1. No category

Nr: 2 juli 2013
Årgång 24
Hjortronbladet
VÄLKOMMEN
TILL HEMBYGDENS DAG
PÅ SUUPALO HEMBYGDSOMRÅDE
LÖRDAGEN DEN 27 JULI 2013
PROGRAM
SERVERINGEN ÖPPEN 10.00—16.00
11.00 VÄLKOMSTTAL AV ORDFÖRANDE
FRILUFTSGUDSTJÄNST AV
KOMMINISTER ERIK DOMINICUS
12.00 FÖRELÄSNING OM KVÄNERNA
AV GERTRUD MONLUND
14.00 BILDVISNING OIDENTIFIERADE BILDER
AV CARL FALCK OCH VIKTOR ELIASSON.
ÖVRIGA AKTIVITETER
MUSIK PÅ UTESCEN
PRO-LOPPIS I LÄKARVILLAN
FOTOARKIVET
LOTTERI MED FINA VINSTER
FISKDAMM FÖR DE YNGSTA
De föreningar, hemslöjdare
eller andra som önskar plats
för visning av egna alster
under hembygdens dag,
anmäl till Leif telefon
0981–10061
VÄLKOMMEN TILL EN INTRESSANT OCH GIVANDE
FÖRELÄSNING OM TORNEDALINGAR AV HENRIK LANTTO
LÖRDAGEN DEN 10 AUGUSTI 2013 KL 15.00
PÅ SUUPALO HEMBYGDSOMRÅDE
S i da
Hjortronbladet
2
Artikeln publicerad i Norrbottens-Kuriren Torsdag 3 mars 1960
Avskrift från ett sparat exemplar av tidningen som tillhandahållits av Dora Isaksson fru till Lage Isaksson
vilka var lärare i Vittangi i slutet på 60- talet och början på 70- talet.
Med Anders Zorn på lappmässa i Vittangi
Hågkomster apropå Zornminnet av kontraktsprost G. Bergfors
Med anledning av 100-årsminnet av
konstnären Anders Zorns födelse har
kontraktsprosten Georg Bergfors i
Sollefteå för Norrbottens-Kuriren
nedtecknat några hågkomster från ett
besök av Zorn i Vittangi år 1912 vid en
stor lapphelg på Marjanpäivä.
I skildringen tecknas inte bara en
intressant minnesbild av den store
konstnären, där skymtar också doktor
Hjalmar Lundbohm och där ges även en
färgrik skildring av en lapphelg i Vittangi
kyrka för ett halvt sekel sedan.
Prästgårdarna i Lappland har av
gammalt betraktats som härbärgen dit
färdemannen utan särskild inbjudan
kunnat bege sig och räkna med att vara
en välkommen gäst, om han far den
vägen fram. Vilken äldre reseskildring
från Lappland man än bläddrar i talar om
den gästvänskap, som i prästgårdarna
ägnades även okända främlingar. Linné
t.ex. fann detta ”hospitium” - såsom en
romare väl skulle ha uttryckt sig - så
naturligt, att han i sin "Iter Laponicum"
öppenhjärtligt talar om, hur mycket hans
självvalda värdfolk "accomoderade"
honom. Det skedde tydligen i proportion
till den undfägnad, som kostnadsfritt
bereddes honom.
Traditionen med de öppna prästgårdsdörrarna har länge hållet i sig. Den
upphörde väl först i samband i med de
snabba färdesätten med bilar och
bussar. Men under de relativt sakteliga
hästskjutsarnas dagar på de oplogade
vintervägarna till de avlägsna kyrkbyarna var det ett högt skattat glädjeämne
att få ta emot resande från den stora
världen. Det var i många fall en liten
ersättning för tidningar och kulturellt
umgänge.
Omväxling i isoleringen
Under den tid, den som nedtecknaren av
dessa rader bodde där uppe i de nordligaste
Lappmarkerna räknade vi sådana besök till
de stora glädjeämnena. De beredde oss
omväxling i isoleringen. I vår gästbok finns
många namnteckningar av forskare och
kunniga män på skilda områden, författare,
konstnärer, skolfolk, präster och andra. En
kär och ofta sedd gäst var "Tisponenti". Där
uppe visste alla vilken som gick under det
namnet. Det var Doktor Hjalmar Lundbohm.
Lapplands okrönte kung. Han var i många
avseenden en stor man, och bland annat en
förvandlare av levnadsbetingelserna i det
Kiruna han grundat. Skyhögt skilde han sig
från allt vad industrichefer hette. Han hyste
tydligen den ovanliga uppfattningen att gods
och penningar, titlar och hedersposter inte
var den avgörande mätaren av människovärdet. Människornas jämbördighet var för
honom någonting självklart och odiskutabelt.
Klassmotsättningar i samhället var, menade
han, en olycka och, en styggelse. Själv tillämpade han i sin livsföring ständigt och osökt jämlikhetens princip, och i hans hem, där alla människor
stortrivdes, sökte han att i praktiken omsätta
denna grundsats. Vid hans bord satt vid
samma måltid bland andra prins Eugen,
länets hövding, Albert, Engström (i Strix),
en känd författarinna, en lappman från
Talma, en bonde och en komminister från
Vittangi. Ingen behövde känna sig
bortkommen.
Baracken blev herdetjäll
Det är lätt att förstå, att man satte värde
på och gladdes åt besök av en sådan
enkel och "gemen" gäst. Även vår mycket
primitiva och obekväma prästgård höll han
till godo med. Den var ingalunda något
idylliskt "herdetjäll" utan till sin begynnelse
en barack, som efter att ha varit bostad för
arbetare vid Sjangeli koppargruva vid
Nr: 2 juli 2013
norska gränsen slutligen hamnade som
"pappila" i Vittangt kyrkby. Den utgjordes
av en lång, timrad jättelåda med tre tvärväggar som utgjorde avbalkningar mellan de
stora rummen. Dessa sträckte sig mellan
de bägge långväggarna. Ett litet kyffe till
kammare låg innanför förstugan. Alla var
genomgångsrum från expeditionen vid
ena gaveln till köket intill den andra. Då
gästerna övernattade inlogerades de i
prästfolkets sovrum, husfolket delade upp
sig i övriga utrymmen i huset. Sådana
olägenheter hindrade inte att trivseln
föreföll vara god. Ingen klagade.
Dr Lundbohm hade vid sina besök ofta
någon av sina vänner eller anhöriga med
sig. En dag meddelade han, att han nästa
gång han kom ditut, gärna ville taga
konstnären Anders Zorn med sig. Dag
och stund kunde han inte lämna besked
om.
Prästfrun gjorde sina invändningar med
tanke på allt som brast i den gamla prästgårdens bekvämligheter. Men detta viftade
Lundbohm bort med förklaringen att
Anders Zorn kunde finna sig i både den
största lyx och den lantligaste enkelhet.
Alltså var han välkommen.
Efter gudstjänstens slut brukade många av
kyrkmenigheten följa prästfolket hem till
prästgården. Här ses en sådan skara. Längst t. v.
på kortet står den kände rasbiologen professor
Herman Lundborg och intill honom artikelförfattaren, dåvarande komminister Georg Bergfors.
Längst t. h. står den lappklädda författarinnan
Ester Blenda Nordström, som då var
nomadlärarinna bland de närstående lapparna.
S i da
3
Fint besök på Marjanpäivä
Så hände det, att den välkomna bjällerklangen från "bolagsskjutsen" aftonen för
Marjanpäivä ljöd från gårdsplanen. Ur
risslan reste sig två väldiga vargpälsar,
som flyttade sig in ur kylan. Det visade sig
vara disponenten och Zorn.
Prästfruns tankar flög - på husmödrars
vis - ögonblickligen till matbordet, Vad
skulle hon duka fram åt så förnäma
gäster? Renköttet, fjällsiken och prästens
jaktbyte, harar och ripor i rader, allt hängde "djupfryst" i stolpeboden, då inget
främmande förebådats till denna dag.
Disponenten märkte fruns förlägenhet
och tröstade henne: "Zorn tyckte, 'att det
verkade anspråksfullt att annonsera sin
ankomst, och ingen av oss tänkte på
matfrågan. Vi ville bara överraska".
"Då får ni också hålla till godo med
skaffningen, åtminstone i dag. Överraskningen kommer säkert på er lott", sa
prästfrun, sedan hon hänvisat gästerna
till deras rum. Sen försvann hon till köket
för order givning till hjälpflickan Agata.
Zorn åt gröt med förtjusning
Prästfrun var ferm och uppslagsrik. Om
en liten stund stod en hederlig aftonvard
på bordet, som gästerna - tack vare sin
dagslånga fasta - påstod vara välsmakande. Måltiden avrundades med en
gulvit anrättning i en karott. Konstnären
Zorn betraktade med frågande min först
rätten, sedan värdinnan: "Jag är så
bortkommen i fråga om lappländska
delikatesser, att jag måste fråga
pastorskan, vad detta är", sa han.
”Frågan är förklarlig”, svarade hon, "Men
sorgligt nog är det varken något lappländskt eller någon delikatess, det är
nånting så vardagligt som mannagrynsgröt med smörbrunn".
"Gröt!" utropade Zorn förtjust; "gröt har
ja aldrig fått, sen jag var barn! Det här
var verkligen påhittigt!" – "Och hjältemodigt!" stack prästen emellan med. - "Och
så blir det upplivande av barndomsminnen", tillade prästfrun. Hon blev röd och
het i ansikte av glädje, då Zorn ätit den
för sta portionen och bad om mera. Om
det var av artighet eller uppriktighet
S i da
4
visste hon inte.
Nu var främlingskapets is också
bruten. Man kände å ömse håll att all
uppstyltad högaktningsfullhet saklöst
kunde utbytas mot den oförställda
enkelheten och hjärtligheten i umgängelsen. Zorn visade sig i all sin rent av
ödmjuka anspråkslöshet vara den allra
älskvärdaste människa, man kunde
möta. Han gjorde efter teet inspektionsfärd genom den gamla spöklika prästgårdslängan och konstaterade försvarlig
tillgång på böcker men frånvaro av
konstverk. I köket fastnade hans blick
emellertid på en färgreproduktion av
hans kända tavla "Midsommardans", ett
klipp ur en jultidning.
_ "Roligt at se Zorns konst representerad i kök så här långt norr om polcirkeln", sa konstnären med låtsad stolthet. Den tog prästfrun genast ur
honom med förklaringen: "Jo, se det
beror på att här i köket var det en så
ful fläck på tapeten, att vi 'måste försöka
skyla den med FnågotF vackert. "De
sista orden var nog menade som en
ursäkt, men Zorns goda skratt visade
att ursäktandet var onödigt.
Ett livligt färgspel i byn
Det här var aftonen före lapparnas
stora kyrk helg och marknad under
deras vintervistelse i skogslandet. Det
var Marjanpäivä (Vårfrudagen) 1912.
Alla lappar, som kunde lämna kåta och
hjord, samlades då för att övervara
gudstjänsterna i sockenkyrkan. Från
utbyarna anlände de liksom de fastboende i risslor, från skogarna runt kyrkbyn i pulka eller på skidor, män, kvinnor
och barn i bästa helgdagsstass. De
brokiga lappdräkterna med de glänsande prydnaderna av silvermässing ger
ett särskilt livligt färgspel åt byn under
dessa dagar i den ljusnande
vårdagsjämningstiden.
Tidigt på helgdagsmorgonen
kommer lappfamiljer i rader till prästgården.
De gör sig ärende av olika slag. Somliga anmäler sig till skrift, andra .vill häm-
Hjortronbladet
ta en almanacka, andra bara hälsar på.
De slår sig ner i rörliga grupper på golvet,
där det bäst passar sig, kravlande barn i
mjuka pälsar av ofödda ren-kalvars skinn,
små dibarn i komsio, en skinnvagga, som
modern bär i en rem över axeln, raggiga
hundar med brinnande kol till ögon fyller
varje
befintligt tomrum på golvet. Mängder av
piprök från "norska blader", bildar moln i
rummet, och lapska ord hoppa i behaglig
lekfullhet över deras läppar. Allt detta var
som en ny upplevelse för konstnären. Han
kunde inte se sig mätt på den färgrika och
rörliga tavlan. Matriarkatet är inte långt
borta. Den i kåtan rådande moderliga
omsorgen om och tålmodigheten med
barnen följer med lappfamiljen, var den än
uppehåller sig, det må vara i pörte eller
kyrka.
Livligt under gudstjänsten.
Där ute har det ringt till gudstjänst. Till
kyrkan beger sig folket i dag i stora
grupper. Där bänka sig "lantalaiset" (de
bofasta) och ”lappalaiset" (lapparna) om
varandra. Denna dag är trängseln i kyrkan
större än någonsin annars under det året.
Tursamt nog har lapparna ingenting emot
att sitta på golvet, där rum finns. De små
byltena är lindrigt stillsamma men håller
sig i närheten av mor.' Kommer ett kvidande från komsion, bu1tas den till en början
ganska hårdhänt mot golvet. Skakas inte
barngråten ned på detta sätt, får lillen en
tuss med renost eller annat matnyttigt att
suga på. Sista resursen är modernäringen. Man kan ibland se en rad mödrar utan
spår av förlägenhet i kyrkan - eller var
som helst - ge brösten åt sitt lilla barn.
Låt vara att stillheten i kyrkan en dag
som denna inte är den allra djupaste. Men
tro inte därför, att andakt och uppmärksamhet saknas. En gladlynt, lekfull lapphund
har lyckats smita in i kyrkan mellan benen
på de för dagen anställda hundvakterna på
kyrktrappan. Han deltar nu med illa dold
glädje i en hinderlöpning som ett par små
koltliknande bylten satt igång mellan kyrkdörren och höggolvet. Ingen störes emeller-
Nr: 2 juli 2013
tid av slikt ''prassel'', allra minst prästen.
Han får stundom höja sin röst och bemöda
sig att flyta över de vågor av barnjoller och
gli, som höjer och sänker sig bland menigheten. Gudstjänsten sker på finska, ett
språk som där längst i norr förstås både av
finnbefolkningen och av lapparna.
Mitt i detta gående kommande och
tassande på mjuka härnskor sitter de
vuxna i ett andäktigt lyssnande stillhet,
oberörda av allt annat på jorden. De har
sina ögon oavvänt riktade mot predikstolen, liksom för att suga åt sig varje ord,
som kommer därifrån.
Prästgårdsgästerna ha för att få bättre
utsikt över kyrkfolket blivit placerade i
kyrkvärdsbänken framme i koret, De förstå
inte mycket vad prästen säger. De låter
hörselsinnet vila och fö1jer dess mera
uppmärksamt vad synsinnet rapporterar.
Så kommer nattvardsgången,
och det ena duklaget avlöser det andra.
Först framträder de stillsamma konfirmanderna, sen de vuxna bland lapparna och de
bofasta. Lappmödrarna åtföljas av sina
småbarn ända fram till altaret. En späd röst
frågar tämligen högljutt: "Vad ger prästen?"
Den stackarn fick intet svar. Baki knäna på
en gammal lapp följer hans trogna, väluppfostrade vallhund, fram till knäfallet och
tillbaka i bänken.
Solen lyser in genom de höga kyrkfönst-
Några finska och lapska konfirmander. Bilden
tagen i Vittangi för c:a 50 år sedan.
S i da
5
ren och övergjuter männen och kvinnorna där framme med välsignade strålknippen, medan de luta sina huvuden över
altarringen. Strålarna glimra i deras glänsande djurpälsar och i de skönfärgade
halsdukarna av silke, som ligger över
varandra omkring hals o. axlar. Ögat
fägnas av det vackra och urkonstnärligt
sammansatta färgspelet särskilt i kvinnodräkterna. Dit hör de rödbrokiga huvudbonaderna i form av små runda hättor,
utsirade med färgstarka band samt en vit
utstående spets, som överskyggar
pannan och inramar det brunbrända
ansiktet. Till helgdagsstassen räknas
också de ripvita skorna och de brokiga
vantarna, som dock kan ersättas av stora
renskinnshandskar, även dessa om
möjligt vita.
Konstnären Zorn njöt obeskrivligt
av den syn detta säregna fjällfolk denna
dag bjudit honom på i templet. Han förklarade, att en lappmarkskyrka aldrig kan
bi konstnärligare utsmyckad, inte av den
berömdaste mästares hand, än genom de
levande bilder som lappfolk i tillbedjan
genom sin blotta närvaro pryda det heliga
rummet med.
När han betraktade dessa människor i
templet, där de vördnadsfullt krypa ned i
stoftet för sakramentets gåvor med en
vördnad, som kan avläsas i deras yttre
framträdande, frågade han sig: "Vem har
lärt dessa skogens och fjällets barn allt
detta savoir vivre i ordets djupaste och
vackraste bemärkelse, varuti de ställer
oss, s. k. kulturmänniskor långt bakom
sig?" Han upprepade efter hemkomsten
från kyrkan denna fråga för pastorn, som
i allt instämde med honom. Pastorn
tillade också inte utan stolthet, att dessa
nordliga lappar tillhörde "lappadeln i
riket", de voro också de duktigaste i
landet, "Det finns hos detta lappfolk",
tillade pastorn, "en medfödd grandezza,
som aldrig framträder mera storslaget,
än när de är samlade till nattvardsfirande. Månne det inte ligger något atavistiskt nedärvt, något av vördnaden och
fruktan för seiterna i för länge sen
S i da
6
svunna sekel, vilka man ju nalkades
med undånigt och höviskt uppträdande".
Doktor Lundbohm, som under hela
sin lappmarkstid umgåtts förtroligt med
fjäl1folket, trodde att lösningen också
endels kunde ligga däri, att de hårda
snöstormarna på fjällen, som lappen i
årtusenden fått kämpa med, slipat bort
en hel del kantigheter och ojämnheter,
som vi går och bär på - därför att vi
aldrig varit utsatta för samma sorts
nötning.
"Där fick jag ytterligare något att
'tänka på", summerade Zorn ihop
intrycken från denna rikt givande kyrkodag.
Zorn tecknade sakta och försiktigt.
På hemvägen från kyrkan bad mig
Zorn försöka få tag i en "ung och välformad lapsk moder med barn", som han
kunde få teckna av. Jag visste precis,
hur hon skulle se ut för att gillas av
Zorn, och kom snart hem med en ung
hustru, vilken jag ett år tidigare
sammanvigt med en fjällapp. Hennes
barn hade jag nyligen döpt. Särskilt
svårbedd hade hon inte heller varit,
eftersom hon fått veta, att hon kunde bli
generöst betalad för besväret.
Jag ombads att under sittningen vara
närvarande i "ateljén" för att tolka samtalet mellan konstnären och modellen.
Jag beundrade hans förmåga att sätta
sig in i en helt främmande människas
tänkesätt. Om en liten stund var de tu
så bekanta med varandra, att de kunde
samspråka om vad som helst i
familjelivet.
Då jag tidigare betraktat Zorns teckningar, hade jag fått den föreställningen, att dessa utförts med stor snabbhet
och rörlighet i linjeföringen. Men så
visade det sig alls inte vara fallet. Sakta och försiktigt fördes pennan, som
inte tilläts göra några oberäknade
slängar. Detta krävde tid. Kvinnan visste sig vara väntad hem. Hon frågade
mig på lapska, om inte kortet inte snart
var färdigt, samt vad jag trodde att hon
Hjortronbladet
kunde få för sin avbildning. Predikanterna
såg inte med gillande på fotografering och
dylikt. Zorn anade vad frågan gällde och
tog upp ur fickan en redig boll med sedlar,
som han bad mig ge henne som avbetalning. Familjen var fattig på renar, och då
hustrun helt oförhappandes fick så där
mycket pengar på en gång, blev hennes
lycka fullkomlig. Hon skulle gott ha kunnat
sitta droppstilla som en Buddhabild dagar
och veckor för denna förmögenhet. Det
blev ett mycket vackert konstverk, som
Zorn gav namnet "Lappmoder".
Zorn gjorde studieutflykt.
Zorn tillhörde tydligen inte det slags
människor, som nöjer sig med enbart
söndagsbetraktelser. Han visade sig vara
en verkligheternas man som intresserade
sig för, hur även vardagslivet levdes.
Följande dag tog han prästfrun med sig
"på en studieutflykt", som han sa. Hon
skulle bekanta honom med folket i bygden
och tolka hans samtal med människorna.
På marknaden i kyrkbyn träffade han
Den teckning av en lappkvinna med barn som
Anders Zorn utförde i Vittangi prästgård
Marie bebådelsedagen 1912.
S i da
Nr: 2 juli 2013
lappar i pörten, i renhagen, hos handelsmännen och guldsmederna. De ständigt
godlynta lapparna beredde honom mycket nöje. Somliga av dem hade redan
hämtat dragrenarna från skogen och var
nu i färd att i långa raider lämna kyrkbyn
för att skingras bland milarna i skogen.
De besökte också en lappby och gästade där en av de rikaste renägarna. Detta
kunde man inte se på honom. Men det
gästabud på de läckraste delikatesser ur
renhjorden, som han bjöd på i kåtan,
vittnade om att hans renmakt var väldig.
Sonen, som var en utmärkt snidare, visade upp sin tillverkning av ben och horn
och berättade för den vetgirige dalakonstnären vad alla de olika, återkommande
dekormönstren hette och betydde.
Nästa dag besöktes en gammal
liesmed, en tillverkare av trä1äglar och
några andra hantverkare och slöjdare,
som grundligt utfrågades i sina fack.
Mest imponerade Zorn på väverskorna i
byn, ty det förekom inte en enda sak i
vävstolens hemligheter, som han inte'
visste lika bra som de. Och han kunde
ge goda råd, särskilt när det gällde färgvalet i ylleranorna.
7
Sedelbunt i stället för tavla.
Då Zorn vid sin avresa framförde sitt
tack för gästvänskapen, antydde han,
att han gärna ville förära värdinnan en
tavla som en ringa lön för alla hennes
myckna omsorger och många bestyr för
att göra hans besök vid lappmässan så
givande som det blivit. Prästfrun tänkte
emellertid mindre på sig själv än på de
många barnen i arbetsstugan, där en
del viktiga inventarier saknades. Prästen tänkte på hedern att ha en Zorn-duk
hängande på prästgårdsväggen och
viskade ivrigt på finska till prästfrun:
"Tag emot tavlan!" Ett sådant erbjudande återkommer aldrig, tänkte han. Men
frun befann sig otursamt nog "utom
tramphåll" och var oåtkomlig för
varningar, Hon fick en bunt sedlar till
mattor och filtar i arbetsstugan. Men
man kunde nog i Zorns ansikte skönja
en min av missräkning över att hans
gåva avvisats, låt vara att det skett av
de mest osjälviska bevekelsegrunder.
Prästens missräkning var emellertid inte
att ta miste på. Och det är inte fritt, att
den ännu gnager. Ty det fanns närmare
till hands liggande möjligheter att reparera bristerna i arbetsstugan.
Emellertid kom efter
någon tid Zorns utomordentligt förnämliga
etsning av prinsessan
Margareta med
personlig dedikation
såsom ett verkligt
"tröstepris" till
prästfrun. Det utgör en
kär och minnesvärd
erinran om mötet med
den store svenske
konstnären en vacker
Marjanpäivä för snart
50 år sedan.
Anders Zorn (i vargskinnspäls) och disponent Hjalmar Lundbohm
flankerar komministerfrun i Vittangi.
Porto
Styrelsen:
Ordförande
Vice ordförande
Vice sekreterare
Kassör
Ledamot
Ledamot
Ledamot
Suppleanter:
Sekreterare
Hedersordförande
Revisorer
Valberedning
PerPer-Olof Sandström
Åke Töyrä
Ulla Olsson
Per Wideholm
Lisbet Olofsson
Hilkka Lahti
Ivan Björkhed (ord. f. bysamfälligheten)
Agneta Henriksson
Roger Renblom
Reeta Kasurinen
Ulla Isaksson
Solveig Berggren
Bertil Rautio (suppl. f. bysamfälligheten)
Helge Hansi
Ragnar Fängvall
AnnaAnna-Greta Rautio (ord. f. bysamfälligheten)
Margareta Winman (Suppleant)
Lars Berggren (Suppl. f. bysamfälligheten)
Lars Berggren
Birgitta Ranner
Margareta Sandström
KUTTAINEN
Jag har fått i uppdrag att berätta lite om min
födelseby, Kuttainen som tidigare hette
Tulinkisuando. Kuttainen är den äldsta byn inom
detta område. Bebyggelse fanns redan på 15001600 talet. Det har hittats boplatser runt sjön
Vuontisjärvi som är fem-sex tusen år gamla.
Dessa boplatser är märkta som fornfynd. Runt
byn finns det lämningar efter fångstgropar, dessa
användes för att fånga vildren.
Den första bofasta som nämns i gamla
handlingar är Hindersson som senare tog namnet
Kariste. Detta namn förkommer i olika gamla
släkter från detta område. Senare kom det en
Peder Ersson Cuttainen från Övertorneå trakten
och byn byter namn till Kuttainen. Hans dotter
gifte sig med Anders Andersson Kuttainen. Man
sade om denna Antti ”Ma suuri ja avara ja
Kuttasen Anttin tavara”.
Antti dog i relativt unga år men hans rika änka
gifte sig med Erik Persson Kyrö som kom från
Kittilä, Raattamaavaara, senare tog han
Raattamaa som sitt efternamn. Kuttasen Anttis
son gifte sig med rika Britta Juhosdotter Riska
(Idivuoma).Deras son Juho var predikant Juhani
Raattamaas far som gifte sig med Anna
Juhosdotter Gunnare. Kuttainen har varit en
Mottagare
Hjortronbladet
Medlemsblad för
Vittangi Hembygdsförening
Sjövägen 89, 98010 Vittangi
E-post: info@vittangihembygd.se
Hemsida: www.vittangihembygd.se
Tel. Suupalo: 0981-10050
Tel. ordförande: 070-2257160
I redaktionen för detta nr:
Per-Olof Sandström
Per Wideholm
Vanja Stjernklev
Leif Välitalo
Alf Josefsson
Ansvarig utgivare:
Per-Olof Sandström
Layout och redigering:
Per Wideholm
jordbruksby med kor, får och renar till husbehov. Byn ligger i anslutning till Muonioälven
med holmar och stränder med mycket bördig
mark. Älven var full med fisk bl.a. lax och i
skogarna fanns mycket vilt, detta har säkert
ett samband med byns grundande. Numera
finns på en av holmarna en mycket
framgångsrik fårfarm. Mina barndomsminnen är bl.a. när Vittangi åkarna kom med
evakuerade kor som kördes över älven med
färja och vidare till sina byar. Muotka från
Vittangi köpte mycket skog i området och
detta gav byborna arbete med avverkning och
hästtransport till vattendrag för flottning.
Muotka hade även en såg vid älven där jag
fick sommarjobb som brädstaplare. Gunnar
och Viktor Muotka var arbetsledare. Vittangi
var tätorten, där fanns sjukstugan i Suupalo
där jag har varit inlagd som barn och längtat
hem. Tandläkaren, Veterinären, Apoteket
och mitt första neonljus på Lindkvist Hotell.
Korv-Pelle är en som satt spår i mig när han
hämtade min häst Lino till slakt, han hade
skadat ett bakben som ej kunde åtgärdas enligt Vet. Tillström. Numera är vi Vittangibor
och trivs utmärkt i denna vackra by. Här
finns basbehov för det som behövs och
trevliga människor.
Åke Töyrä