1. No category

Crister Skoglund - Hermeneutik i praktiken
Crister Skoglund
Hermeneutik i praktiken
En kortfattad sammanfattning av hur en hermenutisk forskningsprocess kan gå till
2012
En fråga som ibland ställs är om man skall se hermeneutik som en teori eller en metod. Problemet
ligger i att en hermeneutisk forskningsansats dels
kan ses som en teori om hur man skall kunna uppnå bästa möjliga vetenskapliga förståelse av ett fenomen, dels som en metod för att göra tolkningar.
Det beror alltså på vilken typ av teori vi åsyftar. Talar vi om en vetenskapsteoretisk nivå så är Hermeneutik definitivt en teori. Talar vi om en mer konkret nivå om hur vi skall förstå ett specifikt fenomen
så är kan vi tala om en hermeneutisk metod.
Ett annat problem ligger i den ordning man förväntas följa när man bedriver forskning. Här har det sätt
man arbetar på inom naturvetenskapen blivit så
förhärskande att det tas för givet. Oftast utgår man
där från en sk Hypotetisk deduktiv metod. I den utgår man från ett problem. Därefter läser man in sig
på forskningen kring problemet. Väljer därefter en
teori som låter rimlig, och utifrån den ställer man
upp en hypotes. Denna hypotes testas sedan mot
ett empiriskt material och till slut kommer man fram
till om hypotesen håller eller inte. Åtminstone förväntas det gå till så. I praktiken följer man dock sällan denna idealmodell.
Utifrån en hermeneutisk forskningsansats går man
däremot tillväga på ett annat sätt. Målet är då att
förstå ett fenomen snarare än att förklara det eller
bekräfta en hypotes.
Vi vill komma åt de föreställningar som olika personer hade - dvs hur de tänkte sig världen - oavsett
om det var sant eller falskt sett med våra ögon. För
att komma åt dessa föreställningar har vi bara att
utgå från spår av tankar, så som de finns kvar i texter eller andra kvarlämningar.
Vi kan aldrig se en tanke, vi kan bara se
spåren efter den i en text, bild eller annat
Men det som står i en text är inte detsamma som
någon tänkte. Alla som skrivit något vet att inte allt
man tänkt kommit med. En del utelämnar man för
att det är så känt i samtiden att det inte behöver
upprepas, en del annat stoppas in i texten för att det
förväntas vara med i en text av det slag man har att
göra med. Ofta kommer det in ett moment av självcensur – man kanske innerst inne har en uppfattning, men man vill inte skriva ned den för att den
kan reta eller rentav såra andra, eller så vill man
framstå som ”politiskt korrekt” i den samtid man lever.
Men det stannar inte med att författaren på olika
sätt har redigerat sin text. Därefter har som regel
redaktörer och anda haft inflytande över vad som
slutligen trycks. En konsekvens av detta är att vill vi
komma åt föreställningar så måste vi alltid göra
tolkningar - därför passar hermeneutik bra när vi vill
komma åt föreställningar av olika slag.
1
Crister Skoglund - Hermeneutik i praktiken
En hermeneutisk arbetsgång
Man börjar med att formulera problemet. Vad är det
man vill veta? Och man formulerar en första version av sin frågeställning – eller sina frågeställningar.
Därefter är det dags att ta sig ”upp en nivå” i den
hermeneutiska spiralen genom att gå sätta in texterna och författaren – eller författarna - i sitt sammanhang. Vi kallar det att kontextualisera.
För att kunna kontextualisera något är det oftast
nödvändigt att läsa mer litteratur - om tiden och
fenomenet.
Ett andra steg är att sätta sig ned och fundera på
vad man redan tror sig veta - man preciserar sin
förförståelse.
Vilka var de som skrev det vi har som källmaterial - skrev de på yrkets vägnar eller var de rena
amatörer?
Steg tre är att man läser in sig på bakgrundsmaterial och tidigare forskning. Det leder som regel till
en revidering av hur man uppfattar fenomenet utifrån det man läst, och kanske får man precisera
sina frågeställningar.
När skrevs texterna - vilka var tidens stora frågor då?
Därefter är det dags att göra en första läsning av
"källmaterialet".
Ett råd är att försöka se världen med deras ögon inom hermeneutiken kallar man detta horisontsammansmältning.
Då är det viktigt att notera ned allt som man överraskas av. Dock inte bara av vad som står. Minst
lika viktigt kan vara det som inte står källmaterialet.
Finns det t.ex. något som saknas som du förväntat
dig att finna?
Om något känns underligt - ställ frågan - Vad måste
man anta för att det resonemanget skall vara begripligt? Ett sådant förhållningssätt kallas att skriva
en "good-reason-essay".
Att man blir ”överraskad” hänger samman med att
man noterar något som bryter mot den förförståelse
man har.
Nästa steg är att göra en första tolkning av huvuddragen i det man undersöker
Vad kunde de rimligtvis veta - vilken var deras
"meningshorisont"?
Ett bra hjälpmedel för att komma åt det som inte
uttryckligen sägs i texten, men som ändå är viktigt
att ta med om vi vill förstå författarens föreställningsvärld är att undersöka vilka liknelser som
görs. Finns det t.ex. någon som ständigt återkommer.
Noterar likheter och skillnader mellan de olika
källorna
Noterar vad författarna uppenbarligen tycker är
viktigt
Noterar sådant som författarna verkar anse
självklart – sådant man inte anser att man behöver förklara
Noterar om det är något speciellt författarna värjer sig emot
Sammanfatta det viktigaste genom att för dig själv
svara på frågan - vad är det författaren främst vill
säga
När man tolkar en text är det viktigt att det inte blir
ett löst tyckande eller rena gissningar. Man måste
stödja sin tolkning med goda argument för att just
den är den rimligaste. Ett sådant argument är att
visa hur den tolkning man gör passar in i helheten.
2
Crister Skoglund - Hermeneutik i praktiken
Därefter är det dags för ytterligare ett varv i den
hermeneutiska cirkeln – eller som den ibland kalla ”den hermeneutiska spiralen” - och göra en
slutanalys. I den ställer man sig frågor som:
Finns det något mönster man kan se?
Har det skett någon utveckling?
Är det något som uppenbart blivit viktigare?
Något som inte längre framstår som ett problem
Liknar det mönster du ser något annat känt
mönster?
Liknar det något i en känd teori?
I en hermeneutisk undersökning brukar man försöka komma fram till en tes. Helst en mening
som sammanfattar vad man kommit fram till i sin
undersökning.
Har man tid och möjlighet bör man också ägna
lite tid att i text pröva om man kan förkasta sin
tes. Det är ett slags självkritiskt prövande då man
försöker se sitt eget arbete utifrån, som om man
var sin egen opponent.
Kanske kan man också ta med uppslag till ytterligare forskning, och sen är det inte ovanligt att
man avslutar med en del personliga reflektioner
över arbetet utifrån frågan: Vad har jag lärt mig av
det här?
3