Bussen är budskapet - Lund University Publications

Bussen är budskapet : perspektiv på mobilitet, materialitet och modernitet
Gustafsson Reinius, Lotten; Habel, Ylva; Jülich, Solveig
Publicerad: 2012-01-01
Link to publication
Citation for published version (APA):
Gustafsson Reinius, L., Habel, Y., & Jülich, S. (redaktörer) (2012). Bussen är budskapet : perspektiv på
mobilitet, materialitet och modernitet. (Mediehistoriskt arkiv; Vol. 23). Kungliga biblioteket.
General rights
Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors
and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the
legal requirements associated with these rights.
• Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private
study or research.
• You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain
• You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal ?
Take down policy
If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove
access to the work immediately and investigate your claim.
Download date: 12. Sep. 2016
L
UNDUNI
VERS
I
TY
PO Box117
22100L
und
+46462220000
Bussen är
budskapet
Perspektiv på mobilitet, materialitet och modernitet
Lotten Gustafsson Reinius,
Ylva Habel & Solveig Jülich [red.]
MEDIEHISTORISKT ARKIV 23
MEDIEHISTORISKT ARKIV 23
den här boken är utgiven med
en creative commons-licens: Erkännande,
kungl. biblioteket
box 5039
102 41 Stockholm
©författarna & kb
formgivning: jens andersson/bokochform.se
tryck: göteborgstryckeriet, mölndal 2013
issn 1654-6601
isbn 978-91-88468-28-4
Icke-kommersiell, Inga bearbetningar 3.0.
Bussen är budskapet
Perspektiv på mobilitet, materialitet och modernitet
Red. Lotten Gustafsson Reinius, Ylva Habel & Solveig Jülich
innehåll
4
6 Förord
9Lotten Gustafsson Reinius, Ylva Habel
och Solveig Jülich
Att tänka med bussar: Några hållplatser
128Boel Berner
Den ambivalenta gåvan: Blodbussar och
blodgivningsregimer i Sverige och Finland
RITUELL TRANSCENDENS:
FRÅN TID TILL TID
MEDBORGERLIG TRANSPARENS:
FRÅN PLATS TILL PLATS
29 Lotten Gustafsson Reinius
Kongobussen kommer! Den etnografiska
vandrings­utställningen som ett
missionerande medium
54 Ylva Habel
Mjölkpropagandans buss erövrar Sverige
77 Ulrika Torell
Den rullande butiken: Livsmedelsbussarna
och den svenska landsbygdens modernisering
99 Solveig Jülich
Bussar och bildtrafik: Den ambulerande
skärm­bildsundersökningen i Sverige
5
147 Kyrre Kverndokk
Nästa stopp Auschwitz: Bussen som
omkopplingsstation på norska skolresor till
Förintelsens minnesplatser
170Lars Kaijser
Beatles-fragment i rörelse: En guidad bussturs
narrativa ordnande av tid och rum
190Amanda Lagerkvist
Confused and mixed Shanghai: På turer i det
retromoderna
212 Litteratur
222 Medverkande
förord
på väg hem från ett mediehistoriskt seminarium i Upp­
sala drabbades vi – en etnolog, en filmvetare och en idé­
historiker – av en plötslig insikt om vår gemensamma
upptagenhet av bussar. I våra pågående forsknings­projekt
hade vi alla tre lagt märke till att de samhälleliga insti­
tutioner och sociala rörelser från mellankrigstiden och
framåt som vi studerade använde sig av bussar för att nå
ut och nå fram. När vi väl hade fått syn på denna rörliga
gestalt upptäckte vi att det fanns en något större skara
forskare som delade vårt intresse. Så utvecklades ett
mångvetenskapligt samarbete som har pågått under
­några år och nu utmynnat i denna bok.
Bussarnas speciella form av mediematerialitet – de­
ras ”budskap” för att tala med McLuhan – blev tidigt en
av utgångspunkterna för vår diskussion. Är bussarnas
jämförelsevis anspråkslöst vardagliga kostymering en
förklaring till att dessa till skillnad mot bilar och tåg har
lämnat så få avtryck i tidigare historisk forskning? Hur
kan vi kombinera perspektiv från aktuella forskningsom­
råden för att skapa ny kunskap om bussarnas för­måga att
i både konkret och symbolisk mening omskapa och sam­
manföra åtskilda tider och platser? Hur kan vi tänka med
bussar för att analysera det mobilas och materiellas bety­
delse i skapandet och omvandlandet av den västerländ­
ska modernitetens berättelser om framsteg och civilisa­
tion? Dessa och många andra frågor väcktes under våra
samtal om missionsrörelsens utställningsbussar, Mjölk­
propagandans reklambussar, livsmedelshandelns rullande
butiker på den svenska landsbygden, skärmbildsunder­
sökningens röntgenbussar, blodbussar i Sverige och Fin­
land, norska skolresor till Auschwitz, sightseeingbussar i
Beatles Liverpool och turistresor i skuggan av Shanghais
futuristiska skyskrapor.
Under resans gång har vi både glatts av och förvånats
6
över att vårt ämne kunnat ge upphov till så livfulla
och idérika diskussioner. Temats huvudgestalt visade sig
också inspirera till vitsar och liknelser till den grad att vi
­införde en övre gräns för hur många var och en fick lov att
använda för att krydda sina inlägg. Förbudet var förstås ett
slags skämt men speglade kanske en lätt oro: var inte
­hoppet från de enskilda och till synes prosaiska bussem­
pirierna till deras teoretiska och analytiska anhalter ibland
i det djärvaste laget? Samtidigt är det ganska säkert att det
lekfulla i upplägget har varit en bidragande orsak till att
det varit vetenskapligt fruktbart. Med en aningen sliten
travestering av Lévi-Strauss ­vågar vi påstå att bussarna –
och deras framfart på konkreta och föreställda allfarvägar
– har varit både produktiva och roliga att tänka med.
Allteftersom vi formerade oss som bussforskare blev
det aktuellt att presentera vårt projekt i ett större sam­
manhang. Vid Historikermötet i Lund våren 2008 arrang­
erade vi en välbesökt dubbelsession som på allvar satte
fart på samarbetet. Vid detta tillfälle, liksom under de båda
seminarier som genomfördes i Humanistvillan på Stock­
holms universitet 2009, diskuterades gemensamma teo­
retiska och metodologiska intressen med utgångspunkt i
7
fallstudier av ett antal historiska och samtida bussprojekt.
Vi är också mycket glada över att ha fått möjlighet att
­diskutera detta projekt på seminarier vid Avdelningen för
teknik- och vetenskapshistoria vid KTH och vid Institutionen
för medie- och kulturforskning vid Södertörns högskola.
Ett särskilt tack till Roger Qvarsell som i samband med sin
granskning av hela manuset ­bidrog med kommentarer
och synpunkter som hjälpte oss att nå fram till arbetets
slutdestination. Vi vill också rikta ett varmt tack till Staffan
Carlsson som uträttat små mirakel med efterbehandling­
en av våra bilder.
Tryckningen och slutförandet av denna bok har fi­na­ ns­-­
i­er­ats med bidrag från Ragnhild Blomqvists fond, Tema
Teknik och social förändring vid Linköpings universitet,
Vetenskapsrådet, samt Riksbankens ­Jubileumsfond. ­Också
för detta stöd, som varit en förutsättning för ett mång­
vetenskapligt och humanistiskt högriskprojekt, är vi mycket
tacksamma.
Stockholm i augusti 2012
Lotten Gustafsson Reinius, Ylva Habel & Solveig Jülich
inledning
8
Lotten Gustafsson Reinius,
Ylva Habel och Solveig Jülich
Att tänka med bussar:
Några hållplatser
varför låta något så till synes prosaiskt som bussar
utgöra analytisk ingång och samlande tema för en mångvetenskaplig antologi? Och varför inte? Bussen tillhör uppenbarligen de motordrivna transportmedel som med stigande intensitet från början av 1900-talet och framåt
kommit att både underlätta och komplicera tillvaron i stora delar av världen. Samtidigt riskerar fordonets roll i
transportväsendets historia att uppfattas som jämförelsevis obetydlig. Medan forskare skärskådat massbilismens
utveckling, och privatbilens funktioner som frihetssymbol och statusmarkör, har bussen inte tilldragit sig liknande uppmärksamhet. Fordonet saknar bilens ikonstatus,
och framstår i jämförelse snarare som dess lite gråa kusin
från landet.1 Diskussioner om modernitetens överbryggande av tidrumsliga avstånd har istället placerat järnvägen och resandet i det nya industrisamhället i centrum.
9 Men ser vi närmare på bussen, och hur dess speciella egen-
skaper har mobiliserats i större samhälleliga processer under det senaste århundradet, framträder en annan bild.
I jämförelse med person- och lastbilen utgör bussen
ett slags hybrid, en blandform som förenar kapaciteten
för vägburna förflyttningar med ett lastrum som kan
anpassas för frakt av såväl föremål som människor och
inredningar. Förmågan att transportera stora volymer
av gods eller passagerare kan visserligen inte mäta sig
med tågets, men däremot har den genom sin flexibilitet
fått en särskild betydelse för glesbygder eller geografiskt
otillgängliga trakter dit den järnskodda rälsen aldrig har
nått. Genom sin relativt låga driftskostnad har bussen
erbjudit sociala grupper med begränsade ekonomiska
resurser möjlighet att resa och ta emot resande. Förutom planlagda turer i kollektivtrafikens tjänst, har bussar
använts för en mängd olika funktioner, alltifrån turistresor, mobil försäljning av livsmedel och rullande ut-
ställningsverksamhet, till rum för undersökning och behandling av patienter. Snart sagt varje samhällelig service, kommersiell näring och social rörelse har materialiserats i form av en buss: exempelvis bokbussar, filmbussar, badbussar, tandvårdsbussar, trafikskolebussar,
postbussar, bankbussar, turnébussar och missionsbussar.2 De har också varit betydelsefulla politiska verktyg,
bland annat i den amerikanska medborgarrättsrörelsen,
där busing var ett av de mest uppmärksammade försöken
att lösa segregationsproblemen.3 Det finns skäl att ställa
sig frågan: hade den västerländska modernitetens mobiliseringsprojekt alls varit möjliga att tänka sig utan
bussens energiska och mångsidiga gestalt?
Boktitelns parafrasering av Marshall McLuhans välkända tes ”mediet är budskapet” signalerar vårt intresse
för ett breddat mediebegrepp och mediernas konkreta
materialitet. Enligt McLuhan var medier att betrakta
som tekniska utbyggnader av människans kropp och
centrala nervsystem. Användandet av ett nytt medium
förändrade därför inte bara den mänskliga perceptionen, utan hade också långtgående effekter på samhällets
organisation. Han exemplifierade denna centrala tankegång genom att beskriva de historiska omvandlingarna
av hjulet – en förlängd fot – som ledde fram till järn­
vägar, cyklar och bilar. Sådana fordon eller medier gav
högre hastighet och större skala åt de existerande mänskliga funktionerna, och lade grunden till helt nya städer
och levnadssätt. Även hästdragna bussar drogs in i Mc-
Luhans historiska resonemang om hur vissa förmågor
och mönster förstärktes av olika fordonstyper.4 Men om
utgångspunkten för den här boken är att bussen är budskapet, betyder det inte att vi omfattar teknikdeterminismen hos McLuhan. För även om författarna i sina
olika analyser demonstrerar att bussar har vissa uppenbara och fordonsspecifika egenskaper så innebär detta
inte att de sociala praktiker, representationer, erfarenheter och känslostrukturer som skapats i deras hjulspår
har varit likartade. Tvärtom är en av de grundläggande
avsikterna med antologin att lyfta fram och belysa heterogeniteten i den konkreta användningen, förståelsen
och upplevelsen av bussens och busstrafikens kulturella
och mediala dimensioner. I dessa resonemang inbegrips
inte bara bussarnas rörliga karosser, rutter, färdriktningar och frakt utan också de situationer och aktörer
som satte dem i rullning.
Målsättningen är således att ge en mångfacetterad
belysning av hur bussen har förkroppsligat, mobiliserat
och kanaliserat föreställningar om social räckvidd och
agens i ett kulturhistoriskt perspektiv. Med utgångspunkt i olika mikrohistoriska och etnografiska studier
undersöker vi exempel på bussburen cirkulation samt
hur dessa rörelser fått mening av de projekt, utopier och
platser som förbundits och medierats genom dem. I
­fokus för våra diskussioner står ett antal bussar från
1920-talet till 2000-­talet. Till skillnad från kollektivtrafikens fordon, som i första hand transporterar människor 10
mellan platser, har de färdmedel vi analyserar också andra agendor och ärenden.
Mest uppenbara är kanske de olikheter som finns
mellan bussresorna som behandlas i bokens första del,
”Medborgerlig transparens: Från plats till plats”, och de
som tas upp i den andra delen, ”Rituell transcendens:
Från tid till tid”. I det förra fallet rör det sig om ett antal
special­byggda och välutrustade bussar som decennierna
kring 1900-talets mitt pilade runt på de svenska landsvägarna, lastade med sina olika folkhälso-, hygien-,
fromhets-, civilisations- och distributionsprojekt. Vi
­betraktar dessa bussar som ett slags modernitetens mobilisera(n)de förtrupp. I det senare fallet däremot framstår bussarna som ett slags tidsmaskiner i ett senmodernt turistande där passagerarna inte väntar vid v­ ägen
utan klivit ombord och blivit en del av upplevelsen. I
det följande ges en översiktlig orientering i de forskningssammanhang som dessa fordon kan sägas genomkorsa; därefter presenteras bokens tematiska ingångar
och disposition.
Teknikhistoriska perspektiv på motoriserade
fordon och transport
Våra analyser av bussarna placerar sig i en korsväg av
teoretiska inspirationskällor, där perspektiv från kultur11 och samhällsvetenskap möter forskning om kommuni-
kation och medialitet. Innan vi redogör för centrala influenser och sammanhållande teman i det gemensamma
tankebygget vill vi ta avstamp i ett annat närliggande
forskningssammanhang. Hur har frågor om fordon och
transport, som tangerar våra problemområden, behandlats inom de senaste decenniernas teknikhistoria?
Motoriserade transportmedel och infrastrukturer
för transporter har varit föremål för tidigare studier
inom en rad olika områden. Den teknikhistoriska forskningen har bidragit med perspektiv på framför allt bilens betydelse medan bussar, som nämnts, inte varit föremål för samma detaljerade historiska analys.5 Däremot har denna fordonstyp figurerat i mer grundläggande teknikhistoriska diskussioner. I en omdiskuterad artikel från 1980 argumenterade Langdon Winner för att
tekniska artefakter inte kan separeras från politik och
sociala relationer. Som exempel tog han de broar i New
York som stadsplaneraren Robert Moses på 1930-talet
hade gjort så låga att bussar inte kunde åka under dem,
vilket begränsade möjligheten för svarta och fattiga invånare som inte ägde privata bilar att ta sig till stränder
och parker.6 Winners artikel är intressant, eftersom den
i ett tidigt skede och på ett mer principiellt plan artikulerade relationen mellan materialitet, mobilitet och sociala geografier. Men hans betoning av hur makt och
förtryck verkar genom byggnader och artefakter har
också kritiserats för att bortse från mångfalden i den
materiella kulturens betydelseskapande.7
Fotobuss. På 1860-talet reste fotografen S. M. Carlzén och hans
hustru omkring i Skåne med en rullande fotoateljé dragen av oxar.
Stockholms stadsmuseum.
Modernitetschock. Oskar Anderssons teckning av hur invånarna
i Stockholm upplevde den första motorbussens framfart på
Drottninggatan. Ur Söndags-Nisse, vol. 38, nr 30, 1899.
Från svensk horisont har teknikhistoriska böcker på
ett värdefullt sätt redovisat material som belyser bussens framfart i Sverige under 1800- och 1900-talet: från
hästbussar, oxdrivna fotoateljébussar och den första motorbussen i Stockholm (”Bullerbussen”) till kollektivbussar, servicebussar och turistbussar. Historiska utsagor som citeras i dessa böcker ger stöd för tolkningen att
passagerarupplevelsen och intrycken av de tidiga motorbussarna kan liknas vid en modernitetschock i paritet med det tidiga järnvägsresandet eller biobesöket. Av
dessa studier framgår även att bussen fick sitt genom-
brott efter första världskriget och att busstrafiken sedan
byggdes ut under 1930-talet. Andra världskriget medförde en tillfällig nedgång men där­efter gick den mot
sitt gyllene decennium: 1950-talet. Då byggdes busstrafiken ut på nytt, och en mängd tekniska nyheter kom,
såsom pannkaksmotorer och biljettmaskiner.8
De bilder som ingår i den populärt anlagda Alla våra
bussar (1978) vittnar också om bussens transformationer vad gäller inredning och exteriör. Under 1920-talet
ersattes ombyggda lastbilschassin av speciella buss­
chassin som därefter, med zenit på 1950-talet, begåva- 12
des med kromade lister och rundade former efter amerikansk förebild. Under de båda nästföljande årtiondena
försköts skalorna i karossernas former i dubbla riktningar till jättelika varianter och minibussar. Likaså har
fordonens inredning skiftat ganska radikalt från obekväma träbänkar till en möblering som ofta liknar vardagsrummets soffgrupper.9
I ovan nämnda publikation är det fordonens ­tekniska
prestanda och busstrafikens expansion som främst uppmärksammas. Däremot sägs det inte särskilt mycket om
hur denna expansion förhöll sig till det välfärdsbygge
som på allvar tog fart under efterkrigstiden. Det är svårt
att tänka sig många av bussarna som diskuteras i denna
bok utan den samhälleliga infrastruktur i form av vård,
skola och bibliotek som efter andra världskriget fick ett
utökat statligt stöd. I Bussen är budskapet lämnas visserligen ingen utförlig historisk redogörelse för välfärdsårens fordon, men bildmaterialet som presenteras i denna inledning avser att åtminstone ge en antydan om
mångfalden av bussgestalter och bussbruk. Under arbetet med antologin har vi lärt känna fler bussar än vad vi
kunnat ge utrymme åt i separata kapitel.
Transportsystemens och därmed hela bilsamhällets
framväxt har också belysts ur en rad perspektiv i nyare
svensk teknikhistoria.10 Så har Arne Kaijser beskrivit hur
byggandet av ett statligt vägnät i Sverige under 1930-talet lade grunden för bilismens stora genombrott två de13 cennier senare. Medan fordons- och medieteknologier
Badbuss. Med abonnerade bussar åkte storstadsbarnen ut
till Flaten­badet sommaren 1942. Stockholms stadsarkiv.
som järnvägen och telegrafen bidrog till den snabba urbaniseringen under 1800-talets senare del, möjliggjorde
bussar ”en utflyttning till förorter och därmed en utglesning av de urbana landskapen”.11 Björn Elsässer har i sin
studie av svensk bilindustri skildrat i synnerhet den ekonomiska politikens betydelse för denna sektors expansion efter andra världskriget.12 Bland nyare teknikhistorisk forskning med relevans för denna bok kan även
nämnas en artikel av Thomas Kaiserfeld som visar hur
mellankrigstidens svenska massturism i form av paketresor med buss till europeiska städer under 1960-talet ersattes av flyg till sydländska orter med sol och bad.13
Bussar med social räckvidd
och kulturell agens
Filmbuss vid stadsgården i Stockholm omkring 1950.
Foto: John Kjellström. Stockholms stadsmuseum.
Bokbuss. Malmö stadsbibliotek besöker Lerhamn.
Ur Se, nr 46, 1951.
Inom sociologi och kulturstudier har ett antal studier av
fordon genomförts som byggt såväl på etnografier och
historiskt material, som på skönlitteratur och konst. Exempelvis anlägger antologier som Car cultures (2001),
Autopia (2002) och Automobilities (2005) ett brett urval
teoretiska perspektiv som sträcker sig från materiell
kultur och aktör-nätverksteori till performativitets- och
filmteori.14 Detta gäller även många uttolkare av transportmedel som kulturellt fenomen i ett svenskt sammanhang.15 Men i likhet med den teknikhistoriska
forskningen, så har sociologiska undersökningar och 14
15
kulturstudier i huvudsak inriktat sig på bilens historia
och kultur. Och när resandet med bussar behandlats, så
har främst den vardagliga kollektivtrafiken stått i fokus.16
Med Bussen är budskapet anknyter vi till flera aktuella
diskussioner inom human- och samhällsvetenskaperna.
För det första tar vi utgångspunkt i den kulturhistoriskt
orienterade medieforskning som med inspiration från
bland andra McLuhan har argumenterat för ett vidgat
mediebegrepp och intermediala analyser. Internationellt
tongivande arbeten som har utforskat modernitetsteknologier på sådan grund är exempelvis Carolyn Marvins
When old technologies were new (1998), Lisa Gitelman och
Geoffrey Pingrees antologi New media, 1740–1915 (2003),
samt Gitelmans Always already new (2006).17 De senaste
åren har en rad svenska publikationer med gemensamt
mediehistoriskt intresse arbetat vidare med detta expanderade mediebegrepp, bland annat i syfte att ifrågasätta
tidigare definitioners gravitation mot samtidshistoriens
digitala och eterbaserade medier.18 Genom att låta mediebegreppet breddas till att omfatta även bussar blir det
möjligt att analysera de historiskt föränderliga relationerna mellan materialitet och mobilitet – de sociala och
kulturella effekterna av högst konkreta förflyttningar
och sammanföranden.
För det andra finns det givna beröringspunkter mellan vår antologi och de vittförgrenade diskussioner om
modernitet som under de senaste decennierna har präg- 16
lat det vetenskapliga samtalet om västvärldens samhällsbygge och kulturproduktion. Få begrepp är mer
kontroversiella än ”modernitet” och inte sällan har forskare och kommentatorer argumenterat för olika periodiseringar, geografier och kännetecken i sina diagnoser
av den moderna världen.19 Ofta utgår dock analyser av
modernitetsprocesser från övergripande antaganden
om historiska orsakssamband och tendenser. I denna
bok är vi snarare intresserade av att med bussen som fokus studera hur modernitetens civilisations- och framstegsberättelser har producerats i mer konkreta och situationsbundna mikrohistorier. Poängen med en sådan
forskningsstrategi är både att låta ana en större komplexitet hos kulturella och historiska skeenden och att
mer närgånget konkretisera dess mekanismer.
För det tredje anknyter Bussen är budskapet till den
forskning om mobilitet som vuxit fram inte minst inom
det geografiska och kulturgeografiska området. Exempelvis har Jon May och Nigel Thrift analyserat transportoch kommunikationsteknologiska innovationer vars
­förmåga till så kallade tidrumsliga förtätningar (time-­
space-compression) möjliggjort en global kommunikation.20 John Laws resonemang om hur socioteknologier
kan skapa möjlighet att organisera geografiskt avlägsna
händelser från ett ordnande centrum är förstås relevant
för våra syften.21 Det är även Tim Cresswells diskussion
om mobilitetens särskilda roll i modernitetsprocesser:
17 ”mobilitet är centralt för vad det innebär att vara mo-
Tandvårdsbuss. En tandklinik på hjul tog emot personer
som var anställda vid ASEA under 1950-talet.
Foto: Vimar Ericsson. Stockholms stadsmuseum.
Motstående sida: Bankbuss. Stockholms Stads Sparbank
lanserade 1950 ”sparbussar” som for omkring i de västra
och södra förorterna. Annons. Svenska Dagbladet 5/3 1950.
dern”.22 På liknande sätt har Kenneth W. Parkers visat
hur kulturella bilder av mobilitet sammanlänkas med
framtida möjligheter. Också vi är intresserade av att iaktta hur modernitetens ordnande konkret länkar samman
kommunikation med mobiliserande, materiella praktiker.23
Genom att vi betonar bussarnas sociomateriella aspekter ingår vi, för det fjärde, i en rörelse som har präglat
human- och samhällsvetenskaperna under senare år. Som
Daniel Miller formulerat det har en intresseförskjutning
skett från studier av det föreställt rent sociala till det socialas materialitet.24 Den textuella vändningen, där fokus
i analyserna ofta låg på text, diskurs och tecken, har följts
av en materiell motsvarighet – ömsom polemisk, ömsom
kompletterande – som fokuserar makt-, minnes- och meningsskapande i kroppar, rum och föremål.25 Att konkreta ting och tingslighet kan ha social agens har blivit något
av ett allmänt credo. I sina diskussioner om det materiellas roll menar exempelvis Bruno Latour att föremål –
åtminstone tillfälligt, och genom sin påtagliga närvaro
och tyngd – kan förläna ett slags självklarhet åt olika fenomen. Hans tänkande har inspirerat till analyser av materialitet och sociokulturell hållbarhet, där man bland annat tagit fasta på den roll som byggnader, offentliga monument och vägnät kan ha för att skriva in strukturer och
värden som givna. Makt och ordning framstår i dessa
analyser inte som något förklarande, utan som något
som måste förklaras: en fråga om upprätthållande, sprid-
ning och översättande, som sker genom upprättandet av
förbindelser mellan (små och stora) ting och människor.26
Om det materiella nu inte bara bär eller tillskrivs
mening, utan i sig är och gör betydelser är det också
konsekvent att sätta det i centrum för analys. Som strategi för att återta studiet av ting på sådana villkor har
flera brittiska antropologer argumenterat för ett radikalt metodologiskt angreppssätt. De pläderar för etnografiska studier av föremål där dessa inte ses som bärare
av kulturell betydelse, utan som egna former av mening
och begreppslighet.27 Den föreställt skarpa tudelningen
mellan yta och djup, uttryck och betydelse blir alltså
ifrågasatt. En konsekvens blir också en större närhet till
det som är för handen, en metodologiskt motiverad nyfikenhet på fenomenens materiella egenskaper och hur
dessa öppnar eller begränsar människors möjlighet att
agera på olika sätt. När tingen på så sätt används för att
tänka med tjänstgör de i lika hög grad som analytiska
och empiriska objekt.28 I den här boken vill vi ta ett steg
i den riktningen, tänka med bussar för att se vilka handlingar dessas specifika materialitet öppnar för, konkret
och symboliskt. Genom att analytiskt ta fasta på det
som är konkret blir det möjligt att synliggöra bussarnas
verksamhet som makt- och meningsskapande korsvägar
mellan det materiellt, visuellt och verbalt diskursiva.
En övergripande ambition med Bussen är budskapet är
att sammanföra de forskningsdiskussioner vi har gett exempel på ovan; trots att flera av dem har gemensamma te- 18
man, stannar de ofta inom disciplingränserna. Ett av våra
bidrag är att koppla ihop perspektiv på modernitetsprocesser med tankegångar om medialitet, mobilitet och materialitet. Vi vill betona det analogas – i bemärkelsen det materiellas – del i medieringen: de sociala och kulturella betydelserna av konkreta förflyttningar och sammanföranden.29 Till skillnad från de fordon, som i första hand transporterar människor mellan platser, har de färdmedel vi
analyserar andra, och ofta mer sammansatta ärenden, där
något mer än instrumentell kommunikation blir resans resultat. När bussens rörliga gestalt blir ett verktyg att tänka
med, bidrar den till att ange aktionsradien för specifika sociala och kulturella aktiviteter. En sådan ingång synliggör
hur etableringen av institutioner och tankestilar samverkar med rumsbildande och minnesskapande strategier.
Med vår antologi avser vi också att utveckla en förståelse för vad det innebär att arbeta analytiskt och nära empirin med frågor om mediematerialitet och det materiellas
agens. I många fall kan insikter förbli mer av en teoretisk
ansats än ett operationaliserat kunskapsmål. En förhoppning är att denna bok ska kunna användas av studenter på
avancerad nivå som efterfrågar exempel på hur man kan
tillämpa ett breddat och historiserat mediebegrepp med
metodologisk fokus på materialitet. För att klargöra och
underlätta denna ambition vill vi lyfta fram några exempel
på hur fyra, redan delvis berörda, centrala teman utforskas
och diskuteras mer konkret i de olika kapitlen: medialitet,
19 modernitet, mobilitet och materialiserad agens.
Trafikskolebuss. ”Den rullande trafikpolisen” undervisar i en
av Stockholms parker 1953. Foto: Herman Ronninger. Stockholms stadsmuseum.
Centrala teman
Som framgått är ett av bokens centrala teman bussarnas
mediala dimensioner. I enlighet med ett breddat mediebegrepp analyseras fordonen både som transportmedel
och kommunikation. I vissa fall innebär det ett intresse
för att studera hur olika aktörer använt bussar och organiserade bussresor för att representera och kommunicera
mening. Men bussarna ses inte som stumma kommunikationskärl för information, ideologier och kulturella
koder. Hur de är utformade, vad de möjliggör och hur de
hanteras och används konkret är också avgörande för deras meningsskapande. Solveig Jülich diskuterar till exempel, i sitt kapitel om skärmbildsundersökningen av lungorna hos den svenska befolkningen, hur speciellt utrustade bussar utnyttjades både som symboliska inslag i medicinalstyrelsens hälsopropaganda och för att transportera
röntgenfotografier mellan olika platser i landet. Lotten
Gustafsson Reinius visar hur representation och materialitet framstår som tätt förbundna i det vandrande utställningsmediet. Hon tar fasta på hur Svenska Missionsförbundets ”Kongobuss” förmedlade budskap om en
sammanhängande värld genom att konkret föra samman
föremål och människor till möten över gränser. Kyrre
Kverndokk argumenterar för att bussen som sådan spelar
en avgörande roll som meningsskapare under de resor till
minnesplatser över nazistiska koncentrationsläger som
varje år anordnas för norska skolelever. Valet av fordon
och sätt att resa framstår inte som en tillfällighet utan
förmedlar viktiga aspekter av resans symboliska innehåll.
Ett annat exempel utgörs av Ylva Habels analys av bussarnas mångbottnade betydelse i de flermediala kampanjer som föreningen Mjölkpropagandan bedrev under
mellankrigstiden för att bevisa mjölkens nyttighet. Strategin att föra ut något i samhället via en medieriggad
buss, innebar att det som sattes i rörelse bokstavligen aktualiserades genom att vara ”på väg” genom landet.
Ett annat tema som utforskas i antologin är hur bussarna kan kopplas till diskussioner om modernitet. Vi
menar att de i många fall framstår som ett slags modernitetsskyttlar; element som aktivt hade försatts i pendlande
trafik och som både förkroppsligade idéer om länkar
mellan centrum och periferi och om samhällsutvecklingen. Flera av de bussprojekt som exemplifieras i boken ingick i rörelser, eller förmedlade propaganda, där
framsteg, hälsa, civilisation och medborgarskap ställdes
i centrum. Habel argumenterar till exempel för att
Mjölkpropagandans bussar kan ses i ljuset av Michel
Foucaults tänkande om styrningsmentalitet eller regementalitet. Fordonens distribution av mjölk var inte
bara praktiska anordningar som nådde ut, utan bör kanske främst förstås som betydelsefulla, otåligt uppsökande gestaltningar av det Zygmunt Bauman har kallat det
rationella förnuftet. Bussarna representerar i sammanhanget mäktiga institutioner i mikroformat. Boel Berner i sin tur diskuterar hur blodbussarna, på olika sätt i 20
Finland och i Sverige, symboliserade medicinens framgång och ideala relationer mellan den goda medborgaren och det moderna samhället. Och Ulrika Torell p
­ ekar
på hur 1930-talets varubussar lyftes fram som en löftesrik möjlighet för tilltagande välstånd och storskalig
utveckling. Även om modernitetsretoriken inte var
­
­ogrumlat positiv i detta sammanhang framgår att centralt formu­lerade visioner om framsteg ackompanjerade
butiksbussarnas väg ut på den svenska landsbygden.
Lars Kaijser och Amanda Lagerkvist ger båda exempel på hur relationer mellan modernitet och senmodernitet, genom själva bussrörelsen, kan omförhandlas i
spatiotemporala termer. Kaijsers analys av ”Magical
mystery tour”, en turistisk rundresa i Beatles fotspår, visar hur rutten och guidens historieberättande samverkar i att bevara en nostalgisk bild av ett Liverpool, där
dagens postindustriella och postkoloniala situation
skjuts i bakgrunden. I Lagerkvists diskussion agerar en
annan busstur, ”Confused and mixed Shanghai”, som
en teleportör i Shanghais temporalt och arkitektoniskt
kalejdoskopiska landskap. Hon argumenterar för att
västvärldsmoderniteten har ”kapats” och omkodats till
febrilt uppdriven ”framtidighet”; bussen färdas mellan
historienostalgiska och framåtsyftande noder i ett stadslandskap, vars arkitekturestetik också tycks peka i flera
tidsliga riktningar. Bussens förmåga att förflytta de
­resande mellan rum som är åtskilda inspirerar uppen21 barligen till – mer eller mindre existentiellt allvarliga –
Utställningsbuss. Med Skogsnäsbussen hoppades Riks­utställningar
1981 kunna medla och verka mellan grupper som kommit i konflikt
på landsbygden, genom att berätta mer om ett omdiskuterat kollektiv som slagit sig ner i Ångermanland. Foto: Riksutställningar.
lekar med den temporala och rituella transcendensens
möjlighet. Med Kverndokks ord kan bussar verka som
omkopplingsstationer mellan olika tider och rum.
Diskussionerna om det moderna hänger tätt samman
med det tema som rör bussar som mobilitetsverktyg. Det
kan framstå som en självklarhet i sammanhanget eftersom bussar av olika slag just har använts för att förflytta
personer och föremål. Men det rör sig ofta om mer än allmän fordonstrafik, om ett resande som rumsliggör såväl
sociala som tidsliga gränser och därmed gör dessa möjliga
att passera, åtminstone tillfälligt och symboliskt. I flera
av bokens artiklar visas hur enskilda bussar bidrar till att
bygga en särskild form av (mer eller mindre tillfällig)
kollektivitet. Berners artikel om blodgivarbussar ger ett
exempel på hur fikaträffar börjar ordnas i missionshuset
i en Västerbottnisk by för att mobilisera blodgivare. I de
diskussioner och sammanhang Torell analyserar transporteras inte bara livsmedel ut till landsbygden; genom
konsumtionsbussarnas täta besök får ungdomarna där
fortlöpande uppdateringar om det urbana. Mobilitet
kan också ha en mer symbolisk betydelse. På en övergripande nivå ger bussen en faktisk överblick över sin rutt,
den samlar och kartlägger de regioner som den genomkorsar. För de allmänheter som (kanske återkommande)
väntar på bussen vid olika anhalter, så bidrar den möjligen till en mer fantasmatisk kartografering och sensibilisering av landskapet, som i Lagerkvists och Kaijsers
fall, där olika tidslager varvas.
Ännu ett framträdande tema i antologin är bussarnas
materialitet. Oavsett om det sker med uttalad riktning
mot den utopiska framtiden, eller annan mer eller mindre mytisk tidsdimension, påminner det grus­knastrande
och dieseldoftande sättet att säkra rumslig och fysisk
samtidighet om den kommunikativa trafikens fundamentala materialitet. Flera bidrag uppehåller sig vid de
mångsinnliga möten och erfarenheter som möjliggörs av
transporterna, vid den fysiska erfarenheten av att befinna sig i bussen och vid de affektiva betydelserna av rörelsen i rummet. I ett par artiklar förs diskussioner om tingens agens och det socialas materialitet med de konkreta
fordonens och deras cirkulerande i rummet som exempel. Detta innebär nu inte att bussarna eller rörelsen i sig
tillskrivs intentioner – men däremot att de har effekt och
ingår i nätverk som till exempel ger spridning och hållbarhet åt olika föreställningar och idéer.
Gustafsson Reinius betonar det materiellas möjlighet att samtidigt upprätthålla avstånd och skapa sym­
bolisk närhet och beröringar. De i Kongobussen kringflyttade bruks- och kultföremålen gav fullskalighet,
sinnlighet och konkretion åt de avlägsna missionsfälten
och förstärkte därmed filmens och fotografiernas realism på ett affektivt sätt. Den bildtrafik som Jülich diskuterar är också högst konkret och inbegriper det ambivalenta och sinnliga mötet mellan kall röntgenskärm
och kroppar som tillfälligt blottats i bussens undersökningsrum. Intressant är också hur själva karossen (i samverkan med rutten) kan materialisera relationer mellan
bussens innanmäte och omvärld, mellan dess avsedda
budskap och resenärers tolkningar och upplevelser, något
som berörs tydligast i kapitlen av Lagerkvist, Kaijser
och Kverndokk. Bussen upprättar en rörlig gräns mellan
människor och platser som den samtidigt för samman
och håller isär. I fallen med blodbussen, mjölkbussen
och livsmedelsbussen, som diskuteras av Berner, Habel
och Torell, ingår resandet som ett led i transport av substanser som överskrider gränser mellan enskilda människors kroppar. Det är i växelverkan mellan de uttalade
visionerna och den konkreta materialitet, som tas i bruk 22
Konstbuss. Konstgruppen Candyland arrangerade 2005 en serie
bussturer som sedan kom att spela huvudrollen i filmen CandyTour.
©Candyland
för att sprida och förverkliga dem, som det blir allra tydligast att bussen samtidigt har och är ett budskap.
Bokens disposition
Antologin innehåller nio kapitel som är skrivna av etnologer, medievetare, idé- och teknikhistoriker verksamma vid
universitet, högskolor och museer i Stockholm, Södertörn,
Linköping och Oslo. Till varje kapitel som följer efter inledningen hör en kort sammanfattning. Alla medverkande
bidrar med sina specifika sätt att tänka med bussar, men de
23 relaterar också till varandra på flera vis. Vi har därför valt
att presentera de enskilda bidragen inom två övergripande delar: ”Medborgerlig transparens: Från plats till plats”,
och ”Rituell transcendens: Från tid till tid”. I bokens första
del diskuteras bussar som aktivt har sökt upp allmänheten
i sin samtid, genom att förbinda stad och land. Tidsmässigt ligger tyngdpunkten på decennierna kring 1900-­talets
mitt då ett flertal svenska samhällsinstitutioner och en rad
aktörer strävade efter att skapa medborgerlig delaktighet
och i vissa fall kontroll, genom trafik mellan geografiskt
åtskilda platser. De bussar som analyseras i bokens andra
del utgör exempel på en annan sorts räckvidd och agens;
där diskuteras ett antal bussresor som arrangerats inom
dagens intensiva minnes- och upplevelseindustri. Medan
den första delen av antologin håller sig inom Skandinaviens gränser, visar den andra hur kollektiva bussresor blir
dynamiska instanser i en globaliserad kulturarvspolitik.
Som framgår av de båda rubrikerna är förbindandet
av platser mer i fokus i de första kapitlen, medan bussens
försök att röra sig mellan olika tider (eller tidrum) spelar
en tydligare roll i den senare delen. Samtidigt är åtskillnaden en pedagogisk förenkling. Några av de mer övergripande frågor som återkommer i de olika kapitlen berör
det mobilas och det materiellas betydelse för produktionen, omvandlandet och nedmonterandet av de berättelser om framsteg och civilisation som präglat västvärldens
modernitet. Bussen gestaltar – i bemärkelsen materialiserar och mobiliserar – ideal om rörelse och spridbarhet
på särskilda sätt. Därför kan den betraktas som något av
en ikonisk modernitetsgestalt. Om det tidiga 1900-talets
bussar tycks ha medierat en utopisk tilltro till västvärldens rumsliga expansion och tekniska utveckling, vittnar
de samtidshistoriska varianterna om att sådana föreställningar har satts i gungning av politiska förändringar och
maktförskjutningar. Modernitetstemat vidhäftar också
de senare turistiska bussarna och deras färder, men nu i
ett nostalgiskt modus: som något av en kvardröjande
fantom markerar den rörliga karossen ett antal förlorade
visioner och ifrågasatta identiteter.
*
Om vi enbart hade studerat de äldre historiska bussarna
hade förmodligen en mer enhetlig bild framträtt, både av
bussen som medium och som en särskild teknikgestalt i
den svenska tappningen av västvärldens modernitet.
Men genom att vi låtit analysens spann omfatta både modernitet och senmodernitet har vi kunna belysa såväl förändringsprocesser som mer övergripande drag i bussarnas medierande agens. Bussen är budskapet visar bland annat att en berättelse om bussens uppgång och fall vore
alltför förenklande. Däremot kan vi tydligt se hur denna
modernitetsgestalt har genomgått flera laddnings- och
omladdningsprocesser över tid. Det förekommer att historiska bussar görs närvarande av samtida varianter, genom visuella, textuella eller materiella citat och anspelningar, något som berörs till exempel i Kaijsers diskus-
Äventyrsbuss. Rosa Bussarna är ett svenskt resebolag som
arrangerar långresor till olika delar av världen. Färden den här
gången har gått till norra Kenya. Foto: Daniel Evaldsson.
sion om hur dagens turistbussar genom Beatles Liverpool refererar till det kultförklarade bandets välkända
turnébuss, och i Kverndokks diskussion om hur dagens
arrangerade skolresor till de nazistiska förintelselägren
refererar till de välkända vita bussarna.
Moderniteten åkallas och görs, också genom de mer
sentida busstransporternas färder i kollektiv fantasi.
Däremot har den, i dessa projekt, ett mindre entydigt
ansikte. I Shanghai framstår moderniteten – nota bene
för storögda gästande västerlänningar – som någonting
som tagits över från vår egen identitet till dagens expan- 24
Ekobuss. Ekolådan är ett av flera företag som levererar ekologiska
grönsaker direkt till hushåll i städerna. Foto: Ekolådan.
siva Asien. I Liverpool eller de svenska förorter dit ekobussen anländer, blir det moderna föremål för nostalgi.
När de norska ungdomarna färdas mot ett kollektivt
minne som kommit att få en unik plats i västvärldens
­efterkrigsidentitet framträder en skräckbild av modernitetens drömmar om storskalighet och effektivitet –
det industriella massdödandet.
Sammantaget framstår bussen som en historiskt föränderlig figur med många olika roller. Den kan vara en
otålig omdanare, som på sin väg samlar, riktar, sprider
och förbinder olika platser och verklighetsbeskrivningar.
Väl stadda i rullning på sina ofta systematiska och
välplanerade rutter, tycks de idoga transporterna på en
och samma gång peka ut och framställa sig själva som
lösningar av olika samhälleliga och existentiella problem. På detta vis ger bussarna materialitet åt modernitetens visioner om ordning, kontroll och tillgänglighet.
25 Som den konkreta rörelsen i det tidiga 1900-talets ut-
opiska projekt framstår den motoriserade strävan efter
att nå ut och fram till alla ömsom som ett filantropiskt
uppsökande, ömsom som en närmast integritetshotande jakt på individens kropp och själ. Bussarna i dagens
turist- och minnesprojekt har på sätt och vis en omvänd
strategi. Istället för att resa med sikte på perifera publiker låter de passagerarna stiga ombord med löften om
att bli förflyttade – och kanske till och med förvandlade
– av resor till avlägsna, förflutna eller i någon annan mening, förlorade tidrum. Oavsett vart den bussburna trafiken beger sig tycks den insistera på det konkreta sammanförandets betydelseskapande möjligheter.
noter
1. Detta påpekas även av Margaret Walsh, ”The bus industry in the
United States”, EH. Net Encyclopedia, red. Robert Whaples, 2003.
Finns tillgänglig på: http://eh.net/encyclopedia/article/walsh.
bus.industry.us (senast kontrollerad 120818).
2. En av de få studier vi har påträffat som rör den här speciella for­
men av bussar, om än i en ganska snäv lokalhistorisk kontext, är
Elizabeth Lebas, ”’When every street became a cinema’: The film
work of Bermondsey Borough Council’s public health depart­
ment, 1923–1953”, History Workshop Journal, nr 39, 1995, 42–66.
3. Lillian B. Rubin, Busing and backlash: White against white in a California school district (Berkeley: University of California Press,
1972); Peter William Moran, Race, law, and the desegregation of public schools (New York: LFB Scholarly Publishing, 2005).
4. Marshall McLuhan, Understanding media: The extensions of man
(New York: McGraw-Hill, 1964), 16–17, 190–198.
5. Walsh.
6. Langdon Winner, ”Do artifacts have politics?”, Daedalus, vol. 109,
nr 1, 1980, 121–136.
7. Winner har bland andra kritiserats av Bernward Joerges, ”Do po­
litics have artefacts?”, Social Studies of Science, vol. 29, nr 3, 1999,
411–431, och Bruno Latour, ”Which politics for which artifacts”,
Domus, June, 2004, 50–51.
8. Gert Ekström, Lars Ericson & Lars Olov Karlsson, Alla våra bussar
(Stockholm: Allt om hobby, 1978); Sten Holmberg, Om bussrörelsen i Stockholm med omnejd (Stockholm: Stockholms spårvägar,
1958). Den ambulerande fotoateljén beskrivs i Karl Erik Ander,
Helsingborgs första fotografer och deras bilder 1840–1900: En krönika med Helsingborgshistoriska notiser (Helsingborg: K. E. O-n An­
der, 1998), 80–84. För en historik och klassificering av busstyper,
se Hugo Björck, ”Bussar och busstrafik”, Handbok i samfärdselteknik. 1. Avd. Vägfart, red. Gustaf Edlund (Stockholm: Natur och
Kultur, 1949). Om modernitetschocker, se exempelvis Wolfgang
Schivelbusch, Järnvägsresandets historia: Om rummets och tidens
industrialisering under 1800-talet (1977; Lund: Arkiv, 1998), och
Tom Gunning, ”Modernity and cinema: A culture of shocks and
flows”, Cinema and modernity, red. Murray Pomerance (New
Brunswick: Rutgers University Press, 2006).
9. Ekström, Ericson & Karlsson.
10.Pär Blomkvist, Den goda vägens vänner: Väg- och billobbyn och
framväxten av det svenska bilsamhället 1914–1959 (Eslöv: B. Öst­
lings bokförlag Symposion, 2001); Pär Blomkvist & Martin Ema­
nuel, Från nyttofordon till frihetsmaskin: Teknisk och institutionell
samevolution kring mopeden i Sverige 1952–75 (Stockholm: Skolan
för industriell teknik och management, Kungliga tekniska högsko­
lan, 2009); Anders Houltz, ”Volvos värde varar: Svensk bilindu­
stri som moderniseringsmotor och folkhemsikon”, Polhem: Årsbok för teknikhistoria, 2006–2007, 24–39; Per Lundin, Bilsamhället: Ideologi, expertis och regelskapande i efterkrigstidens Sverige
(Diss. Stockholm: Kungliga tekniska högskolan, 2008).
11.Arne Kaijser, ”Systemen som omformade Sverige”, Dædalus: Tek-
niska museets årsbok, vol. 69, 2001, 28. Se även hans bok I fädrens
spår: Den svenska infrastrukturens historiska utveckling och framtida
utmaningar (Stockholm: Carlsson, 1994).
12.Björn Elsässer, Svensk bilindustri: En framgångshistoria (Stock­
holm: SNS förlag, 1995).
13.Thomas Kaiserfeld, ”From sightseeing to sunbathing: Changing
traditions in Swedish package tours from edification by bus to re­
laxation by airplane in the 1950s and 1960s”, Journal of Tourism
History, vol. 2, nr 3, 2010, 149–163.
14.Daniel Miller, red., Car cultures (Oxford: Berg, 2001); Peter Wollen &
Joe Kerr, red., Autopia: Cars and culture (London: Reaktion, 2002);
Mike Featherstone, Nigel Thrift & John Urry, red., Automobilities (Lon­
don: Sage, 2005). Se även David D. Burnetts avhandling om minibus­
sen: From Hitler to Hippies: The Volkswagen bus in America (Diss. Uni­
versity of Virginia: School of Law, 2002). http://papers.ssrn.com/
sol3/papers.cfm?abstract_id=950575 (senast kontrollerad 120818).
15.Annette Rosengren, När resan var ett äventyr: Om resor i Sverige
under tusen år (Stockholm: Nordiska museet i samarbete med
Natur och Kultur, 1979); Håkan Andréasson, Resenärer i bilsamhället: Vardagligt resande i kulturell belysning (Diss. Göteborg: Et­
nologiska institutionen, Göteborgs universitet, 2000); Tom
O’Dell, ”Raggare and the panic of mobility: Modernity and every­
day life in Sweden”, Car cultures, red. Daniel Miller (Oxford: Berg,
2001); Barbro Bursell & Annette Rosengren, red., Drömmen om
bilen (Stockholm: Nordiska museet, 1996).
16.För ett kulturanalytiskt resonemang om bussar i kollektivtrafiken,
se till exempel Anna Lundström & Anna Ulfstrand, Om resande finnes– (Stockholm: Kommunikationsforskningsberedningen, 1996).
17.Carolyn Marvin, When old technologies were new: Thinking about
electronic communication in the late nineteenth century (New York:
Oxford University Press, 1998); Lisa Gitelman & Geoffrey B.
Pingree, red., New media, 1740–1915 (Cambridge, Mass.: MIT
Press, 2003); Lisa Gitelman, Always already new: Media, history
and the data of culture (Cambridge, Mass.: MIT Press, 2006). Se
även Siegfried Zielinski, Deep time of the media: Towards an archa-
26
27
eology of hearing and seeing by technological means (Cambridge,
Mass.: MIT Press, 2006), och Erkki Huhtamo & Jussi Parikka,
red., Media archaeology: Approaches, applications, and implications
(California: University of California Press, 2011).
18.Anders Ekström, Solveig Jülich & Pelle Snickars, red., 1897:
­Mediehistorier kring Stockholmsutställningen (Stockholm: Statens
ljud- och bildarkiv, 2006); Solveig Jülich, Patrik Lundell & Pelle
Snickars, red., Mediernas kulturhistoria (Stockholm: Statens ljudoch bildarkiv, 2008); Jonas Harvard & Patrik Lundell, red.,
1800-talets mediesystem (Stockholm: Kungliga biblioteket, 2010).
Se även Anders Ekström, Solveig Jülich, Frans Lundgren & Per
Wisselgren, red., History of participatory media: Politics and publics,
1750–2000 (New York: Routledge, 2011). Det expanderade medie­
begreppet ligger också till grund för flera av analyserna i Ulrika
Torell, Roger Qvarsell & Jenny Lee, red., Burkar, påsar och paket:
Förpackningarnas historia i vardagens konsumtionskulturer (Stock­
holm: Nordiska museet, 2010). För svenska medievetenskapliga
diskussioner som berör definitioner av mediebegreppet, se
Magnus Andersson & Johan Fornäs, ”Mediekulturperspektivets
möjligheter: Ett samtal i kulturaliseringens tecken”, Nordicom-­
Information, vol. 32, 2010, 3–22; Göran Bolin, ”Vad är ett medium?”,
Kommunikationens korsningar: Möten mellan olika traditioner och
perspektiv i medieforskningen, red. Ulla Carlsson (Göteborg: Nordi­
com, 1994), 213–228; Ulf Hannerz, ”Genomsyrade av medier:
Kulturer, samhällen och medvetanden av i dag”, Medier och kulturer, red. Hannerz (Stockholm: Carlsson, 1990), 7.
19.För att nämna ett fåtal inflytelserika verk i denna rika flora av litte­
ratur: Zygmunt Bauman, Modernity and ambivalence (Oxford: Po­
lity, 1991); Ulrich Beck, Risk society: Towards a new modernity (Lon­
don: Sage, London, 1992); Marshall Berman, All that is solid melts
into air: The experience of modernity (London: Verson, 1983); Mi­
chel Foucault, Övervakning och straff: Fängelsets födelse (1975;
Lund: Arkiv, 2003); Anthony Giddens, The consequences of modernity (Cambridge: Polity in association with Blackwell, 1990).
20.John Law, Organizing modernity (Oxford: Blackwell, 1994), 103–104.
21.Jon May & Nigel Thrift, ”Introduction”, Timespace: Geographies of
temporality, red May & Thrift (London: Routledge, 2001).
22.Tim Cresswell, On the move: Mobility in the modern Western world
(New York: Routledge, 2006), 20.
23.Kenneth W. Parker, Organising mobility: A sociological investigation
of the operations of an international airport (Diss. Queensland Uni­
versity of Technology: Centre of Social Change Research, School
of Humanities and Human Services, 2005).
24.Daniel Miller, red., Materiality (Durham: Duke University Press,
2005).
25.Om den så kallade ”materiella vändningen” se till exempel André
Jansson, ”Textural analysis: Materialising media space”, Geographies of communication: The spatial turn in media studies, red. Jesper
Falkheimer & Jansson (Göteborg: Nordicom, 2006), 99. Se även
Tine Damsholt & Dorthe Gert Simonsen, ”Materialiseringer: Pro­
cesser, relationer og performativitet”, Materialiseringer: Nye perspektiver på materialitet og kulturanalyse, red. Damsholt, Simonsen
& Camillla Mordhorst (Aarhus: Aarhus Universitetsforlag, 2009).
26.Bruno Latour, Reassembling the social: An introduction to actornetwork-theory (Oxford: Oxford University Press, 2005).
27.Amiria Henare, Martin Holbraad & Sari Wastell, red., Thinking
through things: Theorising artefacts ethnographically (New York:
Routledge, 2006).
28.Jämför Patricia Marks, Bicycles, bangs, and bloomers: The new woman in the popular press (Lexington: University Press of Kentucky,
1990); Anders Ekström, ”Damen med velocipeden”, Viljan att synas, viljan att se: Medieumgänge och publik kultur kring 1900 (Stock­
holm: Stockholmia, 2010).
29.Inte minst i ljuset av den utbredda förståelsen av digitala mediers
immateriella karaktär är det motiverat att närma sig bussarna
som medier med påtaglig materialitet. Rasmus Fleischers bok
Det postdigitala manifestet (Stockholm: Ink Bokförlag, 2009) är en
av exponenterna för den postdigitala impulsen mot, och nostalgi
över en icke-digitaliserad kultur. Se även Charles R. Acland, red.,
Residual media (Minneapolis: Minnesota University Press, 2007).
I. MEDBORGERLIG TRANSPARENS:
FRÅN PLATS TILL PLATS
Lotten Gustafsson Reinius
Kongobussen kommer!
Den etnografiska vandrings­utställningen
som ett missionerande medium
I fokus för den här artikeln står ett missionsetnografiskt vandringsmuseum som turnerade på den svenska landsbygden från 1924 och
in på 1940-talet. Denna så kallade ”Kongobuss” var ett led i Svenska Missions­för­bundets förnyelse av den nationella propagandan för
protestantisk världsmission. I artikeln diskuteras utställningen som en del av ett missionsnätverk och som en säregen variant av det et­
nografiska utställningsmediet. Tonvikten ligger på användningen av föremål och film och på den konkreta cirkulationen. Bussens rörelse
genom nationen och landskapet, liksom den drastiska förflyttning av kongolesiska bruks- och kultföremål som denna byggde på och
förde vidare, framstår som centrala för det affektiva och moraliska mediet. Genom konkreta och symboliskt laddade sammanföranden
förmedlade missionsnätverket ett uppfordrande modernitetsbudskap – om avstånd i världen och om möjligheten och plikten att över­
brygga dem.
Kongobussen, eller Svenska Missionsförbundets mis­sions­
­etnografiska vandringsmuseum från Kongo som den hette officiellt, turnerade i byar och mindre orter på den
svenska landsbygden från 1924 och in på 1940-talet.1 I en
roman med självbiografiska inslag skildrar Marga­
reta
Strömstedt hur den anlände till det småländska
­bibelbältet. Vandringsutställningen tillhörde de kontakter med omvärlden som kom orten där hon växte upp till
29 del via en förbipasserande motorled:
Rakt genom samhället, precis utanför huset där vi bor, går
Riksettan. Som alla vet är det den största väg som finns i
Sverige. Det är mycket intressant med alla som far förbi
och om de stannar tror man ofta inte sina ögon. [---] Men
det dröjer inte många veckor förrän det kommer någonting som är mera spännande än allt annat som har visats
om hednamissionen och livet i Afrika. Först kommer det
affischer, och på dem kan man se en buss som ska komma
till samhället och till byarna omkring. Inuti bussen finns
en stor samling av allt det märkvärdigaste som finns i Afrika. Där ska till och med finnas en boaorm, fastän inte i levande skick. Det är en berömd missionär som far runt i
missionshusen i hela landet och berättar om Afrika och visar alla sina hemliga skatter som han har tagit med sig därifrån.2
Beskrivningen tar fasta på den förväntan som själva vetskapen om bussens ankomst innebar. Något av det mest
främmande och exotiska man kunde tänka sig skulle
plötsligt vara åtkomligt och närvarande, mitt i det hemtama och vanliga, och dessutom inom räckhåll för alla
sinnen i form av konkreta, högst märkliga föremål. Ett
liknande vittnesmål ges i en dikt av Alf Henriksson.
Också här framstår mötet med en kringresande i missionspropagandans tjänst som något lätt svindlande:
När seklet var ungt och världen var vid
och vi visste vad längtan är,
då kom det till Småland ibland för en tid
från Kongo en Svensk missionär.
Kalebasser och flätverk och sköldpaddskal
bragte han med sig då.
Och ljusbilder visade han på en kral
som vi storögt tittade på.3
Det Svenska Missionsförbundet grundades 1878, genom sammanslagning av en mängd mindre grupper
som förenades av kritik mot statskyrkan och istället ville knyta an till den transnationella protestantiska väckelserörelsen.4 Efter en inledande fas, där den så kallade
externa (sic!) missionen bedrevs bland samer i norra
Sverige riktades intresset mot de fält i utlandet där de
brittiska och amerikanska systerförbunden verkade.
Under en period vändes blickarna mot Alaska. Men vid
1920-talets mitt, när Kongobussen började turnera,
fanns svenska missionärer på plats i tre ”missionsfält”: i
Kina, i Östturkestan (numer den omstridda kinesiska
provinsen Xinjiang) och i nedre Kongo, där man redan
1884 fått överta missionsstationen Mukimbungu från
Livingstone Inland Mission. Vid Berlinkonferensen
1885 hade det slagits fast att såväl kristna som protestanter skulle få tillstånd att sprida evangelium i vad som
kom att kallas Kongofristaten (1885–1908): den belgiske kung Leopold den andres väldiga och ökända lydrike
i Centralafrika. Protestanternas verksamhet där tycks
både ha gjutit olja och kastat grus i det koloniala maskineriet, det senare genom ett engagemang i män­
niskorättsfrågor som fick enskilda missionärer att protestera mot tvångsarbete och annat systematiskt våld. När
kolonin blev nationell, genom att Belgien tog över, förflyttades den protestantiska missionens tyngdpunkt norr
om Kongofloden, till den dåvarande franska kolonin.5
Som Wilhelm Östberg framhållit spelade Kongomissionen en särskild roll för att sprida kunskaper och
bilder av Afrika bland gemene man i Sverige.6 Ofta låg 30
rörelsen i framkant med användningen av nya tekniker
för att kommunicera. Kongobussen och dess medhavda
utrustning är exempel på det. Här fanns en skärmutställ­
ning som kunde anpassas efter olika lokaler, omkring
tusen för ändamålet insamlade kongolesiska bruks- och
kultföremål, en mängd fotografier av byggnader, landskap och människor och därutöver film, så många rullar
att det räckte till två kvällars föreställningar. Filmen
innehöll scener från de tre fälten och dessutom från missionärsbarnens skola på Lidingö och från ”det heliga
landet Israel”. Skärmutställningen däremot var koncentrerad till det mest välkända – och på många sätt mest
symboliskt laddade – missionsfältet, till det som etablerats i nedre Kongo.7
Bussen var bemannad av tre personer, en före detta
missionär, hans yngre medarbetare och chauffören. Tillsammans sörjde de för transport och uppmontering av
utställningen, för filmvisningen och – vad gäller den
medföljande Kongomissionären – för framförandet av
en autentisk ögonvittnesskildring. Rutterna var upplagda
så att ett område i taget täcktes in, med stopp vid 10 till
12 närliggande platser. Vid varje anhalt stannade bussen
i ett par dagar och visade utställning och film för intresserad allmänhet och traktens skolbarn. Sedan räknades
kassan med pengar, som skänkts för missionens sak, och
så rullade bussen vidare, medförande alla de ting som i
sin tur färdats ännu längre. Mellan varje turné vände
31 vandringsutställningen åter till huvudstaden.8
Kongobussens ankomst. I bildens centrum lyser den medföljande missionären, troligen August Jansson, som visar
var utställningen ska stå. Svenska Missionskyrkans arkiv.
Av de litterära receptionsberättelser, som tidigare citerats, kan man ana att det tillfälliga och ambulerande
inslaget i vardagen kunde förknippas med en närmast
utopisk möjlighet till global samhörighet och ökad räckvidd över avstånd. Inom väckelserörelsen kunde vandringsutställningen också ses som ett motoriserat svar på
missionsbefallningen, som något som ytterst hade satts
i rullning av Gud genom den helige Ande.9 Det mobila
mediet tycks alltså ha agerat på en skala mellan profant
signum för det moderna tidrummet och religiöst och
ideologiskt laddat transcendensfenomen.
I den här i artikeln förstås det, i första hand, ur mer
profana perspektiv. Med inspiration från pågående diskussioner inom ny museologi, mediehistoria och teorier
om ritual och materialitet diskuteras missionsförbundets
ambulerande utställningsverksamhet som en, inom den
transnationella väckelserörelsen framvuxen, säregen vari­
ant av det etnografiska utställningsmediet. En särskild
tyngdpunkt i analysen läggs vid de drag som skiljer denna från sin stationära motsvarighet på etablerade etnografiska museer, urvalet av föremål, kombinationen av
visuella och materiella medier och själva rörligheten. I
linje med antologins övergripande teoretiska och metodologiska ambitioner ställs de konkreta tingen och deras
mediala agens i tolkningens centrum. Frågor om vandringsutställningen som representation och som materialitet betraktas inte som åtskilda utan intimt förbundna.
Bussens och de medföljande föremålens kringrörelse i
det svenska landskapet ses följaktligen, i lika hög grad
som de filmer och fotografier som också följde med, som
budskap och medier i missionens tjänst.
En frambrytande medieform
Under 1800-talets andra hälft öppnade en mängd nya
museer och andra utställningslokaler i de europeiska
storstäderna sina portar: ett utställningskomplex växte
fram, för att använda Tony Bennetts samlande begrepp.
Samlingar som tidigare varit förbehållna ett exklusivt fåtal blev nu visuellt tillgängliga för en stor och klassmässigt blandad publik. Enligt Bennett innebar detta både
etablerandet av en ny sorts offentlighet och en disciplinering av det medborgerliga tänkandet. Med inspiration
av Foucault argumenterar han för att de konkreta sätt, på
vilka besökarna och de utställda föremålen ordnades i relation till varandra och i rummet, verkade som instrument för att göra nya sociala grupper känslomässigt och
intellektuellt delaktiga i tidens stora berättelser om
framsteg, historia och nationell identitet.10 Bennetts resonemang har fått stort genomslag men också kritiserats
för att ge en alltför monolitisk och teoretisk bild av komplexa kulturhistoriska skeenden.11 Vid ett närmre skärskådande framstår varken de stora berättelserna eller
teknikerna för att förmedla dem som särskilt enhetliga.
Barbara Kirshenblatt-Gimblett för ett, i samman- 32
hanget användbart, resonemang om vad hon kallar utställandets agens, the agency of display. Hon utvecklar den
museologiska diskussionen om utställningsmediet med
fokus på skillnader i olika sätt att ordna och visa fram
tingen och vad dessa innebar för skapandet av nya meningssammanhang för det utställda. Såväl dioraman som
montrar eller uppbyggda miljöer upprättar, enligt Kirsh­
enblatt-Gimblett, ett slags auktoritära tolkningsramar
kring till exempel sådana bruksföremål som avskilts från
sina ursprungliga kontexter för att visas som etnografiska objekt. Alternativa sätt att förstå tystas av kraftfulla
meningsmotorer. Därmed inte sagt att dessa alltid verkar på samma vis. Utställningstekniker av skilda slag
öppnar för olika sorters betydelser, blickar och känslolägen.12 Genom impulser från det framväxande fältet ”sinnenas antropologi” kan en sådan förståelse av utställningsmediet också fördjupas av fenomenologiska perspektiv på besökarnas erfarenheter i mötet med ting. 13
Jag har tidigare intresserat mig för den materiella retorik
med vilken föremål från Kongostaten visades i svenska
utställningar, som arrangerades i samverkan mellan museer och mission.14 När jag nu går vidare med missionsrörelsens mer autonoma mediebruk är det bland annat
för att ge en fördjupad förståelse för nyanser och skillnader i användningen av utställningsmediet.
De protestantiska missionärerna var uppenbarligen
långt ifrån ensamma i det rymliga etnografiska fält, där
33 vetenskapliga, underhållande, pedagogiska, religiösa
och komersiella intressen konkurrerade och samverkade
mot slutet av 1800-talet. Däremot tycks de ha tillhört de
tidigaste som aktivt vände sig till en bredare publik med
det kuriösa och främmande.15 Redan under seklets förra
hälft skapade de brittiska missionssällskapen vad Christopher Wingfield har kallat missionens eget utställningskomplex. Intressant nog fungerade också de centrala noderna i det, som The London Missionary Society Museum, på ett annat sätt än de museer som började
etableras samtidigt eller i vissa fall senare, i symbios
med de vetenskapliga discipliner som tog form i det koloniala projektets kölvatten. Samlingarna togs i bruk
som en flexibel resurs för ett stort nätverk av predikanter, föredragshållare och andra aktörer som lånade föremål för att visa upp dem i kyrkor, tillfälliga exposéer och
undervisningsverksamhet. Än tydligare blev det när
­
man inom rörelsen började använda mobila exposéer. I
och med det kom demokratiseringen av det kuriösa att
också omfatta landsbygden.16
Mellan 1905 och 1907 färdades i regi av London Missionary Society en liten karavan av hästdragna så kallade
Livingstone Vans på den brittiska landsbygden. Några år
senare, från 1911 till 1912, följde de finska missions­
sällskapen efter med en landsomfattande turné, rustad
med asiatiska och afrikanska samlingar.17 När Svenska
­Missionsförbundets styrelse lanserade sin idé om ett nationellt turnerande missionsmuseum 1918 – en plan
som sattes i verket först åtta år senare – fanns alltså flera
Livingstone Van i Swansea, Wales. När Kongobussens brittiska föregångare slutat rulla fortsatte spridningen av budskapet – och budskapet om spridningen – i vykortets billiga medieform.
Privat samling: Christopher Wingfields.
föregångare. Också uppropet om införskaffande av ”etno­
grafiska föremål och slöjdalster” till den tilltänkta
­utställningen byggde vidare på en verksamhet som var
internationellt etablerad inom missionen.18
Tanken att missionerande krävde djupa kunskaper
om främmande språk och kultur var spridd i den protestantiska rörelsen.19 Liksom i de länder i Europa som
vid denna tid hade egna kolonier, kom också missio­
närerna i Sverige att ha del i uppbyggandet av nationens
etnografiska samlingar.20 Mellan Svenska Missionsför-
bundet och den avdelning av Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, som kom att utgöra stommen till nuvarande E
­ tnografiska museet, utvecklades ett särskilt samarbete. Som en gemensam manifestation av det visades
en stor utställning i Stockholm 1907 med föremål som
samlats i ”svenska missionsfält”. Både före och efter det
hade missionsrörelsen en egen utställningsverksamhet,
med både tillfälliga exposéer och skolsamlingar.21 Den
gemensamma satsningen hade kallats den Etnografiska
mission­s­utställningen. När en autonom och mobil variant planerades drygt tio år senare fick den heta det Missionsetnografiska vandringsmuseet från Kongo. Man
anspelade alltså fortfarande på vetenskaplighet – kanske
för att få legitimitet – men markerade genom omkastad
ordföljd att det religiösa sammanhanget var det viktigaste.
Ett nätverk för förnyad propaganda
När Kongobussen planerades hade sekelskiftet 1900 kommit och gått utan Kristus förväntade återkomst. Dröm­
marna om europeisk överhöghet i kolonierna hade börjat svalna eller övergå i alltmer rasistiska former. Kanske
hade också första världskrigets utbrott gjort att intresset
för missionen hamnat mer i skugga. Utan tvekan kunde
man se tillbaka med saknad på den entusiasm som hade
rått när förbundet anlade sitt verksamhetsfält i Kongo 34
och det rådde en formlig Livingstone- och Stanleyfeber
i Europa.22 Vandringsutställningen var ett led i Svenska
Missionsförbundets centralstyrda förnyelse av sin propa­
­gandaverksamhet, ett arbete som präglades av växande
krismedvetenhet.23
I sina skrivelser tog styrelsen upp klagomål från församlingar i landet som skulle ha blivit våldgästade av
snyltande artister och frifräsande predikanter med
oklar förbindelse med organisationen.24 Kanske spelade
sådana problembeskrivningar rollen som banröjare för
förändringar man ville få igenom? Ett brev mellan personer i ledningen summerar vad man såg som allra
mest alarmerande: ”Du minns, att vi för någon tid sedan talade om, att det icke var så många manliga missionselever på Skolan för yttre missionen, som vore
önskligt, och icke heller att anmälningarna för yttre
missionen vore så talrika som förr.”25 I talet om att de
kallade hade ”fel kön” speglades att utvecklingen dränerat missionsgärningen på dess tidigare air av heroisk
maskulinitet.
Den svenska kristenheten var vid denna tid över­
huvudtaget upptagen av vad man såg som en problematisk feminisering av kyrkan och ett dito förvekligande
av Kristusbilden. Den legering som tidigare hade förenat
idealiserade bilder av äventyrlighet och erövrande med
kristen handlingskraft och ansvarstagande höll på att
krackelera.26 Ett annat sätt att beskriva situationen var
35 att kyrklig verksamhet blivit ett slags frizon för kvinnor.
Omslaget till Katalog och beskrivning över Sv. Missions­förbundets
missionsetnografiska vandringsmuseum från Kongo (Malmö, 1925).
Foto: Rose-Marie Westling, Etno­grafiska museet.
I missionsfälten fick de tillgång till upplevelser och
handlingsfrihet som inte skulle ha varit möjliga hemma.27 Lite tillspetsat kan man notera att kvinnor på post
i utlandet fortsatte tänja på genusordningen medan
uppgiften att bevaka den genom att säkra en tillväxt av
män sköttes av bröderna i Sverige.
Missionssekreteraren fick igenom sitt förslag om inrättandet av en ny tjänst för att ta ett samlat grepp och
ansvar för förbundets propaganda. Martin Westling,
som tidigare varit redaktör för rörelsens skrivna organ
Missionsförbundet fick uppdraget ”att i hemlandet väcka
och vidmakthålla intresset och kärleken för den yttre
missionen”.28 Han tycks ha antagit det med stort engagemang och idérikedom. När han förde fram sitt handlingsprogram framstår vandringsutställningen som ett,
visserligen mycket ambitiöst och påkostat men långt­
ifrån ensamt, led i ett genomgripande försök till effektivisering. Mycket handlade om att vidareutveckla och
intensifiera befintlig verksamhet, som exempelvis missionskvällar och missionsveckor. Viljan att satsa särskilt
på ungdomen framgick av att den propagandaansvarige
själv åtog sig att hålla föredrag för söndagsskolan och
ungdomsrörelsen.29
Redan tidigare förekom att missionärer reste till församlingar, när de befann sig i Sverige på permission.
Det var en verksamhet som byggde på den enskildes
eget kontaktnät. Nu, menade missionssekreteraren,
borde allt sådant styras centralt, och framförallt ”på ett
systematiskt sätt efter bestämda linjer” och ”inom alla
grenar av vår verksamhet”. Liksom i London skulle missionsexpeditionen i Stockholm utrustas för att bli en utlåningscentral för pedagogiska hjälpmedel; där skulle
föredragshållare kunna hämta färdiga turnéplaner och,
av missionsledningen godkända och framtagna, serier
av skioptikonbilder (en sorts genomskinliga glasbilder
som visades med ljus). Nya och uppdaterade filmer, pedagogiska miniatyrer och, som nämnts, samlingar av etnografiska föremål skulle också tas fram.30
Redan under 1910-talet hade förbundets förlag ställt
samman ett par volymer med omvändas vittnesmål och
andra skildringar från fälten: Dagbräckning i Kongo och
25 år i Kina som trycktes i flera upplagor.31 Genom inrättandet av vandrande bibliotek tänkte man sig nu att sådana böcker skulle kunna utföra sitt ”välsignelsebringande upplysningsarbete” i flera svenska hem.32 Det producerades också nya serier av vykort, tänkta bland annat
som premier för söndagsskolan. Till de återkommande
motiven hörde porträtt av omvända, nyuppförda byggnader och skaror av människor som sökte sig till kyrkan: här spreds synliga bevis på missionens symboliska
landvinningar, vittnesmål om förändringens möjlighet.
För barnen producerades en bildserie som kom i ett
­papperskonvolut av imiterat ormskinn. Missionsfältet
krymptes till en form som gjorde det möjligt att ägas av
varje barn, en dröm i fickformat att bära med sig jämt
36
och ta fram och fingra på när man ville.33
Ett drag som förenade dessa olika tekniker var att de
gav missionsfältet och dess avlägsna verksamhet en
greppbar form som kunde sändas ut i rummet och sättas
i vars och ens hand. Idealiskt var propagandan i kraft av
just det uppsökande och förmådde beröra den enskilde
genom en känslostark intimisering av den föreställt avlägsne Andre – ett ställföreträdande, mångsinnligt och
mer eller mindre varaktigt möte. Kanske kan man förstå
det som en mediemateriell motsvarighet till protestantismens föreställning om kallelsen: detta att Gud väckte
människor till tro och handling genom att söka upp var
och en individuellt. Det nätverk med vilket Westling
bemötte den utpekade ”krisen för yttre missionen”
präglades uppenbart både av väckelsens känslostruktur
och av modernitetens logik.34 Här strävades efter ökad
mobilitet och systematik, mer centralstyre och ny öppen­
het för att kombinera tidens mest avancerade medier.
Den välutrustade bussen kombinerade alla dessa drag
och framstår som kulmen på medie­utvecklingen.
Rörliga bilder
Även de medier vi spontant uppfattar som visuella är
sensoriskt blandade.35 Ändå finns fog att beskriva Kongo­
bussen som ett ovanligt sammansatt och rikt massmedium: film, föremål, fotografier, muntligt berättande –
37 och närvarande berättare – samspelade för att göra det
avlägsna och främmande mer påtagligt och närvarande.
Mediebruket präglades av att filmen ganska nyligen introducerats och ännu inte självklart uppfattades som
tillräcklig för att förmedla en okänd verklighet. Snart
skulle den, som bekant, i allt fler sammanhang komma
att konkurrera ut både föremål och kringresande ”exotiska människor” som det främmandes mest populära
medium.36 Men ännu behövdes kanske tingen som
­”mediala stödben”? Spjuten och trummorna gav ju en
aning om de avlägsna platserna som en fullskalig och
mångsinnlig realitet och kompletterade den illusion av
liv och rörlighet som filmen förmedlade. Också de medföljande kan ha verkat på liknande sätt, som materiella
garanter för äkthet.
Två äldre missionärer, Natanael Gustaf Nykvist och
August Jansson, bemannade i olika perioder bussen
­under de sista åren av sina respektive liv. Nykvist hade
erfarenhet av att redigera film och Jansson hade gett sig
hän åt missionen i unga år, efter ett par års arbete på
järnvägen och i jordbruket hemma i Uppland. Han hade,
som det kallades, avskilts som Kongomissionär redan
vid 15 års ålder, villig att arbeta praktiskt och lära sig
mer efterhand.37 Kanske hoppades man att ungdomar
runt om i landet skulle lockas att bli som de? Dessa
­uppenbart erfarna, vittberesta och handlingsinriktade
män förkroppsligade ett ideal som tycktes överbrygga
tradition och modernitet: de hade både verkat bland de
främmande och behärskade den nyaste tekniken.
De tidigaste missionsfilmerna hade gjorts av Johan
Hammar i Kongo under 1910-talet.38 Som ett led i förnyelsearbetet hade missionsstyrelsen, som nämnts, bestämt sig för att komplettera utbudet. Josef Öhrneman
fick uppdraget och genomförde det i omgångar mellan
1926 och 1930.39 Rörliga bilder, som tidigare uppfattats
som något syndigt och profant inom väckelserörelsen,
kodades nu gradvis om moraliskt: en domesticeringsprocess som bland annat innefattade en genomtänkt
policy för själva inramningen. Varje filmkväll inleddes
och avslutades med psalmsång, bön och läsning ur
­Bibeln. Uppenbarligen ville man undvika risken att någon tog missionsfilmen för vanlig underhållning.40
Vandringsutställningen kan ha spelat en roll för att sprida det nya förhållningssättet i landet men det förekom
också att församlingar vägrade ta emot den av det uttalade skälet att bussen medförde film.41
I den animerade diskussion som föregick beslutet att
använda film framfördes också åsikten att man måste gå
försiktigt fram och vänta tills ”fördomarna fallit något”.42
Andra röster menade istället att det var bråttom:
på landsbygden får man ännu fullt hus vid en s.k. förevisning av skioptikonbilder, men städernas befolkning finna
dessa bilder, hur vackra och illustrativa de än må vara, föga
August Jansson och hans yngre medhjälpare (oidentifierad)
i skärmutställningen framför rader av kyrkbänkar.
Foto: troligen Gustaf Nykvist 1929. Svenska missions­
kyrkans arkiv.
tilltalande. Biograferna ha ändrat saken. Även de kristna
vänta få se s.k. rörliga bilder.43
38
Det vanligaste pro-argumentet var åskådligheten, att filmen – i kraft av det rörligas slående verklighetseffekt
åstadkom ett slags – känslomässigt gripande – förflyttning. Här gavs en möjlighet till ställföreträdande delaktighet, ett surrogat för eget resande genom att ”dessa fält
genom filmen komma på besök hos oss”.44 Samtidigt
tycks just denna kapacitet ha varit en del av själva problemet. I sina biografier har Öhrneman beskrivit hur hans
filmer censurerades. Scener av en dansande kvinna – enligt det beskrivande texthäftet ”en vidunderligt utstyrd
varelse” som hoppade till trummornas ”hetsande musik”– fick bara visas i stillbild. 45 Likaså blev kristna ritualer som dop och nattvarden förhindrade att bli, som man
uppfattade det, ”reducerade” till filmisk repetition.
Vad man däremot fick se, en masse, var scener av
­missionärer och församlingsbor i arbete. De förra besökte
bland annat pionjärernas kyrkogård, välkomnade varandra vid ankomsten och sågs käckt cykla in i en by för att
börja missionera. Kongoleserna visades oftare som grupper och gärna i ordnat arbete eller annan synkroniserad
rörelse, på slöjden i skolan, vid brädgården, tegelslageriet
eller på väg till söndagens gudstjänst. Som kontrast till
sådana idealbilder av missionens verksamhet och män­
niskor stod scener av det ”hedniska” och hedningarna
som en skrämmande kontrast, illustrerade till exempel
med en begravning av en stormans ”rökta lik” som
svepts till en väldig så kallad niombo.46 Samma polarise39 rade framställningar präglade urvalet av föremål.
Föremål och människor i rörelse
Av katalogen att döma var det en ovanligt kontrastrik
och dramatisk uppsättning som for omkring i landet.
Föremålen som visades illustrerade såväl kongolesernas
vardagliga och rituella verklighet som en, för den svenska publiken, exotisk djur- och naturvärld. Där fanns
många redskap, bland annat för tillverkning av palmvin
och för jakt, men också prydnadsföremål, som smycken
gjorda av olika sorters gräs. En stor kategori utgjordes
av rituella och kraftladdade föremål som använts för att
kommunicera med anfäder och andra andliga väsen.
Smyckade kranier och ”avgudabilder”, vars håligheter
var fyllda av kåda och hemliga mediciner, utgjorde i
sammanhanget närmast ett slags gore. De var skrämmande och möjligen också spännande, på samma vis
som utställningens medförda bödelssvärd, gifter, rovdjursgap, skorpioner, ätliga insekter och konserverade
ormar.47 Utställningen speglade både, vad många måste
ha uppfattat som, hedendomens styggelser och en mer
igenkännbar verklighet av praktiskt och vardagligt arbete. Ett sådant spel med likhet och olikhet är karakteristiskt för missionärernas samlande och accentuerades
förmodligen i detta fall, av att det som visades från början var tänkt för rörelsens egen verksamhet.48
På utställningen visades också en särskild sorts föremål som illustrerade resultat av missionens arbete. Hit
hörde abc-böcker och biblar översatta till språket ki-
kongo. De förmedlade uppenbart ett annat stämningsläge än jakttroféerna men tycktes också de vända sig till
skolbarn. I samlingen fanns snidade pallar, linjaler och
kläder som tillverkats i missionens skolor. Träföremålen var gjorda efter modellerna i Nääs pedagogiska serie
för snickerislöjd från 1902, som också svenska elever använde. Alstren visades med personliga uppgifter om vilka som gjort dem. ”Sydd för hand av skolgosse i Mukimbungu”, stod till exempel på en randig bomullsskjorta,
med s­ lående raka, närmast pedantiska små stygn. Den
som tittade noga kunde se att vissa saker var signerade
med de omvändas nya kristna namn. I samband med en
tidigare missionsutställning i Göteborg 1913, kommenterades något liknande: 49
Sina kläder – på missionsstationen få de ha mer än ett fikonalöv – sy de själva åt sig, och att de äro rätt duktiga häruti,
visar utställningen prov på. Några skrivböcker visa, vad
negerbarnen kunna åstadkomma i skönskrift – se t.ex. på
lille Ndefi Matais raka och vackra bokstäver. De behöva
inte skämmas för sig.
Kanske var utställningens många jakttroféer – som skinn
av myrkotte, pytonorm och krokodil – tänkta att attrahera
en ung, maskulin publik. Foto: troligen Gustaf Nykvist.
Svenska Missionskyrkans arkiv.
Var tanken att slöjdalstren och de andra ”missionssakerna” skulle väcka identifikation, beundran och igenkännande, och kanske särskilt då hos barn i samma ålder
som dess tillverkare? 50 I en tid av växande rasism kunde
till och med det vara provocerande. Det avspeglas inte
minst i de syrliga kommentarer som från vissa håll fram- 40
fördes om missionsrörelsens ”försök att utrusta nakna
barn med pocketbiblar”.51 I sitt tal om likhet och syskon­
skap inför Gud var missionens budskap radikalt.52 Samtidigt spelade det flexibelt med andra upptänkliga kort.
I fördömandet av det hedniska kunde man hämta stöd i
tidens teorier om det underlägsna och primitiva.
På omslaget till vandringsutställningens katalog (se
tidigare bild) visades så en polygam och traditionellt klädd
familj som kontrast till de omvända som porträtterades
på vykort. I förordet till utställningskatalogen stod om
ett ”djupt sjunket folk med förkvävd intelligens och vilselett av okunnighet, vidskepelse och sinnliga begär.”53 Och
en handskriven banderoll, i de samlingar som skänkts av
missionsförbundet till Etnografiska museet, visar att man
presenterat utställningen som en uppvisning av ”kongonegerns primitiva liv”.54 Ska man förstå sådana hänvisningar till tidens nedlåtande pseudo­kun­nande som ett
sätt att locka folk med en igenkännbar sevärdhet? Men
missionen ville ju också något mer. Å ena sidan frammanades bilder av det främmande som oändligt skrämmande, avlägset, hedniskt och primitivt. Å den andra förmedlades – med närmast rituell redundans55 – möj­ligheten av
ett fantastiskt överskridande. Utställningens affektiva
för­vandlingskonst byggde på en polariserad berättelse.
Det underbara igenkännandet av likar trädde fram mot
ett tillstånd av avstånd och förfärlighet; den paradoxala
förutsättningen för erkännande var ett initialt förnekande.
41
Ett exempel på hur vandringsutställningen beskrevs
Detalj av handsydd skjorta (1954.1.2289, Etnografiska museet) från
den första svenska missionsstationen i Kongo. Foto: Tony Sandin,
Etnografiska museet.
inom den samtida missionsrörelsen tyder på att mediet
och dess berättelse både var kontroversiellt och på andra
sätt känslomässigt berörande. Missionären Einar Rimmerfors ikläder sig, retoriskt som vi ska se, till en början
skeptikerns syn på den turnerande exposén:
Ett vandringsmuseum – skulle det verkligen kunna medföra någon egentlig välsignelse och några heliga impulser
för missionens folk? Bänkarna skulle röjas undan och vårt
vackra söndagshem skulle fyllas av avgudar, förgiftade
­pilar och bödelssvärd, palmvinskalebasser och medicin­
påsar. Och så missionsfilm på kvällarna. Med en viss undran
såg jag framåt mot den beramade utställningen.56
Vid sidan av detta med filmvisningen framstår också
närvaron av hedniska, stridiska och med syndigt leverne
associerade föremål som potentiellt stötande. Av fortsättningen anas att också själva ambulerandet omfattades av ambivalens:
Nåväl, dagen kom, och med den anlände till vårt samhälle
en omnibus av betydande dimensioner. Den liknade närmast en modern zigenarevagn. Ur den framträdde två glada och hurtiga män. De befunnos vara missionär Nykvist
och hans chaufför och medhjälpare evangelist Nilsson.
Resten av innehållet bestod av avgudar m.m. och var nedpackat i ett tiotal lådor.57
Hänvisningen, eller rättare, den associativa feltolkningen som Rimmerfors leker med, låter ana ännu ett kulturellt omladdande som aktualiseras av missionsbussens
turné. Den generella skepsis mot rörliga livsformer som
fanns i det förmoderna bondesamhället, och som bland
annat präglade de bofastas relationer till kringresande
romer och tattare, bryts i en överraskningseffekt: en
bild av hurtiga och fromma män som kanske avspeglar
en ny och mer positiv upptagenhet av det mobila i det
moderna samhället.58 Från denna vändpunkt övergår
artikeln alltmer till att hylla ”det rullande museet”. Vi
får veta att stämningen steg för varje visad film. Särskilt
stark tycks verkan ha varit när det gällde det fält man, av
strategiska skäl, hade valt att koncentrera utställningen
till: ”Kongo, våra ungdomsdrömmars vackra Kongo,
kom oss så förunderligt nära. Vi voro med vid missionärernas ankomst. Vi vandrade vid deras sida över kullarna
i flödande sol.”59 Publiken tycktes ha haft en skönhetsupplevelse som bekräftade filmens förmåga att ge en
illu­sion av förflyttning.
Också mötet med de fysiska föremålen verkade, av
den här beskrivningen, ha kunnat ge upphov till starka
och känslosamma reaktioner. Infödingarnas vävkonst
har ”tacksamma beundrare”. Den utställda missionslitteraturen ”predikar mäktigt”. Bland ”avgudar” och ”stumma träbeläten” går ”en gammal, gudfruktig man” och
ber ”med tårar lysande i ögonen”. En lokal vaktmästare
summerar ”att stämningen var sådan att man gott kunnat avsluta med ett bönemöte på knä”. 60 Även om det rör
sig om en partsinlaga så berättar skildringen en del om
det affektivt verksamma i det mobila missionsmediet.
Varianter av utställningsmediet
Den mobila missionsutställningen framstår som något
av en kreativ blandform i ett fält som utmärktes av konkurrerande världsbilder och oväntade samarbeten. Under 1800- och 1900-talen fanns en närmast vild flora av
olika exposéer som spred bilder av det främmande i olika
delar av Europa. De så kallade antropozoologiska utställningar som blev vanliga under 1800-talet var en 42
form av show business som gick ut på att visa upp ”exotiska människor”. Hit hör de vilda-västern-cirkusar som
från mitten av 1800-talet turnerade genom USA och de
exotiska sällskap vars resor till Europas zoologiska trädgårdar och teatrar, några decennier senare, koordinerades via den famöse Hagenbeck i Hamburg.61 Som delar
av friluftsmuseer eller av världs- och koloniutställningar
kunde grupper som tjänstgjorde som levande sevärdheter tillfälligt bli mer stationära. Men ofta befann de sig i
rörelse för att söka upp sin publik.62
Liksom missionens samlare och utställare samarbetade de resande sällskapen i vissa fall med tidens forskare. Det hände till exempel att kringresande utomeuropéer erbjöd ”etnografiska intervjuer” och i några fall genomfördes också så kallade antropometriska undersökningar: mätningar av huvudform med vilka man försökte belägga rasbiologiska teorier om olika folkslags
beskaffenhet.63 I Sverige fick dessa, förment vetenskapliga, idéer om långskalliga svenskars nedärvda förträfflighet sin egen vandrande exposé, arrangerad av Herman Lundborg några år innan han blev chef för Statens
rasbiologiska institut i Uppsala. Folktypsutställningen,
som under 1919 kunde ses av över 40.000 svenskar,
innehöll fotografier som skulle illustrera skillnader mellan ”renrasiga” och ”degenererade” svenskar.64 Det är
märkligt att tänka sig att de svenska landsvägarna, med
bara några års mellanrum eller i vissa fall samtidigt, tra43 fikerades av så olika representationer av och med män­
niskor som den rasbiologiska vandringsutställning­
en, de resande exotiska säll­
skapen och missionens turnéer.
Vid sidan av Kongobussen arrangerade Svenska
Missionsförbundet också, i
samband med sitt 50-årsjubileum, en landsomfattande turné med två evangelister från missionsfält i utlandet. Uppenbarelsen av
de västerländskt klädda
Mark Chang från Kina och Porträtt av omvända var populära vykortsmotiv. Evangelisten
Jeremia Kibangu från Kon- Jeremia Kibangu reste på turné i
go bekräftade föreställ- Sverige i samband med Svenska
ningen att den europeiska Missionsförbundets 50-årsjubileum 1929. Etnografiska museoch kristna livsstilen var ets bildarkiv.
det högsta och mest eftersträvansvärda. Samtidigt måste mötet med dessa stiliga
och verserade män ha verkat direkt korrigerande mot de
allt grövre rasistiska bilder av utomeuropéer som vid
denna tid gavs vetenskaplig legitimitet inte minst i Sverige. Vandringsutställningen medförde inga levande exempel på omvända men Kibangu fanns med i en filmsekvens där han sågs leda Linggymnastiken på en svensk
missionsstation. Och han blev förtjust igenkänd: ”San-
nerligen är det inte vår egen Kibangu som kommenderar sina trupper med denna väldiga fart och precision!”,
som en skribent kommenterade.65
Det mobila draget förenade alltså den etnografiska
missionsutställningen med flera olika exposéer. I sitt användande av insamlade föremål låg den emellertid närmre en verksamhet som tenderade till att bli mer stationär,
den etnografiska och föremålsbaserade forskningens.
Som nämnts hade missionärerna samverkat, mest aktivt
de första åren efter sekelskiftet 1900, med museimän
som strävade efter att bygga upp nationella samlingar
och, på sikt, ett autonomt etnografiskt museum. Vägen
till det senare gick via en alltmer renodlad museipraktik:
strikta sorteringsprinciper tillhörde det som signalerade
en professionell vetenskaplig identitet. Först under
1930-talet flyttades de etnografiska förvärven från Naturhistoriska riksmuseet. Där hade de under hela 1800-­
talet hört till vertebratavdelningen (för ryggradsdjur)
och först från 1900 till en egen avdelning.66 I denna tid
av aktivt gränsarbete blev etnografiämnets och missionens materiella berättande allt mindre kompatibelt. På
Etnografiska museet skulle slöjdalster av den typ som
­visades i bussen bli liggande i maga­sinen, bortvalda som
icke-autentiska inslag av europeiskt inflytande och därmed irrelevanta för utställande. Den obekymrade blandningen av rituella artefakter och föremål från djurriket
som färdades i Kongobussen kunde inte äga rum i ett
sammanhang där man nu aktivt åtskilde kultur från na-
tur. Missionens känslomättade tonfall och tydliga, retoriska idé om ett före och ett efter – själva budskapet om
global förändring och välsignad modernitet – rimmade
också illa med det etnografiska framställandet av Andra
folk som inneslutna i traditionens, etnicitetens och kulturens statiskt föreställda temporalitet.67
Spridning, hållbarhet och rituellt
sammanförande
Under senare år har tanken på tingens agens förts fram
i flera teoretiska sammanhang. Som nämnts har man
inom ny museologi, liksom bland så kallade nätverksteoretiker, byggt vidare på Foucaults tankar om maktens teknologier med fokus både på vad människan
gör med det materiella och vice versa. Bruno Latour
introducerade en särskild begreppsapparat för att tala
om ting som aktivt verksamma i processer som låter
vissa viljor spridas, förstärkas och göras mer hållbara.
Han skiljer på mänskliga aktörer och icke-mänskliga
”aktanter” i ett resonemang om betydelsen av de nätverk som upprättas mellan dem. I det moderna rör det
sig typiskt om aktörer i centrum som verkar mot periferier genom att deras vilja översätts till något materiellt som kan spridas och flyttas över avstånd.68 Med ett
sådant synsätt kan man se den vandrande missionsutställningen som en del av ett nätverk som upprättades 44
för att sprida och stärka ett centralt formulerat projekt
i den missionströtta landsorten. I detta ingick såväl föredragshållare som fordon, samlingar och filmer, men
också om man ser lite vidare, förbundets nyproducerade vykort och missionslitteraturen. Alla dessa aktörer
och aktanter i ett slags missionsnätverk var i sin tur delar av andra och mer vittförgrenade system. Väldiga vävar av förbindelser säkrade ännu en tillfällig hållbarhet
åt det koloniala tänkande som revor och interna rörelser i delar av nätverket hotade. Medan etnografin, i
likhet med andra vetenskapliga discipliner som formerades decennierna kring 1900, använde samlingar och
byggnader för att ge materialitet och auktoritet åt nya
kunskapsordningar, taxonomier och gränsdragningar,
fortsatte missionen att knyta till sig och cirkulera liknande objekt för att sprida religiösa och civilisatoriska
motiv.69
I missionens retorik flätades drömmen om ”Gudsordets spridning” samman med den europeiska expansionen. I Svenska Missionsförbundets årsberättelse från
1924 uttrycks det med ett modernitetens språk, brutet i
missionsretorik:
läget är sådant att den samlade rörelsens förbönskraft
­behövs. Isoleringens tid är nu förbi för alla folk. Nationerna
ha kommit i förbindelse med varandra som aldrig förr, och
idéerna spridas och blandas utan alla hinder. Men då gäller
45
det för kristendomen att göra sin insats i Jesu Kristi namn.70
Det fanns, särskilt inför 1900, en spridd uppfattning i
rörelsen att Kristi återkomst var nära och att en förutsättning för det var att alla jordens folk fått del av evangelium.
Tanken att det var bråttom förstärktes av tidens
övertygelse om att vissa folk var dömda att dö ut. En
svensk missionär beskrev missionsarbetet som ”att ge
sista smörjelsen åt ett döende folk”.71 Man arbetade alltså både mot evolutionen och mot den så kallade yttersta
dagen – en kanske än mer uppfordrande klockas tickande.
Som samlare hade missionärerna en paradoxal roll, att
verka för förändringar och att rädda undan en del av det
som trängdes bort av utvecklingen. I ljuset av de eskatologiska förväntningarna kan det viktigaste knappast ha
varit att spara för framtiden vad som kunde mobiliseras
för att säkra människors transcendens till nästa liv.
Museets akademiska aktörer siktade däremot på bevarande, och det på flera sätt. På museet blev de handgjorda föremål, som en gång slitits och använts i vardagen taktilt isolerade, med undantag för beröringar av en
skara med växande professionell identitet. Vad som en
gång förflyttats mellan mänskliga händer och brukare
fixerades och omvandlades till något mer maskinellt: en
stadgande köl åt museernas och antropologiämnets färd
mot framtiden. Också det taktila tabut kan förstås som
en konserverande mekanism och tycks signifikant nog
inte ha varit lika centralt i missionssammanhangen. De
etablerade museerna var hållbarhetstekniker som säkrade
sin närvaro i denna världen, medan ambitionerna inom
mis­sionsrörelsen handlade om spridning och förändring med sikte på metafysisk evighet.72
Missionsrörelsens förbindelser var riktade mot periferierna. Martin Westling själv kontrasterade förnöjt
förbundets utställningsverksamhet mot det uppvisande
av föremål som skedde i de centralt belägna museerna;
han betonade att missionens satsning nådde ut till
många fler.73 Tanken på vandringsutställningen som ett
mer solidariskt medium än sin stationära motsvarighet
förekommer intressant nog också mycket senare. När
Riksutställningar i det sena 1900-talets kulturradikala
klimat fick politiskt stöd för idén om ”rörliga kulturenheter” framställdes det som en återgång till Artur Hazelius visioner om ett folkligare utställningsmedium.
­Uppenbart var man mindre medveten om, eller mindre
benägen att hänvisa till, den förebild som fanns i missionens försök att nå bortom städerna.74
Genom Kongobussens turné kom platser som låg
långt från varandra i förbindelse på ett känsloladdat och
moraliskt uppfordrande sätt. Inte nog med att ett nätverk
på detta sätt upprättades mellan de byar och orter där
bussen gjorde anhalt och den storstad, där förbundets
propagandister hade utrustat den. Länken mellan stad
och land var i sin tur kopplad till avlägsna och främmande länder utanför Sverige, som Kina och Kongo. På så sätt
ingick utställningens insisterande och direkta uppsökande av själar och av kroppar i bygget av världsmissionens
globalt omfattande gemenskap. Ja, mer än det! Den mystiska enheten i Kristus föreställdes som något som
sprängde gränser, inte bara i rummet utan också i tiden,
och ytterst till och med mellan liv och död. Genom utställningen kom missionsfältet att tillfälligt sträckas ut
och bli (i någon mening) fysiskt åtkomligt för alla besökare. Med film och konkreta föremål erbjöds en delaktighet som kanske också innefattade det taktilas möjlighet.
Tillfälligt fick besökarna pröva något av vad det innebar
att vara missionär – den kittlande närheten av exotiska
odjurs kroppar och av rituella föremål som använts av ”de
hedniska”. Därtill fick de möjlig­het till – vad som måste
ha upplevts som en fantastisk kontrast – igenkännandet
av det närliggande och män­skligt lika som doldes som ett
frö inne i allt det farliga och främmande.
De avstånd som förmedlades föreställdes vid denna
tid som samtidigt tidsliga, rumsliga och kulturella. Dess
överskridande kan också ses som ett klassiskt rituellt
sammanförande av det vitt åtskilda. Som bland andra
Roberto DaMatta påpekat är de flesta ritualer en form av
förflyttnings- och omplaceringsverksamhet där det symboliska och konkreta glider samman.75 Ceremoniella förflyttningar som processioner, pilgrimsfärder och demonstrationer, kan skapa starka känslor av vad Victor Turner
kallat communitas – en tillfällig samhörighet i ett tillstånd
bortom det vardagliga. Genom konkreta förskjutningar
av ting ruckas också kategorier – åtminstone tillfälligt –
46
på sätt som både kan befästa och utmana ordningar.76
Också missionen gjorde bruk av de Andras materiella
kulturarv för att sprida och befästa en vilja som utgick
från ett ordnande centrum.77 Samtidigt fanns där hela
­tiden förhoppningar om en omvänd riktning, eller kanske rättare fler. Som Marcel Mauss gjort oss uppmärksamma på finns ett rop på den omvända rörelsen i varje
överräckande, ett maskerat krav på gengåva i varje
skänk.78 Bussens egen framfart – som i linje med McLuhans tänkande bör förstås som en väsentlig del av budskapet – berättade om möjligheten att färdas, om att
resa.79 Det var en mångsinnlig uppmaning till var och en
att bejaka mobilitet, att gå ut i världen och bli missionär.
En kvardröjande medieform kommer
till vägs ände
I backspegeln framstår mellankrigstidens idoga cirkulerande som en kortvarig intensifiering av en verksamhet
som bedrivits med stor kontinuitet. Så sent som 2004
fick jag möjlighet att följa med när Curt Olofson från
Varberg visade sin egenproducerade vandringsutställning om Kongo och missionen för en femteklass i Enebybergs kyrka.80 Inne i församlingssalen hade han dukat
fram föremål och skärmar från det före detta svenska
missionsfältet i Kongo, där han verkat under många år.
Sitt eget kall härledde föredragshållaren till en annan
47 ­resande missionsförbundares intåg i hans barndom. Sär-
skilt intryck hade det gjort när denne rullade ut ett väldigt ormskinn på stengolvet i kyrkan. Barnen på Olofsons egen visning fick också se både ormskinn och handgjorda föremål. De uppmanades också att undersöka allt
med både ögonen och händerna. ”Det här är inget museum!”, betonade Olofson som tycktes mena att det taktila mötet innebar en särskild identifikationsmöjlighet:
”De svenska barnen får liksom Kongo i kroppen när de
får känna på föremålen.”81
Likheterna mellan mellankrigstidens buss och Olofsons var alltså slående både vad gäller föremålsurval,
budskap och tekniker för att kommunicera. I likhet med
många i Sverige kringresande Kongomissionärer litade
han till kraften i det personliga och fysiska mötet med
främmande men välbekanta föremål. Att något av barnen som fingrade på röret med binnikemaskar eller bilarna, som jämnåriga tillverkat av ståltråd, skulle vilja
missionera själva var ändå inget han riktigt räknade
med. Med en blandning av vemod och skämtsamhet
kallade han sig ”den siste Mohikanen”.82 Ett år senare
upphörde hans arbetskrävande verksamhet. Då hade
han rest från tidiga våren till hösten i nästan 30 år. Mellan
1978 och 2005 färdades utställningen drygt 10.500 mil
och visades på nästan trehundra orter.
Mig veterligt var Olofson den siste i Sverige som reste runt med ett missionsetnografiskt museum, detta
länge kvardröjande medium.83 När han slutade gick föremålen på auktion och spriddes alltså på olika händer
Curt Olofson från Varberg har gjort halt med sin specialbyggda
­husvagn i Enebyberg 2004. Foto: Lotten Gustafsson Reinius.
Affisch för auktion som spreds av Missionskyrkan våren
2012. För­tjänsten gick till en församling i Kongo Kinshasa.
Foto: Curt Olofson.
KONGOUTSTÄLLNING
UNDER KLUBBAN
”Sveriges största privata vandringsutställning”
(enligt Etnografiska Museet)
skall säljas
den 14 april kl.15 i Ansgariikyrkan
Under många år har Curt Olofson rest med den
över hela Sverige från Ystad till Kiruna,
från västkusten till Gotland
*
Det blir lotteri, försäljning och auktion samt servering
under tiden. Kl.I8 andakt.
*
Tillfälle att se utställningen ges i Ansgariikyrkans lekhall i
nedre planet från och med skärtorsdagen till den 12 april
Öppettider: i samband med gudstjänster samt
under veckan efter Påsk måndag till torsdag. kl.17-19
Vinsten av försäljningen går till församlingens
vänförsamlingsprojekt i Sundi-Lutete i Kongo Kinshasa.
VÄLKOMNA !
48
igen. Andra samlingar, med en liknande mediehistoria,
har istället omtolkats som kulturarv och blivit mer stationära; Missionskyrkans stora depositioner vid Etnografiska museet omvandlades redan under 1990-talet
till permanenta donationer och statsegendom.84 Att
det mobila missionsmediet kommit till vägs ände speglar kanske främst att missionstanken i sig förlorat sin
förankring i det allmänna medvetandet. Men också det
känslomässiga och moraliska förhållandet till handgjorda ting, från olika delar av världen, har laddats om
radikalt genom digitala medier, migrationsrörelser, ett
postkolonialt medvetande och massturism. Vandringsmediet byggde på en avståndets och sammanförandets
poetik, som har förlorat sin udd, och ett modernitetsprojekt, som berövats sin oskuld. Kongobussarna gör
halt i globaliseringen.
noter
49
1. Detta är en mer utvecklad version av artikeln ”Touring the Congo:
Mobility and materiality in missionary media”, History of participatory media: Politics and publics, 1750–2000, red. Anders Ekström,
Solveig Jülich, Frans Lundgren & Per Wisselgren (New York: Rout­
ledge, 2011). Utöver redaktörer och medförfattare i boken vill jag
tacka Madeleine Gustafsson och Katarina Thurell för läsning res­
pektive arkivhjälp.
2. Margareta Strömstedt, Julstädningen och döden (1984; Stockholm:
Bonnier, 2007), 63, 67.
3. Alf Henriksson, ”En missionär från Kongo”, Dagens Nyheter 19/6
1960. Se även Folke Fridell & Ingvar Wahlén, red., Andra tider i
Småland (Växjö: Davidson, 1969).
4. Svenska Missionsförbundet bytte 2003 namn till Svenska Mis­
sionskyrkan. Från 2011 bildade det, tillsammans med Baptistsam­
fundet i Sverige och Svenska Metodistkyrkan, ett större samfund
med arbetsnamnet Gemensam framtid. Eftersom denna artikel be­
rör historiskt material och förhållanden använder jag främst den
äldre beteckningen Svenska Missionsförbundet. När det gäller
hänvisningar till arkivmaterial, som omorganiseras i samband med
den nämnda sammanslagningen, används Svenska Missionskyr­
kan som torde vara sökbart även i framtiden.
5. David Lagergren, Konflikt i Kongo: Mission och stat under gummikrisen (Stockholm: Westerberg, 1971), 50f; Sigbert Axelson, Culture
confrontation in the Lower Congo: From the old Congo kingdom to the
Congo independent state with special reference to the Swedish missionaries in the 1880’s and 1890’s (Stockholm: Gummesson, 1970).
6. Wilhelm Östberg, När Afrika kom oss nära (Stockholm: Etno­
grafiska museet, 2002).
7. Beskrivningen av bussen och dess verksamhet bygger på tryckta
och arkivaliska källor. Den omnämns i Missionsförbundets egna
pressorgan av bland andra Martin Westling, ”Hur vi arbeta för att
i hemlandet väcka och stärka missionskärleken”, Ansgarius, vol.
14, 1919, 23 och ”Missionsförbundets vandringsmuseum och
missionsfilm”, Missionsförbundet, vol. 46, 1928, 747. Föremåls­
urvalet framgår av Carl Niklas Börrisson, Katalog och beskrivning
över Sv. Missionsförbundets missionsetnografiska vandringsmuseum
från Kongo (Malmö: Handelstryckeriet, 1925). Fotografier av bussen,
korrespondens och mötesprotokoll bevaras av Svenska Mis­
sionskyrkans arkiv, med två olika placeringar i Stockholm. Foto­
grafierna finns på Tegnérgatan medan korrespondens och mötes­
protokoll är bevarade på Riksarkivet (RA), Marieberg.
8. Exempel på rutt, Missionsförbundet, vol. 47, 1929, 199.
9. ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och
gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den
heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett
er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Matteusevangeliet
28:16–20, Bibel 2000 (Stockholm: Verbum Cordia, 2000).
10.Tony Bennett, The birth of the museum: History, theory, politics
(London: Routledge, 1995), kapitel 2.
11.Anders Ekström, Representation och materialitet: Introduktioner till
kulturhistorien (Nora: Nya Doxa, 2009), 67f.
12.Barbara Kirshenblatt-Gimblett, Destination culture: Tourism, museums, and heritage (Berkeley: University of California Press, 1998).
13.Elizabeth Edwards, Chris Gosden & Ruth B. Phillips, Sensible objects: Colonialism, museums and material culture (Oxford: Berg,
2006); Sandra H. Dudley, Museum materialities: Objects, engagements, interpretations (London: Routledge, 2010).
14.Lotten Gustafsson Reinius, Förfärliga och begärliga föremål: Om
tingens roller på Stockholmsutställningen 1897 och Etnografiska missionsutställningen 1907 (Stockholm: Etnografiska museet, 2005).
15.Annie Coombes, Reinventing Africa: Museums, material culture and
popular imagination in late Victorian and Edwardian England (New Ha­
ven: Yale University Press, 1994), kapitel 8; Christopher Wingfield,
The moving objects of the London Missionary Society, avhandlingsma­
nus under arbete vid University of Birmingham, Storbritannien.
16.Wingfield, se särskilt kapitlet ”Beyond London: The wider missio­
nary exhibitionary complex”.
17.Leila Koivunen, Terweisiä Kiinasta ja Afrikasta: Suomen Lähetysseuran näyttelytoiminta 1870–1930-luvuilla (Helsinki: Suomen Lähe­
tysseura, 2011). Nämnas kan också att en missionsetnografisk
vandringsutställning visades i Norge så sent som 1946 till 1960.
Se Hilde Nielssen,”From Norway to the ends of the world: Mis­
sionary contributions to Norwegian images of ’Self’and ’Other’”,
Encountering foreign worlds: Experiences at home and abroad, red.
Christina Folke Ax, Anne Folke Henningsen, Niklas Thode Jensen,
Leila Koivunen & Taina Syrjämaa (Reykjavik: Háskólaútgáfan,
2007), 48–60.
18.Svenska Missionskyrkans arkiv, RA. Svenska Missionsförbundet,
Svenska Missionsförbundets protokoll. A. Protokoll. BOK 17, Styrel­
sens protokoll 8–9 april 1918, §35.
19.Johannes Fabian, ”Making knowledge”, Out of our minds: Reason
and madness in the exploration of central Africa (Berkeley: Univer­
sity of California Press, 2000), 180–208; Finn Kudsk, ”Att erobre
sjaele i morkrets hjärta”, Bornholm-Congo-tur/retur: Fortællinger
om bornholmere, andre danskere og congolesere samt lidt on Congos
historie fra 1870erne til nu, red. Ann Vibeke Knudsen (Rönne: Born­
holms museum, 2003), 20–22.
20.Det rör sig i vissa fall om material som genom att det dokumen­
terades i samarbete med lokala experter kan ge unika ingångar till
kunskap om kulturella villkor och förändringsprocesser i exem­
pelvis nedre Kongo. Wyatt MacGaffey, ”Karl Edward Laman, mis­
sionary ethnographer”, Astonishment and power (Washington:
Smithsonian Press, 1994).
21.Delar av Svenska Missionsförbundets samlingar hade tidigare
bevarats på rörelsens skola och föremålen från Eritrea på Evang­
eliska fosterlandsstiftelsens etnografiska missionsmuseum. Till­
fälliga missionsutställningar förekom bland annat i Immanuel­
skyrkan 1903, vid en missionskonferens i Stockholm 1913, i Vasa­
kyrkan i Örebro samma år och 1928 i samband med Svenska
­Missionsförbundets 50-årsjubileum. Pressklipp från Svenska
Missionskyrkans arkiv, mappen ”Utställningar”.
22.Adam Hochschild, Kung Leopolds vålnad: Om girighet, terror och
hjältemod i det koloniala Afrika (1998, Stockholm: Ordfront,
2002).
23.Svenska Missionskyrkans arkiv, RA. Svenska Missionsförbundet,
Svenska Missionsförbundets protokoll, samtliga mötesprotokoll från
våren 1918 till och med 1919, särskilt Styrelsens protokoll 29–30
januari 1918, Beredningsutskottets protokoll 29 november och 2
december 1918, §18 samt bilaga 10, Protokoll från möte 29–30
juni 1919. Svenska Missionsförbundet, protokoll A. protokoll 17.
24.Svenska Missionskyrkans arkiv, RA. Styrelsens protokoll 8–9 april
1918, §97.
50
51
25.Svenska Missionskyrkans arkiv, RA. Beredningsutskottets proto­
koll, 29 november och 2 december 1918, bilaga 10, §18 Brev till
missionsföreståndare J. Nyrén från missionssekreterare Lundahl
19 november 1918.
26.Yvonne Maria Werner, ”Nationalism, religion och genus i kon­
struktionen av det moderna”, Historisk tidskrift, vol. 122, nr 3,
2002, 495–505.
27.Karin Sarja, ’Ännu en syster till Afrika’: Trettiosex kvinnliga missionärer i Natal och Zululand 1876–1902 (Diss. Uppsala: Svenska insti­
tutet för missionsforskning, Uppsala universitet, 2002). Inger
Marie Okkenhaug, ”Gender and Nordic missions in the ninete­
enth and twentieth centuries”, Scandinavian Journal of History,
vol. 28, nr. 2, 2003, 73–82.
28.Svenska Missionskyrkans arkiv, RA. Beredningsutskottets proto­
koll 29 november och 2 december 1918, §18.
29.Westling, ”Hur vi arbeta för att i hemlandet väcka och stärka
­missionskärleken”.
30.Svenska Missionskyrkans arkiv, RA. Beredningsutskottets proto­
koll 29 november och 2 december 1918. Bilaga 10, §18, Lundahl,
angående Westlings arbete som sekreterare.
31.Wilhelm Sjöholm & Jakob E. Lundahl, red., Dagbräckning i Kongo: Svenska Missionsförbundets Kongomission: Illustrerade skildringar av Kongomissionärer (Stockholm: Svenska Missionsför­
bundet, 1911); Wilhelm Sjöholm & F. A. Wennborg, red., Tjugofem år i Kina: Svenska Missionsförbundets kinamission: Illustrerade
skildringar av kinamissionärer (Stockholm: Svenska Missionsför­
bundet, 1916).
32.Svenska Missionskyrkans arkiv, RA. Protokoll från styrelsemöte
29/30 juni 1919, Bilaga 37, 148, Martin Westling & Jakob Lundahl,
Skrivelse rörande vandringsbibliotek.
33.Svenska Missionskyrkans arkiv, Tegnérgatan, har exempel både
på vykort och bildserier, även skioptikonvarianten.
34.Om begreppet känslostruktur se Raymond Williams, Marxism
and literature (Oxford: Oxford University Press, 1977), 121–127.
35.W. J. T. Mitchell, ”Showing seeing: A critique of visual culture”,
Journal of Visual Culture, vol. 1, nr 1, 2002, 170.
36.Fatimah Tobing Rony, The third eye: Race, cinema, and ethnographic spectacle (Durham: Duke University Press, 1996).
37. Nykvists runa i Ansgarius 1945, 151–152 och Janssons i Ansgarius
1944, 140–142.
38.Marina Dahlquist, ”Screening Congo in Swedish churches: Johan
Hammar’s missionary films 1915–16”, Peripheral early cinema,
red. François Amy de la Bretèque, Michel Cadé, Jordi Ponsi Bus­
quet & Angel Quintana (Perpignan: Presses Universitaires de
Perpignan, 2010).
39.Josef Öhrneman, På filmfärd till urskogsfolket (Stockholm: Svens­
ka Missionsförbundets förlag, 1929).
40.Josef Öhrneman, Perspektiv från Kongo (Stockholm: Gummes­
son, 1968) 69–70; Westling, ”Missionsförbundets vandringsmu­
seum och missionsfilm”, 747; K. W. Engdahl, ”Filmen i mission­
ens tjänst”, Ansgarius, vol. 26, 1926. Jämför Gustafsson Reinius,
Förfärliga och begärliga föremål, 10.
41.A. E. Wandel, ”Svenska Missionsförbundets missionsfilmer”,
Missionsförbundet, vol. 49, 1931, 42.
42.K. W. Engdahl, ”Filmen i missionens tjänst”, Ansgarius 1926; Westling,
”Missionsförbundets vandringsmuseum och missionsfilm”; Evald
Widell, ”Våra missionsfilmer”, Missionsförbundet, vol. 46, 1928, 812.
43.Svenska missionskyrkans arkiv, RA. Styrelseprotokoll från möte
29–30 juni 1919, bilaga till § 68, Brev till styrelsen från A. E. Wan­
del 28/5 1919.
44.Widell, 812.
45.Öhrneman, På filmfärd till urskogsfolket, 70. Det kan ha rört sig
om en nkita, en kvinna som initieras till högre andlig mognad.
46.Mission i Kongo, redigerad videofilm av Rolf Öhrneman, med text­
häfte, Svenska missionskyrkans arkiv. Delar av filmen kan ses i
basutställningen Med världen i kappsäcken, Etnografiska museet,
Stockholm.
47.Börrisson.
48.Östberg, När Afrika kom oss nära, 18–19. Jämför Gustafsson Rei­
nius, Förfärliga och begärliga föremål, 16–22.
49.Göteborgs Morgonpost refererad i notisen ”Missionsutställningen
i Göteborg”, Missionsförbundet, vol. 31, 1913, 93.
50.Jämför Lotten Gustafsson Reinius, ”The long forgotten shirt: A
trace of colonial fashion, correction and conquest”, Fetish modernity, red. Anna Seiderer & Anne-Marie Bouttiaux (Bryssel: Tervu­
ren, 2011), 213–215.
51. Brev från Kurt Atterberg citerat ur Petra Garberding, Musik och
politik i skuggan av nazismen: Kurt Atterberg och de svensk-tyska
musikrelationerna (Lund: Sekel, 2007), 178.
52. Jämför Östberg, När Afrika kom oss nära.
53. Börrisson, 2.
54. Föremål 1954.01.2294, Etnografiska museet, Stockholm.
55. Om rituell redundans, se Sally F. Moore & Barbara Myerhoff,
red., Secular ritual (Amsterdam: Van Gorcum, 1977). Jämför Bar­
bro Klein, ”Inledning”, Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser,
red. Klein (Stockholm: Carlsson, 1995), 15.
56.Rimmerfors 1929, 117.
57. Ibid.
58.Tim Cresswell, On the move: Mobility in the modern Western world
(New York: Routledge, 2006), 15f; Peter Stallybrass & Allon White,
The politics and poetics of transgression (London: Methuen, 1986)
eller mer specifikt i det svenska bondesamhället, Maria Adolfs­
son, Fäderneslandets kännedom: Om svenska ortsbeskrivningsprojekt och ämbetsmäns folklivsskildringar under 1700- och 1800-talet
(Diss. Stockholm: Etnologiska institutionen, Stockholms univer­
sitet, 2000); Birgitta Svensson, Bortom all ära och redlighet: Tattarnas spel med rättvisan (Stockholm: Nordiska museet, 1993).
59.Einar Rimmerfors, ”Bland avgudar och palmvinskalebasser”,
Missionsförbundet, vol. 47, 1929, 117.
60.Ibid., 117.
61.Pascal Blanchard, Nicolas Bancel, Gilles Boetsch & Eric Deroo,
m.fl., red., Human zoos: Science and spectacle in the age of colonial
empires (Liverpool: Liverpool University Press, 2008); Anne Folke
Henningsen, ”Producing and consuming foreignness: ’Anthro­
pological-zoological exhibitions’ in Copenhagen”, Nordic perspectives on encountering foreignness, red. Anne Folke Henningsen,
Leila Koivunen & Taina Syrjämaa (Åbo: University of Turku,
2009).
62.Blanchard, 171.
63.Maja Hagerman, Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina
förfäder (Stockholm: Prisma, 2006); Olof Ljungström, Oscariansk
antropologi: Etnografi, förhistoria och rasforskning under sent 1800tal (Hedemora: Gidlunds, 2004).
64. Benny Jacobsson, ”Nytt ljus över rasbiologin”, Upsala Nya Tidning 24/6 2007.
65.Rimmerfors, 117.
66.Gerhard Lindblom, ”Statens etnografiska museum”, Blå Boken:
Kalender för ideellt och socialt arbete (Stockholm: Blå Bokens för­
lag, 1954); Irene Svensson, ”Enträget arbete och långdragen
strid: Etnografiska museet skapas”, Med världen i kappsäcken:
Samlingarnas väg till Etnografiska museet, red. Wilhelm Östberg
(Stockholm: Etnografiska museet, 2002). För en jämförelse med
utvecklingen i Göteborg, se Adriana Muñoz, From curiosa to world
culture: The history of the Latin American collections at the Museum
of World Culture in Sweden (Diss. Göteborg: Historiska institutio­
nen, Göteborgs universitet, 2011). Finns tillgänglig på: http://gu­
pea.ub.gu.se/handle/2077/25554 (senast kontrollerad 111031).
67.Kritiken av det statiska i ett tidigare dominerande kulturbegrepp
är central i den representationskritik som rört sig från etnogra­
fiska texter till utställningar. Se till exempel Johannes Fabian,
Time and the Other: How ethnography makes its object (1983; New
York: Columbia University Press, 2002).
68.Bruno Latour, till exempel i ”Förbindelsens makt”, Artefaktens
återkomst: Ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi
(Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998). Se även Bruno
Latour & Peter Weibel, red., Making things public: Atmosphere of 52
democracy (Cambridge, Mass.: MIT Press, 2005); John Law, Organizing modernity (Oxford: Blackwell, 1994.)
69.Mer utvecklat i Lotten Gustafsson Reinius, ”Innanför branddör­
ren: Etnografiska samlingar som medier och materialitet”, Mediernas kulturhistoria, red. Solveig Jülich, Patrik Lundell & Pelle
Snickars (Stockholm: Statens- ljud och bildarkiv, 2008).
70.Svenska Missionsförbundets årsberättelse och matrikel, vol. 47,
1924, 16.
71. Sam Hede, ”Kongofolkets framtid”, Ansgarius, vol. 21, 1926, 36–
44.
72.Jämför Gustafsson Reinius, ”Innanför branddörren”.
73. Missionsförbundet, vol. 46, 1928, 747.
74.Harriet Clayhills, Utställningsboken: Exempel på förnyelse av ett
medium (Stockholm: Liber, 1985), 20.
75. Roberto DaMatta, ”Carnival in multiple planes”, Rite, drama, festival, spectacle: Rehearsals towards a theory of cultural performance,
red. John J. MacAloon (Philadelphia: ISHI Publications, 1984);
Victor Turner, Dramas, fields, and metaphors: Symbolic action in
human society (Ithaca: Cornell University Press, 1975).
76.Victor Turner, The ritual process: Structure and anti-structure (1969;
New York: Aldine de Gruyter, 1995).
53
77.Law, 1994.
78.Marcel Mauss, The gift: Forms and functions of exchange in archaic
societies (London: Routledge & Kegan Paul, 1970).
79.Marshall McLuhan, Understanding media: The extensions of man
(New York: McGraw-Hill, 1964).
80.Egna fältanteckningar från observationer och fotografier, Eneby­
berg mars 2004.
81. Intervju med Curt Olofson, Etnografiska museet, 2011.
82.Intervju med Olofson, Enebyberg, 2004.
83.Williams. Om förståelsen av medieformer i termer av något fram­
brytande, dominant och kvardröjande se Solveig Jülich, Patrik
Lundell & Pelle Snickars, ”Mediernas kulturhistoria: En inled­
ning”, Mediernas kulturhistoria, red. Jülich, Lundell & Snickars
(Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008), 16–17. Jämför
Charles R. Acland, ”Introduction: Residual media”, Residual media, red. Acland (Minneapolis: University of Minnesota Press,
2007), xxf.
84.Samlingarna 1954.01 och 1919.01, Etnografiska museet, Stock­
holm.
Ylva Habel
Mjölkpropagandans
buss erövrar Sverige
I denna artikel diskuteras Föreningen Mjölkpropagandans buss, som sommaren 1937 turnerade mellan en handfull städer i mellersta
och södra Sverige för att bjuda allmänheten på mjölk, schlagers och upplysning. Med teoretisk avstamp från Michel Foucaults tänkande
om styrningsrationalitet, erbjuds en mikrohistorisk inblick i organisationens flermediala kampanjstrategier. Bevarat bildmaterial visar att
det fanns ett övergripande manuskript för olika mjölkevenemang, där orkestreringen av publikens entusiastiska deltagande var central.
På ett variationsrikt sätt upprepades avbildandet för att tydligt skriva in allmänhetens entusiasm för mjölk – så även under denna
­rullande mjölkbars turné. Mjölkpropagandans buss ingick i ett kretslopp av bussburna enheter för spridning av samhälleliga nyttigheter
och frågeställningar. Under 1920- och 1930-talen kombinerades många gånger möten mellan flera medieformer och motoriserad
­mobilitet för att framställa olika samtidsfenomen som nya och angelägna. Strategin att föra ut något i samhället via en medieriggad
buss, innebar att det som satts i rörelse bokstavligen aktualiserades genom att vara ”på väg” genom landet. Mjölkpropagandan omskrev
tidigt sina framgångar i att omvandla svenskarna till ett mjölkdrickande folk som ett nationellt erövrings- och kartläggningsprojekt;
­genom att låta en ”rullande mjölkbar” åka genom landet sommaren 1937, gav man materialitet åt detta anspråk.
Den 17 juni startade en med olika propagandadetaljer ut-
till allmänheten. Bussens föreståndarinna lämnade dessut-
rustad buss från Stockholm. […] Mjölkbussens tak och sidor
om vid samtal med i första hand husmödrar upplysningar
voro försedda med för ändamålet särskilt tillverkade pro-
och råd angående mjölken och dess skötsel, varjämte hon
pagandaskyltar. På grammofonskivor upptagna kortare fö-
till lämpliga personer delade ut broschyren ’Mjölkhygien i
redrag om mjölkens värde som födoämne samt dess rätta
hemmet’.1
behandling i hemmen utsändes omväxlande med musik
från bussens högtalare. Från en i bussen monterad sifonanläggning utdelades välbehandlad mejerimjölk i pappbägare
Den svenska organisationen Mjölkpropagandan var en
av de större livsmedelsaktörer som framför allt under 54
mellankrigstiden – men även efter – fick en stor betydelse
för hur normbilder kring svenska hälsoideal och kostvanor tog form. Min diskussion i detta kapitel fokuseras
kring de publika och mediala aspekterna av detta intensiva kampanjarbete – främst den rullande mjölkbar som
sommaren 1937 sändes ut av organisationen på turné
genom mellersta och södra Sverige med sin last av kyld
mjölk och entusiasmerande reklambudskap. Bilder på
bussen ur organisationens arkiv visar hur allmänheten
nyfiket samlas för att se på det märkligt utstyrda fordonet och få sig en pappmugg med mjölk behandlad efter
senaste kylmetod. Samma dryck som många i publiken
säkerligen deltagit i att producera och dricka under helt
vardagliga former, omgavs nu av glamour och medial
uppmärksamhet. En rullande mjölkbar – upplyst, och
med musikackompanjemang!
Mjölkpropagandans mediala kampanjstrategier ger
intressanta och mycket konkreta exempel på hur nyttighetsanspråk under den här perioden ofta kunde byggas
genom intressenätverk, modernitetsteknologi och medial inramning.2 En marknadsaktör kunde närmast profilera sig som en myndighet med mandat att utöva inflytande över sina valda publiker. Med utgångspunkt i
Michel Foucaults diskussioner kring governmentalitet,
­
­eller styrningsmentalitet, vill jag belysa hur Mjölkpropagandan mobiliserade allmänhetens intresse för mejeriprodukter utifrån det styrningsmandat de samtidigt
55 byggde genom att just exponera och koreografera sam-
ma allmänhet för sin fotodokumentation. Tiden för den
rullande mjölkbarens sommarturné kunde sägas utgöra
kulmen för organisationens mest medieintensiva arbete
att samla och avbilda sin publik.
Från och med 1923 hade Mjölkpropagandan arbetat
energiskt för att nå hela nationens befolkning med
många olika informations- och reklamkampanjer för
mjölk och andra mejeriprodukter, och fram till andra
världskriget skapade de enligt sina egna beskrivningar
en explosionsartad popularitet. Som Jenny Lee har visat, startades Mjölkpropagandan ursprungligen för att
ta mejeribranschen ur en djup nedgång efter första
världskriget. Mjölkcentralen, den starkaste aktören på
mejerimarknaden, gick samman med en rad mejerister,
veterinärer, mjölkproducenter och läkare för att bilda
Mjölkpropagandan, som beskrevs som ideell och ideologiskt oberoende. Organisationen, som hade inspirerats av förebilder från Tyskland och USA, föresatte sig
att höja det svenska folkets hälsostandard genom brett
anlagda informations- och reklamkampanjer som skulle
riktas till både mjölkonsumenter och -producenter.
Mellan 1923 och 1930 etablerade Mjölkpropagandan
snabbt ett rikt förgrenat inflytande över kost- och hälsofrågor i stora delar av landet. Redan ett par år efter start
hade organisationen bildat regionavdelningar med intima nätverk av lokala föreningar och centrala aktörer,
som i sin tur hade till uppgift att värva nya medlemmar
från alla led i mejerikedjan: konsumenter, lokala meje-
rier, mjölkbönder, jordbruksföreningar, mjölk- och
­mejeriaffärer, och delar av mejeriindustrin.3
Organisationen utvecklade också samarbets- och reklamprogram med förgreningar ut i kommunala och privata sektorer. Man kontaktade skolor, sjukhus, barnomsorg, fattigvård, hem- och husmorsföreningar, mjölk­
inspektörsföreningar och lokala föreläsare.4 Genom sina
respektive regionavdelningar spred Mjölkpropagandan
sedan rikligt med reklammaterial inom alla dessa områden: broschyrer, häften, affischer, och så småningom
kortfilmer för biografvisning och utlåning till skolor.5
Mediematerialet var indelat i kvalitetspropaganda för
mjölkbönder och mejerister, skolpropaganda för yngre
och äldre barn, och konsumentpropaganda för husmödrar. Dock korsade man i sina filmer dessa kategorier för
att skapa dialog mellan konsumenter och producenter,
och mellan stad och landsbygd. När den rullande mjölkbaren senare adderades som reklamfordon, utsmyckades
den med många av de mest emblematiska bilder som ingått i Mjölkpropagandans berättelser.6
Mjölk, välfärd och arkiverade
styrningsmentaliteter
I flera av den här bokens kapitel framträder bussar som
några av samhällsnyttans mest synliga distributörer under mellankrigstiden – så även i den här texten. I likhet
med exempelvis Ulrika Torells livsmedelsbuss, var Mjölk­
propagandans buss en ikonisk modernitetsgestalt med
uppdraget att stimulera kooperation, välstånd och konsumtion genom att förbinda stad och provins på sin
färd. Trots att den rullande mjölkbaren bara ”dansade
en sommar” genom södra och mellersta Sverige 1937, så
var den en viktig exponent för organisationens löfte om
att bygga ett starkare och friskare svenskt släkte.7 Innan
jag redogör för hur detta gestaltades – med publikens
­ritualiserade medverkan – ska jag först ge exempel på
hur makten att leda och bestyra kan tänkas utifrån
­materiella relationer i det här sammanhanget.
Ur ett samtidshistoriskt perspektiv framträder Mjölk­
propaganda-bussens last som något som inledningsvis
behöver uppmärksammas i sig, då kost- och hälsofrågor
ofta blev viktiga mediala mobiliseringspunkter för mer
övergripande diskurser om välfärd.8 Mat- eller ”mag-­
frågor” – för att tala med Yvonne Hirdman – representerade rentav några av dess frambrytande sociala fenomen,
och följde därmed inte enbart den samhälleliga utvecklingen.9 På samma sätt pekar Roger Qvarsell på hur maten kan markera ”förmåga till social och kulturell förändringsbenägenhet”.10 En rad exempel kan ses där
kostfrågor blivit dragharar i tänkandet om framsteg.
Under mellankrigstiden togs exempelvis produkter som
socker, bröd, fisk, frukt och mjölk i anspråk för att gestalta hälso- och modernitetsideal, och blev i ett bredare
perspektiv betydelsefulla som emblematiska gestalt- 56
ningar av goda samhällskrafter.11 Tillsammans med en
rad andra materiella representationer, som bostads- och
inredningsarkitektur, bohag och vardagsvaror, bidrog
de till att frammana bilder och konkreta gestaltningar
av välfärdens genomslag långt innan den kunde realiseras på bred front. Dessutom öppnade kampanjarbetet
kring dem kulturella arenor för mjuka typer av maktutövning utanför, eller i gränslandet till det politiska fältet. Liksom Daniel Miller skriver i inledningen till Car
cultures, så har flera av dessa vardagliga ting blivit föremål för flera studier medan motorfordonet som fraktar
dem har kommit i skymundan.12
Något som också kan behöva sägas är att mellankrigstidens interdisciplinärt präglade välfärdsarbete
kring boendestandard, kostfrågor och hälsa i efterhand
ofta har betraktats som länkat till socialdemokratins
styre. Även om detta inte kommer att bestridas här, kan
det samtidigt vara bra att påminna sig om att betydelsefulla delar av arbetet med den materiella välfärden
spreds mellan en rad olika aktörer och organisationer
med ambitioner att agera begreppsbildande och vägledande.13 Bland annat hade detta intresse en historisk
klangbotten i det förra sekelskiftets möten mellan socialt
sinnade profiler, ideologer och återkommande utställningsprojekt. De ägde rum inom politiskt heterogena
fält, där både liberalt, konservativt och socialistiskt sinnade aktörer och organisationer framträdde som samar57 betspartners. Dessa använde sig av näringslivsbejakande,
medieintensiva, och ofta materiella strategier för att
vinna synlighet och auktoritet åt sociala frågor – och
mobiliserade samtidigt aktörer i olika lokala och regionala sammanhang.14 I enlighet med Bruno Latours tänkande, var det tingen som möjliggjorde, förband och
gav stadga åt de relationer som etablerades.15
Enligt en liknande princip kan folkhälsokampanjerna kring livsmedel – i det här fallet mjölk och mejeriprodukter – betraktas som exempel på mjuk maktutövning
som utgick från en heterogen kedja av godsägare och
andra ledande profiler, lokala mejerier, hushållsföreningar, föredragshållare och medlemsvärvare. I likhet
med flera andra av mellankrigstidens progressivt inramade sakfrågor länkade till bostad, bohag och bruksföremål, kunde mjölkens materialitet på en och samma
gång användas som politiskt stötdämpande och pådrivande faktor. De röster som förespråkade en samhällsnyttig produkt behövde inte tala politikens språk, men
kunde samtidigt mana till lösning av ett givet socialt
problem här och nu. Perspektiv som på detta sätt vävdes
in i den rådande opinionsbildningen kring livsmedel,
kostfrågor, hygien och boendestandard, antog ofta gestalten av förtingligad, värdeabsolut moral.16 I en tidigare text om de deltagarkulturer som skrevs in i Mjölkpropagandans kampanjarbete, har jag argumenterat för
att organisationen, i likhet med internationella föregångare, inte bara framställde mjölken som en möjlig
väg till hälsa, utan i mer metonymisk mening som hälsan
själv – ”folkhälsans grundval”. Den rullande mjölk­baren,
som turnerade genom Sverige under högperioden av
­organisationens popularitet, bidrog till att gestalta detta
anspråk i mer konkret territoriell mening.17
I Mjölkpropagandans olika reklamevenemang blev
publikens deltagande också ett viktigt medialt instrument för att bevisa mjölkens nyttighet och sprida belöningar för dem som hade insett det. I skolpropagandans
kampanjer ingick till exempel riktade, kreativa aktiviteter för skolbarnen, som tecknings- och uppsatstävlingar.18 Mjölk- och Ost-veckorna, som riktades både till allmänhet och yrkesfolk, skulle stimulera försäljningen i
olika lokala sammanhang. Vid dessa evenemang, som
exempelvis kombinerade utställningar och skyltfönstertävlingar, delades det även ut diplom till dem som hade
visat på föredömlig hygien i mejerihanteringen.19
Mjölkpropagandans rikliga fotodokumentation av
alla dessa publiker och aktörer skvallrar även om att organisationen gjorde anspråk på dem, gjorde dem till
”sina”. Föreningens bevarade reklam- och arkivmaterial
vittnar om att man nästan gjorde det till regel att fotografera publiker i fullsatta biografsalonger i olika städer.
Att bilder togs, innebar dessutom att man satte en norm
för aktivt deltagande. När Mjölkveckor firades på någon
större biograf, skålade publiken samfällt mot kameran
med sugrörsförsedda mjölkflaskor.20 Ett annat medie­
intensivt exempel var Mjölkpropagandans mjölklektioner i folkskolor, som kombinerades med filmvisningar.21
I samband med biografvisningar och föreläsningar riktade mot skolbarn delade man ut mjölkflaskor med sugrör,
så att barnpubliken skulle få uppleva ett slags simultanitetspedagogik; de fick dricka mjölk (och kanske äta en
ostsmörgås) samtidigt som de fick sig till livs ett föredrag
eller en kortfilm om dess näringsämnen. Dessa evenemang fotodokumenterades också noggrant.
Oavsett i vilken del av landet bilder av vuxen- och
barnpubliker togs, så visade de återkommande ett slags
massornamentik av mjölkdrickare och -flaskor. Av bildmaterialet framgår att det i dessa sammanhang fanns ett
övergripande manuskript, som upprepades för att skriva
in allmänhetens uppslutning och deras entusiasm för
mjölk – exempelvis skålandet mot kameran, eller drickandet i bild. För att tala med Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree, så visar fotona den begränsade variationen
i de många lokala iscensättningarna på de olika biografsalongerna – ”den ritualiserade sammanställningen av
avsändare och mottagare”.22 Barbro Klein använder sig
av Victor Turners begrepp communitas för att beskriva
hur ritualiserade sammankomster etablerar ett ”tillstånd av djup samhörighet” mellan de människor som
deltar.23 I det här sammanhanget, där ritualen kanske
var för kort – och påbjuden – för att en sådan relation
skulle hinna etableras, förs tankarna snarare till en sekulariserad, rationell nattvard, där deltagarna manas in
i en performans som vittnar om mjölkens gemenskap
för en betraktare. Som en del av den omfattande foto- 58
grafiska dokumentationen av publikernas konsumentgemenskap, så samlade organisationen rikligt med bilder av utställningar, affischer, skyltfönstertävlingar och
sandwichmän. Via de här interaktiva mediestrategierna,
och genom välvillig pressbevakning, lyckades Mjölkpropagandan på kort tid skapa stor uppmärksamhet
kring sig och sina aktiviteter. Från och med 1930-talets
ingång fick de också statliga anslag.24
Mjölkpropagandans altruistiska och samtidigt auktoritära grepp om sina publiker skulle kunna betraktas
utifrån Michel Foucaults tänkande om styrningsmentalitet eller regementalitet. I sina resonemang om styrningsmentalitet fokuserar han inte enbart konkret politiskt styre, utan snarare konsten att bestyra i sig – som
lärs och praktiseras genom den självkontroll som ingår i
den gradvisa processen att uppnå (en paternalistiskt bestämd) självständighet och subjektstatus. Han belyser
styrelsekonsten som en trappa, som kan betraktas både
upp- och nedifrån: ”kontinuiteten uppåt betyder att
den som önskar styra staten väl först måste lära sig att
styra sig själv, därefter måste han lära sig att styra sina
ägor, sin familj och sina landområden”. Kontinuiteten
nedåt blir en återspegling av denna goda ordning: ”När
en stat styrs väl vet familjefäderna hur de skall styra sina
familjer, sina egendomar och sina ägor, vilket leder till
att individerna förstår att uppföra sig korrekt.”25
I sin diskussion av styrningskonstens historiska för59 ändringar från det han kallar pastoral maktutövning till
Barnpublik på biografen Auditorium i Stockholm 1935.
LRF:s bildarkiv, Centrum för Näringslivshistoria.
Mjölkparaden på biografen Auditorium i Stockholm 1937.
LRF:s bildarkiv, Centrum för Näringslivshistoria.
modern styrningsmentalitet poängterar Foucault att befolkningsfrågans framträdande innebär en viktig förändring i hur makt utövas. Han menar att familjen inte längre står som modell för styrningskonsten, som här ovan,
utan snarare blir ett av dess viktigaste instrument. Populationen, alltså folket i sin helhet, utgör nu ”det yttersta
målet för styrning”. Familjen är dock fortfarande central,
betraktad som ett viktigt segment av befolkningen – genom vilket livsmönster, konsumtionsvanor, sexualitet
och hälsa kan bevakas.26 Foucault skriver: ”Ledningen av
en befolkning betyder inte bara att leda den samfällda
massan av fenomen eller leda den bara på nivån av dess
samlade effekter, utan hänger ihop med ledningen av befolkningen i dess djup och enskildheter.”27 Detta menar
han, innebär också att framväxten av ett vetande om styrning med nödvändighet måste utvecklas organiskt med
”statens specifika verklighet”. Arbetet att utforma strategier för att leda befolkningen utifrån denna ”specifika
verklighet” innebar alltså att göra sig förtrogen med, och
kontinuerligt lösa dess problem.28
Flera forskare har tillämpat Foucaults teoretisering
av styrningsmentalitet på en rad andra maktformationer och styrningspraktiker, exempelvis institutioner
och mediala aktörer.29 Hans begreppsliggörande av styrningens mentaliteter är användbart i dessa sammanhang av två anledningar. Dels bidrar han till att belysa
de rationaliteter som används och investeras med sanningsvärde i styrningskonsten; dels visar han på de kon- 60
kreta maktteknologier som blir instrumentella i processen att styra och leda. När man betraktar Mjölkpropagandan utifrån begreppet, så framträder en bred sammansättning av ägande, ledande, upplysande, marknadsförande och medlemsvärvande krafter med förgreningar på centrala och lokala nivåer. Att döma av de
möteshandlingar som återstår, så varierade sammansättningen och storleken på olika regionavdelningars
resurser och arbetsinsatser. Listorna över medlemmar
på högre nivå i organisationen visar ofta på en viss brokighet, då de titlar och yrkeskategorier som framträder
i dem inte alltid har någon given koppling till mejeribranschen (trots detta framstår de strategier som Mjölkpropagandan utarbetade som ganska homogeniserade).
Mjölkpropagandans styrningskonst, som ofta anammade myndighetsutövningens tilltal, gjorde anspråk på
att leda sin krets av skolbarn, husmödrar och mjölkbönder ”i dess djup och enskildheter”. Det kunde gälla stads­
familjens mathållning, livsmedelshygien och livsstil,
­eller lantbrukets mjölkningsrutiner och dess hygien­
föreskrifter. I sammanhanget angav den närande, men
bakteriekänsliga mjölken själv en vårdande rationalitetsradie i Mjölkpropagandans maktutövning, som ger
ett tydligt exempel på bestyrelsens trappa. I mellankrigstidens informationsmaterial lyfts vikten av mjölkens ”skötsel” fram för både konsumenter och producenter, och genom detta tilltal frammanas en specifik
61 form av ansvarsfullt egenintresse som i sin (outtalade)
förlängning inkluderade det goda svenska medborgarskapet.30 Att främja sin egen och familjens hälsa genom
att sköta sin mjölk var också att agera för samhällets
bästa. I ett nummer av tidskriften Meddelanden från
Mjölkpropagandan kallar man detta signifikativt för ”den
tjänande egoismen”.31 Omvänt var mjölkbondens omsorger om mjölkhygienen något som ökade lönsamheten för honom, gav honom gott renommé – och främjade mejerihanteringen.
Samtidigt pekar mjölkens materialiserade ansvars­
relationer mot det som Foucault kallade pastoral maktutövning, den styrningskonst som han menar föregår
de strategiska styrningsmentaliteterna. Den pastorala
makten utgår från själasörjarens princip; likt fåraherden, är den pastorala maktens utövare en ledare som
välvilligt tjänar sin flock. Medlemmarna i den står alla
under kontinuerlig, individualiserad vägledning; de är
underkastade ett absolut lydnadsförhållande, där vars
och ens uppförande, framsteg och förtjänster granskas
dagligen och stundligen.32 På liknande vis drog Mjölkpropagandan in sin publik i ett nätverk av granskningsoch belöningsinstanser. Det rika bildarkivet vittnar om
att det mediematerial och de mjölkanknutna aktiviteter
som erbjöds publiken vid mötet var auktoritärt och
före­skrivande, men samtidigt kunde anpassas efter intresse och kreativitet.33
Något som är intressant i Mjölkpropagandans bestyrelsekonst gentemot både mjölkproducenter och -konsu-
menter – främst under början till slutet av 1930-talet –
är att deras position som förvaltare och upptagningskrets för mjölkreklam framställs på ett ganska ambivalent sätt. Man anammar myndighetsutövande institutioners framställningsformer, genom vilka både bild­
dokumentation, kortfilmer, reklamskrifter och instruktionsmaterial kanaliseras. Att döma av det skriftliga arkivmaterial som Mjölkpropagandan har samlat under
den här perioden, finns ett diskursivt mellanrum mellan
vad som redovisas i texter om Mjölkpropagandans kampanjer, och vad som visas i bild. I bevarade arkivhandlingar blir det ganska snart tydligt att Mjölkpropagandans allt bredare segertåg över Sverige under 1930-talet
skrivs in med hjälp av bild- och textframställningar för
att dokumentera publikernas deltagande: den ena var
beskrivningar i årsberättelser och mötesprotokoll, den
andra var den fotografiska dokumentationen. Oräknat
rena bildtexter, så verkar dessa ha haft relativt litet kontakt med varandra, både vad gäller stil och tilltal. I de
textuella representationerna inkluderar man, trots den
strama genren, nära nog självförhärligande passager om
hur många skolbarn och vuxna man når och mobiliserar
genom sina kampanjer. Man är också mycket säker på
att man vunnit över dem till ökad mjölkkonsumtion.
Jag inkluderar här ett längre citat för at ge ett exempel
på framställningarnas stil. Så här summerar man år
1936 års verksamhet i styrelseberättelsen till 1937 års
föreningsstämma:
Det gångna året, som i många fall betytt konsolidering
och betydelsefull utveckling för vårt näringsliv, har även
för Mjölkpropagandan varit framgångsrikt. I stort sett har
visserligen föreningens utveckling under de år den existerat, fortgått till synes utan direkt samband med de växlande konjunkturerna. Att ett sådant samband finnes inses
dock vid närmare analys av utvecklingens karaktär under
olika skeden.
Det förnämsta villkoret för Mjölpropagandans verksamhet och dess framgång är dock den förankring i allmänhetens förtroende, som denna upplysningsverksamhet förvärvat och besitter. De vittnesbörd om sådant förtroende, som under det gångna året givits föreningar, äro
därför att betrakta som en tillgång av omistligt värde. Att
dessa uttalanden från skilda håll givits torde i första hand
sättas i samband med den strängt objektiva hållning föreningen alltid intagit.
I de bevis på uppskattning, som givits av representanter för den mjölkonsumerande allmänheten såväl som
jordbruk och mejerihantering och som styrelsen med tacksamhet skrivit sig till minnes, ser den också de bästa löften
för fortsatt arbete på den inslagna vägen enligt föreningens motto, ’bättre mjölk – ökad konsumtion’.34
Givet att mötesprotokoll och årsredogörelser tillhör en
stram och återhållsam textgenre, så finns ändå en intressant spänning mellan organisationens redogörelser i
den här typen av framställningar och i de bildgestalt- 62
ningar som träder fram när man ser igenom det oerhört
rika fotomaterialet. Mjölkpropagandan kommenterar
vare sig den tämligen väl utarbetade estetik som används för att dokumentera samlade publiker, eller de
andra medieverktyg man har valt att visuellt memorera
för sitt arkiv. På sin höjd omnämns den ”massverkan”
man förväntar sig att dessa mediala grepp får om publikerna. I de texter där evenemangen omtalas ges ganska
summariska redogörelser, som i den här passagen, där
deras multimediala strategier faktiskt nämns: ”Med
större slagkraft har propagandan koncentrerats till bestämda platser, där särskilda mjölkveckor eller propagandadagar arrangerats. Vid dessa tillfällen ha flertalet
propagandainstrument samtidigt tagits i bruk till en
samfälld verkan av övertygande art.”35 De många diplommottagare som man har samlat vid olika evenemang
omnämns oftast inte i handlingarna, men däremot
­dokumenteras noga de betitlade, ofta välborna diplom­
utdelarna.36
I det rika bildmaterialet betonar Mjölkpropagandan
tvärtom den tilltalade allmänhetens glädjefyllda och
­nyfikna möte med mjölken. En hel rad materiella praktiker, som involverat flera led av publikdeltagande, har
som sagt avbildas med stor omsorg. I det fotografiska
materialet framträder iscensättningen av en ideal form
av socialitet, där publikens positiva möte med mjölken
gestaltas. Som skrevs ovan, verkar det ha funnits en typ
63 av övergripande manuskript för hur förbindelsen emel-
lan evenemanget-publiken-mjölken skulle iscensättas
och fotograferas, medan de texter som beskriver evenemangen mer inriktas på inventerande redovisning. Frågan är om den typ av fysisk och affektiv beröring som
dessa mjölkmöten – eller ritualer – gestaltade var svåra
att jämka in i de nyktra, översiktliga redogörelserna över
organisationens kampanjer?
Mobilisera(n)de mjölkbarer
I enlighet med Foucaults resonemang om styrningsmentaliteternas flexibla rationalitet, som inriktar sig på
specifika (före)mål, skulle man kunna säga att Mjölkpropagandans styrningskonst organiskt växte fram ur
dess vardagliga produktionsverklighet, där lokala och
regionala initiativ kring större utställningar, jubileer
och jordbruksmöten var centrala för att skapa uppmärksamhet. Att häkta på redan etablerade materiella relationer och göra rumsbildande anspråk blev mycket viktiga i organisationens arbete att övertyga den svenska
befolkningen att konsumera mer mjölk och mejeri­
produkter. Mjölkpropagandans buss kan betraktas som
ett nyckelverktyg i det fortsatta arbetet att samla och
sammanlänka publiker.
Som framgår i flera andra av bokens kapitel kan bussen under mellan- och efterkrigstiden betraktas som modernitetens särskilda skyttel: den insisterar genom sin
riktade, uppsökande verksamhet på fysiska möten och
­direkta åtgärder. Till skillnad från de fasta institutioner
från vilka den är utsänd, är den en flexibel och reflexiv
styrenhet, som på ett tydligt sätt är ämnad både för att
distribuera och samla in. På olika sätt är den därmed
också delaktig i sin egen reception. Om det visar sig nödvändigt, kan den omdirigeras och omlastas beroende på
graden av intresse och viljan till samverkan på olika orter
ute i landet. I och med att bussen både gestaltar och representerar den institution som sänder ut den – i mikroformat – blir den under den här perioden ett av den diskursiva maktutövningens viktiga reläer för balansering,
avlastning eller förstärkning. Innan jag går vidare till
Mjölkpropagandans variant, bör därför något först sägas
om dess ikoniska status som modernitetbefrämjare.
På betydelsefulla sätt fick bussens gestalt ta ombord
modernitetens självbespeglande diskursproduktion om
att den pågående modernitetsprocessen genomsyrade
alla delar av samhället. I enlighet med vad Daniel Miller
hävdar, markerar bilfordonets samtidshistoria egentligen
efterdyningarna av västvärldens mest intensiva berättelser om fordonsteknologiernas accelerering av livstempot.37 En given aspekt av motorfordonets ikonstatus var
att den ändå kunde läggas till i en rad sammanhang som
ett semiotiskt passe-partout-objekt. Att aggregera flera nya
teknologier i medialt exponerade sammanhang blev ett
sätt att gestalta och samtidigt driva på moderniteten som
framstegsberättelse. Under 1920- och 1930-talen använ-
des ofta flermedial produktion i kombination med motoriserad mobilitet för att framställa olika samtidsfenomen
som nyskapande och angelägna. Både nöjesformer, näringar, nyttighets- och vårdinrättningar sattes därför på
hjul (eller räls), exempelvis demokratiserande friluftsverksamhet (Flatenbadets badbussar), postkontor, biografer och tandläkarpraktiker ­– och som visas i denna
bok, skärmbildsundersökningar, missionsverksamhet
och livsmedel. Naturligtvis handlade dessa aktiviteter
inte bara om nya praktiska former för tillgängliggörande,
spridning och insamling, utan om experimentell, framtidspekande modernitetsretorik i materiell form.
Om man också kastar en närmare blick på bussens
last- och distribueringsfunktioner, så bygger en viktig
del av dess diskursiva mobiliseringskapacitet på att den
kan stärka och förmera en redan rådande materiell princip hos det som tas ombord. Detta gäller till exempel
blod- och mjölkbussarna, vars hälsouppdrag länkas till
cirkulation.38 Att den ideala behandlingen av blod respektive mjölk kräver rörelse framstår som uppenbart;
men då rörelsen av substanserna inordnas i ett större
mobiliseringsprojekt uppgraderas deras vardaglighet till
en representationsnivå där transport, cirkulation, teknik­
fascination och viss glamour förenas. Det som gör bussen intressant i det här kulturhistoriska sammanhanget,
är att Mjölkpropagandan förenade dess redan etablerade modernitets- och mobiliseringsprincip med mjölkens egen. Mjölken var (och är) ju inte vilken konsum- 64
tionsvara som helst, utan en substans länkad till semiotisk teckenregim som spänner från sakrala och samhällsbyggande värden, till vardagliga föreställningar om
sundhet och pastorala dygder.39
Den amalgamering och förmering av värden som
äger rum i ett sådant sammanhang är naturligtvis inte
unik för bussen som fordon. Filmforskaren Charles
­Eckert har till exempel visat hur det guldbladsklädda
”Warner-GE Better Times gold and silver train” korsade
USA under depressionsåret 1933, och spred Hollywoodrelaterad konsumtionsglamour på sin väg från landets
östra del till New York.40 I jämförelse med tåget som
modernitetsgestalt är bussen dock en friare aktör, och
dess mer långsamma, process-artade distributionsfärd
är i McLuhanska termer ”hetare” än tågets.41
Som flera historiska exempel visar, har bussburna
praktiker också bidragit till att rikta och vektorisera
tänkandet kring sociala förändringar. Strategin att föra
ut något i samhället via en medieriggad buss innebar
också att det som sattes i rörelse bokstavligen aktualiserades som en händelse ”på väg” genom landet. Då exempelvis Ludvig Nordström gjorde en kartläggning av
Sveriges välståndsprofil med radioupptagningsbuss genom landet – och myntade det välkända begreppet
”Lort-Sverige” 1938 – anammade han just en sådan
strategi för att bidra till att etablera samhällsfrågan. Reseprojektets kapacitet att förändra samtidens förståelse
65 av svensk levnadsstandard hängde inte enbart ihop med
den information som förmedlades, det vill säga innehållet i den mängd av beskrivningar, radiointervjuer, och
teckningar som producerades – utan genom deras samlade medierings- och representationsvillkor, där fordonet och dess väg genom landet spelade en nyckelroll.
Nordström gestaltade frågan för nationen genom sin
allstädesnärvaro, där resan förbands med radiointervjuerna, beskrivningarna och de många teckningarna han
gjorde. Folk i olika landsändar kom i direkt, serialiserad
beröring med projektet – och fick i intervjuer ge sin syn
på nuet och dess relation till det nationella välfärdsar­
betet. Radiobussen var, när den kom, väntad, och de olika röster som hördes i programmen infogades successivt
i en pågående kritisk nationsberättelse om sakernas tillstånd. Regioner i Sverige sensibiliserades alltså genom
att sammanlänkas av den nationella hygien- och modernitetsfrågan. Samtidigt gavs Nordström inte bara mandat att representera och kartlägga Sverige som hygienmässigt problematiskt, utan tänjde och försköt genom
sin färd också den offentliga diskussionens tänkta centrum.42
På liknande vis framstår materialisera(n)de och mobi­lisera(n)de praktiker som viktiga i Mjölkpropagandans
kampanjarbete. Organisationens successivt växande
mandat att leda konsumenter och producenter utövades, för att återigen tala med Foucault, genom den konkreta makt man skaffade sig att sammanställa och ”förfoga över föremål” och människor.43 När organisationen
startade under tidigare halvan av 1920-talet, använde
man sig av den sedan länge etablerade rivaliteten mellan mjölk- och alkoholdrickande som retoriskt verktyg
i marknadsföringen. I enlighet med utländska förebilder, approprierade Mjölkpropagandan den urbana
dryckeskulturens mest suggestiva rumsgestaltningar –
baren – för att ge mjölken en air av glamour. Den första
mjölkbaren sågs på Göteborgsutställningen 1923, och
följdes under årtiondet av fler utställningsbarer, som
noga foto­dokumenterades.44 De omgav mjölkdrickandet med en smått amerikaniserad air av festivitet; nästan varje större utställning i landet försågs då med en
tillfällig mjölkbar, och på flera håll startades senare
”kakao-stugor” för barn, där man serverade ”kakao på
mjölk”, det vill säga varm choklad. Mjölkpropagandan
fortsatte att bekämpa motståndaren alkoholkulturen
genom att svälja den – dock inte utan förhandlingar
kring hur alkoholens kulturella utrymme och status
skulle kunna omriktas, och samtidigt avlegitimeras.
Mjölken skulle ges en urban prägel, men ändå behålla
sin associationssfär av pastoral dygd. De fasta, mer
mondäna varianterna av mjölkserveringar fick sitt
startskott i och med den omåttligt populära mjölkbaren på Stockholmsutställningen 1930.45 Under resten
av årtiondet blev de allt fler i Stockholm och andra
större städer, och anammade cocktailbarens alla attribut: höga barstolar, långa blanka bardiskar – och inte
minst – drinkar.46
Mjölkpropagandan mobiliserade senare barkonceptet genom att sätta det på hjul sommaren 1937. I sina
årsberättelser hade Mjölkpropagandan hade redan tidigare beskrivit sina framgångar som ett nationellt erövringsprojekt och genom den ”rullande mjölkbaren”,
som körde genom Sverige under semestern gav man ytterligare en materiell dimension åt det här anspråket. Så
sent som i mitten av maj möttes man kring idén, som
­sedan snabbt tog form som reklambuss. Mellan mitten
av juni och augusti turnerade Mjölkpropagandans buss
mellan ett trettiotal städer i mellersta och södra Sverige,
bland annat Enköping, Malmö, Lund och Örebro; resan
började i Stockholm och avslutades i Linköping.47
Svenska Mejeriernas Riksförening och Mjölkpropa­gan­
dan delade på kostnaden för denna megafonutrustade,
rullande mjölkbar, som bemannats med en före­
ståndarinna och en chaufför som kunde vara behjälplig
med l­itet av varje vid anhalterna. Bussens kaross hade
rader av reklamplakat i glasade ljuslådor utmed sidorna.
Från en utfällbar bardisk serverades gratis mjölk till allmänheten.48 Detta var med tidens mått mätt ett påkostat ekipage, men man höll ned kostnaderna något genom att vid varje stad rekvirera ett gratis mjölkbiträde
från den lokala mejeriföreningen för serveringen. ”Särskilda propagandaskivor” med korta reklambudskap
spelades, varvat med populära schlagers. På planeringsstadiet hade viss oro för denna reklamaspekt uttryckts:
”Utskottet fann förslaget till mjölkbussens utrustning 66
gott men uttalade önskemålet, att framförallt högtalar­
utsändningarna sköttes med försiktighet och urskiljning så att bussen fick ett värdigt framträdande.”49
Enligt planerna skulle bussen på sin rundresa från
Stockholm och tillbaka låta sig infogas i lokala evenemang, exempelvis Motala-utställningens öppnande, och
midsommarens lantbruksmöte i Malmö.50 I ett utkast
till 1937 års styrelseberättelse beskrivs bussens turné på
följande vis:
Bussen väckte ett stort intresse överallt där den drog fram.
Dess tilltalande utseende och den vederhäftiga propaganda,
som framfördes, ingav synbar respekt och aktning hos publiken. […] även pressen visade stort intresse för denna
nya form av mjölkpropaganda. Praktiskt taget alla tidningar i de städer bussen besökte införde artiklar och omnämnanden, i de flesta fall även avbildningar av bussen.51
Under resan serverade man från den rullande mjölk­
barens disk omkring 120 000 personer.52 På sin färd genom mellan- och Sydsverige häktade den på de olika utställningsanhalterna likt en turnébuss, och skapade på
så vis förlängningar av sin egen bardisk: vid lantbruksoch hantverksmötet i Motala besöktes propagandaserveringen av 50 000 besökare; på lantbruksmötet i Malmö
hade man byggt upp en bardisk på 35 meter – detta för
att kunna servera största möjliga antal besökare så smidigt
67 som möjligt.53
Mjölkpropagandans rullande mjölkbar utanför Örebro
­mejeri sommaren 1937. LRF:s bildarkiv, Centrum för
­Näringslivshistoria.
68
Mjölkpropagandans bilder av den rullande mjölk­
barens färd genom landet visar att man har anammat
den repetitiva, dokumenterande bildstrategin från publikevenemangen på biograferna även här: dels fotograferades de olika anhalterna för Mjölkpropaganda-bussen som ett slags bildbevis för att man hade varit där,
dels dokumenteras de publiker som Mjölkpropagandan
samlat – de visar sin entusiasm genom att skåla med kameran eller dricka i bild. På känt reklammanér, så bar
bussen med sig välkända referenser från sina tidigare
­filmer, annonser och affischer; dessa hade publiken redan
mött ett flertal gånger, exempelvis i den återkommande
slogan att mjölken var ”folkhälsans grundval”. Denna
devis var vid det här laget välkänd, framför allt i organisationens kortfilmer. På taket, jämte musikhögtalaren,
satt den mest väletablerade bilden av alla, visande ett
par stora mjölkglas; ur det främsta tonar bilden fram av
ett friskt, leende flickansikte.
Som visats, var bilddokumentationen av de olika
evenemangen en viktig del i organisationens uppsättning av bestyrande taktiker. I synnerhet barn och ungdomar, mobiliserades på detta sätt som en typ av resurs
för att skriva in, och sprida bildutsagor som visade mjölkens höga näringsvärde. De många fotografiska iscensättningarna av mjölk och dess drickare kan länkas till
Håkan Jönssons mjölkstudie, där han talar om det materiellas oundvikliga relationsskapande i ett livsmedels69 sammanhang. Han menar att mat bör betraktas som ett
Den rullande mjölkbaren i Linköping. LRF:s bildarkiv,
Centrum för Näringslivshistoria.
Motstående sida: Ur Mjölkpropagandan, vol. 14, nr 8, 1937.
Foto: Lunds universitetsbibliotek.
totalt social fenomen: ”Vi ställs inte inför föremål eller
sociala relationer, vi ställs inför kedjor som är förbindelser av människor och föremål.”54 De publiker som till­
talades genom Mjölkpropagandans strategier att mobilisera mjölk-och-bar-via-buss inbjöds att delta i en nära
nog värdeabsolut diskursproduktion om mjölkens folkhälsobyggande kraft.
Mjölkpropagandans deltagarstrategier genomsyrades
av en självförhärligande diskurs om de medier som man
hade till sitt förfogande. I årsböcker och styrelseberättelser omtalas deras framgångsrika kampanjer nästan som
territoriella erövringar, med statistiska uppgifter kring
hur många städer, skolor och kroppar som årligen vunnits över till mjölkdrickande. I dessa olika lokala kontexter, var varje medium (och varje lokal berättelse) en högt
värderad resurs – något som inte bara kunde, utan borde
remedieras gång på gång. Förutom att Mjölkpropagandan återkommande iscensatte sin reklam som ett pedagogiskt ögonblick, så var den interaktiva mjölkhändelsen
också en plats där både organisationen och dess publiker
gjorde ömsesidiga investeringar. I sin bok Class, self, culture, argumenterar Beverley Skeggs för att det klassmässigt positionerade, könade och rasialiserade subjektet involveras i (och genomsyras av) en process där olika värden läggs till, skrivs in och utväxlas inom en kultursfär.55
I enlighet med hennes påstående, skulle jag vilja hävda
att de kroppar som representerades, räknades – och i någon mening togs i anspråk av Mjölkpropagandan – ge-
nomsyrades av moraliska värden. Medialiseringen av den
mjölkdrickande allmänheten handlade alltså inte enbart
om att den gjordes till råmaterial för reklamsyften. De
pekade på nya sätt att erfara den egna kroppen, dess förmågor, och dess relation till den större samhällskroppen.
Epilog: Mjölkens färd ut i världen
Det som är intressant med bussar är att de remedierar
institutioner i komprimerad form, och därmed erbjuder
en mjukare maktutövning gentemot sina publiker. Samtidigt är de, som Lotten Gustafsson Reinius framhåller i
sitt bidrag, mer konfrontativa, uppsökande, och insisterande på kontakt; de vill ha respons, deltagande och resultat – här och nu. Genom sina riktade insatser har de
rastlösa bussprojekten också målsättningen att sprida
modernitet och upphäva den samtida kulturens tröghet
till förändring. Zygmunt Baumans tänkande kan komma väl till hands här; han skriver om västvärldsmoderniteten som just en rastlös och inte särskilt munter migrationsberättelse, karakteriserad av:
ett besatt marscherande framåt – inte för att den alltid vill
ha mer, utan för att den aldrig får nog; inte för att den blir
alltmer ambitiös och äventyrlig, utan för att dess äventyr
ger bitter smak, och dess ambitioner stöter på hinder. Marschen måste fortsätta, därför att vilken plats man än når 70
fram till, så är den bara en tillfällig anhalt. Liksom horisonten aldrig ligger närmre en plats än en annan, så är ingen
plats privilegierad, ingen plats är bättre än någon annan.56
Baumans formulering lånar sig väl åt just bussens gestalt; den är ett tydligt exempel på ett materiellt diskursivt verktyg som kan användas för att komma tillrätta
med modernitetens ständiga ofullkomlighet genom att
försöka ta sig förbi den. I både konkret rumslig och
­metaforisk bemärkelse bidrog bussen till att antingen
komplettera, kartlägga, eller tänja samtidens verklighetsbeskrivningar.
Så vad hände då med den rullande mjölkbaren? Den
sågs bara under sommaren 1937; strax därefter nådde
Mjölkpropagandans hastiga expansion sin kulmen, åtminstone för mellankrigstiden. I och med andra världskrigets utbrott minskade Mjölkpropagandans rikliga resurser mycket snabbt, och reklamverksamheten fick
krympas betydligt. Men minnet av mjölkbussen hölls
levande hos organisationen. När en holländsk, mer
muskulös motsvarighet till den rullande mjölkbaren
startade 1956, dök en referens till den upp i tidskriften
Mjölkpropagandan.57 Året därpå beklagar man i en ledarartikel att ordet ”propaganda” har blivit så belastat sedan andra världskriget;58 dock behöll Mjölkpropagandan förvånansvärt nog sitt namn ända fram till början
av 1970-talet, då det byttes till Mjölkfrämjandet.
71
Under efterkrigstiden förlorade bussfordonet något
av sin kulturella roll som modernitetens särskilda skyttel
på hemmaplan, men fick istället internationell synlighet
i olika biståndsinsatser i Syd. I förvaltningsberättelsen
för Lutherska världsförbundets svenska sektion redogjorde man exempelvis under det tidiga 1960-talet för
en rad olika bussburna hjälpverksamheter, som rullande
kliniker, utbildningsenheter och tandvårdsbussar.
Mjölkbussar blev också synliga i internationellt biståndsarbete; en av de varianter som man har finansierat var
en rullande mjölkstation, som regelbundet delade ut
mjölk till 20. 000 barnflyktingar i Hongkong. Mjölk
hade även delats ut på samma sätt till algeriska flyktingbarn i Tunisien och Marocko. Denna hjälp organiserades av FN:s flyktingkommissariat.59
Lutherhjälpens senare redogörelser visar även att
man förde vidare visionerna om bussens bokstavliga
mobiliseringskapacitet på detta sätt. Den befolkning
som behövde modernitet och välfärd föreställs inte
längre befinna sig på nära håll, utan i ”tredje världen”.
År 1967 gavs en liten sparbössa ut i form av en rullande
mjölkbar, en miniatyr av en buss i Hongkong. Den var
prydd med texten: ”Hjälp i rörelse”.60 I någon be­
märkelse hade mjölkpropagandans rörliga reklamfordon
återuppstått. Att sedan de nya adressaterna många gånger inte tålde komjölk är en annan historia.
72
Lutherhjälpens sparbössa i form av rullande mjölkbar, utgiven
1966–1967. Ur Medan vi har tillfälle. Förvaltningsberättelse för
Lutherska Världsförbundets svenska sektion (Lund, 1967).
Foto: Kungliga biblioteket.
Motstående sida: Lutheran World Service Canteen; en rullande
mjölkstation i Hongkong. Ur Lutherhjälpens skrift Tro, verksamhet
i kärlek (Lund, 1963). Foto: Kungliga biblioteket.
noter
1. Mjölkpropagandan, Föreningsstämma 22/3 1938, Styrelseberät­
telse, verksamhetsår 1937, Bil. 1. Ur samlingen ”Vår Näring”,
Stämmoprotokoll 1932–1940, A1:3. Centrum för Näringslivshisto­
ria, Lantmännens Riksförbund: Mjölkpropagandan.
2. Ylva Habel, Modern media, modern audiences: Mass media and social
engineering in the 1930s Swedish welfare state (Stockholm: Aura,
2002), kapitel 1–3.
3. Jenny Lee, ”Pastöriseringens försenade triumf”, Lychnos: Årsbok
för idé- och lärdomshistoria, 2005, 187.
4. ”Riktlinjer för ortsförenings av Mjölkpropagandan verksamhet”,
Meddelanden från Mjölkpropagandan, vol. 2, nr. 7, 1925, 106–109.
5. Ingrid Sundström, ”Ungdomens Röda Kors”, Meddelanden från
73
Mjölkpropagandan, vol. 3, nr. 4, 1926, 69; ”I blixtbelysning: Mjölk­
propagandan når 300 barn om dagen”, Meddelanden från Mjölkpropagandan, vol. 5, nr. 6, 1928, 99; Per K. Persson, ”Mjölkpropa­
gandafilm: Mjölken, dess skötsel och värde”, Meddelanden från
Mjölkpropagandan, vol. 5, nr. 8, 1928, 128.
6. Källmaterialet för denna artikel är i huvudsak hämtat dels från
Mjölkpropagandans egen tidskrift, dels från Centrum för Nä­
ringslivshistoria (Cfn), där Mjölkpropagandans text- och bild­
material ingår i Lantmännens Riksförbunds (LRF) samlingar.
7. Ylva Habel, ”Mjölkpropaganda på hjul”, Företagsminnen, nr. 4,
2010, 27–29. Finns tillgänglig på: http://www.naringslivshistoria.
se/Global/Pdf/Tidskriften/2010/2010_No4_klar_small.pdf (se­
nast kontrollerad 120621).
8. Roger Qvarsell har visat på hur ”Den näringsfysiologiska veten­
skapen, kostpropagandan, de socialvetenskapliga undersökning­
arna och de socialpolitiska förändringarna var nära förbundna
med varandra och drevs fram av samma grupper av aktörer.” Se
hans artikel ”Maten och vetenskapen: Näringslära, kostvanestu­
dier och socialpolitik”, Lychnos: Årsbok för idé- och lärdomshistoria,
2005, 219. För en forskningsöversikt kring idéhistoriskt skrivande
om mat, se Qvarsells inledning i samma volym: ”Introduktion.
Tema: Mat”, 143–149.
9. Yvonne Hirdman, Magfrågan: Mat som mål och medel 1870–1920
(Stockholm: Rabén och Sjögren, 1983). Om begreppet ”fram­
brytande” i ett kulturteoretiskt sammanhang, se Raymond Willi­
ams, ”Dominant, residual, and emergent”, Marxism and literature
­(Oxford: Oxford University Press, 1977), 123.
10.Qvarsell, ”Introduktion. Tema”, 143.
11.Ett exempel är skriften Ät mera fisk! Och känn er frisk. Kokbok för
tillagning av fisk [utgiven av Riksföreningen för fiskpropaganda]
(Göteborg: uppgift om förlag saknas, 1929). Fruktpropaganda
kan ses i Reklam nyheterna, nr. 3, 1936, och motsvarigheter för bröd
i nr. 1, 1936.
12.En handfull exempel kan ses i till exempel Habel, Modern media,
modern audiences, 59–102. Liksom Daniel Miller skriver i inled­
ningen till Car cultures, så har denna typ av vardagliga ting blivit
föremål för flera studier medan motorfordonet som fraktar dem
har kommit i skymundan. Se hans ”Driven societies”, Car cultures,
red. Miller (Oxford: Berg, 2001), 6.
13.Habel, Modern media, modern audiences.
14.Se exempelvis de kulturella förhandlingar som äger rum mellan
aktörer och organisationer kring frågan om mjölkpastörisering i
Lee, 175–197. För exempel på materiella representationer av so­
ciala frågor syftande till att involvera allmänheten i reflektion
kring dessa, se Frans Lundgren, ”Social samling: Att ställa ut
samhället kring 1900”, 1897: Mediehistorier kring Stockholmsutställningen, red. Anders Ekström, Solveig Jülich & Pelle Snickars
(Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2006), 309–337. För en
diskussion om materiella strategier för att mobilisera kvinnors
auktoritet via hemteknologi, se Jan-Erik Hagberg, Tekniken i kvinnornas händer: Hushållsarbete och hushållsteknik under tjugo- och
trettiotalen (Malmö: Liber förlag, 1986).
15.Bruno Latour, Reassembling the social: An introduction to actor-network-theory (Oxford: Oxford University Press, 2005).
16.Se exempelvis Roger Qvarsell & Ulrika Torell, red. Reklam och
hälsa: Levnadsideal, skönhet och hälsa i den svenska reklamens historia (Stockholm: Carlsson, 2005), samt Habel, Modern media,
modern audiences, kapitel 1 och 3. Se även Torells skrivande om
den historiska diskursproduktionen om socker, ”Att äta världen:
De massproducerade sötsakernas idévärldar 1860–1914”, Rig,
2007, 1–16; ”Svenskt välstånd i standardförpackning: Lanse­
ringen av socker för masskonsumtion”, Burkar, påsar och paket:
Förpackningarnas historia i vardagens konsumtionskultur, red. Torell,
Roger Qvarsell & Jenny Lee (Stockholm: Nordiska museet, 2010),
121–141.
17.Ylva Habel, ”Say milk, say cheese: Inscribing public participation
in The Swedish Milk Propaganda’s promotional photography”,
History of participatory media: Politics and publics, 1750–2000, red.
Anders Ekström, Solveig Jülich, Frans Lundgren & Per Wisselgren
(New York: Routledge, 2011), 98–111.
18.Se exempelvis ”Pristävlingsbroschyren”, Meddelanden från Mjölkpropagandan, vol. 3, nr. 2, 1926, 27, och ”Pristävlan: Berätta en
historia till dessa bilder!”, Meddelanden från Mjölkpropagandan,
vol. 8, nr. 10, 1931, 166.
19.Jubileumsskrift av K. L. Schiött, Mjölkpropagandan 1923–1933: En
återblick på tio verksamhetsår (Stockholm: uppgift om förlag ­saknas,
1933), 7–8.
20.”Mjölken över Stockholm”, Mjölkpropagandan, vol. 10, nr. 4, 1935 74.
21.Schiött, 7.
22.Lisa Gitelman & Geoffrey B. Pingree, ”Introduction: What’s new
about new media?”, New Media, 1740–1915, red. Gitelman & Pingree
(Cambridge, Mass: MIT Press, 2003), xv.
74
75
23.Barbro Klein, ”Inledning”, Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser,
red. Klein (Stockholm: Carlsson, 1995), 11.
24.Schiött.
25.Michel Foucault, ”Regementalitet”, Diskursernas kamp (Eslöv: Brutus
Östlings bokförlag Symposion, 2008), 188.
26.Ibid., 198.
27.Ibid., 200–201.
28. Ibid., 195
29.Se Nikolas Rose, Powers of freedom: Reframing political thought
(Cambridge: Cambridge University Press, 1999); Gareth Palmer,
Discipline and liberty: Television and governance (Manchester:
­Manchester University Press, 2003). I ett svenskt sammanhang
erbjuder Peter Jakobssons medievetenskapliga avhandling ett ex­
empel på hur mediala öppenhetsindustrier kan analyseras utifrån
styrningsrationalitet, se Öppenhetsindustrin (Diss. Örebro: Örebro
universitet, 2012).
30.Schiött skriver på s. 6: ”De gynnsamma ekonomiska efterverk­
ningarna för producenternas vidkommande, som stegrad för­
brukning av mjölkprodukterna måste anses medföra, ha motive­
rat anspråket, att dessa med en för var och en liten kännbar upp­
offring borde understödja en för dem själva gagnelig strävan”.
31.”Den tjänande egoismen”, Meddelanden från Mjölkpropagandan,
vol. 8, nr. 4, 1931, 49–51.
32.Michel Foucault, Security, territory, population: Lectures at the
­Collège de France 1977–1978 (Basingstroke: Palgrave Macmillan,
2009), 179–182.
33. ”Barnens intresse måste fångas: Från dr. Ljunggrens verksamhet
på skolhygienens område”, Meddelanden från Mjölkpropagandan,
vol. 5, nr. 10, 1928. I artikeln ges exempel på barnens egna teck­
ningar och berättelser.
34.Styrelseberättelse, Mjölkpropagandans föreningsstämma 16 mars
1937. Vår Näring. Stämmoprotokoll, 1932–1940, A1:3. Cfn, LRF:
Mjölkpropagandan.
35. Schiött, 5–6.
36.Se ”Redogörelse för Mjölkpropagandans verksamhet under 1932”,
Bil. I till arbetsutskottets möte 20/1 1933, Bil. I. Ur samlingen ”Vår
Näring”, Stämmoprotokoll 1932–1940, A1:3. Cfn, LRF: Mjölkpro­
pagandan.
37. Miller, 10.
38.Se Carl Gustaf Grähs, ”Den sanitära frågan”, Hygiea, vol. 13,
1851.
39.E. Melanie DuPuis, Nature’s perfect food: How milk became
America’s drink (New York: New York University Press, 2002);
­Håkan Jönsson, Mjölk: En kulturanalys av mejeridiskens nya ekonomi (Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2005); ­Habel,
”Say milk, say cheese”, 98–111.
40.Charles Eckert, ”The Carole Lombard in Macy’s window”, Quarterly Review of Film Studies, vol. 3, nr. 1, 1978.
41.Marshall McLuhan, Understanding media: The extensions of man
(New York: McGraw-Hill, 1964).
42.Ludvig Nordström, Lort-Sverige (Stockholm: Kooperativa förbun­
dets bokförlag, 1938).
43.Foucault, ”Regementalitet”, 193. Foucault specificerar mer ingå­
ende dessa relationer i en annan passage på s. 190–191: ”de före­
mål som styrningen måste uppehålla sig vid är just människor,
men människor i sina relationer, band och kopplingar till föremål
som rikedomar, resurser, försörjningsmedel territoriet med sina
specifika egenskaper; klimat, bevattning, jordmån och så vidare;
människor i sina förhållanden till andra föremål som vanor, se­
der, sätt att handla och tänka och så vidare; och slutligen männis­
kor i sina relationer till föremål som olyckor och motgångar så­
som svält, epidemier, död och så vidare”.
44.Schiött, 12.
45.Habel, Modern media, modern audiences, 34; Jönsson, 37.
46.Mjölkbaren AB var fristående från Mjölkpropagandan, men stod
under organisationens kontroll, se till exempel styrelseberättel­
sen, verksamhetsåret 1933, Bil. I. Ur samlingen ”Vår Näring”,
Stämmoprotokoll 1932–1940, A1:3. Cfn, LRF: Mjölkpropagandan.
Enligt tidskriften Mjölkpropagandans annonsmaterial har 16 mjölk­
barer hunnit etablerats i de större städerna 1945, se reklam på
baksidan av Mjölkpropagandan, vol. 22, nr 1, 1945.
47.Mjölkpropagandan. Styrelseberättelse 1937 (Stockholm, 1937), 6–7.
48.”Rullande Mjölkpropaganda till Lund”, Lunds Dagblad, 26/6 1937.
49.Mjölkpropagandan, Protokoll från arbetsutskottets möte 14/5
1937. Ur samlingen ”Vår Näring”, Stämmoprotokoll 1932–1940,
A1:3. Cfn, LRF: Mjölkpropagandan.
50.Ibid. Se även ”Glimtar från mjölkbussens långfärd”, Mjölkpropagandan, vol. 14, nr. 8, 1937, 260–263
51. Mjölkpropagandan, Föreningsstämma 22/3 1938, Styrelseberät­
telse, verksamhetsår 1937, Bil. 1. Ur samlingen ”Vår Näring”, Stäm­
moprotokoll 1932–1940, A1:3- Cfn, LRF: Mjölkpropagandan.
52.”Rullande Mjölkpropaganda till Lund”.
53. Mjölkpropagandan, Föreningsstämma 22/3 1938, Styrelseberät­
telse, verksamhetsår 1937, Bil. 1. Ur samlingen ”Vår Näring”,
Stämmoprotokoll 1932-1940, A1:3. Cfn, LRF: Mjölkpropagandan.
54.Jönsson, 17.
55. Beverley Skeggs, Class, self, culture (London: Routledge, 2004), 14.
56.Citatet från Zygmunt Bauman är hämtat ur Tim Cresswell, On the
move: Mobility in the modern Western world (New York: Routledge,
2006), 19.
57. ”Mjölkbarer”, Mjölkpropagandan, vol. 33, nr, 6–7, 1956, 141.
58.”Ledare”, Mjölkpropagandan, vol. 34, nr. 11, 1957, 227.
59.Tro, verksamhet i kärlek (Stockholm: Lutherhjälpen, 1963), 16–21.
60.Medan vi har tillfälle. Förvaltningsberättelse för Lutherska världsförbundets svenska sektion samt Lutherhjälpen ­– Svenska kyrkohjälpen,
verksamhetsåret 1/7 1966-30/6 1967 (Lund: Lutherhjälpen, 1967),
150. Här skrivs att sparbössan hittills har spridits till 700 hushåll
under 1966–1967, men att man siktar på 30.000.
76
ulrika torell
Den rullande butiken:
Livsmedelsbussarna och den svenska
landsbygdens modernisering
Vid 1930-talets början var varubussen ett växande, utbrett och omdebatterat fenomen. Denna artikel tar sin utgångspunkt i samtida de­
batter och rapporter för att diskutera de nya ideal och idéer kring livsmedel, konsumtion och landsbygd som knöts till och kom till uttryck
i den ambulerande transporten. Bland konkurrenterna bemöttes den rullande butiken av motstånd och misstänkliggöranden. Ledande
ekonomer däremot tillskrev den en aktiv roll i moderniseringen av Sverige. Butiksbussen var en del av motorismen – en ny rörlighet –
och lyftes fram som en löftesrik möjlighet för växande välstånd och storskalig utveckling. Trots att de lika gärna skulle ha kunnat ses som
ett led i att bevara en självhushållande småbrukarstruktur på landet, ackompanjerade centralt formulerade visioner om framsteg butiks­
bussarnas väg ut på den svenska landsbygden. Med sortiment av modern mat framstod de som redskap för att bryta ny mark, skapa nya
marknader och föra landsbygdsbefolkningen in i framtiden, till ett hägrande, allomfattande konsumtionssamhälle.
Den här artikeln handlar om en föga omskriven buss
som under 1900-talets gång slingrat sig fram längs småvägar på den svenska landsbygden alltmedan vårt moderna konsumtionssamhälle successivt tagit form utmed huvudvägarna: speceribussen, en rullande mataffär fylld med livsförnödenheter till salu för människor
utanför staden.
Det var på 1930-talet som den här sortens fordon
77 började dyka upp i byarna med sina sortiment av kon-
server och limpor, kaffepaket och makaroner, fläsk och
charkuterier. De var inredda som en gängse butik på
den tiden. Ingången var placerad i aktern, med steg som
ledde upp till den fönsterförsedda dörren. Därinnanför
mötte betjäningsdisken, med våg, vikter och stora glasburkar för karameller och andra sötsaker. Bakom disken
löpte hyllor längs långsidorna med färdigpaketerad mat
exponerad i prydliga rader. Skåp, lådor och fack rymde
varor i lösvikt som man på vanligt sätt fick be om när
En samling delegater vid KF:s årskongress 1933 tittar in i
en av Konsums nya butiksbussar. Foto: Victor Malmström.
KF:s arkiv.
Motstående sida: Kunderna klev in i den rullande butikens
akter. Därinne mötte betjäningsdisken och hyllor med uppställda livsmedel. Kylskåp för färskvarorna anas i fonden.
Foto: KF:s arkiv.
man expedierades av chauffören som klivit ur förar­
hytten och agerade butiksföreståndare i bussens inre.
Lampor och takfönster sörjde för belysningen. Rent,
ljust och välordnat var principen, precis som i det ideala
stationära butiksrummet på 1930-talet. På bilderna ser
vi en toppmodern modell, framtagen av KF:s arkitektkontor, uppställd på Hötorget i Stockholm där den visades
upp för delegaterna vid Kooperativa förbundets landskongress sommaren 1933.1
Den rullande matvaruaffären var ett nytt fenomen i
en tid då Sverige stod på tröskeln till genomgripande
omvandlingar. På 1930-talet inleddes en epok då ett
modernare samhälle skulle ta form och då själva ritarbetet till den svenska modellen utfördes; det var också en
tid som präglades av idéer om rörelse och mobilitetens
möjligheter.2 Det är märkbart hur just överbryggandet
av avstånd via medier och kommunikationer gjordes till
huvudnummer i talet om samtiden under 1930-talet;
bilen, biofilmen, radion och tidningarna skulle åstadkomma nationellt framåtskridande i alla bemärkelser,
socialt, kulturellt, materiellt och ekonomiskt.3 Livsmedelsbussen, som en ny handelsform, tillskrevs en aktiv
roll i visioner om vad den nya rörligheten skulle föra
med sig och det är den historien som här ska belysas.
Det handlar om hur moderniseringsivrarna tänkte sig
att motoriserade butiker skulle omvandla svensk landsbygd och föra landsbygdsbefolkningen in i framtiden,
till ett hägrande, allomfattande konsumtionssamhälle. 78
Bussarnas verkliga framfart genom byar och jordbruksbygder, med sina utbud av fläsk och specerier, har
inte lämnat lika tydliga spår som visionerna om den. Hur
de rörliga varorna omsattes, omtalades och togs emot i
gårdar och torparstugor vet vi mindre om. Beskrivningar
av den motoriserade specerihandelns utveckling under
1900-talet är över huvud taget förvånande sällsynta, liksom beskrivningar av verksamhetens omfattning, for­
donens antal, geografiska spridning och ekonomiska betydelse. Det gäller såväl populära som mer vetenskapliga
– svenska som internationella – framställningar. Fullödiga etnografiska skildringar av vardagslivet i bussarna ur
köpmännens eller kundernas perspektiv finns inte heller
samlade.4 Butiksbussens svenska historia är med andra
ord i stora stycken höljd i dunkel. Tanken är nu inte heller
att skriva dess biografi. Utifrån artiklar, debattinlägg och
rapporter om den svenska handelns utveckling i samtida
fackpress och -litteratur handlar frågan för denna artikel
snarare om vilka idéer och ideal kring mat, konsumtion
och svensk landsbygd som den mobila butiken kom att
omsätta och mediera.5
Teoretiskt knyter detta an till Tim Cresswells resonemang om mobilitetens produktivitet.6 Rörelse förflyttar ju inte bara människor och gods från en geografisk punkt till en annan, den genererar också betydelser
kring de ställen människor och varor transporteras till,
lämnar och passerar på färden. Enligt Cresswell produ79 cerar människors rörelse på så vis tid och rum: platser
definieras, tillskrivs nya innebörder, formar föreställda
geografier som i sin tur utgör grund för våra sociala
praktiker. I det perspektivet kan också butiksbussen betraktas som något mer än en distributionsteknisk nyhet
för att underlätta transporten av livsmedel mellan olika
ställen. Den genererade och vidarebefordrade också idéer om vad landsbygden var för en plats, och vad landsbygden kunde bli, liksom idéer om den svenska bonden,
den ideala maten och hur vardagslivet på landet skulle
gestalta sig. Det är dessa bilder av landsbygd, lantliv och
konsumtion som står i förgrunden för min analys här.
När bussen kom till byn
En av de allra första butiksbussarna lär ha kommit rul�lande i trakterna av Enånger i Hälsingland.7 Här hade
den gamla brukshandeln övertagits av Iggesunds konsumtionsförening och kretsen av föreningsmedlemmar
var utspridda inom en radie av ett par mil kring den fasta
butiken på orten. Flera dagar i veckan kördes varor ut
med hästskjuts till de boende i bygden. Ibland lastades
vagnen också med sådant som kunderna inte beställt i
förväg och när man märkte att också dessa varor gick att
sälja beslutade föreningen att investera i en lastbil och
­inreda den som ”en så kallad rullande butik”. Våren 1928
började den fara med allehanda specerier till gårdar och
mindre byar i trakten enligt en fastlagd turlista.8
Under 1930-talets första år följde alltfler konsumtionsföreningar på landsorten efter. Det kunde vara
svårt för småskaliga sammanslutningar att hålla lokala
butiker igång och istället för att öppna filialer och köra
hemtransporter till medlemmarna i glest befolkade områden investerade man i mobila butiksenheter. I Hälsingland började Konsumbussar utgå från Ljusdal, Delsbo, Bollnäs och Ljusne, i Gästrikland från Ockelbo och
Hedesunda. De for i Dalarna kring Leksand och Hedemora, runt Gimo i Uppland, Ängelsberg och Hällefors i
Västmanland, Bofors i Värmland och på Östgötaslätten
i trakterna vid Motala. I bokslut och självpresentationer
visades gärna den motoriserade butiksparken upp. Det
betonades hur populär varubussen var, såsom ”en välkommen besökare ute i bygderna, där den förr så långa
vägen till affären har förkortats väsentligt”.9
Kooperativa förbundets (hädanefter kallat KF) centrala affärsavdelning gjorde 1936 en sammanställning
av verksamheten i de 17 speceribussar som då var i drift
runtom i landet och man konstaterade att den nya butiksformen hade framtiden för sig. De flesta bussar, välutrustade med specerier, kött och korvvaror i iskylskåp,
for som regel efter turlista fem eller sex dagar i veckan, i
genomsnitt sträckor på sju mil om dagen med uppehåll
i en lång rad byar, vid vägskäl och gårdssamlingar.
­Butiksbussen som var stationerad i Leksboda, mellan
Rättvik och Leksand, turnerade exempelvis till inte
mindre än 21 orter varje vecka.10 Förbundets samman- 80
ställning visade att omsättningen i bussarna på flera håll
hade ökat stadigt mellan 1933 och 1935. Av allt att döma
torde butiksformen komma att utvecklas ännu kraftigare
framöver, menade man, och underströk att försäljningen
från bussarna illustrerade hur bilen och den nya mobiliteten skapat helt nya möjligheter för detaljhandeln att
rationellt betjäna konsumenterna.11
Motorismen var samtidens signatur. Från och med
1920-talets senare del hade en väv av busslinjer, ofta i
privat regi, successivt börjat växa fram och förgrena sig
över landet. Bussar trafikerade trakter som aldrig nåtts
av järnvägens sträckningar och förband för första gången gårdar, kyrkbyar, municipalsamhällen och städer
med varandra. ”Man måste ge sig ut i bygderna för att
riktigt förstå vad bilarna betyda för människorna, både
materiellt och andligt”, skrev KF:s tidning Konsumentbladet 1933 och rapporterade att antalet busslinjer i Sverige nu uppgick till 2 600 stycken. Tack vare bussarna
behövde ingen längre vara isolerad från yttervärlden, nu
när små orter och avskurna byar nåddes av ”dessa smidiga och bekväma tingestar, som stanna varsomhelst,
taga upp passagerare och sätta av dem vid varje litet vägskäl. Bussarna hitta till de avlägsnaste byarna, de omspänna hela landet som ett spindelnät.”12 Den nya rörligheten kunde förflytta såväl människor som ting mellan olika geografiska platser och sociala miljöer. Folk
plockades upp längs landsvägen, åkte till kyrkan, fören81 ingslokalen, biografen eller staden. Bussen hämtade
Med ena foten vilande på steget till förarhytten står Olle
Hedlund, chaufför, butiksföreståndare och medlem av
Iggesunds konsumtionsförening som investerat i bussen
för att nå de kunder som bodde en eller kanske två mil från
en kooperativ affär. Foto: Sockenbilder, Enångers hembygdsförening & Kjell Hedlund.
mjölk, ull, ägg, lump, potatis och trädgårdsalster. Men
den lastade också av, lämnade nya varor, intryck och
idéer efter sig i hjulspåren.13 Den nya rörligheten öppnade nya perspektiv och utsikter. Man talade om inträdet i en tid präglad av ”fartens ekonomi” och siade om
att tidens moderna kommunikationsteknologier säkert
skulle sträcka sina verkningar längre och djupare än
man kunde överskåda.14
I det perspektivet kan butiksbussen betraktas som
en sorts problemlösare, ett redskap för att rationellt betjäna konsumenterna, som KF sa. Vidgas perspektivet
en smula, ser man emellertid snart att samtidens modernitetsivrare definierade problemet i sig som än mycket större än att människor på landet hade långt till närmaste affär. Det stora dilemmat var att de inte i tillräckligt stor utsträckning handlade i någon affär. De köpte
inte vad de behövde för pengar. Den uppgift som sam­
tidens samhällsdanare nu såg att bussen skulle kunna
utföra var att bidra till den slutgiltiga kommersialiseringen av en traditionstyngd, stillastående landsbygd –
att inlemma den i en formell penningekonomi. Vi stå i
våra dagar mitt uppe i en revolution, hävdade Lubbe
Nordström efter en av sina många dokumenterade resor
genom Sverige, kanske större och mer djupgående än
någon annan i historien: bondens förvandling och penninghushållningens definitiva inträde i världens jordbruk.15 Självhushållande så kallade vadmalsbönder skulle bli kalkylerande skrivbordskarlar och butiksbussen
med processad mat från moderna fabriker skulle bli varje husmors skafferi – även bondmorans. Det var drivkraften i moderniteten, att göra alla till konsumenter.16
Standardisering: Visionen om
lands­bygdens transformation
Visionen om landsbygdens kommersialisering och butiksbussen som en helt ny handelsform presenterades lite
närmare i tidskriften Affärsekonomi av Elis Gunnars på
nyåret 1934.17 Gunnars artikel är den enda mer ingående
publika beskrivning av butiksbussen såsom nytt fenomen, som jag har kunnat finna. Den speglar och sammanfattar dock väl de idéer och diskussioner kring handelns utveckling som formulerades på central nivå i Sverige vid den här tiden. Elis Gunnars var föreståndare för
Affärsekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm och ingick i den inflytelserika krets av
akademiker, entreprenörer och köpmän som vid sidan av
Kooperationen strävade efter att rationalisera svensk
­detaljhandel under mellankrigstiden. Till de mer namnkunniga hörde professor Gerhard Törnqvist, förpackningsindustrins Ruben Rausing och Hakonbolagens
Nils-Eric Wirsell.18 De förde intensiva diskussioner om
de trängande behoven av att effektivisera distributionen
och butiksväsendet – eller ”samhällsförbättrarnas styvbarn” – som detaljhandeln kallades av Gunnars.19 Medan 82
industrin under senare decennier kännetecknats av, som
man sa, revolutionerande uppfinningar och tekniska triumfer som gjort varorna allt billigare att producera,
­släpade utvecklingen och den ekonomiska forskningen
inom den kostnadskrävande handeln efter. En våg av åtgärder för att minska kostnaderna sköljde genom svenskt
butiksväsende under 1930-talets lopp. Man sökte framför allt effektivisera de manuella momenten genom satsning på färdigförpackade varor, mer funktionella butiksrum, förbättrad service och försäljningsteknik.20
Det var en sorts modernisternas bild av svensk landsbygd som Gunnars tecknade i sin presentation av butiks­
bussarna. Den illustrerar tydligt den spänning mellan
ideal och verklighet – mellan idéerna om hur samhället
borde vara och hur vardagen faktiskt såg ut – som Jonas
Frykman och Orvar Löfgren menar generellt präglade
diskussionerna om samhällets omdaning på 1930-talet.
Man hade svårt att acceptera att traditionella kulturformer skulle flytta med in i det nya folkhemmet.21 I Gunnars version av samtiden valde han att beskriva befintliga handelsvägar, distributionsformer och levnadsmönster på landet i imperfekt, medan visionen om förändring och en modernare landsbygd framställdes i presens – som om framtiden redan var här.
Inledningsvis slog Gunnars fast att Erik Gustav
­Geijers självhushållande odalbonde som plöjt sin åker,
fri från varje konstlat behov, var borta. Nu hade bon83 den, tack vare de moderna samfärdsmedlen, blivit med-
lem i världshushållet. Dagens jordbrukare var skrivbordsbönder med likadana hem som stadsmänniskans,
inredda med köpta möbler och konsumtionsartiklar.
Gården var inte längre en ekonomisk enhet där man odlade för egna behov. Bonden producerade för att kunna
köpa det han behövde. ”Man tänker inte i kannor med
brännvin eller tunnor med råg, man tänker i pengar.”
Det var den mest ingripande omvälvning som skett i
åkerbrukets historia: penninghushållningen hade kommit istället för egenhushållningen. Och det var inte ett
avslutat kapitel – ”vi stå fortfarande mitt uppe i den.”
Bussar, bilar, flera och bättre vägar, telefon, radio, biografer, veckopress och dagstidningar skulle transformera landsbygden. Den nya rörligheten skulle stärka samhörigheten med ”världsstaden”, utrota ”individualiteten” och framför allt radikalt förändra köpvanorna.22
Landsbygdens traditionella handelsformer beskrev
Gunnars som redan mer eller mindre utslocknade. Förbättrade kommunikationer och särskilt bilismen hade
nästan fullständigt tagit död på marknaderna, där en
väsentlig del av det nödvändiga varuutbytet på landsbygden ägt rum, hävdade han. Här såldes nu huvudsakligen hemslöjdsalster, hudar, fågel och vilt. ”Vad som
för övrigt återstår av denna en gång betydelsefulla institution i varuhandelns tjänst är endast karusellerna,
skjutbanorna och diverse tingel-tangel.”23
Också handelsboden och den fasta diverseaffären på
landsbygden förpassades av Gunnars till förfluten dåtid.
Den hade utan tvivel varit landsbygdens förnämsta varudistributör, skrev han, ävensom traktens nyhetscentrum och medelpunkt för det sociala livet. Som sådan
var den säkert förträfflig för sin tid, men ”efter vårt sätt
att se” en dyrbar och föga effektiv form för varuförmedling – motsatsen till ”våra dagars specialisering och
standardisering”. Med stigande levnadsstandard och
förbättrad samfärdsel fick lanthandeln maka på sig för
”den nya ­tidens specialiserade affärsformer.” Här såg
han framför sig hur standardiserade varutyper skulle
säljas hos specialiserade handlare i mer rationellt organiserade centrala butiker.24
Även postorderfirmorna hade förlorat på det senaste
årtiondets utveckling av trafikmedlen. Eftersom landsbygdsbefolkningen tack vare bussar och bilar fått möjlighet att resa fort, bekvämt och billigt, måste dessa konkurrera med varuhus och specialaffärer i städerna. Och
de var betydligt svårare konkurrenter än lanthandlarna
på sin tid. Många av de större varuhusen och special­
affärerna hade följaktligen upphört med sin omfattande
postorderverksamhet. Postorderföretag som Åhlén &
Holm hade i sin tur börjat öppna egna butiker. Det var
betecknande för tiden, menade Gunnars och pekade på
att huvuddelen av vår svenska landsbygd – åtminstone
räknat efter invånarantal – nu låg inringad av urbana
detaljhandelsområden. Via landets över 3 000 busslinjer, med en sammanlagd längd som var sex gånger större än järnvägslinjernas, fraktades varje dag tiotusentals
köpare till och från sådana handelscentra. Medierna
spelade en betydelsefull roll för att odla konsumtionskulturen, vilket i artikeln illustrerades med att en stads
handelsområde utsträckt i geografin sammanföll med
dagstidningarnas spridningsområde.25
Köpbehovet skulle härmed komma att växa. Gunnars beskrev hur landsbygdspubliken förr haft rykte om
sig att sätta värde på det hållbara och gedigna. Materiella ting skulle användas långa tider och gärna ärvas i
generationer. Men nu ville det yngre ledet hellre ha
nytt. Stil och mode växlade på ett helt annat sätt.
Landsortens unga eleganter av båda könen hade samma snitt på kläderna som huvudstadens och ett nytt
mode eller en ny schlager kom nästan samtidigt till
Stockholm, Tomelilla och Lycksele, framhöll han. Tio
år tidigare hade handlarna kunnat sälja restlager såsom
nyheter på landsorten men det gick inte längre. Folk
ville ha del av det nya, av den praktiska, vackra vardagsvaran och köpa ­billigare och oftare. Olikheterna i språk,
klädedräkt, seder och tänkesätt höll på att försvinna:
den svenska landsbygden var dessbättre inte befolkad
av ”individualister” på samma sätt som förr. ”Och standardiseringen av konsumenterna hänger ihop med
standardiseringen av produktionen och konsumtionen.
De påverka varandra ömsesidigt utan att man kan avgöra vad som är orsak och vad som är verkan. Det är
som med hönan och ägget: man vet inte vilkendera
84
som kom först.”26
I visionen om landsbygdens kommersialisering var
just standardisering modellen. Det skulle prägla hela kedjan – från produktion och distribution till konsumenten
själv. Med den nya rörligheten skulle gränsen mellan stad
och land bli alltmer utsuddad och skillnaden mellan jordbruksbefolkningens och stadsbons materiella och mentala världar lösas upp. Men medan kläder, skor och husgeråd skulle inhandlas hos stadens specialiserade detal­
jister av en rörlig landsortskonsument, var det andra
mål och rörlighetsideal som gällde för livsmedlen.
Den moderna maten
Även om ett lanthushåll måste köpa en del förnöden­
heter utifrån, såsom kaffe, sill, socker och salt, producerades fortfarande mjöl, bröd, smör, kött, frukt och andra
viktiga specerier och charkuterier hemma – i allt för stor
utsträckning – betonade Gunnars. Visserligen sålde
många sin spannmål oförmalen och köpte sitt behov av
mjöl. Större slaktdjur lämnades till slakterier och vissa
sålde smörmjölk till mejerierna och köpte margarin för
pengarna. Och det var modellen! Så kunde alla inlemmas i ett rationellt och storskaligt livsmedelssystem,
mer effektivt än det enskilda hushållet. ”Men man tar
inte steget fullt ut”, fortsatte han och pekade på den informella ekonomi med byteshandel och partipriser som
85 fortfarande grasserade i problematisk omfattning. Han
beskrev den alltför vanligt förekommande hemma­
produktionen i tydligt nedsättande termer och gärna i
lätt anekdotisk ton. Traditionell lanthushållning med
egna råvaror ställdes därmed i bjärt kontrast till den ideala, moderna fabriksproducerade maten. Nu när kvinnornas arbete börjat tas över av fabrikerna skulle den
husmor som kunde sköta barn, matlagning, ladugård
och samtidigt brygga, baka, tvätta, slakta, ysta, kärna,
väva och sy bli en historisk gestalt. Det låg helt i linje
med tidens strävan efter att rationalisera hemarbetet
och modernisera husmoderns vardag.27
Man hör talas om folk som bereder sitt lin, spinner
sin ull, tillverkar eget potatismjöl, slaktar kor för eget
bruk och bereder skinnet, kärnar smör, gör ost och
snickrar möbler, skrev Gunnars och kallade dem ”pittoreska kvarlevor från svunnen tid”. För smörkärnor och
ullkardor hörde från och med nu hemma på de etnografiska museerna; med brödkavlar, köttkvarnar, bryggkar
och kaffebrännare. Kanske skulle också symaskinen bli
museiföremål en vacker dag – ”men konservöppnaren
hör nog framtiden till”.
Här blev landsbygdens traditionella egenhushållning
liksom en sista stötesten i det moderna. Den riktigt stora
utmaningen, som Gunnars också mer explicit formulerade som ett problem, var att få lanthushållen lika beroende av livsmedelsbutiker som städernas arbetarfamiljer
och medelklass. I den strävan spelade kundernas ökade
rörlighet inte så stor roll, betonade han. Av fundamental
betydelse för inlemmandet av bondlandet i konsumtionssamhället var istället att maten blev mobil. Och det var
här butiksbussarna kom in i bilden:
Gångna tiders gårdfarihandel har återuppstått i en ny
form och under nytt namn – kringföringshandeln. Specerier, bröd och framför allt charkuterier, distribueras nu ut
till kunderna i specialbyggda ’butiksbilar’, ofta försedda
med kylanordning. Det är dock inte endast livsmedel som
säljas från bil. Även husgeråd och beklädnadsartiklar ingå
ibland i bildetaljisternas sortiment. Det lär t.o.m. förekomma bilbutiker med skilda livsmedels- och manufakturavdelningar. I trakter där samfärdseln huvudsakligen
är hänvisad till vattenvägarna, har de ambulerande affärsmännen etablerat sina butiker i motorbåtar – som det
tycks – inte utan framgång. Särskilt från Stockholms
­skärgård rapporteras en livlig kringföringshandel per båt.
Tyvärr finns det inte någon som helst statistik över kringföringshandelns omfattning, men att den är mycket utbredd och växer mycket fort är säkert.28
Den mobila handeln intog just nu en gynnsam ställning
gentemot den fasta handeln, menade Gunnars, även om
den än så länge här i landet inte antagit storföretagets
form. Butiksbussarna drevs som regel av enmansföretag,
ofta av lokala handlare som ville utöka kundkretsen.
Konsumentföreningarna ställde sig inte heller främmande. Motoriserad kringföringshandel låg emellertid
väl till för stordrift, och det var väl endast en tidsfråga,
innan varudistributionen per butiksbil skulle bli ”big
business” även i Sverige.
Den smidiga, snabba och rullande butiken tycktes
kunna erbjuda allt som behövdes av vardagens för­
nödenheter. Oavsett avstånd och geografi kom den
­regelmässigt farande från staden, som en effektiv länk
mellan fabriken och husmor. Den parkerade en stund
hemma på gårdsplanen, bjudande varor till veckans måltider – som ett välordnat, gästande centralskafferi. Medan lanthandeln och bondens marknad avvisats som
­obsoleta distributionsformer presenterades den motoriserade kringföringshandeln som det moderna och
­mobila samhällets lösning på ett utpekat problem: den
svenska obygdens individualitet och ekonomiska utanförskap eller traditionsbundenhet och efterblivenhet,
om man så vill.
Tittar vi för ett ögonblick in på hyllorna i Kooperationens buss, som stod uppställd på Hötorget sommaren 1933, ser vi livsmedel i toppmoderna standardförpackningar ordnade i rader: makaroner, Eves margarin
(inte smör, märk väl), konserver och honungsburkar.
Tittar vi ännu lite närmare ser vi också hur själva förpackningarna signalerade nya ideal, hur de kringvävde
maten med betydelser via färg, form, ord och bild. Att
fabriksförpacka vardagsmaten var en distributionsteknisk nyhet i den allmänna strävan efter att rationalisera
detaljhandel och svensk förpackningsindustri som fick 86
sitt genombrott just under mellankrigstiden. Designade
förpackningar, burkar och paket började från och med
denna period att systematiskt sprida budskap till kunden, inte bara om innehållet utan i form av mer eller
mindre explicita verbala och visuella påståenden om
producenten, konsumenten och konsumtionen i sig. De
kom därmed att få allt mer central betydelse som agenter, eller aktanter, för att tala med Latour, för att stimulera efterfrågan i våra konsumtionskulturer. De fungerade som medier på en framväxande massmarknad.29 På
KF:s paket som fanns i butiksbussen gjordes fabriken
med sin storskaliga produktion till huvudnummer. Det
gavs inga hänvisningar till bondens åkrar, kor eller
­odlingslandskap i kundens möte med varan. Istället exponerades ”Kooperativas makaronfabrik”, ”KF:s Grynkvarn” och den moderniserade ”Tre Kronor” i stram,
effektiv funkisestetik på paketen. Det var modern mat,
som skördats i byarna men tagit vägen om fabriken och
staden för att sedan komma tillbaka till landet i ny och
standardiserad kostym. Den eftersträvansvärda ”standardiseringen av konsumenten hänger ihop med standardiseringen av produktionen och konsumtionen”
som Gunnars sa.30 På så vis förmedlade bussens utbud
moderniseringsivrarnas drömmar om en ny livsordning
på landet – ett mer gesällschafts-präglat jordbruksland,
med Asplunds terminologi.31 Det mobila butiksrummet
upphävde gränsen mellan stad och land, suddade och
87 tänjde ut den. Det var en bit av staden, ett större sam-
KF:s egen makaronfabrik gavs stort utrymme på förpackningen under 1930-talets mitt (NM 299.455a-b).
Foto: Ridde Johansson. Nordiska museet.
manhang, som kom brummande på byvägarna, inbjudande, erbjudande och inkorporerande – som en framfarande propå.
Småbrukens landsbygd och den
informella ekonomin
Butiksbussen och den motoriserade handeln under
1930-talet kan ses som en mycket konkret omsättare av
modernisternas ambitioner att effektivisera såväl produktionen, distributionen som konsumtionen av livsförnödenheter i ett gigantiskt och allomfattande rationaliseringsprojekt. I städerna slog masskonsumtionen
igenom på allvar under 1930-talet, inte minst genom
nya handelsformer där billiga massproducerade varor
distribuerades också till bredare skikt via enhetsprisvaruhus som Epa och Tempo.32 Det skulle i sin tur komma
att omforma traditionella konsumtionsideal. Istället för
nyttoaspekten började man betona konsumtion som ett
medel för att tillfredställa önskningar hos den enskilde
konsumenten, oavsett hur dessa drömmar såg ut.33 De
nya rörlighetsteknologierna tillskrevs en helt central
roll i dessa processer. Inte minst bussen, som geografiskt skulle kunna inlemma även landsbygden, i en cirkulationsrörelse och ett storskaligt gemensamt varuflöde, och därmed i formandet av ett modernare samhälle.
Det gällde som Frykman och Löfgren har poängterat,
att med kommunikation och handel sammanföra
­människor, göra bokslut med en stagnerad bondekultur
och skapa möjligheter för att ersätta de identiteter som
därmed gick förlorade i närmaste köpstad. Att vara
­modern betydde att vara köpinriktad.34
I Gunnars perspektiv sågs butiksbussen bana väg för
nya konsumtionsmönster, där massproducerad mobil
mat skulle föda landets alla konsumenter. Som en sammanbindande, medierande länk skulle den förbinda de
mest avlägsna avkrokar med det större, urbana samhället. Den med Gunnars terminologi ”individualistiska”,
egensinniga lantbefolkningen skulle inlemmas i en
­gemensam penningekonomi. Landsbygden skulle därmed slutligen kommersialiseras och butiksbussen sågs
som mediet. Man kan fråga sig hur visionerna mötte
verkligheten på vischan.
Svensk landsbygd på 1930-talet var ingen homogen
geografi, varken socialt eller ekonomiskt. Skillnaderna
mellan olika grupper var mycket stora och levnadsstandarden var generellt långt mycket lägre på landet än i
städerna. Vid sidan av de stora jordägarna bestod landsbygdsbefolkningen av mellanbönder, torpare, skogs­
arbetare, statare och en dominerande majoritet småbrukare. Inkomsterna hos de flesta var mycket små och även
om lönearbetare på landet delvis köpte sina livsmedel
eller fick betalt in natura, så bedrev så gott som varje
hushåll också någon form av stödjordbruk.35 Levnadsundersökningar och studier av lanthushållens köpvanor 88
Konsumbuss med kunder på 1930-talet. Foto: KF:s arkiv.
visar att hemmaproduktionen av livsmedel rent generellt dominerade. Man bakade sitt bröd hemma, kärnade smör, tillverkade ost, korv och saltade fläsket av
hemslaktade djur. Detta var ett mönster som hushållen
strävade efter att behålla också när varuutbuden av modern mat och nya konsumtionsvaror successivt började
öka under 1930-talets lopp.36
Det ligger nära till hands att se landsbygdens samhällsstruktur på 1930-talet som präglad av en dynamisk,
icke-monetär, informell ekonomi med byteshandel,
­naturahushållning, tjänster och gentjänster – en nödvändig struktur i en befolkning som till stora delar var
inkomstfattig. Ekonomhistoriker har visat att handeln
på landsbygden alltid varit livlig och drivits av enskilda
89 människor vid sidan av statsmakternas kontroll och ut-
anför en mer formell penningekonomi.37 Det ligger följaktligen också nära till hands att läsa Gunnars önskan
om att ”utrota individualiteten” och standardisera konsumenterna på landsbygden såsom en strävan efter att
bryta ett förhärskande småbrukarideal. Eller ville han
bara vara provocerande modern?
I Hur bonden blev lönearbetare beskriver Hans Seyler
hur en småbrukarprofil upprätthölls aktivt under mellankrigstiden, inte minst från statligt håll som en del av
tidens arbetslöshetspolitik.38 Det kan i sammanhanget
ses som en form av alternativ modernitet. Småbrukaridealet rymde idéer om att varje medborgare skulle ha
rätt till en egen täppa, en liten lott för eget bruk. Understöd med statliga lån till egnahemsrörelsen och odlingslägenheter i norra delen av Sverige pågick också under
1940-talet. Landsbygdens stora ”halvproletära småbrukarmassa” fungerade enligt Seyler under krisåren som
stötdämpare vid konjunktursvängningar när löneinkomsterna måste pressas mot noll.39 De producerade i
mycket liten utsträckning för en kommersiell marknad
och kunde därmed inte heller ingå i de processer som eftersträvade centraliserad produktion.
Ur ett sådant perspektiv på det svenska lantlivet, med
sin prägel av brokig småbrukarstruktur och icke-monetära ekonomier, kan livsmedelsbussens färd till torp och
stugor också betraktas. Men i kontrast till Gunnars
­modernitetsversion framstår den då snarare som en konserverande kraft. Butiksbussen kunde ju rentav bidra till
att bevara landsbygdens traditionella struktur av småskalighet och ett självständigt småbrukarliv genom att
bekvämt tillhandahålla de varor som trots allt måste
­köpas för pengar, också i mer oländig terräng.
Den hotfulla rörligheten
Butiksbussens potentialer som moderniseringsgenerator låg kanske inte främst i att få hela den svenska jordbruksbefolkningen att köpa alla sina livsförnödenheter
för pengar. Eller med Gunnars ord – i att få dem bli lika
beroende av livsmedelsbutiken som arbetarfamiljerna
var i städerna. Detta förefaller väl visionärt. Det nya
med bussen låg snarare i själva rörligheten. Den sökte
upp människor i periferin, även de som mycket sällan
besökte en butik. Den kunde nå dem med nya utbud och
erbjudanden och kanske förekomma dem, genom att
dyka upp vid stugknuten innan de själva hunnit iväg till
handelsboden. Så kan man tänka sig att den mobila
handeln producerade modernitet på landsbygden:
­genom att göra alla till potentiella konsumenter.
Rörliga element har alltid kunnat upplevas som vådligare än fasta, som okontrollerbara, fria, gränslösa och
farliga. Så var det även med de kommersiella bussarna
på 1930-talet. De väckte reaktioner. I takt med att fler
butiker började rulla runt på landsbygden under decenniets första hälft växte sig motståndet från handlare
med stationära affärsrum allt starkare. I kontrast till
­nationalekonomernas, samhällsarkitekternas och mobilitetsivrarnas framåtblickande perspektiv kan lanthandlarnas bild av utvecklingen snarast betraktas som traditionalisternas version. Den nya rörligheten hotade deras
existens. De hann inte med i svängarna. De moderna
och smidiga butiksbilarna framstod som okontrollerbart flexibla. De tog sig fram överallt och skapade på så
sätt kaos i redan etablerade kommersiella och geografiska
ordningar på landsbygden. Förr fanns givna gränser för
en handlares kundkrets, naturligt definierad av ett stadskvarter, en by eller ett mindre samhälle. Men var gick
gränserna nu?40
Bussarna bröt ny mark och ritade om kartan över lokala kommersiella marknader i strävan efter att skapa
nya konsumenter med sina rörliga utbud. Snabbhet och
fart sågs som tidens lösen, och det allmänna välståndet
som frukten av just fartens ekonomi. I fokus stod omsättningshastighet, ”varornas snabbhet” och effektivare
distribution för en eftersträvad massmarknad. Såväl traditionalisterna, med lanthandelsföreträdarna i spetsen,
som moderniseringsivrarna konstaterade också att den
motoriserade handeln ”i oerhörd grad” hade utvidgat
försäljningsområdena på landet.41
Det krävdes ingen anmälan eller tillstånd för att sälja
livsmedel från bil vid den här tiden. Någon motsvarighet
till sanitär kontroll som gällde för stationära matbutiker
existerade inte heller. Vem som helst kunde i enlighet 90
med näringsfrihetsförordningen skaffa sig en buss och
sälja vilka livsmedel han eller hon så önskade, varhelst
någon var villig att köpa. Detta upprörde bofasta handlare som gång på gång hävdade att de utsattes för illojal
konkurrens. I Svensk livsmedelstidning, utgiven av Livsmedelshandlarnas centralförening, kan man följa opinionen och protesterna under decenniets lopp. Man krävde
restriktioner i framfarten, bestämmelser om fasta rutter
och framförallt begränsning av antalet rullande butiker.
Den ambulerande livsmedelshandeln beskrevs som
”ett obehag” som snabbt hade tagit sig oroande proportioner. Kringresande handlare växte ”som svampar ur
jorden” och de sålde snart nog allting.42 ”När myndigheterna kräva så stränga hygieniska anordningar av oss,
borde de också titta närmare på pikarnas [ålderdomligt
ord för odåga, skurk] rostiga doningar”, skrev exempelvis Valfrid Ahlström, ordförande i Stockholms Kött- och
viktualiehandlareförening 1932:
Vi måste med eftertryck säga ifrån, att denna handel, som
urartat från vad tidigare menades med gårdfarihandel till
att omfatta alla slags livsförnödenheter i en skön blandning, måste stävjas. Göres ingenting från myndigheterna
sida, ja, då återstår ingenting annat, än att vi lite var skaffa
oss en gammal bil eller en dragkärra och kuska omkring på
gator och vägar med våra varor. Då slipper vi hyror och
­andra omkostnader. Och vi behöva inte tänka på skatter
91
och myndigheternas kontroll.43
Fabriksproducerat margarin av märket EVE hörde till
bussens stående utbud – ett impopulärt livsmedel bland
svenska bönder som värnade en inhemsk smörmarknad.
Foto: Sune Eriksson. KF:s arkiv.
Kampen mot butiksbussarnas utbredning fördes i en
mängd debattinlägg och resulterade också i flera protestskrivelser och motioner ställda till riksdagen under
1930-talets första hälft.44 Landets länsstyrelser, och i
nästa steg socialdepartementet, tog under perioden
emot ett tiotal skrivelser från olika föreningar för
handels­idkare runtom i Sverige: från Jönköping, Södermanland, Halland, Västerbotten och Kronobergs län.45
Det rådde vid den här tiden generellt sett överetablering
inom svensk detaljhandel. Konkurrensen var knivskarp
såväl mellan enskilda handlare, privathandeln och KF
liksom mellan andra kedjeföretag som nu börjat etablera sig runtom i landet.46 Talet om den ambulerande
handeln som ett okontrollerbart hot präglades emellertid främst av påståenden om bristande hygien och
snygghet och krav på strängare kontroll av ”dessa herrars mått och vikter”. Kringförande affärsmän beskrevs
som ”löst folk” och man vädjade om att allmänheten på
landet skulle erbjudas kompetens och sakkunnig betjäning istället för att utsättas för ”dessa s.k. handlare”.47
I december 1934, samma år som Gunnars presenterade butiksbussen som en ny ideal handelsform för
landsbygdens kommersialisering, lämnade Sveriges
Köpmannaförbund in en masspetition till Kungl. Maj:t
undertecknad av 31 000 privathandlare runtom i landet. Ärendet motionerades också i riksdagen. Att ambulerande köpmän underkastades samma lagar och förordningar som den fasta handeln torde inte bara ligga i
detaljhandelns intresse, utan också i konsumenternas,
hävdade man. Man yrkade på flera former av reglering:
ett införande av tillståndsbevis, att butiksbilarnas turer
skulle begränsas till vissa tidpunkter och att statsmakterna skulle kontrollera om konsumenterna verkligen
hade behov av kringföringshandel, och därmed skyndsamt ändra i näringsfrihetsförordningen från 1864.48
Det hela resulterade i att medicinalstyrelsen fick i
uppdrag att utreda frågan om föreskrifter kring hygien i
handel med kött och charkuteriprodukter från bil. För
övrigt vidtogs ingen åtgärd. Motionen avslogs, i likhet
med tidigare motioner i ärendet. Det var inte rimligt att
ändra i näringsfrihetsförordningen, menade man och
lämnade därmed slutgiltigt konkurrensfrågan därhän.49
Detta tystade debatten, liksom ropen om förbud och
restriktioner. Året därpå konstaterade O. E. Jacobsson
– ordförande i Livsmedelshandlarnas centralförening –
uppgivet att allt arbete för att stoppa busstrafikens framfart varit fullständigt resultatlöst.50 Det hade också visat
sig svårt att skapa opinion mot mobila butiker på landsbygden där avstånden till affären ofta var stora. Han tillstod att det trots allt var bekvämare för landsortsbefolkningen att livsmedelsbutiken kom till dem, än att de
själva skulle färdas till butiken. För att skydda den enskilda handelns intressen och ändå fortsätta kampen
mot Kooperationens alltmer storskaliga varudistribution i sina toppmoderna och arkitektritade butiksbussar
ville han uppmana landets privata affärsmän att på mot- 92
svarande sätt gå samman, bilda aktiebolag och skaffa
­gemensamma parker av mobila butiker. Förslaget mötte
inga reaktioner i tidningsspalterna. Frågan tycks ha dött
helt och hållet.
Livsmedelsbussens återkomst
Under följande decennier fortsatte butiksbussen sin färd
alltmedan centraliserade stormarknader med självbetjäningssystem växte upp på allt längre avstånd från äldre
bystrukturers knutpunkter. Med förnyad kraft rullade
den in i 1960-talets svenska vardagslandskap, dock inte
mer som en sorts framtidens löftesrika farkost utan ­snara­re
som en nödvändighet för att lösa de problem som rekord­
årens moderna handelsstruktur hade skapat. P
­ ara­doxalt,
kan tyckas – eller kanske typiskt nog – skapade privat­
bilismens genombrott förutsättningar för vad som kan
kallas butiksbussens glansperiod. Med förverkligande av
än mer moderna idéer om rationalitet och stordrift inom
handel och industri ersattes de ­mobila varuutbuden av
den rörliga konsumenten. Mellan 1950 och 1970 försvann
17 000 livsmedelsbutiker i Sverige och handeln koncentrerades allt starkare till ett fåtal huvudaktörer med ICA
och KF i spetsen. Den stora butiksdöden drabbade framförallt landsbygden. Dessa genomgripande och snabba
förändringar fick statsmakterna att agera. I en omfat­
93 tande distributionsutredning ifrågasatte man på 1970-ta-
I Konsums busspark fanns både fiskbutik och speceribuss med
större sortiment av allehanda livsmedel. Här i 1970-talsmodell.
KF:s arkiv.
let hur den svenska livsmedelshandeln egentligen fungerade.51 Det konstaterades att utvecklingen hade skapat
problem för stora grupper i samhället. Alltför många började få alldeles för långt till närmaste affär. Hushålls­
undersökningarna från 1969 visade att 65 procent av landets hushåll visserligen ägde en bil, men bara 15 procent
av husmödrarna i Sverige hade körkort eller disponerade
bilen för eget bruk. Och det var hon som gjorde in­
köpen.52 I ett modernare konsumtionssamhälle hade
kon­sumenterna i realiteten fått svårt att handla mat.
Husmödrar på kö någonstans på skånska landsbygden,
långt ifrån storköpens nya konsumtionsarealer för bilburna.
Foto: Bertil Börjeson. KF:s arkiv.
Motstående sida: På 1960-talet inreddes butiksbussarna som
moderna självbetjäningsbutiker i en strävan efter att rationalisera
också den mobila handeln. Foto: Bo Westling. KF:s arkiv.
Den svenska landsbygden hade genomgått en radikal
strukturrationalisering under tiden sedan de första butiksbussarna. Småbruken minskade mycket snabbt under 1950- och 1960-talen då svensk industri var som
mest expansiv. En majoritet av landsbygdsbefolkningen
flyttade till städerna. Därmed klipptes banden till jorden
och den småskaliga hemmaproduktionen av vardagsmat
för de allra flesta. Så gott som alla – även landsbygdsbefolkningen – var vid det laget beroende av en livsmedelsbutik. Butiksbussen har därmed fortsatt att rulla, på sina
håll in i vår egen samtid. Den tar fortfarande hand om
livsmedels­försörjningen i glest befolkade bygder i Norrland, Skåne och på Gotland där speceribussen far under
devisen ”handla där du bor, billigare än du tror”.
Men även i storstäderna har butiksbussen börjat
dyka upp under senare år. Där kommer den med
1930-talsögon sett farande i helt omvänd ordning – från
landet till staden för att saluföra matvaror till vår tids urbana, medvetna och välbeställda konsumentgrupper.
Till storstadsbor som har råd kan köpa miljömärkt
havsmat, färsk fisk och skaldjur från fiskbussen. Den
levererar nyfångade läckerheter inom ett dygn från
­
­beställningstillfället om man bor i storstädernas innerstadsområden. Man kan också köpa lammkorv, grönsaker och marmelader ”direkt från bonden” med slagorden ”varubussen där maten har identitet!”53 Det är vår
tids ideala, toppmoderna mat som kommer rullande
med nya förtecken – närproducerad, småskalig och eko- 94
logisk – raka vägen från landet till staden. Produktionssamhällets ideala livsmedel, bestående av centralt
­fabriksprocessade konserver färdiga att äta, har i tjänstesamhället ersatts av helt andra kvaliteter och preferenser: utvalda råvaror med dokumenterat ursprung för
långkok och tidsödande surdegsbak. I takt med att billig,
standardiserad och högprocessad mat distribueras i vår
tids moderna, globala industriella livsmedelssystem har
det naturliga, lokalproducerade och småskaliga hamnat i
fokus för diskussioner om kvalité och efterfrågan. Det
gäller såväl för Sverige som resten av västvärlden där det
handgjorda, unika, ”autentiska”, producerade med traditionella tekniker kommit att uppvärderas.54 För producenten räcker det inte längre med att avbilda kor, sädesfält och vyer från ett svunnet bondesamhälle på livsmedelspaketen för att vinna konsumentens förtroende.
Nu ska såväl bonden, hans by och i vissa fall även djuret
vi köper namnges, avbildas och presenteras med små historier som återger livet på gården. I vår tids konsumtionskulturer har 1930-tals­visionerna om den moderna
maten och det ideala ätandet på så vis inverterats.
noter
95
1. ”Kongressen i bilder” visades upp i Konsumentbladet, nr 24, 1933.
2. Jonas Frykman & Orvar Löfgren, red., Modärna tider: Vision och
vardag i folkhemmet (Malmö: Liber förlag 1985).
3. E. H. Thörnberg, Från det moderna samhället (Stockholm: Albert
Bonniers förlag, 1935), 86–94, 157–158; Gunnar Asplund, Acceptera (Stockholm: Tiden, 1931). Se vidare tidskrifter som Affärsekonomi, Konsumentbladet och Affärsvälden där motorism, rörlighet,
medier och kommunikationer präglade samtidsskildringarna un­
der 1930–talet.
4. På internet kan man hitta fragmentariska minnen av butiks­
bussarnas verksamhet på den svenska landsbygden. Det finns
också enstaka lokalhistoriska skildringar, se till exempel Gö­
ran Andersson, ”När Konsumbilen kom”, Vi skriver i Upplands-Bro, nr 82, 1995. Sannolikt har vissa lokala konsumtions­
föreningar runtom i landet bevarat material om den egna verk­
samhetens fordon, men samlad statistik på nationell nivå sak­
nas helt.
5. För denna artikel har en rad tidskrifter där man kan förvänta sig
att bussarna skulle omskrivas gåtts igenom för åren 1930–1940,
i första hand Konsumentbladet, tidningen Vi, Affärsekonomi, Affärsvärlden, Svensk livsmedelstidning liksom en mängd lokala kon­
sumentföreningars årsberättelser i KF:s arkiv. Det kan dock kon­
stateras att livsmedelsbussarna inte var särskilt uppmärksam­
made. Det var däremot motorismen och den nya rörligheten,
som på olika sätt lyftes fram som en löftesrik potential för växan­
de välstånd och ekonomisk utveckling.
6. Tim Cresswell, On the move: Mobility in the Western world (New
York: Routledge, 2006), 2–6, 21–23.
7. Enångers hembygdsförening har bidragit med historisk fotodo­
kumentation för den här studien. Ett särskilt tack till Kjell Hed­
lund i Iggesund för upplåtelse av bildrättigheter.
8. Iggesunds konsumtionsförening: Några anteckningar med anledning
av de gångna tio åren (Gävle, 1932).
9. Kooperationen i Leksandsbygden: En minnesskrift (Stockholm: Tiden,
1939), se även Axel Påhlman & Walter Sjölin, Konsumtionsföreningen Enighet, Hällefors: En minnesskrift 1914–1934 (Stockholm:
­Tiden, 1939).
10.Kooperationen i Leksandsbygden, 31.
11. KF:s arkiv. Ark 535. KF, affärsavdelningen: ”PM angående försälj­
ning från butiksbussar, Stockholm 1936.” (stencil).
12. Sten Kjellberg, ”Bilismen: Vår tids signatur”, Konsumentbladet, nr
41, 1933, 8–9.
13. Nordiska museet, frågelista Nm nr 125: Kommunikationernas införande i bygden, upplaga 1, 1944, se till exempel EU 28004, Marks
hd, Västergötland; EU 28178, Stångenäs hd, Bohuslän; EU 28430,
Sotenäs hd, Bohuslän; EU 28462 Anundsjö sn, Sollefteå.
14. Sign.: A. L-d., ”Fartens ekonomi” Konsumentbladet, nr 26, 1930, 5.
15. Ludvig Nordström, A-B. Nord-Europas förenade bönder (Stock­
holm: Albert Bonniers förlag, 1931), 9.
16.Jämför Frank Trentmann, ”Knowing consumers – histories, iden­
tities, practices: An introduction”, The making of the consumer:
Knowledge, power and identity in the modern world, red. Trent­
mann (New York: Berg, 2006).
17. Elis Gunnars, ”Landsbygdens nya köpvanor”, Affärsekonomi, nr 2,
1934, 319–320; 335–337.
18. Se vidare Jenny Lee, The market hall revisited: Cultures of consumption in urban food retail during the long twentieth century (Diss. Lin­
köping: Institutionen för Tema, Linköpings universitet, 2009),
148, 154, 196; Peder Aléx, Den rationella konsumenten: KF som folkuppfostrare 1899–1939 (Stockholm: Symposion, 1994).
19.Elis Gunnars, Amerikansk detaljhandel (Stockholm: Norstedt,
1933), 5.
20.Jämför Hakon Swenson, ”Rationalisering inom detaljhandeln” och
andra bidrag i Sveriges Köpmannaförbunds minnesskrift 1933
(Stockholm: Idun, 1933); Bosse Bergman, Handelsplats, shopping,
stadsliv: En historik om butiksformer, säljritualer och det moderna
stadslivets trivialisering (Stockholm: Symposion, 2003); Ulrika
­Torell & Jenny Lee, ”Talande paket: Butiksrum, förpackningar och
försäljningens kommunikativa former”, Burkar, påsar och paket:
Förpackningarnas historia i vardagens konsumtionskulturer, red.
­Torell, Roger Qvarsell & Lee (Stockholm: Nordiska museet, 2010).
21. Frykman & Löfgren, 17.
96
97
22.Gunnars, ”Landsbygdens nya köpvanor”, 319.
23.Ibid, 320.
24.Principerna för standardisering, specialisering och rationalise­
ring inom handeln hade Gunnars utvecklat i sin nyutkomna bok
Amerikansk detaljhandel.
25. Se Affärsekonomi, nr 7, 1934. Jämför även nr 12, 1934, som ägnades
åt sambanden mellan konsumtion och tidningsläsning i Sverige.
26.Gunnars, ”Landsbygdens nya köpvanor”, 337.
27.Britta Lövgren, Hemarbete som politik: Diskussioner om hemarbete, Sverige 1930–40-talen, och tillkomsten av Hemmens forskningsinstitut (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1993), 172–175; Boel
­Berner, Sakernas tillstånd: Kön, klass, teknisk expertis (Stockholm:
Carlsson, 1996), 236, 245–249.
28.Gunnars, ”Landsbygdens nya köpvanor”, 336.
29.Jenny Lee, Roger Qvarsell & Ulrika Torell, ”Forskning om förpack­
ningar”, Burkar, påsar och paket: Förpackningarnas historia i vardagens konsumtionskulturer red. Torell, Qvarsell & Lee (Stockholm:
Nordiska museet, 2010); Maria Kniazeva & Russell Belk, ”Pack­
aging as a vehicle for mythologizing the brand”, Consumption,
Markets and Culture, vol. 10, nr 1, 2007, 51–69.
30.Gunnars, 337.
31. Johan Asplund, Essä om Gemeinschaft och Gesällschaft (Göteborg:
Korpen, 1991).
32.Orsi Husz, ”Spara, slösa och alla de andra”, Signums svenska kulturhistoria. 1900-talet, red. Jakob Christensson (Stockholm: Sig­
num, 2009), 283.
33. Jämför Aléx, 237.
34.Frykman & Löfgren, 79.
35. Hans Seyler, Hur bonden blev lönearbetare: Industrisamhället och
den svenska bondeklassens omvandling (Lund: Arkiv, 1983), 139–
140, 157–159; Anita Nyberg, Tekniken – kvinnornas befriare? Hushållsteknik, köpevanor, gifta kvinnors hushållsarbetstid och förvärvsdeltagande 1930-talet–1980-talet (Diss. Linköping: Institutionen
för Tema, Linköpings universitet, 1989), 179–180.
36.Nyberg, kapitel 8.
37. Pia Lundqvist, Marknad på väg: Den västgötska gårdfarihandeln
1790–1864 (Diss. Göteborg: Historiska institutionen, Göteborgs
universitet, 2008).
38.Seyler, 129.
39.Seyler, 140.
40.Jämför D. T. Magnusson, ”Gårdfarihandeln med livsmedel tar allt
större omfattning, Svensk livsmedelstidning, nr 12, 1933.
41.Sign.: A. L-d, ”Fartens ekonomi”, Konsumentbladet 28/6 1930, 5.
42.Valfrid Ahlström, ”Gårdfarihandel med livsmedel”, Svensk livsmedelstidning, nr 9, 1932, 1; Sign.: O. L., ”Ny protestskrivelse mot
den ambulerande livsmedelshandeln”, Svensk livsmedelstidning,
nr 9, 1932, 10–11; Magnusson, 1–2.
43.Man toppade numret med Ahlströms artikel ”Gårdfarihandel
med livsmedel” och en ingress som talade om ”sträng hygienisk
kontroll på livsmedelsbutikerna, men för de ambulatoriska hand­
larnas försummelser blundar man. Vart skall myndigheternas in­
konsekvens leda?”. För detta citat, se Ahlström, 1.
44.SOU 1937:51. Betänkande med förslag till lagstiftning om vitaminiserade livsmedel och om kringföringshandel med kött och charkuterivaror. Se ”Frågans behandling inom riksdagen”, 82–84.
45.SOU 1937:51, 85–93.
46.Sven Gerentz & Jan Ottosson, Handel och köpmän i Stockholm
under ett sekel (Stockholm: Ekerlid, 1999), 198–199, 229–230.
47.Sign.: O. L., 10–11; Ahlström, 1; ”Ny lag i sikte angående kring­
föringshandeln”, Svensk livsmedelstidning, nr 3, 1932, 8; Magnusson,
1–2; ”Motion i riksdagen om kringföringshandelns reglerande”,
Svensk livsmedelstidning, nr 2, 1934, 1–2.
48.SOU 1937:51, 84–85; Jämför ”Den ambulerande handeln måste
hållas i schack”, Svensk livsmedelstidning, nr 26, 1934, 4.
49.SOU 1937:51, 91.
50.Oscar Emil Jacobsson, ”Kringföringshandeln med livsmedel”,
Svensk livsmedelstidning, nr 18, 1935, 1–2.
51. SOU 1968:6. Strukturutveckling och konkurrens inom handeln: Kon-
centrationsutredningen IV, 40. Jämför SOU 1975:69. Samhället och
distributionen: Betänkande av Distributionsutredningen.
52.SOU 1973:24. Boendeservice. 7: Verksamheter, planering och organisation, 113.
53. Citaten är hämtade från följande webbplatser: http://www.fiskbi­
len.se; http://www.bondens.se; http://www.gotland-tv.se/pub/
butiksbussen (senast kontrollerade 100301).
54.Roberta Sassatelli & Federica Davolio, ”Consumtion, pleasure
and politics: Slow food and the politico-aesthetic problematiza­
tion of food”, Journal of Consumer Culture, vol. 10, 2010, 202–232;
Josée Johnston & Shyon Bauman, Democracy versus distinction:
A study of omnivorousness in gourmet food writing”, American
Journal of Sociology, vol. 113, nr 1, 2007, 165–204.
98
Solveig Jülich
Bussar och bildtrafik:
Den ambulerande skärmbilds­
undersökningen i Sverige
Denna artikel undersöker cirkulationen av me­dicinska bilder inom ramen för ett framväxande sociomateriellt nätverk under och efter an­
dra världskriget. Fokus ligger på den ambulerande skärmbildsundersökningen av Sveriges befolkning som genomfördes i landets olika
delar för att uppspåra och kartlägga tidiga fall av lungtuberkulos. I detta statliga folkhälsoprojekt hade speciellt utrustade fordon, skärm­
bildsbussar, en central roll både som distributiva kanaler för att transportera röntgenfotografier och som symboliska element i en om­
fattande propagandaapparat. Analysen inriktas inte enbart på de aktörer som organiserade och satte fart på bildtrafiken, utan också på
hur skärmbildsundersökningen gestaltade föreställda publiker och gav upphov till olika slags reaktioner hos enskilda människor. I en
avslutande diskussion kopplas nedläggningen av de statliga skärmbildsbussarnas verksamhet ihop med tidiga experiment för att ut­
veckla teleradiologi och digital bildöverföring. Den stora skillnaden mellan då och nu handlar kanske i första hand om hastigheten med
vilken de medicinska bilderna cirkulerar inom och mellan olika nätverk.
Under senare år har internet alltmer kommit att påminna om ett gigantiskt arkiv som inte enbart dokumenterar en mängd olika databaser utan också sin egen genealogi. I denna väldiga rymd (som är en icke-rymd) cirkulerar objekt som skulle kunna liknas vid informationsskrot. Ibland kan ett sådant föremål utgöra spår av
en historia som har glömts bort eller kanske trängts un99 dan. I enstaka fall består spåret av en skrotfärdig buss,
och den historia som detta fordon kan göra oss uppmärksamma på ger en något annan inkörsport till det
moderna informationssamhällets framväxt.
Utlagd på den officiella webbplatsen för iceroadracing
finns en numera inaktuell annons om försäljning av en
begagnad skärmbildsbuss av märket Volvo B 65508.
Den byggdes 1964, har rullat högst elva tusen mil (vägmätaren stannade dock 1996), är för närvarande obesik-
Sverigebussen. En skrotad skärmbildsbuss med spår
av sin ambulerande historia sprejad på karossens utsida.
Foto: Per Hansson.
tigad, men har ”gått igenom med beröm förut”. Invändigt har den utrymme för boende, men med den bakre
delen omgjord till thailändskt gatukök. Utvändigt är
den målad med ett (som det förefaller) Nils Holgerssoninspirerat motiv som visar ”Sverige sett från satellit i de
4 vädersträcken [sic] med allt som är typiskt för landet”.
Fram och bak på karossen återfinns Lapporten och
Smyge­
huk, de båda långsidorna symboliserar kuststräckan mot Östersjön respektive den västra gränslinjen
från Kebnekaise till Öresund. Denna ovanliga panorama­
målning tillkom på säljarens initiativ i mitten av 1990talet i syfte att lära klottrande ungdomar i Östersund
göra graffitikonst. Projektet kallades ”Sverigebussen”
och finansierades med stöd av ett statligt anslag. Bilderna
på webbplatsen skapar associationer till en mobil – eller
rentav bussformad – karta som rör sig genom det landskap den visualiserar.1
Existensen av denna buss tycks bekräfta Raymond
Williams iakttagelse att medier som en gång var dominanta, men som sedan trängdes undan ändå kan leva
kvar och vara tillgängliga i form av kulturella resurser.2
Under sina glansdagar ingick detta fordon i en busspark
som utgjorde stommen i den så kallade skärmbilds­
undersökningen av Sveriges befolkning. Denna ambulerande massröntgenundersökning inleddes 1942 på initiativ av den ideella organisationen Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos och bedrevs i medicinalstyrelsens regi från 1946 till 1970 för att därefter föras över 100
till de olika landstingens ansvarsområde. Avsikten med
undersökningen var att rikta en dödsstöt mot ”folkfienden” tuberkulosen. Med hjälp av omfattande propaganda
vädjade medicinalstyrelsen till auktoritetstro, medborgaransvar och föräldraomsorg för att få människor att
delta i undersökningen. Betraktat i detta historiska sammanhang får den bussformade Sverigekartan på The
­official iceroadracing homepage sin speciella betydelse som
ett fortsatt insisterande – eller kanske snarare nostalgiskt
tillbakablickande på – konkret mobilitet och visioner
om nationell gemenskap.
Skärmbildsundersökningen i Sverige har inte tidigare
blivit föremål för en mer omfattande historisk analys.
Beröringspunkter återfinns emellertid i senare års litteratur kring folkhälsostrategier, upplysningsarbete och
expertisens roll i den tidiga välfärdsstaten. Ett flertal av
dessa studier tillämpar i olika stor utsträckning ett Foucualt-inspirerat perspektiv där begrepp som styrningsrationalitet och biopolitik spelar en central roll.3 Det
finns utan tvekan inslag i skärmbildsundersökningen
som motiverar ett liknande angreppssätt, men givet
mitt intresse för att analysera bussarnas bildtrafik har
jag valt att lägga tyngdpunkten vid andra teoretiska ingångar.
Den moderna bildtrafikens historia har ofta beskrivits som en teleologisk utveckling från 1800-talets första bildtelegrafer, 1900-talets telefoto och telefax till
101 2000-talets digitala bildmedier.4 En ambition med den-
na artikel är istället att pröva några analytiska grepp
som kan visa på såväl historisk förändring som kontinuitet inom detta område. Genom termen cirkulation –
som under senare år har blivit vanlig inom studier av
samtida visuell mediekultur – vill jag också försöka
fånga in komplexiteten i flödet av medier, information
och bilder som den ambulerande skärmbildsundersökningen genererade. Att röntgenfotografier cirkulerade
med bussarnas hjälp betyder inte nödvändigtvis att de
ingick i ett slutet medicinskt kretslopp. Inte heller handlade propagandan om en enkel distribution eller överföring av ett budskap. Istället skapade en rad skilda aktörer olika relationer och associationer till bilderna under
deras transport inom och mellan flera slags nätverk. I
denna mening kan bildcirkulation sägas vara en form av
kulturellt arbete som är karakteristisk för nätverkssamhällen – både i förfluten tid och idag.5
Med utgångspunkt från diskussioner inom teknikoch vetenskapsstudier använder jag begrepp som nätverk och informationssystem för att beskriva de strukturer som organiserade skärmbildsundersökningens
bildcirkulation. Vidare har kulturhistorisk medieforskning som argumenterat för ett mediesystemperspektiv
skärpt min blick för att dirigerandet av denna bildtrafik
var beroende av och överlappade med en rad andra infrastrukturer, tekniker och medier.6 Analysen har inte
enbart inriktats på de aktörer som byggde vägar för eller
gjorde bruk av den ambulerande skärmbildsundersök-
ningen, utan också hur den gestaltade ”föreställda publiker” och gav upphov till olika slags publika reaktioner.7 Några anspråk på att i detalj använda mig av den
begreppsliga apparat som utformats inom dessa olika
forskningsområden har jag dock inte.
Syftet med denna artikel är således att studera hur
skärmbildsundersökningen gav upphov till och organiserade en trafik av medicinska bilder i det svenska samhället under och efter andra världskriget. För det första
belyses hur ett sociomateriellt nätverk kring den ambulerande skärmbildsundersökningen byggdes upp med
Nationalföreningen mot tuberkulos och medicinalstyrelsen som centrala aktörer. För det andra undersöks
hur skärmbildsbussarna möjliggjorde etablerandet av
ett komplext informationssystem för insamling, bearbetning, överföring och presentation av medicinska bilder och data. För det tredje analyseras skärmbildsundersökningens propagandastrategier i termer av ett ömsesidigt utbyte mellan det medicinska området och i första hand tidningspressen. För det fjärde diskuteras hur
denna bildcirkulation var nära förbunden med föreställda publiker och gemenskaper, samt några av de reaktioner som kan spåras hos enskilda deltagare. En avslutande diskussion betraktar avvecklingen av den statliga
skärmbildsundersökningen i ljuset av efterföljande och
mera samtida nätverk och system för bildtrafik. För att
kunna anlägga dessa aspekter har jag använt mig av ett
brett urval material som sträcker sig från arkivdoku-
ment, medicinska publikationer och pressmaterial till
affischer, filmer och fotografier.8
Vägar för bildtrafiken
På allmänna svenska läkarmötet i Västerås 1942 tecknade ledande företrädare för Nationalföreningen mot tuberkulos en bild av att tuberkuloskampen befann sig i
”kris” och att en förändring av verksamheten var nödvändig.9 Trots att betydande insatser hade gjorts skördade lungtuberkulosen fortfarande alltför många offer
och en bidragande orsak var att allmänheten inte syntes
tillräckligt medveten om dess lömska natur. Sjukdomen
kunde smitta människor utan att de angripna märkte
några tydliga symtom och runtom i landet fanns ”dolda
smittobärare spridda”. Smittotillfällena hade dessutom
ökat till följd av att mönstringen satte stora delar av befolkningen i rörelse. Även Finlandsbarn, flyktingar och
(längre fram) koncentrationslägerfångar definierades
som en risk då de befarades kunna föra med sig smitta in
i Sverige.10 Den lösning som Nationalföreningen mot
tuberkulos förespråkade och vann stöd för var att utvidga massröntgenundersökningarna av värnpliktiga inom
armén och marinen till att omfatta större befolkningsgrupper. Därigenom skulle det bli möjligt att upptäcka
tidiga fall av lungtuberkulos och förhindra vidare smitta.
Under hösten 1942 inledde föreningen sina massunder- 102
sökningar med skärmbildsteknik, och 1946 beslöt riksdagen om att allmän skärmbildsundersökning skulle
äga rum. Den var frivillig, kostnadsfri och omfattade
alla personer över 10 år.11
Skärmbildsfotografering var det första framgångsrika försöket att kombinera två olika metoder som hade
använts sedan upptäckten av röntgenstrålarna. Den första metoden, röntgenfotografering, var dyrare och långsammare men ansågs ge underlag för säkrare bedömningar. Vid den andra metoden, röntgengenomlysning,
användes en självlysande skärm istället för den fotografiska plåten eller filmen. Denna teknik hade fördelen att
läkaren kunde vända och vrida på patienten för att få se
hans eller hennes lunga genomlyst i olika projektionsriktningar och bilden på skärmen blev därför mera ”rörlig” än de statiska röntgenfotografierna. Däremot kunde genomlysningsbilden inte fixeras eller reproduceras
på något enkelt sätt och den var även svårare att tolka.
Den nya skärmbildstekniken gjorde det möjligt att fotografera genomlysningsbilden av lungorna med en ljusstark småbildskamera. Detta innebar att bilder på kroppens osynliga förändringsprocesser kunde massproduceras i en helt ny skala än tidigare. Metoden ansågs vara
mycket snabb, billig och effektiv.12
De första massundersökningarna med skärmbildsfotografering genomfördes i Brasilien kring mitten av 1930talet. Inom några år började flera andra länder att an103 vända sig av metoden. I Tyskland utvecklade SS-radio-
De nya skärmbilderna som började cirkulera i pressen visualiserade
rörelser och sjukdomsprocesser inuti kroppen. Annons. Ur Kvartalsskrift, vol. 38, nr 3, 1943.
logen Hans Holfelder, i samarbete med Siemens medicintekniska företag, en transportabel och tekniskt förbättrad apparat som kunde användas för undersökning
både på plats i utvalda lokaler och inmonterade i special­
byggda bussar. Under Holfelders ledning röntgenfotograferades 10.000 SS-soldater i samband med partidagen i Nürnberg 1938, och året därpå skärmbildsundersöktes Mecklenburgs vuxna invånare – över en halv miljon människor – av hans ”SS-röntgenbataljon”. Vid
denna massundersökning användes sex specialbyggda
bussar med skärmbildsapparater och det gjordes en stor
poäng av snabbheten: ”Det är hastigheten i undersökningen som utgör det stora framsteget.” När Tyskland
invaderade Norge 1940 utfördes massundersökningar
av den norska befolkningen i Holfelders regi. Men även
i övriga västvärlden och Australien infördes olika former av skärmbildsfotografering som organiserades på
ett likartat sätt.13
I Sverige var det Nationalföreningen mot tuberkulos som satte skärmbildsundersökningen på hjul. Under
hösten 1942 började organisationen att trafikera vägarna
med en Volvo-buss som invändigt hade byggts om och
försetts med utrustning för skärmbildsfotografering av
lungorna. Denna skärmbildsbuss inledde sin verksamhet i Örnsköldsvik med massundersökningar vid industrier och skolor, arbetade sig därefter igenom Örebro
län och undersökte under sommaren 1943 befolkningen
på Gotland. När medicinalstyrelsen 1946 övertog huvudansvaret för undersökningarna införskaffades ett tio­
tal nya bussar.14
Undersökningarna organiserades därefter av medicinalstyrelsens skärmbildscentral i Stockholm som i
samarbete med de olika landstingen planlade de civila
undersökningarna sjukvårdsområdesvis och i samråd
med försvarets sjukvårdsstyrelse undersökningen av militär personal. Landstinget i sin tur tillsatte en centralkommitté bestående av förste provinsialläkaren i länet,
en eller två tuberkulosläkare, distriktsöversköterskan,
ett par ledande politiker och som ordförande landshövdingen. Denna kommitté hade till uppgift att organisera
propagandan i pressen och att göra upp en plan för
­genomförandet av undersökningen. I samarbete med
hälso­vårdsnämnderna tillsatte centralkommittén i varje
kommun lokala kommittéer som skaffade fram lokaler,
ansvarade för den personliga propagandan och skickade
ut kallelser till undersökningen.15
Ofta betonades vikten av att få anslutningen till
skärmbildsundersökningen så generell som möjlig. Hela
befolkningen skulle undersökas, från norr till söder. Undersökningarna organiserades därför på ett sådant sätt att
”undersökningspatruller” i möjligaste mån sökte upp
människor snarare än tvärtom: ”Patrullernas rörlighet
måste på allt sätt befrämjas och patienternas resor därmed nedbringas till ett minimum.” För det första
­installerades stationära skärmbildsapparater vid centraldispensärer (tuberkulosmottagningar) i städerna. Natio­
nalföreningen mot tuberkulos öppnade även en skärmbildsbyrå i Stockholm som inriktade sig på arbetssökande, särskilt unga kvinnor som hade flyttat in från landsbygden för att söka anställning som hembiträden och
barnsköterskor. För det andra fanns det patruller med
transportabla apparater nedpackade i lådor eller placerade på släpvagn efter en bil eller lastbil som utförde undersökningar av övriga mera tättbebyggda områden. Dessa
apparater uppmonterades ofta på industrier, företag och
i skolor. För det tredje utfördes undersökningarna med 104
bussar för att nå befolkningen på landsbygden. Bussarna
användes också för att efter det första undersökningstillfället fara över hela området och undersöka dem som av
olika skäl inte hade dykt upp den första gången.16
I skuggan av kriget växte alltså ett sociomateriellt
nätverk kring skärmbildsundersökningen fram. Nationalföreningen mot tuberkulos värvade allierade för sin
problematisering av tuberkulosfrågan vilken innebar att
bussar, röntgenapparater och mänskliga lungor kopplades ihop med aktörer inom bland annat det medicinska
området, pressen, statliga myndigheter, landsting och
kommun. Detta nätverk representerade mobilitet på flera
olika nivåer. Skärmbilden av den individuella kroppen
representerade en första nivå: den nya röntgentekniken
gjorde det möjligt att skapa permanenta dokument av
fysiologiska processer som var flytande och osynliga.
Statistiska sammanställningar baserade på de olika
landstingens skärmbildsundersökningar av invånarna i
olika regioner utgjorde en andra nivå. En tredje nivå var
medicinalstyrelsens representationer av den svenska befolkningens hälsa som baserades på samtliga skärmbildsarkiv i landet. Men nätverket producerade också
mobilitet: skärmbilderna cirkulerade mellan olika geografiska noder och institutionella arenor. Det var i stor
utsträckning skärmbildsundersökningens ambulerande
fordon som möjliggjorde dessa processer: skärmbildsbussarna var både en plats för produktionen av visuella
105 representationer och den distributiva kanal genom vil-
ken bildtrafiken kunde färdas. Som antytts ingick dessa
försök att framställa och skapa mobilitet i större nätverk
och sammanhang. Men det fanns en dubbelhet i hur mobiliteten uppfattades under kriget: i skärmbildsbussarnas skepnad bar den på löftet om snabb och effektiv sjukvård medan flyktingar och inflyttade från landet till staden skapade oro om smitta och sjukdom.17
Bussburna informationssystem
I takt med att organisationen av skärmbildsundersökningen således fick en mera centraliserad karaktär utvecklades en informationsstruktur som var beroende av
bussarnas energiska bildtrafik. Med utgångspunkt i
Geoffrey C. Bowker och Susan Leigh Stars studier av
­liknande historiska exempel kan konstruktionen av enhetliga standarder och klassifikationsscheman lyftas fram
som en central målsättning för medicinalstyrelsens verksamhet.18 Arbetet med att bygga ett system för överföring
och lagring av bilder inbegrep en strävan efter att standardisera såväl rutinerna för hanteringen av skärmbilderna som deras tolkning. Det resulterade i ett klassifikationssystem som inte enbart sorterade bland friska och
sjuka lungor utan även delade upp befolkningen i deltagare och så kallade vägrare – personer som uteblev från
undersökningarna. Systemet fungerade inte alltid så friktionsfritt som medicinalstyrelsen önskade.
En av de första turerna för National­
föreningens skärmbildsbuss gick till
Örnsköldsvik med omnejd. Ur Se,
nr 39, 1942.
106
107
En förutsättning för framväxten av detta informationssystem var den nya tuberkuloslag som hade antagits 1939, vilken föreskrev en allmän anmälningsplikt
för tuberkulos. Det betydde att tvång kunde användas
för att förmå ovilliga personer att undersöka sig men
däremot inte till tvångsbehandling. Samtidigt infördes
en enhetlig dispensärorganisation över hela landet. Ett
centralt tuberkulosregister över upptäckta sjukdomsfall
upprättades som förvaltades av Nationalföreningen mot
tuberkulos.19 Inrättandet av medicinalstyrelsens skärmbildscentral i Stockholm 1946 ansågs göra det möjligt
att skapa en organisation som med större effektivitet
kunde samla in, bearbeta och analysera information om
befolkningens hälsa. Tidigare hade en läkare medföljt
Nationalföreningens skärmbildsbuss, granskat bilderna
på plats och sedan meddelat centraldispensären om
­resultatet. Skärmbildscentralens patruller var däremot
bemannade enbart med en sjuksköterska, tekniker eller
chaufför samt skrivbiträde, och arbetet med att bedöma
skärmbildsfotografierna koncentrerades istället till lokalerna i Stockholm. Den ambulerande skärmbilds­
undersökningen bidrog därmed till att upprätthålla och
förbinda centrum och periferi inom landet.20
För att underlätta trafiken med bilder och data utarbetades en mängd blanketter och formulär. Särskilda
skärmbildskort med personliga uppgifter hämtade från
länsstyrelsernas folkregister trycktes och skickades till de
kommuner där undersökningarna skulle äga rum. Dessa
innehöll också frågor om tidigare tuberkulösa sjukdomar
och om det fanns tuberkulos i släkten som var avsedda att
ställas vid undersökningen. Korten ifylldes vid ett hembesök hos de kallade personerna och förvarades sedan i
undersökningslokalen. Det underströks att dessa skärmbildskort under inga villkor fick lämnas bort eftersom de
utgjorde den enda möjligheten att kontrollera vilka som
inte dök upp vid undersökningen och därför måste kal�las på nytt. För att minimera risken för förväxling fotograferades kortet sam­tidigt med innehavarens lungor. Efter undersökningen skickades korten tillsammans med
filmen till skärmbildscentralen där framkallning och
granskning ägde rum. Så snart ­resultatet av granskningen hade registrerats på skärmbildskorten och skärmbilds­
statistiken gjorts, skickades alla filmrullar och skärmbilds­
kort till respektive centraldispensär som var ansvarig för
den ­vidare undersökningen av misstänkta fall av tuberkulos. Centraldispensären skötte även om arkiveringen
av dessa dokument.21
Medicinalstyrelsens skärmbildscentral i Stockholm
blev på detta sätt ett ”informationscentrum” eller, med
Bruno Latours term center of calculation, där kunskapen
om människors lungor samlades in, bearbetades och
analyserades. Myndigheten producerade också ett utgående flöde av statistik, diagram och tabeller som kunde
införlivas i nya sammanhang.22 Centraldispensärernas
skärmbildsarkiv kom dessutom att ha en vidare betydelse som dokumentära bevis i exempelvis utredningar be- 108
ställda av livförsäkringsbolag.23 I samtida beskrivningar
fanns en tendens att beskriva detta visuellt baserade informationssystem som en maskin under arbete. Så framhölls i positiva ordalag att skärmbildsapparaten ersatte
och automatiserade läkarens subjektiva observation av
genomlysningsskärmen. En återkommande metafor var
att skärmbildsfotograferingen ombord på bussar och
undersökningsplatser skedde som på ”löpande band”.
Syftet var inte att göra en exakt bedömning av varje
­enskilt fall av tuberkulos, utan att åstadkomma en grovsållning av vilka som var friska. Skärmbilden var, som
en läkare uttryckte det, snarare att betrakta som ett
passfoto än ett porträttfotografi.24 Gång på gång upp­
repades att snabbheten var central för att upprätthålla
flödet inom systemet:
Möjligheterna att driva upp skärmbildmetodens snabbhet
beror inte av själva apparaturen eller metodiken utan är
uteslutande en fråga om ’trafikkultur’: det gäller bara att
se till att undersökningspersonerna verkligen infinner sig
och inte låter vänta på sig, och vidare att ordna köbildningen och tillse att allting går smort. Kameran tar sig aldrig
för att söla.25
Denna ”trafikkultur” med tayloristiska förtecken gjorde
det möjligt att undersöka ett stort antal personer under
kort tid. Rapporter om skärmbildsundersökningar i olika
109 landsting innehöll ofta exakta uppgifter om hur många
bilder i timmen eller per dag som personalen hade tagit.
Exempelvis beräknade läkaren på Nationalföreningens
skärmbildsbuss antalet undersökta industriarbetare på
en ort i Ångermanland till 639 man på sju timmar och
50 min. Det var, framhöll han med viss stolthet, bara
fem minuter längre än uppskattat.26
En liknande strävan efter att maximera arbetstempot
präglade även skärmbildscentralens verksamhet med att
framkalla och granska de fotografier som transporterades dit av bussar och andra fordon. Arne Nelson, myndighetens chef, underströk att mörkrummet i denna
specialutrustade lokal höll hög kapacitet och att l­ äkarna
kunde granska upp till åtta hundra bilder per dag. Därigenom skulle även en standardisering av den medicinska granskningen av skärmbildsfotografier åstadkommas, dels genom att det stora bildflödet tränade läkarna
i förmågan att göra snabba och noggranna bedömningar, dels genom att det gavs möjlighet att rådfråga kolleger med samma arbete.27
I många samtida beskrivningar – och busstillverkarnas reklam – frammanas på detta sätt en bild av skärmbildsundersökningens modernitet och effektivitet.
Skärm­­bildsbussarna framstår som kuggar i ett väldigt
maskineri vilket producerade och cirkulerade dokument över befolkningens hälsa. Men bilden är inte entydig. Andra källor som exempelvis rapporter införda i
Nationalföreningens Kvartalsskift och bevarade dokument i skärmbildscentralens arkiv ger ofta intryck av att
Reklamen framhävde skärmbildsbussarnas modernitet.
Ur Kvar­talsskrift, vol. 38, nr 2, 1943.
heten skulle kunna fungera. Ett annat problem var att
vägbanan befann sig i så dåligt skick att den vid ett tillfälle brast av bussens belastning och bogserhjälp blev
nödvändig att tillkalla för att få upp fordonet på fast
mark. Den kalla vintern mellan 1942 och 1943 försvårade
undersökningarna i Kumla utanför Örebro. Nästan varje
morgon gick chauffören upp ett par timmar tidigare för
att med ”rätt behandling och vänliga ord” försöka få liv
i motorn men ofta krävdes assistans av en traktor för att
få den på starthumör.28
Framför allt var det i de mest nordligt belägna delarna av landet som problem uppstod. I ett brev till
skärmbildscentralen 1959 försökte centraldispensär­
läkare S. H. Littorin skapa en förståelse för de speciella
betingelser som var förbundna med att bedriva verksamheten inom Gällivares distrikt:
På edra kartor ser området kanske inte så mycket ut, dock
denna ”maskin” i praktiken hade vissa svårigheter med
att fungera.
Ett stort problem under de första åren var att elnätet
i vissa delar av landet inte var tillräckligt utbyggt eller
hade för låg kapacitet för att kunna leverera den nätspänning och strömstyrka som krävdes för att driva
röntgenapparaten. Under premiärturen för Nationalföreningens skärmbildsbuss – Örnsköldsvik med omnejd – blev personalen tvungen att på de mindre orterna
köra med en generator för att fotograferingsverksam­
vill jag erinra om att distrikten i storlek motsvarar (i stort
sett) Skåne+Blekinge+Halland och delar av Småland.
[…] Tekniker Sandberg har – – om jag förstått honom rätt
– – begärt en skärmbildsbuss med ordentligt tilltagna dimensioner. Jag måste hålla med honom. En mindre bil är
meningslös här uppe, bilen blir på grund av avstånden från
städerna, avstånden mellan byarna, glesheten beträffande
hus och människor, klimatet, svårigheter att skaffa varor,
kläder och annan livets nödtorft en så viktig faktor, att allt
måste göras för att den verkligen ska motsvara behoven. 110
Bilen måste ha tillräcklig hjulbas för att klara vägarna och
den måste vara tillräckligt rymlig för att klara alla de behov
som dyker upp här och som jag är rädd för att ni i Stockholm tyvärr inte kan göra er en föreställning om.29
Littorins vädjan ger en blixtbelysning av skärmbildsundersökningens praktiska svårigheter. Det informationssystem som skapades var beroende av att bild- och datatrafiken skulle flyta fram på ett snabbt och smidigt sätt.
Men geografiska förutsättningar, klimatet, vägför­
hållanden, elnätet och andra materiella faktorer satte
begränsningar för ”maskinens” effektivitet. Trots att
bussarna var specialbyggda hade de inte anpassats tillräckligt för villkor som rådde högst upp i norr. Efter
hand blev det också klart att det fanns andra svaga länkar i nätverket. Målsättningen var att den löpande bandprincip som borde prägla undersökningarna ombord på
bussen också skulle genomsyra arbetet med granskningen av bilderna. Men ledningen för skärmbildscentralen
återkom vid flera tillfällen till olika problem som var
förknippade med att tolka bilderna. Läkarna kunde inte
göra sig så maskinlika att de ofelbart kom fram till korrekta diagnoser. Detta var ett generellt problem som
diskuterades i internationella sammanhang.30
Under och efter andra världskriget etablerades alltså
ett medicinskt informationssystem som beskrevs i termer av en maskin, vilken förutsatte automatisering och
111 standardisering för att hålla tempot i bildtrafiken uppe.
Det var en maskin som inte alltid fungerade men som
genererade kunskap om enskilda individers, befolkningsgruppers och det svenska folkets hälsa. Bland annat
redovisades denna kunskap i klassifikationer över sådana
personer som inte ansågs vara i behov av fortsatt dispensärkontroll såsom ”läkt tbc” och ”bifynd”, och personer som bedömdes vara i behov av sådan kontroll. Hit
hörde förutom ”vårdfall” även ”vägrare”. Denna senare
kategori skapades som en beteckning på de individer
som absolut motsatte sig att delta i undersökningen.31
Som jag snart ska återkomma till definierade skärmbilds­
centralens organisation de så kallade vägrarna som ett av
de största hindren för att genomföra undersökningen.
Propaganda uppfattades därför som ett viktigt medel för
att övertyga människor om att låta skärmbilda sig.
Rullande propaganda
Genom skärmbildsundersökningen skapades ett informationssystem i vilket bussarna hade en central betydelse inte bara för att producera utan också transportera
bilder till medicinalstyrelsens skärmbildscentral där den
medicinska kunskapen om friska och sjuka lungor samlades in och ställdes samman. Men bussarna spelade
också en viktig roll i de informations- och propagandakampanjer som bedrevs av Nationalföreningen och olika
aktörer i medicinalstyrelsens organisation för att få
människor att delta i undersökningen. Grunden lades
till ett utbyte mellan medicin och medier som gjorde att
ett ­urval skärmbildsfotografier och propaganda blev en
del av ett större visuellt flöde i andra världskrigets och
­efterkrigstidens samhälle.
Redan från starten 1904 bedrev Nationalföreningen
mot tuberkulos en omfattande upplysningsverksamhet
med hjälp av en mängd olika medier. Genom skrifter,
kurser och föreläsningar med skioptikonbilder skulle
kunskap om tuberkulosen spridas till en bredare publik.
Föreningen öppnade också en tuberkulosutställning i
Stockholm 1906 som utnyttjade kartor, kurvor, tabeller,
fotografier, patologisk-anatomiska preparat och modeller för att väcka besökarnas intresse och engagemang för
tuberkulosfrågan. Försäljningen av jul- och nyårsmärken
och lyxtelegram gav inte enbart föreningen goda inkomster utan spred även dess logga över landet. I början av
1930-talet producerades en upplysningsfilm som visades
i samband med de offentliga föreläsningarna.32
När föreningen inledde sina turnéer med skärmbilds­
bussen intensifierades informations- och upplysningsarbetet. Både nya och gamla medier togs i bruk: föreläsningar, broschyrer, annonser, tidningsartiklar, flygblad,
affischer, upprop i radio och muntlig propaganda. Propagandan skulle slås ut på bredden – genom en kombination av dessa medier – så att den träffade alla. Men den
skulle också drivas på djupet så att invånarna inte enbart
kände till att verksamheten existerade utan också att de
fick en känsla av ”pliktförsummelse, en verklig samvetsförebråelse” om de inte utnyttjade förmånen att delta i
undersökningen av lungorna. I rapporter om genomförda
skärmbildsundersökningar framhölls ofta den muntliga
propagandans betydelse. Medan föreläsningar egentligen
bara lockade personer som redan vunnits för saken kunde
hembesök och personliga samtal övertyga motsträviga
personer om att de borde delta. Denna energiska, samlade
propaganda beskrevs som ”det milda våld” med vilket
man kunde förmå invånarna att bege sig till skärmbildsbussen eller dispensären.33
Propagandataktiken förändrades inte på något avgörande sätt då medicinalstyrelsen övertog ledningen för
skärmbildsundersökningarna. Det var en medveten
strategi att lägga huvudansvaret för propagandan på
centralkommittéerna i de olika landstingen istället för
skärmbildscentralen i Stockholm. Medan det fanns en
strävan att centralisera alla de tekniska procedurer som
hade med framställningen av skärmbilder till medicinalstyrelsens experter ansågs det vara en fördel att propagandan och ”undersökningsrouten” anpassades efter
lokala förhållanden. Av denna anledning försökte man
engagera organisationer med koppling till orten som
exempelvis Röda Korset, Lottaföreningar, hemvärn,
husmoderföreningar och kvinnoorganisationer. Medicinalstyrelsen framhöll särskilt att tävlingsmomentet
och lokalpatriotismen kunde bli en sporre i målsättningen att uppnå hundraprocentig anslutning.34
112
Propagandaarbetet genomfördes vanligtvis i olika
etapper. Under en första fas, som pågick några veckor
innan verksamheten startade, publicerades annonser,
notiser och reportage i de dagliga tidningarna. Därut­
över kunde lokala initiativ förekomma. Exempelvis
­publicerade tidningar i Ångermanland ett upprop – som
även lästes upp i radio och dessutom spreds genom flygblad – vari invånarna uppmanades att delta i skärmbilds­
undersökningen ombord på bussen. Uppropet hade
­undertecknats av, förutom Nationalföreningen, en rad
organisationer som Svenska Arbetsgivarföreningen,
Lands­organisationen, Sveriges Lantbruksförbund och
Sveriges Folkskollärarförbund. I nästa etapp, som inföll
cirka två veckor före bussens ankomst, annonserades tid
och plats i tidningar och genom affischer. Det anordnades
propagandamöten och filmförevisningar, och kallelsebrev skickades ut. Förtroendemännen gjorde hembesök
och överlämnade en broschyr.35
I denna propaganda var fotografier av skärmbildsbussarna återkommande. Exempelvis fanns på de affischer som trycktes upp i samband med skärmbildsundersökningen i Kalmar län ett par bilder på bussen i helfigur och av dess interiör. Bilderna utgjorde givetvis en
information som underlättade för invånarna att känna
igen bussen och förbereda sig inför undersökningen. På
samma gång signalerade de att den moderna medicinen
var effektiv, rationell och överallt.36 Detta budskap blev
113 ännu tydligare i Medan det ännu är tid, en film som till-
Affischer uppsatta på offentliga platser var en del av landstingens
propaganda. Fotografiet inifrån bussen hade lånats från ett reportage
i den populära bildtidningen Se. (se s. 107) Foto: Kungliga biblioteket.
kom på uppdrag av Nationalföreningen mot tuber­kulos,
vilken lyfte fram bussarnas avgörande betydelse för att
nå ut till landets hela befolkning.37 Skärmbildsbussarna
i sig kunde också tjäna som en sorts reklampelare under
färden genom terrängen och deras ankomst till olika
små orter utgjorde en medial attraktion i sig.38
Det är nästan omöjligt att dra en gräns mellan detta
slags propaganda och en självständig medierapportering. Men det var sällan samtida kommentatorer beskrev förhållandet som ett problem. Tvärtom ansågs
samverkan med tidningar, filmindustri, radio och teve
vara en förutsättning för skärmbildsundersökningens
framgångsrika genomförande. Framför allt tillskrevs
den lokala pressen genom sin kännedom om orten och
dess invånare en avgörande roll i propagandaarbetet.
Ofta bjöds pressen in till möten och evenemang där de
fick träffa landshövdingen och andra personer i centralkommittén. Till exempel anordnades på Gotland, som
en förberedelse för skärmbildsbussens turné på ön, en
”hälsovårdsdag” vilken främst riktade sig till pressen
och som i sin tur rapporterade om evenemanget.39 Tidningarna producerade också ett eget material kring
­undersökningarna – artiklar som ofta innehöll fotografier, roliga teckningar och historier – vilket ansågs särskilt intresseväckande.40 Det var inte ovanligt att journalister som var knutna till någon av ortens tidningar
aktivt ­arbetade med propaganda inom den lokala organisationen och även fick ekonomisk ersättning för sitt
arbete. I de flesta rapporter om skärmbildsundersökningar i olika delar av landet understryker medicinalstyrelsen och N
­ ationalföreningen mot tuberkulos att
dessa har genomförts i ett mycket gott samarbete med
pressen.41
Skärmbildsundersökningen var i detta avseende rätt
typisk för hur förhållandet mellan statliga myndigheter
och pressen gestaltade sig under denna tidsperiod.42
Men det kan också vara värt att lyfta fram ett exempel
på att tidningar och journalister ibland tillät sig en mindre samarbetsvillig attityd. I tidningen Ny Tid 1951 ingick på löpsedeln en rubrik som löd: ”Hel busslast ’lungsjuka’ på skärmbilden”. Artikeln beskrev hur ett trettiotal personer hade ”fel på lungorna och rätteligen borde
ha remitterats till sanatorievistelse” genom att ett tekniskt
fel av skärmbildscentralen, ”en insekt eller ett dammkorn hade kommit och placerat sig på linsen”. Liknande
humoristiskt hållna artiklar ingick under följande dagar
även i ett flertal andra tidningar, bland annat Expressen
med rubriken ”Insekt i skärmbildslins 30 nära sanatorieorder”.43 Carl Wegelius, den dåvarande chefen för skärmbildscentralen, anmälde denna artikel till Pressens
­Opinionsnämnd med motiveringen att dess publicering
hade resulterat i att skärmbildspatruller ute i landet
­bemöttes med hån och nedsättande kommentarer om
teknikernas otillräckliga förmåga. Ännu värre var att hela
undersökningens värde och allmänhetens vilja att delta
114
ifrågasattes:
Vi utbedja oss därför Eder medverkan till, att de passerade
missgreppen behörigen straffas samt att garantier givas,
för att ett upprepande därav ej kommer ifråga. Vi utgå
ifrån, att pressen i sitt betjänande av utvecklingen på folkhälsofronten allt fortfarande vill giva landets medicinalmyndigheter sitt verksamma stöd även på detta område.44
Denna anmälan ledde till att Ny Tid blev ombedd att inkomma med en förklaring och sedermera bad om ursäkt
för sitt tilltag.45 Exemplet är intressant eftersom det tydligt visar på en samverkan mellan medicinalstyrelsen och
tidningspressen, men också att pressen inte alla gånger
var så följsam som förväntat. Genom detta långtgående
och varaktiga samarbete spreds propagandan på ett snabbare sätt, och röntgenbilder av kroppens inre fick en
större synlighet i människors vardagsliv och samhället.
Deltagare och vägrare
I medicinalstyrelsens uppdrag låg att genomföra en
skärmbildsundersökning av Sveriges hela befolkning.
Denna målsättning att nå samtliga människor inom nationens gränser reflekterades i propagandans sätt att
vända sig till ”allmänheten”. Generella kategorier likt
”allmänhet” och ”offentlighet” är, som Michael Warner
framhållit, en form av fiktioner vilka inte existerar utan115 för ett retoriskt tilltal. Detta tilltal har dock en dubbel
karaktär; det är både opersonligt – det riktar sig mot
”alla” – och personligt i den meningen att enskilda personer kan känna sig delaktiga som allmänhet i specifika
situationer.46 I detta perspektiv framstår skärmbildsundersökningens ”allmänhet” som en effekt av de olika
mediala representationer som cirkulerade i samhället
under och efter andra världskriget.
Trots talet om ”allmänhet” var det tydligt att propagandan riktade sig mot speciella befolknings- och yrkesgrupper. I Nationalföreningens film Medan det ännu är
tid finns en scen där skärmbildsbussens läkare övertalar
en gammal man att låta sig undersökas. Denna sekvens
hade troligen sin upprinnelse i ett antagande om att äldre personer var mer motvilliga till undersökningen än
yngre, samtidigt som de sågs som en riskgrupp. Ofta
innehöll propagandan bilder på barn även om det i andra sammanhang ofta framhölls att det var viktigare att
skärmbildsundersöka vuxna personer. En affisch som
landstingen spred under 1960-talet visar en förälder
med två barn och texten ”Skydda barnen” och längst
ner ”Tänk på din egen säkerhet”. På detta sätt hoppades
man övertyga dels mödrar som av omsorg om sina barn
skulle delta i undersökningen, dels personer som anställde barnsköterskor och hembiträden att arbeta i privata hem om intyg på att dessa genomgått skärmbildning.47 Vissa av de kvinnor som kom till den turnerande
skärmbildsbussen i Ångermanland uppgav att ”barnen
inte hade lämnat dem någon ro”, men när de uppmana-
des att själva skärmbilda sig lämnade de platsen med
oförrättat ärende.48 I Warners efterföljd är det möjligt
att se material och kommentarer av detta slag som exempel på hur skärmbildsundersökningens allmänhet
skapades i den stund de tilltalades.
Skärmbildsundersökningen bidrog således till att gestalta föreställda publiker och gemenskaper. Detta blir
särskilt tydligt i en intervju med medicinalstyrelsens
chefstekniker Tore Andersson när han beskrev en grupp
samers reaktion på skärmbildsbussen ankomst:
Vid Lulevattnet hände det en gång, att man stämt möte
med ett antal samer från fjällbygderna. Bussen kom sent
fram och samerna stod uppställda på stranden, men plötsligt var alla försvunna. Till slut fick man tag på en man, som
darrande förklarade, att de fått veta att det skulle göra ont.
Efter någon övertalning ställde han sig framför kameran
och kunde sedan övertyga de övriga, som man fick leta fram
bakom buskar och klyftor, att det inte var något farligt.49
Skärmbildsundersökningens propaganda riktade sig mot vissa
grupper. Foto: Kungliga biblioteket.
Beskrivningar av detta slag måste betraktas med stor
skepsis och ger associationer till hur de tidiga röntgenbildernas publiker framställdes som primitiva och naiva
teknikanvändare. Kring sekelskiftet 1900 var den ociviliserade publiken som fascinerades och skrämdes i m
­ ötet
med nya medietekniker som röntgenapparaten, kinematografen och fonografen ett återkommande motiv i
karikatyrer och historier.50 På ett liknande sätt kunde 116
berättelser om samernas rädsla utgöra en verkningsfull
kontrast till de avancerade, specialbyggda fordonen. De
skickade ut en signal om att den som önskade vara i fas
med tiden hade förstått skärmbildsbussarnas rätta användning och betydelse.
Det är inte helt lätt att utifrån befintliga källor beskriva hur människor uppfattade ankomsten av skärmbildspatrullerna till den egna orten. Inte heller går det
att veta så mycket om hur enskilda individer upplevde
undersökningen ombord på bussarna. Pressens artiklar
och reportage var, som redan framgått, långtifrån några
neutrala ögonvittnesskildringar. I tidningen Se berättades i ord och bild om hur bussen – ”ett veritabelt lasarett
på hjul” – väckte stor uppmärksamhet när den rullade in
i Örnsköldsvik. Skolbarnen samlades nyfikna kring fordonen för att försöka se in i dess innandöme. Inte ens
när skolklockan ringde ville de avlägsna sig, ”ty det är
inte alla dagar det vankas en sådan sensation”.51 Stockholms-Tidningens utsände som hade följt skärmbilds­
bussen till några gotländska socknar rapporterade om
märkliga scener där gamla och unga strömmade från
alla håll och kanter till den centrala plats där bussen
stannade. Människor som inte hade setts på åratal återförenades och nya bekantskaper knöts. Till en början
hade många varit skeptiska men när dagen närmade sig
”var det helt enkelt ingen som vågade utebli”. Visser­
ligen tyckte man inte det var något speciellt ”’det här
117 påhittet av doktorerna’” men någon sade också att
”[a]ldrig kunde man väl tro att man skulle få vara med
om det här att hela socknen skulle fara upp till kyrkan
och klä sig naken och fotograferas”.52
Den skojfriska tonen – som vi gärna uppfattar den i
efterhand – i filmer och tidningar från denna period står
dock i kontrast till enstaka minnesskildringar som tecknats ned. Exempelvis berättar en person om de obehagskänslor som han upplevde när han skärmbildsfotograferades ombord på bussen. Han associerar det med
ett tvingande inslag i andra hälsoundersökningar som
gjordes vid samma tid:
Vad jag också särskilt minns var ett tillfälle, då det kom en
’Lusfröken’, som iklädd gul hellång vaxrock skulle undersöka om vi hade löss i håret. En och en kallades vi ut i korridoren, och där stod denna stora, gula varelse och kastade
sig över en och fingrade systematiskt igenom hela hårbotten. Mycket obehagligt. En annan upplevelse var skärmbildsbussen, som mitt i vintern parkerade utanför skoltrappan. Vi tvingades klä av oss på överkroppen och fick
ett kort i handen och måste sedan i tur och ordning stiga
upp i bussen och gå längst in till en slags bur och lyfta
­axlarna i en onaturlig ställning och hålla andan samtidigt
som det skramlade och rasslade i apparaten. Inte heller
trevligt.53
Oavsett om människor betraktade skärmbildsbussens
ankomst som ett tillfälle till folkfest eller om upplevel-
I pressen framställdes ofta skärmbilds­
bussens ankomst till orten på landsbygden
som en folkfest. Ur Se, nr 33, 1947.
118
119
sen att trycka bröstkorgen mot skärmen och hålla andan
skapade känslor av obehag så tycks flertalet personer ha
deltagit i undersökningen. Inte utan nationell stolthet
underströk medicinalstyrelsen att Sverige i detta av­
seende lyckats bättre än de flesta andra länder.54
Men det fanns en kategori personer som helt och hållet
motsatte sig att komma till undersökningen: de som kallades vägrarna. Vid en genomgång av medicinalstyrelsens
arkiv och artiklar i Nationalföreningens Kvartalsskrift
framgår att dessa individer ägnades stor uppmärksamhet
och visst huvudbry. Vilka var de och varför hörsammade
de inte kallelsen? Det hände att privatpersoner tog på sig
att i brev till den centrala organisationen rapportera uppgifter om vad vägrarna hette och var de bodde. En av dessa
rapportörer talade i ”allmänhetens” namn:
Angående Vägrares inställning om skärmbildningen. Detta
håller allmänheten med om att alla ska undersökas. Det är
fullt nödvändigt. Den ena kan helt smitta ned den andra.
Här är nu 2 fall som icke vill undersökas utan ligger hemma
ibland en massa människor och barn runt omkring sig. Och
här representerar dom sig med namn och adress. Dom måste tagas in på sjukhuset för de är allmänheten som säjer
ifrån. Denna familj [sic] Lantbruk. Anders Berg boende
[…] 2) Erik Svensson, snickare, samma adress.55
Förutom att inhämta information i anonyma angivelser
fanns andra sätt att försöka ta reda på vilka vägrarna var
och varför de vägrade. Under turen med Nationalföreningens skärmbildsbuss i Örebro län 1943 genomfördes
en undersökning på Bofors bruk. Till en början infann
sig enbart 85 procent av arbetarna och den ansvarige läkaren sammankallade då fackförenings- och gruppordförandena och bad dem om hjälp. Vägrarna uppsöktes,
bearbetades och till sist blev anslutningen 99,7 procent.56 Genom medicinalstyrelsens nya organisation
med skärmbildskort som fylldes i vid hembesöken och
fotograferades tillsammans med innehavarens lungor
blev det möjligt att föra ett register över de personer
som valde att stanna hemma utan ”giltigt skäl”. Nya
kallelser skickades ut och hembesök gjordes, men det
kunde hända att de ändå inte dök upp och sorterades i så
fall in i statistiken under kategorin ”vägrare”.57
Många av de läkare som var engagerade i skärmbildsundersökningar inom olika landsting spekulerade
eller gjorde egna utredningar i ärendet. Exempelvis rapporterade Willi Mascher som ansvarade för skärmbildsundersökningen i Södermanlands län om att 1,3 procent
av de kallade hade uteblivit utan angiven orsak eller kategoriskt motsatt sig att bli undersökta. Dessa personer,
menade han, representerade alla samhälls- och bildningsklasser. Som skäl för sin vägran hade de åberopat
de mest skilda orsaker: ”Där har, utom rena svepskäl
­figurerat frihetsbegreppet, religiösa betänkligheter, krav
på betalning (!) och rena oppositionen mot en av samhället igångsatt åtgärd. I en kommun vägrade t.o.m. 120
barnmorskan och hemvårdarinnan!”58 Stockholmarna
ansågs vara svårast att få med på noterna. Enligt läkarna
handlade det i vissa fall om okunnighet – en del personer trodde att den röntgenstrålning som alstrades i samband med fotograferingen var farlig. Andra satte sig på
tvären ”av något slags missriktad frihetskänsla – som
opposition mot kommando”. Anslutningen på landsbygden bedömdes vara lättare att åstadkomma än i storstäderna: folk kunde åka buss och cykla en halv mil för
att komma till undersökningsplatsen.59
Många läkare och representanter för central- och
lokal­kommittéerna var övertygade om att det bland
vägrarna fanns en överrepresentation av tuberkulosfall
och att en vanlig anledning till att de uteblev var en
rädsla över att få sjukdomen avslöjad: ”Dessa vägrare
utgör undersökningens akilleshäl”, som en läkare uttryckte det.60 Men först i början av 1960-talet gjordes
mer omfattande studier för att få kunskap om detta antagande var riktigt – vilket förstås inte kan ha varit så
enkelt. Undersökningen visade dock att tuberkulosfrekvensen inte var större hos vägrarna än deltagarna, och
att uteblivandet från skärmbildsfotograferingen inte
berott på rädsla för upptäckt av misstänkt tuberkulos.61
Under 1960-talet växte kritiken mot den statliga
skärmbildsundersökningen. I olika landsting hade alltmer omfattande hälsoundersökningar inletts och skärmbildsundersökningen sågs som endast ett bland flera mo121 ment i denna typ av undersökningar, vilket dessutom
var förenat med höga kostnader. Även från ”allmänhetens” sida var intresset svagt och allt färre personer deltog i u
­ ndersökningarna. Medicinalstyrelsen konstaterade att ”[m]assundersökningssystemet” oftast innebar att
”speciell hänsyn till individer” inte kan tas, och att ett
sådant ”system synes mindre tidsenligt”. Mot bakgrund
av denna analys framstod även statens ansvar för att administrera trafiken med skärmbildsbussar som tungrott
och gammalmodigt. År 1970 lades skärmbildscentralen
ned.62 Men medicinens forna framstegssymboler fortsatte att rulla en tid i landstingens regi innan de skrotades
eller såldes för annat bruk.
Från ambulerande skärmbildsbussar till
teleradiologi och digital bildtrafik
Avslutningsvis skulle jag vilja peka på två olika utvecklingslinjer som utgår från skärmbildsundersökningens
bussburna informationssystem. Båda kan ses som en reaktion på den informationsexplosion som följde i massundersökningens hjulspår. När skärmbildstekniken först
togs i bruk ansågs en av de stora fördelarna vara att den
skapade förutsättningen för att framställa permanenta
dokument som kunde spridas av flera personer och lagras
för framtida bruk. Men de upprepade undersökningarna
av befolkningen gav upphov till ett enormt antal skärmbilder som krävde stort lagringsutrymme. Samtidigt inne-
bar utvidgade hälsoundersökningar en allt tätare trafik av
medicinska data. Det visade sig att skärmbilderna även
gjorde andra lungsjukdomar och sjukdomar i hjärta och
kärl synliga och möjliga för diagnos. Vissa landsting uttryckte önskemål om att kombinera sina skärmbildsundersökningar med undersökningar av socker och äggvita
i urinen. I början av 1960-talet fick medicinalstyrelsen i
uppdrag att genomföra en försöksverksamhet med utökad hälsokontroll i samband med allmän skärmbildsundersökning inom Värmlands län. Under den så kallade
Värmlandsundersökningen samlade ”provtagningspatruller” in undersökningsmaterial i form av bland annat
blodprover och blodtrycksmätningar som analyserades
med hjälp av datorer på ett laboratorium i Stockholm.63
Denna explosion av bilder och medicinska data framställdes både som ett hot och en möjlighet.
En av lösningarna på detta dilemma var utpräglat
antivisuell till sin karaktär: det var siffror och text som
alternativa informationssystem skulle utformas för att
hantera. Inom statskontoret diskuterades i slutet av
1960-talet möjligheten att använda datorer för att kontrollera informationsflödet och skapa ett allmänt hälsoregister. Utredare på statskontoret menade att det fanns
stora vinster med att samla in all tillgänglig medicinsk
information i ett centralt informationssystem som skulle ge service åt samtliga grenar av medicinsk forskning
och praktisk sjukvård. Den datortekniska utvecklingen
tycktes göra det möjligt att allt större mängder data om
en individ – alla viktiga händelser som inträffade i den
enskildes liv från vaggan till graven – kunde hållas tillgängliga och uppdaterade. Som en del av denna diskussion uttrycktes även ett intresse för att inrätta ett centralt skärmbildsarkiv.64 Detta visade sig dock inte vara
möjligt att realisera; medicinalstyrelsen hade redan gett
sitt tillstånd till att börja förstöra skärmbildsarkiv ute i
landet eftersom kostnaderna för att hantera och lagra
bilderna bedömdes bli för höga.65 Datoriseringen av hälso­
undersökningarnas provdata tycktes vara en mer framkomlig väg. Bildernas materialitet definierades alltså
som ett problem och skriftliga expertutlåtanden och
statistik ansågs ha större värde än visuella dokument.
En annan lösning på informationsexplosionen var
mera visuellt orienterad. I början av 1970-talet genomfördes både i Sverige och utlandet olika försök med att
överföra röntgenbilder via telenät och satellit. Bland annat gjordes ett experiment med att sända skallröntgenbilder med analog teknik över det vanliga tevenätet från
Universitetssjukhuset i Lund till en mottagare på taket
på Ingenjörernas hus i Malmö där en röntgenläkare var
placerad för att bedöma om det gick att använda bilden
för att ställa en diagnos. Några år senare utvecklade en
annan röntgenläkare en teknik som utnyttjade telenätet
för överföring av röntgenbilder. Med en tevekamera
och en dator digitaliserades en statisk bild för sändning
via modem och telenät. Utrustningen användes för kommunikation vid jourfall.66 På detta sätt växte det fram ett 122
123
Röntgenarkivets omfång och materialitet
definierades efterhand som ett problem.
Ur Kompressen, nr 2, 1970.
alternativ till skärmbildsbussarnas bildtransporter som
tycktes ha kommit till rätta med skärmbildernas krävande materialitet men som likväl ställde nya krav på skärmar, kanaler och arkiv.
Medieforskare som studerar samtidens globala medier
och informationsflöde har ofta antagit förekomsten av
radikala brott i historien. Men skärmbildsbussens historia tycks snarare bekräfta Raymond Williams iakttagelse
att kulturell förändring sällan handlar om en enkel­riktad
process där det nya ersätter det gamla. B
­ ussarna försvann
inte helt och hållet trots att digitala former för bildtrafik
utvecklades. Landstingen fortsatte att använda sig av ambulerande fordon i sina folkhälsoundersökningar även
om vissa av dem till slut förvandlades till informationsskrot utkastade i det digitala kretsloppet. Trots uppenbara
olikheter finns en kontinuitet mellan skärmbildsundersökningens bildtrafik och dagens digitala transportmedel. Den stora skill­naden mellan nu och då handlar kanske
främst om hastig­heten med vilken bilderna cirkulerar.
2.
3.
4.
5.
6.
noter
7.
Denna artikel är en del av ett forskningsprojekt med titeln ”I medier­
nas ljus: Skärmbildsundersökningen i Sverige 1940–1970” som
­finansieras av Riksbankens Jubileumsfond (Dnr P10-0249:1).
1. Denna annons fanns tillgänglig på http://www.iceroadracing.
net/b/64.htm (senast kontrollerad 100830) trots att bussen
8.
hade sålts. Tack till säljaren Per Hansson som i ett mejl till förfat­
taren den 5 april 2011 bidrog med kompletterande information
om projektet.
Williams begrepp diskuteras i Charles R. Acland, ”Introduction:
Residual media”, Residual media, red. Acland (Minneapolis:
­University of Minnesota Press, 2007), xxf.
För aktuella diskussioner, se Signild Vallgårda, Folkesundhed som
politik: Danmark og Sverige fra 1930 til i dag (Aarhus: Aarhus Uni­
versity Press, 2003), Annika Berg, Den gränslösa hälsan: Signe och
Axel Höjer, folkhälsan och expertisen (Diss. Uppsala: Institutionen
för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet, 2009), och
Ylva Habel, Modern media, modern audiences: Mass media and social engineering in the 1930s Swedish welfare state (Stockholm:
Aura, 2002), samt hennes bidrag i denna bok.
Det gäller även Friedrich A. Kittler, Optical media: Berlin lectures
1999 (Cambridge: Polity Press, 2010).
Jämför exempelvis diskussionen i Johanna Sumiala, ”Circula­
tion”, Keywords in religion, media, and culture, red. David Morgan
(New York: Routledge, 2008), och Marita Sturken & Lisa Cartw­
right, Practices of looking: An introduction to visual culture (New
York: Oxford University Press, 2009).
Forskningslitteraturen inom dessa områden är omfattande.
­Användbara forskningsöversikter finns i Sven Widmalm, red.,
­Vetenskapens sociala strukturer: Sju historiska fallstudier om konflikt, samverkan och makt (Lund: Nordic Academic Press, 2008),
och Jonas Harvard & Patrik Lundell, red., 1800-talets mediesystem
(Stockholm: Kungliga biblioteket, 2010).
En viktig ingång till min diskussion om ”föreställda publiker” har
varit Michael Warner, Publics and counterpublics (New York: Zone
Books, 2002).
Jag har exempelvis använt mig av dokument i medicinalstyrelsens
arkiv: Skärmbildscentralen 1946–1967, samt Socialstyrelsen:
Skärmbildscentralen 1968–1970 som förvaras på Riksarkivet (RA).
Förutom Svenska läkartidningen och diverse skrifter utgivna av 124
125
Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos har jag utnyttjat
Kungliga bibliotekets samlingar av broschyrer, affischer, filmer och
liknande som framställdes i samband med skärmbildsundersök­
ningar i olika landsting. Vidare bygger min studie på pressmaterial
som jag bland annat har hämtat i Sigtunastiftelsens klipparkiv.
9. För en historik, se Allan Beskow, ”Nationalföreningen fyller 75
år”, Kvartalsskrift, vol. 74, nr 1, 1979, 3–19.
10.Gustaf Myhrman, ”Läkarmötet i Västerås”, Svenska läkartidningen, vol. 39, nr 36, 1942, 2239–2243. Se även Torsten Thunberg,
”Annus medicus 1942”, Svenska Dagbladets årsbok, vol. 20, 1942,
187–189. Om flyktingar som riskgrupper, se Oliver Axén, ”Skärm­
bildsfotograferingen och dess betydelse i kampen mot lung­
tuberkulosen”, Svenska läkartidningen, vol. 39, nr 25, 1942, 1617–
1629; Allan Beskow, ”Tuberkulosarbetet i en mottagningsstation
för utlänningar från tyska koncentrationsläger”, Kvartalsskrift, vol.
40, nr 4, 1945, 85–95.
11. ”Svenska Nationalföreningens konferens rörande Calmettevaccina­
tion och skärmbildsfotografering”, Kvartalsskrift, vol. 37, nr 1, 1942,
12–13; J. Axel Höjer, ”Medicinalstyrelsens förslag om allmän skärm­
bildsundersökning”, Kvartalsskrift, vol. 39, nr 3, 1944, 68–86.
12. Axén, samt ”Skärmbildsfotografering: Senaste nytt i tuberkulos­
kampen”, Nu 27/8 1942.
13. Om den internationella utvecklingen, se Arne Nelson, ”Skärm­
bildsfotografering: En översikt”, Svenska läkartidningen, vol. 41,
nr 21, 1944, 1454–1469; Robert N. Proctor, The Nazi war on cancer
(Princeton: Princeton University Press, 1999), 87–89; Aksel
­Ongre, ”Abreugrafi og starten på skjermbildefotograferingen i
Norge”, Tidsskrift for Den norske Legeforening, vol. 128, nr 24,
2008, 2873–2874. Citatet om hastigheten i undersökningen är
hämtat ur ”Att ’röntgas på löpande band’”, Se, nr 4, 1942.
14.”Nationalföreningens skärmbildsbuss”, Kvartalsskrift, vol. 37, nr 3,
1942, 58–59; Carl Eric Kristofferson, ”Med Nationalföreningens
skärmbildsbuss i Ångermanland”, Kvartalsskrift, vol. 37, nr 4,
1942, 76–86; Börje Holmgren, ”Med Svenska Nationalföreningens
mot tuberkulos skärmbildsbuss i Örebro län”, Kvartalsskrift, vol.
38, nr 3, 1943, 100–107; Erik Nylander, ”Organisationen av skärm­
bildsundersökning på landsbygden”, Kvartalsskrift, vol. 40, nr 1,
1945, 23–30; Höjer, 80.
15. Arne Nelson, ”Den allmänna skärmbildsundersökningen av svens­
ka folket”, Svenska läkartidningen, vol. 47, nr 4, 1950, 180–186.
16.Höjer, 73–74; Arne Nelson, ”Svenska Nationalföreningens mot
tuberkulos skärmbildsbyrå 5 år”, Kvartalsskrift, vol. 43, nr 4, 1948,
72–75.
17. För en diskussion om modernitetens dubbelhet till mobilitet, se
Tim Cresswell, On the move: Mobility in the modern Western world
(New York: Routledge, 2006), särskilt 18–20.
18. Geoffrey C. Bowker & Susan Leigh Star, Sorting things out: Classification and its consequences (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1999).
19.Berith Blom-Bülow, ”Från skärmbild till bildskärm: 50 år med tu­
berkulosregister”, Kvartalsskrift, vol. 84, nr 4, 1989, 86–89.
20.”Nationalföreningens skärmbildsbuss”; Nelson, ”Den allmänna
skärmbildsundersökningen av svenska folket”.
21. Nelson, ”Den allmänna skärmbildsundersökningen av svenska
folket”; Råd och anvisningar för organisationen av skärmbildsundersökningen i Uppsala län år 1945 (Uppsala: uppgift om förlag saknas,
1945), 7.
22.Bruno Latour, ”Visualization and cognition: Thinking with eyes
and hands”, Knowledge and Society: Studies in the Sociology of
­Culture Past and Present, vol. 6, 1986, 1–40.
23.Willi Mascher, ”Skärmbildsundersökningen i Södermanlands
län: Erfarenheter och resultat”, Svenska läkartidningen, vol. 46, nr
15, 1949, 817.
24.Sigurd Berg, ”Lungröntgen och skärmbild”, Svenska läkartidningen, vol. 41, nr 11, 1944, 787; E. Langlet, ”Röntgenfotos för 5 öre!”,
Aftonbladet 11/2 1940; ”Passfoto – på röntgen: Ett epokgörande
nyuppfunnet vapen mot lungtuberkulosen”, Nu 9/2 1940.
25.”Skärmbildsfotografering – senaste nytt i tuberkuloskampen”.
26.Kristofferson, 78.
27.Nelson, ”Den allmänna skärmbildsundersökningen av svenska
folket”, 183–186.
28.Kristofferson, samt Holmgren.
29.Brev från S. H. Littorin till medicinalstyrelsens skärmbildscentral
den 24 juni 1959. RA, Medicinalstyrelsens arkiv: Skärmbildscen­
tralen, Korrespondens 1953–1959, E I: 3.
30.Arne Nelson, ”Tillförlitligheten vid skärmbildsgranskning”,
Svenska läkartidningen, vol. 48, nr 16, 1951, 948–953; Per Nanne
Oscarsson, Skärmbildsfotografering: Erfarenheter – särskilt beträffande tillförlitligheten – från dess användning på tuberkulosdispensär
och vid massundersökning av lungor (Lund: Gleerupska universi­
tetsbokhandeln, 1954).
31. Mascher, ”Skärmbildsundersökningen i Södermanlands län: Er­
farenheter och resultat”.
32.Beskow, ”Nationalföreningen fyller 75 år”.
33. Se exempelvis Kristofferson, samt ”Om skyddsvård åt blivande
mödrar och späda barn”, Gotlänningen 9/12 1942; Gustaf Reuter­
skiöld, ”Om skärmbildsundersökningen i Uppsala län”, Kvartalsskrift, vol. 41, nr 1, 1946, 15–21.
34.Höjer. Se även brev från Arne Nelson till Centralkommittén för
skärmbildsundersökning, Göteborgs- och Bohus läns landsting,
den 7 augusti 1950. RA, Medicinalstyrelsens arkiv: Skärmbilds­
centralen, Korrespondens 1949–1952, E I: 2.
35. Ibid. Se även Kristofferson.
36.”Meddelande till Allmänheten” (Kalmar: Kalmar Läns Norra och
Södra landsting, 1948), affisch som ingår i Kungl. bibliotekets
vardagstryckssamlingar.
37. Medan det ännu är tid (Martin Söderhjelm, 1952).
38.”Samvetsnöd tvingar religiösa vägra skärmbildsundersökning”,
Morgon-Tidningen 17/12 1951.
39.Håkan Larsén, ”Tuberkulosundersökningen på Gotland år 1943: Re­
sultat och reflexioner”, Socialmedicinsk tidskrift, vol. 22, nr 1, 1945, 9–15.
40.Willi Mascher, ”Skärmbildsundersökningen i Södermanlands
län”, Kvartalsskrift, vol. 44, nr 1, 1949, 16.
41.Se exempelvis Gotthard Palmérs redogörelse för skärmbildsun­
dersökningen i Nyköping som inkom till skärmbildscentralen
den 16 januari 1947. RA, Medicinalstyrelsens arkiv: Skärmbilds­
centralen, Korrespondens 1946–1948, E I: 1.
42.Jämför min artikel ”Lennart Nilssons tidiga fosterfotografier:
Från abortdebatt till sexualundervisning”, In på bara huden: Medicinhistoriska studier tillägnade Karin Johannisson, red. Torbjörn
Gustafsson Chorell & Maja Bondestam (Nora: Nya Doxa, 2010).
43.”Hel busslast ’lungsjuka’ på skärmbild”, Ny tid 21/11 1951; ”In­
sekt i skärmbildslins”, Expressen 21/11 1951.
44.Brev från Carl Wegelius till Pressens Opinionsnämnd den 10
­januari 1952. RA, Medicinalstyrelsens arkiv: Skärmbildscentralen,
Korrespondens 1949–1952, E I: 2.
45.Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde med Pressens Opi­
nionsnämnd i Stockholm den 20 mars 1952. Inkommen till
skärmbildscentralen den 2/4 1952. RA, Medicinalstyrelsens arkiv:
Skärmbildscentralen, Korrespondens 1949–1952, E I: 2.
46.Warner, se särskilt kapitel 2.
47.”Skydda barnen” (uppgifter om utgivare saknas, 1960), affisch
som ingår i Kungl. bibliotekets vardagstryckssamlingar.
48.Kristofferson, 79.
49.”Svenska folket ’skärmbildsminded’: Endast Västerbotten ej under­
sökt”, Svenska Morgonbladet 26/9 1952.
50.Jämför min diskussion i ”Media as modern magic: Early x-ray
imaging and cinematography in Sweden”, Early Popular Visual
Culture, vol. 6, nr 1, 2008, 19–33.
51. ”Där lasarettet går till patienten”, Se, nr 39, 1942.
52.”Gutahövdingen gjorde REKORD-propaganda: 31 föredrag på tre
dagar om skärmbildsundersökning”, Stockholms-Tidningen 14/8
1943.
53. Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut: Minnen från
hembygden. Frölunda-Lennartsnäs-Kungsängen, http://www.­
ukforsk.se/hembygd/leire.htm (senast kontrollerad 100830).
54.Se exempelvis Arne Nelsons svar i ett brev den 27 februari 1947 126
på de frågor som hade utskickats från Corporation of Dublin,
­Public Health Section, och som förmedlats via konsul Leif Öhr­
vall på Utrikesdepartementet. RA, Medicinalstyrelsens arkiv:
Skärmbildscentralen, Korrespondens 1946–1948, E I: 1.
55. K. Meurling, Rapport ang. skärmbildsundersökningen i Kalmar
län 1948–1950. Bil. 3. Angående Vägrares inställning. RA, Medicinal­
styrelsens arkiv: Skärmbildscentralen, Korrespondens 1949–
1952, E I: 2. Personuppgifterna har anonymiserats av författaren.
56.Holmgren, 105–107.
57. Se exempelvis Sten Bolmstedt, ”Skärmbildskampanjen i Lund
1948–1949”, Kvartalsskrift, vol. 45, nr 3, 1950, 71–77.
58.Mascher, ”Skärmbildsundersökningen i Södermanlands län: Er­
farenheter och resultat”.
59.”Se upp med rök- och ’gubb’-hosta! Efter de 50 – farlig ålder för
tbc”, Aftonbladet 27/3 1950.
60.Mascher, ”Skärmbildsundersökningen i Södermanlands län”.
61.Se de två artiklarna av Ivar Källqvist, ”Tuberkulosmorbiditeten
hos skärmbildsvägrare”, Kvartalsskrift, vol. 57, nr 3, 1962, 64–71;
”Skärmbildsvägrarnas fördelning på befolkningsgrupper vid läns­
undersökningen i Södermanlands län 1953–1955”, Kvartalsskrift,
vol. 57, nr 4, 1962, 103–109.
62.V. P. M. Angående anslag för budgetåret 1968/69 till Allmän hälso­
kontroll, förslagsanslag. RA, Medicinalstyrelsens arkiv: Skärm­
bildscentralen, Koncept 1967, B I: 3.
127
63.Brev från medicinalstyrelsen till skärmbildscentralen den 29 sep­
tember 1962. RA, Medicinalstyrelsens arkiv: Skärmbildscentra­
len, Korrespondens 1960–1965, E I: 4.
64.Bertil Greko, Undersökning av förutsättningarna för ett hälsore­
gister på basis av diagnosinformation från bl a allmänna försäk­
ringen. PM 3/6 1966 med bilagor. RA, Medicinalstyrelsens arkiv:
Skärmbildscentralen, Korrespondens 1966, E I: 5. Om datori­
seringen av svenska vården 1950–1980, se Isabelle Dussauges
slutrapport ”IT inom vården” inom forskningsprojektet ”Från
matematikmaskin till IT” som bedrivits i samarbete mellan Tekniska
museet, Dataföreningen i Sverige och Avdelningen för teknikoch vetenskapshistoria, KTH. Se projektets webbplats på Tekniska
museet: http://www.tekniskamuseet.se/4.4fa5cfcd12414a6c0dc8
0003923.html?id=19280 (senast kontrollerad 110809).
65.Frågan diskuterades bland annat i ett brev från Sven Bergqvist,
överläkare och styresman vid Stockholms stads centraldispen­
sär, till medicinalstyrelsens skärmbildscentral den 8 september
1965. RA, Medicinalstyrelsens arkiv: Skärmbildscentralen, Korre­
spondens 1960–1965, E I: 4.
66.Telemedicinens utveckling i Sverige har inte behandlats på något
utförligare sätt. För en kort översikt, se Beata-Jasmin Hussains
framställning på http://oldwww.cs.umu.se/tdb/kurser/TDBD07/
VT-97/labbar/beata-jasmin/index.html (senast kontrollerad
100830).
boel berner
Den ambivalenta gåvan:
Blodbussar och blodgivnings­regimer
i Sverige och Finland
Från början av 1960-talet, men framför allt sedan 1980-talet, rullade blodgivningsbussar ut från Sveriges blodcentraler till arbetsplatser,
regementen och byar i glesbygden. Bussarna symboliserade den moderna medicinens framgångsrika kamp mot lidande och död och
manifesterade samhällets stöd till den Goda Medborgaren som osjälviskt gav av sin kropp för att andra skulle få leva. Men var det egent­
ligen så att samhället ville ha blod från minsta by i landet? Och var blodgivning i Sverige en så positivt laddad handling att bara geo­
grafiska avstånd hindrade människor från att ge blod? I artikeln diskuteras blodbussens ambivalenta budskap utifrån tre teoretiska
­perspektiv; ett som fokuserar blodets sym­boliska koppling till två olika samhälleliga logiker, eller Gesellschaft och Gemeinschaft; ett som
länkar blodgivningens betydelse till nationellt olika institutionella ordningar; och ett som problematiserar gåvans och ­givandets villkor
och karaktär. Artikeln jämför de olika ”blodgivningsregimer” som utvecklades under efterkrigstiden i Sverige och Finland och visar hur
blodbussarnas ambivalenta budskap gestaltades över tid och i skilda sociala sammanhang.
Stockholms stads blodgivningsbuss har stannat utanför
en arbetsplats någonstans i Stockholm.1 Fyra män ligger
på britsar, en femte har just lämnat blod och kavlar ner
skjortärmen på sin väg ut. En arbetsklädd man står vid
receptionen; kanske ska han strax få sina 30 kronor som
tack för insatsen. En kvinna i skjorta och lång­byxor väntar på sin tur; övriga tre kvinnor är prydligt munderade
i sjuksköterskeuniform. En finns i receptionen, en fixar
slangarna för en blodgivare och en tar hand om blodet i
ett slags minilaboratorium med kylskåp och provrör
längst bak i bussen. Det är vänstertrafik, året är 1961.
Från början av 1960-talet, men framför allt sedan
1980-talet, rullade blodgivningsbussar ut från landets
blodcentraler till förorternas arbetsplatser, till regementen och till byar i glesbygden. De utgjorde en högst påtaglig, materiell påminnelse om den solidariska gåvans betydelse. Nu kunde fler personer ge blod utan att först behöva företa den långa och kanske besvärliga resan till en 128
Stockholms stads blodgivningsbuss 1961. Ur Olof Ramgren,
”Blodförsörjningsproblem vid svenska sjukhus: II. Rörlig blodgivningsverksamhet”, Sveriges landstings tidskrift, vol. 48, 1961.
blodcentral, och sjukhusen kunde få det blod de så desperat behövde vid operationer och efter olyckor. Bussarna
symboliserade den moderna medicinens framgångsrika
kamp mot lidande och död och var en tydlig gest från
samhällets sida till den Goda Medborgaren ute i landet,
hon som i en osjälvisk handling ville ge av sin kropp för
att andra skulle få leva. Som det uttrycktes av en ansvarig
i en artikel om ”Bussar som kör för livet”: ”Inte minst
gäller det att göra sig synlig och förenkla för givarna”.2
Men var det egentligen så att samhället ville ha blod
från minsta by i landet? Och var blodgivning i Sverige
en så positivt laddad handling att bara geografiska av129 stånd hindrade människor från att ge blod? I den här
a­ rtikeln ska jag diskutera dessa frågor genom att sätta in
blodbussens budskap i en samhällelig kontext. Jag vill ge
en förståelse av varför blodbussar i Sverige, om än nödvändiga och önskvärda, länge hade en relativt begränsad
och ibland problematisk existens.
Att använda blodbussar är nämligen ingen självklarhet. I Storbritannien sker förvisso hela 92 procent av all
blodgivning med hjälp av så kallade mobila enheter
(som dock inte behöver vara bussar), i Frankrike 80 procent och i Finland cirka 45 procent – men i Sverige än
idag bara omkring 15 procent, om än med stora variationer över landet.3 Uppenbarligen uppfattas behovet
av blodbussar och mobila enheter olika i olika länder
och, som det verkar, rätt oberoende av hur glest befolkat ett område är. Skillnaderna mellan länder kan ha
praktiska orsaker, men bygger också, vill jag hävda i
denna artikel, på olika historiskt framväxta inställningar till att ge människor en möjlighet att dela med sig av
sitt blod. Blodgivning har helt enkelt olika stark symbolisk och social laddning i olika nationella sammanhang.
Givandets samhälleliga former:
Tre perspektiv
För att förstå dessa skillnader och analysera vad blodgivning – och blodbussar – kan tänkas betyda för människor just i Sverige ska jag här använda tre teoretiska
perspektiv. Alla problematiserar gåvans symboliska och
institutionella ordnande, om än på olika sätt.
Det första perspektivet anknyter till att blodgivning
– en verksamhet som utvecklats i stor skala sedan mellankrigstiden och framför allt sedan andra världskriget
– har en symbolisk dubbelnatur: det donerade blodet är
ett ”tvetydigt objekt”, ett slags hybrid. Det är både
medi­cinsk substans och kulturell symbol. Å ena sidan
finns, vad jag vill kalla, ”det moderna blodet”, en artefakt frambringad av ett avancerat medicinsk-tekniskt
system. Det moderna blodet är en laboratoriemässigt
blodgruppsklassificerad substans, som extraherats ur
människors vener, tappats och transporterats i flaskor
eller plastpåsar, centrifugerats och fraktionerats till
komponenter, manipulerats, förpackats, försålts och
förskrivits. Det brukas vid operationer och vid blodförluster efter olyckor eller förlossningar samt inom läkemedelsindustrin som bas för tillverkning av blodprodukter ur blodplasmans olika komponenter. Det ingår i
verksamheter som bedrivs efter medicinska kriterier på
säkerhet och nytta och i enlighet med ekonomiska kalkyler och krav på effektivitet.
Å andra sidan finns blodet som betydelsebärande,
traditionell, närmast mystisk, del av vår kropp. Blod
inger fasa och vämjelse, men är också en central symbol
för uppoffring och solidaritet, för nära och starka band
mellan människor. Denna kraftfulla symboliska laddning bidrar till att engagera människor för blodgivning:
att ge av sitt blod till andra bekräftar en social och kulturell samhörighet, med släkten, gruppen och – ibland
– nationen.4
Med andra ord länkar den blodgivande handlingen
till två sociala logiker som verkar vara varandras motsats: till det moderna, opersonliga systemsamhället respektive till den traditionella, personliga gemenskapen,
till vad sociologer kallar Gesellschaft respektive Gemeinschaft. Johan Asplund har ägnat dessa tankefigurer en ingående diskussion där han vänder och vrider på begreppen i relation till Tönnies ursprungsformuleringar, till
andra forskares resonemang och till en rad sociala fenomen. Om jag förstår honom rätt, förordar han att det
dialektiska spänningsförhållandet mellan begreppen
bör hållas vid liv för att ge en mer sammansatt analys.
Händelser och handlingar kan inte reduceras till uttryck
för antingen den ena eller den andra logiken, utan de är
som fixeringsbilder där den ena kan utgöra en bakgrund
för den andra, och vice versa.5
Utifrån dessa resonemang vill jag se en blodgivningsbuss som något som iscensätter en spänning mellan de två logikerna. I sin färd genom landet gestaltar
den ett dubbelt budskap: både det medicinska systemets moderna, opersonliga och abstrakta krav och den
konkreta, känslostarka samhörigheten, här och nu, mellan människor. Vilken av dessa betydelser som iscensätts starkast i ett givet samhälle är dock inte självklart.
För att förstå blodgivningens – och blodbussarnas – 130
bud­skap i just det svenska sammanhanget vill jag använda ett andra, institutionellt, perspektiv som jag hämtat
från Kieran Healy. Hans tes är att olika sätt att organisera blodgivning inte bara lockar fler eller färre blod­
givare – de formar själva den blodgivande handlingen.6
I vissa länder framträder blodgivning som en medborgerlig dygd, laddad med starka positiva (vad jag ser
som) Gemeinschaftliga betydelser av plikt och solidaritet;
i andra uppfattas den som en mer individuell och instrumentell Gesellschaftlig handling. Healys perspektiv är
­användbart för att förstå den institutionella ordning –
den ”blodgivningsregim” – som etablerades i Sverige
under efterkrigstiden. Jag ska även jämföra denna med
den regim som utformades i grannlandet Finland; vi ska
se att detta innebar två rätt olika sätt att länka givarna
till de instanser som tog emot deras blod.
Oavsett vilken regim som etablerats handlar det i
den moderna sjukvården om att få ett stort antal människor att återkommande vilja ge av sitt blod till andra.
Ett tredje perspektiv som fokuserar givandets sociala
karaktär är därför användbart. Vad är en gåva? Vilka
förutsättningar och förväntningar omgärdar den? Utifrån Marcel Mauss analys av gåvans karaktär vill jag visa
på betydelsen av att den blodmottagande organisationen uppvisar tacksamhet mot blodgivaren.7 Att tappa
andra människors blod måste därför iscensättas som en
Gemeinschaftlig handling också i blodbussarnas och blod131 centralernas kliniska och opersonliga sammanhang.
Sverige: En decentraliserad och
nytto­inriktad blodgivningsregim
Vad Healy kallar olika blodgivningsregimer bäddar alltså in givandet på skilda sätt, ger givarna olika former av
incitament och möjligheter, och skapar därmed olika
slags blodgivarpopulationer. Vem som vill ge blod, och
varför, skiljer sig åt. Healy lyfter fram tre institutionella
dimensioner av vikt: Är blodgivning en betald verksamhet eller ej? Vem har hand om blodgivningen: är det
staten, Röda Korset eller blodcentralerna själva? Finns
det aktiva blodgivarorganisationer eller ej?
Hur såg det då ut i Sverige? Jag fokuserar här, liksom
i övrigt i artikeln, den period då blodbussar började införas i landet, grovt sett från 1960-tal till 1980-tal. För det
första, var frågan huruvida man skulle betala blodgivarna för deras insats eller ej. Att ge blod är ett sätt att hjälpa
andra till liv och minskat lidande. Det skulle kunna vara
en ren gåvohandling, men har i vissa länder organiserats
mer som en marknadstransaktion – man säljer sitt blod
snarare än ger bort det.8 Vid 1980-talets ingång hade de
flesta industriländer antingen en kombination av betalda och icke betalda givare eller ett system med endast
icke betalda givare. Vissa länder, som Frankrike, betalade inte sina givare av ideologiska skäl. Andra länder,
mest tydligt USA, slutade betala blodgivare som en effekt av en studie av den engelske sociologen Richard Titmuss.9 Han påvisade i en bok 1970 bland annat de större
riskerna i ett betalande system för att få in hepatit B-­
smitta från sprutnarkomaner som behövde pengarna. År
1975 rekommenderade WHO att alla länder skulle undvika betald blodgivning. Så skedde efter hand på många
håll.
Sverige var ett internationellt undantag. Här gav
man sedan 1930-talet arvode till alla blodgivare. Kostnaden för detta (arvode plus reseersättningar) var 1980
runt 12,5 miljoner kronor per år, eller omkring 35 miljoner kronor i dagens penningvärde.10 Trots stundtals intensiva diskussioner fortsatte man på den inslagna vägen. Hade Sverige ett marknadssystem för blod? Det
vore nog att ta i: de summor det handlade om för varje
individ var efter hand rätt blygsamma. Arvodet hade
hållits konstant kring 30 kronor sedan 1940-talet; vid
1980-talets början motsvarade det bortåt 90 kronor
idag. Det fanns personer som gav blod sex, sju gånger på
ett år, men under 1980-talet blev det allt vanligare att
man kom ner till WHO:s rekommenderade värden på
högst två till tre tappningar per år för kvinnor och fyra
gånger per år för män. Tidigare hade arvodet kunnat
betala exempelvis en bättre middag, nya skor eller bidra
till att finansiera korrespondensstudier för ambitiösa
ungdomar.11 På 1950-talet var 30 kronor lika mycket
som en halvflaska dessertvin kostade: ”Man kunde se
gubbarna sitta och vänta utanför mottagningen på
morgnarna med uppkavlad ärm och säga ’en liten dessert, tack’”, rapporterar en blodcentralschef i Stock-
holm.12 Kring 1980 var det dock inte längre tal om någon större inkomst för blodgivarna. Betalningen var,
som man ofta uttryckte det vid denna tid, mer symbolisk än reell – men symbolisk för vad?
Det fanns farhågor bland läkare och landstingsansvariga för att man i Sverige inte skulle klara blodförsörjningen i ett helt obetalt system. Man såg en risk för
att människor inte skulle tro att det behövdes blod om
man inte betalade för det – och då skulle det bli kris. En
enkätundersökning 1968 vid blodgivarcentralerna vid
Karolinska sjukhuset i Stockholm och Akademiska sjukhuset i Uppsala visade att omkring hälften av alla blodgivare skulle ge lika ofta som tidigare, omkring en femtedel mindre ofta och en fjärdedel faktiskt sluta ge blod,
om ersättningen upphörde. En motsvarande undersökning tio år senare visade på liknande siffror.13 Att blodet
behövdes måste alltså i Sverige gestaltas ”symboliskt”
av att man betalade för det.
En andra dimension, som Healy lyfter fram, rör vem
som organiserar blodinsamlingen. Han skiljer mellan
statliga, Röda Kors- och blodbanksbaserade system. I en
”statlig regim”, som har en sorts nationell myndighetsprägel, är blodgivning något som människor sannolikt
gör en eller två gånger i sitt liv, exempelvis när de är studenter eller under en stor blodgivningskampanj. I en
”Röda Kors-regim” koordineras blodgivningen av en
stor frivilligorganisation som rekryterar en mindre
grupp av regelbundna givare. Dessa mer hängivna givare 132
tycks ha en större benägenhet än andra att engagera sig i
olika välgörenhets- eller frivilligorganisationer; de är de
”sanna altruisterna”. Det tredje alternativet – en regim
där blodgivningen organiseras av sjukvårdens blodcentraler – tenderar att uppvisa stora variationer i antalet
blodgivare mellan olika blodcentraler, liksom över tid.14
Det svenska systemet var vid 1980-talets början ett
blodcentralsbaserat system (och är så fortfarande). Det
var organisatoriskt splittrat med ett sextiotal små blodcentraler vid sjukhus, därutöver fanns 24 länsblodcentraler vid länssjukhus och nio regionala blodcentraler
vid universitetssjukhus.15 Landstingen var huvudmän.
Det fanns inget nationellt organ som ansvarade för
blodförsörjningen i landet, utan varje landsting ansvarade för sitt område. Blodinsamlingen var beroende av
kampanjer för att rekrytera nya blodgivare och hade
svårt att behålla dem. Liksom i andra blodbanksbaserade
regimer var den stora majoriteten av blodgivarna män,
förmodligen beroende på att många människors första
kontakt med blodgivning var som värnpliktiga, men
kanske också för att många stora arbetsplatser som
blodbussarna stannade vid dominerades av män.16
Mot 1970-talets slut ansågs det svenska blodgivningssystemet av flera ansvariga vara ineffektivt; det var
ojämnt och osammanhängande. Den decentraliserade
beslutsprocessen ansågs fungera dåligt, samarbetet var
begränsat, rekryteringen sporadisk och informations133 materialet mest lokalt. Kampanjerna gav ofta magert re-
sultat till stora kostnader. Merparten av tappningarna
skedde vid de nio regionblodcentralerna. De många små
blodcentralerna samlade in blod för sina egna behov och
tog inte ansvar för om landet i stort var självförsörjande
på blod och blodprodukter. I slutet av 1970-talet täcktes
mindre än 20 procent av Sveriges behov av livsnödvändiga blodprodukter av eget blod; resten måste importeras. En dyster bild gavs 1980 av en blodcentralsansvarig:
Sverige är i ”blodgivningshänseende … i viss mån ett uland. Blodet har helt enkelt låg prioritet i Sverige”.17
Den tredje dimensionen som Healy tar upp handlar
om förekomsten av aktiva blodgivarorganisationer. De
bidrar till att motivera och rekrytera blodgivare och därmed skapa en ”intensiv” kontakt mellan givare och det
medicinska system som tar emot blodet. Vid 1980-talets
början fanns exempelvis i Frankrike många blodgivarföreningar med stor aktivitet som remiss- och beslutsorgan, med propaganda- och upplysningsverksamhet, och
med nära kontakter till lokala och centrala blodbanker.18
Andelen blodgivare i befolkningen var i Frankrike relativt hög: 71,3 per 1000 invånare och år jämfört med cirka
50 per 1000 invånare och år i Sverige 1980.19 Också i
Danmark fanns en välorganiserad blodgivarförening och
en högre andel blodgivare än i Sverige. Blodgivningen
hade byggts upp underifrån på 1930-talet av scoutrörelsen runt om i landet som samarbetat med sjukhusen.20 I
både Frankrike och Danmark underströk dessa föreningar blodgivningens starka humanitära och solidariska
aspekter och även sin egen roll i att rekrytera vad en
svensk observatör av den danska situationen kallade ”offervilliga och ansvarskännande personer”.21
I Sverige, å andra sidan, hade det aldrig funnits någon
sådan blodgivarorganisation eller annan varaktig länk
till någon frivilligorganisation som Röda Korset. I ett så
folkrörelsetätt land som Sverige kan detta verka förvånande, men det har sin förklaring i historiska omständig­
heter. Blodgivningen hade här sedan 1930-talet byggts
upp av läkare inom det medicinska systemet. Dessa hade
förvisso sökt rekrytera blodgivare bland exempelvis
scouter, men främst bland sjukvårdspersonal, brandmän och värnpliktiga. Under krigsåren enrollerades sedan betydligt fler blodgivare i ett av den militära sjukvården organiserat system – men någon spontan folkrörelsebaserad organisering för blodgivning har jag inte
kunnat spåra. Att sjukhusen skulle få tillräckligt med
blod konstruerades således i Sverige som ett problem
för det medicinska och i viss mån militära systemet, och
inte som en engagerande solidarisk uppgift för folkrörelser eller frivilligorganisationer.22
Sammantaget kan man säga att den svenska blodgivningsregim som fått sin form under efterkrigstiden kännetecknades av en svag marknadsrelation mellan givare
och blodcentraler, givet den betalning som (mer eller
mindre symboliskt) gavs för ens blod. Den hade en decentraliserad, blodcentralsbaserad organisering av blodgivningen, något som innebar en extensiv, men oregel-
bunden och okoordinerad enrollering av givare. Relationen mellan blodcentraler och givare medierades inte av
någon frivilligorganisation, vare sig i form av Röda Korset eller av en givarorganisation. Den blodgivande handlingen var här alltså inte inbäddad i en social gemenskap
med anspråk på individens solidaritet och fortsatta engagemang. Som man kan förvänta sig i ett land som inte
deltagit i 1900-talets stora krig hade blodgivning inte
heller den starka moraliska laddning av plikt och medborgaranda som var fallet i flera europeiska länder. En
blodansvarig läkare formulerade situationen lite uppgivet i en intervju i Landstingens tidskrift 1977:
– Att vara blodgivare är någonting man borde uppskattas
för … men det är ju en sysselsättning som ligger utanför
det folk gör. Det är ingen som beundrar en blodgivare, han
har ingen särskild plats i samhället just som blodgivare …
Man borde…
– … höja blodgivarnas status?
– Ja, någonting ditåt. Naturligtvis vill folk hjälpa till om
det behövs blod.
– Det finns en kär gammal myt i blodgivarsammanhang:
att människor i länder som var med i kriget är mer solidariska och blir blodgivare därför att de vet hur väl det behövs, medan vi i Sverige inte har den känslan. Idag är det
naturligtvis inte så …23
134
Finland: En centraliserad och
solidaristisk blodgivningsregim
Det är i detta sammanhang som en jämförelse med
­Finland blir intressant. Mot slutet av 1970-talet satte ett
stort statligt finansierat projekt igång i Sverige för att
göra landet självförsörjande på blod och blodprodukter;
detta var ju, som vi sett ovan, ett stort problem. Här ska
jag knyta an till den studieresa till Finland som projektansvariga gjorde 1983 för att på plats studera det finska
systemet. Finland var nämligen vid denna tid betydligt
mer framgångsrikt ur självförsörjningssynpunkt och
kunde till och med exportera plasma till Sverige. I en
rapport dokumenterades huvuddragen i det finska systemet liksom diskussionerna vid mötet mellan svenska
och finska blodansvariga.24
Detta möte ägde rum vid den centrala finska organisationen – Finsk Blodtjänst – som hade grundats tre år
efter andra världskrigets slut. Den tidiga finska blodgivarverksamheten startade före kriget 1935 i scouternas
regi där scoutledarna ställde sig till förfogande för direkta
transfusioner. Under kriget hade blodtappningen skötts
av försvarsmakten men efter kriget övertog civilsjuk­
husen och därefter Röda Korset verksamheten. Systemets ursprung i frivilligorganisationer och i kriget och
dess senare koppling till Röda Korset innebar särdrag,
som skiljde regimen från den svenska. För det första var
135 blodgivning i Finland en obetald verksamhet, för det an-
dra var det en starkt centraliserad verksamhet. Detta
medförde skillnader i inriktning och enrollering; den finska organisationen verkar, som jag tolkar det, ha skapat
en mer intensiv och organisk relation till blodgivarna.
Blodgivning var under 1930-talet och kriget en obetald verksamhet och det ansågs naturligt att den, när
Röda Korset 1948 övertog ansvaret, fortsatt skulle vara
obetald.25 Som chefen för den finska blodtjänsten, professor Harri Nevanlinna, uttryckte saken vid det svenska besöket, var
(e)n av fördelarna med en obetald, humanitär verksamhet…att ansvaret för blodgivning blir oundvikligt. Man
kan ju inte låta dem giva blod som vill ha pengar – mig angår det ju inte – jag har inte brist på pengar! Man måste
alltså ha en annan orsak för att låta bli.26
Denna solidaristiska inriktning återspeglades i den sociala fördelningen av blodgivarkåren. Enlig Nevanlinna
var vänstern, speciellt kommunisterna, flitiga blodgivare. Upplysningsarbetet erbjöd inga svårigheter, hävdade
han, eftersom ”det är självklart att man kan acceptera
blodgivning som ett socialt ansvar och humanitär aktivitet”. Blodgivarna ansågs själva svara för mycken informationsverksamhet. Detta kan tolkas som att det fanns
en form av social gemenskap (och socialt tryck) kring
blodgivarverksamheten, trots att det inte fanns någon
speciell blodgivarorganisation. En stor frivilligorganisa-
tion, Röda Korset, med många obetalda aktivister var
dock den instans som organiserade verksamheten.
Den andra skillnaden till det svenska systemet var
dess starka centralisering. Verksamheten styrdes centralt
av Finsk Blodtjänst med bas i Helsingfors. Vi kommer
nu till de finska mobila enheterna och deras budskap.
Finland: Att nå ut är betydelsefullt
Det finska systemet tycks sedan tidigt 1950-tal ha byggt
på en genomtänkt strategi att söka upp folk på arbetsplatser och i bostadsområden och ”de mobila tappningarna på fabriker med erkänd kommunistprägel är mycket livligt frekventerade”, hävdade de ansvariga. Resultat
var att Finland hade en stor blodgivarkår som kanske
inte gav så ofta, men som lätt kunde kallas in vid behov.
Ambitionen tycks ha varit att nå ut till många – och då
fick det ske trots olönsamhet och relativt osofistikerad
teknik. Viktigt var nationell täckning för att ge alla en
möjlighet att bidra:
Det fanns i Finland inga speciellt utrustade blodbussar,
utan paketbilar gick ut med personal och materiel varje
måndag morgon och kom hem på fredag kväll. Blodet
skickades sedan med flyg eller tåg i speciella transportlådor till Helsingfors. Man använde inte bussar eftersom de ansågs ineffektiva när man ibland bara tappade
omkring 50 personer på en plats. Istället gav människor
blod i skolor, församlingshem, allmänna utrymmen,
­arbetsplatser, fabriker och militärförläggningar. På varje plats fanns en kontaktperson som skötte den lokala
reklamen. Frivillig Röda Korset-personal ställde i ordning själva tappningsrummet och frivilliga medhjälpare
tog hand om blodgivarregistret, gjorde Hb-undersökningar och fyllde i blanketter. Det innebar att blodtjänstens behov av egen personal var mycket begränsat. På
arbetsplatstappningen var företagshälsovårdaren kontaktperson, lokaliteter uppläts alltid gratis, personalen
fick komma till tappningen på arbetstid och på arbets­
givarens bekostnad, eller så bussades de från mindre
­arbetsplatser till större blodcentraler. Många mobila
tappningar skedde också efter arbetstid eftersom man
ville vara flexibel och ge alla en chans att ge blod.28
’[M]an måste ge majoriteten av befolkningen relativt goda
möjligheter att vara med i arbetet. Därför har vi idag 30 små
tappningsställen runt om i landet och våra mobila enheter
Sverige: Att nå ut är besvärligt?
kör ända upp till Lappland trots att detta är helt olönsamt’,
påtalade chefen för Finlands Blodtjänst, Nevanlinna.27
Denna bild av gemensamhet och flexibilitet står i kontrast till den svenska situationen, i varje fall så som den 136
framställdes av de besökande svenskarna. I Sverige kunde blodgivningscentralerna inte ha öppet på kvällarna,
arbetsgivarna var inte förtjusta i att arbetarna gav blod
på arbetstid och facket gillade inte att man använde frivilliga Röda Kors-medlemmar i verksamheten. Enligt
en blodcentralsansvarig svensk, som deltog i diskussionen i Finland, var den långa traditionen i det finska
Röda Korsets regi något som möjliggjorde att man där
kunde få ett kostnadsfritt deltagande av folk på fritid
­eller på arbetstid bekostad av arbetsgivarna. ”I vårt land
skulle det vara mycket svårt att i varje fall i dagens läge
åstadkomma något motsvarande”, hävdade han.29
Det finns inte mycket information om de svenska
mobila enheterna, inklusive blodgivningsbussarna. År
1961 beskrev Olof Ramgren, medansvarig för blodförsörjningen i Stockholm, denna hantering som ”både ett
medicinskt, organisatoriskt och statistiskt problem”.
Blodets begränsade lagringstid och variationer i förbrukningen innebar besvärliga lagringsproblem och
fordrade ett överskott av blodgivare. Men det var svårt
att rekrytera tillräckligt antal blodgivare inom stora
sjukvårdsdistrikt som Stockholm, särskilt under semestertid och influensatider. Och olika sätt att öka ”blod­
givarstammen” innebar möjligheter, men också svårigheter. Det mesta – som mer propaganda och fler kampanjer, utökade öppettider eller höjning av arvodet –
verkade skapa mer problem än möjligheter. Nu hade
137 landstinget satsat stort, med propaganda i press, radio
och teve och besök på många arbetsplatser, för att rekrytera nya blodgivare, och även lyckats därmed. Men
hur skulle man behålla dem? Lösningen låg, menade
Ramgren, i fler mobila enheter för att komma ut till
människors arbetsplatser. 30
Många arbetsgivare ville nämligen att blodgivning
skulle ske vid arbetsplatsen. De hävdade att det försvann
ett par arbetstimmar om blodgivaren lämnade jobbet
för att ta sig till blodcentralen – och dessutom var det
inte självklart att han eller hon återkom i rappet, varför
tidsförlusten kunde bli upp till fem timmar, rapporterade Ramgren. Det var inte populärt, eftersom industrins kostnader per maskintimme angavs till två till tre
gånger högre än en arbetares timlön. Därför ville industrin ha tappning vid arbetsplatsen. Då förelåg inte vad
Ramgren beskrev som en ”frestelse till extra ledighet”
och om ett gott samarbete kunde etableras så skulle tidsförlusten för arbetsgivaren kunna begränsas till högst
20 minuter.31
Stockholm hade sedan 1955 haft en mobil tappningsgrupp som i bilar for ut till stora industrier och militärförläggningar. Problemet var dock att arbetsgivarna sällan ordnade lämpliga lokaler att tappa blodet i. Det är
här som blodbussen kommer in som lösningen på alla
problem. En buss kunde röra sig ut till givarna, som då
inte behövde lämna arbetet någon längre stund, den
kunde besöka torg och arbetsplatser och den utgjorde
sin egen hygieniskt utrustade tappningslokal.
Stockholms stad lät 1960 bygga en speciellt utrustad
blodbuss med fem olika avdelningar (väntrum, tappningsrum, vilorum, laboratorium, expedition). Det är
den buss vars bild pryder inledningen till denna artikel.
Här fanns en översköterska, en expeditör tillika chaufför,
ett laboratoriebiträde samt två eller tre blodgivnings­
assistenter från svenska Röda Korset. Ibland följde även
en läkare med. Bussen var försedd med kylskåp med
plats för 240 blodflaskor, fotometer för Hb-bestämning,
gasolbrännare, kapsyleringsapparat och en liten centrifug; den var uppvärmd och upplyst, hade ogenomskinliga glasrutor för att förhindra insyn, och medförde även
en radiotelefonanläggning samt apparatur för prägling
av blodgivaridentitetskort. Bussen var en framgång,
meddelar Ramgren stolt, och man planerade att utöka
med en laboratoriesläpvagn med centrifug för komponentcentrifugering.32
Stockholms blodbussverksamhet fortsatte under
1960- och 70-talet, med fler bussar och uppenbart med
goda resultat, för 1977 var 50 procent av blodgivarna i
länet ”mobila”, enligt en artikel i Landstingens tidskrift:
”Man åker där med buss till stora industrier och andra
arbetsplatser, till öppna platser i stan, till små orter i länet och till militärförläggningar.”33 Vid slutet av 1980talet besöktes bortåt 190 tappningsställen i länet, till
övervägande del stora myndigheter och företag.34
Från 1970-talet förekom mobila enheter också vid
de andra regionala blodcentralerna. I Uppsala fanns en
bil med husvagn. Tre dagar i veckan användes den av
Uppsala Akademiska Sjukhus, övriga dagar var den uthyrd till Västmanlands, Kopparbergs eller Stockholms
läns landsting för deras utetappningar. Den åkte bland
annat till Falun, Västerås, Arboga och Östhammar. I
husvagnen fanns möjlighet att samtidigt tappa fyra givare. Husvagnen var rätt primitiv. Något egentligt väntrum fanns inte, enda sittplatsen var en liten soffa vid
skrivplatsen, och de som väntade fick alltså köa utanför.
Varje tappad givare serverades en Sunkist, den då nyligen lanserade apelsinjuicen i pappförpackning.35
I Lund hade blodgivarverksamheten en utrustning
som kunde ställas upp tillfälligt i samlingslokaler. I Umeå
fanns sedan slutet av 1970-talet en blodbuss med fyra
tappningsplatser och omkring 25 procent av regionsjukhusets blodbehov samlades in genom blodbussens b
­ esök
vid skolor och arbetsplatser i Umeå och i centralorter
runt om i Västerbotten.36 Senare kom bussar vid regionsjukhusen i Linköping och Örebro samt i Göteborg, där
Volvo tycks ha varit pådrivande för att få till stånd en
blodbuss 1984.37 I början av 1980-talet gjordes därmed
cirka 15 procent av landets tappningar externt, en siffra
som varierat föga fram till idag.38
I det svenska materialet framträder en sorts teknisk
determinism: har man bara tillräckligt bra blodbussar
med hygieniska och moderna finesser kan man nog få
tag på fler blodgivare. Men väl så viktigt var kostnadsanalysen; ofta lönade det sig inte med blodbussar. Det 138
blir dyrare att samla in blod med hjälp av blodbussar,
framhävdes 1984 i en utredning i Västerbotten. Inräknas måste kapitalkostnaderna för bussen, drivmedel,
service, uppsnyggning av bussen. Dessutom kostnader
för övertid, traktamenten och övernattningar. Merkostnaderna beräknades uppgå till mellan 55 och 80 kronor
per tappad enhet, kanske mindre om man inte behövde
inräkna kapitalkostnaderna. Totalt omkring 100 000
kronor för 1983, en summa som motsvarar mer än det
dubbla idag.39
Det fanns dessutom andra olägenheter med bussarna, hävdade utredningen från Västerbotten. De långa
resorna ute på landsbygden innebar effektivitetsförluster. Man kunde inte varva tappningsarbete i bussen med
komponentberedning, så som man gjorde i blodcentralens tappningslokal. För att personalen skulle ha full
sysselsättning krävdes därför en jämn tillströmning av
givare. Kanske skulle kostnaden minska och det hela bli
mer effektivt om man starkt ökade bussens utnyttjande
– men man samlade ju redan in tillräckligt med blod i
centralorten Umeå. Det fanns alltså många argument
mot en ökad blodbussverksamhet.40
Vilka var då argumenten för? Varför skulle man
överhuvudtaget ha en blodbuss? Jo, den innebar en bra
service till blodgivarna, gav dem möjlighet och motivation att komma och bidra till sjukvårdens blodförsörjning, vilket var ”ett viktigt ideologiskt motiv för de fles139 ta blodgivare”, enligt den västerbottniska utredningen.
Det fanns alltså ett rekryteringsmässigt PR-värde med
en buss. Beredskapsmässiga skäl anfördes också. Det var
bra att ha många aktiva blodgivare på flera ställen i länet; i krig kunde de komma att behövas. Det var också
bra att ha en driftklar blodbuss för fredstida katastrofer,
som flyg- och tågolyckor. Slutligen framkom en omsorg
om givarkåren i Umeå. Den behövde inte utnyttjas så
hårt om det fanns en buss som samlade in blod också
från byarna. Umeborna gav redan mer än andra invånare i länet och därför var marginalerna små, om det skulle uppstå ett akut behov av större mängder blod.41
Skälen mot blodbussar var således mest ekonomiska,
skälen för mer ideologiska och sociala. Gesellschaft vägdes mot Gemeinschaft. Kalkylerna är intressanta, om
man jämför med hur verksamheten presenterades ungefär samtidigt i Finland. Här tycktes lönsamheten komma i andra hand, efter ambitionen att nå ut till människorna också i de avlägsna byarna. Men det kan ju också
ha varit så, att den centraliserade finska blodgivningsregimen hade bättre möjligheter att effektivisera och fördela kostnaderna än den decentraliserade svenska.
Det blev trots allt en buss också i fortsättningen i
Västerbotten – den enda än idag norr om Uppsala. I
Bodbyn i Västerbotten gick snart halva byn om 110 hushåll man och kvinna ur huse ett par gånger om året för
att ge blod. När blodbussen parkerade utanför skolan
blev det byafest i missionshuset tvärs över vägen, rapporterades 1988 i Västerbottens-Kuriren.42 Intressant nog
hade emellertid denna entusiasm för att ge blod inte
uppstått av sig själv och var inte heller ett resultat av
blodcentralens propaganda eller av blodbussens själva
existens. Nej, det var en ortsbo som arbetade med sjukvårdsfrågor i Umeå som hade reagerat på att Sverige
måste importera blod och övertalat blodcentralen att
bussen skulle stanna också i denna by. Blodcentralens
krav var att det måste finnas minst 35 givare i byn. Då
mobiliserades byinvånarna. ”Det enda sättet att få med
så många som möjligt är att ta en personlig kontakt, vilket går ganska bra i en sådan här liten by”, menade initiativtagaren. Så organiserade hon kallelser, gjorde upp
scheman, ordnade fika på missionshuset – och fick med
sig halva byn, och de 30 kronorna, som varje givare fick,
skänktes till välgörenhet och till en klassresa för by­
skolans elever som hjälpte till med kaffekokandet.43
Gåvan, gemenskapen och samhället
Vi har sett hur blodbussarna i det svenska sammanhanget ofta diskuterats i termer av Gesellschaft, på det
moderna, effektiva samhällets premisser. Det har handlat om kostnad-nytto-kalkyler: lönar sig bussen, hur
många fler kan tänkas ge blod, hur ska bussrutter och
teknik organiseras, hur ska propagandan utformas för
att nå rätt personer? Den svenska blodbussen var ett
möjligt svar på två strukturella problem: det var svårt
att rekrytera en kår av återkommande blodgivare och
arbetsgivarna ville inte avvara personal för länge för en
sådan handling. Dessa problem bottnade i sin tur, vill
jag mena, i blodgivningens svala kulturella betydelse i
Sverige, den var en akt utan stark ideologisk laddning
av medborgerlig plikt.
Att man kunde se på blodgivning på ett annat sätt visar det finska exemplet. Den finska mobila verksamheten fanns, i varje fall under den tid som jag diskuterar
här, i ett system med trogna blodgivare för vilka blodgivning ännu in på 1980-talet hade en sedan krigsåren
levande aura av frivillighet och nationell solidaritet.
Den var organiserad i en Röda Kors-regim av, vad Healy
kallat, ”intensiv” karaktär. De mobila enheterna sågs
som ett sätt att komma givarna till mötes och göra de
många människorna engagerade i blodgivningsverksamheten. Medan den svenska blodbussen, tillspetsat uttryckt, kom till för att arbetsgivarna inte skulle förlora
pengar om personalen gav blod, användes den finska
motsvarigheten för att nå ut till medborgarna, också de
långt bort i de olönsamma utmarkerna.
Henrik Berggren och Lars Trägårdh har i boken Är
svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna
Sverige diagnostiserat det svenska välfärdssamhället.
Folkhemmet är, sitt namn till trots, inte en form av traditionell Gemeinschaft, hävdar de. Den specifikt svenska
alliansen mellan stat och medborgare har snarare skapat
”ett Gesellschaft bebott av hypermoderna och historiskt 140
sett ytterligt autonoma individer”.44 Så långt överensstämmer deras bild med den som jag gett ovan av den
svala och individualistiska svenska blodgivningsregimen. Därmed är dock inte sista ordet sagt. Berggren och
Trägårdh lyfter också fram något de vill kalla ”den svenska kärleken”. Den innebär jämlikhet, frivillighet och
oberoende, manifesteras i svenska familjemönster och
folkrörelser och befordras med statliga åtgärders hjälp.
Det svenska civilsamhället står därmed i samklang med,
snarare än i motsättning till, den svenska staten.
På så vis utgör det svenska folkhemmet en ”särskilt
raffinerad och dessutom stabil blandning av Gemeinschaft och Gesellschaft”, menar de två historikerna.45 Jag
pekade tidigare i artikeln på Johan Asplunds resonemang kring dessa två samhälleliga tankefigurer. De står
förvisso per definition i motsättning till varandra, men
händelser och handlingar kan, menar Asplund, inte
­reduceras till uttryck för antingen den ena eller den andra logiken. Båda finns samtidigt och vad som är figur
och vad som är bakgrund beror snarare på åskådarens
blick. Vad Berggren och Trägårdh lägger till detta är
alltså att Gemeinschaft och Gesellschaft i konkreta sammanhang faktiskt också kan blandas eller förenas till en
ny samhällelig logik.
Jag vill utforska denna tanke genom en diskussion av
den blodiga gåvans logik och sociala organisering. Man
kan se blodgivning som en variant av modern Gesell141 schaftlig välgörenhet.46 Vi ger idag bort – till Röda Kor-
set, till Emmaus insamlingar eller till blodbussen – sådant vi inte längre behöver eller sådant som vi kan ersätta utan alltför stora insatser, det må vara pengar,
­använda kläder eller blod. Vi ger anonymt till anonyma
individer, vilkas behov vi kan identifiera oss med; särskilt vad gäller blodet kan vi relativt lätt sätta oss in i att
vi själva utan egen förskyllan kan bli beroende av andra
människors givmildhet. Slutligen så koordineras gåvan
av en opartisk organiserande instans som vi litar på ska
hantera vår gåva på korrekt sätt, kan kanalisera den till
rätt slags behövande och säkerställa anonymiteten hos
både givare och mottagare.47
Vad såväl blodcentraler som välgörenhetsorganisationer har erfarit är dock att uppvisad effektivitet och
anonymitet inte räcker för att garantera ett gåvoflöde.
Givandet måste även belönas symboliskt; mottagaren
måste visa tacksamhet för givarens tid och, i blodgivningens fall, för ”det lilla obehaget att få ett stick i armen” som givaren utsatts för.48 Ett sådant krav på reciprocitet är, enligt Marcel Mauss berömda analys, inneboende i gåvans karaktär.49 Översatt till blodgivningens
praktik innebär kravet att det inte räcker med att blodcentralen eller bussen är välordnad, sjuksköterskorna
korrekt klädda och blodet förvarat i rätt temperatur.
Det räcker inte heller med de 30 kronornas betalning,
även om detta, i varje fall historiskt, motiverat många
blodgivare till regelbundet givande. Blodtappningen
måste också gestaltas som något som betyder något för
mottagaren. Den opersonliga organisation som samlar
in blodet måste uppvisa en form av tacksamhet.
Detta insågs av ansvariga vid 1970-talets slut, när
blodbristen var besvärande. En utredning av Landstingsförbundet rekommenderade då längre öppettider,
trivsammare miljö, trevligare och snabbare bemötande
vid landets blodcentraler, kort sagt en sorts ömsesidighet, för att klara landets försörjning av blod.50 Detta var
önskemål som upprepades också några år senare:
– Det är också fel när sjukvårdens människosyn präglar inställningen till blodgivarna, säger [en i tidskriften Vi intervjuad person med anknytning till Karolinska sjuk­husets
blodcentral]… Det händer att de behandlas som besvärliga patienter i stället för med respekt och tacksamhet för
den insats de gör.51
I blodgivningsregimer som byggde på Röda Korsets eller
frivilliga blodgivarorganisationers verksamhet gavs ofta
tydliga uttryck för sådan ”respekt och tacksamhet” – i
exempelvis Danmark i form av regelbundna hyllningar i
blodcentralens eller organisationens regi. Flitiga blodgivare samlades då till en måltid där gåvor och diplom
utdelades som uppskattning av deras livgivande insats.52
I Sverige tog sig tacksamhetens tecken snarare individuella uttryck. Blodgivaren fick på 1990-talet, istället för
de allt mindre värda slantarna, en mugg, en nyckelring
eller ett paraply med bloddroppen på, eller en T-shirt
med påtryckt text om ”Hjälte” eller ”Duktig”, som bekräftelse på och synliggörande av den goda gärningen.
Mot sekel­skiftet 2000 bröts även symboliskt den anonymitet som kännetecknar modern blodtransfusion,
där det inte finns någon självklar relation alls mellan det
blod som en person ger och det som någon annan får.53
Nu framvisas i annonskampanjer och reportage med
namn och bild såväl enskilda blodgivare som sjuka personer – gärna barn och ungdomar – som fått hela sin
framtid tillbaka på grund av just ”ditt” givande av en
halvtimme av din tid. Den lilla tid, som blodgivaren
”offrar”, mångfaldigas alltså i den mottagandes liv.54
Så kopplas i reportage och propaganda blodgivningens kliniskt opersonliga Gesellschaft till en personlig
­”föreställd Gemeinschaft ”mellan givare och mottagare.55
Kopplingen konstrueras ideologiskt, men iscensätts
också, kan man hävda, som något högst påtagligt och
materiellt i blodbussens form. Den dominerar gatubilden där den stannat på torget eller utanför arbetsplatsen. Dess kliniska vithet eller ibland glatt röda framtoning gestaltar ett dubbelt och uppfordrande budskap:
Lita på oss! Just här och nu kan du, i ditt lokala sammanhang och tillsammans med likasinnade, bidra till nationens blodförsörjning och rädda någon annans liv!
Här och nu träffades kanske samma gäng av trogna
givare när blodbussen stannade vid LM Ericssons fabrik
i Midsommarkransen, här och nu bidrog kaffestunden i
det norrländska missionshuset till en givandets gemen- 142
skap. Väl inslussad i bussens välordnade inre gav man
sedan sitt blod på hygieniskt sätt och fick en Sunkist och
ett vänligt leende som tack från sköterskan eller Röda
korsets blodgivningsassistent. Så länkade blodbussen
på sin färd genom landet det kliniskt sterila sjukvårdssystemet till de enskilda individernas livsvärld på arbetsplatsen eller i byn, fogade samman en privat erfarenhet med ett större nationellt sammanhang och inlemmade den personliga gåvan av blod i ett flöde av
Goda Handlingar i den moderna medicinens tjänst.
noter
143
1. En annan version av denna artikel med rubriken ”Blod också från
byarna” finns publicerad i Boel Berner, Blodflöden: Blodgivning
och blodtransfusion i det svenska samhället (Lund: Arkiv förlag,
2012).
2. Lars Edborg, ”Bussar som kör för livet”, Status: Organ för De lungsjukas eftervårdskommitté, nr 3, 2002, 9.
3. Philippe Rouger, ”Comparison of national donation patterns: The
EuroNet-TMS survey”, Pharmaceuticals Policy and Law, vol. 7,
2005–2006, 44 (Storbritannien); Bruno Danic m.fl.,”Création et
organisation d’une collecte mobile”, Transfusion clinique et biologique, vol. 9, 2002, 137–43 (Frankrike); Jouko Vähäsöyrinki, ”Net­
working with Red Cross for mobile blood collection”, Donor Recruitment International, nr 82, augusti 2001, 6 (Finland). På 2000talet finns i Sverige 11 blodbussar. I Stockholm sker ca 40 procent
av blodgivningen via mobila enheter, medan andelen är lägre i
andra delar av landet. Siffran 15 procent för Sverige bekräftad av
Thomas Attnäs, Blodcentralen Skåne (personlig kommunikation
den 22 januari 2010).
4. Dorothy Nelkin, ”Cultural perspectives on blood”, Blood feuds: AIDS,
blood, and the politics of medical disaster, red. Eric A. Feldman & Ro­
nald Bayer (New York: Oxford University Press, 1999), 273–292;
Carl-Herman Tillhagen, Vår kropp i folktron (Stockholm: LT, 1989).
5. Johan Asplund, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (Göteborg:
Korpen, 1991).
6. Kieran Healy, ”Embedded altruism: Blood collection regimes and
the European Union’s donor population”, American Journal of
­Sociology, vol. 105, nr 6, 2000. Healy jämförde 13 länder som ingick
i 1993 års eurobarometerenkät, dock inte Sverige.
7. Marcel Mauss, Gåvan (Uppsala: Argos, 1972).
8. Det gäller framför allt givande av plasma, snarare än av helblod.
Plasmainsamling innebär att de röda blodkropparna återförs till
givaren, som därför kan återkomma oftare. Plasma insamlas i
många länder av kommersiella företag.
9. Richard M. Titmuss, The gift relationship: From human blood to social policy (1970; New York: New Press, 1997).
10.Ernst Nilsson, red., Blodförsörjningen i Sverige: En introduktion
(Stockholm: TOS, 1981), 20; Claes Högman, ”Ska vi betala blod­
givare? ”Dagens Nyheter 20/2 1978.
11. ”Kort om blodgivningens historia”, Ge järnet, nr. 4, 1999, 31.
12. Thomas Heldmark, ”Tappat blod räddar åtskilliga till livet”, Nya
Dagen 26/5 1998.
13. ”Fler blodgivare behövs: Fortfarande får man betalt”, Råd och
Rön, vol. 21, nr 4, 1978, 17; Bengt Gullbring, ”Motiv för blodgiv­
ning”, Läkartidningen, vol. 66, nr 4, 1969, 363; Anna Lena Karls­
son & Gunilla Rosqvist, Bli blodgivare: En deskriptiv studie över
blodcentralen vid Akademiska Sjukhuset och dess rekryteringsåtgärder (C-uppsats. Uppsala: Sociologiska institutionen, Uppsala
universitet, 1978), 25–27; Blod och blodprodukter: STU-symposium
i Skokloster 1979 (Stockholm: Styrelsen för teknisk utveckling,
1979), 64f; Blodförsörjningen i Sverige (Stockholm: Landstingsför­
bundet, 1990), 7.
14.Healy.
15. Kajsa Nilsson, Kartläggning av Sveriges blodförsörjning 1981 (Stock­
holm: TOS, 1982).
16.Margareta A. Sanner, ”Blodgivare positiva även till annan dona­
tion”, Läkartidningen, vol. 93, nr 20, 1996.
17. Claes Högman, ”Är Sverige ett u-land i fråga om blodgivning?”,
Landstingens tidskrift, vol. 15, nr 18, 1980, 16.
18. Michel Setbon, Pouvoirs contre sida (Paris: Editions du Seuil,
1993), 89–92; Piet Hagen, Blood: Gift or merchandise (New York:
Alan R. Liss, 1982), 42–45.
19.Claes Högman, ”Försörjningen med blod och blodprodukter för­
bättras genom femårigt forskningsprogram”, Läkartidningen, vol
77, nr 21, 1980, 2043.
20.Ellen-Margrethe Skou & Valborg Sandberg, ”Danmarks frivillige
bloddonatorer – 10 procent av den voksne befolkning”, Nordisk
Medicin, vol. 102, 1987, 79.
21. T. K. With,”Blodgrupperna och kampen mot sjukdomarna: II.
Om transfusioner och blodbanker”, Värld och Vetande, vol. 8, nr
7, 1959, 194.
22.Boel Berner, ”(Dis)connecting bodies: Blood donation and
technical change, Sweden 1915–1950”, Technology and medical
practice: Blood, guts, and machines, red. Ericka Johnsson & Berner
(London: Ashgate Publishers, 2010), 179–201.
23.Ingrid Windahl, ”Sverige behöver flera blodgivare: Dags för kam­
panj”, Landstingens tidskrift, vol.12, nr 11, 1977, 57.
24.Den finska bloddagen: STU-besöket 1983-04-21 (Stockholm: Styrel­
sen för teknisk utveckling, 1984); se även Harri Nevanlinna,
­”Finlands Röda Kors Blodtjänst: Unik organisation gör Finland
självförsörjande”, Nordisk Medicin, vol. 102, 1987, 80–81.
25.Till bilden hör dock att de finska blodgivarna (liksom de svenska
under kriget; se Berner, 194) fick ransoneringskort så att de kunde
köpa sex liter mjölk och ett halvt kilo smör. År 1948 till 1952
­avtackades de med ett intyg som gav dem rätt att köpa kaffe. Före
tiden med kaffe och saft efter blodgivning bjöds blodgivarna på
ett glas konjak. ”Konjak efter blodgivning” blev ett begrepp på
1950-talet då utskänkningsrättigheterna var strängt kontrollera­
de. Finsk Blodtjänst var ett av de få ställen där man kunde få en
klunk konjak lagligt. Se http://www.blodtjanst.fi/www/150
­(senast kontrollerad 100101).
26.Den finska bloddagen, 3.
27.Ibid., 4.
28.Ibid., passim.
29.Claes Högman i Ibid., 12.
30.Olof Ramgren, ”Blodförsörjningsproblem vid svenska sjukhus:
II. Rörlig blodgivningsverksamhet”, Sveriges landstings tidskrift,
vol. 48, 1961, 142.
31. Ibid., 144.
32.Ibid., 142.
33. Windahl, 56.
34.Gunnar Mörck, ”Ge blod: Rädda liv”, FBU-Befäl, vol. 19, nr 1,
1989, 18.
35. Karlsson & Rosqvist, 9.
36.Regionblodcentralen: Utredning om verksamhet och organisation
(Umeå: Västerbottens läns landsting, 1984).
37. ”Blod på väg”, Nerikes Allehanda 4/3 2008,15.
38.Kajsa Nilsson,10; se även not 2 ovan.
39.Regionblodcentralen, 4–6.
40.Ibid.
41.Ibid.
42.Mats Andersson, ”Blodbussen, Bodbyn”, Västerbottens-Kuriren
29/1 1988.
43.Ibid.
44.Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (Stockholm: Norstedt,
2006), 51.
45.Ibid., 378.
46.Fiona K. O’Neill, ”Giving from our bodily belongings: Is donation
an appropriate paradigm for the giving of bodies and body parts?,
HEC Forum, vol. 21, nr 2, 2009, 151–174; se även Healy.
144
47.Detta tekniska krav framställs i vissa sammanhang som en sär­
skilt beaktansvärd egenskap hos den anonyma donationen.”Finns
det egentligen någon vardaglig handling som är mer kristen än
att ge av sitt blod? Den är oriktad och anonym. Vem som helst
som behöver blodet kan ju få det. Kanske den som var otrevlig
mot dig i postkön i går”, hette det till exempel i den kristna tid­
ningen Nya Dagen (Thomas Heldmark, ”Tappat blod räddar åt­
skilliga till livet”, Nya Dagen 26 maj 1998).
48.Lotte Möller, ”Karin behöver vårt blod”, Vi, nr 14, 1985, 9.
49.Mauss. För en diskussion, se till exempel Mark Osteen, ”Questions
of the gift” samt ”Gift or commodity?”, The question of the gift:
Essays across disciplines, red. Osteen (London: Routledge, 2002).
50.”Blodgivarna får bättre miljö i stället för höjd ersättning”, Läkartidningen, vol. 75, nr 10, 1977, 866; Landstingsförbundet cirkulär AC
12/77. Bilaga till Styrelseprotokoll, 1977–03–24, Arkiv nr 41: A 1a,
145
Landstingsförbundets arkiv, Centrum för näringslivshistoria. Se
även diskussionen kring reciprocitet i Steffen Dalsgaard, ”’I do it
for the chocolate’: An anthropological study of blood donation in
Denmark”, Distinktion, vol. 8, nr 14, 2007.
51. Möller, 10.
52.Dalsgaard, 106–108.
53. Fram till 1930-talet förekom så kallad ”direkt transfusion” mellan
givare och mottagare, som då låg bredvid varandra och förbands
med olika former av slangar, sprutor och kanyler, se Berner.
54.För en diskussion om givandet av tid i blodgivning, se Jacob Co­
peman, ”Veinglory: Exploring processes of blood transfer bet­
ween persons”, Journal of the Royal Anthropological Institute (N.
S.), vol. 11, 2005, 465–485.
55. Jämför Benedict Anderson, Imagined communities: Reflections on
the origin and spread of nationalism (London: Verso, 1983).
ii. RITUELL TRANSCENDENS:
FRÅN TID TILL TID
146
Kyrre Kverndokk
Nästa stopp Auschwitz:
Bussen som omkopplings­station på norska
skolresor till Förintelsens minnesplatser
Varje år reser över 20.000 norska skolelever på bussturer till Polen och Tyskland för att besöka minnesplatser över nazistiska döds- och
koncentrationsläger. Intrycken från de musealiserade lägren ska ge eleverna ny medvetenhet om betydelsen av demokrati, mänskliga
rättigheter och antirasism. Resan erbjuder också en rad andra upplevelser, som turism och shopping bland Krakows centrumgator. Det
mesta av tiden tillbringar emellertid eleverna ombord på bussen. Den här artikeln följer en skolklass från Oslo på en sådan busstur och
riktar uppmärksamheten mot bussens gestalt. Vilken sorts symbolisk betydelse tillmäts bussen? Vilken betydelse har den rumsliga för­
flyttningen för resan som meningsskapande process? Hur fungerar själva bussen som ­meningsskapare? Artikeln argumenterar för att
bussen inte är ett tillfälligt valt transportmedel. Den är tvärtom meningsbärande, och bär upp viktiga delar av resans symboliska inne­
håll, i synnerhet dess upplevelsedramaturgi. Samtidigt är den ett heterotopiskt rum – en omkopplingsstation mellan olika typer av rum
och tid.
I Oslo en tidig lördagsmorgon under oktober 2004 gick
jag ombord på en buss tillsammans med 50 förväntansfulla 15-åringar och en handfull föräldrar. Påföljande
vecka skulle vi sitta i bussätena i timtal. Chauffören och
en reseledare önskade oss välkomna, och eleverna svarade med att sjunga:
En busschaufför, en busschaufför,
147
det är en man med gott humör.
Och har han inte gott humör,
så är han ingen busschaufför.
En av pojkarna stod redan i sätet och filmade omkring
sig. Längre bak i bussen tog en annan pojke fram gitarren och började klinka på Summer of 69 och Knocking on
heaven’s door. Ett par av flickorna satte sig i mittgången
och sjöng med. Vi var på skolresa!
Skolresans mål var emellertid inte av det lustfyllda
slaget. Vi var på resa med en av bussarna som ägs av
stiftelsen Vita bussar till Auschwitz. Den skulle föra oss
genom halva Europa till södra delen av Polen och därefter
till områden norr om Berlin. Inom loppet av en vecka
skulle eleverna besöka fyra museialiserade döds- och
koncentrationsläger från andra världskriget – Auschwitz I, Birkenau, Sachsenhausen och Ravensbrück –
innan bussen skulle vända hemåt mot Oslo. I stark kontrast till besöken i de tidigare lägren väntade också Krakows handelsgator och Kurfürstendamms köpcentra.
Där skulle sparade fickpengar shoppas bort på några få
tillmätta timmar.
Den första dagen följde vi E6 söderut genom Sverige
med kurs mot kajen i Karlskrona, och sent på kvällen
gick vi ombord på en färja som tog oss över Östersjön.
Tidigt nästa morgon, innan någon av oss hade hunnit
gnugga sömnen ur ögonen, gick vi i land i Gdynias
hamn och satte oss i bussen igen. Det var nu utlands­
resan verkligen började. Medan resan söderut i Sverige
inte hade väckt något speciellt intresse hos eleverna, var
det något helt annat med det stadslandskap vi nu mötte.
Betongen och förorterna i utkanten av Gdynia gjorde
ungdomarna uppspelta: ”Det är ett trist land, alltså!”,
sade en. ”Kolla vilka höghus!”, sade en annan. ”Här var
det grått, alltså”, sa en tredje. ”Holmlia” och ”Down under, Furuset” hörde jag också från två säten.1 Under tiden var två pojkar i färd med att skapa en improviserad
sång:
I Polen bor de i höghus
I Polen är det grått
Det är bara grått i Polen,
sjöng de och skrattade. Förorterna och betongen var
främmande och gråa. Själva bodde eleverna i radhus och
villor i ett övre medelklassområde utanför Oslo. För
dem representerade förortsbebyggelse en trist vardag
och någonting främmande. Deras referensram var förorterna i östra Oslo, men betongen utanför Gdynia gick
till och med bortom alla föreställningar om detta område. Till sist blev den trista omgivningen så påträngande att en pojke utbrast: ”Jag kan mycket väl tänka
mig ett koncentrationsläger här!”. Hur kan det komma
sig? Hur kan åsynen av några betongkvarter från 1960eller 1970-talet associeras med koncentrationsläger och
Förintelsen?
Den här sortens skolresor är vanliga i Norge. Varje år
företar över 20.000 skolelever sådana resor – lejonparten är sistaårselever i grundskolan, men det är också en
hel del gymnasieelever som reser. Avsikten med resorna
är inte bara att eleverna ska lära sig om Förintelsen och
andra världskrigets koncentrationslägersystem. De ska
också dra lärdom av historien: de ska lära sig om tolerans och antirasism – och nödvändigheten av att värna
om demokratin som politiskt system. Resorna organiseras av två konkurrerande organisationer, Aktiva fredsresor och Vita bussar till Auschwitz.2 Båda är ideella och 148
drivs utan vinstsyfte, och deras respektive reseprogram
och ideologiska fundament är till förväxling lika. Den
här artikeln är baserad på en närstudie av en resa i regi
av Vita bussar till Auschwitz. Den inledande beskrivningen är hämtad från en resa jag gjorde tillsammans
med en avgångsklass från Moen skola i Oslo. Den resan
utgör den empiriska grunden för artikeln.
Minnets materialitet spelar en nyckelroll i den här
typen av upplevelsebaserad historie- och värdeförmedling. De historiska lämningar som elever blir exponerade för i museialiserade dödsläger och koncentrationsläger vittnar om en mänsklig ondska som är i det närmaste ofattbar för 2000-talets norska ungdomar. Samtidigt gör dessa upplevelser det förflutna påträngande
närvarande. Två dagar efter att vi hade satt oss i bussen
och vinkat adjö till föräldrar och syskon, besökte vi Birkenau. Här gick vi på små benflisor som blandats med
jordlagret. Och lukten av aska var påträngande. Omkring oss stod skorstenar i tegel som rader av tysta vittnen om det som en gång hade varit fångbaracker. Birkenaus ruinlandskap sträckte sig mot horisonten och
framstod i det närmaste som ändlöst. Sådana upplevelser skakar naturligtvis många av de besökande. Det är
precis den sortens grundläggande skakande upplevelser
av lägerbesöken som eleverna ska föra med sig tillbaka
till vardagen, ackompanjerade av imperativ som ”Aldrig mer!”. På så vis centreras denna typ av resor i hög
149 grad kring den sensoriska upplevelsen av Holocaust-
minnets materialitet. I min avhandling Pilgrim, turist
och elev (2007) har jag emellertid argumenterat för att
skolelevernas besök i lägren inte kan studeras isolerat,
de bör i stället betraktas i sammanhang med resan som
helhet. Den rumsliga förflyttningen från Norge till den
polska och tyska landsbygden är inte minst central för
resan som meningsskapande process. I den här artikeln
ska jag förflytta fokus från lägren och ondskans materialitet till resans mobila materialitet eller närmare bestämt bussen. Mesta delen av veckan tillbringar eleverna ombord på en buss. Vad innebär det för elevernas
meningsskapande? Vilken sorts meningsskapare är
bussen?
Jag betraktar bussen både som tecken och ting – eller
närmare bestämt som budskap och budskapsbärare. Den
här antologins lek med Marshall McLuhans postulat
”Mediet är budskapet” inbjuder till ett sådant dubbelt
betraktelsesätt.3 Att leka med McLuhans postulat innebär inte nödvändigtvis ett mediedeterministiskt förhållningssätt, det kan lika gärna innebära ett erkännande av
att mediet och budskapet måste betraktas som stående i
ett ömsesidigt beroendeförhållande. Så vill jag också
närma mig bussen. Samspelet mellan bussens mediala
dimension och symboliska innehåll kommer att belysas
genom tre huvudinfallsvinklar. Jag tar som utgångspunkt bussens symboliska och narrativa dimension;
därefter ska jag närmare betrakta bussrummets specifika egenskaper, innan jag i den sista delen av analysen
sammanför bussens narrativa och rumsliga dimensioner
för att diskutera hur den fungerar som temporalt ordnande instans.
Bussen som narrativ figur
Låt mig först ta ett steg bort från de resande eleverna för
att kasta en blick på den organisation som arrangerar
resorna – Vita bussar till Auschwitz. Detta namn är inte
valt av en slump. Det är tvärtom en noga genomtänkt
sammanställning av två av de mest meningsmättade
symbolerna för andra världskriget. De vita bussarna utgör ett centralt begrepp i de norska krigsfångarnas historia. I mars och april 1945 hämtades de norska och
danska fångarna ut ur koncentrationslägren av Röda
kors-märkta vita bussar. För fångarna representerar
bussarna räddningen från lägerhelvetet och ett tillbakavändande till livet. I detta sammanhang är det emellertid en poäng att de skandinaviska politiska fångarna
huvudsakligen var internerade i arbetsläger i den västliga delen av Tredje Riket. I Auschwitz-Birkenau fanns
det få skandinaviska politiska fångar, och de vita bussarna kom aldrig dit. Lägret befriades av Röda armén
den 27 januari 1945 – över två månader innan de vita
bussarna började rulla. Att stiftelsen ändå har valt namnet Vita bussar till Auschwitz hänger ihop med den
tunga symboliska laddning som både de vita bussarna
och Auschwitz har. Båda berättar om koncentrationslägrenas helvete: Auschwitz symboliserar Förintelsens
ondska, förstörelse och död, medan de vita bussarna representerar liv och frihet.
Både Auschwitz och de vita bussarna fungerar som
det Pierre Nora har kallat minnesplatser, det vill säga
kristalliseringspunkter för minnet.4 Begreppet minnesplatser kan hänvisa till konkreta platser, men lika ofta
hänvisar det till platser i överförd betydelse, som till exempel en historisk gestalt eller ett årtal. I den bemärkelsen måste minnesplatserna betraktas som platser i minnet. De är symboltunga retoriska figurer som är meningsfulla långt utöver sitt ursprungliga historiska sammanhang. De fungerar som historiska nyckeltroper och
bär med sig ett förtätat narrativt innehåll som aktualiseras av de sammanhang de infogas i.5 På det sättet skapar
minnesplatser intertextuella band mellan de olika historiska berättelser de ingår i.
I den egna presentation som Vita bussar till Auschwitz gör läggs stor vikt vid att namnet är valt till minne
av vita-bussar-aktionen under vårmånaderna 1945.
Namnsamklangen mellan den nutida stiftelsen och den
historiska räddningsaktionen används som en retorisk
resurs i presentationen av bussresan. I en informationsbroschyr från 2004 är en av de ursprungliga vita bussarna från 1945 avbildad tillsammans med en modern
vit buss som bär Vita bussar till Auschwitz logotyp. Det
fungerar som en effektiv auktoriseringsstrategi. Symbo- 150
Faksimil från informationsbroschyren Den som glemmer historien
må leve den om igjen (Hvite busser til Auschwitz, 2004).
likens språk är tydligt: båda bussarna är vita bussar. Nutid och dåtid sammanfogas – detta är aktioner av samma
art. Vita bussar till Auschwitz framstår som en arvtagare
till Bernadotte-aktionen och lånar legitimitet från den
historiska händelsen. Medan den ena av bussarna reste
från Skandinavien till koncentrationslägren på konti151 nenten och tillbaka igen, följer den andra samma rutt
idag. Den moderna bussen framstår i det närmaste som
en moderniserad upplaga av den äldre bussen. Men själva resan går i motsatt riktning. Det är inte längre koncentrationslägerfångarna som ska räddas ut från lägren,
det är värderingarna hos dagens skolungdom som ska
räddas genom att de sänds till lägren. I förhållande till
den moderna bussen är den gamla liten och fattig. De år
som gått – framgången – sedan 1945 är närmast materialiserad i bussarna. De vita bussarna fraktade på sin tid
27.000 skandinaver ut från lägren, mot friheten. Bilden
kommunicerar på ett kondenserat sätt en omvänd iscensättning av den historiska resan, och visar hur flera
gånger så många ungdomar kommer att föras till lägren
för att uppleva, och föra minnet av den skandinaviska
räddningsaktionen vidare. Och mycket riktigt – under
loppet av de år Vita bussar till Auschwitz arrangerat
skolresor ungefär 200.000 elever åkt buss till de museialiserade lägren.
Symbolen vita bussar skriver in Vita bussar till Auschwitz i en norsk och skandinavisk berättelse om hjältemod och humanism under andra världskriget. Detta är
emellertid inte helt oproblematiskt. I boken Blind fläck
har Ingrid Lomfors visat att det dominerande minnet
och historieskrivningen om de vita bussarna 1945 har en
nationellt bestämd, svensk utformning.6 I Sverige har
Bernadotte-aktionen blivit en nationell symbol för de
svenska hjältedåden under kriget. Men Bernadotte­aktionen har också en sorglig baksida. I radiodokumen-
tären Ta judarna sist (1998) påpekade journalisten Bosse
Lindquist att den svenska räddningsaktionen sorterade
mellan fånggrupperna, och att judarna var den grupp
som prioriterades lägst. Lomfors bygger vidare på Lindquists kritik och hävdar att det kollektiva minnet av Bernadotte-aktionen dessutom har förtigit minnet av två
tusen franska, belgiska och polska fångar som transporterades bort från Neuengamme för att ge plats åt ett
transitläger för danska och norska fångar på väg mot friheten i Skandinavien. De franska, belgiska och polska
fångarna mötte en oviss framtid i de satellitläger de
transporterades till, och många av dem dog till följd av
aktionen. Den hjältestatus som Folke Bernadotte och
Bernadotte-aktionen har fått, är på så sätt beroende av
synvinkel. Ur judiskt, franskt, belgiskt eller polskt perspektiv är Bernadotte-aktionen ingen hjältehistoria.
Minnesplatsen vita bussar bär därmed på inre spänningar: å ena sidan hävdas den vara allmän symbol för humanism och arbete för människovärde, å andra sidan bär
den på ett mer eller mindre åsidosatt mörkt minne.
Kritiken mot Bernadotte-aktionen har framförts
flera år efter det att Vita bussar till Auschwitz valde sitt
namn och kan inte användas som kritik av det namnval
organisationen gjorde 1992. Likväl tydliggör kritiken
vilken sorts minne namnet kan sägas framhålla. Genom
att låna auktoritet från Bernadotte-aktionen blir Vita
bussar till Auschwitz oundvikligen bärare av den förenklade skandinaviska hjältehistorien om Folke Berna-
dotte och de vita bussarna. Det är de norska politiska
fångarnas räddare det hänvisas till. På det sättet gör det
symboliska användandet av Bernadotte-aktionen att
Vita bussar till Auschwitz framstår som ett minnesprojekt med en norsk och skandinavisk slagsida.
Samtidigt är minnesplatsen Auschwitz i det närmaste
synonymt med Förintelsen och skapar täta band till ett
mer allmängiltigt Förintelseminne. Som förtätad minnesyttring visar därmed namnet Vita bussar till Auschwitz hur stiftelsens minnespraxis utvecklar sig i ett spänningsfält mellan ett nationellt krigsminne och ett mer
övergripande minne av Förintelsen. Namnet Vita bussar
till Auschwitz ger alltså en antydan om att resorna förmedlar kunskap om Förintelsen utifrån ett norskt betraktelsesätt.
Som narrativ figur är den vita bussen invävd i den
historieberättelse som de norska skolresorna baseras på.
De norska politiska fångarna som räddades ur lägren
med de vita bussarna under våren 1945 spelar en central
roll i skolresornas förmedling av historien och värderingarna. Vita bussar till Auschwitz har lagt vikt vid att
alla de resande skolklasserna ska möta en tidigare koncentrationslägerfånge – ett så kallat tidsvittne – före eller under resan. Så var det också för den skolklass från
Moen skola som jag gjorde mitt fältarbete hos 2004.
Dagarna före resan mötte eleverna en tidigare politisk
fånge som hade suttit i en rad läger spridda runt om i
det som en gång utgjorde ett stortyskt rike. Som de allra 152
flesta norska politiska fångar hade han också räddats av
Bernadotte-aktionens vita bussar.
Genom mötet med tidsvittnet blir eleverna bekanta
med ett norskt narrativ om koncentrationslägren. De
fångupplevelser som varje enskilt tidsvittne berättar om
har många liknande drag. Alla fångberättelser är unika,
i den meningen att de skildrar individuella öden och
personliga tragedier. Samtidigt är fångberättandet en
genre som följer tydliga genrekonventioner. Genren
kan kännas igen på upprepande berättelsemotiv, som
motståndsarbete, fängsling, gränsskildringar av ett tillstånd mellan liv och död i koncentrationslägren och befrielse. Men det är kanske först och främst den genrebestämda berättandestrukturen som sammanfogar fångberättelserna. Delar man in fångberättelserna efter en
tredelad aristotelisk struktur med en början, en mitt och
ett slut, framträder faserna motstånd, fångenskap och
befrielse.7 Berättelsens första fas inleds i regel med krigsutbrottet i Norge den 9 april 1940 och fortsätter med
det begynnande organiserade motståndet. Motståndsarbetet följs därefter ända fram till arresteringen och
vistelsen på fånglägret Grini utanför Oslo. Transporten
till kontinenten markerar övergången till berättelsens
mittfas, det vill säga tematiseringen av vistelsen i de
tyska koncentrationslägren. Berättelsens sista fas inleds
med befrielsen ur fångenskapen i mars och april 1945,
transporten med de vita bussarna; därefter beskrivs re153 konvalescensperioden i Sverige, innan berättelsen så
avslutas med hemkomsten till Norge. I fångberättelserna utgör olika resor de narrativa vändpunkterna som
berättelserna är strukturerade efter och som driver
handlingen framåt.8 Berättelserna beskriver en resa i
rummet – från Norge till Tyskland och tillbaka till Norge – och den skildrar en moralisk resa från en trygg och
god tillvaro i Norge till mötet med den obeskrivliga
ondskan på en främmande plats i en främmande värld
– till ett återvändande till friheten och livet, genom en
stegvis resa tillbaka till Norge. Resorna strukturerar
inte bara fångberättelsernas utbredning i rummet, de
skapar också en tydlig kronologi och tidsangivelse. Resan blir på så sätt en narrativ tidrumslig figur, eller med
andra ord berättelsens överordnade, strukturerande
kronotop.9
Denna resekronotop finner sin genklang i namnet
på stiftelsen Vita bussar till Auschwitz. Namnet kan betraktas som en mycket komprimerad betraktelse av resekronotopen – om än angiven som resrutt i motsatt
riktning. På så sätt understryker namnet att skolresans
dramaturgi är uppbyggd runt samma narrativa struktur
som det norska koncentrationslägernarrativet. Därmed
blir bussen en del av resans budskap. Bussturen från
Norge och till minnesplatserna över döds- och koncentrationslägrena i Polen och Tyskland ska vara en resa in
i det gränstillstånd som tidsvittnena skildrar i sina fångberättelser. Bussturen från lägerupplevelserna och tillbaka till den norska vardagen citerar så att säga de vita
bussarnas resa 1945. På liknande vis som tidsvittnena
reste hem till Norge med en traumatisk och dyrköpt erfarenhet av ondskans realitet, ska också skoleleverna
resa hem med en ny förståelse av ondskans närvaro i
världen. På så sätt kan resan för dagens norska skol­
elever betraktas som en form av ritualiserat framträdande av de norska tidsvittnenas fångberättelser.
Jag ska nu flytta blicken från den symboliska till den
konkreta bussen. Scenen är åter en gång en buss fullastad med elever från Moen skola på väg från Oslo till
Krakow en höstdag 2004.
Bussen mellan världarna
Bussresan genom Polen inbjöd till ständigt nya intryck.
Sedan vi åkt ut från Gdynia passerade vi nya städer med
nya betongbyggnader som kunde bekräfta intrycket av
att ”här är det grått, alltså”. I stark kontrast till betonglandskapet reste vi genom byar och gårdstun där hönor
gick omkring fritt, stora åkerslätter bredde ut sig och
bussen blev med jämna mellanrum inkapslad i kilometerlånga, lövtäckta alléer. Längs vägkanten stod krucifix
och madonnaikoner uppställda – och vid avfarterna till
vägkrogar stod det prostituerade som väntade på att bli
upplockade av lastbilschaufförer och bilister. På olika
och motsägelsefulla sätt var allt detta främmande och
stod i skarp kontrast till ett norskt landsvägslandskap.
Men då jag efteråt frågade några elever om vad de
mindes av det polska landsvägslandskapet, svarade en
av dem – jag har kallat henne Siri: ”Inte så väldigt mycket, jag minns bara att det regnade”. ”Tittade du mycket
ut genom fönstret?”, frågade jag vidare, men det hade
hon inte gjort. Hon var mest upptagen av allt det som
hade utspelat sig inne i bussen. Allt som försiggick inne
i bussen gjorde att uppmärksamheten drogs bort från
den omvärld vi passerade. För bussturen var på alla sätt
en skolresa. Eleverna trivdes ombord på bussen – de
spelade kort, läste, lyssnade på musik, spelade gitarr,
sjöng och flörtade. Nivån på stojet var hög, och genom
stojet försökte reseledaren göra sig hörd. Det utvecklades gradvis en kamp om bussrummet. Medan eleverna
var upptagna av varandra, försökte reseledaren alltmer
förtvivlat använda bussresan som kunskapsarena. I högtalaranläggningen höll hon ett långt föredrag om krigshistorien och om hur de norska politiska fångarna räddades av de vita bussarna under vårmånaderna 1945.
Men de flesta eleverna förlorade snabbt intresset för
hennes utläggningar. Redan första dagen på väg genom
Sverige hörde jag följande replikväxling mellan två av
pojkarna som satt längst bak i bussen:
– Kan hon inte bara sluta prata?
– Hon har slutat.
– Har hon? Det märkte jag inte.
154
Pojkarna samtal är illustrerande. Ungdomarna hade nog
med varandra, och efter ett par dagars bussresa insåg
också reseledaren att slaget var förlorat. Det tog mer eller
mindre slut på de långa historiska föredragen. I stället
uppträdde hon som en typisk reseledare och guidade oss
runt i det landskap bussen körde igenom. Det fick emeller­
tid inte eleverna att lyssna särskilt mycket mer.
Bussen inbjöd till intensiv samvaro timma efter timma. Den var en egen social värld som rullade fram längs
landsvägen. Samtidigt var den resans stabila element.
Medan resan annars präglades av ett fullspäckat program och ständigt nya intryck, kunde bussresorna användas för att slappna av och återhämta sig mellan ansträngningarna. Bussen blev elevernas mobila hem under veckan. Där hade de mer eller mindre fasta platser,
och där kunde de låta sina saker ligga kvar medan de var
ute på nya shoppingäventyr eller besökte de monumentaliserade lägerruinerna.
Bussens karosseri var ett tunt skal som eleverna kunde betrakta omvärlden genom. Det var ett skal som avskilde dem från omvärlden – det gjorde också att de
kunde glömma den svenska, polska och tyska landsvägen och koncentrera sig på varandra. Karossen blev på
så sätt både en fysisk och symbolisk gräns mellan elevernas värld och omgivningen. Eleverna hade lämnat vardagens norska värld, men bussens väggar hindrade dem
från att träda in i nya världar. Bussen blev det som med
155 C. S. Lewis’ ord kan karakteriseras som ”en plats mellan
världarna”.10 Bussen blev med andra ord ett mellanrum.
Billy Ehn och Orvar Löfgren skriver att: ”Mellanrummet skapar icke-tid och icke-rum, det fungerar som en
omkopplingsstation mellan före och efter”.11 Bussen var
precis en sådan omkopplingsstation, både i tid och rum.
Tidsaspekten återkommer jag till – och ska här uppehålla mig vid den rumsliga aspekten.
Förflyttningens slutna rum var kroppsligt påtagligt.
Bussen begränsade tonåringarnas rörelsefrihet, men de
hade likafullt myror i kroppen. Eleverna var i utgångspunkten tvungna att sitta stilla med säkerhetsbältena
fastspända. Men redan på väg ut ur Oslo stod de i sätet,
de satt i mittgången – de satt i knäet på varandra. Bussen blev med andra ord fylld med ungdomlig intensitet.
Inne i det trånga utrymmet uppstod det snabbt en egen
intimitet, en säregen stämning med en egen jargong och
humor och egna regler för beteende. I kulturvetenskapliga termer är det vanligt att kalla den här sortens tillstånd communitas.12 Med det avses en form av gemenskap och gruppidentifikation där vardagslivets sociala
hierarkier och strukturer för en stund upphävs och ersätts av en tät, egalitär sammanhållning. Peter Normann Waage har beskrivit identitetsgemenskap som
omvända kylskåp.13 Kylskåpets motor skapar kyla inne i
skåpet och producerar värme utanför skåpet. Med identitetsgemenskap är det tvärtom – det skapar värme
inom gemenskapen och producerar samtidigt kyla gentemot de andra som befinner sig utanför gemenskapens
En ögonblicksbild från bussen. Foto: Kyrre Kverndokk.
gränser. Det gäller principiellt alla former av identitetsgemenskap – från stora föreställda gemenskaper till små
intima gemenskaper, som tillfälliga communitas. Bussen
med skolelever som rullade längs ett centraleuropeiskt
vägnät fungerade tämligen väl som ett sådant omvänt
kylskåp. Inåt skapades sammanhållning, utåt skapades
annorlundahet. Bussen blev en rumslig organisatör av
olika symboliska rum. Den etablerade en tydlig skillnad
mellan världen i bussen och världen utanför bussen.14
Bussen kan betraktas som ett liminalt rum, och det
mellantillstånd eleverna befann sig i kan ses som ett
slags liminalitet. Begreppet liminalitet är hämtat från
Arnold van Gennep och Victor Turners arbeten om
övergångsriter och karakteriserar tillståndet mellan två
olika sociala statuskategorier, som barn och vuxen, ogift
och gift eller till och med levande eller död.15 I sitt teoretiska arbete var Turner speciellt intresserad av vad
som karakteriserade det liminala tillståndet. Då han
studerade ritualer bland ndembuerna i Centralafrika
var han upptagen av initiandernas rituella sårbarhet.
Initiander befinner sig utanför etablerade kulturella
­
­statuskategorier, och som statuslösa är de speciellt utsatta för alla typer av faror de annars skulle vara skyddade från. Turner upptäckte att det bland ndembuerna
skapats ett regelverk som symboliskt och konkret skulle
beskydda de rituella initianderna från utanförliggande
faror.16 Hans observationer är översättbara på en rad
olika liminala tillstånd, och kan också användas för att
studera en buss med norska ungdomar på väg mot
Auschwitz-Birkenau. På de norska skolresorna till minnesplatserna över koncentrationslägren befinner sig
eleverna i ett liminalt tillstånd, det vill säga utanför vardagslivets etablerade sociala ordning. Rituellt sett befinner de sig också mellan barndomens oskuld och invigningen i en minnes- och värdegemenskap baserad på
erfarenheten av Förintelsen. Skolresorna kan på så sätt
förstås som en övergångsrit, det vill säga en form av
vuxenhetsritual. De resande eleverna kan därmed betraktas om initiander, och på samma sätt som initiander
bland ndembuerna blir också de norska eleverna skyddade från utanförliggande faror.
156
Förutom att bussens kaross skapade en fysisk avgränsning mellan eleverna och omvärlden, så begränsade den även världarna innanför och utanför genom ett
regelverk. Före resan måste alla elever och vårdnadshavare skriva under ett reglemente som de förpliktigade
sig att följa. Den viktigaste regeln var totalförbudet mot
att använda alkohol och andra droger. Pragmatiskt betraktat är alkoholförbudet enkelt att förklara. I och med
att eleverna var bara 14 och 15 år gamla, var förbudet
inte något annat än en påminnelse om norsk lagstiftning. Detsamma gällde ett förbud mot att låta pierca eller tatuera sig i Krakows piercing- och tatueringssalonger. I Norge finns visserligen ingen lagstadgad åldersgräns för piercing och tatuering, men de flesta piercingsalonger har själva infört en 16-årsgräns.17 Men på sådana resor befinner sig inte eleverna i Norge, de reser
tvärtom ut från Norge och in i Polen – och i Polen gäller
inte norsk lagstiftning. Att eleverna var för unga att
dricka alkohol eller låta pierca sig i Norge, var strängt
taget irrelevant så länge de befann sig i ett annat land.
Vad som emellertid gav dessa regler legitimitet och giltighet var en icke uttalad konsensus om att eleverna inte
helt hade lämnat Norge. Bussen – som resans fasta
punkt – blev symboliskt sett ett norskt samhälle i mikroformat som förflyttade sig genom ett svenskt, polskt
– och senare på resan – ett tyskt landskap. Bussen var ett
kvasijuridiskt norskt samhälle som förde med sig norska
157 elever, det norska språket och norska levnadsregler.
Innanför bussens väggar fanns ringa behov av ett
strängt regelverk. Där var eleverna under uppsikt och
kontroll. Utanför bussen släpptes eleverna ur sikte –
och kontrollen måste upprätthållas på andra sätt. Det
var ute i det fria – i den polska världen – som frestelser
som alkohol och piercing-salonger fanns, och det var
där farorna lurade. På väg från Krakow till Berlin stannade bussen för natten i den polska staden Legnica. Reseledaren hade i förväg berättat för elever och lärare om
hur farlig den staden var. Hon hade berättat om den
höga kriminaliteten i staden och hur lätt det var att bli
rånad där. Därför förmanade hon dem att inte uppehålla sig utanför hotellet mer än absolut nödvändigt. När
bussen anlände dit stannande den rakt utanför entrén.
Det var då meningen att eleverna skulle ta sitt bagage
och gå raka vägen in i hotellfoajén. Nästa dag skulle de
på samma sätt gå raka vägen från hotellet och in i bussen. Men då bussen anlände till hotellet gick inte Siri
raka vägen in i foajén. Hon tog i stället några få steg åt
sidan för att fotografera. Efter resan talar vi om den
episoden:
Siri: Men så var det hotellet, på väg till Berlin. Då när jag
tog det fotot så hade jag gått lite för långt, så lärarna blev
ganska hysteriska, höll jag på att säga, för att det är ett så
kriminellt område. Så då blev vi ropade tillbaka.
Kyrre: Jaha, så du gick liksom lite utanför precis där
du skulle gå?
Siri: Ja. Men det kom en skum typ där också, så då
sprang vi tillbaka.
Kyrre: Gjorde ni det?
Siri: Ja.
Kyrre: Ja, blev de sura på dig, eller hur?
Siri: Nej, nej. Det var inte … alltså, de andra stod bara
några meter bortom, liksom. Men vi gick liksom bara
framför hotellet och fotograferade där.
Efteråt framstår det hela som oskyldigt och lite konstigt. Men den lätt paniska stämningen som Siri berättar om, visar ett det hade skapats förställningar om en
farlig stad.
De faror som hotade i det främmande landet konkretiserades också genom en uppsättning hygienregler. I en
minneslista som lärarna hade givit eleverna före avresan
stod följande punkter:
MAT:
* Vatten: Drick inte vatten från kranen. Mineralvatten och
vatten på flaska är lätt att få tag på.
* Var försiktig med att äta löskokta ägg, råbiff, grädde och
liknade
Hygien:
* DET ÄR MYCKET VIKTIGT MED GOD HANDHYGIEN.
Tvätta ofta händerna i tvål och vatten!!!
Det finns självklart en viss risk för matförgiftning på alla
långa resor. Hur stor risken för salmonellaförgiftning och
annan matförgiftning är i Polen vet jag inte. Det är heller
inte väsentligt i detta sammanhang. Matförgiftning eller
ej, förhållningsreglerna var oavsett det otvetydiga och explicita påpekanden av faror eleverna kunde utsätta sig för
om de var oförsiktiga. Under resan gjorde föräldrar och
lärare vad de kunde för att kontrollera hygienreglerna. En
av mödrarna som reste tillsammans med klassen var till
vardags sjuksköterska på ett sjukhus i Oslo. Under resan
tog hon på sig ansvaret för att kontrollera elevernas handhygien. Hon hade tagit med sig desinficeringsvätska från
sjukhuset och gick runt med den i bussen så att alla skulle
få sina händer desinficerade före måltiderna. Hon delade
också ut våtservetter som eleverna kunde ha med sig när
det skulle ut ur bussen och gå runt i Krakow på egen
hand. I hur hög grad eleverna tog hänsyn till sådana regler är en annan fråga. Just det är inte heller så intressant.
Poängen är snarare att reglerna underströk det främmande i världen utanför bussen.
De faror som lurade utanför bussdörren visar att det
alls inte bara var bussen som utgjorde ett liminalt rum,
det gjorde också Polen. Men landet bar på ett annat
slags liminalitet. Faror är sällan entydigt negativa; det
farofyllda är också pirrande och spännande. Världen utanför bussen var just spännande, i all sin icke-vardaglighet. Här – bortom vuxenvärldens kontroll – väntade nya
och spännande upplevelser för ungdomarna. Som upp- 158
levelsearena var Polen ett frihetsrum: där var tonåringarna inte längre elever – de hade blivit unga och självständiga turister. I Krakow fick de två långa förmiddagar där de på egen hand kunde gå runt i staden utan
vuxenuppsikt. Då var shopping huvudaktiviteten. Efterhand blev shoppingen, och jakten på de stora shoppingfynden, i det närmaste en besatthet – nästan oberoende av vilken sorts saker det rörde sig om. Alla möjliga
saker köptes – kläder, snowboardbyxor, webbkameror,
munspel och väldigt mycket annat.
Det var inte bara tonåringarna som lät sig förföras av
konsumismens lockelser. Föräldrar och lärare använde
mycket tid till att köpa med sig souvenirer och presenter
eller billiga kläder på beställning från sina barn. Reseledaren hade dessutom berättat att det var billigt att klippa
sig i Krakow. En av fäderna gick till frisören och blev
överväldigad av hur billigt det var. Han berättade entusiastiskt för oss att det inte ens hade kostat honom motsvarande 20 norska kronor, så han hade gett frisören tio
”galningar” och bett honom behålla resten. Han använde sig av beteckningen ”galningar” under hela resan som
synonym för zloty. Termen var tidigare vanlig bland norska turister i södra Europa som gemensam beteckning
för sydeuropeisk valuta. Men sedan euron införts har beteckningen blivit mer sällsynt. Genom att omtala utländsk valuta som ”galningar” – som tokpengar – görs
en distinktion mellan norsk ekonomi och en främmande
159 låtsasekonomi. Den främmande ekonomin är okontrol-
lerbar, med en värdelös valuta som gör priserna oförutsägbara och låga. Så beskriver termen ”galningar” att
den turistiska ekonomin befinner sig utanför vardagen
– den tillhör en egen upplevelsearena där det finns nästan obegränsade möjligheter att göra ett fynd.
Shoppingen antog en närmast parodisk form när vi
närmade oss gränsen mellan Polen och Tyskland. Reseledaren grep ännu en gång mikrofonen och annonserade att vi skulle stanna vid en gränsmarknad, så att eleverna skulle få möjlighet att förbruka sina sista zloty. Det
var speciellt billigt att köpa batterier där, sa hon. Och
jag tänkte: ”Batterier? Varför ska de använda sina sparpengar på att hamstra batterier?” Shoppingen hade blivit ett uttalat mål i sig själv – och utvecklades i en närmast hedonistisk riktning.
Bussen med eleverna från Moen skola var inte den
enda norska bussen på väg mot Auschwitz den veckan.
Som små norska öar omgivna av polskt annorlundahet
körde minst tre bussar från Vita bussar till Auschwitz
omkring på landsvägen. Då och då möttes de, på ett
stopp vid en vägkrog eller ett McDonald’s, utanför ett
hotell eller på parkeringsplatsen utanför minnesplatserna över lägren. Mötet med andra norska elever på
resa med samma ärende gav en känsla av synkronitet.
Det påminde oss om att bussarna strukturerar varenda
skolresa i ett mönster som är gemensamt för alla de resande norska skoleleverna. Alla nutidens vita bussar
befinner sig mellan det norska vardagslivet och en
främmande och farofylld värld. De befinner sig mellan
Norge och Polen, och inte minst mellan skolan och
koncentrationslägren.
Bussen organiserade resans olika upplevelsearenor.
Den utgjorde ett förflyttningens rum som befann sig
mellan platser – och som förenade dem. Bussen kan karakteriseras som vad Michel Foucault har kallat en heterotopi. En heterotopi är ett liminalt rum som fungerar som en kulturell knutpunkt. Det är en plats som i
första hand kännetecknas av skillnad mot (och samtidig inkorporering av) andra platser; det är ett mellan-rum, som skapar mellanerfarenheter. Begreppet
heterotopi är sammansatt av de grekiska orden heteros
som betyder andra och topi som är pluralisformen av topos, alltså plats. På så sätt visar begreppet på heterotopins säregna egenskap att kunna sammanföra flera
olika typer av rum på ett och samma ställe – rum som i
utgångspunkten är oförenliga. Som exempel nämner
Foucault teaterscenen, som på ett ögonblick kan förvandlas från en plats till en annan. Den sammansmältningen kan också ske – som i fallet med bussen – genom
att heterotopin förflyttar sig mellan andra rum, till exempel mellan Norge och Polen.18
I hela Norge kallas dessa skolresor för Polen-resan.
Så var det också på Moen skola. Det var inte bara eleverna som kallade detta en Polen-resa. Några dagar innan
de reste utdelades en resedagbok av läraren, och denna
dagbok kallade både läraren och eleverna Polen-boken.
När de kom hem från resan skulle eleverna skriva et
omfattande projektarbete om upplevelserna och intrycken från resan, detta projekt kallades helt enkelt för
Polen-projektet. Begreppet Polen motsvarar inte i sammanhanget landet Polen, det refererar snarare till den
upplevelsearena eleverna befann sig i när det lämnade
färjan i Gdynia, tills de sex dagar senare steg ombord på
färjan i Travemünde. Detta är en geografisk fiktion i
den bemärkelsen att den omfattar både landet Polen
och de delar av Tyskland som eleverna besökte. Detta
var en arena som omfattar landskapet bussen rullar igenom, det innefattar dagarna i Krakow och ett kort besök i Berlin. Minnesplatserna över Ausch­witz-Birkenau,
Sachsenhausen och Ravensbrück är inkapslad ondska
inne i den arenan. Det kan finnas flera skäl till att platser som geografiskt sett både befinner sig i Polen och
Tyskland går under den gemensamma beteckningen
Polen i benämningen av sådana skolresor. Det är möjligen en indikation på att det är upplevelserna från det
faktiska Polen som de största förväntningarna knyts
till, och som gör det största intrycket på eleverna. Det
kan finnas ett samband med att eleverna är trötta och
mätta på intryck då de så småningom kommer till
Tyskland, men det kan också bero på att Tyskland
framstår som mindre främmande och exotiskt för eleverna. Samtidigt kan det ha att göra med resans temporala dimension.
160
Bussen som tidsmaskin
På resans tredje dag besökte vi Auschwitz och Birkenau.
Vi skulle lämna hotellet tidigt på morgonen, så att vi
kunde få så lång tid som möjligt på de två minnesplatserna. Men eleverna var sena med att komma iväg. Bussen stod på parkeringsplatsen bakom hotellet i Krakow.
Jag stod utanför bussen med en stressad reseledare.
Medan vi stod och väntade på att de sista eleverna skulle komma ombord, frågade en av pojkarna mig om hur
långt det var till Auschwitz. Under en bråkdel av en sekund tyckte jag att frågan var absurd. Auschwitz tillhör
ju inte nutiden, tänkte jag. Men det var självklart en naturlig fråga. Auschwitz är ju inte enbart ett tidigare
döds- och koncentrationsläger och en symboltyngd representation av Förintelsen. Auschwitz är en konkret
plats, geografiskt beläget något tiotal kilometer utanför
Krakow. Och bussresan mellan Krakow och Auschwitz
tar omkring 45 minuter.
I Auschwitz och Birkenau visades vi runt i fångbaracker, vi fick se krematorieugnar och ruinerna av gaskamrar. I de minnesplatserna vi besökte höll eleverna
också en minnesceremoni över dödsoffren generellt,
och över de norska offren speciellt.19 Besöket i de tidigare lägren blev en resa in i dåtiden – till en värld av död,
ondska och destruktion. Under en sådan resa är det inte
tillräckligt att betrakta lägerruinerna som historiska
161 lämningar. Resans peripeti består i att känna dåtiden
På väg in i Auschwitz. Foto: Kyrre Kverndokk.
inpå bara kroppen. Förintelsen är i dag ett moraliskt absolut. Den har mytifierats, i den bemärkelse att det industrialiserade folkmordet har lösgjorts från sin historiska kontext och framstår som arketypisk och sakraliserad ondska.20 Det är denna sakraliserade och absoluta
ondska som skolresans deltagare ska känna inpå bara
kroppen i Auschwitz-Birkenau och de andra minnesplatserna de besöker. Det gör de genom att söka identifikation med dåtidens levnadsöden.
Försöket med att känna Förintelsen inpå bara kroppen var kanske allra tydligast i Sachsenhausen. Det var i
det lägret de flesta av de norska politiska fångarna hade
suttit. Merparten av de tidsvittnen som arbetar för Vita
bussar till Auschwitz är just tidigare Sachsenhausenfångar. På det som en gång var appellplatsen i Sachsenhausen ligger fortfarande den så kallade Schuhprüfstrecke – en flera hundra meter lång bana sammansatt
av olika underlag. Där måste alla nykomna fångar
tvångsmarschera med 30 kilos packning runt banan, och
som ett påtvingat uppdrag från Wehrmacht skulle de
prova ut slitstyrkan hos olika sko- och skosulematerial.
Fångarna marscherade runt den banan i timtal varje
dag. Det var ett extremt utmattande arbete, och dödsprocenten var hög. Något av det första som eleverna
från Moen skola gjorde när de kom in på minnesplatsen
Sachsenhausen var att gå ett litet stycke på den banan.
Eleverna fick känna underlaget under skosulorna – de
fick erfara ett litet stycke av Schuhprüfstrecke. Den kor- 162
ta promenadturen fungerade därmed som en form av rituell upprepning av Sachsenhausenfångarnes hårda vardag – det var en rituell handling som skulle frammana
fysisk erfarenhet av platsens historiska dimension.
Det synliggörs också i resedagböckerna ett sökande
mot det förflutna i de ord eleverna satte på intrycken
från de historiska minnesplatserna. En av pojkarna,
Bjørnar, beskrev mötet med Birkenau på följande sätt:
”det var ett helvete att komma till Birkenau. Det blåste
och det var kallt. Jag tycker att det är otroligt att någon
där har överlevt.” Detta korta utdrag växlar mellan dåtid och nutid. Bjørnar har som utgångspunkt sin egen
erfarenhet av platsen – genom köldens grepp om kroppen associerar han till hur det måste ha varit för över en
miljon människor som transporterades hit omkring 60
år tidigare. Därutöver är det inlevelsen i dåtiden, vissheten om hur det en gång kan ha varit här, som gör att han
själv upplever platsen som ett helvete. Bjørnar var inte
ensam om att söka sig mot en helvetesinlevelse. De elever jag talade med under fältarbetet mätte genomgående
upplevelserna från lägren i grader av helvete. Det var
mest en helvetesnära upplevelse de sökte. Allt annat
upplevdes som en liten besvikelse. I en novell som en
annan elev, Linda, skrev efter hemkomsten, skildrar
hon hur denna helvetesinlevelse kan te sig. Jag-personen befinner sig i Auschwitz, men kan inte helt fatta var
hon är. Platsen är så vacker, tycker hon. Gräset är grönt
163 och himlen är blå. Det finns inte så mycket som påmin-
Ravensbrück. Fotografi taget av elev under bussresan.
Privat samling: Kyrre Kverndokk.
Motstående sida: Birkenau. Foto: Kyrre Kverndokk.
ner henne om Förintelsen. För att leva sig in i dåtiden
frammanar hon därför bilder och filmer hon har sett
innan hon reste dit. Hon blundar, och med hjälp av de
mediala referenserna börjar hon föreställa sig dåtidens
ondska. Platsens färgschatteringar förvandlas: den gröna och blå färgen försvinner, allt blir svartvitt, och platsen fylls av män i fångdräkter och SS-uniformer. För sitt
inre öga ser hon framför sig en avrättning. Denna fantasi får till slut jag-personen att gråta över dåtidens förbrytelser. Då öppnar hon ögonen och nutiden återvänder – med färger, vänner och skolresa. 21
Målsättningen med skolresorna är att eleverna ska
få en dåtidsupplevelse som kan öppna deras ögon för
­ondskans existens i världen. Idealt sett har denna inlevelse i dåtiden i det närmaste en visionär karaktär –
och liknar den visionäres resa in i dödsriket. Genom
inlevelsen i dåtiden ska eleverna konfronteras med
ondskans realitet, och liksom den visionäre ska eleverna vända tillbaka till vardagen med en ny grundläggande insikt. För elevernas del är inte den insikten av
religiöst slag, den har snarare en humanistisk-moralisk
karaktär. Genom en nyförvärvad insikt om den mänskliga ondskans närvaro i världen invigs eleverna i en
moralisk gemenskap där den mänskliga oskulden inte
har någon plats.22
Om skolresan betraktas som en rituell iscensättning
av ett norskt narrativ om koncentrationslägren, så måste bussresan till Auschwitz-Birkenau, Sachsenhausen och
Ravensbrück betraktas som en rituell resa 60 år tillbaka
i tiden. Bussen knyter inte bara samman olika rum, utan
också olika tidsperioder. Det är en lång resa från nutidens Norge till dåtidens koncentrationsläger – både i
tid och i rum. För att förstå hur bussen fungerar som en
tidsmaskin som fraktar eleverna in i en symbolisk dåtid, bör förståelsen av bussens narrativa dimension
kombineras med tanken om bussen som mellan-rum.
Det är kombinationen av dessa två dimensioner hos
bussen som gör den till en heterotopisk omkopplingsstation i tid och rum. Bussen är inte bara en omkopplingsstation mellan Norge och upplevelsearenan Polen,
den är också en omkopplingsstation mellan Polen och
ondskans arena i minnesplatserna över lägren. Polen
och koncentrationslägren framstår i sammanhanget
som åtskilda, och distinkt olika arenor för eleverna.
Både shoppingen i Krakow och dåtidsupplevelsen i
Auschwitz tillhör upplevelseindustrin – men fenomenen befinner sig i var sin ände av upplevelseskalan. Turismens shopping är hedonistisk till sin karaktär, som
gör konsumtion och upplevelse till två sidor av samma
sak, och upplevelser konsumeras i en rasande fart. Som
kontrast till shoppingen är besöket i lägren existentiellt
orienterat – upplevelsen är vänd in mot självets insikt
om den mänskliga tillvarons absoluta ondska. Likafullt
finns det förbindelselänkar mellan dessa arenor i både
temporal och rumslig bemärkelse.
Jag har argumenterat för att Polen representerade 164
främlingskap för eleverna. Det var en främmande värld
med främmande språk, främmande landskap, främmande arkitektur, främmande bilar och främmande valuta. Och det är en värld som inte minst är otroligt billig för en norrman. Resan till Polen är inte bara en geografisk resa till dagens Östeuropa. Det är också en resa
in i den västeuropeiska föreställningen om Östeuropa,
som fattigt, lite skumt och som ett land som ligger bakom den västliga i utveckling. Flera kulturforskare har
påpekat att det postkommunistiska Östeuropa har
framstått och ännu framstår som det europeiska Andra.
Medan Västeuropa representerar den europeiska normaliteten har Östeuropa efter murens fall uppfattats
som efterblivet, ett samhälle som inte har lyckats nå
samma nivå som den västeuropeiska senmoderniteten.23 På de norska skolresorna blir Polen just uppfattat
som ett sådant annat ställe – som ett kontrasterande
europeiskt Andra.
Förhållandet mellan oss och de Andra har en temporal dimension. I samband med Fadime-dråpet i Sverige
2002 hävdades till exempel att dråpet grundade sig på
en hederskultur som tillhörde en annan tid, så att säga
ett annat utvecklingsstadium än den västliga senmoderniteten.24 Denna tendens att temporalisera föreställningar om kulturella skillnader är utbredd, och den har
förbindelselänkar till ett tänkande som ligger till grund
för den moderna historieförståelsen. I moderniteten
165 har dåtiden blivit till något som är grundläggande an-
norlunda än nutid. Dåtiden är ett främmande land, heter det ofta.25 Den metaforen kan också vändas till sin
motsats. Owe Ronström har formulerat det på följande
sätt: ”Om det förflutna är ett främmande land, så är
också främmande länder förflutna”.26 På de norska skolresorna till minnesplatserna över döds- och koncentrationsläger fungerar den temporala dimensionen genom
föreställningen om Östeuropa som det europeiska Andra tillsammans med föreställningen om en förfrämligad dåtid. En resa in i Polen är första steget in i dåtiden,
det är första etappen i en tidsresa som fullbordas med
besöken i minnesplatserna över lägren. Kort sagt fraktar
bussen eleverna till Polen, där dåtidens koncentrationsläger ligger.
Det är bussen som etablerar förbindelsen mellan dåtid och nutid – mellan elevernas resa och Bernadotte-aktionen 1945. En flygresa eller tågresa skulle inte kunna
etablera en sådan förbindelse. Flygresan frammanar inte
samma känsla av avstånd som bussresan gör. Liksom
bussen skapar också tåget en känsla av resans längd. Tåg
är dessutom det transportmedel som är närmast förknippat med Förintelsen. Utan det centraleuropeiska
järnvägsnätet skulle inte det nazistiska dödsmaskineriet
ha varit lika effektivt. Rälsen från porten i Birkenau och
in till selektionsrampen har därför blivit en ikonisk bild
av Förintelsen. Men under de norska skolresorna påminns man om Förintelsen genom de norska politiska
fångarnas levnadsöden. I de norska tidsvittnenas fång-
berättelser spelar tåget ingen nämnvärd roll, det gör
däremot bussen. En tågresa kan alltså inte återge de
norska tidsvittnenas fångberättelser på samma sätt som
bussresan. Bussen tillrättalägger ett rituellt genomförande av den norska erfarenheten av koncentrationsläger, som bland annat kommer till uttryck när eleverna
går en sträcka på Schuhprüfstrecke i minnesplatsen Sachsenhausen. Bussen materialiserar förbindelsen mellan nutidens skolresor och de historiska vita bussarna.
Den har därmed en performativ karaktär – den framför
ett dåtidsnarrativ genom sin blotta existens och genom
sin resa mellan Oslo, Krakow, Auschwitz, Sachsenhausen och Ravensbrück. Bussen transformerar rummet
till tid.
Ett exempel från materialet visar att det fanns tankar
om en sådan temporal resa hos elevgruppen. Efter det
att eleverna från Moen skola kom hem till Oslo skrev de
sitt så kallade Polen-projekt – som var en omfattande
skrivuppgift om resan. På omslaget av sitt arbete hade
Linda tecknat en buss som rörde sig längs en tidsaxel
med startpunkt 2005 och med slutpunkt under tidigt
1940-tal. Porten in till Auschwitz med inskriften ”Arbeit macht frei” markerade slutet på tidsaxeln. På Lindas teckning färdas bussen med eleverna bakåt i tiden
och rakt in i Auschwitz. På det sättet visade Linda hur
hon uppfattade bussen som en symbolisk tidsmaskin.
En lyckad tidsmaskin måste också kunna föra de resande tillbaka till nutiden. Tidsresan gick i motsatt rikt-
ning när bussen förde eleverna hem till Oslo igen. Medan bussen genom Europa mot Krakow och Auschwitz
hettade upp stämningen, blev stämningen avkyld på
hem­vägen. Efter det att vi hade besökt både Sachsenhausen och Ravensbrück på resans näst sista dag, färdades vi
hemåt, utan annat än högst nödvändiga stopp. Resan
hade nått sin dramaturgiska höjdpunkt och färden hemåt framstod som lugn. Elever, lärare, föräldrar och fältarbetare sov stora delar av tiden. Medan vi rullade fram de
sista milen norrut mot den norska gränsen såg vi på den
amerikanska undervisningsfilmen The wave från 1981.
Filmen är baserad på ett socialt experiment som läraren
Ron Jones gjorde vid en amerikansk High School 1967.
För att illustrera hur nazismen kunde få så trogna anhängarskaror under 1930-och 1940-talets Tyskland delade han in sina elever efter ögonfärg. De med blå ögon
fick privilegier, medan de med bruna ögon blev diskriminerade. De blåögda fick möjlighet att gå med in den
nyinstiftade fascistiska rörelsen ”The Wave”, där läraren
var självutnämnd karismatisk ledare. Filmen visar hur
experimentet går över styr och läraren blir rådvill. Hjälten och hjältinnan är en pojke och flicka som hela tiden
står emot pressen från ”The Wave”. Mot slutet av filmen
hjälper de läraren med att avslöja att det hela var ett experiment som skulle visa hur lätt det kan vara att bli
uppslukad av fascistoida massrörelser. Så bygger filmen
på en kärntematik i det transnationella minnet av Förintelsen – att ondskan finns i oss alla, och att vi alla är både 166
potentiella förövare och offer.27 Filmen har visats i
norska skolor under en rad år. Den ingår också i det urval av filmer som reseledarna hos Vita bussar till
Auschwitz visar under en skolresa. Under resan med
Moen skola fungerade filmen som en moralisk coda, som
skulle sammanfoga dåtid med nutid. Den var ett hjälpmedel för att under resans dåtidsupplevelse föra in den
moraliska dimensionen in i elevernas egen vardag. Huruvida filmen hade en sådan pedagogisk effekt är dock
en annan fråga.28 I motsats till de flesta andra filmer som
visades under vår resa genom Europa, följde i alla fall de
flesta av eleverna med i handlingen denna gång. Då filmen var slut närmade vi oss Svinesund, nutiden och
Norge. Resan var så gott som över.
Blicken mot den gamla tiden
På sådana skolresor ska eleverna få kunskap om Förintelsen, och de ska införliva en uppsättning av antirasistiska och demokratiska grundvärderingar genom en
upplevelsebaserad historieförmedling. Men resan förmedlar inte bara en uppfattning, för som alla andra
­meningsskapare producerar den ett överskott av meningar, som går vida utöver de avsiktliga målsättningarna. Resan är full av upplevelser som skapas på mycket
olikartade arenor. Bussen skapar förbindelser mellan
167 dessa upplevelsearenor, och fungerar här som en knut-
punkt mellan resans olika världar och verkligheter. Den
sammanlänkar inte bara åtskilda rum, den kan också
föra samman olika tider. Den transporterar inte bara
eleverna mellan Norge, Polen och Auschwitz, utan för
dem också till dåtiden och tillbaka till nutiden.
På resan förvandlas rummet till tid, medan tiden
samtidigt utvecklar sig i rummet. Den rumsliga förflyttningen, som för varje meter för de resande eleverna bakåt i tiden – mot 1940-talet och mot Auschwitz – skapar
en särskild, kollektivt aktiverad blick för allt som befinner sig utanför bussen. Det var den blicken som började
fungera då eleverna satte sig i bussen på färjekajen i
Gdynia. Dåtidens Auschwitz ligger idag i Polen. I jämförelse med Norge är Polen fattigt och framstår som
både farligt och underutvecklat. Polen representerar
inte bara en upplevelsearena där tonåringar kan shoppa
och ha det roligt. Polen tillhör så att säga den gamla tiden. Resans symboliska struktur innebär att mötet med
Polen blir det första steget in i dåtiden. Polen blir en
form av rumslig dåtid, som tidsmässigt sett befinner sig
närmare koncentrationslägren än dagens Norge. Det
kan innebära att åsynen av några betongbyggnader utanför en polsk industristad får en tonårspojke att utbrista: ”Jag kan mycket väl tänka mig ett koncentrationsläger här!”. En sådan betraktelse ligger helt enkelt inbakad i resans dramaturgi. Bussen ska föra eleverna in i
förflutenheten. Det första stoppet är färjekajen i Gdynia. Nästa stopp är Auschwitz.
noter
1. Holmlia och Furuset är två förorter utanför Oslo.
2. Vita bussar till Auschwitz etablerades 1992. Några år senare upp­
stod det samarbetsproblem i ledningen. Det resulterade till slut i
att Helga Arntzen, en av grundarna, bröt med Vita bussar till
Auschwitz. År 1998 etablerade hon den konkurrerande förening­
en Aktiva fredsresor.
3. Marshall McLuhan, Mennesket og media (Oslo: Gyldendal Norsk
Forlag, 1968).
4. Pierre Nora, ”Between history and memory”, Realms of memory:
Rethinking the French past, red. Pierre Nora & Lawrence D. Kritz­
man (New York: Columbia University Press, 1996).
5. Se Anette Warring, Historie, magt og identitet: Grundlovsfejringer
gennem 150 år (Aarhus: Aarhus Universitetsforlag, 2004), 12.
6. Ingrid Lomfors, Blind fläck: Minne och glömska kring svenska Röda
Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945 (Stockholm: Atlantis, 2005).
7. Anette Storeide, Fortellingen om fangenskapet (Oslo: Conflux,
2007), 69–70.
8. Ibid., 68.
9. Ibid., 68 och 78–85; Mikhail Bakhtin, Det dialogiska ordet (Gråbo:
Anthropos, 1988), 14.
10.C. S. Lewis, Drømmen om Narnia (Oslo: Gyldendal Norsk Forlag,
2006).
11. Billy Ehn & Orvar Löfgren, Kulturanalyser (Malmö: Gleerup,
2001), 61.
12. Victor Turner, The forest of symbols: Aspects of Ndembu ritual (It­
haca: Cornell University Press, 1967).
13. Thomas Hylland Eriksen, Røtter og føtter: Identitet i en omskiftelig
tid (Oslo: Aschehoug, 2004).
14.Jämför Jackie Feldman, Above the death pits, beneath the flag:
Youth voyages to Poland and the construction of Israeli national
identity (Oxford: Berghahn Books, 2008), 77–81.
15. Arnold van Gennep, The rites of passage (London: Routledge &
Kegan Paul, 1960); Turner.
16.Turner.
17. Petter Jensen, ”Piercing”, Tidsskrift for Den norske lægeforening,
vol. 118, nr 30, 1998.
18. Michel Foucault, ”Andra rum”, Diskursernas kamp (Eslöv: Brutus
Östlings bokförlag Symposion, 2008), 256.
19.Kyrre Kverndokk, Pilegrim, turist og elev: Norske skoleturer til dødsog konsentrasjonsleirer (Diss. Linköping: Institutionen för Tema,
Linköpings universitet, 2007), 167–203.
20.Jeffrey Alexander, ”On the social construction of moral univer­
sals: The Holocaust from war crime to trauma drama”, European
Journal of Social Theory, vol. 5 nr 1, 2002, 31; Tim Cole, Images of the
Holocaust: The myth of the ’Shoah business’ (London: Duckworth,
1999), 7–19; Peter Novick, The Holocaust and collective memory:
The American experience (London: Bloomsbary, 2000), 4; Jeffrey
Olick & Daniel Levy, ”Collective memory and cultural constraint:
Holocaust myth and rationality in German politics”, American Sociological Review, vol. 62, nr 6, 1997.
21. Kverndokk, Pilegrim, turist og elev, 223–233.
22.Ibid., 228–229.
23.Jämför Agnes Ers, I mänsklighetens namn: En etnologisk studie av
ett svenskt biståndsprojekt i Rumänien (Hedemora: Gidlund,
2006); Karin S. Lindelöf, Om vi nu ska bli som Europa: Könsskapande och normalitet bland unga kvinnor i transitionens Polen (Gö­
teborg: Makadam, 2006).
24.Tord Larsen, ”Om historisering av forskjeller”, Norsk antropologisk tidsskrift, nr 1–2, 2005. Jämför Johannes Fabian, Time and the
Other: How anthropology makes its object (New York: Colombia
University Press, 2002).
25.David Lowenthal, The past is a foreign country (Cambridge: Cam­
bridge University Press, 1985).
26.Owe Ronström, Kulturarvspolitik: Visby: Från sliten småstad till
168
medeltidsikon (Stockholm: Carlsson, 2008).
27.Jämför Alexander, 32.
28.Kyrre Kverndokk, ”’Eg veit eg burde grine, alle dei andre grin jo’:
Skoleelever i Auschwitz – mellom forventninger og erfaringer”,
169
Fortiden i nåtiden: Nye veier i formidlingen av andre verdenkrigs historie, red. Claudia Lenz & Trond Risto Nilssen (Oslo: Universi­
tetsforlaget, 2011).
Lars Kaijser
Beatles-fragment i rörelse:
En guidad bussturs narrativa
ordnande av tid och rum
Utgångspunkten för denna artikel är en guidad rundtur till Beatles Liverpool. Med stöd i aktör-nätverksteori arbetar texten med frågan
om grunderna för den framställning av Beatles som passagerarna får ta del av. Framställningen ses som ett resultat av guidens berät­
telser, bussens rörelser genom stadsrummet och hur detta samverkar med passagerarnas uppfattning om och erfarenhet av Beatles.
Beatles själva uppfattas som en samling fragment bestående av bland annat berättelser, stadsstråk, byggnader, sångtexter, musik och
ikoniska bilder. Framställningen uppfattas inte som en enhetlig berättelse utan snarare som en uppsättning små berättel­ser lagda vid
sidan om varandra. Tanken är här främst att se framställningen som en anslagstavla där olika händelser och anekdoter placeras bred­
vid varandra. Det ger en framställning som ordnas mer av plats än kronologi och där guidernas såväl som passagerarnas egna känslor
inför Beatles har en avgörande betydelse för den historieproduktion som äger rum under rundturen.
Bussen är lätt att känna igen. Den är blå och gul, och på
sidan är ”Magical mystery tour” textat i regnbågens färger.1 Snart ska bussen föra med sig en grupp passagerare
på en rundtur till Beatles Liverpool. När resenärerna har
satt sig till rätta greppar guiden mikrofonen:
Good afternoon ladies and gentlemen, boys and girls, welcome to the Magical mystery tour of Liverpool, birthplace
of the Beatles. Your driver’s name is Les, here he is… My
name is Eddie. In the next two hours we’re going to birth-
places, homes, schools, work places, and many o
­ ther places
that are connected to the Beatles, including Penny Lane,
Str­aw­berry Field children’s home, the tour will end at the
Cavern club, in the town centre where Beatles played 292
times.
Guiden tystnar, trycker in en kassett i bandspelaren och
Beatleslåten Magical mystery tour hörs ur högtalarna. Nu
kan turen från centrala Liverpool, ut till de södra förorterna och tillbaka, börja. Under resans gång pekar och 170
berättar guiden om det som passerar utanför bussens
fönster. Berättelserna är anekdotiska och lätt flyktiga
till karaktären, ofta associativa, lekfulla och underhållande. Guiden förhåller sig kreativ till det som bussen
passerar längs vägen; vitsar och ordlekar omvandlar det
mesta till Beatlesreferenser.
Bussturen i Liverpool är ett av många tillfällen och
sammanhang där Beatles historia framställs och berättas. Popgruppen hör till samtidshistoriens mer uppmärksammade kulturella fenomen. Förutom att bandet
är en del av en musikalisk standardkanon, har deras biografi blivit föremål för utställningar, litterära biografier
och akademiska projekt. Denna artikel knyter an till
mängden av presentationer för att se på hur de framställs och ordnas under guidade rundturer till Beatles
Liverpool. Målet är att belysa vilka typer av kunskap
bussturerna producerar om bandet, och hur den struktureras. Ytterligare en fråga är hur den guidade rundturens framställning kan relateras till andra framställningar av Beatles biografi. En viktig utgångspunkt är att det
inte finns någon fast och färdig biografi, utan att varje
framställning är avhängig sina särskilda omständigheter. Det kan handla om vem som berättar, var berättelsen äger rum och genom vilket medium.
Inspirationen för min diskussion kommer främst
från materialitetsteoretiker som John Law och Bruno
Latour.2 Enligt dem är människans handlande och age171 rande – som till exempel att berätta om Beatles – ett re-
Magical mystery tour-bussen är ett välkänt inslag i Liverpool. Den är lätt att känna igen och har använts i bland
annat reklamkam­panjer för Liverpool som turistmål.
Foto: Lars Kaijser.
sultat eller en effekt av olika ordnande faktorer. Det görs
här ingen skillnad på om det är guidens berättarstil eller
bussturens utformning som verkar i framställningen;
flera närvarande komponenter kan ha en ordnande verkan. En särskild fråga som guidar läsaren genom Beatleskulturens upplevelsetext är därför vilka faktorer som har
effekt, eller med andra ord, vad som agerar när Beatles
framställs. Tanken är att reflektera kring hur olika betingelser kan knytas till den guidade bussturen genom
Liverpool. Här har jag särskilt fokuserat guidens betydelse, bussen, rörelsen i stadslandskapet, och fenomenet
Beatles. Artikeln avslutas med en diskussion om vad
rundturens utsträckning i landskapet har för konsekvenser för framställningen av Beatles som helhet. Återigen
är det Law som inspirerar och resonemanget knyter an
till hans uppdelning mellan berättelsen som formar en
tydlig och avgränsad framställning, och anslagstavlan där
olika typer av information kan trängas med varandra
och ge utrymme för en mer komplex framställning.3
Beatles: En sammansättning
En första fråga är hur man ska förstå objektet Beatles.
Här finns i bakgrunden en för många bekant och ofta
återkommande grundberättelse. I denna ingår, med vissa skillnader i nedslag och betoning, hur medlemmarna
träffades i Liverpool, fann spelformen i Hamburg, flyt-
tade till London och skivstudion vid Abbey Road, och
slog igenom i USA. Hit hör också berättelsen om hur
gruppen slutade turnera och lade mer tid i studion, reste
till Indien för att meditera, gick från att vara en grupp till
att bli fyra olika individer, och hur gruppen så småningom upplöstes. Här återges också vilka skivor de gav ut,
och de filmer som de spelade in.4 Denna ”stora berättelse” om Beatles återges i olika sammanhang. Sam­tidigt
ekar den i desto fler. Några exempel är de många filmer
eller teveserier där viljestarka flickvänner benämns
”Yoko”, syftande på föreställningen att John Lennons
fru Yoko Ono splittrade sammanhållningen i Beatles.
Rundturen präglas av ett outtalat antagande om att
de flesta passagerarna är någorlunda bekanta med gruppen genom de redan kända berättelserna. Den stora berättelsen närvarar genom anspelningar och hänvisningar, men återges inte i sin helhet eller i samlad form. Istället betonas de inledande åren, innan gruppen slog
igenom och flyttade till London. Det handlar om bandmedlemmarnas barndomsår, skolgången och hur musiken så småningom tog en allt större plats i deras liv. Det
berättas också om hur Beatles åkte från Liverpool till
Hamburg, hur de träffade sin manager Brian Epstein
och fick skivkontrakt. Under rundturen nämns ett rikt
galleri med personer som haft anknytning till bandet,
och de flesta av dem är knutna till Liverpool. Passa­
gerarna möter släktingar, lokala musikprofiler som den
förste managern Alan Williams och barndomskompisar 172
som Pete Shotton och Ivan Vaughan. Beatles brukar
­betecknas ”The Fab Four” men under rundturen handlar det snarast om ”The Fab Six” och tidiga bandmedlemmar som trummissen Pete Best och bassisten Stu
Sutcliffe har viktiga platser i berättelserna. Sådant som
hände senare i Beatles karriär nämns naturligtvis också,
men inte i samma utsträckning. Vid sidan om ”förr” berättas också om ”idag”: det kan handla om en ny turné
med Ringo Starr, eller om en ny samlingsskiva. Vad som
händer nu och vad som hände då framförs på olika sätt.
När guiderna berättar om Beatles formativa år återges
det ofta som korta avgränsade berättelser, medan uppgifter om vad som händer kring Beatles idag ofta framförs som information. Rundturerna har alltid känts
­aktuella när jag åkt dem, men när jag tittar tillbaka i
mina fältanteckningar tycks de ofta daterade. Aktuali­
seringarna har med tiden stelnat till markörer som tydligt anger när respektive rundtur ägt rum.
Aktuella framställningar av Beatles förhåller sig alltså till ett grundnarrativ. Men hur kan man förstå de
­element som bygger upp dessa framställningar? Ett sätt
är att uppfatta Beatles som en lös uppsättning av fragment, rester av aktiviteter som har ägt rum, och det är
dessa fragment som utgör grunden för alla framställningar om Beatles. Ett fragment kan vara vissa basfakta
om gruppen, men också mer eller mindre sanna historier,
bilder, föremål, sånger eller texter. Fragmenten kan
173 uppträda som fotografier, LP-skivor, souvenirer, en
­ erättelse i en tidning, eller som personliga minnen.
b
Med andra ord kan fragmenten sägas vara bestående
materiella spår av de aktiviteter som Beatles har genererat och fortfarande genererar. Med en sådan ingång
­fokuseras själva framställningen och inte den tid i historien som framställs. Fokuseringen på fragment betonar
också den avsaknad av helhet som utmärker varje försök
att berätta eller representera Beatles. Det kan vara värt
att påpeka att dessa fragment inte bara utgör underlag
för framställningar av Beatles biografi, utan de utgör
grunden för allehanda verksamheter i det socioekonomiska fältet av turism, upplevelseindustri och kulturverksamheter.
Ett viktigt drag hos fragmenten (och berättelsen
som vävs om dem) är deras processuella karaktär. Fragmenten, som har sitt ursprung i Beatles förehavanden,
har med tiden etablerat sin egen biografi. De kan utvecklas, reorganiseras, tolkas och kondenseras. Det är
inte heller så att alstringen av fragment avtog i samband
med att Beatles splittrades. Snarare är det så att det
­ständigt fylls på med nytt: till exempel outgivna skiv­in­
spelningar, okända fotografier och filmsnuttar. Men
också berättelser, tolkningar och rykten kommer till
och blir nya fragment. Det är en öppen uppsättning
fragment, såtillvida att de kan användas i en mängd
olika sammanhang. Bilder från Beatles tidiga fram­
­
toning kan illustrera deras karriär likaväl som 1960­talets sociala förändringar.
Potentiellt sett är det möjligt att alla fragment skulle
kunna ingå i en framställning av Beatles, men i realiteten är det endast ett urval som används, vilket också gäller den guidade rundturen. Som tidigare nämnts, dominerar fragment från tiden innan gruppen slog igenom.
Här förekommer ikoniska berättelser som hur John
Lennon fick flytta till sin moster när han var fem år och
hur han som 17-åring efter att ha återfått kontakten
men sin mamma förlorade henne i en trafikolycka, eller
den symboliska berättelsen om hur John Lennon och
Paul McCartney träffade varandra för första gången.
Genom anekdoter, associationer och referenser ekar
och citeras Beatles under hela rundturen. En guide berättar om hur Paul McCartney en gång försökte bli
medlem i en kör, utan att bli medlem.
In 1953 in Liverpool, the annual auditions for quire boys
from the churches all over Liverpool. One of the boys was
11 years old James Paul McCartney. He failed the audition,
and they told Paul to get back to where he once belonged,
Saint Barnaby’s church in Penny Lane, Get back Yo Yo.
Berättelsen avslutas med att körledarens ord till Paul
McCartney återges. Slutorden är också ett citat från
Beatleslåten Get back. Fragmenten framträder ofta som
tydliga citat, men lika ofta som ett eko, en associativ
­figur som känns igen av dem som är bekanta med Beatles.
Det är också påtagligt att otydliga, saknade eller kanske
Bussen som Beatles använde i filmen Magical mystery tour är en
förebild i flera sammanhang. Här som leksaks/samlarbil till­verkad
av Corgi Toys. Foto: Lars Kaijser.
delvis skymda fragment driver framställningen framåt.
Hit hör till exempel frågan om varför Pete Best strax
innan gruppen skulle spela in sin första skiva fick lämna
Beatles och ersattes av Ringo Starr, en fråga som för­
anlett bryderier bland Beatleskännare
Den färgglada bussen är ett välkänt inslag i Liverpool. Förebilden är teve-filmen Magical mystery tour
(Bernard Knowles, The Beatles, 1967) där en brokig
samling människor färdas på en magisk, eller kanske
snarare psykedelisk resa genom södra England. Bussen
av märket Bedford Val Panorama tillverkades 1959 och
den har med tiden fått sin egen biografi. År 1967 hyrde 174
Beatles bussen och formgav den i sin psykedeliska tappning. Efter att ha använts i filmen har den dykt upp på
lite olika ställen. När det första Beatlesmuseet öppnade
i Liverpool 1984 fanns bussen där som en av flera föremål med anknytning till Beatles. Numera finns den på
Hard Rock Café i Orlando, Florida.
Bussen är ett exempel på ett fragment eller snarare
en uppsättning av fragment. Även filmen anger som
ordnande fragment form och till viss del innehåll för
­delar av den guidade rundturen. För arrangörerna är
bussen ett underlag för souvenirer och den förekommer
både på vykort och som märken av olika slag. Filmens
betydelse märks också under rundturen när vi välkomnas av guiden. Jag exemplifierade inledningsvis med
guidens hälsning; så här låter det i teve-filmen när Beatles och de andra passagerarna välkomnas:
Good morning, Ladies and Gentleman, boys and girls,
welcome to Magical mystery tour. I am you currier, ­Jolly
Jimmy Jonson, my friends call me Jolly Jimmy, and you are
hållande ordvändning eller en absurditet för den som
inte minns eller sett filmen.
Som upphov till den guidade turen i Liverpool är objektet Beatles alltså närvarande under rundturen – i fragmentarisk form. När deras historia berättas är det genom
korta, små berättelser, som antyder, men aldrig framför
ett större narrativ. Det är under den guidade rundturen
möjligt att tänka sig Beatles, inte som popgruppen med
fyra medlemmar, utan som en sammansättning av personer, platser och händelser som på olika sätt länkas till varandra. Vissa platser som Strawberry Field eller Penny
Lane – båda dessa platser har inspirerat till Beatlessånger
– är Beatles, på samma sätt som de ­enskilda Beatlesmedlemmarna, låtarna eller husen där de växte upp. Det är
inte så att Beatles alltid behöver ­bestå av just dessa fragment, men under rundturen har de givits en framträdande plats. Hur dessa fragment kan ordnas och länkas till
varandra är en viktig fråga och ett tema som återkommer
i artikeln. Här är guiderna med sina berättelser viktiga,
men också bussen och rund­turens utformning.
all my friends, and over here is our hostess, the lovely,
­delightful, delectable Windy Winter, … lovely, lovely.
And over here, our driver for the trip, the wonderful dri-
På väg genom Liverpool
ver, we hope, Alf.
Filmens dialog är en resurs for guiderna, och precis som
i exemplet ovan med Get back möjliggör den en blink175 ning till den som kan sin Beatles, och kanske en under-
Om Beatles är den första huvudpersonen under rundturen, så är Liverpool den andra. Precis som i fallet med
Beatles återges en berättelse om Liverpool i bakgrunden, som fragmentariskt bidrar till den guidade rund­
turen och framställningen av Beatles. Stadens historia
artikuleras inte, men förmedlar stämningstillstånd. Olika platser bidrar med sina olika kvaliteter. Här kan det
centrala Liverpools rörliga gatuliv med ett vimmel av
bussar, bilar, butiker och människor i rörelse kontrasteras mot det relativa lugn som förorternas villaområden
uppvisar. Stadens dagsform i skepnad av gatuarbeten
och trafikflöde bjuder också på ett motstånd som ger resan takt och tempo. Ett rött trafikljus tillåter guiden att
tryffera sin framställning med elaborerade berättelser,
medan fria raksträckor kan tvinga honom eller henne
att både korta och avbryta sin framställning.
Det är ett föränderligt Liverpool som framträder när
bussen rullar fram längs gator och vägar. Under de senaste åren har staden upplevt en byggboom. Nybyggen
och byggnadsplatser är vardagliga inslag, med byggkranar som bryter centrums skyline. De halvfärdiga fastigheterna står dock i kontrast mot förfallna hus som påminner om stadens orosår. Liverpool hade sin guldålder
som handels- och hamnstad från sjuttonhundratalet och
fram till och med början av nittonhundratalet. Staden
var central i det koloniala Englands expansion och hamnen var en viktig länk till resten av det brittiska imperiet. Det förra århundradets strukturrationaliseringar
och förändrade handelsvägar drabbade Liverpool liksom många andra städer i Nordengland hårt.
Liverpool är ett gott exempel på den problematiska
övergången från modernitet till senmodernitet; den har
både karakteriserats som en postmodern och en postkolonial stad.5 En postkolonial tolkning tar fasta på hur
hamnstaden växte och expanderade under sent 1800-tal
och hur den blev ett ekonomiskt centrum i ett brittiskt
samvälde som vilade på ett kolonialt produktions- och
konsumtionsmönster med Liverpool som ett viktigt ekonomiskt nav. Med den förståelsen följer också en uppmärksamhet på hur staden mer eller mindre kollapsade
när Storbritannien förlorade sin koloniala position. Kvar
finns en stad präglad av arbetslöshet, kriminalitet och social oro. Utifrån ett senmodernt perspektiv är det också
möjligt att beskriva Liverpool som post-industriell. Då
fokuseras förändringen av stadens strukturella villkor:
hur antalet anställda inom tillverkningsindustrierna
sjunkit samtidigt som serviceyrkena fått en allt större betydelse. I Liverpool innebär det att allt fler har börjat verka inom turist- och nöjesindustrin. Båda tolkningarna av
staden känns rimliga. De är inte motstridiga utan griper
snarare in i varandra. Det är dock den sistnämnda tolkningen som dominerar under den guidade rundturen.
Rörelsen genom staden ger arkitekturen, parkerna
och gatorna en framskjuten plats i guidens narrativ. Berättelsen om hur John Lennons mor och far för första
gången möttes i en av Liverpools största parker, Sefton
Park, berättas parallellt med att guiden pekar ut hus som
har bebotts av personer som varit viktiga för Beatles. Berättelserna om Beatles präglas av stadens fortgående förvandling. Fastigheter som byggs, hus som försvunnit och 176
som i sin fallfärdighet håller på att försvinna ger en känsla av uppbrott och förändring som genomsyrar berättelserna om Beatles. Rörelsen i staden bidrar också till att
visa upp stadens sociala skillnader. Husen ger fingervisningar om hur de olika Beatlarna växte upp och deras
klassmässiga bakgrund. Här visar relationerna mellan de
olika husen och distrikten sociala och klassmässiga skillnader. När bussen reser genom staden och resenärerna
blickar ut genom fönstret är det möjligt att få en känsla
för såväl stadens sociala geografi som dess motsättningar.
Samtidigt bidrar också rundturen till en särskild förståelse av stadens sociala landskap. Vi får stanna och kliva av vid mer trygga platser som vid Strawberry Field
och den lugna änden av Penny Lane (trots att den plats
som besjungs finns vid den mer livliga andra änden av
gatan). Till de lugna platserna hör också John Lennons,
George Harrisons och Paul McCartneys barndomshem.
När vi rör oss genom The Dingle där Ringo Starr växte
upp stannar bussen visserligen till, men vi får inte gå av,
då området räknas till stadens mer oroliga platser. När vi
passerar villaområdet för de mer välsituerade, där Brian
Esptein växte upp, kryper bussen sakta förbi huset och
guiden påpekar att de som bor här inte gillar att bli granskade. Den klassiska brittiska motsättningen mellan arbetarklass och övre medelklass utgör ett viktigt fundament i hur berättelsen om Beatles framställs.6 Det är i sig
inte konstigt, men det blir under rundturen också tydligt
177 vad som inte ingår i berättelsen om Beatles. När bussen
Bussen har stannat vid Penny Lane och passagerarna är
på väg tillbaka ombord. Det har varit kö för att kunna fotografera sig framför gatskylten och de sista lämnar skylten.
Platsen ger utrymme för flera berättelser. En av dem handlar om den skola som ligger bakom staketet och på andra
sidan fältet. Det är en av de många skolor som Beatles
manager relegerades ifrån. Foto: Lars Kaijser.
åker igenom de stadsdelar som präglas av immigranter
nämns inget om hur de hamnat där, eller de etniska skillnader som finns i staden. Det är en traditionell brittisk
klassberättelse som aktiveras i framställningen.
Bussen är ett sinnligt medium som gör resenärerna
medvetna om staden. Den stånkar, skakar och tar i när
den svänger upp på den branta Church Road för att stanna till vid kyrkan där John Lennon och Paul McCartney
möttes för första gången. Motorljudet ökar och just här
får jag alltid anstränga mig lite extra när jag ska försöka
höra vad som sägs på mina inspelningar. Bussen är inte
bara en form eller symbol, den har också en ­materialitet
som ger sig till känna när den sakta rör sig genom stadslandskapet. Resenärerna får känna avståndet mellan
stads­kärnan och det lummiga Woolton, där Lennon växte upp. Genom bussens vibrationer erfar kroppen stadens
backar, raksträckor och trafikstopp. När jag har talat med
entreprenörer, guider och andra aktörer i Liverpool om
deras verksamheter har det varit tydligt att de har betraktat kunskap om Liverpool som en viktig ingång till en
förståelse av Beatles. Eller kanske uttryckt på ett annat
sätt: för att förstå Beatles måste man ha en känsla för Liverpool. Det är då en erfarenhetsbaserad känsla som man
förvärvar genom att ha levt i Liverpool och helst under
en längre period. Något som värdesätts är en i det närmaste fysisk, sinnlig känsla för staden, för dess skiftande
stämningar, avstånd och s­ ociala schatteringar. Bussen är
ett viktigt redskap för att kunna förmedla detta.
När jag har pratat med personer engagerade i Liverpools Beatlesturism har de berättat hur turismnäringen
växte fram efter John Lennons död 1980. Enstaka turister kom också tidigare, men något hände när Lennon
dog och antalet turister som besökte staden ökade. Det
är också möjligt att säga att Liverpools turistnäring är
en del i en större global förändringsprocess, som vuxit
fram i samklang med etableringen av en mer upplevelse­
baserad ekonomi, där turisterna förväntar sig nischade
upplevelser anpassade till egna identitetsprojekt. Som
ett svar på dessa önskemål har en så kallad destinationskultur vuxit fram där varje plats omskapas till ett potentiellt resmål för turister.7 Om staden bidrog med stämningar i klangfältet förändring och klass, bjuder upp­
levelseturismen på ytterligare ett stämningsskapande
moment, nämligen underhållning. Den guidade rundturen är en del av en turismnäring bestående av Beatlesrelaterade museer, pubar och festivaler som i senmodern anda vuxit fram under de senaste decennierna.
Rundturens framställningsideal är inte hämtade från ett
källkritiskt historiemedvetande, utan följer upplevelse­
industriernas grammatik. Som sådan ska den underhålla och ge de medföljande åhörarna en upplevelse av
Beatles och Liverpool. Därmed inte sagt att den guidade rundturen bara underhåller, men framställningarna
sker gärna med glimten i ögat och det tycks ofta viktigare att locka till skratt än att lägga ut texten om den förändrade staden. Resultatet blir en historia som gestaltas 178
i lättsmält, anekdotisk form, utan nämnvärt komplexa
element – men som jag tidigare nämnde, så ger den typen
av historieförmedling en sensorisk känsla för staden,
och smakprov på den humor som enligt guiderna är en
viktig del av Liverpool.
Tid är en viktig dimension i allt berättande. Under
resan i Liverpool växer två tydliga tidsaxlar fram. Det
ena utgörs av ett nu och den stad i förändring som vi
åker igenom. Här presenteras nyare populärkultur och
här får vi veta hur Paul och Ringos yrkes- och familjeliv
ter sig i dag – om skivor, konserter och barn. Det andra
tidrummet är 1940- 50- och det tidiga 60-talets tydliga
klassamhälle med arbetare och medelklass, där konjunkturnedgångarna ännu inte har nått Liverpool. Det
är här också möjligt att få en känsla för Liverpool som
en stad bestående av två sociala sammanhang, dels den
trygga villaförorten med charmiga, humoristiska och
vänliga lokalbor – den sociala miljö som fostrade Beatles – dels den pulserande rörliga stadskärnan med sjömän, emigranter från Irland, turister och studenter som
bringar nya intryck och liv till staden. Hit hör (icke
­oemotsagda) berättelser om hur sjömän från USA hade
med sig rockskivor som spreds till Liverpools ungdomar. Det vore lätt att tänka sig dessa två tidrum som något av det som präglar framställningarna av Beatles,
men jag har lättare att uppfatta detta som en effekt, ett
resultat av rörelsen i staden i samklang med guidernas
179 olika berättelser. Här hjälper de bägge tidsaxlarna till
att skapa en meningsfull inramning, ett tidrum, som begripliggör hur legenden om Beatles har vuxit fram.8
Ett vanligt, kanske det vanligaste sättet att organisera
en historisk återgivning är genom en kronologisk framställning. Så ser det flesta biografier ut och så ser det ut i
den fasta utställningen Beatles story som ligger centralt
längs floden Mersey i det renoverade hamnområdet. Utställningen följer ”den stora berättelsen”, eller det narrativ som jag nämnde tidigare. Inledningsvis presenteras
de olika Beatlesmedlemmarnas bakgrund och sedan följer ett antal olika interiörer. Besökaren får följa Beatles
från det lokala Casbah Club, via Hamburgs Reeperbahn,
Cavern studion vid Abbey Road till en avslutning och
karakterisering av de enskilda medlemmarnas karriärer
efter splittringen. Under den guidade rundturen är tid
visserligen en viktig faktor, men det är inte den kronologiska ordnande som ger framställningen. Det är istället en platsstyrd framställning som växer fram under
rundturen. En framställning där historien alltså är mer
rumsligt än kronologiskt organiserad.
En ordnande röst
När bussen lämnar Paul McCartneys barndomshem vid
Forthlin Road kan återresan in till stadskärnan börja.
Guiden fortsätter att berätta och kommentera de platser som passeras. Men tempot är mer långsamt och pas-
sagerarna mätta på intryck. Guiden sätter på kassetten
med musik och ur högtalarna hörs de inledande orden i
sången Yellow submarine: ”In the town…”. Guiden sitter längst fram i bussen med ryggen halvt vänd mot passagerarna och blicken framåt. Han sträcker ut handen så
att vi kan se hur han markerar tummen upp. Melodin
fortsätter: ”…where I was born”. Nu vrider guiden
handen och gör tummen ned mot marken där vi rullar
fram, som en övertydlig markering om var Beatlarna
kom ifrån. Det är guiderna som genom sina berättelser
och platsmarkeringar levandegör Beatles Liverpool.
Guidernas sätt att foga samman, eller hellre ordna, fragmenten från Beatles och Liverpool är avgörande för hur
berättelsen växer fram under rundresan. Det är genom
dem som fragmenten i landskapet läggs tillrätta, ordnas
och lyfts fram ur landskapet. Jag diskuterade inledningsvis en mängd olika sammanhang där berättelsen om
Beatles presenteras, och som är viktiga delar av förutsättningen för hur framställningar av Beatles ­­ut­­formas.
Det är inte en färdigpaketerad historia som resenärerna
tar del av, utan olika sätt att ordna och få ordning på berättelserna; berättelser som innehåller otaliga detaljer,
perspektiv och i viss mån olösta frågor. En framställning av Beatles samlar därför alltid ett urval i ett försök
av att göra dem begripliga. Detta görs enligt den kanon
som nämndes tidigare, så att berättelsen ska bli koncis,
korrekt och svara mot den uppfattning som berättaren
själv har om Beatles och deras betydelse.
Efter att ha hört de många framställningarna av Beatles kan jag skönja ett behov hos de olika guiderna att
både urskilja och auktorisera den egna framställningen.
En sådan auktoritet eller trovärdighet bygger på ett erkännande i Bourdieusk mening, det vill säga ett erkännande som bygger på en relation mellan guide och åhörare.9 Som guide gäller det att framställa såväl sig själv
som sin berättelse på ett trovärdigt sätt. Man ska förhålla
sig på ett övertygande och trovärdigt sätt till fragmenten
och förmå foga samman dem till rimliga helheter. En
grundläggande kompetens bland guiderna är att snabbt
kunna navigera och plocka bland alla de fragment som
ges och framföra en berättelse på ett underhållande vis.
Guidernas arbete är också ett hett ämne som diskuteras
bland såväl andra guider som de passagerare som följt
flera guidade rundturer. Guidernas sätt att berätta om
Beatles är också positioneringar gentemot bland annat
författare som skrivit biografier om Beatles utan att ha
besökt Liverpool, eller konkurrerande guider.
Under en del av resan där bussen inte passerar så
många platser med anknytning till Beatles och det ges
möjlighet till verbala utvikningar, börjar en guide att
berätta om det engelska klassamhället. Hon förklarar
dess betydelse och effekter. En viktig del av hennes arbete under rundturen handlar om att rikta passagerarnas blickar. Det kan vara konkret som att peka ut platser som bussen passerar, men det handlar också om att
formatera passagerarnas blickar så att Beatles och Liver- 180
pool kan uppfattas på ett visst sätt. I samma stund som
guidens egen känsla för Beatles agerar i framställningen
får berättelserna om Beatles en affektiv karaktär. Guiderna är i allmänhet engagerade och de präglar rundturen med sina personligheter. Den berättelse ska dock
inte uppfattas som individuell utan som socialt situerad. Det är en vit, brittisk lägre medelklass erfarenheter av efterkrigstidens Liverpool som vi delges. Guidernas egna sociala utgångspunkter inkorporeras i representationen av Beatles och de talar gärna till passagerarnas personliga erfarenheter av att ha varit barn eller
ungdom; åhörarna kan själva fylla på med egna känslor,
minnen och erfarenheter. Den guidade presentationen
formar en känslostrukturerad framställning som byggs
genom samspelet mellan guiden, det omgivande stadslandskapet och de medföljande passagerarna. Detta blir
tydligt under de olika rundturerna, där guider präglar
sina respektive turer med sitt personliga och engagerade sätt. En guide berättar att hennes rundtur är den
emotionella, medan en annan guide står för den roliga
och dråpliga rundturen. Här går det återigen att knyta
an till upplevelseturismens grammatik och de förväntningar som kan finnas hos åhörarna. De önskar uppleva
­Liver­pool och Beatles och inte bara se staden. De populäraste guiderna är de som har denna förmåga att skapa
upplevelser genom sitt personliga engagemang.
Guiderna står även som garanter för autenticitet. Det
181 avgörande är hur väl de förmår framställa sig själva. Häri
Guiderna håller sig alltid längst fram i bussen, vid mikrofonen.
Ömsom tittar de ut över passagerarna och ut genom bussens
stora fönster. Under rundturen är chauffören viktig och guiderna
samtalar ofta halvt hörbart, halvt dolt med chauffören. Samtalen
är ofta vardagliga och bidrar till rundturens placering i Liverpools
vardag. Foto: Lars Kaijser.
ligger en del av auktoriserandet. Det går också att spåra
förhållningssätt som skiljer guider som jobbat på Magical mystery tour från en andra guider inom närliggande
verksamheter, nämligen deras sätt att relatera till Beatles. Här är det viktigt att visa att man är ett fan bland andra, som uppskattar och värderar Beatles högt. Det är
samtidigt viktigt att visa att man inte är fanatisk. En erkänd position är att vara kunnig, engagerad men också
distanserad, något som visas i hur man framför berättelser om Beatles. Det tycks dock som att frågan om äkthet
i samband med Beatlesturismen, och kanske också annan turism, är en fråga om intimisering.10 Under den
guidade turen förblir popgruppens succéer outtalade och
det ges inte utrymme för någon större genomgång av
gruppens karriär. Istället får passagerarna ta del av
­berättelser om Beatlesmedlemmarnas barndom, familjerelationer och skolgång. Vi får en närhet till Beatles och
deras liv när vi rullar längs gatorna, stannar till och promenerar vid Penny Lane och Strawberry Field, och ser
de hus där de vuxit upp. Det finns också i guidernas självpresentation en strävan att placera sig själva – om inte
annat än som ögonvittnen – i samma privata sfär som
Beatles själva. Under åren har jag haft guider som har
serverat John Lennon öl, varit dotter till deras första manager Alan Williams, arbetat som sköterska på det BB
där John Lennons son föddes eller blivit uppringd av
Paul McCartney. Närheten till Beatles höjer också
­autenticitetsanspråken i deras egna framställningar.
Med bussens hjälp skapas ett gränssnitt mellan bussens nutid, ett allmänt förr och Beatles Liverpool. Här
ger bussens materialitet ett slags autenticitet åt guidens
berättelse samtidigt som den fungerar som ett auktoriserande fragment och en manifestering av hur Beatles bäst
bör representeras. Med bussens hjälp skapas både närhet
och distans. Vi möter en värld som på många sätt är annorlunda än det Liverpool som finns utanför bussfönstret. Guidens berättelser kan läsas som sociala kommentarer och förmedlar förhållningssätt till världen. Det är
en kommentar både till det samhälle där Beatles växte
upp och till dagens Liverpool. Kanske är Liverpool en
postindustriell stad och kanske är den postkolonial. I vilket fall kan den guidade rundturen till Beatles Liverpool
förstås som ett försök att återupprätta stadens forna
­status. Guiden blickar visserligen bakåt när han eller hon
underhåller oss med sitt berättande, men berättandet är
samtidigt ett inlägg i en pågående debatt om Liverpools
framtid. Här används Beatles barndom på ett symboliskt
sätt för att förhålla sig till de förändringar som ägt rum i
Liverpool och västvärlden under det senaste halvseklet.
Pilgrimer på väg
En av guiderna har med sig ett fotoalbum med lite olika
bilder under rundturen. Här finns bilder på Beatlesmedlemmarna vid olika platser i Liverpool, bilder på 182
släktingar, biljetter och konsertprogram från någon av
Paul McCartneys konserter i staden. Albumet används
av och till under rundturen, och innehållet får illustrera
de berättelser som berättas. Under en resa visar guiden
upp ett fotografi på John Lennons moster. Hon har en
katt i famnen. En flicka i 8-årsåldern och hennes syster
undrar vad katten heter. Guiden skrattar och tar mikrofonen:
23 years I’ve done this … I thought I heard all the questions
… but I been caught today, by two little angels. They want
to know what the name was of the cat that sat on Mimi’s
knee … It is a cat with no name, I am sorry … I don’t
know … what would you like to call the cat?
Flickan och hennes syster konfererar och säger ”Fluffy”
och guiden säger att då heter katten så. Guiden och
passa­gerarna bygger till viss del upp framställningen
tillsammans. Frågor och påpekanden vävs in och blir en
del av det som guiden försöker reda ut, berätta om eller
peka ut längs med vägen. Det finns ett förhandlingsutrymme under rundturen när det gäller vad som sägs och
hur. Passagerarna blir medaktörer till framställningen
av Beatles.
Det har varit möjligt att i medierad form uppleva
Beatles musik alltsedan 1960-talet och framåt. För n
­ ågra
är Beatles ett fenomen som man vuxit upp med, för an183 dra är det en ny värld att ta del av, där man ännu så länge
bara börjat nosa på musiken, berättelserna och mystiken. När arrangörerna pratar om bussens passagerare
lyfter de fram aspekter som både formerar och urskiljer
dem som grupp. Passagerarna utgör en åldersmässigt
bred kategori. Frågar man arrangörerna själva är svaret
entydigt. Alla är med! Män och kvinnor, från sju till 77.
Det är lika många män som kvinnor, och turisterna
kommer från såväl Nord- som Sydamerika, Öst- och
Västeuropa, Australien och Japan. Men Liverpools
Beatles­industri riktar sig inte bara till avlägsna turister
på besök i staden. Det är inte ovanligt att de som bor i
staden följer med en rundtur, om inte annat för att följa
med besökande gäster. Arrangörerna kategoriserar
­passagerarna som fans samtidigt som de beskriver hur
mångfacetterad gruppen är.
Beatles är ett i många avseenden globalt fenomen
och hur man upplevt dem knyts till det sammanhang ur
vilket besökaren kommer. Erfarenheten av Beatles och
hur man kunnat uppleva dem har ofta en nationell inramning.11 Tidpunkten för när gruppen slog igenom varierade i olika länder och det gjorde också skivutgivningen. För dem som tillkommit som fans efter det att
Beatles splittrades – det är en mycket stor skara av de
passagerare som åker med på rundturen – har inkörsporten ofta varit de samlingsskivor och marknadsföringskampanjer som genomförts efter det att Beatles
splittrades. De har heller inte följt bandets genomslag och
karriär, utan har mött ett historiskt fenomen. Nicolò
Costa och Guido Martinotti har använt beteckningen
stadsanvändare för dem som brukar städernas attraktioner.12 De beskriver en grupp bestående av kulturturister
och avkopplingsturister, affärsmän, internationella studenter, fotbollsintresserade som följer sina lags matcher, dagsturister från förorterna, besökare som kommit
för att shoppa, eller de som besöker vissa historiska platser för särskilda festligheter. Beskrivningen passar bra
på de turister som besöker Liverpool. Det är alltså en
sammansatt grupp av deltagare som besöker och tar del
av Beatlesturismen, och hur de värderar sina upplevelser skiljer sig. När turistgrupper deltar i Beatlesaktiviteterna är intresset heller inte lika djupt. För några är
det en pilgrimsresa; samtidigt som det inte är ovanligt
att det på rundturen följer med deltagare som stundtals
sitter och sover eller läser istället för att lyssna på guiden.
De flesta som åker med har dock ett intresse och engagemang i Beatles. De gungar med till musiken som
spelas och ibland sjunger de med. Ett aktivt förhållande
till musiken, liksom uppfattningar om såväl Beatles som
Liverpool är något som åhörarna bär med sig till rundturen. Uppfattningarna är ofta situationsbundna och
kan knytas till åhörarnas egna relationer till Beatles och
deras individuella biografier. Ett affektivt förhållningssätt präglar framställningen av Beatles. Rundturerna
ger utrymme för guidernas personliga projekt såväl som
för platspolitiska och underhållande ambitioner. Hur
detta sedan faller ut måste knytas till de medföljande
passagerarna och hur de fogar den framförda berättelsen till sin egen förståelse av Beatles. För dem som söker
sig till Magical mystery tour ger resan en möjlighet att
bli delaktig i Beatles värld. Musiken, liksom en uppfattning om berättelsen om Beatles, är något förkroppsligat
som åhörarna bär med sig.
Bussen har precis passerat St. Peter’s Church i den
lummiga Liverpoolförorten Woolton, där John Lennon
och Paul McCartney träffades första gången. Strawberry
fields hörs ur högtalarna och bussen svänger ner på den
gata som leder till Salvation Army Children’s Home eller
Strawberry Field som platsen också kallas. Bussen passerar huvudentrén och stannar till vid två låsta röda järngrindar som bryter igenom den höga tegelmur som skiljer
det gamla barnhemmet från gatan. Platsen ligger inte
långt från där John Lennon växte upp; till Strawberry
Field knyts ett av hans tidigaste musikminnen, nämligen
när han hörde frälsningsarmén spela. Bussen stannar till
och det bildas nära nog en triangel mellan bussen, tegelmuren och de två grindarna. Resenärerna släpps av. Från
bussen hörs fortfarande musik, men ute är det ganska
tyst. En del spridda röster, kameror som knäpper och en
del skratt kan höras. Någon plockar upp ett löv från asfalten och någon annan står och läser hyllningsklottret till
Beatles som skrivits på tegelmuren. Resenärerna turas
om med att låta sig fotograferas framför grindarna, medan andra spanar in mellan dess stänger för att få en glimt
av den plats där John Lennon lekte som barn. Guiderna 184
säger sällan särskilt mycket under stoppet vid Strawberry
Field. De ägnar sig istället åt att se till så att ingen springer ut i gatan. När vi klivit på och bussen rullar vidare börjar guiden berätta om platsen och vad den betytt för John
Lennon, hur han lekte där som barn, och hur han senare
i livet donerade pengar till verksamheten.
Besöket vid Strawberry Field är stämningsfullt.
Stoppet kan beskrivas som den guidade rundturens
höjdpunkt. Här har ungefär halva resan genomförts;
visserligen återstår besöket vid John Lennons och Paul
McCartneys barndomshem, men efter det börjar återresan till city. När guiderna berättar om vilka platser som
är viktiga under rundturen lyfter de alla fram Strawberry Field. Det är den mest känslomässiga platsen. Det
märks också när man ser sig om framför grindarna. Det
är här som flest personer har klottrat sina namn och sina
hälsningar till Beatles. Det är här som resenärerna tycks
komma som mest nära Beatles och man kan se en tår i
ögonvrån hos några av dem. Grindarna vid Strawberry
Field finns med också på Beatles story, men på denna utställning är de sammanfogade i ett psykedeliskt präglat
rum med en iscensättning av omslaget till Sgt. Peppers’
Lonely Heart Club Band och förklarande texter om den
psykedeliska eran. Om grindarna vid Strawberry Field
utgör en emotionell hållpunkt är de i utställningen snarast en del i en iscensättning av vad som ofta beskrivits
som Beatles kreativa höjdpunkt och ett sätt att knyta
185 denna till Liverpool.
Strawberry Field. Några av passagerarna samlas framför grindarna,
och spanar in på området. Kanske låter de också fotografera sig
framför grindarna och själva bidra med att skriva sitt namn eller ett
citat från en Beatlessång på murstenarna. Foto: Lars Kaijser.
Det är lätt att fascineras av Strawberry Field och dess
betydelse. Resan till Beatles Liverpool kan ses som ett
exempel på populärkulturella pilgrimsresor. Det finns
en vilja från de tillresande Beatlesfansen att få tillgång
till det heliga, om att få bli en del av, och erfara sammanlänkningen med Beatles. Här är resan till Beatles lika
mycket en inre resa, som en resa i det fysiska rummet.
Beatles, som för de flesta är en mycket abstrakt företeelse, blir här en vardaglighet och så att säga på riktigt.
Grindarna kan förstås som ett materiellt punctum, något
som bryter av och skiljer sig från andra stadsvyer och
som riktar blicken in eller bort mot något som inte
längre finns.13 Grinden fungerar som en transcendensyta mot Beatles och den plats där John Lennon lekte, lika
nära som ohjälpligt borta. Det finns en sentimentalitet i
berättelserna under rundturen, och besöket vid
Strawberry Field skapar här en upplevelse av upprymdhet, blandat med känslan av att något försvunnit – en
känsla som också stämsätter framställningen av Beatles.
Det dubbla ordnandet
Strawberry Field är en välbesökt plats. Det är inte ovanligt
att andra besökare redan är där när bussen anländer.
Under Beatlesfestivalen i augusti händer det att bussar
står på rad. Strawberry Field används som bildbakgrund
för till exempel Beatlestributeband; grupper inriktade enbart på Beatles musik. Här låter sig The Aspreys från Japan
fotograferas framför de röda grindarna. Foto: Lars Kaijser.
All framställning handlar om att ordna och lägga händelser, personer, skeenden och intriger tillrätta. En utgångspunkt för denna artikel var just berättelsen och
berättandet som en effekt av ordnande. Under rund­
turen samspelar fragmentariska berättelser från Beatles­
medlemmarnas liv, staden Liverpool och guidernas
framställning med de medföljande åhörarnas egna känslor inför Beatles och Liverpool. Staden med sin arkitektur, parker och ­gator har en viktig materiell dimension.
Hus som byggs, hus som försvunnit och som i sin fall­
färdighet håller på att försvinna ordnar en stad stadd i
förvandling. De olika hus med anknytning till Beatles
som vi passerar ger ett intryck av hur de olika Beatlarna
växte upp. Relationen mellan de olika husen ger också
sociala och klassmässiga fingervisningar. Här är själva 186
rörelsen genom Liverpool viktig och när vi från bussen
stilla kan betrakta stadens olika områden som vi far igenom får vi en känsla för såväl stadens sociala geografi,
som dess motsättningar.
Med rundturen omformas staden till ett Beatleslandskap i vilket resenärerna kan delta. Besöken på verkliga
platser som Penny Lane och Strawberry Field gör det
möjligt att nå och kanske uppleva den virtuella eller imaginära värld där Beatles fortfarande är ett ungt engagerat
band, på väg att slå igenom.14 Steget från de nutida konkreta platserna i stadsmiljön till ett Beatlesförankrat
landskap följer som en effekt av berättelser, bussens
skakningar och de stadsmiljöer som passeras ut med
bussfönstren.15 Rörelsen förskjuter referenser och innebörder till att gälla det avgränsade och specifika fenomenet Beatles i Liverpool. Det är givet vilken John eller
Paul som åsyftas, och det självklart att frågan om varför
Ringo Starr fick ersätta Beatles förra trummis är intressant. Bussen och framförallt resan genom Liverpool är
en betydelsefull samordnare. Ordnandet är dubbelt och
två krafter är i rörelse. Den första är fragmenten som
ordnar, skapar utrymme och möjliggör. Den andra motkraften är själva ordnandet av fragmenten, där särskilt
guiderna, men också de medföljande passagerarna söker
skapa ordning och sammananhang bland alla fragment.
Dessa två krafter samverkar också till att föra samman
Beatles och staden till ett Beatleslandskap. Platserna och
187 rörelsen i stadslandskapet ordnar hur Beatles framställs.
Staden bidrar med en platsorienterad palett av stämningar, från det sentimentala till det sociala. Om Beatles
ger framställningen dess grundläggande fragment så är
det formen av guidad rundtur som ordnar dem samman.
Det imaginära Beatleslandskapet är en förutsättning för
ett särskilt sätt att förstå och framställa berättelsen om
Beatles. Den är en framställning som skisserats ovan där
bussens rörelse, stadens geografi och sociala landskap
ger en närmast fysisk förutsättning för att förstå Beatles.
Det är en framställningsform knuten till upplevelseindustriernas grammatik, där själva upplevelsen utgör en
del av framställningens kärna.
Magical mystery tour som fenomen hjälper också till
att ordna turismen i Liverpool. Folk kommer och går
inte fullt som de vill, utan följer organiserade rutter.
Rundturen skapar stabilitet och kontinuitet i Liverpool
när bussen dagligen åker samma rutt. På så sätt fungerar
bussen också som ett motstånd till de förändringar som
präglat Liverpools historia. Turen genom Liverpool har
likt tecknet av oändlighet formen av en åtta. Guidningen
har under åren klivit in i rutten via lite olika ingångar.
Det är som nämnts tidigare ingen kronologisk framställning av Beatles historia som vi möter. Det är istället
en framställning, som breder ut sig i sidled. Berättelserna
kan berättas lite i den ordning som passar de platser
som passeras. Ett annat sätt att tänka är med hjälp av
John Laws metaforiska idé om anslagstavlan som sinnebild för hur framställningen är organiserad.16 Här är bil-
den en anslagstavla där fotografier, urklippta serier, turlistor, personliga meddelanden, restaurangmenyer och
träningstider samsas. De berättar kanske om samma
plats, men det går att finna flera berättelser och alla passar kanske inte helt ihop med varandra. Kanske är det så
att alla de anekdoter som berättas under rundturen inte
ska fogas till en helhet, utan istället hängas som små
gula post-it-lappar intill varandra. Det är då möjligt att
tänka sig en del av dessa lappar som läsanvisningar till
andra lappar. Genomgången av det engelska klassystemet skulle kunna vara en sådan läsanvisning. Genom att
tänka sig en rundtur som en anslagstavla undviker man
att ordna en gemensam berättelse. Istället placeras olika
berättelser och diskussioner bredvid varandra. Bussens
rörelse genom staden talar kanske ett språk, guidens
framställning ett andra, och de medföljande resenärernas frågor ett tredje sätt att tänka sig Beatles. Det betyder inte att framställningen kan vara vad som helst, men
fragmentariska, och kanske konkurrerande, presentationer återfinns intill mer fullödiga framställningar. Det
finns heller ingen inbördes ordning mellan de olika element som ingår i framställningen under rundturen,
utan de tillåts ligga sida vid sida. Avsaknaden av en
­kronologisk ordning gör det därför möjligt att föra samman Beatles olika epoker på ett sätt som skulle kunna
upp­levas som anakronistiskt, men som snarare kan ses
som en effekt av framställningens form. Kanske tillåter
tanken om anslagstavlan en ökad komplexitet, och
­kanske förmår man ta fram det som finns mellan berättelser, det som kan falla ur ramen när en berättelse
framställs.
noter
1. Följande text bygger på ett flertal fältarbeten i Liverpool från 1993
till 2008.
2. John Law, Organizing modernity (Oxford: Blackwell, 1994); Bruno
Latour, Reassembling the social: An introduction to actor-networktheory (Oxford: Oxford University Press, 2005).
3. John Law, Aircraft stories: Decentering the object in technoscience
(Durham: Duke University Press, 2002).
4. Se till exempel kända biografier som Hunter Davies, The Beatles:
The only authorized biography (1968; London: Arrow Books Limi­
ted, 1985) och Philip Norman, Shout!: The true story of the Beatles
(London: Elm Tree Book, 1981).
5. För resonemang om Liverpool som postindustriell respective
postcolonial stad, se John Urry, Consuming places (London: Rout­
ledge 1995), och Ronaldo Munck, red., Reinventing the city: Liverpool in comparative perspective (Liverpool: Liverpool University
Press, 2003).
6. Frank McDonough, ”Class and politics”, British cultural identities,
red. Mike Storry & Peter Childs (London: Routledge, 1997).
7. Barbara Kirshenblatt-Gimblett, Destination culture: Tourism, museums and heritage (Berkeley: University of California Press, 1998).
8. Tim Cresswell, On the move: Mobility in the modern Western world
(New York: Routledge, 2006).
9. Pierre Bourdieu, Konstens regler: Det litterära fältets uppkomst och
struktur (Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2000)
10.Här jämför jag med guidade rundturer till andra musikaliska sam­
188
manhang som till exempel popens London, hippierans San Fran­
cisco och Haight-Ashbury samt punkens och new wave-rörelsens
New York.
11.Paul Trynka, red., The Beatle: Ten years that shook the world (Lon­
don DK/Mojo Magazine, 2004).
12.Nicolò Costa & Guido Martinotti, ”Sociological theories of tou­
rism and regulation theory”, Cities and visitors: Regulating people,
markets, and city spaces, red. Lilly M. Hoffman, Susan S. Fainstein
& Dennis J. Rudd (Malden: Blackwell, 2003).
189
13.Lotten Gustafsson Reinius, ”Elden eller evigheten? Materiella
punctum i svenska museisamlingar från Kongostaten”, Tidsskrift
for kulturforskning, nr 4, 2008.
14.Jämför Kirshenblatt-Gimblett.
15.Jämför Cresswells diskussion om distinktionen mellan Space och
Place. Se Tim Cresswell, Place: A short introduction (Oxford: Black­
well, 2004).
16.Law, Aircraft stories.
Amanda Lagerkvist
Confused and mixed
Shanghai:
På turer i det retromoderna
Besökare i dagens globaliserande Shanghai kan på sightseeingturer bevittna stadens futuristiska anspråk, exponentiella utveckling och
kaotiska mångfald. Nostalgiindustrin teleporterar samtidigt turisterna – på turer i det retromoderna – tillbaka till den tid när Shanghai
var en legendarisk världsmetropol: den gyllene mellankrigsepoken. Med avstamp i Jonathan Sternes syn på kommunikation som or­
ganiserad rörelse och handling utforskas i denna artikel de statligt organiserade bussturerna i staden. Shanghai är platsen där turist­
bussarnas rörelser, liksom turisterna ombord, blir med om att kommunicera stadens platsidentitet och mångtemporala komposition.
Bussarna betraktas som kommunikationsmedel och -medier som både understryker och binder samman platsens många oförenlighe­
ter: gammalt och nytt, västerländskt och kinesiskt, industrialism och postindustrialism, nationalism och globalism. Författaren hävdar
att rörelse, (medie)modernitet och en ”förbryllande blandning” (reflexivt manifesterad på turen ”Confused and mixed Shanghai”)
­utgör stadens naturliga tradition och kollektiva minne, och därför kan inget bättre än de till synes banala bussturerna berätta dess
­nyckelberättelse.
För världens mobila eliter har den kinesiska mega­staden
Shanghai under det senaste decenniet återigen hamnat
på kartan. Turistbussar och sightseeingturer är därför
lika vanliga här som i andra metropoler. Från Shanghai
Sightseeing Bus Center, som ligger i distriktet XuHuis
södra del, utgår varje dag 400 bussar på 108 olika turer i staden, och man sörjer för omkring 5000 turister
per dygn. Det är en kommersiell verksamhet, under
stadsregeringens kontroll. Här erbjuds olika paket med
guider ombord, och inträde till de olika sevärd­heterna.
Därutöver får man räkna med hundratals bussar från
utländska researrangörer och flera tusen turister ombord på dessa. Det ingår vanligtvis en kinesisk statlig
190
guide på de utländskt organiserade turerna.
Standardrutten tycks understryka att Shanghai är
”en naturligt postmodern plats”.1 Den går först till ett
mytiskt förflutet Kina, munkarnas, konfuciernas och téernas land: Jadebuddans tempel på Anyuan Lu, vilket
är ett av Shanghais viktigaste buddistiska tempel. Här
kan man beskåda den burmesiska Sakyamuni, liksom
flera andra buddastatyer. Vidare löper sträckningen
österut när bussarna besöker legendariska The Bund
(Waitan) som är ett promenadstråk längsmed flodlinjen, och den plats där handelsbåtarna och passagerartrafiken lade till förr i världen. Här återfinns en rad berömda arkitektritade byggnader från den koloniala epoken
i neoklassisk eller Art Deco-stil, som exempelvis Hong
Kong Shanghai Bank Corporation Building, Peace
Hotel, Customs House, Broadway Mansions och det
ryska konsulatet. Här blickar man österut på Pudongsilhuetten. Bussen tar oss över någon av de nybyggda
broarna till andra sidan floden och – in i framtiden – till
Pudong New Area, som är stadens finanscentrum, byggt
under de senaste 20 åren som ”ett mini-Manhattan”
med det berömda Oriental Pearl Television Tower (som
är obligatoriskt för turistgrupper att åka upp i, för en vy
över hela staden), Jin Mao Building, och Pudong World
Finance Center som idag är Shanghais högsta byggnad.
Nästa stopp görs vid Yuyuan garden som ligger i den
gamla kinesiska delen av staden. Trädgården byggdes
mellan 1559 och 1577 av klanen Pan, en rik ämbetsman191 nafamilj inom Mingdynastin, men demolerades under
både opiumkrigen och boxarupproret 1919. Därefter
ingår ett besök vid People’s Square, det forna kapplöpningsområdet i den internationella koncessionen, som
byggdes om till just ”Folkets Torg” av kommunisterna.
Här kan man besöka det storvulna Shanghai Urban
Planning Exhibition Center och få ta del av stadsregeringens, arkitekternas och stadsplanerarnas visioner
för Shanghai 2020. Bussen åker västerut, bakåt i tiden,
till den forna franska koncessionen där man förutom
att konsumera stadens enorma utbud av exklusiva restauranger från världen alla kök, också kan beskåda exempelvis Cathay Theatre som är en gammal Art Decobiograf, shoppa på Huaihai Road (gamla Avenue Joffre)
och besöka landsfadern Sun Yatsens hem. I franska
delen ligger även turistområdet Xintiandi (Nya himlen
och jorden), ett stopp i staden som nästan uteslutande
görs av nyanlända utlänningar och turister. Här återfinns en temaparksliknande simulering av 1930-talets
kinesisk-franska arkitektur Shikumen, ett museum över
1930-talets Shanghai, liksom globalismens alla exklusiva varumärken, restauranger och barer samt en biograf.
Shanghai genomlever en pånyttfödelse som sker i en
hastighet och omfattning som aldrig tidigare skådats.
Utvecklingen är exponentiell. Tillväxten har länge varit
tvåsiffrig och dess medelvärde har varit nära 12 procent.
Sublima arkitektoniska strukturer, rekordsatsningar
och storslagna futuristiska visioner ingår i den minutiösa och i detalj planerade rumsliga produktionen som
innefattar nära nog varje decimeter av de 19 distrikten
i 20-miljonerstaden. Och generalplanen som omfattar
åren 1999 till 2020 har målsättningen att Shanghai ska
bli ett av världens centra för ekonomi, handel, sjöfart,
och finanser. Även de kreativa industrierna premieras
och Shanghai ska dessutom bli en miljömedveten och
helt igenom digitaliserad stad. Framtiden skulpteras
fram i en aldrig tidigare skådad följd av täta rivningar
och nybyggen.
Trots Shanghais rigoröst planlagda modernisering
tycks det inte vara någon ordning på någonting i staden. Den är om man talar med Michel Foucault ett
”heterotopiskt” framtidsrum där modernitet och postmodernitet, industrialisering och postindustrialisering,
globalisering och nationalism förenas.2 Detta avspeglas
också i de minnestopologier som staden uppvisar,3 där
postmodern arkitektur, äldre kinesiska gränder (Lilong
och Shikumen), samt stalinistiska arbetsenheter från
1950-talet och kolonialarkitektur bidrar till den mångtemporala rytmik som är staden främsta signum. Detta
visar också tydligt att Shanghai är en plats präglad av
temporal samtidighet.4 För staden tycks bekräfta något kring tidens innersta vara, något som flera filosofer
­underkastat en analys. Som Elizabeth Grosz skriver:
Tid, eller mer bestämt, tidsutsträckning (duration) är en
utomordentligt komplex term som fungerar samtidigt
som singulär, enad, en helhet, såväl som i specifika frag-
ment och multipla förökningar. Det finns en och enbart
en tid men det finns också talrika tider: en tidsutsträckning för varje ting eller rörelse, vilket förenas med en global eller kollektiv tid. Som helhet är tiden flätad, sammantvinnad, en enhet av bestämningar överlagrade varandra; som
varandes unika, singulära och individuella deltar de inte
desto mindre i en mer generisk och övergripande tid vilken möjliggör relationer mellan det som varit förut och
det som är senare, relationer som lokaliserar tider och
tidsutsträckningar relativt till varandra.5
Tid förstås här i en fenomenologisk tradition, dels i termer av utsträckt rörelse och flöde i ett kontinuum (duration), dels i termer av ögonblick och icke-kontinuitet
(durées). I detta perspektiv definieras tid som en ickelinjär, levd och förkroppsligad erfarenhet. Tiden är alltså som upplevelse, menar Grosz, både holistisk och
fragmenterad på samma gång. Som jag kommer att diskutera i den här essän är den konkreta betydelsen av
detta att Shanghai har som tradition att gestalta fram­
tiden. Rörelse och nymodighet utgör ett kollektivt minne på platsen, vilket under de senaste två decennierna
åter har tagits i bruk av stadens regering. Följaktligen
ansluter sig staden just nu till den globala marknadens
temporalitet präglad av klocktid, finansinstitutioner och
digitala flöden, men denna får samsas med den temporalitet som präglar den nationella byråkratin. Framtids­
rummet vittnar alltså både materiellt och imaginärt om 192
den sorts temporala samtidighet som Grosz tillskriver
tiden i sig.
En analys av rundturens geografi kunde belysa
Shanghais ”postmoderna” identitetsprojekt, men i den
här essän närmar jag mig detta kalejdoskopiska landskap som ett hyper- och samtidigt retromodernt rum.
Genom att belysa bussturens rörelser och sträckning,
vill jag söka beskriva orkestreringen av modernitetens
många rytmer. När resan först går till det nära förflutna,
därefter bakåt i tiden flera hundra år, och vidare till en
hypermodern stadssilhuett som både gör anspråk på att
utgöra och samtidigt peka ut framtiden, skönjs möjligen
ett mönster för varseblivning av Shanghai. Förutom att
staden i sig är exceptionellt kontrastrik, och att dessa
kontraster är synliga i nära nog varje gathörn, så är det
till olika epoker som man ”okoordinerat” reser, fram
och åter mellan olika fragment och tidslager: bakåt till
den koloniala epoken och det legendariska 1930-talet,
det äldre Kina, det hypermoderna nuet och in i framtiden, och så åter till den kommunistiska eran (om än
ideologiskt nedtonad och reducerad till symbol för nationens självständighet och storhet).
Samtidigt påbjuder Shanghai-vistelsen en tidsresa,
där ett av stoppen har en större signifikans än de övriga. Centralt i min analys är att man åker till en förfluten framtid när man besöker Shanghai. Bland de
många epoker som rummet bär spår av, är det 1920193 och 1930-talens modernitet och masskultur, samt den
berömda arkitekturen i Franska koncessionen och forna
internationella koncessionen, som staden förankrat sin
platsidentitet i. Härigenom låter man den imaginära
tidsresan – också i form av bussrörelsen – autentisera
och naturalisera stadens anspråk på framtidighet.6 Den
får närmast en teleportörfunktion.
Min utgångspunkt är att kommunikationsmedlen i
sig själva blir viktiga för hur platsen erfars och att denna
erfarenhet är en mångsinnlig och känslomässig upplevelse. Detta antagande förankras i en teoretisering av
kommunikation som rörelse och handling, och som en
del av den sociala produktionen av tidrummet. Hur skiljer sig detta från gängse förståelser av kommunikation?
Traditionellt förstås kommunikation på två olika sätt,
hävdar James Carey.7 Den klassiska transmissionsmodellen bygger på en geografisk metafor för förflyttning
av kunskap, idéer och information i rummet. Under
långa tider var förflyttningen av människor, varor och
information identiska processer. Men i den amerikanska mediehistorien utgjorde enligt Carey exempelvis
telegrafens uppkomst ett brott: i och med denna medieform separerades kommunikation som transport/fysisk
förflyttning från kommunikation som en förmedling av
symboliska budskap. Ändå har den rumsliga metaforen
kring förflyttning fortsatt att dominera grundförståelsen av kommunikationsbegreppet. Genom den andra
modellen, som kallas ritualmodellen, bidrog Carey själv
till att lansera det kritiska studiet av kommunikation
En korsning i Puxi där 1930-talsarkitektur bryts mot ett höghus med
glasfasad. Foto: Amanda Lagerkvist.
Postmodern skyskrapa och traditionell kinesisk bebyggelse i
Huangpu-distriktet. Foto: Amanda Lagerkvist.
194
som kultur inom medieforskningen. Kommunikation
är här den process genom vilken den sociala verklig­
heten skapas symboliskt. Här åberopas de etymologiska
kopplingarna mellan ordet kommunikation och till exempel communion och communitas, det vill säga begrepp
som på olika sätt handlar om mänsklig och social gemenskap. Detta perspektiv vann med tiden terräng och
är nu etablerat i forskningens mittfåra.
I en uppgörelse med Careys banbrytande arbeten argumenterar Jonathan Sterne för att kommunikation istället bäst begreppsliggörs som ”organiserad rörelse och
handling”.8 Sterne vill öppna för en möjlighet att se
kommunikation som en process vilken ibland rymmer
ett meningsskapande, och ibland inte. Genom att tänka
på kommunikation och transport i kombination vill han
se dem som ”en massiv ansamling av organiserad rörelse
i rummet”.9 Många medieforskare har idag en syn på
kommunikation som reducerbar till just symboliska
processer, vilket kan avläsas i språkbruket. Kom­mu­
nikationens symboliska sida uppträder i olika skepnader, till exempel i termer av ”budskap”, ”mening” eller
”information”. Kommunikationens (förment) icke­­sym­
boliska aspekter sjunker ofta in i bakgrunden och
­beskrivs som ”kommunikationer”, ”infrastruktur” och
”möjliggörande förhållanden”.10 Men den sociala verkligheten formas inte enbart på den symboliska nivån,
menar Sterne, och omvänt bör vi beakta att det vi ofta
195 uppfattar som ren infrastruktur eller materia ibland
rymmer symboliska dimensioner. Bussen är alltså,
­ibland, budskapet. Hans ansats är att materialisera medieringen samtidigt som materialiteten avlockas potentiella meningsskapande aspekter.
I denna essä låter jag mig inspireras av Sternes kommunikationsbegrepp för att utforska det materiellas
symboliska potential. Utifrån dessa förutsättningar vill
jag pröva hur man kan förstå bussarnas roll för reproduktionen av stadsrummets rytmik, och deras del i det
manuskript som turisterna påbjuds följa och själva kollektivt formar med sina rörelser. Härvidlag bygger jag
vidare på den socio-fenomenologiska och lefebvrianska
analys som jag gjort av de temporaliteter som överlappar, flätas samman, eller trasslar ihop sig i stadsväven.11
Utgångspunkten är att tid är en social och levd erfarenhet. En viktig inspirationskälla är kulturgeograferna
Jon May och Nigel Thrifts syntes av dessa debatter, och
för vilka tid är ”mindre en singulär och uniform social
tid som sträcker sig över ett uniformt rum, än skilda
och ojämna nätverk av tid som sträcker sig i olika och
divergerande riktningar över ett ojämnt socialt fält”.12
Den sociala och levda tiden är alltså radikalt ojämn,
precis som hos Grosz ovan, och nätverk av vad May och
Thrift kallar för tidrum (timespace) formar därmed inkompatibla, motsägelsefulla men ändå sammanlänkade
upplevelser av tid. En ännu viktigare aspekt är att tiden
skapas och levs samtidigt. Till denna diskussion är mitt
specifika bidrag att framhäva de besökandes kroppsliga
och medialiserade medagerande i (tid)rummets sociala produktion.13 I denna essä tillåts själva transporten
av en grupp svenska turister som våren 2006 besökte
Shanghai på en blixtvisit med researrangören Svenskkinesiska resebyrån, spela en central roll i analysen.
Kapningen av det moderna:
Konstigt men spöklikt bekant
att vi är intressanta, för vi är ju här en så kort tid, och
ändå gör vi oss bilder som vi tar hem”.
Det finns förutom detta trevande i mötet också ibland för utlänningen en spöklik igenkänning i allt det
häftiga och halvt främmande. ”Detta är ju Amerika”,
sade till exempel en förvånad Monica från Helsingborg
när hon såg den moderna arkitekturen. Denna sensibilitet vill jag illustrera med Rem Koolhaas ord:
[M]oderniteten är nu ett begrepp som har kapats och ta-
Västerlänningen – som under den koloniala epoken var
så hemma här – har alltså återvänt till denna plats för
att beskåda och delta i Shanghais återuppståndelse. Vi
talar här om transnationella eliter och det gäller förutom turister och resenärer även utlandsboende näringslivsmigranter, arkitekter, konstnärer, studenter, journalister och engelsklärare. För förstagångsbesökare från
västvärlden är mötet med staden ofta en extatisk och
fascinerande upplevelse. Det är dock ett ”konstigt rum”
som genomkorsas, just för att väldigt få turister har
kompetens att navigera rummet. Många saknar också
ett givet manuskript för Shanghai: ”Jag har inga förväntningar alls”, sade till exempel Anna-Stina 63 år, när
jag frågade i kön till entrén vid teve-tornets fot: ”jag har
ju precis kommit hit”. Väl uppe på den cirkulära observationsbryggan, där man ser stadens ändlösa skog av
skyskrapor i alla väderstreck, utbrast Peter 41 år, berest
ingenjör från Stockholm, att ”jag förstår att du tycker
gits i anspråk av Asien, exakt vid den tidpunkt när det verkade både förbrukat och misskrediteradt ”här”. Genom
denna kapning har moderniteten blivit re-semantiserad
och den har erhållit nya meningar, vilka så här långt är
minst synliga för oss som har levt längst med dess falnade
glöd, och som aldrig tror att den någonsin kan tändas åter.
Men vad vi uppfattar som degraderat har blivit sprillans
nytt.14
Koolhaas ordval ”kapning” är inte oskyldigt. Man kan
fråga sig om det för västerlänningen finns något destabiliserande, oroväckande, i att möta det välkända i det
främmande – det gamla som det nya – det moderna/
framtiden som det asiatiska? I detta omladdningsscenario uppträder en vitaliseringslogik, som i likhet med tidigare motsvarigheter verkar drivas på av föreställningar om det Andra – här i form av fantasier om det asiatiskt Andra vilka bär prägel av en exotism kring höga 196
byggnader och ny elektronik. Bevittnar vi i dagens Kina
början på ett skifte som på allvar utmanar den västerländska kulturens hegemoni och dess politisk-ekonomiska dominans sedan århundraden?
Vi kan göra en inzoomning från denna globala och
geopolitiska ”flygbild” till gatubilden i Shanghai – där
turistbussarna nu trafikerar vägnätet – för att diskutera i vilken utsträckning bussarna, tillsammans med ny
infrastruktur, arkitektur och nya kommunikations- och
informationsteknologier, är en del av en sådan omkodning av det modernas betydelse. Staden i sig kan
beskrivas som en delvis omkodad och därmed nygammal moderniseringsterräng. Här i det postsocialistiska
Kina, menar till exempel Xudong Zhang, återuppstår
och imiteras – både fysiskt och symboliskt – Walter
Benjamins moderna ”ruinmonument” för borgerligheten i den renoverade kolonialarkitekturen!15 Och här
tornar en annan modern och snart ålderstigen kulturell
form, skyskrapan, med pånyttfödd status som futurologisk markör. I forskning om det ”nya” (exempelvis om
”nya medier”), framhåller Charles R. Acland, ignoreras
ofta hur äldre kulturella former fortlever, samexisterar, pånyttföds, beror av eller ingår i olika dialektiska
processer med varandra, liksom med det ”nya”.16 Dessa
processer av upprepning, utbyte och samspel har belysts
av olika forskare i termer av remediering av medierna,
respektive av rummet och mobiliteten.17 Kan man kom197 ma åt bussens kommunikativa roll också via en förståel-
se för hur både Shanghais stadsrum och dess berättelse
eller minne, liksom den mobilitet som bussarna exemplifierar, står i en flerbottnad och mångförgrenad relation till tidigare epoker, kulturella praktiker och medieoch kommunikationsformer? Går det att ringa in hur
dessa processer också hänger samman?
Bussen är ett modernitetsmedium; i Shanghai vittnar
dess närvaro om stadens framgångsrika modernisering/
globalisering och om den blomstrande turismindustrin.
Men platsen är mycket mer än modern i förståelsen
”ny” – här dröjer sig äldre former kvar, här återskapas
och uppfinns ett visst förflutet i nostalgin över mellankrigstiden och stadens gyllene epok. Överlevande ”historiska” former – bussar – existerar sida vid sida med
nyare frambrytningar som avancerad digitalisering och
experimentell arkitektur. Vad symboliserar då bussarna
inom Raymond Williams tredimensionella förståelse av
modernitetens frambrytande, dominerande och kvardröjande former?18 Efter minst ett halvt århundrade av
massturism i väst har bussarna förlorat allt nyhetsvärde,
all nymodighet och modernitet, och åstadkommer inga
skälvningar i turistens själ och hjärta. De har sjunkit in
i bakgrunden, en turismbanalitet bland flera. Jag vågar
påstå att bussarna i sig själva som kommunikationsform
approprieras, liksom andra former vi vant oss vid, via
en sorts ordlös, naturlig attityd. Enligt Williams präglas
kulturell förändring av en eftersläpning, och vi står därmed inför ting, värderingar och praktiker som befinner
sig på olika platser inom sina livscykler.19 Visst finns det
kvardröjande funktioner och aspekter av hur dessa modernitetsmedier brukas och vad de symboliserar. Själva
bussarna (som en gång i världen var högst moderna) är
dock varken spektakulära eller nostalgiska som objekt i
Shanghai. I västerländska ögon ter sig bussarna (om vi
alls ser dem) som övervintrade, alternativt nyuppståndna, eller kanske till och med i någon mening ”kapade”
moderna kommunikationsmedel. Bussarna i sig erbjuder knappast heller, vid första anblicken, någon helt ny
asiatiskt omkodad turismritual. Deras första och främsta
funktion är att låta turisten känna sig hemma i sin roll
att tryggt kuskas och lotsas genom allt det nya, nygamla
och kulturellt avvikande omkring sig. Turerna genererar
här liksom annorstädes en mobil och medialiserad turistblick.20 Här presenteras glimtar av historiska landmärken och framtidsutpekande märkesbyggnader, här lär vi
oss det ”typiska Shanghai”och tyder dess tecken.21 Det
finns naturligtvis en växande turismdiskurs om Shanghai
– ett resemanus för platsen som riktar blickar, föreskriver
rutter och utlovar upplevelser – som många fått sig till
livs inför resan. Otaliga medieringar av platsens legendariska rykte som syndfull, dekadent, entreprenörsrorienterad och äventyrlig äger också rum både i den internationella och i den lokala nostalgiproduktionen: i filmer,
i böcker, på vykort, på caféer, restauranger, museer och
renoverade hotell. Men platsen som sådan drabbar och
berör flertalet besökare, både sinnligt och emotionellt,
på ett sätt som inget resemanus uttömmande kan återge.
Shanghai är platsen där västerlänningen förnimmer något bitvis bekant, där ett visst beteende och vissa attityder sanktioneras och vissa upplevelser ställs i utsikt, men
detta är ofta en mångbottnad och främmande upplevelse.
Upplevelsen av det kusligt nygamla och samtidigt hypermoderna rummet, lika mycket befäster det västerländska
tolkningsföreträdet som förbryllar besökaren.
Framtidighet som naturlig tradition
En mindre förbryllande – och för västerlänningar hemtam – aspekt gäller turernas kommersiella sida. Här ska
det shoppas! Inte sällan får man som turist följa med
bussen till en statligt ägd butik där man förväntas konsumera voluminöst: ”There are also sightseeing bus lines to prosperous commercial centers where are found
commodities and specialities from different places in
the country.”22 Stadens hjärta bultar av ett kommersiellt etos. Extravagant shopping är det som de flesta kommit att förknippa platsen med. Berättelser om
framtidighet etableras alltså på många sätt på platsen: i
rummets kommersiella energi, i den spektakulära arkitekturen, i byggandet av infrastruktur, liksom i medialiseringen. Shanghais omvandling är ett gigantiskt politiskt projekt som handlar om Kinas nya anspråk i vår
tid. På bussturerna framträder det till synes banalas po- 198
litiska dimensioner och bussarna kunde beskrivas som
upprättare, bärare, och kommunikatörer av ideologiska
budskap kring Kinas uppstigande och landets nyvunna
ekonomiska roll på världens marknader. Historien
känns igen från närapå alla moderniserande stadsrum.
Övertonerna är utopiska när guiden berättar den ofta
traderade historien om Pudong som byggts på knappt
två decennier på mark som ”20 år tidigare bara var en
gammal flodbädd”. På bussturen kan turisten få uppleva vad researrangören Vingresors hemsida utlovar sina
resenärer: ”Att komma till ’Asiens Manhattan’ är som
att stiga in i framtiden, med alla futuristiska skapelser
som reser sig mot skyn”.23 Bussturerna anspelar dock
inte bara på det teknologiskt sublima. I retoriken ekar
en gammalkommunistisk förskönande propaganda när
man från stadsregeringens sida utfäster att turen ska ta
med oss till ”gardens with beautiful, natural landscape,
where tourists may breathe the fresh air of a modern
metropolis”.24 Diktaturen målar här upp en förledande
bild av det moderna Kina, vars utsläpp av växthusgaser är störst i världen, och vars luft i själva verket är
notoriskt hälsovådlig. Trots att landets utveckling är
minst av allt hållbar, understryker man officiellt moderniseringens otvetydighet och självtillräcklighet, dess
okuvliga framåtriktning. Detta är en berättelse i vilken
arkitekturen, de ”naturliga” parkerna och teknologin
blir till vad Leo Marx kallat för ”ett virtuell förkroppsli199 gande – en ideal ikon – för det mänskliga framsteget”.25
Men det måste samtidigt understrykas att stadens
modernisering och besatthet av framtidighet och rörelse inte är ett uttryck enbart för en definition av tid
i betydelsen framåtpekande eller fart – ”tidens pilriktning”. Även bakåtblickandet är centralt för stadens futuristiska ambitioner. Min tes är att staden präglas av
ett kollektivt minne som kretsar kring ständig rörelse,
framtidighet och pånyttfödelse. Rörelsen är stadens signum – och dess naturliga tradition – och har så varit
under tidigare epoker när platsen utvecklades från en
handelshamn för de västerländska kolonialmakterna
under 1800-talet till en modern metropol på 1920- och
1930-talen. Jeffrey N. Wasserstrom beskriver även nya
transportmedel som helt centrala för stadens genomgripande omvandlingar under decennierna runt sekelskiftet 1900. Spårvagnar blev då lika ikoniska för staden
som rickshaws. För utländska reseskildrare bidrog dessa
teknologier till den obskyra förbryllande känslan av att
Shanghai utgjorde en sorts virtuell västvärld.26 För de
infödda blev de en del av vardagen. I sin analys av den
kinesiska författaren Zhang Ailing’s novell ”Sealed off”
från 1943 beskriver Xudong Zhang hur denne gestaltar det moderna Shanghais sömnlösa energi och dess
oändliga rörelse – allegoriskt skildrad via en spårvagns
mekaniskt-temporala ordning – genom ett avbrott i
rörelsen på grund av ett flyglarm. Spårvagnen, vars rörelser skulle ha kunnat pågå i evighet, tvingas plötsligt
stanna upp och slungar dess passagerare in i en oändligt
tom tidsrymd där det modernas undermedvetna – dess
spöklika drömsidor – får spelrum när de plågsamt utlämnade till varandra försöker ignorera varandra, och
besvärat fyller denna oändligt händelsefattiga väntan
med något, vad som helst. Spårvagnen som den kvintessentiella symbolen för den urbana industriella moderniteten, hävdar Xudong Zhang, förvandlas här från
att vara en maskin som möjliggör ett bokstavligt inträde i stadsrummet, till att bli en ”apparatus” för varseblivning av metropolens temporala och psykologiska
grundstrukturer.27
Är det så att om mobilitet utgör stadens naturliga
tradition kan kanske inget bättre än just bussturen – i all
sin futilitet – berätta och forma dess nyckelberättelse?28
Härvidlag måste Shanghai jämföras med andra asiatiska
städer, vars pånyttfödelser i den globala eran innebär
ett ständigt uppfinnande av ett förflutet, och inte sällan
av en förfluten framtid. I det så kallat hypermoderna
Singapore ekar viktiga aspekter av Shanghais identitet. Staden, menar forskare, karakteriseras av konstant
rörelse och utveckling; Dubai kan beskrivas i termer
av naturaliserad förändring som tradition och Kuala
Lumpur har definierats som en obskyr postmetropol
som reproducerar sig för var dag.29 Shanghai tycks på
samma sätt materialisera flöde och dess specifika signatur är dess fortgående nymodighet. Här understryks
också att när dessa postkoloniala platser återerövrar sin
förflutna modernitet, som i sig med Miriam Hansen
måste förstås som en lokal, hybridiserad och vernakulär variant av globala mönster för modernisering – som
i Shanghais fall studerats med skärpa av Zhang Zhen
– så får dessa nya och nygamla betydelseladdningar.30
Ramesh Kumar Biswas menar också att Asiens andliga
historia kan ha förklaringsvärde här, eftersom dessa städer är rotade i:
det gamla kinesiska och indiska etoset, präglat av idén om
konstant förändring symboliserad av I-Ching, av begreppet om skapelsens och förstörelsens cykler, förkroppsligad
i teorin om reinkarnation eller av den agrikulturella cykliska synen på tid som bestämd av årstidernas växlingar.
Acceptansen för radikal förnyelse understöds av det högst
symboliska innehållet i materiella ting.31
Att det i en kontext som återerövrar sin platsidentitet
med hänvisning till det nya som tradition, också ryms
en föreställning om cyklisk tid i vilken materialiteten
måste förstås som meningsbärande, må utgöra en oväntad resonansbotten för den mediematerialistiska ansatsen. Men förutom rörelse och nymodighet som tradition genljuder också på platsen en märklig och som
framgick av standardrutten ovan, närmast heterotopisk
rumslig komposition, något som även det kan återföras
på det kollektiva minnet av Shanghai.
200
I tidsspiralen: Heterotopiska historier
Ett exempel på hur ett sådant minne dröjer sig kvar i
staden – eller uppfinns på nytt – artikuleras på en webbsajt för turister där Shanghai beskrivs som besläktad
med andra städer i det förflutna. Den framstår alltså
som en amalgamering av väst och öst, och samtidigt
som en heterotopi av olika epoker: ”Fortune Magazine,
in 1935, called it the inheritor of ancient Baghdad, preWar Constantinople, 19th century London and 20th
century Manhattan”.32
Det finns en busstur som sticker ut genom sitt
namn: ”Confused and nixed [sic. mixed] Shanghai”.
Namnet tyder på en sorts reflexivitet kring stadens
förbryllande mångtydigheter och märkliga tidsliga
väv. Detta återspeglar också hur platsen alltid artikulerat sin identitet som en spänning mellan öst och väst,
mellan kinesiskt och västerländskt, mellan migranter,
traditioner och kök från olika kinesiska provinser, mellan gammalt och nytt, mellan tradition och modernitet. Innehållsligt är turen inte mer konstig än alla de
andra. Den går först till People’s Square, Shanghai
Urban Planning Exhibition Centre, Bund, Sightseeing
Tunnel, Pudong New Area, Nanpu Bridge, YuYuan
Garden och River Cruise. Confused and mixed-temat
är en underlig cocktail av samtidigheter, som doftar av
heterogena väsensskilda ingredienser. Et voilà: New
201 Shanghai! Som heterotopiskt rum är det här kontras-
Reklam för Confused and mixed-turen november 2006.
Foto: Amanda Lagerkvist.
ter möts, eller bryts, och oförenligheter står sida vid
sida på ett självmedvetet vis. Denna asiatiska megastad återföds nu symboliskt och materiellt med alla till
buds stående medel. Jag brukar beskriva upplevelsen
av att vara i staden som att befinna sig i en temporal
spiral som roterar framåt och bakåt samtidigt: en malström som retroaktivt kopierar och repeterar stilar och
teman, bilder och ideal, och sätter dem samman på ett
helt ogenerat sätt – allt i en febrig rörelse mot framtiden. Turen är en till synes planlös, men i realiteten
högst medveten och organiserad rörelse, och en handling som, med Jonathan Sternes ord befäster att själva
transporten är meningsfull och konstituerar villkoren
för en viss typ av social handling, samt ibland även
innehållet i denna handling.33
På Confused and mixed-turen återklingar därmed
den rumsliga berättelse som handlar om att Shanghai
är en skiftande, spännande, rik, äventyrig, elektrisk och
lite farlig plats, som diskuterats utförligt av Alexander
Des Forges.34 Han betonar texters roll i formandet av
den sociala verkligheten och dess ideologi: det är genom Shanghais mediesfär i allmänhet (guideböcker,
tidningar, illustrerade böcker och filmer), men i en
genre i synnerhet – ”installationsromanen” från perioden 1890 till 1930 – som denna berättelses innehåll
liksom dess formella estetik befästs. Denna estetik rymmer fyra aspekter: 1. samtidighet – olika saker sker på
samma gång; 2. avbrott – brott i kontinuiteten; 3. me-
diering – en mellanposition som definierar två motsatta
sidor och som inbördes koherenta och ömsesidigt uteslutande; 4. excess – driften att expandera och konsumera utan ände. Dessa medietexter reflekterar inte enbart utan formar alltså aktivt hur stadsrummet kommit
att erfaras, både i det förflutna och idag, hävdar han.
I ljuset av detta framstår nostalgiproduktionen kring
1930-talets medier och masskultur i staden, vilken sammanväver det nya Shanghai med en förfluten mediemodernitet och framtidighet, men också med en romantik
kring dess dekadens, våld, syndfullhet och könspolitik
som ett virtuellt rum för lek och utsvävningar. Detta
etablerar ett slags dekadent tidrum som jag ser som ”de
yttersta dagarna” för kreditkortsexcesser och långdrinkar, något som jag hävdar förstärker impulserna hos
besökaren att konsumera ännu mera. Det är inte svårt
att hålla med Des Forges om att de troper han identifierat i litteraturhistorien liksom i Shanghais förflutna
mediesfär, torde ha haft en oöverträffad betydelse både
för hur människor övertygats om att staden är den mest
moderna i Kina, och för deras vilja att spendera enorma
summor där på ett utsvävande och dekadent nöjesliv.
Detta är en platsidentitet som staden med olika medel
har återerövrat under de senaste decennierna. Men det
är först i och med turisternas och utländska besökares
fysiska närvaro som berättelser och troper får liv och
verklig betydelse – som stadens västerländska minne
202
uppfinns och formas.
Mediering som sammanflätning
Orden ”förbryllad och blandad” anspelar på platsens kosmopolitiska identitet. Den förvirrande mångtydigheten
formar Shanghais platsmyt, vilken utmärks av att staden
är spännande, pluralistisk, energisk och full av möjligheter. Som framgått har denna föreställning alltså en lång
historia och kan sägas vara en del av det kulturella minnet
på platsen. Des Forges beskriver hur stadens kulturindustrier formade bilden av dess stereotypa heterogenitet
en sorts mångfald, sida vid sida, där olika dialekter eller
olika invånare i staden hade lite eller ingen kontakt eller
interaktion. Hans iakttagelse tycks sammanfatta innebörderna i båda de estetiska komponenterna samtidighet och mellanposition. Han skriver: ”Shanghairomaner
fungerar tillsammans med många andra texter på kinesiska och europeiska språk för att understryka skillnaden
mellan de västerländska koncessionsrummen och den
kinesiska staden i en diskursiv rörelse mot att göra distinktionerna mellan de två mycket mer skarp och konsekvent än den någonsin var i verkligheten.”35 Historiska
och biografiska källor berättar om hur stadens visserligen
var delad mellan de rika och de fattiga, mellan västerlänningar och kineser, men att kontakter och utbyten förkom rikligt. Hanchao Lu har beskrivit hur de utländska
koncessionsområdena till en början förbjöd kinesiska
bosättningar, men att man redan på 1850-talet tvinga203 des tillåta inflyttning av kinesiska migranter som flydde
krig och oroshärdar i olika provinser. Dessa kom faktiskt
att dominera dessa områden numerärt och inom denna
grupp samsades rika och privilegierade kineser med mindre bemedlade migranter som ofta fick anställning som
tjänstefolk eller fastighetsskötare hos de rika etc. Dessa
omständigheter gjorde oavsiktligt Shanghai till den mest
kosmopolitiska platsen i Kina.
I Shanghai boy, Shanghai girl: Lives in parallell skildras
två diametralt olika liv i staden under 1930- och 1940talen. Den ena berättelsen handlar om George Wang
som kom från en mycket fattig kinesisk familj några
kilometer söder om den ”kinesiska staden” i ett område som kallades Kaochangmiao, och den andra om
den brittiska Betty Barr, (sedermera Wangs hustru)
som växte upp på ”andra sidan” i den internationella
koncessionen. Att staden före 1943 var delad i tre städer eller kanske till och med i tre länder framgår när
Wang beskriver dess organisatoriska oberoende och de
infrastrukturella skillnaderna på alla nivåer: ”No wall
separated one part from another, but each had its own
city government, its own courts of justice, its own police force, and its own transport system. There were three
different waterworks, run by the different owners, and
there were three power companies. The lightbulbs used
in Frenchtown could not be used in the international
settlement”.36 Wang berättar att man trots det kunde
kliva på spårvagnen och företa en resa på 40 minuter
genom alla stadens delar, vilken tycks spegla både sta-
dens klyftor och separation, och möjligheten att ibland
överbrygga dessa:
It was interesting to travel by tram all the way from
Broadway Mansions in the north of the International settlement to Kaochangmiao in the south. Near Garden bridge which was across the Sochow creek near the Wangpoo
River, you got on a tram made in Manchester England,
and got off at the southern International settlement boundary. You then walked across the border street Avenue
Edward VII, into Frenchtown and took the French made
tram down to the border with Nanshih. After crosssing
that boundary you took a Chinese tram to the terminus
in Kaochangmiao. Of course each time you got on a tram
you had to pay a fare.37
Spårvagnarna tycks i berättelsen binda samman de olika
koncessionsdelarna. Zhang Zhen understryker hur det
moderna Shanghai under 1920- och 1930-talen var delad
i en ”en blandad förtrollning av underverk och förtryck”38
men att stadens ojämna urbana geografi också kapslades
in under den här epoken av en ny infrastruktur som genomsyrade både de kinesiska delarna och de utländska
koncessionsområdena – vilket också gjorde det möjligt
för idéer, kulturella former, pengar och livsstilar att cirkulera. Inte minst blev moderna medieformer en del av
dessa cirkulationer, och epoken kan inte göras rättvisa
utan att hänsyn tas till dess mediekultur.39 Som Sterne
hävdat, kan man alltså se hur infrastruktur och mediekultur konstituerar varandra, de utgör vad han kallar för
”ett partikulärt socialt kommunikationskomplex”.40
Des Forges åkallar med sina estetiska komponenter
den känslostruktur som platsen utgör idag, och möjligen något som dess heterotopiska komposition kräver:
mediering som sammanflätning. Det slutande 1900talets Shanghai var enligt Zhang Zhen ”ett gigantiskt
projekt av att rumsliggöra tiden och hålla framtiden
fången”.41 Detta inkluderade byggandet av upphöjda
motorvägar, järnvägar, broar, flygfält, rulltrappor och
löpande band. Dessa utgör ”tidrumsliga passager (à
la Benjamin) som länkar det förflutna och framtiden,
men framhäver även oavsiktligt den oändligt ojämna,
ickesynkrona samtidighet, mellan det gamla och det
nya, the rurala och det urbana, inlandet och de kustliga
geoekonomiska topografierna”.42 Kan vi beskriva bussturerna i samma anda, som rörelser och medier som
organiserar myllret, förbinder tidslagren, och som sammanflätar det oförenliga?
Liksom spårvagnen möjliggjorde för resenären att
varsebli en helhet i allt det separata och skiftande som
mötte honom/henne på en färd genom de olika jurisdiktionerna, kan man framhäva hur rörelsen ombord på
bussen faktiskt sammanväver de olika platserna. Där
berättas – och besökaren blir med om att berätta, om vi
talar med Michel de Certeau43 – den globaliserande staden, men även nationen och enpartistaten. Det gick ett 204
märkbart sus genom bussen vid åsynen av de tusentals
skyskrapor som fyllde synfältet och Gustav 70 år från
Märsta utropade: ”Det här är fantastiskt! Mycket imponerade!”. Vi befann oss i Puxi, i distriktet Huangpu, och
färdades på den upphöjda motorleden in mot Folkets
Torg. Därefter, på YanAn Road, gjorde bussen en mjuk
sväng från sydväst ner på den halvmåneformade strandpromenaden The Bund och vi fick i samma ögonblick
en makalös vy över Pudong och raden av overkligt höga
hus som glittrar av stål och glas på östra sidan floden;
västerut hade vi The Bund med sin linje av restaurerad
västerländsk kolonialarkitektur. En politiskt-emotiv
blick aktiveras här på den utstakade rutten: en framtidsblick som riktas över Huangpufloden väver samman
framtiden, nuet och det selektivt förflutna.44 Ett stopp
vid The Bund understryker att turen därför binder samman stadens två delar, Pudong och Puxi, vilka samtidigt
reflekterar det nya och det gamla. Spårvagnen, liksom
infrastrukturen och kommunikationerna i stort, konstituerade i det förflutna vad bussarna, broarna, vägnätet,
närverken, de koloniala tidrummen och de förkroppsligade blickarna tycks göra idag: dess rörelser vävde samman staden till en helhet. Rutterna utgör i själva verket
turer i det retromoderna – och samtidigt hypermoderna
– rum som är dagens Shanghai. Bussarna, som tar oss på
tidsresor fram och åter, förenar och flätar samman det
på ytan kaotiska och bringar i och med det viss ordning
205 i ett heterotopiskt myller.
Iscensättning av en förfluten framtidighet och av stadens
inneboende mobilitet. Gammal spårvagn på Shanghai
Urban Planning Exhibition Centre. Foto: Amanda Lagerkvist.
Bussarna tar med besökaren på turer mellan nu och
då och sedan, eller kanske hellre, tränar henne i att varsebliva en endemisk samtidighet mellan de olika tidrummen i tidsflätan, och de olika föreningarna av oförenligheter: industrialism/postindustrialism, nationalism/globalism etcetera. Des Forges slår huvudet på spiken när
han framhåller att ”Shanghai framställer sig själv nu inte
enbart som en privilegierad medlare mellan Kina och
väst, men som den plats där det förflutnas globalisering
och framtidens kan integreras i en koherent berättelse.”45
Han beskriver den känsla som finns på platsen av att historien avbrutits gång på gång och börjat om på nytt – och
detta avbrott bidrar till dess attraktionskraft för investerare och turister.46 Des Forges framhäver de strukturer
och rum liksom affärsverksamheter och satsningar som
the Shanghai Art Museum och turistenklaven Xintiandi,
som gör anspråk på att mediera det nya och det gamla. Framgången för dessa medvetna satsningar, menar
han, beror delvis på hur besökarna kommer att uppleva
rummets förmåga att mediera gapet mellan det förflutna
och framtiden.47 Detta gäller i synnerhet, som jag visat, i
stadens många nyrenoverade koloniala hotell, trädgårdar
och barer där de insprängda mellan höghus, glasfasader
och upphöjda motorleder utgör kronotoper för nostalgiskt dröjande i staden.48 På dessa platser har besökaren
tillskrivits en central roll i processen att levandegöra stadens minne, och förbinder genom sina rörelser då och
nu genom tidsresor.49 I denna essä har jag närmat mig
en näraliggande aspekt av detta förmedlande, som utgörs
av de statligt ombestyrda bussturerna för utländska besökare. Staden har alltså på flera sätt åstadkommit, vill
jag mena, en sammanflätning av de två moderniteterna –
de två framtiderna – något som också kommit till starkt
uttryck i vurmen för 1930-talets mass- och mediekultur.
Detta medierande gör Shanghai till en organiskt framväxande digital terräng – den naturliga informationsstaden par excellance.
Utopismens undersidor: En avslutning
”Nyp mig i armen någon”, sade Barbro från Göteborg
när vi klev av bussen på Nanjing Road East, alldeles intill mytomspunna Peace Hotel, för att i samlad trupp
ta oss över den flerfiliga avenyn The Bund och upp på
utblickspromenaden vid Huangpuflodens vattenlinje.
Hon behövde påminnas om att detta var verkligt, och
att den förstummande stadskärnan inte var en dröm.
Framtiden hade redan anlänt, hävdade hon överväldigad några månader senare när vi möttes i Göteborg, och
det var fantastiskt.
På bussturen är det egendomligt och nästan magiskt
att se stadens många ansikten. Dess heterotopiska kaxighet och dess ogenerade oordning, samt dess arkitektoniska mångfald och skönhet gör något för känslan
av att allt är möjligt, vidöppet och tillåtet. ”Anything 206
goes”. Utopia! Det bör framhållas att det finns nyanser
och facetter av den rumsliga berättelsen som delas mellan besökare och den inhemska befolkningen. Samma
känsla av öppenhet kommer till uttryck när Des Forges
skildrar hur invånarna i Shanghai, enligt myndigheterna, förväntas ta stadens öppna framtid i besittning:
”Shanghais befolkning vid sekelskiftet 2000, får vi höra,
är ivriga att gå vidare till nästa kapitel i en berättelse
som de förstår som öppen och utan slut.”50 Men vad
utelämnas i denna utopiska fantasi? Vilka signifikanta
tystnader finns i stadens officiella berättelse? Och vad
undgår därmed den bussåkande blixtbesökaren? Hur
kan man dessutom fånga hur hennes intryck möjligen
komprometterar och inte enbart bekräftar det officiella
dogmerna kring framtidsrummet?
Jag har i denna essä skildrat hur bussrutterna kommunicerar budskap och mening, om vi följer Jonathan
Sterne, via sina rörelser. Dessa ansatser följs dock av en
gryende insikt om att en meningsfull kulturanalys av
rörelse i rummet, liksom av mediematerialitet, i själva
verket bör bygga vidare på snarare än utgöra ett brott
med Careys och andras idéer om kommunikation som
en meningsskapande process som rituellt befäster vissa
identiteter och meningar. Bussturerna ingår i en vidare
diskursiv symboliseringsprocess där staden skänks en
platsmyt och -identitet som får liv och mening genom
men också ibland, nota bene, bortom bussarnas fysiska
207 gränser och rörelser. Jag har därför visat att dessa måste
Ett stopp vid The Bund för en vy över Huangpufloden
och Pudong. Svenska turister i mars 2006.
Foto: Amanda Lagerkvist.
tolkas via en tät beskrivning av omliggande diskurser och
textuella angivelser (som till exempel resemanuskript,
stadens officiella självbilder), men också i förhållande
till tidrummet i sig självt samt den sinnliga och emotiva
interaktionen med detta bland besökare. Därtill kan bussturerna även berätta om Shanghais tystnader och inneboende spänningar. Klyftorna i samhället växer, något
som Matti från Fagersta uppmärksammade när vi gjorde ett stopp under sightseeing­turen i YuYuan Garden.
Han återgav sina synintryck, och känslan platsen väckte:
”När jag drog isär gardinerna på hotellrummet och såg
Pudongskyskraporna tänkte jag att allt ska bara rivas och
nya skyskrapor ska byggas här. Riv allt det gamla tänkte
jag. De kommer att riva allt och bygga den största metropolen i Asien tänker jag. Det är kommunism för de
fattiga och kapitalism för de rika.” Utsagan ger också en
återspegling av hur den komplexa spatiotemporala väv
som utmärker det hypermoderniserande Shanghai kan
erfaras via bussen; som ett tidrum som genomsyras av
den tvetydighet som präglar det kinesiska samhället i sin
helhet. En viktig aspekt av det globaliserande Shanghai
är att det just utgör den kombination av frihet och kontroll som utmärker Kina av idag;51 staden öppnar för den
märkliga erfarenheten av en sorts utopisk gränslöshet, ett
nomadiskt, transnationellt och flytande tillstånd (kapitalismens), som samtidigt är ett högst bundet, nationellt,
strukturerat och kontrollerat tillstånd (enpartistatens).
Kapitalismens betoning på ständig utväxling, dess oav-
låtliga hunger på det nya och dess transnationella natur,
samexisterar alltså här med den auktoritära samhällsmodellens betoning på centralstyrning, nationell stabilitet, och partiets och statens ultimata tolkningsföreträde
och nyckfulla övermakt. En turist som färdades med båt
längsmed Yangtzee-floden gav i sin reseblogg uttryck för
just denna inbyggda spänning i hela den kinesiska samhällsomvandlingen:
China is still, officially, a Communist country, in a confused
way. Mixed signals abound. There are old socialist touches.
On top of the monumental dam is a monument to the
dam. It’s in the middle of a parking lot full of the Buicks,
VWs and Audis of China’s new capitalists. Next to that is a
Buddhist garden, perfect for meditation, except loudspeakers in the shrubbery are playing pop songs.52
Det modernas kapning eller omkodning i det nya Kina
innebär här just att ömsesidigt uteslutande sociala, kulturella, temporala, ekonomiska och politiska former
framträder i samma blickfång och i samma tidrum på
för moderniserande platser jämförelsevis (upp)skruvat
sätt. Bussarna understryker stadens mångtemporala
komposition, också när de som just retromoderna reliker – och ”kapade” fordon – åker runt i framtidsikonen
Shanghai. Dessa rörelser och stadens många temporaliteter reproducerar alltså varandra. Men förvirringen
antar ibland dimensioner bortom dem som besökaren 208
och busstrafikanten kan hantera. Då återstår humor och
distans. I en sorts post-turistisk ironi fäller en resebloggare en kommentar över Confused and mixed-turen,
som också håller distans till stadens fantasmagoriska
självrepresentation:
While we are on tours in China, I picked up a brochure
from one of the tourist agents at the bus station last week
Bussturer i Shanghai stimulerar inte enbart till den genuina förvirring som parad med fascination föder begapande varseblivning och utsvävande konsumtion av
detta konstiga rum med allt vad det erbjuder. De kan
inte heller undertrycka de motstridiga och ibland kusliga känslor som turen föder, liksom den roade och ironiska kritik av detta samhällsprojekt, som resenärerna
ibland fäller – på sina turer i det retromoderna.
that looks very interesting. It advertises a ’confused and
nixed Shanghai’ tour that promises to show the client an
”amazing Shanghai”. The brochure is skimpy on details of
the tour but then why confuse people with the facts?53
Confused and mixed-turen ger uttryck åt och är medskapare i att producera rummets skiftesrikedom. Staden
i sig är konfunderande och bussarna både bekräftar detta och sammanflätar denna mångfald till något enhetligt – inte olikt hur sociologer beskrivit turismens roll i
moderniteten överlag. Jag menar att busslaster med utländska turister också utgör en fullt logisk anakronism
i framtidsrummet, där de rör sig på sina förbryllande
turer mellan då och nu och sen. Shanghai – som upplevelse- och nostalgiindustri – inbjuder därmed besökaren
att resa i tiden (och uppmanar henne att ”kliva av” och
dröja i de gyllene mellankrigsårens kombination av våld
och glamour, opiumhålor och jazz), och samtidigt till
att forma och reproducera den komplexa tidsupplevelse
209 där framåtrörelsen samtidigt går bakåt på ett bisarrt vis.
noter
1. Intervju med Rachel, amerikansk utlandsboende i Shanghai, Peking,
september 2009.
2. Michel Foucault, ”Of other spaces”, The visual culture reader, red.
Nicholas Mirzoeff (1967; London: Routledge, 1998).
3. Mike Crang & Penny Travlou, ”The city and topologies of memo­
ry”, Environment and Planning D: Society and Space, vol. 19, 2001,
161–177.
4. Xudong Zhang, ”Shanghai nostalgia: Postrevolutionary allego­
ries in Wang Anyi’s literary production in the1990s”, positions,
vol. 8, nr 2, 2000, 357.
5. Elizabeth Grosz, ”Thinking the new: Of futures yet unthought”,
Becomings: Explorations in time, memory and futures, red. Grosz
(Ithaca: Cornell University Press, 1999), 17–18. Samtliga över­
sättningar är mina, om inte annat anges. Kursiveringen i detta
citat är min.
6. Amanda Lagerkvist, ”The future is here: Media, memory and fu­
turity in Shanghgai, Space & Culture, vol. 13, nr 3, 2010.
7. James Carey, Communication as culture: Essays in media and society (New York: Routledge, 1989). Careys bidrag, som inte kan
överskattas, var alltså att utveckla ett ritualperspektiv på kommu­
nikation. Inom den amerikanska kommunikationsforskningen
hade den så kallade transmissionsmodellen, som ser kommu­
nikation som en instrumentell process där ett otvetydigt bud­
skap överförs eller rör sig mellan en sändare och en mottagare,
varit förhärskande under lång tid. Här marginaliserades det som
Carey menade vara den viktigaste aspekten av kommunikatio­
nen: dess rituella roll i formandet av ett kollektiv, en nationell
identitet, genom symbolisk självrepresentation.
8. Jonathan Sterne, ”Transportation and communication: Together
as you’ve always wanted them”, Thinking with James Carey: Essays
on communications, transportation, history, red. Craig Robertson
och Jeremy Packer (New York: Peter Lang, 2006), 118.
9. Ibid, 119. Han visar hur telegrafen kom att styra och kontrolle­
ra tågresandet, men att mediet samtidigt var beroende av tåg­
banornas fysiska utbredning som föregick det.
10.Ibid, 123.
11. Liknande och pregnanta iakttagelser av överlappande tempo­
raliteter och en ”korseld av olika tidsdimensioner” i ett annat post­
kommunistiskt stadsrum, Talinn, gör Lotten Gustafsson Reinius i
”Medeltidskartor och minnespolitik”, Historien in på livet: Diskussioner
om kulturarv och minnespolitik, red. Anne Eriksen, Jan Garnert och
Torunn Selberg (Lund: Nordic Academic Press, 2002), 31–45.
12. Jon May & Nigel Thrift, red., Timespace: Geographies of temporality (London: Routledge, 2001), xx.
13. Dessa perspektiv har jag utarbetat i till exempel Amanda
Lagerkvist, ”The future is here”; ”Velvet and violence: Performing
the mediatized memory of Shanghai’s futurity”, Traversing transnationalism: The horizons of literary and cultural studies, red. Ronit
Frenkel, Pier Paolo Frassinelli & David Watson (Amsterdam:
Rodopi Press, 2011); ”La Villa Rouge: Replaying decadence in
Shanghai”, Strange spaces: Explorations into mediated obscurity,
red. André Jansson & Amanda Lagerkvist (Farnham: Ashgate,
2009) och ”Gazing at Pudong—’With a drink in your hand’:
Time travel, mediation, and multisensuous immersion in the
future city of Shanghai”, The Senses & Society vol. 2, nr 2, 2007,
155–72.
14.”Thinking big: Dutch architect Rem Koolhaas”, intervju med
John Rajchman, ArtForum, december, 1994. Finns tillgänglig på:
http://findarticles.com/p/search/?qa=John%20Rajchman (se­
nast kontrollerad 100909).
15. Xudong Zhang, 356.
16.Charles R. Acland, ”Introduction: Residual media”, Residual media, red. Acland (Minneapolis: University of Minnesota Press,
2007), xxiii–xxvii.
17. Remedieringen av medierna har diskuterats av Jay David Bolter
och Richard Grusin i Remediation: Understanding new media
(Boston: MIT Press, 1999). Inspirerad av Bolter och Grusin fäs­
ter Stephen Graham uppmärksamhet på remedieringen av det
urbana rummet i antologin The cybercities reader, red. Stephen
Graham (London: Routledge, 2004) och nu senast skriver Tim
Cresswell om hur mobilitet alltid bör undersökas också i relation
till den förhistoria som präglar vår tids mobiliteter: ”Towards a
politics of mobility”, Environment and Planning D: Society and
Space, vol. 28, 2010, 17–31.
18. Rayomond Williams, Marxism and literature (Oxford, Oxford
University Press, 1977), 121–127.
19.Jämför Acland, xxi.
20.Så skedde till exempel på svenska resor till USA under mellan­
krigsåren, se Amanda Lagerkvist, ”’We see America’: Mediatized
and mobile gazes in Swedish post-war travelogues”, International
Journal of Cultural Studies, vol. 7, nr 3, 321–342.
21. Dean MacCannel, The Tourist: A new theory of the leisure class
(1976; New York: Schocken books, 1989).
22.Guide to Shanghai, http://www.cityguideshanghai.com/.../
shanghai- sightseeing-bus-center.html (senast kontrollerad
090604.)
23.Vingresor, http://www.ving.se/kina/shanghai (senast kontrolle­
rad 100909).
210
211
24.Guide to Shanghai, http://www.cityguideshanghai.com/.../shang­
hai- sightseeing-bus-center.html (senast kontrollerad 090604).
25.Leo Marx, ”Technology: The emergence of a hazardous concept”,
Social Research, vol. 64, nr 3, 1997.
26.Jeffrey N. Wassertrom, Global Shanghai, 1850–2010 (London:
Routledge, 2008), 48–49.
27.Xudong Zhang, 352.
28.Bussen utgör ett futilt och banalt inslag i denna sublima geografi
som präglas av superlativer, men därmed inte sagt att den som po­
pulär- eller vardagskulturell form är banal som forsknings­objekt.
29.John Phillips, ”The future of the past: Archiving Singapore”,
Urban memory: History and amnesia in the modern city, red.
Mark Crinson (London: Routledge, 2005), 145–168; Faisal Devji,
”Dubai cosmopolis”, www.openDemocracy.net (senast kontrol­
lerad 070401); Ramesh Biswas, ”Kuala Lumpur: An allegorical
postmetropolis, Future city, red. Stephen Read, Jürgen Rosemann
& Job van Eldijk (New York: Spon Press, 2005), 60–73.
30.Miriam Bratu Hansen, ”The mass production of the senses:
Classical cinema as vernacular modernism”, Modernism/
Modernity, vol. 6, nr 2, 1999, 59–77.
31. Biswas, 68.
32.”Tales of Old Shanghai”, http://www.earnshaw.com/shanghaied-india/tales/tales.htm (senast kontrollerad 100909).
33. Sterne, 125.
34.Alexander Des Forges, Mediasphere Shanghai: The aesthetics of
cultural production (Honolulu, University of Hawaii Press, 2007).
35. Hancaho Lu, Beyond the neon lights: Everyday Shanghai in the early
twentieth century (Berkeley: University of California Press, 2004), 25.
36.George Wang & Betty Barr, Shanghai boy, Shanghai girl: Lives in
parallel (Hong Kong: Old China Hand Press, 2002), 9.
37. Ibid, 10.
38.Zhen Zhang, An amorous history of the silver screen (Chicago:
Chicago University Press, 2005), 50.
39.Mayfair Mei-Hui Yang, ”Mass media and transnational subjec­
tivity in Shanghai: Notes on (re)cosmopolitanism in a Chinese
metropolis”, Ungrounded empires: The cultural politics of Chinese
transnationalism, red. Aihwa Ong & Donald N. Nonini (London:
Routledge, 1997), 289–290.
40.Sterne, 119.
41.Zhen Zhang, ”Mediating time: The ’rice bowl of youth’ in fin
de siècle China”, Globalization, red. Arjun Appadurai (Durham:
Duke University Press, 2001), 134.
42.Ibid.
43.Michel de Certeau, The practice of everyday life (Berkeley:
University of California Press, 1984).
44.André Jansson & Amanda Lagerkvist, ”The future gaze: City
panoramas as politico-emotive geographies”, Journal of Visual
Culture, vol. 8, nr. 1, 2009, 25–53.
45.Des Forges, 181.
46.Ibid, 9.
47.1bid, 181.
48.Se Lagerkvist, ”Gazing at Pudong—’With a drink in your hand’”.
49.Lotten Gustafsson Reinius har i flera artiklar liksom i sin avhand­
ling skildrat tidsresan som en central fantasi i den västerländska
kulturen, och som en form av minnespolitik som existerar på
platser där historien levandegörs genom människors performa­
tiva handlingar, lek och tillägnelse av det förflutna. Se till exempel
Den förtrollade zonen: Lekar med tid, rum och identitet under medeltidsveckan på Gotland (Nora: Nya Doxa, 2002).
50.Des Forges, 183.
51. Se Johan Lagerkvist The internet in China: Unlocking and containing the public sphere (Lund: Lund University Press, 2006) och
After the internet, before democracy: Competing norms in Chinese
media and society (New York: Peter Lang, 2010).
52.”Yangtze Doodle Dandy”, http://www.forbes.com, 13 november
2006 (senast kontrollerad 100909).
53. http://peavine.blogspot.com/2007_05_01_archive.html (senast
kontrollerad 100909).
litteratur
Acland, Charles R., red., Residual media (Minneapolis: University of
Minnesota Press, 2007).
Acland, Charles R., ”Introduction: Residual media”, Residual media,
red. Acland (Minneapolis: University of Minnesota Press, 2007).
Adolfsson, Maria, Fäderneslandets kännedom: Om svenska ortsbeskrivningsprojekt och ämbetsmäns folklivsskildringar under 1700- och
1800-talet (Diss. Stockholm: Etnologiska institutionen, Stock­
holms universitet, 2000).
Aléx, Peder, Den rationella konsumenten: KF som folkuppfostrare 1899–
1939 (Stockholm: Symposion, 1994).
Alexander, Jeffrey, ”On the social construction of moral universals:
The Holocaust from war crime to trauma drama”, European Journal of Social Theory, vol. 5, nr 1, 2002.
Ander, Karl Erik, Helsingborgs första fotografer och deras bilder 1840–
1900: En krönika med Helsingborgshistoriska notiser (Helsingborg:
K. E. O-n Ander, 1998).
Anderson, Benedict, Imagined communities: Reflections on the origin
and spread of nationalism (London: Verso, 1983).
Andersson, Magnus & Johan Fornäs, ”Mediekulturperspektivets
möjligheter: Ett samtal i kulturaliseringens tecken”, NordicomInformation, vol. 32, 2010.
Andréasson, Håkan, Resenärer i bilsamhället: Vardagligt resande i kulturell belysning (Diss. Göteborg: Etnologiska institutionen, Göte­
borgs universitet, 2000).
Asplund, Johan, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (Göteborg:
Korpen, 1991).
Axelson, Sigbert, Culture confrontation in the Lower Congo: From the
old Congo kingdom to the Congo independent state with special reference to the Swedish missionaries in the 1880´s and 1890’s (Stock­
holm: Gummesson, 1970).
Bakhtin, Mikhail, Det dialogiska ordet (Gråbo: Anthropos, 1988).
Bauman, Zygmunt, Modernity and ambivalence (Oxford: Polity, 1991).
Beck, Ulrich, Risk society: Towards a new modernity (London: Sage,
London, 1992).
Bennett, Tony, The birth of the museum: history, theory, politics (Lon­
don: Routledge: 1995).
Berg, Annika, Den gränslösa hälsan: Signe och Axel Höjer, folkhälsan
och expertisen (Diss. Uppsala: Institutionen för idé- och lärdoms­
historia, Uppsala universitet, 2009).
Berggren, Henrik & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap
och oberoende i det moderna Sverige (Stockholm: Norstedt,
212
2006).
Bergman, Bosse, Handelsplats, shopping, stadsliv: En historik om butiksformer, säljritualer och det moderna stadslivets trivialisering
(Stockholm: Symposion, 2003).
Berman, Marshall, All that is solid melts into air: The experience of modernity (London: Verso, 1983).
Berner, Boel, Sakernas tillstånd: Kön, klass, teknisk expertis (Stockholm:
Carlsson, 1996).
Berner, Boel, ”(Dis)connecting bodies: Blood donation and technical
change, Sweden 1915–1950, Technology and medical practice:
Blood, guts and machines, red. Ericka Johnsson & Berner (Lon­
don: Ashgate Publishers, 2010).
Berner, Boel, Blodflöden: Blodgivning och blodtransfusion i det svenska
samhället (Lund: Arkiv förlag, 2012).
Biswas, Ramesh Kumar, ”Kuala Lumpur: An allegorical postmetro­
polis”, Future city, red. Stephen Read, Jürgen Rosemann & Job
van Eldijk (New York: Spon Press, 2005).
Björck, Hugo, ”Bussar och busstrafik”, Handbok i samfärdselteknik. 1.
Avd. Vägfart, red. Gustaf Edlund (Stockholm: Natur och Kultur,
1949).
Blanchard, Pascal, Nicolas Bancel, Gilles Boetsch & Eric Deroo, m.fl.,
red., Human zoos: Science and spectacle in the age of colonial empires (Liverpool: Liverpool University Press, 2008).
Blomkvist, Pär, Den goda vägens vänner: Väg- och billobbyn och framväxten av det svenska bilsamhället 1914–1959 (Eslöv: B. Östlings
bokförlag Symposion, 2001).
Blomkvist, Pär & Martin Emanuel, Från nyttofordon till frihetsmaskin:
Teknisk och institutionell samevolution kring mopeden i Sverige
1952–75 (Stockholm: Skolan för industriell teknik och manage­
ment, Kungliga tekniska högskolan, 2009).
Bolin, Göran, ”Vad är ett medium?”, Kommunikationens korsningar:
Möten mellan olika traditioner och perspektiv i medieforskningen,
red. Ulla Carlsson (Göteborg: Nordicom, 1994).
Bolter, Jay David & Richard Grusin, Remediation: Understanding new
media (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1999).
213
Bourdieu, Pierre, Konstens regler: Det litterära fältets uppkomst och
struktur (Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2000).
Bowker, Geoffrey C. & Susan Leigh Star, Sorting things out: Classification and its consequences (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1999).
Burnett, David D., From Hitler to Hippies: The Volkswagen Bus in
America (Diss. University of Virginia, School of Law, 2002).
http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=950575
(senast kon­trol­lerad 120818).
Bursell, Barbro & Annette Rosengren, red., Drömmen om bilen
(Stockholm: Nordiska museet, 1996).
Carey, James, Communication as culture: Essays on media and society
(New York: Routledge, 1989).
Clayhills, Harriet, Utställningsboken: Exempel på förnyelse av ett medium (Stockholm: LiberFörlag, 1983).
Cole, Tim, Images of the Holocaust: The myth of the ’Shoah business’
(London: Duckworth, 1999).
Coombes, Annie, Reinventing Africa: Museums, material culture and
popular imagination in late Victorian and Edwardian England (New
Haven: Yale University Press, 1994).
Copeman, Jacob, ”Veinglory: Exploring processes of blood transfer
between persons”, Journal of the Royal Anthropological Institute
(N.S.), vol. 11, 2005.
Costa, Nicolò & Guido Martinotti , ”Sociological theories of tourism
and regulation theory”, Cities and visitors: Regulating people, markets, and city spaces, red., Lilly M. Hoffman, Susan S. Fainstein &
Dennis J. Rudd (Malden, Mass.: Blackwell Publishing, 2003).
Crang, Mike & Penny Travlou, ”The city and topologies of memory”,
Environment and Planning D: Society and Space, vol. 19, 2001.
Cresswell, Tim, Place: A short introduction (Oxford: Blackwell
Publishing 2004).
Cresswell, Tim, On the move: Mobility in the modern Western world
(New York: Routledge, 2006).
Cresswell, Tim, ”Towards a politics of mobility”, Environment and
Planning D: Society and Space, vol. 28, 2010.
Dahlquist, Marina, ”Screening Congo in Swedish churches: Johan
Hammar’s missionary films 1915–16”, Peripheral early cinema,
red. François Amy de la Bretèque, Michel Cadé, Jordi Ponsi Bus­
quet & Angel Quintana (Perpignan: Presses Universitaires de
Perpignan, 2010).
Dalsgaard, Steffen, ”’I do it for the chocolate’: An anthropological
study of blood donation in Denmark”, Distinktion, nr 14, 2007,
101–117.
DaMatta, Roberto, ”Carnival in multiple planes”, Rite, drama, festival,
spectacle: Rehearsals towards a theory of cultural performance, red.
John J. MacAloon (Philadelphia: ISHI Publications, 1984).
Damsholt, Tine & Dorthe Gert Simonsen, ”Materialiseringer: Proces­
ser, relationer og performativitet”, Materialiseringer: Nye perspektiver på materialitet og kulturanalyse, red. Damsholt, Simonsen & Ca­
millla Mordhorst (Aarhus: Aarhus Universitetsforlag, 2009).
Dant, Tim, Materiality and society (Maidenhead: Open University
Press, 2005).
de Certeau, Michel, The practice of everyday life (Berkeley: University
of California Press, 1984).
Des Forges, Alexander, Mediasphere Shanghai: The aesthetics of cultural production (Honolulu: University of Hawaii Press, 2007).
Devji, Faisal, ”Dubaicosmopolis”, http://www.openDemocracy.net
(senast kontrollerad 070401).
Dudley, Sandra H., Museum materialities: Objects, engagements, interpretations (London: Routledge, 2010).
DuPuis, E. Melanie, Nature’s perfect food: How milk became America’s
drink (New York: New York University Press, 2002).
Dussauge, Isabelle, ”IT inom vården: Slutrapport inom projektet ’Från
matematikmaskin till IT’” (Stockholm: Kungliga tekniska hög­
skolan, 2009). Finns tillgänglig på: http://www.tekniskamuseet.
se/4.4fa5cfcd12414a6c0dc80003923.html?id=19280 (senast kon­
trollerad 110809).
Eckert, Charles, ”The Carole Lombard in Macy’s window”, Quarterly
Review of Film Studies, vol. 3, nr. 1, 1978.
Edwards, Elizabeth, Chris Gosden & Ruth B. Phillips, red., Sensible
objects: Colonialism, museums and material culture (Oxford: Berg,
2006).
Ehn, Billy & Orvar Löfgren, Kulturanalyser (Malmö: Gleerup, 2001).
Ekström, Anders, red., Den mediala vetenskapen (Nora: Nya Doxa, 2004).
Ekström, Anders, Representation och materialitet: Introduktioner till
kulturhistorien (Nora: Nya Doxa, 2009).
Ekström, Anders, ”Damen med velocipeden”, Viljan att synas, viljan
att se: Medieumgänge och publik kultur kring 1900 (Stockholm:
Stockholmia, 2010).
Ekström, Anders, Solveig Jülich & Pelle Snickars, red., 1897: Mediehistorier kring Stockholmsutställningen (Stockholm: Statens ljudoch bildarkiv, 2006).
Ekström, Anders, Solveig Jülich, Frans Lundgren & Per Wisselgren,
red., History of participatory media: Politics and publics, 1750–2000
(New York: Routledge, 2011).
Ekström, Gert, Lars Ericson & Lars Olov Karlsson, Alla våra bussar
(Stockholm: Allt om hobby, 1978).
Elsässer, Björn, Svensk bilindustri: En framgångshistoria (Stockholm:
SNS förlag, 1995).
Eriksen, Thomas Hylland, Røtter og føtter: Identitet i en omskiftelig tid
(Oslo: Aschehoug, 2004).
Ers, Agnes, I mänsklighetens namn: En etnologisk studie av ett svenskt
biståndsprojekt i Rumänien (Hedemora: Gidlund, 2006).
Fabian, Johannes, Time and the Other: How anthropology makes its
object (New York: Columbia University Press, 2002).
Fabian, Johannes ”Making knowledge”, Out of our minds: Reason and
madness in the exploration of central Africa (Berkley: University of
California Press 2000).
Featherstone, Mike, Nigel Thrift & John Urry, red., Automobilities
(London: Sage, 2005).
Feldman, Jackie, Above the death pits, beneath the flag: Youth voyages
to Poland and the construction of Israeli national identity (Oxford:
Berghahn Books, 2008).
214
215
Fleischer, Rasmus, Det postdigitala manifestet (Stockholm: Ink Bok­
förlag, 2009).
Foucault, Michel ”Of other spaces”, The visual culture reader, red.
Nicholas Mirzoeff (1967; London: Routledge, 1998).
Foucault, Michel, Övervakning och straff: Fängelsets födelse (1975;
Lund: Arkiv, 2003).
Foucault, Michel, Diskursernas kamp (Eslöv: Brutus Östlings bokför­
lag, Symposion, 2008).
Foucault, Michel, Security, territory, population: Lectures at the Collège
de France 1977–1978 (Basingstroke: Palgrave Macmillan, 2009).
Frykman, Jonas & Orvar Löfgren, red., Modärna tider: Vision och vardag i folkhemmet (Malmö: Liber förlag, 1985).
Gerentz, Sven & Jan Ottosson, Handel och köpmän i Stockholm under
ett sekel (Stockholm: Ekerlid, 1999).
Giddens, Anthony, The consequences of modernity (Cambridge: Polity
in association with Blackwell, 1990).
Gitelman, Lisa, Always already new: Media, history, and the data of culture (Cambridge, Mass.: MIT Press, 2006).
Gitelman, Lisa & Geoffrey B. Pingree, red., New media, 1740–1915
(Cambridge, Mass.: MIT Press, 2003).
Gitelman, Lisa & Geoffrey B. Pingree, ”Introduction: What’s new
about new media?”, New Media, 1740–1915, red. Gitelman &
Pingree (Cambridge, Mass: MIT Press, 2003).
Graham, Stephen red., The cybercities reader (London: Routledge, 2004).
Grosz, Elizabeth, ”Thinking the new: Of futures yet unthought”, Becomings: Explorations in time, memory and futures, red. Grosz (It­
haca: Cornell University Press, 1999).
Gunning, Tom, ”Modernity and cinema: A culture of shocks and
flows”, Cinema and modernity, red. Murray Pomerance (New
Brunswick: Rutgers University Press, 2006).
Gustafsson, Lotten, Den förtrollade zonen: Lekar med tid, rum och
identitet under medeltidsveckan på Gotland (Nora: Nya Doxa,
2002).
Gustafsson, Lotten, ”Medeltidskartor och minnespolitik”, Historien
in på livet: Diskussioner om kulturarv och minnespolitik, red. Anne
Eriksen, Jan Garnert och Torunn Selberg (Lund: Nordic Acade­
mic Press, 2002).
Gustafsson Reinius, Lotten, Förfärliga och begärliga föremål: Om tingens roller på Stockholmsutställningen 1897 och Etnografiska missionsutställningen 1907 (Stockholm: Etnografiska museet, 2005).
Gustafsson Reinius, Lotten, ”Innanför branddörren: Etnografiska
samlingar som medier och materialitet”, Mediernas kulturhistoria, red. Solveig Jülich, Patrik Lundell & Pelle Snickars (Stock­
holm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008).
Gustafsson Reinius, Lotten, ”Elden eller evigheten? Materiella punc­
tum i svenska museisamlingar från Kongostaten”, Tidsskrift for
kulturforskning, nr 4, 2008.
Gustafsson Reinius, Lotten, ”The long forgotten shirt: A trace of co­
lonial fashion, correction and conquest”, Fetish modernity, red.
Anna Seiderer & Anne-Marie Bouttiaux (Bryssel: Tervuren,
2011).
Gustafsson Reinius, Lotten, ”Touring the Congo: Mobility and mate­
riality in missionary media”, History of participatory media: Politics and publics 1750–2000, red. Anders Ekström, Solveig Jülich,
Frans Lundgren & Per Wisselgren (New York: Routledge 2011).
Habel, Ylva, Modern media, modern audiences: Mass media and social
engineering in the 1930s Swedish welfare state (Stockholm: Aura,
2002).
Habel, Ylva, ”Mjölkpropaganda på hjul”, Företagsminnen, nr. 4,
2010. Finns tillgänglig på: http://www.naringslivshistoria.se/
Global/Pdf/Tidskriften/2010/2010_No4_klar_small.pdf
(senast kontrollerad 120621).
Habel, Ylva, ”Say milk, say cheese: Inscribing public participation in
The Swedish Milk Propaganda’s promotional photography”, History of participatory media: Politics and publics, 1750–2000, red.
Anders Ekström, Solveig Jülich, Frans Lundgren & Per Wissel­
gren (New York: Routledge, 2011).
Hagberg, Jan-Erik, Tekniken i kvinnornas händer: Hushållsarbete och
hushållsteknik under tjugo- och trettiotalen (Malmö: Liber förlag,
1986).
Hagen, Piet, Blood: Gift or merchandise (New York: Alan R. Liss, 1982).
Hagerman, Maja, Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina förfäder (Stockholm: Prisma, 2006).
Hannerz, Ulf, ”Genomsyrade av medier: Kulturer, samhällen och
medvetanden av i dag”, Medier och kulturer, red. Hannerz (Stock­
holm: Carlsson, 1990).
Hansen, Miriam Bratu, ”The mass production of the senses: Classical
cinema as vernacular modernism”, Modernism/Modernity, vol. 6,
nr 2, 1999.
Harvard, Jonas & Patrik Lundell, red., 1800-talets mediesystem (Stock­
holm: Kungliga biblioteket, 2010).
Healy, Kieran, ”Embedded altruism: Blood collection regimes and
the European Union’s donor population”, American Journal of
Sociology, vol. 105, nr 6, 2000.
Henare, Amiria, Martin Holbraad & Sari Wastell, red., Thinking through
things: Theorising artefacts ethnographically (New York: Routledge,
2006).
Henningsen, Anne Folke, ”Producing and consuming foreignness:
’Anthropological-zoological exhibitions’ in Copenhagen, Nordic
perspectives on encountering foreignness, red. Anne Folke Hen­
ningsen, Leila Koivunen & Taina Syrjämaa (Åbo: University of
Turku, 2009).
Hirdman, Yvonne, Magfrågan: Mat som mål och medel 1870–1920
(Stockholm: Rabén och Sjögren, 1983).
Hochschild, Adam, Kung Leopolds vålnad: Om girighet, terror och hjälte­
mod i det koloniala Afrika (1998; Stockholm: Ordfront, 2002).
Holmberg, Sten, Om bussrörelsen i Stockholm med omnejd (Stock­
holm: Stockholms spårvägar, 1958).
Houltz, Anders, ”Volvos värde varar: Svensk bilindustri som moder­
niseringsmotor och folkhemsikon”, Polhem: Årsbok för teknikhistoria, 2006–2007.
Huhtamo, Erkki & Jussi Parikka, red., Media archaeology: Approaches,
applications, and implications (California: University of California
Press, 2011).
Hussain, Beata-Jasmin, ”Telemedicin”. Finns tillgänglig på: http://
oldwww.cs.umu.se/tdb/kurser/TDBD07/VT-97/labbar/beatajasmin/index.html (senast kontrollerad 100830).
Husz, Orsi, ”Spara, slösa och alla de andra”, Signums svenska kulturhistoria. 1900-talet, red. Jakob Christensson (Stockholm: Signum, 2009).
Jacobsson, Benny, ”Nytt ljus över rasbiologin”, Upsala Nya Tidning
24/6 2007.
Jakobsson, Peter, Öppenhetsindustrin (Diss. Örebro: Örebro universi­
tet, 2012).
Jansson, André, ”Textural analysis: Materialising media space”, Geographies of communication: The spatial turn in media studies, red.
Jesper Falkheimer & Jansson (Göteborg: Nordicom, 2006).
Jansson, André & Amanda Lagerkvist, ”The future gaze: City panora­
mas as politico-emotive geographies,” Journal of Visual Culture,
vol. 8, nr 1, 2009.
Jensen, Petter, ”Piercing”, Tidsskrift for Den norske lægeforening, vol.
118, nr 30, 1998.
Joerges, Bernward, ”Do politics have artefacts?”, Social Studies of
­Science, vol. 29, nr 3, 1999.
Johnston, Josée & Shyon Bauman, ”Democracy versus distinction: A
study of omnivorousness in gourmet food writing”, American
Journal of Sociology, vol. 113, nr 1, 2007.
Jülich, Solveig, ”Media as modern magic: Early x-ray imaging and ci­
nematography in Sweden”, Early Popular Visual Culture, vol. 6, nr
1, 2008.
Jülich, Solveig, ”Lennart Nilssons tidiga fosterfotografier: Från abort­
debatt till sexualundervisning”, In på bara huden: Medicinhistoriska studier tillägnade Karin Johannisson, red. Torbjörn Gustafs­
son Chorell & Maja Bondestam (Nora: Nya Doxa, 2010).
Jülich, Solveig, Patrik Lundell & Pelle Snickars, red., Mediernas kulturhistoria (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008).
Jülich, Solveig, Patrik Lundell & Pelle Snickars, ”Mediernas kulturhis­ 216
217
toria: En inledning”, Mediernas kulturhistoria, red. Jülich, Lundell
& Snickars (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008).
Jönsson, Håkan, Mjölk: En kulturanalys av mejeridiskens nya ekonomi
(Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2005).
Kaijser, Arne, I fädrens spår: Den svenska infrastrukturens historiska utveckling och framtida utmaningar (Stockholm: Carlsson, 1994).
Kaijser, Arne, ”Systemen som omformade Sverige”, Dædalus: Tekniska museets årsbok, vol. 69, 2001.
Kaiserfeld, Thomas, ”From sightseeing to sunbathing: Changing tra­
ditions in Swedish package tours from edification by bus to re­
laxation by airplane in the 1950s and 1960s”, Journal of Tourism
History, vol. 2, nr 3, 2010.
Kirshenblatt-Gimblett, Barbara, Destination culture: Tourism, museums,
and heritage (Berkeley: University of California Press, 1998).
Kittler, Friedrich A., Optical media: Berlin lectures 1999 (Cambridge:
Polity Press, 2010).
Klein, Barbro, ”Inledning”, Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser,
red. Klein (Stockholm: Carlsson, 1995).
Kniazeva, Maria & Russell Belk, ”Packaging as a vehicle for mytholo­
gizing the brand”, Consumption, Markets and Culture, vol. 10, nr 1,
2007.
Koivunen, Leila, Terweisiä Kiinasta ja Afrikasta: Suomen Lähetysseuran
näyttelytoiminta 1870–1930–luvuilla (Helsinki: Suomen Lähetys­
seura, 2011).
Kudsk, Finn, ”Att erobre sjaele i morkrets hjärta”, Bornholm – Congo
tur/retur: Fortællinger om bornholmere, andre danskere og congolesere samt lidt on Congos historie fra 1870erne til nu, red. Ann Vibeke
Knudsen (Rönne: Bornholms Museum, 2003).
Kverndokk, Kyrre, Pilegrim, turist og elev: Norske skoleturer til døds- og
konsentrasjonsleirer (Diss. Linköping: Institutionen för Tema, Lin­
köpings universitet, 2007).
Kverndokk, Kyrre, ”’Eg veit eg burde grine, alle dei andre grin jo’:
Skoleelever i Auschwitz – mellom forventninger og erfaringer”,
Fortiden i nåtiden: Nye veier i formidlingen av andre verdenkrigs his-
torie, red. Claudia Lenz & Trond Risto Nilssen (Oslo: Universi­
tetsforlaget, 2011).
Lagergren, David, Konflikt i Kongo: Mission och stat under gummikrisen
(Hässleholm: Westerberg, 1971).
Lagerkvist, Amanda, ”’We see America’: Mediatized and mobile ga­
zes in Swedish post-war travelogues”, International Journal of
Cultural Studies, vol. 7, nr 3, 2004.
Lagerkvist, Amanda, ”Gazing at Pudong – ’With a drink in your
hand’: Time travel, mediation, and multisensuous immersion in
the future city of Shanghai”, The Senses & Society, vol. 2, nr 2,
2007.
Lagerkvist, Amanda, ”La Villa Rouge: Replaying decadence in Shang­
hai”, Strange spaces: Explorations into mediated obscurity, red. An­
dré Jansson & Amanda Lagerkvist (Farnham: Ashgate, 2009).
Lagerkvist, Amanda, ”The future is here: Media, memory and futurity
in Shanghai”, Space & Culture, vol. 13, nr 3, 2010.
Lagerkvist, Amanda, ”Velvet and violence: Performing the mediati­
zed memory of Shanghai’s futurity”, Traversing transnationalism:
The horizons of literary and cultural studies, red. Ronit Frenkel, Pier
Paolo Frassinelli & David Watson (Amsterdam: Rodopi Press,
2011).
Lagerkvist, Johan, The internet in China: Unlocking and containing the
public sphere (Lund: Lund University Press, 2006).
Lagerkvist, Johan, After the internet, before democracy: Competing
norms in Chinese media and society (New York: Peter Lang,
2010).
Larsen, Tord, ”Om historisering av forskjeller”, Norsk antropologisk
tidsskrift, vol. 16, nr 1–2, 2005.
Latour, Bruno, ”Visualization and cognition: Thinking with eyes and
hands”, Knowledge and Society: Studies in the Sociology of Culture
Past and Present, vol. 6, 1986.
Latour, Bruno ”Förbindelsens makt”, Artefaktens återkomst: Ett möte
mellan organisationsteori och tingens sociologi (Stockholm: Nere­
nius & Santérus förlag, 1998).
Latour, Bruno, ”Which politics for which artifacts”, Domus, June,
2004.
Latour, Bruno, Reassembling the social: An introduction to actor-network-theory (Oxford: Oxford University Press, 2005).
Latour, Bruno & Peter Weibel, red., Making things public, Athmosphere
of democracy (Cambridge, Mass.: MIT Press, 2005).
Law, John, Organizing modernity (Oxford: Blackwell, 1994).
Law, John, Aircraft stories: Decentering the object in technoscience
(Durham: Duke University Press 2002).
Lebas, Elizabeth, ”’When every street became a cinema’: The film
work of Bermondsey Borough Council’s public health depart­
ment, 1923–1953”, History Workshop Journal, nr 39, 1995.
Lee, Jenny, ”Pastöriseringens försenade triumf”, Lychnos: Årsbok för
idé- och lärdomshistoria, 2005.
Lee, Jenny, The market hall revisited: Cultures of consumption in urban
food retail during the long twentieth century (Diss. Linköping: In­
stitutionen för Tema, Linköpings universitet, 2009).
Lee, Jenny, Roger Qvarsell & Ulrika Torell, ”Forskning om förpack­
ningar”, Burkar, påsar och paket: Förpackningarnas historia i vardagens konsumtionskulturer, red. Torell, Qvarsell & Lee (Stockholm:
Nordiska museet, 2010).
Lewis, C. S., Drømmen om Narnia (Oslo: Gyldendal, Norsk Forlag,
2006).
Lindblom, Gerhard, ”Statens etnografiska museum”, Blå Boken: Kalender för ideellt och socialt arbete (Stockholm: Blå Bokens förlag,
1954).
Lindelöf , Karin S., Om vi nu ska bli som Europa: Könsskapande och
normalitet bland unga kvinnor i transitionens Polen (Göteborg:
Makadam, 2006).
Ljungström, Olof, Oscariansk antropologi: Etnografi, förhistoria och
rasforskning under sent 1800-tal (Hedemora: Gidlunds, 2004).
Lomfors, Ingrid, Blind fläck: Minne och glömska kring svenska Röda
Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945 (Stockholm: Atlantis,
2005).
Lowenthal, David, The past is a foreign country (Cambridge: Cambrid­
ge University Press, 1985).
Lu, Hanchao, Beyond the neon lights: Everyday Shanghai in the early
twentieth century (Berkeley: University of California Press, 2004).
Lundgren, Frans, ”Social samling: Att ställa ut samhället kring 1900”,
1897: Mediehistorier kring Stockholmsutställningen, red. Anders
Ekström, Solveig Jülich & Pelle Snickars (Stockholm: Statens
ljud- och bildarkiv, 2006).
Lundin, Per, Bilsamhället: Ideologi, expertis och regelskapande i efterkrigstidens Sverige (Diss. Stockholm: Kungliga tekniska högsko­
lan, 2008).
Lundqvist, Pia, Marknad på väg: Den västgötska gårdfarihandeln 1790–
1864 (Diss. Göteborg: Historiska institutionen, Göteborgs uni­
versitet, 2008).
Lundström, Anna & Anna Ulfstrand, Om resande finnes– (Stockholm:
Kommunikationsforskningsberedningen, 1996).
Lövgren, Britta, Hemarbete som politik: Diskussioner om hemarbete,
Sverige 1930–40-talen, och tillkomsten av Hemmens forskningsinstitut (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1993).
McDonough, Frank, ”Class and politics”, British cultural identities,
red. Mike Storry & Peter Childs (London: Routledge, 1997).
McLuhan, Marshall, Understanding media: The extensions of man
(New York: McGraw-Hill, 1964).
McLuhan, Marshall, Mennesket og media (Oslo: Gyldendal Norsk
Forlag, 1968).
MacCannel, Dean, The Tourist: A new theory of the leisure class (1976;
New York: Schocken books, 1989).
MacGaffey, Wyatt, ”Karl Edward Laman, missionary ethnographer”,
Astonishment and power (Washington: Smithsonian Press, 1994).
Marks, Patricia, Bicycles, bangs, and bloomers: The new woman in the
popular press (Lexington: University Press of Kentucky, 1990).
Marvin, Carolyn, When old technologies were new: Thinking about electronic communication in the late nineteenth century (New York:
Oxford University Press, 1998).
218
219
Marx, Leo, ”Technology: The emergence of a hazardous concept”,
Social Research, vol. 64, nr 3, 1997.
Mauss, Marcel, The gift: Forms and functions of exchange in archaic societies (London: Routledge & Kegan Paul, 1970).
Mauss, Marcel, Gåvan (Uppsala: Argos, 1972).
May, Jon & Nigel Thrift, red., Timespace: Geographies of temporality
(London: Routledge, 2001).
May, Jon & Nigel Thrift, ”Introduction”, Timespace: Geographies of
temporality, red. May & Thrift (London: Routledge, 2001).
Miller, Daniel, red., Car cultures (Oxford: Berg, 2001).
Miller, Daniel, ”Driven societies”, Car cultures, red. Miller (Oxford:
Berg, 2001).
Miller, Daniel, red., Materiality (Durham: Duke University Press, 2005).
Mitchell, W. J. T., ”Showing seeing: A critique of visual culture”, Journal of visual culture, vol. 1, nr 1, 2002.
Moore, Sally F. & Barbara Myerhoff, red., Secular ritual (Amsterdam:
Van Gorcum, 1977).
Moran, Peter William, Race, law, and the desegregation of public schools
(New York: LFB Scholarly Publishing, 2005).
Munck, Ronaldo, red., Reinventing the city: Liverpool in comparative
perspective (Liverpool: Liverpool University Press, 2003).
Muñoz, Adriana, From curiosa to world culture: The history of the Latin
American collections at the Museum of World Culture in Sweden
(Diss. Göteborg: Historiska institutionen, Göteborgs universi­
tet, 2011). Finns tillgänglig på: http://gupea.ub.gu.se/hand­
le/2077/25554 (senast kontrollerad 120110).
Nelkin, Dorothy, ”Cultural perspectives on blood”, Blood feuds: AIDS,
blood, and the politics of medical disaster, red. Eric A. Feldman &
Ronald Bayer (New York: Oxford University Press, 1999).
Nielssen, Hilde, ”From Norway to the ends of the world: Missionary
contributions to Norwegian images of ’Self’ and ’Other’”, Encountering foreign worlds: Experiences at home and abroad, red.
Christina Folke Ax, Anne Folke Henningsen, Niklas Thode Jen­
sen, Leila Koivunen & Taina Syrjämaa (Reykjavik: Háskólaútgá­
fan, 2007).
Nora, Pierre, ”Between history and memory”, Realms of memory:
Rethinking the French past, red. Pierre Nora & Lawrence D. Kritz­
man (New York: Columbia University Press, 1996).
Novick, Peter, The Holocaust and collective memory: The American experience (London: Bloomsbury, 2000).
Nyberg, Anita, Tekniken – kvinnornas befriare? Hushållsteknik, köpevanor, gifta kvinnors hushållsarbetstid och förvärvsdeltagande 1930-talet–1980-talet (Diss. Linköping: Institutionen för Tema, Linkö­
pings universitet, 1989).
O’Dell, Tom, ”Raggare and the panic of mobility: Modernity and eve­
ryday life in Sweden”, Car cultures, red. Daniel Miller (Oxford:
Berg, 2001).
Okkenhaug, Inger Marie ”Gender and Nordic missions in the ninete­
enth and twentieth centuries”, Scandinavian Journal of History,
vol. 28, nr 2, 2003.
Olick, Jeffrey & Daniel Levy, ”Collective memory and cultural cons­
traint: Holocaust myth and rationality in German politics”, American Sociological Review, vol. 62, nr 6, 1997.
O’Neill, Fiona K.,”Giving from our bodily belongings: Is donation an
appropriate paradigm for the giving of bodies and body parts?,
HEC Forum, vol. 21, nr 2, 2009.
Ongre, Aksel, ”Abreugrafi og starten på skjermbildefotograferingen i
Norge”, Tidsskrift for Den norske Legeforening, vol. 128, nr 24,
2008.
Osteen, Mark, red., The question of the gift: Essays across disciplines
(London: Routledge, 2003).
Palmer, Gareth, Discipline and liberty: Television and governance (Man­
chester: Manchester University Press, 2003).
Parker, Kenneth W., Organising mobility: A socialogical investigation of
the operations of an international airport (Diss. Queensland Uni­
versity of Technology, Centre of Social Change Research, School
of Humanities and Human Services, 2005).
Phillips, John, ”The future of the past: Archiving Singapore”, Urban
memory: History and amnesia in the modern city, red. Mark Crin­
son (London: Routledge, 2005).
Proctor, Robert N., The Nazi war on cancer (Princeton: Princeton Uni­
versity Press, 1999).
Qvarsell, Roger, ”Introduktion. Tema: Mat”, Lychnos: Årsbok för idéoch lärdomshistoria, 2005.
Qvarsell, Roger, ”Maten och vetenskapen: Näringslära, kostvanestu­
dier och socialpolitik”, Lychnos: Årsbok för idé- och lärdomshistoria, 2005.
Qvarsell, Roger & Ulrika Torell, red. Reklam och hälsa: Levnadsideal,
skönhet och hälsa i den svenska reklamens historia (Stockholm:
Carlsson, 2005).
Rose, Nikolas, Powers of freedom: Reframing political thought (Cam­
bridge: Cambridge University Press, 1999).
Rodell, Magnus, Att gjuta en nation: Statyinvigningar och nationsformering
i Sverige vid 1800-talets mitt (Stockholm: Natur och kultur, 2002).
Ronström, Owe, Kulturarvspolitik: Visby: Från sliten småstad till medeltidsikon (Stockholm: Carlsson, 2008).
Rony, Fatimah Tobing, The third eye: Race, cinema, and ethnographic
spectacle (Durham: Duke University Press, 1996).
Rosengren, Annette, När resan var ett äventyr: Om resor i Sverige under tusen år (Stockholm: Nordiska museet i samarbete med Na­
tur och Kultur, 1979).
Rubin, Lillian B., Busing and backlash: White against white in a California school district (Berkeley: University of California Press, 1972).
Sarja, Karin, ’Ännu en syster till Afrika’: Trettiosex kvinnliga missionärer
i Natal och Zululand 1876–1902 (Diss. Uppsala: Svenska institu­
tet för missionsforskning, Uppsala universitet, 2002).
Sassatelli, Roberta & Federica Davolio, ”Consumtion, pleasure and
politics: Slow food and the politico-aesthetic problematization of
food”, Journal of Consumer Culture, vol. 10, 2010.
Schivelbusch, Wolfgang, Järnvägsresandets historia: Om rummets och
tidens industrialisering under 1800-talet (1977; Lund: Arkiv, 1998).
Setbon, Michel, Pouvoirs contre sida (Paris: Editions du Seuil, 1993).
Seyler, Hans, Hur bonden blev lönearbetare: Industrisamhället och den
svenska bondeklassens omvandling (Lund: Arkiv, 1983).
Skeggs, Beverley, Class, self, culture (London: Routledge, 2004).
Sterne, Jonathan, ”Transportation and communication: Together as
you’ve always wanted them”, Thinking with James Carey: Essays on
communications, transportation, history, red. Craig Robertson &
Jeremy Packer (New York: Peter Lang, 2006).
Storeide, Anette, Fortellingen om fangenskapet (Oslo: Conflux, 2007).
Sturken, Marita & Lisa Cartwright, Practices of looking: An introduction
to visual culture (New York: Oxford University Press, 2009).
Sumiala, Johanna, ”Circulation”, Keywords in religion, media, and culture, red. David Morgan (New York: Routledge, 2008).
Svensson, Birgitta, Bortom all ära och redlighet: Tattarnas spel med
rättvisan (Stockholm: Nordiska museet, 1993).
Svensson, Irene, ”Enträget arbete och långdragen strid: Etnografiska
museet skapas”, Med världen i kappsäcken: Samlingarnas väg till
Etnografiska museet, red. Wilhelm Östberg (Stockholm: Etnogra­
fiska museet, 2002).
Tillhagen, Carl-Herman, Vår kropp i folktron (Stockholm: LTs förlag, 1989).
Titmuss, Richard M., The gift relationship: From human blood to social
policy (1970; New York: The New Press, 1997).
Torell, Ulrika, ”Att äta världen: De massproducerade sötsakernas idé­
världar 1860–1914”, Rig, 2007.
Toell, Ulrika, ”Svenskt välstånd i standardförpackning: Lanseringen
av socker för masskonsumtion”, Burkar, påsar och paket: Förpackningarnas historia i vardagens konsumtionskultur, red. Torell, Ro­
ger Qvarsell & Jenny Lee (Stockholm: Nordiska museet, 2010).
Torell, Ulrika, Roger Qvarsell & Jenny Lee, red., Burkar, påsar och paket: Förpackningarnas historia i vardagens konsumtionskulturer
(Stockholm: Nordiska museet, 2010).
Torell, Ulrika & Jenny Lee, ”Talande paket: Butiksrum, förpackningar
och försäljningens kommunikativa former”, Burkar, påsar och paket: Förpackningarnas historia i vardagens konsumtionskulturer, red.
Torell, Roger Qvarsell, Lee (Stockholm: Nordiska museet, 2010).
Trentmann, Frank, ”Knowing consumers – histories, identities, prac­
tices: An introduction”, The making of the consumer: Knowledge,
power and identity in the modern world, red. Trentmann (New 220
York: Berg, 2006).
Turner, Victor, The forest of symbols: Aspects of Ndembu ritual (Ithaca:
Cornell University Press, 1967).
Turner, Victor, Dramas, fields and metaphors: Symbolic action in human society (Ithaca: Cornell University Press, 1974).
Turner, Victor, The ritual process: Structure and anti-structure (1969;
New York: Aldine de Gruyter, 1995).
Urry, John, Consuming places (London: Routledge, 1995).
Vallgårda, Signild, Folkesundhed som politik: Danmark og Sverige fra
1930 til i dag (Aarhus: Aarhus University Press, 2003).
Van Gennep, Arnold, The rites of passage (London: Routledge & Ke­
gan Paul, 1960).
Walsh, Margaret, ”The bus industry in the United States”, EH. Net
Encyclopedia, red. Robert Whaples, 2003. Finns tillgänglig på:
http://eh.net/encyclopedia/article/walsh.bus.industry.us (senast
kontrollerad 120818).
Wang, George & Betty Barr, Shanghai boy, Shanghai girl: Lives in parallel (Hong Kong: Old China Hand Press, 2002).
Warner, Michael, Publics and counterpublics (New York: Zone Books,
2002).
Warring, Anette, Historie, magt og identitet: Grundlovsfejringer gennem
150 år (Aarhus: Aarhus Universitetsforlag, 2004).
Wasserstrom, Jeffrey N., Global Shanghai, 1850–2010 (London: Rout­
ledge, 2008).
Werner, Yvonne Maria, ”Nationalism, religion och genus i konstruk­
tionen av det moderna”, Historisk tidskrift, vol. 122, nr 3, 2002.
Widmalm, Sven, red., Vetenskapens sociala strukturer: Sju historiska
fallstudier om konflikt, samverkan och makt (Lund: Nordic Acade­
mic Press, 2008).
221
Williams, Raymond, Marxism and literature (Oxford: Oxford Univer­
sity Press, 1977).
Wingfield, Christopher, ”Beyond London: The wider missionary exhi­
bitionary complex”, The moving objects of the London Missionary
Society (avhandlingsmanuskript under arbete vid University of
Birmingham, Storbritannien).
Winner, Langdon, ”Do artifacts have politics?”, Daedalus, vol. 109, nr
1, 1980.
Wollen, Peter & Joe Kerr, red., Autopia: Cars and culture (London: Re­
aktion, 2002).
Yang, Mayfair Mei-Hui, ”Mass media and transnational subjectivity
in Shanghai: Notes on (re)cosmopolitanism in a Chinese metro­
polis”, Ungrounded empires: The cultural politics of Chinese transnationalism, red. Aihwa Ong & Donald N. Nonini (London: Rout­
ledge, 1997).
Zhang, Xudong, ”Shanghai nostalgia: Postrevolutionary allegories in
Wang Anyi’s literary production in the 1990s”, positions, vol. 8, nr
2, 2000.
Zhang, Zhen, ”Mediating time: The ’rice bowl of youth’ in fin de
siècle China”, Globalization, red. Arjun Appadurai (Durham:
Duke University Press, 2001).
Zhang, Zhen, An amorous history of the silver screen (Chicago: Chicago
University Press, 2005).
Zielinski, Siegfried, Deep time of the media: Towards an archaeology of
hearing and seeing by technological means (Cambridge, Mass.:
MIT Press, 2006).
Östberg, Wilhelm, När Afrika kom oss nära (Stockholm: Etnografiska
museet 2002).
medverkande
Boel Berner är professor vid tema Teknik och social förändring,
Linköpings universitet. Hennes forskning har behandlat frågor om
teknisk expertis i utbildning och arbetsliv, ofta med genusinriktning.
Hon har publicerat böcker och artiklar om bland annat ingenjörsar­
betets historia, hushållsteknik, medicinsk teknik samt risker i sam­
hället. Nyligen utkom Blodflöden: Blodgivning och blodtransfusion i det
svenska samhället (Lund: Arkiv förlag, 2012).
tiv. Hon har publicerat flera artiklar inom detta fält som exempelvis
”Hollywood histrionics: Performing ’Africa’ in The rose of Rhodesia”,
Screening the Past, nr 25, 2009. Habel är också intresserad av frågor
om offentligheter och deltagaraspekter, vilka bland annat diskuteras
i ”Say milk, say cheese!”, History of participatory media: Politics and
publics, 1750–2000, red. Anders Ekström, Solveig Jülich, Frans Lund­
gren & Per Wisselgren (New York: Routledge, 2011).
Lotten Gustafsson Reinius är docent i etnologi och verksam
som intendent vid Etnografiska museet i Stockholm. Hon dispute­
rade 2002 på avhandlingen Den förtrollade zonen: Lekar med tid, rum
och identitet under Medeltidsveckan på Gotland och har efter det be­
drivit ett forskningsprojekt om museisamlingar från Kongostaten,
som resulterade i utställningar och ett antal artiklar på svenska, eng­
elska och franska. För närvarande forskar hon, med finansiering av
Vetenskapsrådet, om repatrieringar av museiföremål ur ritual- och
materialitetsperspektiv.
Solveig Jülich är docent och universitetslektor i idéhistoria vid
Stockholms universitet. Hennes forskning har en kulturhistorisk
in­riktning med särskild fokus på medicinens mediehistoria under
1900-talet. Under senare år har hon varit medredaktör för flera anto­
logier, bland andra Mediernas kulturhistoria (Stockholm: Statens ljudoch bildarkiv, 2008), samt publicerat bokkapitel och artiklar om foto­
grafen Lennart Nilssons ikoniska bilder av liv och död. För närvarande
arbetar hon med forskningsprojektet ”I mediernas ljus: Skärmbilds­
undersökningen i Sverige, 1940–1970”, finansierat av Riksbankens
Jubileumsfond.
Ylva Habel är fil dr. och högskolelektor i medie- och kommunika­
tionsvetenskap vid Södertörns högskola. I sin forskning förenar hon
postkoloniala tankegångar med kultur- och mediehistoriska perspek­
Lars Kaijser är docent i etnologi och verksam som universitetslek­
tor vid Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusveten­
222
skap, Stockholms universitet. Kaijser disputerade 1999 på avhand­
lingen Lanthandlare: En etnologisk undersökning av en ekonomisk verksamhet. Därefter har han bland annat studerat Beatlesturism och
konsertarrangörer. Han arbetar för närvarande i ett projekt om histo­
rieproduktion och svensk 1970-talsmusik.
Kyrre Kverndokk är fil dr. och arbetar som postdoktor vid Insti­
tutt for kulturstudier og orientalske språk, Universitetet i Oslo. Han
disputerade 2007 med avhandlingen Pilegrim, turist og elev: Norske
skoleturer til døds- og konsentrasjonsleirer, och har bland annat publi­
cerat flera artiklar om norsk och svensk minneskultur. Hans pågåen­
de projekt handlar om naturkatastrofens kulturhistoria.
Amanda Lagerkvist är docent och högskolelektor i medie- och
kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola. Utifrån ett so­
cio-fenomenologiskt perspektiv har hennes forskning behandlat (ur­
ban) medierumslighet, mobiliteter och mediering, samt medier och
223
kollektivt minne. Hennes bok Media and memory in New Shanghai:
Western performances of futures past utkommer på förlaget Palgra­
ve Macmillan under 2013. Hon har också samredigerat antologin
Strange spaces: Explorations into mediated obscurity utgiven av Ashga­
te (2009). Hon ingår nu i forskningsprojektet ”Televisionens tider”
finansierat av Riksbankens Jubileumsfond (2010–2013) där hon un­
dersöker årsdagarna av den 11 september i Sverige och relationen
mellan medierade trauman och televisionen som elektronisk min­
nesplats.
Ulrika Torell är fil dr. och verksam som forskare vid Nordiska
museet i Stockholm. Hon disputerade 2002 på avhandlingen Den
rökande människan: Bilden av tobaksbruk i Sverige mellan 1950- och
1990-tal och har sedan dess ägnat sig åt konsumtionshistoriska stu­
dier, senast ett projekt om förpackningarnas kulturhistoria och kon­
sumtionskulturer kring socker och sött i Sverige från 1800-talets bör­
jan och framåt.