1. No category

Fröuppropets unika kulturarv:
Foto: Lena Nygårds
Omhuldad kålrot,
god gammal gråärt
Till Fröuppropet har det kommit kålrotsfrön från en nordlig del av Sverige som befinner sig perifert i förhållande till jordbruksbyg­
derna. Var och en av dessa icke standardiserade kålrötter har sin egen ton i kålrotssmaken. Bilden visar kålroten ”Klint Karin” hem­
mahörande i Hälsingland.
Äldre slag av ärter blommar i en palett av färger, klänger livligt på höjden, och smaken kan
jämföras med kikärter eller bondbönor. Kålrötter av äldre sort uppvisar en mångfald fasoner,
somliga smakar milt och lent medan andra har som en kryddighet i smaken.
Den nyligen utkomna boken om Fröuppropets kulturarv är den givna boken för den som
lockas av ärter, bönor, kålrötter och gröna blad från svensk tradition. I boken möter man sådana
köksväxter som en gång odlats runt om i landet, väl anpassade till traktens förutsättningar – och
som fortfarande odlas i levande tradition på många enskilda platser.
»
Odlaren nr 3-2013
13
I boken från Fröuppropet redovisas drygt 170
köksväxter och några enstaka blommor – är det mycket
eller lite? Det beror på hur ljuset faller. Säg i stället 16 sorter
av gråärter – denna ärta som så länge varit borta ur det
allmänna medvetandet – med god spridning över landet,
15 sorter av bruna bönor från sydliga landskap, 12 sorter
av kålrötter i ett ”bälte” som sträcker sig från Dalarna och
Jämtland till Medelpad, Ångermanland och Västerbotten,
och inte mindre än 20 sorter av potatislök, den lök som
föregick den gula löken i svensk odling. Lägg därtill att
man i åtskilliga fall får en god bild av den historik som hör
samman med det enskilda fröet. Då är saken klar, detta är
mycket!
Ibland tar spåren bakåt snabbt slut – en person på ett
bleknat foto, ett namn på en by, inte mycket mer. Ibland
kan man följa hur sorten rört sig mellan orter och landskap,
inom en släkt, mellan vänner, i led efter led; ibland leder
spåren till en alldeles bestämd plats eller situation (som
brytbönan köpt på ett torg i Frankrike 1954 eller en annan
böna av samma slag som stammar ur en svensk fröpåse);
ibland sträcker sig spåren bakåt i tiden tills de förlorar sig
(så som den trotjänare till köksväxt som mormor hade och
som kan ha kommit från den gård som varit i släkten sedan
1700-talet). Bland Fröuppropets köksväxter finns åtskilliga
som har odlats i tre-fyra generationer – men så rör det sig
också om ärter, bönor, kålrötter och lökar som man förvaltar
som de släktklenoder de är.
För drygt tio år sen påbörjade Fröuppropet en insam­
ling av äldre köksväxter som odlats i trädgårdar och på åker.
Man var sent ute, den ena efter den andra av de många olika
sorterna av äldre köksväxter hade försvunnit ur odling. Men
resultatet blev över förväntan. Sammantaget gav de mer än
270 fröprover som sändes in en så mycket rikare bild av svensk
odlingshistoria och matkultur. För att ta ett exempel: sedan
lång tid har föreställningen att rovor inte längre används till
människoföda varit förhärskande i samhället i stort. Men i
boken från Fröuppropet framträder hur man i nordliga trakter
månar om rovan, odlar flera olika sorter, känner varje sorts
särskilda företräden, och gärna äter den både rå och tillagad.
Gråärter – som har varit som bortsuddade ur det allmänna
med­vetandet – är ett annat av bokens många exempel på
tradi­tioner som sträcker sig långt bakåt i tiden, och som för­
val­tas i all stillsamhet. Ännu spirar gråärter i trädgårdar och
på åkerlyckor på många håll i landet, man njuter av dem
färska för den goda och tydliga ärtsmakens skull och/eller
som torkade tillagade enligt den tradition man tillhör. På
punkt efter punkt, köksväxt efter köksväxt, blir resultaten från
Fröuppropet ett viktigt komplement, för att inte säga korrektiv,
till schablonmässiga uppfattningar om svensk odling och
matkultur.
De fröprover som sänts in till Fröuppropet har under­
sökts allsidigt. Fröna har provodlats, man har noterat växtsätt
och en rad andra egenskaper av betydelse för den praktiska
odlingen. Fröna har undersökts genetiskt för att jämföras med
kulturväxter som finns bevarade sedan tidigare i Nordiska
gen­banken. En annan del av projektet har handlat om dessa
14
Foto: Matti Wiking Leino
Mycket eller lite?
Den typiska köksväxten bland de fröer som sändes in till Fröup­
propet är en sådan som en gång odlades på ett mindre lantbruk,
som förvaltats av barn och barnbarn, och som flyttat med till
samhällen och villaträdgårdar. Bilden visar provodling på Julita
sommaren 2006, längst fram trädgårdsbönor, i bakgrunden de
126 (!) ärtsorterna.
äldre köksväxters plats i den vardagliga kulturen, såväl vad
gäller odling som kosthåll.
Bokens författare har båda varit centrala för verksamheten
inom Fröuppropet. Lena Nygårds, som varit projektledare för
Frö­uppropet, är kulturvetare och författare; Matti Wiking
Leino är agronom och kulturväxtforskare; båda är aktiva i före­
ningen Sesam (som har varit en föregångare till Fröuppropet
vad gäller att samla in frön till äldre slag av kulturväxter).
För sju år sen, då Fröuppropet pågått endast några år, kom
en första skrift, Vi odlade till husbehov. Redan den var unik i
sitt slag. Anslaget är detsamma nu, det har fyllts ut och blivit
till en sällsynt lödig bok. Det har tillkommit så många fler
pusselbitar under de år som gått sedan den förra boken, men
det avgörande är att författarna nu betraktar hela materialet
med andra blicken – den som inom sig rymmer en efter­tan­
kens mognad.
Lena Nygårds insats har varit avgörande för den rika och
allsidiga bild av äldre köksväxter som man får genom boken.
De upplysningar som åtföljt de insända fröerna har ofta varit
knapphändiga. Lena Nygårds har agerat spårhund med den
äran, tagit kontakt med dem som sänt in fröer, ställt frågor,
kommit tillbaka och frågat om igen i ljuset av det som hon fått
reda på. På så sätt har sådant som legat lite undangömt och
fördolt för uppgiftslämnarna själva kunnat komma i dagen.
I boken har Lena Nygårds fullföljt det hon lyckats få fram
genom att med omsorg gestalta vad det enskilda fröet har att
”berätta”.
Tillsamman taget har det blivit en bok som på ett förnämligt
sätt åskådliggör det kulturarv av äldre köksväxter som växer
fram ur – och har sin kraft i – det enskilda fallet. Boken är
sys­tematisk i all stillsamhet, samtidig sprudlar texten av liv
och lust, och Ingrid Henells layout stöttar texten varsamt och
väl. Läsaren kan gå in i boken på en sida lite på måfå, röra
sig framåt och bakåt – man känner sammanhanget, och man
hittar behändigt vidare. Det är en bok som inbjuder till att läsa
just så, än om en ärta, än om en kålrot, och att återvända till
ärtan igen.
I boken finns så många detaljer att glädjas åt, var och
en kan samla på sig av goda upplysningar utifrån egna
intressen. Ur bokens många enskilda fall växer fram en bild
av var köksväxter har odlats, i trädgården eller på åkern, och
Odlaren nr 3-2013
Foto: Matti Wiking Leino
Foto: Saga Axberg Svensson
Lena Nygårds, som varit projektledare för
Fröuppropet, har nyligen tilldelats Kungli­
ga Patriotiska Sällskapets trädgårdsmed­
alj för sin ”kulturhistoriska trädgårds­
gärning att ha medverkat till att rädda
ett grönt kulturarv som varit på väg att
försvinna för alltid”.
Boken, som utgör Fröuppropets slutrap­
port, ger en rik inblick i ett svenskt kul­
turarv av äldre köksväxter. Bokens titel
anspelar på den långa rad av enskilda
personer, många av dem kvinnor, som har
utfört en kulturgärning i det tysta genom
att förvalta äldre sorter av exempelvis
kålrötter och bönor.
Att ha äldre köksväxter i trädgårdslandet,
se dem växa och utvecklas, ger särskild
glädje. Till Fröuppropet kom det in fröer
till inte mindre än 16 sorter av den klassis­
ka gråärten, ”Rättviksärt” (bilden) är ett
exempel. För den hemmaodlare som vill
bekanta sig med den smakrika gråärten
går det att få frö genom Grönt Kultur­arv®
liksom genom föreningen Sesam.
vilka som har varit så nära och kära att
de fått sin plats alldeles invid huset;
likaså får man inblick i vilka grönsaker
som kunde finnas i en hemmaodling i
Skåne i början av 1900-talet eller i ett
köksland i Dalarna några årtionden
senare. Ord och benämningar på dialekt
drar förbi, som det bohuslänska och
väst­götska ”ärtepongar” för ärtbaljor, de
skånska ”puggor” och ”botter” för grå­
ärter och ”bottegröd” som namn på en
rätt kokt av gråärter och potatis; eller
ta benämningen ”kallgård” för köks­
trädgård i Småland, ”kåljala” för ett in­
hägnat område på åkern för rotfrukter
i Medelpad eller ”soewattn”, benämning
i Älvdalen på en klassisk soppa där kål­
roten har sin givna plats.
För den som väntar sig att få en geo­
grafisk överblick med kartornas hjälp
finns en skönhetsfläck att rätta till inför
nästa upplaga. Åtta sorter av brytbönor
har sänts in, men kartan visar endast
en prick med den angivna färgen. Och
vad gäller ärter, en stor och viktig
grupp bland de insända fröerna, har
färgsättningen dessvärre blivit sådan att
det är ogörligt att skilja de olika slagen
av ärter från varandra.
liten kokärt in till uppropet”, den första
i sitt slag, står att läsa i boken. Boken
vänder sig också direkt till läsarna för att
om möjligt få ytterligare upplysningar;
ett exempel är blåärten ”Holma kvarn”,
där det enda man vet är att den en gång
lämnades in till Föreningen Sesam av
en namngiven person. Och bara någon
månad efter det att boken lanserades
på trädgårdsmässan i Älvsjö, skrev Lena
Nygårds i ett mejl ”Redan nu har jag fått
in tre nya ’gamla’ ärtor som jag inte kan
låta bli att börja nysta i.” Någon vecka
senare, då hon var i färd med att planera
årets odlingar, skrev hon ”I år ska jag
bara odla för min egen lusta, inte odla
för Fröuppropet.” Men visst skulle hon
det, ändå. ”Jo, en nyinkommen sockerärt
som ska bli 2,5 meter hög, den ska jag
provodla.”
Officiellt är Fröuppropet avslutat,
i praktiken fortsätter det att droppa in
fröer: ”i skrivandes stund [kom] en liten,
Odlaren nr 3-2013
Mer:
Klint Karins kålrot och Mor Kristins böna
kan beställas genom:
www.pom.info eller www.slu.se
Text: Maja-Lisa Perby
Frön till äldre köksväxter
För läsaren väcks nyfikenheten
och lusten att påta ner frön från äldre
köksväxter i egen täppa eller i kruka
på balkong. Det går att få tag i fröer till
några av de köksväxter som beskrivs
i boken. Under varumärket Grönt
Kulturarv® finns sedan drygt ett år
en brun böna, en bondböna och en
gråärt att beställa; fler fröer kommer
till efterhand som växterna uppför­
ökas och blir tillgängliga för att sprida.
Ett gott råd, som alltid, är att gå med
i föreningen Sesam, där man praktiskt
verkar för att bevara mångfalden
bland köksträdgårdens och åkerns
växter. Som medlem i Sesam kan man
rekvirera fröer ur ett stort utbud med
många äldre köksväxter, däribland
sådana som redovisas i boken från
Fröuppropet.
Läs mer:
Föreningen Sesam:
www.foreningensesam.se
Grönt Kulturarv®:
www.pom.info
15