i gränslandet - Mattila
Juholaslingan löper genom böljande terräng i skog och kulturlandskap. Längdparadis i gränslandet - Mattila Det enda som stör bilden av perfektion är några tunna slöjmoln vid horisonten. Med sol och nypreparerade spår lever Mattila upp till ryktet som paradis för längdentusiasten. Text& FOTO Åsa Ramström Foto Mats Pettersson 14 utemagasinet 09.2012 Ny dag, nytt klister. I dag har vi privilegiet att få uppleva en drömlik vårdag. Det har varit varmt i flera dagar, så varmt att asfalten är bar och torr och snön har tinat kring träden så att gulnat gräs från i fjol sticker upp som en pigg färgklick i allt det övriga vita. Vi svänger in på Mattila och när vi kliver ur bilen kan vi höra att även fåglarna, som säkert just vaknat från sin tysta vinterdvala, celebrerar denna vackra dag. Det enda som stör bilden av perfektion är några tunna slöjmoln vid horisonten. När Kurt Eide köpte gården Mattila på tidigt 1980-tal fanns 21 bäddar som idag utökats till 118. Sedan den första uthyrningsstugan, Erola, byggdes här 1961 har sakta men säkert en alldeles unik anläggning byggts upp med främsta fokus på längdskidåkare, inte på utförsåkare som ju brukar komma i första hand. Är du ändå sugen på alpin skidåkning när du befinner dig på Mattila så är vare sig Branäs eller Hovfjället långt borta. Här finns ett omfattande spårsystem som sträcker sig ända in i Norge till Rotbergssjøen i Grue Kommune norr om Kongsvinger; skidspår från 100 meter till flera mil, med tuffa uppförsbackar eller långa staksträckor, det är bara att välja. Och såväl spåren som anläggningen är tydligt uppskattade eftersom de allra flesta som kommer till Mattila är stamgäster och återkommer år efter år, gärna till samma stuga. – Vi har gäster som kommit 47 år i rad, utan avbrott, säger Kurt. Vissa veckor är nästan alltid fullbokade och det utan att jag anstränger mig för att få hit gästen. Det är gästen som söker upp Mattila. Det är ingen vanlig PR-strategi men den verkar fungera utmärkt för Kurt, redan nu i mars är det mesta utemagasinet 09.2012 15 «Spåren är nypreparerade, vädret är perfekt och sällskapet svårslaget.» Det obligatoriska apelsinstoppet. Sportlunch. Ett snabbt energiintag vid Juhola finngård. bokat inför nästa vinter. Enastående. Mattila är en gård mitt i Finnskogen som har rötter ända sedan 1640-talet och den är precis som en gammal finngård ska vara, lite högt belägen på en öppen sluttning med vidsträckt utsikt över värmländska skogsklädda kullar. Här och var kan man se små gläntor i den täta skogen där förmodligen andra svedjefinnar en gång funnit sin plats och byggt upp sina gårdar precis som den här. Kring bostadshuset finns ett flertal andra hus för på östlänningarnas gårdar kunde det finnas en byggnad för varje funktion: ladugård, lador, bastun förstås, rian där säden torkades, kokhus, vedbod, jordkällare och andra uthus. Ibland fanns även en smedja. Kring Mattilas bostadshus finns den gamla ladugården kvar men i övrigt är det svårt att se vad som hör till den ursprungliga bebyggelsen och vad som flyttats hit från trakten. Man kan säga att hela gården är ett enda virrvarr av olikformade byggnader och det är en alldeles underbar oregelbundenhet. Ingenting är symmetriskt eller placerat i raka linjer, den enda gemensamma ordningen är väl att samtliga stugor står med gaveln mot söder för maximalt ljusinsläpp. Ett österrikiskt byggknep enligt Kurt. Besjälat av längd Vi är allt en brokig kvartett som åkt iväg till Mattila, var och en med sin egen historia och relation till längdåkning som sport, företeelse och njutning. Vi har inte haft samma förutsättningar att som barn växa upp med smala skidor under fötterna men likväl har vi funnit dem någonstans efter vägen. Magnus Hedlund växte upp på skidor på fina spår i Hagfors där han åkte hela vintrarna för att bli snabbare på cykeln om somrarna. Stockholmaren Luis Nunez hittade skidorna först som vuxen och så även Mats Pettersson men i hans fall inte på grund av brist på tillfällen utan för att han hellre hade en motor under sig. Och så jag som upplevt mer snö än barmark med en träningsknarkande pappa och en apelsintursmamma. Men gemensamt delar vi gläd16 utemagasinet 09.2012 jen i spåret och ser fram emot en helg tillsammans i varandras sällskap med massor av fin skidåkning. Efter en stadig pastalunch på restaurangen Mat-tila känner vi oss riktigt sugna att ge oss ut i spåren. Det går inte att stå emot den genuina atmosfären som ligger över gården. Anläggningen genomkorsas av skidspår, vid varje stuga står ett eller ett flertal par längdskidor uppställda. Varje människa du möter har marinblå tights med två vita revärer och tillhörande vit toppluva med något skidklubbsemblem samt obligatoriska apelsiner i ryggsäcken. Nej, förlåt mig, nu skenade min fantasi i väg med mig ända tillbaka till barndomens dagar. Så är det förstås inte alls men det pyr verkligen längdåkning ur varje por här och det känns avslappnat och befriande på något sätt. Så fram med skidor och vallalådor och låt oss komma ut på skidor! Visst, det är mars men det jag nu har framför mig är den här vinterns första tur på längdskidor. Det kan förklaras på många olika sätt men ett av dem är den tråkiga bristen på snö hittills i södra Sverige. På Mattila oroar man sig sällan för snöns ankomst eftersom anläggningen ligger på 462 meters höjd och man har både köld- och snögaranti från 1 december. Med en pirrande känsla blandat med en lagom dos oro över min nära förestående prestation går jag tillsammans med Mats, Luis och Magnus mot spåren. Självklart hinner jag bara en liten bit uppför första backen innan jag ger upp och motvilligt lägger på klistret. Det man saknar i teknik får man väga upp med valla, och förlora i glid. Jag saknar förstås också den armstyrka som mina skidkamrater har. Visst känns det som ett nederlag men det rinner av mig så snart den långa stigningen planar ut till en vidsträckt högplatå och glädjen tar över när vi får utemagasinet 09.2012 17 Längd i Mattila Resa hit Mattila ligger 43 kilometer nordväst om Torsby, i nordvästra Värmland. Kör efter skyltning mot Östmark och därefter Röjdåfors, sedan skyltat Mattila. Avstånd från Stockholm är cirka 44 mil, från Göteborg 37 mil. Boende Du kan bo i allt från nyare timmerstugor till lägenheter och äldre härbren. Det finns även en camping. Äta Restaurang Mat-til-a finns på anläggningen och lanthandel finns i Röjdåfors sex kilometer bort. Skidspår Från 100 meter till flera mil för familjen och för träning. Utförlig info om höjdkurvor och möjligheter att följa spårpreparering från pistmaskinen på skisporet.no/ hedmark/mattila. Där kan du även få löpande sms-varsel när spåren är nypreparerade. Säsong Mattila har snö- och köldgaranti från 1 december till mitten av april. Här finns möjlighet för träning och tid för möten. Info mattila.se sträcka ut över myrarna. Spåren är nypreparerade, vädret är perfekt och sällskapet svårslaget. Mattila är känt för sina välskötta spår och från spårcentralen nere vid anläggningen börjar en kedja av olika långa spårloopar, där den första är på sex kilometer, nästa åtta, sedan sju och så vidare. De är alla sammanlänkade så att du kan lägga ihop eller dra ifrån, köra ena sidan eller den andra, som du själv vill och orkar efter tid och dagsform. Därutöver tillkommer spåren till Løvhaugen i Norge och de andra, kortare och lite snällare på Mattilas östra sida. Här finns nog verkligen ett spår för varje åkare. När vi senare på eftermiddagen glider utför de sista nerförsbackarna tillbaka mot spårcentralen har vi ett varmt släpljus i ryggarna och våra egna långbenta skuggor framför oss. Det är lätt att glömma att det fortfarande är tidigt på våren och dagarna är alltjämt korta. Polska i köket Fixa seedningen i Mattila. Maraton i Finnskogen Varje år går skidtävlingen Mattila Ski Marathon av stapeln med start och mål vid Mattilas spårcentral. Den började som en småskalig lokal skidtävling för 31 år sedan men är idag ett förlopp och seedningslopp till både Vasaloppet och Birkebeinerrennet. Den lockar varje år mellan 600 och 800 tävlande från både Norge och Sverige. Genom klassisk Finnskogsterräng går den 21 kilometer långa banan genom granskog, över myrar, tjärnar och förbi finngårdar. Alla typer av åkare deltar, en del nöjer sig med ett varv medan andra kör den fulla maratonsträckan på 42 kilometer. mattila.se 18 utemagasinet 09.2012 Det är nästan mörkt ute när hela gänget sätter sig till bords inne på Mat-til-a igen. Efter den stadiga, smakrika lunchen har vi gott hopp om middagen och behöver inte vänta länge förrän matmor kommer in med revbensspjäll och ugnsbakad potatis. Tallrikarna är rågade och jag tror inte jag överdriver om jag säger att vi alla får tefatsstora ögon och ökad salivtillströmning vid åsynen av maten. Det är portioner till skogshuggare eller kanske snarare längdskidåkare som gjort den långa vändan över till Norge och tillbaka. Matmor Teresa Kutryb kommer ursprungligen från Varmia i Polen och hon har satt en egen, lätt polsk prägel på sin matlagning. Det märks och uppskattas. – Jag hade en tidig längtan till Skandinavien under min uppväxt, berättar hon om varför hon befinner sig mitt i granskogen i nordvästra Värmland. Teresa är som grädden på moset på Mattila, hon ger färg och värme till gården och sprider lite mer av den till oss när hon kommer ut med en klassisk chokladpudding med grädde och jordgubbskräm. Alla lyser unisont upp över glädjen – hon över att få ge och vi över att få ta emot. Till kaffet dyker Kurt själv upp och slår sig ner för en pratstund. Han berättar om gården som är norra Värmlands äldsta turistanläggning, om skidföreningen och om Erti Porka som var förste man i området på 1630talet innan han rörde sig vidare upp mot Orsatrakten. Kurt är en man med många berättelser och om man vill kan man boka en rökstugekväll och där i eldens värme låta sig svepas med i historierna om hur livet i Finnskogen hade kunnat se ut. Rökstugan var svedjefinnarnas bostadshus där en enorm stenugn dominerade det enda rummet. Ugnen saknade skorsten så röken stannade i rummet, uppe under taket där mängden rök reglerades med luckor i taket så att man senare inte besvärades av den. Det tog flera timmar att värma upp den stora ugnen men sedan kunde den lagra värmen under lång tid och det räckte ofta med en brasa om dagen för att underhålla den. Kulturella spår Vi vaknar upp till ännu en strålande vårdag om än inte riktigt lika varm som gårdagen. Jag tar en liten promenad och den mjuka snömodden från igår knastrar högljutt under skorna och när jag lutar huvudet bakåt för att betrakta himlens blå färg står andedräkten ur munnen som röken från en fabriksskorsten. Idag kommer vi att köra de lättare spåren öster om gården där det ena går rakt igenom Juhola finngård. Det känns som en perfekt apelsinrunda. Snön som igår var hårt anfrätt av sol och värme är idag frusen, stenhård och blank. Men utöver att den är svår att valla för, är den också väldigt snabb och Juholarundan, vars karaktär är snäll med få branta stigningar, visar sig väl lämpad för dessa specifika förhållanden. Med minimal ansträngning susar vi fram genom skogen som världsmästare, alla fyra, och plötsligt är de fyra kilometerna till gården gjorda och vi glider ut på en stor öppen lägda. Längs skogens hela kant och runt gården löper kanske den längsta gärdesgård jag har sett och på lägdans motsatta sida ligger en samling hus, några i grånat timmer, andra målade i rött. Juhola Finngård är imponerande i storlek, särskilt med tanke på sitt, som jag ser det, avlägsna läge. Men det är ju relativt förstås. Är det skog och jaktmarker man önskar så kan man knappast befinna sig mer centralt. Vi stannar upp på innergården, mellan det stora boningshuset, ladugården och härbrena. Invid husväggen värmer solen redan behagligt och vi tar oss tid att njuta en stund av den något tidiga våren. Men bara för en stund för den av nattkylan så lättfångade farten har kort hållbarhet och chansen att känna sig som en elitåkare kommer kanske aldrig tillbaka. utemagasinet 09.2012 19
© Copyright 2024