Ladda hem ett smakprov som pdf-fil
Albert Camus kommande böcker i litterära profiler Italo Calvino | Torbjörn Elensky Fjodor Dostojevskij | Bengt Samuelson Lars Forssell | Crister Enander Willy Granqvist | Kristian Lundberg E T A Hoffman | Jan Arnald Franz Kafka | Boel Schenlær Fritiof Nilsson Piraten | Robert Dahlström Joseph Roth | Salomon Schulman tidigare böcker i litterära profiler Folke Fridell | Jan-Ewert Strömbäck | 2013 Pablo Neruda | Sören Sommelius | 2012 Hjalmar Söderberg | Göran Lundstedt | 2012 Kerstin Ekman | Therese Eriksson | 2011 Stella Kleve | Ann Lingebrandt | 2011 Virginia Woolf | Björn Kohlström | 2010 litterära profiler – en bokserie som ska skapa lust och intresse för litteraturen. Böckerna i litterära profiler behandlar kända författare, och även sådana som oförsvarligt riskerar att glömmas bort, döda och även levande. Vad de alla har gemensamt är att deras böcker är angelägna, att de berör och väcker tankar, här och nu. Författarna och verken skildras silade genom ett tem perament. Vad som förenar böckerna i serien är att de är skrivna av per soner som har en lidelse och ett särskilt intresse för den författare de port rätterar; personligt, engagerat och kunnigt. redaktör Crister Enander crister@litteraraprofiler.se Albert Camus Va r k e n o f f e r e l l e r b ö d e l jenny maria nilsson Jenny Maria Nilsson är skribent, Albert Camus: Varken offer eller bödel är hennes debutbok. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur Serie litterära profiler | litteraraprofiler.se © Jenny Maria Nilsson och h:ström – Text & Kultur AB, 2013. Skolgatan 41 · 903 27 Umeå forlag.hstrom.se · forlag@hstrom.se Tryckningen utförd av tryckning.nu | h:ström – Text & Kultur AB, Umeå, 2013. omslagets & motstående sidas författarporträtt · New York WorldTelegram och The Sun Newspaper Photograph Collection. form et omslag · Johan Hammarström isbn · 978-91-7327-188-2 A lber t C amus Förord | 9 1935 | 14 1936 | 18 1937 | 21 1938 | 25 1939 | 29 1940 | 33 1941 | 38 1942 | 41 1943 | 45 1944 | 48 1945 | 54 1946 | 60 1947 | 73 1948 | 79 1949 | 86 1950 | 91 1951 | 98 1952 | 103 1953 | 108 1954 | 113 1955 | 123 1956 | 128 1957 | 137 1958 | 145 1959 | 153 1960 | 158 Till Myrna, Ming och Django F örord Ce que je veux dire: (Det jag vill säga:) – så inleder Albert Camus den dagbok han påbörjar i maj 1935 och som han sedan för fram till sin död 1960. Vid tiden är Camus 23 år och studerar filosofi på uni versitetet i Alger. Han har grundat en teatergrupp, Théâtre du Travail, och börjat skriva. Meningen som följer på den inledande lyder: ”Att man – utan att romantisera – kan sakna en förlorad fattigdom.” Fat tigdom betyder här inte enbart den materiella utan också att stå bar, naken inför livet, att känna sitt ursprung och vara sann mot det, att inte ha något att förlora, eller vara beredd att förlora det och därför kunna verka som man önskar och tala som samvetet bjuder. Hur behåller människan sin kärna, sin frånsida, intakt i denna värld som pressar på och splittrar? Det är ett av stråken i Camus lit teratur och att hans debut, en essäsamling, har titeln Framsidan och frånsidan är ingen slump. Framsidan hos var och en av oss präglas av det världsliga, den är ytan som blir till i mötet med världen, som värl den visar sig, medan frånsidan är den del av människan som är knuten till det ursprung från vilket vi uppstod, till varat. Camus menar att den ordning som finns i vågen som sköljer upp på stranden, blomman som öppnar sig mot ljuset och planeten som rör sig i sina banor också finns inom oss. Vi är av denna ordning och Camus liv och skrivande handlar om att härbärgera de två delarna av självet – framsidan och frånsidan – och inte svika varken världen eller sin sanning. förord · 9 Men – det är en uppgift vi alla misslyckas med. Vi kan inte undvika sönderfall, bara försöka samla ihop oss gång på gång. Och Camus menar att konstverket, dit han räknar litterära verk, är det som bäst förmår bära ambitionen om helhet. Konstverket är det mest hela vårt splittrade släkte kan åstadkomma; det förmår vara den samlande brännspegel som möjliggör att vi både som kollektiv och som indivi der kan tränga djupare in i vårt givna öde, ett öde präglat av det absur da villkoret. Camus skriver i en tidig anteckning: ”Kontakt med det sanna, först och främst med naturen, sedan med den konst som jag har förstått, och med min egen konst om jag lyckas med den.” Natu ren, tänkandet och konsten är förbundet; konsten för samman självet med världen och Camus vill försöka skriva sig fram till den ärlighet som finns i tillvarons kärna – som också är människans kärna – och dessa ansträngningar, menar han, är vad som rättfärdigar hans liv. Romanförfattaren Camus skymmer essäisten, journalisten, drama tikern och filosofen, men det var inte huvudsakligen Camus romaner som fick mig att vilja skriva om honom. Mitt intresse väcktes av hans särskilda temperament, jag har velat undersöka mystikern, romanti kern och filosofen Camus men även motståndsmannen som försökte göra det rätta i en svår tid. Camus stora klarsynthet matchades av hans lika stora tro på människan. Vi kan förmå upprätthålla de gränser som finns nedlagda i oss (vi ska bara upptäcka dem), vi kan sätta de begräns ningar för oss själva som rättvisan kräver. Dessa sidor av Camus fram träder mer direkt i essäerna och i hans journalistisk än i romanerna. Camus hävdade bestämt att han inte var någon filosof och det är sant, han satte litteraturen främst och intresserade sig inte för att leva upp till de anspråk på form och system som filosofin har. Icke desto mindre är filosofi en värdefull biprodukt av hans litteratur. Jag tror Camus kommer att vara en av de nittonhundratalsfilosofer vars bety delse växer, en av dem vars tankar kommer att finnas kvar, av samma 10 · förord orsaker som vissa antika filosofers idéer gör det: Camus tog livets frågor på allvar, i teoretiskt avseende, angående läran om varandet och varifrån värdena kommer, men även beträffande den vardagliga hanteringen av livet: han kommer åt frågorna vi ställer när vi ser ut genom fönstret en typisk vardagsmorgon – ”hur gör man?”, ”hur ska man vara?”, ”hur ska man leva?” Camus är Platons sekulära arvtagare, som i Nietzsches spår fortsatte att utveckla otroheten till en metod. Nietzsche förklarade Gud död men Camus fann att världen ändå är gudomlig och lika full av mening och moraliska värden som om Gud funnits. Till och med mer så eftersom källan till gudomligheten inte kommer från en övernaturlig värld bortom denna utan från denna – värdena skapas bland oss. Camus är författaren vars litteratur alstrade en filosofi som påvisade den sekulära världens helighet och moral. Maktbegär presenterat som naturlag föll ihop inför hans gran skande blick, fascism som klädde sig i rättfärdighetens kläder såg han igenom. Hans ödmjuka bakgrund, den storartade men prestigelösa och ideologibefriade humanistiska bildning han fick och hängiven heten mot sina övertygelser gjorde honom öppen men svårlurad. I en tid av grupptillhörighet var han en individ lojal mot sitt samvete, ett samvete kalibrerat efter hans särskilda humanism som ville tjäna hela människan. Därför är han en farlig författare, subversiv på riktigt. Hans avsaknad av följsamhet med makt och status, oavsett i vilken form dessa kom, gör att läsaren måste konfronteras med sina egna föreställningar och eventuella självbedrägerier. Camus är en god förebild, och goda förebilder är alltid motvilliga sådana. Denna bok är tillägnad mina barn. De är på väg ut i livet och jag kan inte tänka mig en bättre person för dem att ta intryck av. För hans intellekt, begåvning och civilkurage, och ännu mer för hans sinnliga förhållningssätt till tillvaron. Barn och djur gjorde honom glad, han älskade fotboll och att åka och bada – han lät sig förföras av förord · 11 tillvaron. Att betraktas som ideal skulle göra Camus obekväm, han skulle inte förstå det utan såg sig som någon som varje dag försökte sätta en fot framför den andra men ofta misslyckades. Albert Camus skrev dagbok i 25 år, mellan 1935 och 1960. 1959 skri ver han: Förinta allt i mitt liv som inte är denna fattigdom. Att förlora allt. Detta år (året innan han förolyckas) klarar han, vilket är möjligt endast korta stunder, förinta det som stör honom, och komma i balans. Nämnda citat sätter tonen i det näst sista kapitlet och det är så jag har använt hans dagböcker när jag skrivit boken. Albert Camus: Varken offer eller bödel utgår från Camus dagböcker och består av ett kapitel per dagboksår plus ett för 1960, året han dog. För varje år och kapitel har jag hämtat ett citat ur dagboken som jag låter inleda kapitlet och som sedan utgör grund för innehållet. Bilolyckan som ändade Camus liv inträffade den fjärde januari så för detta sista år finns inga dagboks anteckningar. För det kapitlet har jag i stället valt ett citat ur ett brev Camus skrev till sin älskarinna Catherine Sellers, ett brev som fanns instucket i dagboken som Camus hade på sig när han förolyckades. Dagböcker kallar jag dem, någon gång för anteckningsböcker. De är ett mellanting; i dem nedtecknade Camus händelser, tankar, citat och sådant han sparar för att införliva i annan text. Detta är ingen akademisk bok. Jag är en Camus-läsare som skriver till andra potentiella och faktiska Camus-läsare. Inför arbetet med boken beslöt jag att enbart ägna mig åt Camus egna texter. Jag und vek att läsa om Camus och lät min egen håg och mina kunskaper styra. Nästan allt i denna bok kommer ur min läsning av Camus lit teratur och mina tankar kring den. Ett undantag finns: Olivier Todds biografi Albert Camus. Une vie som gavs ut 1996. Todd har kartlagt Camus liv och somligt som han presenterar, till exempel vissa brev och samtal, skulle jag inte kunnat få kännedom om inte Todd samlat det – jag är honom tack skyldig. 12 · förord För att undvika missförstånd vill jag påpeka att jag inte ser Camus som existentialist. Han förklarade själv uttryckligen att han inte var det och jag uppfattar honom inte heller som sådan utifrån hans lit teratur. Tvärtom anser jag det viktigt att skilja honom från den grupp av existentialister som han tidvis umgicks med och som verkade i Frankrike under den här tiden. Något som kan upplevas som saknat i boken är att den innehål ler lite om Camus arbete på teatern och den dramatik han skrev. Till detta finns inget särskilt skäl mer än att jag fick begränsa mig, det var en stor del av hans liv men jag har valt att fokusera på annat. Några översättningar har jag använt särskilt mycket: Anna Säf lunds av Camus första dagbok, Albert Camus: Anteckningar 1935–1942, och Anders Bodegårds översättning av den andra, Albert Camus: Anteckningar 1942–1951. Camus tredje dagbok, Carnet III. Mars 1951 – décembre 1959, finns inte översatt till svenska, ur den är översättning arna mina egna. Samlingen Sommar, som är en svensk utgåva med tre av Camus essäsamlingar, Framsidan och frånsidan, Bröllop och Sommar, är liksom Den första människan översatta av C. G Bjurström och mitt exemplar av Människans revolt är översatt av Gunnar Brandell. Jag vill tacka min sambo Patrik Lorentzson som har varit min ovär derlige försteläsare och som kommit med de primära synpunkterna. Andra jag vill tacka är Eleonora Brodd, Crister Enander, Therese Eriksson, Adam Persson och Björn Östbring. Tack också till alla er som visat intresse och entusiasm för denna bok. Jenny Maria Nilsson förord · 13 19 3 5 I det här fallet bygger sonens hela sensibilitet på hans besynnerliga känslor för sin mor. Vi utvecklas i de spänningsfält som omger oss som barn. Personer runt oss är noder mellan vilka fälten vibrerar, men graden av påver kan beror även på varje individs eget temperament. När en tjugoett årig Albert Camus i maj 1935 börjar föra anteckningsbok inleder han med: I det här fallet bygger sonens hela sensibilitet på hans besynnerliga känslor för sin mor. Hon är av spanskt ursprung, nätt, svarthårig, klär sig i grå eller svarta blusar, född 1882 i en mindre ort i norra Algeriet; Catherine Hélène Sintès, gift Camus, i familjen kallad Hélène – Albert Camus mamma. ”I mörkret som tätnar runt omkring henne är hennes tyst nad oändligt tröstlös”, skriver sonen i essän ”Mellan ja och nej”, där innehållet vävts av det författaren kallar ”klister i själen” – barndomen. Lucien Camus, hennes man, dör på slagfältet vid Marne när Albert är 10 månader. Familjen han ska växa upp i består förutom honom och modern av den två år äldre brodern Lucien, morbrodern Étienne och mormodern Madame Sintès. Adressen är Rue de Lyon i Belcourt – Algers arbetarkvarter. Hélène har ingen delaktighet i bokstävernas värld, hon är analfabet. ”Till dig som aldrig kommer att kunna läsa denna bok” – Camus bio grafiska roman Den första människan är dedikerad till henne. (Boken färdigställs inte men ges ut postumt 1994.) Också hennes deltagande i ordens värld är ringa, Hélène är nästan helt döv och talar därför också 14 · nittonhundratrettiofem endast med svårighet. Mormodern dominerar och fostrar gossarna med spö. ”Slå inte på huvudet” ber deras mor. När de har gäster frå gar Madame Sintès Albert vem han älskar mest, sin mamma eller sin mormor. ”Mormor”, svarar han, rädd för repressalier, och minnet ska plåga honom. Camus beskriver mormodern som ett ”stingsligt djur” som lät ”sin egenkärlek gå före allt annat”. Hon regerar över sin dot ters svaga hjärna och är en av dem som tror ”att kärlek var någonting man kunde fordra”. Men vi älskar sällan de som kräver det av oss. I essän ”Ironin” dör mormodern och dottersonen finner på begravningen ingen sorg i sitt hjärta. ”Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte” lyder de inle dande meningarna i debutromanen Främlingen. Meursault är dikt jaget och det som beseglar hans öde är likgiltigheten inför moderns död. Författaren har skrivit in de ytterligheter som relationerna till hans mor och mormor representerade: sorglösheten för en avliden, och på samma gång driver han handlingen framåt med hjälp av det som är honom mest främmande – okänslighet inför en mor. När Albert är i övre tonåren blir Hélène överfallen, med bland annat hjärnskakning som följd. Han har lämnat hemmet men återvänder och tillbringar natten bredvid henne, på andra sidan av dubbelsängen. Utanför fönstret råder algerisk sommar och rummet är hett. Feberlikt hör Camus gatans ljud, slumrar till ibland men upplever hur de två smälter samman: ”Det var som om hans hjärtas oändliga medlidande hade spritt sig omkring honom, tagit kropp och samvetsgrant, utan att bekymra sig om det bedrägeri det innebar, uppträtt som en gam mal fattig kvinna med ett gripande livsöde bakom sig.” Upplevelsen den natten bygger på närhet, men det finns ett annat minne av samma urscenskaraktär, präglat av avstånd. Genom livet tar Hélène fram en stol till balkongräcket och sitter och ser ut över Rue de Lyon medan det skymmer. Hon tänder inte något lyse och gossen nittonhundratrettiofem · 15 Camus hittar henne ofta så. På grund av hörselskadan märker hon honom inte. Kvinnan vid balkongräcket återkommer på flera ställen i hans litteratur. För evigt är han gossen som står där och betraktar scenen framför sig som om det finns en gåta i den, en gåta han måste lösa för båda deras skull. I ungdomen vill Albert vara den som för världen till Hélène. Han försöker göra sig till länk mellan moderns lilla värld och den stora, men mamman är alltför främmande inför det som inte är hennes till varo och efter andra världskriget och perioder av sorg över sakernas tillstånd växer tanken om att livet besudlat honom, medan Hélènes värld är åtråvärd och oskuldsfull: ”O moder, o ömma, älskade barn större än min tid, större än historien som gjorde dig till sin undersåte, sannare än allt jag har älskat här i världen, o moder, förlåt din son att han flytt från din sannings natt” står det i anteckningarna till Den första människan. Hélène kan aldrig förstå den han blir, men hon, menar sonen, är den enda som kan förlåta honom: ”Hans mor är Kristus” och avgudan är en av de besynnerliga känslor han hyser för henne. ”Du kommer att le mot mig när jag ber om förlåtelse”, skriver han. Hon gör det, hon ler och frågar: ”Varför? Du har varit en god son.” Sonen vill förlåtas för allt det övriga ”som hon inte kan veta eller ens föreställa sig”. Förlåtas för att han blev en man av världen i stället för att göra henne sällskap i tystnaden framför balkongräcket. Exilen gör att vi överdriver det goda med den plats vi har behövt lämna. Moderns bevarade sanning, ”som ensam berättigade en att leva”, har han förlorat. Hennes värld, barndomsvärlden, framstår som ett paradis för Camus och gåtan om hur man bevarar sin oskuld och integritet men samtidigt lever det liv som blir hans lyckas han aldrig lösa. Den 4 januari 1960 färdas Camus tillsammans med sin förläggare Michel Gallimards i dennes bil på väg till Paris. Mellan Champigny16 · nittonhundratrettiofem sur-Yonne och Villeneuve-la-Guyard far de av vägen, kraschar mot ett träd. Camus dör omedelbart. En journalist ringer upp Dr Séror, familjen Camus läkare i Algers, och meddelar olycksfallet. Dr Séror ringer brodern Lucien som inte själv förmår berätta för modern utan ber döttrarna Paule och Lucienne att gå till henne. ”För ung”, är allt Hélène säger. Senare det året, i september, dör Catherine Hélène Sintès Camus och det är något rimligt med att hennes dagar kommer att omfatta sonens hela livstid. nittonhundratrettiofem · 17
© Copyright 2024