1. No category

Friedrich Nietzsche
Hans liv
Friedrich Nietzsche (1844-1900) föddes i en prästfamilj i Röcken i
Tyskland. Han studerade klassisk filologi och blev vid 24 års ålder utsedd
till professor i Basel. Hans främsta intressen var konst och litteratur.
Högst värderade han musiken. Nietzsche var en väluppfostrad, älskvärd,
begåvad men ganska osäker ung man, som redan tidigt drabbades av
sjukdomar av olika slag. Nietzsches svårigheter med hälsan kom hela
livet att påverka hans tänkande. Redan 1879 blev han tvungen att lämna
sin professorstjänst på grund av sjukdom. 1888 gled han obönhörligen
in i sinnessjukdom.
1868 träffar Nietzsche den 35 år äldre Richard Wagner. De blir nära vänner och Nietzsche kommer att tillhöra "hovet" kring Wagner. Musiken
knyter samman de båda, men Nietzsches uppfattning om musikens roll
och betydelse kom senare att skilja dem åt. 1872 utkom hans första verk
Tragedins födelse. Där inför han begreppen apollinsk och dionysisk. Det
apollinska är det etiska, ordnande, måttfulla; det dionysiska är det vilda,
extatiska, barbariska, titaniska. Tragedin föds ur de körsånger som framfördes vid kulten av vinguden Dionysos. Musiken, som alltså är grunden
för tragedin, är därför dionysisk till sin natur; den är ett rent känslouttryck. Hos tragöderna Aiskylos och Sofokles behåller musiken och det dionysiska sin dominans. Euripides, däremot, förstör tragedin genom att låta
apollinska element dominera: en tredje skådespelare införs, och i skådespelet ser vi inte längre mytiska gestalter utan resonerande vardagsmänniskor. Därefter, bl a med Sokrates tillskyndan, kommer det förnuftsmässiga att ta över konsten. Nietzsche vill förnya vår livssyn genom att
skapa en ny estetisk kultur, som innebär ett återupplivande av det dionysiska i konsten. Här kommer Wagner in. Nietzsche menar att Wagners
titaniska operor utgör exempel på den pånyttfödelse han förespråkar.
När Wagner i operan Parsifal hyllat de kristna kyskhetsidealen, falnar
Nietzsches beundran för honom. Han menar att Wagner blivit lika
illusionsskapande som religion, och därmed har han givit sina operor
samma funktion som religionen. (Vad detta innebär återkommer vi till
nedan.) Han menar också att Wagner i alltför stor utsträckning låtit
musiken underordna sig orden, texten, som inte kan förmedla den ursprungliga känslan på det sätt som musiken kan.
Det finns många myter kring Nietzsche, som ofta ger en del av sanningen
men lika ofta är rent lögnaktiga.
Nietzsches syster Elisabeth Förster-Nietzsche var aktiv nazist. Genom att
förfalska hans skrifter ville hon framställa honom som nationalist och
antisemit. Vad nationalismen beträffar kan vi konstatera att Nietzsche
var starkt negativ till allt som han uppfattade som utmärkande för det
tyska. Själv uppgav han sig härstamma från polsk adel. Han avsade sig
tidigt sitt tyska medborgarskap, och levde som statslös i olika delar av
Europa bl a Italien. I flera uttalanden vänder han sig mot antisemitismen.
Nietzsche har antagits vara kvinnohatare. Han omgavs ständigt av kvinnor i familjen och vänskapskretsen. Han träffade och beundrade starka,
originella, självständiga kvinnor, som han knöt vänskapsband med och
ibland älskade.
Nietzsche har betraktats som
en egoismens och självförhävelsens apostel. Under det
tysk-franska kriget 1870-71
tjänstgjorde han som sjukvårdare. I tre dygn vårdade han sex
svårt sårade soldater, som dessutom led av dysenteri och difteri, i en stinkande järnvägsvagn. "Att lägga förband tog
varje förmiddag tre timmar
och varje kväll lika länge. På
natten ingen vila på grund av
de sjukas mänskliga behov",
skriver han i ett brev till sin
vän Carl von Gersdorff. Efter
resan insjuknar Nietzsche i en
svår form av kolera och halsdifteri.
I brevet till Gersdorff läser vi: "Min avsikt var att återgå till krigsskådeplatsen, men det blev nu omöjligt. Jag måste nöja mig med att betrakta
på avstånd och lida med...Käre vän, vi vet båda vad vi tänker om livet.
Men vi måste leva, inte leva för oss själva.”
Guds död - en civilisation i kris
Nietzsche tecknar en mörk bild av den västerländska kulturen under sin
samtid. Ytligt sett var 1880-talet ett decennium präglat av tron på utveckling och framsteg. Utveckling för dock med sig att traditionella värden
och föreställningar mister sin trovärdighet. Våra värderingar och ideal har
gjort bankrutt. Är det då dags att vända tillbaka och försöka återgå till det
gamla? Nietzsche menar att detta varken är möjligt eller önskvärt. Vad vi
måste göra är att acceptera att de tidigare idealen bygger på lögn. Vi skall
inta en nihilistisk hållning. (Uppfattningen att det inte finns någon objektiv grundval för kunskap och/eller moral kallas nihilism.) Denna nihilism är dock till för att övervinnas; människan skall söka en ny, realistisk
grundval för sitt liv. Varför duger då inte de gamla åskådningarna inom
religion och filosofi? Nietzsche menar att tidigare tänkare givit en förfalskad bild av världen. De har tolkat världen och historien på ett osant
sätt, då de sagt att världen och dess utveckling är meningsfull, förnuftig
och rättvis. De har tillskrivit världen ett syfte eller mål. Det finns en
världsordning, som bestämts av Gud. Nietzsches uppfattning är att det är
vi människor själva som "uppfunnit" den mening och det värde som vi
tillskriver världen. Detta har vi gjort för att stilla ett behov hos oss av att
det finns en sådan mening och ett sådant värde. Vårt tänkande är "apollinskt", d v s kräver logisk form och struktur, medan världen är "dionysisk",
slumpmässig, och vårt tänkande har därför alltid velat ge en mening och
struktur åt verkligheten som den egentligen inte har. Världen är för
Nietzsche värdelös. Med detta menar han inte att världen, så att säga,
skulle ha den lägsta graden av värde, utan han menar att det är meningslöst att säga att världen har värde. Vad Nietzsche menar är att världen
saknar inneboende värde . Värde är en relationsegenskap. Värdet av något
beror på att det finns någon som värderar det. Hur skall vi då kunna övervinna nihilismen och kunna få fotfäste i en tillvaro som saknar en fast
grund för sanning och värden? För att närma oss svaret på denna fråga
skall vi titta på Nietzsches moralfilosofi och hans människoideal.
Moral och människoideal
För Nietzsche finns det alltså inga objektiva värden. Det finns heller inga
"moraliska fakta" eller allmängiltiga moralregler, som är givna av Gud,
eller finns där som en del av "naturens ordning", och som det gäller för
människan att "upptäcka". Det är människorna själva som skapar sina
moralregler. Nietzsche förkastar också tanken att etiska värden skulle
grunda sig på vissa bestämda egenskaper hos handlingar och företeelser,
som alla människor värderar på likartat sätt. (Denna tanke finns hos bl a
utilitarister, som menar att endast det är gott som leder till största lust
eller lycka, eftersom det faktiskt är så att alla människor söker lust eller
lycka och undflyr olust och olycka.) Begreppen gott och ont är relativa begrepp, som uppfattats olika under historiens gång. Detta visar Nietzsche
i sin framställning av två rivaliserande moraluppfattningar, som spelat
stor roll i vår kultur och som tolkat dessa begrepp på radikalt olika sätt.
Den moral vi antar grundar sig på vårt eget val, och detta val styrs i sin
tur av vår vilja till makt. Det visar sig, menar Nietzsche, att det finns två
huvudtyper av moral, herremoral respektive slavmoral. I herremoralen
värderas stolthet, självförtroende, makt och mod, i slavmoralen ångest,
misstro, medlidande och barmhärtighet. Enligt Nietzsche tjänar de två
typerna av moral två olika sorters människor. Genom slavmoralen kunde
de svaga få övertag över de starka, för om denna moral blev allmänt accepterad även av de starka, skulle detta gynna de svaga människorna i
samhället. De starka å sin sida kunde vinna framgång om de fick herremoralen allmänt accepterad. De svaga har genom list lyckats övertyga de
starka om att slavmoralen är den rätta. De starka kommer därför att få
dåligt samvete och hata sig själva, om de framhärdar i att visa sin styrka
och sitt självförtroende. Det för oss näraliggande exemplet på slavmoral
är den kristna moralen.
Nietzsche ställer sig på herremoralens sida. Ska vi då tolka honom så att
varje form av maktutövning eller till och med brutalitet skulle vara tillåten för de starka i samhället? Nej, hans uppfattning är den att moralen
skall vara till för människans självkontroll. Den starke har starka drifter
och impulser som måste kultiveras genom moralen. För att bli en stor
konstnär eller filosof måste man leva asketiskt.
För att förstå Nietzsches moraluppfattning kan man se på det människoideal han framställer. Det mest kända och kanske också det mest miss-
tolkade begrepp som Nietzsche myntat är begreppet övermänniska.
Enligt en del tolkningar är övermänniskan en brutal maktmänniska.
Vissa uttalanden av Nietzsche har uppfattats så att idealet är människor
som Cesare Borgia, Caesar och Napoleon. När han vill beskriva sitt
människoideal är det dock Goethe som kommer i främsta rummet.
Goethe hade starka instinkter men kontrollerade dessa. Han skapade en
helhet av sitt liv. Han var emot den kantianska uppdelningen av människans förmågor i förnuft, sinnlighet, känsla och vilja, som ställde dessa
mot varandra. Han var en människa som sade "ja" till livet. Han var vidsynt och tolerant.
I Så talade Zarathustra låter Nietzsche Zarathustra framlägga en vision
för framtiden. Han säger att övermänniskan är jordens mål och mening.
Människan är bara en övergångsform mellan djuret och övermänniskan
och skall "övervinnas". “Människan är en lina, spänd mellan djuret och
övermänniskan“, förkunnar Zarathustra. Människans värde ligger inte i
vad hon är utan vad hon kan bli, nämligen övermänniskan. En sådan
övermänniska hade Nietzsche ännu aldrig sett, säger han.
Från Schopenhauer hämtar Nietzsche idén om viljans betydelse. Nietzsche
ser dock inte, som den förre, viljan som ett metafysiskt "ting i sig" eller
som grunden till människans tragiska livssituation. Viljan är istället en
positiv kraft. Det är främst viljan till makt som är betydelsefull. Genom
denna vilja kan (över)människan vinna friheten att förverkliga sig själv.
Det är inte makt över andra, som är viktig, utan makten över sig själv,
förmågan att bemästra sitt liv och sin situation.
Om vi skulle försöka oss på en sammanfattande beskrivning av övermänniskans viktigaste egenskaper, skulle den kunna se ut så här: Övermänniskan är en människa med makt att forma sitt liv. Hon karakteriseras av en sund glädje trots, ja, ibland just på grund av, livets svårigheter,
hårdhet och motgångar. Hon behöver för detta ändamål inga "kryckor" i
form av metafysisk filosofi eller religion, utan hon förkastar dessa som
lögnaktiga och förfalskande företeelser. Hon kan själv, av egen kraft,
skapa mening och mål i sitt liv.
Nietzsches förhållande till filosofihistorien
Det är få av de stora gestalterna i filosofins historia som finner nåd inför
Nietzsches ögon. Filosofer som Kant och Hegel förkastas. Kant med sitt
kategoriska imperativ hävdar ju att det finns en absolut och allmängiltig
moral, något som Nietzsche inte kan hålla med om. Hegel anser att det
finns ett mål för den historiska utvecklingen, vilket Nietzsche finner ohållbart. Det är speciellt en huvudtendens i den filosofiska traditionen som
han vänder sig emot. Det är den idé som har Platon som sin främste representant och som går ut på att det finns två verkligheter: en överjordisk,
ideal och sannare verklighet samt en jordisk, sämre och kanske inte ens
fullt verklig utan endast skenbar verklighet. Kristendomen utgör en folklig variant av denna metafysiska filosofi, menar Nietzsche. Det största
felet med "tvåvärldsläran" är, för Nietzsche, att den vänder människan
bort från livet i den här världen. Nietzsche å sin sida vill göra en omvändning av alla värden och förespråkar en omvänd platonism, där den jordiska
verkligheten sätts i främsta rummet.
Enligt filosoferna finns det ett egentligt och oförgängligt vara, en substans.
Nietzsche förnekar denna substans och menar att det enda som existerar
är världens uppkomst och förändringarna i världen. I och med detta ansluter han sig till Herakleitos tankar att det inte finns någon oföränderlig
substans utan att allt är rörelse och förändring. Nietzsche är för övrigt en
stor beundrare av de försokratiska filosoferna, som han kom i kontakt med
under sina studier i klassisk filologi. Sokrates och Platon innebar en försämring av filosofin, menar han.
Sanning och kunskap
Liksom Kierkegaard vände sig Nietzsche mot tanken att man bör söka
den objektiva sanningen. Enligt honom är objektiv vetenskap en omöjlighet. Vår bild av verkligheten och vad vi uppfattar av den styrs av våra
känslor och behov och då främst av vår vilja att behärska världen, viljan
till makt. För Nietzsche finns det inte heller någon skillnad mellan att
beskriva ett faktum och att värdera. Även den synbarligen mest objektiva
och vetenskapliga framställning bygger på värderingar. Vetenskapliga
teorier är fiktioner, som återger ett visst perspektiv på tillvaron. Rena
fakta finns inte, utan allt vi antar vara sant är präglat av våra teorier om
verkligheten. Om det inte finns någon objektiv sanning, hur skall vi då
bedöma Nietzsches egna teorier t ex läran om viljan till makt? Finns det
något objektivt kriterium på sanning, som vi kan använda för att bedöma deras sanning? Nietzsche svarar att det inte finns något sådant kriterium. De teorier vi ställer upp, och då även Nietzsches tankar om livet,
kan bedömas utifrån vilken betydelse de kan få för våra liv om vi antar
dem. De kan sägas vara "sanna" i den meningen att de "tjänar livet" eller
är "fruktbara". Vi kan se en svårighet med detta antagande. Vi kan fråga
oss vad vi skall utgå ifrån, då vi bedömer om något är fruktbart. De antaganden vi gör om vad som är fruktbart är ju också subjektiva och uttryck för viljan till makt. Det som betraktas som fruktbart av en betraktas inte som fruktbart av en annan. Kant och Hegel betraktar sina filosofiska system som fruktbara för mänskligheten, men att så skulle vara
fallet förnekas av Nietzsche. Det ser ut som om Nietzsche skulle tvingas
medge att även hans egen teori inte är något annat än en fiktion, som är
ett uttryck för viljan till makt.
Nietzsches betydelse
Nietzsche gjorde ett stort intryck på sin samtid, och hans inflytande
sträcker sig in i våra dagar. Inte bara filosofer utan också författare och
konstnärer tog starkt intryck av hans tankar. När det gäller den svenska
litteraturen kan vi särskilt nämna Strindberg och Edith Södergran. Hans
betydelse för filosofin har varit utomordentligt stor. Han är en av källorna till 1900-talets existensfilosofi, men också filosofer inom andra riktningar har inspirerats av hans tänkande och tagit upp hans idéer till förnyad prövning.