6 Halland Tisdag 3 juni 2014 70 år sedan D-dagen Hallänningarna HAMNRESTER. Två barn blickar ut över Normandies kustlandskap och resterna efter Mulberry-hamnen, som fraktades över från England i samband med invasionen. På fredag är det jämna 70 år sedan världshistoriens största landstigning ägde rum och befrielsen av det naziockuperade Europa påbörjades. Tiotusentals unga män och pojkar från ett otal allierade länder deltog i landstigningen i Normandie. Och faktiskt även några hallänningar… en av stenarna: ”Sleep my son, on French soil. May the soil be light above you.” Sov min son, i fransk jord. Må jorden ovanför dig vara ljus.” Rörande hälsningar från förkrossade föräldrar till de unga pojkar som försvann i krigets vanvett, många av dem knappt 18 år fyllda. tenarna och korsen är oräkneliga, ändlösa rader av sorg och saknad. Det blir förstås en del pompa och ståt här även detta år… ja, kanske mer än vanligt, då det nu hunnit gå jämna 70 år sedan det hände. Högtravande tal om Europas frihet och allt det där ni vet. Och det som hände här betydde verkligen något, det går inte att komma ifrån. Men mest ändå var förstås allt en enda stora tragedi. Jag böjer mig ner och läser på John Lundberg från Utah, Arne Berg från New York – eller var det kanske Blomstermåla och Göteborg? Många har sett de svenskklingande namnen på krigskyrkogården ovanför Omaha Beach, men den man jag söker vilar på en plats dit inte många hittar – den lilla kanadensiska krigskyrkogården vid Beny Sur Mer, några kilometer inåt land. Jag finner honom till slut mellan Rifleman Feaviour och Sergeant Miskow från Winnipeg Rifles. Hans sten S pryds inte av någon sista hälsning, men så var han långt hemifrån, så långt från sina nära och kära, när det hände – Adolf Georg Nilsson, hallänningen som rusade iland mot sin död här på D-dagen, den 6 juni 1944. Han föddes i lilla Ljungby utanför Falkenberg, växte upp på ”Stommens” i Gällared och emigrerade så småningom till Kanada för att söka sig en framtid i det stora landet i väster. Efter några svåra år med slit på torvmossar och i ändlösa skogar kunde Adolf Georg till slut köpa ett eget ”homestead” i Ardmore i delstaten Alberta. Adolf Georg fick dock aldrig riktigt chansen att rota sig i Kanada. För att kunna köpa sin marklott där på prärien hade den halländske emigranten varit tvungen att bli kanadensisk medborgare. Och när kriget kom blev han en av de hundratusentals unga män som sändes åter till Europa. Hans personliga akt på National Archives i Ottawa avslutas med ett kort konstaterande: ”Send on special duty overseas.” ’’ Vid det laget hade ingen i familjen hört något från sonen där borta på över två år. Klockan var 07:20 när landstigningsbåtarnas luckor fälldes och Adolf Georg och hans kamrater tog sig ut i det kalla vattnet och började vada in mot ”Juno Beach”, det kanadensiska stridsavsnittet vid Courseulles Sur Mer. Till en början mötte de inte mycket motstånd. Det var först när de korsat stranden och började avancera in i den lilla staden som allt började, och tog slut… i familjen hört något från sonen där borta på över två år. Säkert var det omtumlande att se de granna stämplarna som vittnade om att det nu äntligen kom ett livstecken: ”Vi beklaga mycket vara nödsakade att meddela Eder att M-105456 Pte. Adolph G. Nilsson Cdn Scottish Regt. Blev svårt sårad och avled den 6 juni 1944 under aktiv tjänst med den allierade expeditionskåren…” Mer än ett år senare, i september 1945, knackade lantbrevbäraren i Gällared på hos det åldriga paret Johan och Klara Nilsson. Vid det laget hade ingen Även Kurt Feldtblad var där under den första dagen. Kurt föddes i Slöinge men växte upp i Skogaby i södra Halland. Fadern tog arbete där han kunde finna det, Bild: Jan-Olof Nilsson men förhållandena i hemmet var mycket enkla. Redan som ung pojke insåg Kurt att han måste bort för att kunna skapa sig en dräglig framtid. Knappt 14 år gammal lämnade han hemmet och lyckades tjata sig till en plats i Skeppsgossekåren i Karlskrona. Därefter blev Kurt sjöman och tillsammans med den ett år äldre brodern Walter kom han att uppleva allt en sådan kunde uppleva under de tidiga krigsåren. Under ett uppehåll i New York rymde bröderna från sitt fartyg och tog istället anställning i den amerikanska handelsflottan för att slutligen ansluta sig till den amerikanska arméns bogserbåtsstyrka. På D-dagen var bröderna förare på varsin bogserbåt, med uppgift att dra undan utslagna landstigningsbåtar från striderna på stränderna, Walter på Utah Beach och Halland Tisdag 3 juni 2014 7 ÄNNU CIVIL. Adolf George Nilsson i Kanada strax innan han sändes åter till Europa för att delta befrielsen av det naziockuperade Europa. Bild: Jan-Olof Nilssons arkiv GICK TILL SJÖSS. Kurt Feldtblad var bara 14 år när han flydde fattigdomen i hemmet i halländska Skogaby för att bli sjöman. Bild: Jan-Olof Nilssons arkiv PÅ VÄG. Kurt Feldtblad, sittande i mitten, strax innan landstigningen i Normandie. Bild: Jan-Olof Nilssons arkiv SISTA VILAN. Ändlösa rader av sorg och saknad. Den amerikanska krigskyrkogården ovanför ”Omaha Beach”. Bild: Jan-Olof Nilsson STUPAD. Oscar Johnson från Frillesås och hans kamrater sattes in i de blodiga striderna kring Saint-Lô. Bild : Jan-Olof Nilssons arkiv SORG. Kistan med stoftet efter Oscar Johnson har anlänt till hemorten i Halland för gravsättning på Frillesås kyrkogård. Bild: Jan-Olof Nilssons arkiv Jan-Olof Nilsson är författare och har skrivit ett flertal böcker om andra världskriget. Mer om hallänningarna i Normandie står att läsa i hans bok ”Minnen av krig”. i Normandie Kurt på Omaha Beach, där flera tusen amerikanska soldater miste sina liv. Kurt är nu borta sedan några år, men jag hann träffa honom ett antal gånger och minns en lite vildvuxen bullrande man, men så oändligt vänlig. Kurts enkla uppväxt präglade honom hela livet och han var aldrig sen att hjälpa en människa i nöd. Han var heller aldrig sen att dra en sjömanshistoria, men när han berättade om Omaha Beach blev han med ens eftertänksam och allvarlig: ”Omaha Beach var helvetet på jorden. Jag såg hur kamraterna dog runtomkring mig. När vi låg i korselden från våra egna fartyg och tyskarna som besköt oss från stranden trodde jag aldrig att jag skulle komma levande därifrån…” När den stora invasionsstyrkan avseglade mot Nor- mandie lämnades Frillesåspojken Oscar Johnson och hans kamrater i det amerikanska 134th Infantry Regiment kvar i uppsamlingslägret Prah Sands i Cornwall för att kunna sättas in i strid när brohuvudena säkrats. Kanske var några av dem lättade över att ha sluppit landstigningens fasor. Men i själva verket hade det värsta inte ens börjat. Även Oscar Johnson hade lämnat Halland när tiderna börjat bli dåliga, Även han hade drömt om ett bättre liv än hembygden kunde erbjuda. För Oscars del blev det staden Hoquiam strax utanför Seattle i nordvästra USA, där äldre brodern Gustav redan fanns sedan många år. ”La Bocage”, det normandiska busk- och häcklandskapet är nästan ogenomträngligt, nu som då. Det ’’ Jag glömmer aldrig de där stjärnorna. Oscars kista var svept i den amerikanska flaggan, och jag tyckte den var så fin. Ulla Andersson, systerdotter till den stupade soldaten Oscar Johnson milda, fuktiga klimatet ger en perfekt grogrund för både murgröna och hagtorn. Det finns bara just här, i det inre av Normandie. Varje åkerlapp, varje liten teg kringgärdas av buskar och häckar. Särskilt tätt är det vid trakterna kring staden Saint-Lô. Det var här amerikanerna körde fast, och det var hit Oscar Johnson sändes. Jag läser han sista brev hem till familjen: ”Hoppas detta ständiga krig snart tar slut så att vi kan få åka hem och leva det liv vi alltid har drömt om.” Och hem kom Oscar. Men inte på det sätt den oroliga familjen på Korsvägen i Frillesås hade hoppats på och bett om. Efter kriget flögs Oscars kvarlevor hem till Sverige för begravning på Frillesås kyrkogård. Systerdottern Ulla Andersson minns: – Jag glömmer aldrig de där stjärnorna. Oscars kista var svept i den amerikanska flaggan, och jag tyckte den var så fin. I de amerikanska arkiven finns hyllmeter med material om striderna i Normandie, men mycket litet om de enskilda soldaternas öden. Efter att ha annonserat i amerikanska tidningar dimper det dock till slut, efter flera års eftersök ningar, ner ett brev från Robert Fowler i Nebraska, en av dem som såg det hända: ”Dear Mr Nilsson. Ditt brev väckte många minnen och fick mig samtidigt att inse att vi inte är särskilt många kvar som kan berätta… Det hände den 15 juli 1944. Vi avancerade längs en väg omgiven av de där förrädiska häckarna. Vårt förband, Company L, gick först. Andra plutonen leddes av löjtnant Daily och mig själv. Plötsligt hamnade vi mitt inne i en våldsam spärreld från fientliga stridsvagnar och granatkastare. Vi sökte skydd i de grunda dikena som omgav vägen. Det var i den där spärrelden som Johnson sårades. Han var inte mer än någon meter ifrån mig när han blev träffad. Den 14 juli bestod vår pluton av 43 man. När vi nådde fram till Saint-Lô, på kvällen den 18 juli, var det bara jag och sex andra kvar…” De flesta av Oscars kamrater begravdes på den gigantiska krigskyrkogården ovanför Omaha Beach, där deras vita kors vittnar om ett svunnet krig. Många av dem har aldrig blivit identifierade. En inskription med texten ”A Comrade in Arms. Known but to God” är allt som bryter av mot den släta ytan. Oscar Johnson blev aldrig något namnlöst kors i ett främmande land. Oscar vilar i det Frillesås som en gång var hans hem. Hans osannolika krigsgrav på den lilla halländska orten vittnar om vad som en gång var, om vad vi en gång undslapp, då för nu jämna 70 år sedan… JAN-OLOF NILSSON redaktionen@hn.se 010-471 52 00