1. No category

Kollo
för knäböjare
Telemarken lever. I Fjätervålen samlas varje år drygt 200
knäböjare för att ha kul tillsammans på skidor. Telemarkslägret i Dalafjällen är platsen där telemarkssvängen kommer
att överleva – tills den får sin renässans igen. AV KALLE GRAHN
Någon gång på 80-talet
Varje år samlas 200 telemarksåkare i Fjätervålen
som en hyllning till åkstilen och för att ha roligt.
En av dom är Fredrik Gode.
fick den gamla telemarkssvängen en pånyttfödelse som
höll i sig nästan genom hela 90-talet. Nu råder allmän
lågkonjunktur på telemarksfronten, det säljs färre skor
och antalet aktiva utövare sjunker. Men precis som allt
här i världen är även skidåkningen utsatt för trender
och mode som kommer i vågor. Och precis som modet
kommer igen så kommer telemarksskidåkningen åter
bli populär – utan tvekan. Och precis som modet väljer
somliga att köra sitt eget race.
Telemarkssvängen bidar sin tid och övervintrar i
Fjätervålen.
Mellan Idre och Lofsdalen i ett av landets mest snösäkra områden ligger den gemytliga skidorten Fjätervålen med en trogen publik. När det regnar i Idre, som
ligger något lägre, snöar det i regel här och när kylan
slår till som värst i köldhållet Särna runt hörnet är temperaturen oftast behaglig för skidåkning uppe i området runt Städjan, där Fjätervålen är beläget. Backarna
är böjande, inte superbranta någonstans och utanför
pisten finns ytor i mängd. Här finns orörda naturreservat och du som vill ha det där lilla extra klistrar bara på
stighudarna och hittar ett eget fjäll att åka på.
Det årliga Telemarkslägret drar cirka 200 personer. Så har det varit sedan starten 1989. Fler har velat
komma men det finns inte plats. Eller rättare sagt:
kocken klarar inte av att laga mat åt fler gäster. Anläggningen är liten med en enda lokal som fungerar som
restaurang, värmestuga och afterski. Och med 200
hungriga telemarksåkare i farten mäktar kocken helt
enkelt inte mer.
– Hit kommer folk från Tromsö i norr till Lund i
söder och från Oslo i väster till Umeå i öst för att lära
sig telemark, säger Tommy Bolic, en av initiativtagarna
till Telemarkslägret.
Från tävling till nöje
Själva idén med träffen är idag, som Tommy Bolic
uttrycker det, ”att vårda löshäl-åkningen”. Själv har han
rötterna här sedan barnsben, familjen tillbringade vinterledigheterna i området. Sådant sätter sig. Det här är de
första riktiga fjällen som man möter med bil från Mälardalen, nära men ändå på riktigt. Intresset för telemarken
kom tidigt och stannade kvar. Han var med och grundade telemarksförbundet och tävlade i många år. När
tävlingsgänget med Tommy Bolic och Lasse Arnemo
med flera behövde en plats att träna på visste Tommy
det perfekta stället. I Fjätervålen fanns ingen trängsel
och man fick sköta sig själva. Det var ursprunget till
Telemarkslägret, det var helt enkelt ett träningsläger för
en liten grupp som satsade stenhårt på telemark som →
utemagasinet 02.2011 79
«Och ett annat par finner
uppenbarligen den vanliga
svängen alltför simpel.»
tävlingssport. Det blev framgångar, självklart i svenska
och norska cupen, men också i världscupen.
Det var det som var, men inte det som blev kvar.
Runt träningslägren i Fjätervålen hängde vänner och
bekanta som ville lära sig mer om svängen. Med åren
växte gruppen med ”hang arounds” och fokus kom
att flyttas från tävling till nöje, från skärande svängar
i högsta fart till lekfull skidåkning.
Idag finns inte längre någon koppling till telemarken
som tävlingsidrott. Du väljer själv vad du vill göra och
vad du vill utvecklas i. Det finns instruktörer för alla
nivåer. Oövade, övade och ovanligt övade, som gruppindelningen faktiskt heter.
Till telemarkens lov
Ovanr:
Under lägret i Fjätervålen
kommer telemarkstekniken
att överleva tills den får
sin renässans någon gång i
framtiden.
Till höger:
Tandemtelemarksåkning är
ännu ett sätt att umgås på
skidor tillsammans.
80 utemagasinet 02.2011
Olof Sundström är telemarksåkaren som tillsammans
med vapendragaren Martin Letzter åkte skidor nedför
de sju kontinenternas högsta toppar inklusive Mount
Everest. I Fjätervålen är han med som instruktör. Han
delar ut tips i brantåkningsteknik. Han lär även ut hur
man bromsar med hjälp av stavarna om man skulle
råka falla och kana iväg. Det är en snöig grupp med
stora leenden som kommer ner till liften igen. Samtidigt tränar en annan grupp på kantisättning och position några meter bort. De böjer kroppen och förflyttar
tyngdpunkten över skidorna genom att röra på armar,
överkropp och höft.
För mig är det några år sedan sist. Jag är minst sagt
ringrostig. När jag själv åkte som mest telisar var det
svårt att växla över till alpinåkning eftersom jag ville
föra fram skidan i varje sväng och böja på benen. Nu
har det istället blivit tvärt om och det är med protesterande höftrörelser jag tar några, som det känns,
jungfrusvängar igen. Överkroppen följer med ganska naturligt men benen känns darriga och instabila.
Det tar ett par åk, snart får jag i kanten igen och det går
lite bättre. Mest problem har jag med innerskidan som
tycks hoppa och fara okontrollerat. Det råa låga midvinterljuset, knotiga granar och de öppna ytorna lockar
till slut fram rörelsen i kroppen och efter ett tag fungerar det rätt hyfsat.
Jag konstaterar att det har hänt en del på de här åren.
Medan de flesta av oss har fullt upp med att åka dit
näsan pekar, kommer andra farande i telissvängar baklänges - i hög fart. Och ett annat par finner uppenbarligen den vanliga svängen alltför simpel och har istället
monterat två bindningspar på ett par långa gamla storslalomskidor. Tandem-telis kallar de det visst. En lekfullhet som man sällan ser i Åre eller Sälen är påtaglig.
På lördag eftermiddag arrangeras en traditionsenlig
skojtävling där alla deltar. Det är svängar, hopp, terrängbana och krypa under hinder med skidorna på.
Alla moment ger på ett lekfullt sätt bättre skidvana.
Här finns också en ”reip-lykkje”, en stakad ring som
man ska åka hela vägen runt. Det var tidigare ett tävlingsmoment inom telemarkssporten och på 1800talet var det ett sätt att fria i norska Telemarka. Om man
var karl nog skulle man klara av att åka ett fullt varv
runt tjejen i fråga utan att behöva staka med stavarna.
Trots att tävlingsdjävulen lyser i somligas ögon är det
oviktigt vem som vinner.
Deltagarna skojar själva om att de är lite av en sekt.
Det är tron på telemarkssvängen i alla lägen som gäller.
Kanske blir det lite frikyrkokänsla när någon drar igång
spontan telisdans, komplett med knäböj och stavisättning under afterskin. På scen står Hej och hå med Peter,
precis som varje år, och alla i bandet är telisåkare. Det
är fullt blås, till och med trombon och tuba. Texterna
är hemsnickrade varianter på klassiker som Får man ta
hunden med in i himlen: →
utemagasinet 02.2011 81
Tommy Bolic, längst ned i bild, en av initiativtagarna
till träffen tillsammans med likasinnade.
”Hej du telisman, kan du svara på min fråga … Får
man ta laggen med sig in i himlen, de har dubbelspann
och nytjärat belag…”
Allt är preussiskt kopplat till telisåkningen i gränslandet till sekterism. Men just som allt annat här är
också afterski prestigelöst och avspänt.
Kravalljazz och loopar
Jag sjunker ner i en fåtölj över en öl med festivalgeneralerna Tommy Bolic och Lasse Arnemo. Vi flinar åt texterna och dansen, Kravalljazz kallar Tommy musiken.
Vi pratar om tidigare läger. Arrangemanget har inte
ändrats mycket genom åren. Men programmet är heller aldrig spikat. Det mesta som är kul sker helt spontant. Som när frågan dök upp om det är möjligt att göra
en loop på telemarksskidor. Det skulle undersökas och
pistmaskinsföraren tillkallades. En rejäl hög plogades
FAKTA Telemarkslägret i Fjätervålen
▶ Det kostar 3 200 kronor att vara med.
Då ingår mat, boende, instruktör och liftkort.
▶ Det finns bara cirka 200 platser och det är först till
kvarn som gäller. Inbjudan finns på Fjätervålens hemsida
från och med mitten av oktober.
Fjätervålen
▶ Åldersspannet på deltagarna är mellan 5 och 70 år, det
är lika mycket tjejer som killar och det finns barnpassning
på plats. Och ja, du måste åka telisar för att få vara med.
▶ www.fjatervalen.se
Lek är teknikfrämjande. Skojtävlingen i hinderbanan är obligatorisk och uppfinningsrikedomen
lever under telemarksträffen i Fjätervålen. Ett år
byggde man till och med en loop i snö.
82 utemagasinet 02.2011
samman - en sex meter hög historia med ett fyra meter
stort hål med ett spår in och ett ut tog form.
Styvast i korken tog fart in i loopen men ungefär
mitt i tog rotationen slut och åkaren föll fyra meter
handlöst rakt ner i backen. Utan luft i lungorna klämde
den omtumlade piloten stönande fram:
– Jag vet vad det är för fel, och svarar retoriskt på sin
egen slutsats:
– Behövs mer fart.
Det lyckades faktiskt till slut, en loop på skidor. Det
är inte så många som gjort det, ännu färre på telemarksskidor. Rätt teknik är mycket riktigt högsta fart men
också raka ben, annars orkar man inte hålla emot.
Telemark är lek och upptäckarlust här i Fjätervålen,
inslag som ofta fattas skidåkningen på andra platser i
landet. Så telemarkssvängen är i säkert förvar till dess
den får sin renässans.