are usually profane environments. Therefore, the definition of a household that we have chosen is a judicially and economically defined group of people living on a plot. The household must be defined and limited in relation to other households that precedes, coexists or succeeds the one examined. A household must therefore be defined both in space and time, but also by its use of space and its durability (Gardelin & Johansson Hervén 2003, s. 43). After a household has been defined in space and time, it must also be filled with content so that connections to material culture can be established. To do this the following needs to be answered: • When did they move to the plot and for how long did they stay there? • What was their livelihood? • What social position did they have in society? To be able to define the households you need to use the remains, written sources, maps and pictures. In fact, you need to use all sources available. Since different sources have been created for different reasons, it is interesting to compare them and see if they support each other or not. In 1997, Conny Johansson Hervén at the Kulturen museum was the project leader of an archaeological excavation at Mårtenstorget in Lund. The spot was the backyard of the former plot belonging to the Danish noble family Krognos. When working with the analysis of the results from the excavation Conny formed a concept that he called environment- milieu (miljö). This was a way of making the small excavation contribute to the understanding of the town as a whole in a clearer way (Johansson Hervén 2001). A town undergo both changes and times of stability which is reflected in the archaeological remains. The ownership of plots changes, and the plots might be divided or merged together into larger units. Constructions like buildings, yards, backyards, gardens and passages also change over time. For periods of time there might be little that changes in the physical structures. Period In the process of analysing the social environment Johansson Hervén introduced the concept of “period” that corresponds with the level social environment in fig. 1. The definition of a period is that there has been a stable social environment on a plot during more than one household, and that no major structural change has taken place. The base for the definition is 160 GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC Figure 1. A model that illustrates the concept Environment and show different levels, from the smallest part – the single context — to a group of contexts which represent a part of a household, the household and the social environment which it is a part of and in the end the town as a whole. In a longer run the town also can be understood in a larger context. Figure 2. Stable or slow moving processes are hard to detect in the archaeological material, while fast changes like buildings being constructed or torn down are much more visible.This becomes clear when analysing the material using a Harris matrix.The everyday long term activities leave fragmented imprints or no traces at all in the archaeological material, and are therefore represented by the space between the contexts in the matrix. Graphically this can be illustrated by giving time a physical dimension. 161 META 2016 that each household has been well defined, to make it possible to compare different households with each other. This level of interpretation makes it possible for write history on a wider level (Gardelin 2014, p. 34). hard to detect in the archaeological material, while fast changes like buildings being constructed or torn down are much more visible and attract more attention. This means that a large part of our excavation resources usually are spent examining and documenting changes, rather than the time span between them, where people’s lives to a greater part are spent. This leads to a process driven view on history based on changes. We need to shift our focus from changes to stable situations, and start viewing time as stability broken up by intervals of change. By quantifying stable long lasting situations or slow moving processes, a comparison can be made with the next state of stability. Activities taking place during the time in-between changes often leave a fragmented imprint or no traces at all in the archaeological material (fig. 2). This leaves us with little data to work with, so to make the most of the remains that potentially could contain information it is a good strategy to try to anticipate them. By trying to predict where such remains potentially could exist and what information could be gained from them targeted efforts can be made to excavate, document and analyse these instances. This process in practise means that there has to be a good understanding of the overall context that is being excavated and what effect later processes may have had on the remains. For an instance when a clay floor is uncovered questions regarding its usage should be consi- The town with its plots and people To work with the concept of households as instruments in the archaeological analysis, and as a way of understanding everyday life of people, starts at the excavation. The concept affects not only the way excavation and documentation are done, but also how archaeological material is perceived and how resources are prioritized. Slow processes and stable situations Earlier in this text the theoretical definition of a household has been addressed, but applying the concept as an analytical instrument in practice means that we have to adjust how we perceive and interpret the remains we excavate. Since we strive to have a bottom to top perspective we need to look at the factors that influence people´s lives the most. The things that we do repeatedly might seem unimportant, but they play a large part in shaping us into the person we are. These everyday structures are most often connected to stable conditions rather than change and development (Larsson 2000, p. 122pp). Stable or slow moving processes are 162 GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC dered. In other words, what was the space used for? What traces would it leave? And where? Did the usage change? How would that be visible? What sort of later activities could have affected the remains? What would be left? And what information could there potentially be? By addressing this prior to the excavation, a tailored plan of action can be formulated regarding how to excavate and document, collect samples and what resources are to be used. Actively focusing on activities happening between changes makes it possible to quantify stable long lasting situations or slow moving processes, and thereby make them comparable to other states of stability. The last couple of years excavations in Lund have proven that archaeobotany combined with geology is a valuable resource, which has resulted in new understandings of stable situations and slow moving processes in the archaeological material. This has been especially useful when applied directly in a field context trying to anticipate and excavate fragmented traces of everyday life (Heimdahl 2014, p. 326ff ). Adding a new point of view prior to excavation and applying a new set of tools examining and analysing them, has contributed to a broader and more detailed understanding of the everyday structures in the space between changes. tion, making it possible to start deeper analysis, for example spatial analysis, as soon as possible thereafter. But why analyse organization of space? If we want to try to understand why people lived like they did we need to understand their mentality. Human behaviour is to a large part governed by the interplay of physical and immaterial preconditions. Physical ones like buildings, roads, plots and other constructions are visible in the archaeological material, while the immateriality needs to be interpreted and reconstructed. This can be done by studying possible movements and restrictions between different constructed spaces and the elements within them. Buildings and other constructions can create boundaries and thereby become a part of how an area is organised and regulated (Kent 1990, 1f ). How a space is organised is not only affected by functional factors, but also by cultural traditions and standards, which vary between different times and places (Christophersen 2001, p. 53ff ). By looking at accessibility to and from the plot and between different constructions, we can analyse how the plot was used. By looking at the movements on a plot you can also start to ask questions about what happened outside the excavated area. It also makes it easier to identify slow moving processes and gradual changes over a long time span. The method is simply about making assumptions and assessing probability. It starts by identifying Movement and human behaviour The basic analysis should also, if possible, be made during excava- 163 META 2016 possible access points to the plot and then analysing possible movement patterns within it. By taking built up environments that can regulate movements into account, potential movement patterns can be reconstructed. The possibility that the built environment could have been constructed respecting already established patterns of movement on a plot, should also be considered. Since the environment on a plot is made by people and therefore part of a social and cultural construction, the plan and placement of buildings is not random. It could also be regulated by existing surrounding conditions and it is therefore important not to treat it as an isolated object, but to see it as a part of the whole context (Gardelin 2014, p. 11). How a study of movement patterns on a block level can be used to make an overall interpretation regarding the whole town, can be illustrated by an example from the Figure 3.The picture shows the splitting of a plot into two new plots and the possible movements on the plots. 164 GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC Formulate a household suggestion excavation made in the town block Blekhagen in Lund. It was excavated in 2003-2004 and consisted of one complete plot and parts of others. They were initially studied to examine if a repetition of patterns or changes in patterns could say anything about the use of space. In this case the plots were used for tanning during a long period of time. At one point, around 1180, the plot was divided into two parts on which tanning activities continued. How should this change be interpreted? Does the new organization of the plots say anything about the tanners as a group? Were there more tanners establishing in the eastern part of Lund? Tanners are mentioned around the year 1200 in the town rights of Slesvig and in 1294 in the Copenhagen ones. So it is possible that the archaeological remains excavated in kv Blekhagen are the first indications of a reorganisation of the tanner’s craft into guilds in Lund (Ericsson, Gardelin, Karlsson & Magnell in prep.). This way of working can help us understand what is norm and convention and what can be private initiatives. It can tell us something about the accessibility of a plot, how it was organized and used. It can also help us understand more about large scale changes in a town. If this type of analysis is done on several places in a town, over an extended period, it can help us in interpreting the town life. When working with the concept of household the aim is to be able to present an interpretation of the household, in other words how they made their living and what social position they had, even if it still to a large extent will be a template. This will be the base for further discussions and attempts to evolve the interpreted household in an effort to try to get closer to the humans behind the template. Many different parts need to come together when formulating a household. The backbone is formed by a detailed understanding of how time and space are connected on an overall level. This is the result of stratigraphic analysis of the documentation and if this is done parallel to the excavation, there will already be a basic understanding of some of the households that has been excavated. This in combination with the results from different deeper analysis, such as spatial analysis, artefact and soil sample studies, will form the basis for formulating households. The method is in many ways similar to a spatial analysis, making assumptions and assessing probability. By formulating different suggestions of households they can be compared to each other and the most probable put into the overall picture. When formulating a possible household, it is important to have a good grasp of the stable situations in between. But changes also need to be assessed to understand their relation to 165 META 2016 a household. With the following real life example, I will try to make the argument clearer. My sister and her family lives in a large house and a couple of years ago they built a swimming pool. It was a welcome contribution to the wellbeing of their family and the pool itself will probably in the future leave some nice remains indicating rapid changes. But did the building of the pool have a fundamental impact on the household? Not really. It is still the same household living the same life as before, even though the plot underwent some major changes. In most cases a household will be a representation rather than a real group of people. There will be a risk that the household becomes another convenient abstract classification. To avoid this, it is necessary to try to populate it, even if there is very little material. This will force you to think in terms of individuals or at least what kind of categories of people would have been present, and thus taking the interpretation of the household past a convenient classification. In many cases working with households from an archaeological material will be a struggle. Since our ambition is to make people visible we need to expand our perspectives and be able to use a broader spectrum of information. The last couple of years of interdisciplinary cooperation in Lund have been very fruitful. Especially archaeobotany in conjunction with geological resources during fieldwork has not only re- sulted in very good results from the analysis, but also introduced new tools and knowledge during excavation. This has brought a whole new understanding of horticulture in the medieval town (Balic in print.). To make the most of the archaeological material we need to continually try new approaches and new points of view in order to find as much information as possible regarding the people we try to study. Filling the household with people The households are still made up of templates of a group of people, a model that we try to make as plausible as possible by putting in as much information as we can. Our ambition is to start carving out the contours of the individuals that make up the household. To be able to do this it will be necessary to use every piece of information or comparable material available. These can be written sources from other places with better material or results from other disciplines. From the gathered material a suggestion of a household and its members, that is as plausible as possible, can be formulated and tested against future results. Applying the concept of household on a postexcavation material Since the household concept can be a way of perceiving both archaeological remains and time, it can also be applied to new adaptations 166 GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC of an existing material, as long as the fieldwork and documentation allows it to be reinterpreted. In 2011 an excavation was conducted in Halmstad, on the west coast of Sweden, as preparation for a new district cooling system. The excavation areas consisted of narrow trenches through the central parts of the medieval town. One trench cut through the entire length of a plot. The narrow trench resulted in constructional remains playing a significant part in the post-excavation process and in how time was divided. Since the plot was extensively used it contained numerous buildings that were continuously rebuilt or replaced. This made it very hard to determine which buildings were used during the same time and thereby also how the plot was used (Öbrink 2013). In an effort to rework the material into a form that would be more useable, the concept of household was applied. The excavation was done using a contextual method that allowed the material to be reworked. Since the material was originally organised around constructional features, a new approach was needed, one that did not involve a complete reworking of stratigraphy. The approach used was to identify times that had the same sort of stable situation, and from there look for signs that could identify a likely household candidate. This was found in the archaeobotanical material and consisted of waste material from brewing, that indicated an activity present during a long time. From this a framework of a household was formulated and data from spatial analysis, archaeobotanical studies and analysis of artefacts was applied to see how it held together and how far it could be stretched in time. From this starting point the rest of the material was reworked using the same principles. For each new household that was formulated a complete reassessment of the earlier ones was made, until a complete stratigraphy of households was attained. Reworking the material made it clear that an effort to identify and document stable situations and slow moving processes was needed and that having an archaeobotanist available during the fieldwork resulted in a much better understanding of the remains that were being excavated (Balic in print.). Conclusion In an effort to bring back people into the focal point, and really try to understand why they lived the lives they did, archaeologists at Kulturen have since 1997 worked with the concept of household, both as an instrument in archaeological analysis and as a base for trying to study everyday life of people during medieval and early modern times. During this time some valuable insights have been made that can be summed up in three points. • A change of perspective makes it possible to formulate better interpretations of people´s lives 167 META 2016 and therefore it makes sense to approach the material from as many points of view as possible. Each new approach may lead us closer to understanding the people that once lived there and to look for new perspectives should be an ongoing process. • New methods to analyse the archaeological material needs to be tried out in order to evaluate their potential to produce new results. • It is possible to rework materials where the principle phase has been used, in favour for the principle household, assuming that the fieldwork and documenta- tion is done in a way that allows it to be reinterpreted. In his doctoral thesis Stefan Larsson predicted that by combining action theory, spatial analysis and stratigraphic understanding it would in theory be possible to achieve a better understanding of the household (Larsson 2000, p. 134). We would like to believe that we have made a good start towards realising that prediction and we will keep on striving in that direction. Archaeologist Ivan Balic, Kulturen E-post: ivan.balic@kulturen.com Curator Gunilla Gardelin, Kulturen E-post: gunilla.gardelin@kulturen.com, 168 GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC References • Balic, I, Gardelin, G. (2015). The concept of households not only an instrument in archaeological analysis of urban life. in, XV Nordic TAG 2015. Copenhagen, Denmark, 16-18 april 2015. • Balic, I. in print. Hushåll- ett sätt att närma sig den medeltida människan. Halmstads äldsta historia.Vår by Broketorp. • Christophersen, A. (1997). Byer? Hvilke Byer? Tanker om byutvikling i Norge i middelaldern. META 1997:4. pp. 51-62. • Christophersen, A. (2001). Bóndi, bjærmaðr, burghere. Om folk, hus, og fremvektsen av urban identiteti norske byer ca 1000-1700. Från stad till land. En medeltidsarkeologisk resa tillägnad Hans Andersson. Andrén, A., Ersgård, L., Wienberg, J. (red.). Lund Studies in Medieval Archaeology 29. Stockholm. pp. 51-62. • Ericsson, G, Gardelin, G, Karlsson, M., Magnell, O. in prep. Kv Blekhagen, Lund Fornlämning 73 i Lunds stad, Lunds kommun, Skåne. • Ersgård, L. (2015). Household in change. in, XV Nordic TAG 2015. Copenhagen, Denmark, 16-18 april 2015. • Gardelin, G, Johansson Hervén, C. (2003). Stratigrafi och hushåll – teori och resultat från några arkeologiska miljöer i Lund. I Ann Bodilsen, Jesper Hjermind, Mette Iversen (red). Stratigrafins mangfoldigheter. 4. Nordiske Stratigrafimøde.Viborg. Middelalderseminar 2.Viborg. pp. 41-53. • Gardelin, G. (2009). På Kungens bakgård. Kv Altona 10, Lund. Arkeologisk undersökning 2000. (Kulturens rapporter nr 3.). Lund. • Gardelin, G. (2014). Saluhallen 1. Fornlämning nr 73, Lunds stad, Lunds kommun, Skåne. Arkeologisk slutundersökning 2010. (Kulturens rapporter nr 6). Lund. • Heimdahl, J. (2014). Det borgerliga livets kryddor. In Nordman, A.-M., Nordström, M. & Pettersson, C. (red.), Stormaktsstaden Jönköping, 1614 och framåt. Jönköpings länsmuseum. pp. 326-347 • Johansson Hervén, C. (2001). Mårtenstorget i Lund. Arkeologisk undersökning 1997. En kulturhistorisk redogörelse. (Arkeologiska rapporter från Lund, nr 21). Lund. • Kent, S. (1990). Activity areas and architecture: an interdisciplinary view of relationship between use of space and domestic built environments. Domestic architecture and use of space. An interdisciplinary cross-cultural study. Kent, S. (ed.). London. pp.1-8. • Larsson, S. (2000). Stadens dolda kulturskikt. Lundaarkeologins förutsättningar och förståelsehorisonter uttryckt genom praxis för källmaterialsproduktion 1890-1990. Archaeologica lundensia. Investigationes de antiqvitatibus urbis Lundae IX. Lund • Mackie, C. (2015). Houses and households of Isle of Lewis in the 19th and early 20th centuries. in, XV Nordic TAG 2015. Copenhagen, Denmark, 16-18 april 2015. • Öbrink, M. (red.). (2013). Livet vid Storgatan under fyra sekler. Lämningar från tiden 169 META 2016 innan Halmstad till tiden efter stadsbranden. Särskild undersökning/basdokumentation. Halland, Halmstad stad, Brogatan, Klammerdammsgatan och Storgatan, RAÄ 44. (Arkeologiska rapporter från Hallands länsmuseer 2013:1. Kulturmiljö Halland). Halmstad. 170 Författaranvisningar för META Historiskarkeologisk tidskrift Manus Manus behöver vara redaktionen till handa senast 1/10 för att artikeln ska kunna publiceras i nästkommande nummer av tidskriften. Redaktionen förbehåller sig rätten att göra ett urval bland insända bidrag. Manus för tryckta artiklar skickas i digital form till redaktionen på adressen tidskrift@histark. se. Den inskickade texten ska vara språkgranskad (detta är särskilt viktigt om artikeln inte är skriven på svenska) och tryckfärdig. Korrektur till författarna utlämnas normalt sett inte. Texten kan skrivas på svenska, norska, danska eller engelska.Varje artikel ska vara försedd med ett kort abstract, inklusive titel, på engelska. Detta bör omfatta maximalt 200 ord. Mer utförliga författarinstruktioner och konkreta exempel för tidskriften META hittar du på: http://www.histark.se/tidskriften/forfattaranvisningar/ Bifoga kontaktuppgifter (för att vi ska kunna kontakta dig) samt författaruppgifter (namn, titel/ befattning, institution, e-postadress – dessa uppgifter kommer att tryckas i tidskriften). Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. Illustrationer Illustrationer skickas i tryckfärdigt, digitalt skick, företrädesvis i tiff- eller jpg- format. Foton och andra bilder i gråskala eller färg bör vara scannade i 300 dpi, linjeteckningar i 600 dpi. Bilderna skall scannas i tänkt publiceringsformat (max 18 x 11,5 cm). Tidskriften trycks i svartvitt. Alla färgbilder kommer med andra ord att tryckas i gråskala och behöver därför vara utformade/utvalda med hänsyn till detta för att bilderna ska bli tydliga i tryck. Det är dock möjligt att ha färgbilder i pdf-utgåvan. Alla illustrationer skall vara försedda med figurnumrering och tabeller ska vara försedda med en tabellnumrering. Bifoga en förteckning över samtliga figurer och tabeller, med figur- och tabelltexter samt anvisning om var i texten figurerna och/eller tabellerna skall placeras. Författarna ansvarar för att inhämta publiceringstillstånd i de fall där sådant krävs. Granskning Artiklarna kommer att granskas av två av redaktionsmedlemmarna innan publicering.Vid behov kommer externa granskare att tillfrågas. Peer-reviewing av enskilda artiklar kan diskuteras, kontakta redaktionen om sådana önskemål finns. 171 HISTORISKARKEOLOGISK TIDSKRIFT H META 2016
© Copyright 2024