BERWALDBLADET MEDLEMSBLAD FÖR RADIOSYMFONIKERNAS OCH RADIOKÖRENS VÄNFÖRENING NR 3 SEPT 2013 Höstens kalendarium regler för ☞ Strängare repetitionerna Radiokören i Turin och Florens med Haydns Skapelsen Workshop med Malin Franz Berwald genmäler En musiker och två korister klarade maran Helena Olsson slutar Ulla Ryman blir fast Vänföreningen har fått ny hemsida Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening Styrelse: Prinsessan Christina fru Magnuson, hedersledamot Alicia Lundberg Ordförande 08-767 80 79 tal.bild@gmail.com Erik Juhlin Vice ordförande 08-765 61 36 erikjuhlin@tele2.se Gunilla Rönnholm Sekreterare 08-768 50 02 gunilla.ronnholm@telia.com Gunnel Andersson Kassör Johan Hertzberg 08-580 383 93 gunnel.andersson@live.com Ledamot 076-858 17 86 johan.hertzberg@sr.se Birgitta Magnusson Ledamot 08-580 358 30 bimag@comhem.se Anders Rahm Ledamot 08-662 94 17 Eva Sjödén Ledamot 070-387 12 45 eva.g.sjoden@telia.com Anders Wester Ledamot 08-38 68 08 Kristina Westman Repr.för Berwaldhallen 08-784 18 09 Bo Söderström Repr. för orkestern 08-624 20 62 bo@viella.a.se Ulla Sjöblom Repr. för kören 08-766 42 18 ulla.sjoblom@telia.com Sammankallande i valberedningen: Sven-Olof Blanch Revisorer: Bertil Norrhall anders.wester35@gmail.com kristina.westman@sr.se 08-530 398 89 sven-olof.blanch@abc.se 08-88 48 75 08-88 34 87 Göran Ribbegård Telefonsvarare: Postadress: Plusgiro: Hemsida: e-post: Berwaldbladet: a.rahm@glocalnet.net 08-99 40 30 RSKV, Radiohuset 7C, 105 10 Stockholm 16 08 82-7 Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening www.rskv.org rskv@telia.com Anders Rahm 08-662 94 17 a.rahm@glocalnet.net Eva Sjödén 070-387 12 45 eva.g.sjoden@telia.com Detta nummer av Berwaldbladet har tryckts i 1000 exemplar. Medlemsavgifter för kalenderåret 2013 Enskild medlem 250:- Två personer på samma adress 400:- Halv avgift för pensionerade musiker och korister som varit fast anställda vid BWH. Medlemmar i Vänföreningen får 15% rabatt på biljetter till Radiosymfonikernas och Radiokörens konserter i Berwaldhallen. V Medlemsnålen: 50:- änföreningen tar tacksamt emot penninggåvor till OLOF RYDBECKS OCH VÄNFÖRENINGENS FOND ur vilken föreningen årligen delar ut stipendier till musiker och korister från Sveriges Radios Symfoniorkester respektive Radiokören. Sätt in ditt bidrag på föreningens plusgiro 16 08 82-7 och ange att gåvan är till fonden. Kära höstvänner! För många är hösten någonting negativt. Det blir mörkt tidigt, löven har gjort sitt och faller till marken. Det känns som en evighet innan det återigen blir vår och vi försiktigt kan lätta på de varma och otympliga kläderna. För andra är det precis tvärtom. Hösten innebär att vi får mer tid att läsa, alla måsten sommaren för med sig känns inte så viktiga. Musiken har på intet sätt tagit semester, men nu öppnar de stora konserthusen sina portar för oss. Vad har vi då att se fram emot när höstens färger målar landskapet i palettens alla nyanser? Luften är oftast klar och kanske lite kylig och förhoppningsvis är skogen full av svamp och bär. Vänföreningen har precis som tidigare möjlighet att besöka ett antal av orkesterns och körens repetitioner. Om dessa går att läsa längst bak i Berwaldbladet men observera att det nu är viktigare att komma i tid (se sid 26). I övrigt gäller det precis som tidigare att inte glömma att stänga av mobiltelefonen och att inte prassla med papper – det vill säga samma regler som gäller vid en konsert. Vänföreningens nya hemsida som arbetats fram under sommaren ligger nu ute på nätet. Ett besök rekommenderas! Dessutom planerar vi att med Berwaldbladets julnummer skicka ut en bildbilaga med orkesterns och körens samtliga medlemmar – vilket instrument var och en spelar alternativt vilken stämma de tillhör. Naturligtvis kommer vi att finna en tid för Concerto Grotto, troligen i oktober eller november. Andra aktiviteter finns också i planeringen, men det ber vi att få återkomma till. Vi ser fram emot att möta er igen och vi hoppas att hösten ska vara fylld av musik och spännande möten. Till sist, som traditionen bjuder, några kloka ord – denna gång av Hjalmar Gullberg, Människors möten. Om i ödslig skog ångest dig betog kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog. Giva om vägen besked, därpå skiljas i fred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed. Alicia Lundberg Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så. Radiokören i Italien – resedagbok från Turin och Florens 2–7 april 2013 Tisdag 2/4 D et är en mycket vacker och kylig, nästan lite vårvintrig, aprilmorgon denna tisdag. Klockan ringer i ottan, närmare bestämt runt femtiden, hos de flesta radiokorister. Trots den tidiga timmen är det inte särskilt svårt att ta sig upp ur sängen och tanken på att om några timmar få möta vår i Turin lockar å det starkaste. På Arlanda möts jag av en massa bekanta leenden, det kramas hit och dit och eftersom vi varit lediga från kören veckan innan så känns det sådär lite första-dagen-i-skolan-aktigt att träffa alla igen. Det är inte så dumt att mötas av ett antal: ”Å va’ roligt att se dig igen!” den här tidiga timmen. RESAN TILL TURIN, via Frankfurt, flyter på utan krångel så när som på ett par resväskor som inte kom fram som dom ska. Annika och Bengt får lov att åka till hotellet utan bagage och vi hoppas på att väskorna kommer fram senare under kvällen. Flera av oss damer erbjuder Annika att få låna de plagg hon kan tänkas behöva om inte väskan kommer fram, men frågan är hur många av männen som kan låna ut sina plagg till långa, ståtliga Bengt? Vi får hoppas att det löser sig. När vi kommer ut från flygplatsen i Turin slår den där fantastiska vårvär4 men emot oss! Redan under landningen såg man dom vårgröna fälten där nedanför, och nu står vi öga mot öga med detta vackra. (Inte för att flygplatser sticker ut som dom vackraste platserna på jorden, men det spelar ingen roll var man möter den första grönskan – den står för sig själv och är alltid lika enastående!) Solglasögonen åker fram och ingen vill gå in i bussen som ska ta oss till hotellet. Tills slut tar vi oss ändå ombord på bussen, och efter en dryg halvtimma är vi framme vid Hotell Diplomat där vi ska bo i fyra nätter. Hotellet doftar lite gammeldags och rummen har kvar sin inredning i 70-talsstil. Jag gillar det, för nu för tiden ser man alldeles för ofta hotell som alla ser likadana ut på insidan. Rent, snyggt, kliniskt, men ganska opersonligt. SÅ, EFTER EN timslång vila på 70- talsbädden promenerar jag tillsammans med några kollegor bort mot centrum för att hitta något att äta innan första repetitionen börjar. Klockan är väl runt 17 och det är inte alldeles enkelt att hitta en restaurang som är öppen. (Dom allra flesta restauranger och butiker håller som bekant stängt några timmar under eftermiddag/tidig kväll. Den gamla hederliga siestan.) Vi lyckas i alla fall hitta ett öppet ställe och behållningen Kör, solister, orkester repeterar i konsertlokalen Auditorium Rai di Torino. från detta lilla fotbollshak var definitivt kaffet. Hjälp vilket gott kaffe, det är ju inte klokt! Hur kan det smaka så sagolikt? Tänk er att ni går in på en halvsunkig sportbar/restaurang, en sådan där engelsk ruffig pub (som visserligen kan ha jättegod mat, men ändå) och så får ni uppleva den godaste kaffekoppen ni någonsin druckit! Det är Italien det, där det är en omöjlighet att bli serverad ett halvgott kaffe. Mätta traskar vi nu vidare till Auditorium Rai di Torino, konsertlokalen där vi ska repetera och göra två Haydns Skapelsen. Lokalen är från 50talets början och den känns mycket trevlig. Vi får träffa den italienska kören som vi ska sjunga tillsammans med, och Arne placerar ut oss alla i en mix av svenska och italienska sångare. Det är ju lite speciellt det där, att plötsligt stå bredvid en person man inte känner och aldrig har sjungit tillsammans med, och så ska man förhoppningsvis funka bra ihop på bara några få repetitioner. Det fungerade dock väldigt bra för dom allra flesta av oss den här gången. Dom italienska sångarna var oerhört trevliga och lyssnande, och det kändes enkelt att snabbt sjunga ihop sig med dom. Våra båda kormästare, Florian Benfer och den italienska körens (som jag nu inte minns namnet på) var mycket imponerade av hur väl vi klingade tillsammans redan första repet. Kul! KONSERTLOKALEN ÄR VACKER och akustiken är inte att klaga på. Vi har ett pianorep med dirigenten, brittiska Christopher Hogwood, som verkar vara en mycket trevlig och avslappnad man. Han är en känd musikprofil 5 ☞ inom den tidiga musiken och han har haft stort inflytande på den tidiga musikrörelsen som ägt rum under dom senaste årtiondena med ambitionen att komma åt det tidstrogna sättet att spela/musicera. Han har kallats ”the von Karajan of early music”. Han förklarar kort och enkelt vad han vill och sänder inte iväg några ”onda ögon” om det inte blir som han har tänkt sig. Han är tydlig i sina slag, man förstår vad han vill. Skönt. Det blir en genomsjungning av verket och sedan får vi gå hem för dagen. Kvällen avslutas för min egen del i hotellbaren tillsammans med trevliga kollegor. Vi firade dagens ena födelsedagsbarn, Mia Lindell, med vin, ost och sång. Dagens andra födelsedagsbarn, Mathias Brorson, firades på annat håll, säkerligen även han med vin, ost och sång! Nu är det godnatt. I morgon repar vi tidigt tillsammans med orkestern. Det ska bli kul! Onsdag 3/4 D et är alltid lite spännande att komma ner till hotellfrukostar, särskilt i Italien där dom kan vara ganska torftiga ibland. Om man tänker på italienarnas fantastiska matkultur i övrigt så är deras frukosttraditioner lite av ett frågetecken. Uppenbarligen inte så viktiga, utan dom lägger krutet på middagarna i stället. Hotell Diplomat erbjuder dock ett frukostbord som är helt ok – det finns äggröra och både ost och skinka att ha på den vita brödbiten. Och kaffet smakar förstås gudomligt, även om det bara finns au6 tomatkaffe! Hur lyckas dom med det? Funderar allvarligt på att sno med mig ett par sådana där automater och ställa in i Berwaldhallen. Vilket lyft det skulle bli! Vi promenerar bort till konsertlokalen och har ett genomdrag av hela Skapelsen med orkestern. Kören får inte många kommentarer från dirigenten, utan han riktar sig mer till orkestern. Kanske betyder det att han är helt nöjd med oss, men det får visa sig. Vi äter en sagolik lunch på en enkel Trattoria, och efter lunchpausen ansluter solisterna till repet. Sopranen heter Bernarda Bobro och kommer från Slovenien, tenoren är brittiske Jeremy Ovenden, och den ordinarie bassolisten har blivit sjuk och ersatts av en annan (som jag inte heller minns namnet på). Det är alltid spännande att få höra solisterna, och jag tycker att dom här tre sjunger riktigt vackert allihop. I ett sådant verk som Skapelsen är det ju så oerhört många och långa solistpartier så om man inte gillar solisterna kan det bli ganska tråkigt med all väntan för kören. Och mycket väntan är det i detta verk. Det blir ingen feedback för kören den här gången heller – lite trist men vi får väl tro att dirigenten är nöjd då. HÄR SLUTAR DAGENS arbete och vi får njuta av lite ledig tid. Ett stort gäng åker iväg till Eataly (jag berättar mer om detta speciella ställe lite längre fram), och ett annat gick ut för att fira dagens födelsedagsbarn Marika Scheele. Själv tar jag en glass på stan med några kollegor, avnjuter en joggingrunda i den Turinska solen och äter en helt magnifik middag bestående av en massa små rätter, typiska Piemonte-rätter, tillsammans med kollegan Mia Lundell. Det är så gott att vi vill stoppa tiden och tänja magsäcken till bristningsgränsen. Nu är det godnatt. Hoppas den blir god för i morgon är det genrep, och då vill man ju vara pigg och utvilad. Torsdag 4/4 Ä nnu ett födelsedagsbarn att fira på denna turné, en jubilar! Idag är det Lasses tur att fylla år, och eftersom han fyller jämnt (40) så firas han redan vid hotellfrukosten. Baskollegorna omringar honom med en ”Ja må han leva” i en extremt lågt klingande tonart. (Förmodligen ganska bekvämt så med tanke på den tidiga timmen.) Övriga hotellgäster sitter andäktigt tysta och lyssnar, lite förvånat, på den mörka skönsången. Den här dagen regnar det över Turin. Några promenerar, några åker buss, bort till RAI och genrepet. Det börjar bli påtagligt att ”rutinerna” i det här konserthuset är väldigt annorlunda jämfört med hur det är hos oss där hemma. Orkestermusikerna är pratiga under repen, det känns ganska rörigt och okoncentrerat. Inte undra på att Mr Hogwoods instruktioner inte alltid når fram. Men han håller ändå humöret uppe, gör ingen stor grej av ”flamsandet”, och håller en professionell attityd gentemot orkestern. Jag tycker han jobbar mycket fint med dom, men det är synd att han inte har dom med sig helt och hållet. Det hade varit kul för kören att få jobba med honom på samma sätt, men till oss säger han i princip ingenting. Vi får lita på att det betyder att han är nöjd. Det är verkligen mycket väntan för kören i detta verk, och det är tur att solisterna är bra så man kan njuta medan man väntar! EFTER GENREPET ÅKER jag och några andra till det omtalade Eataly. Många i kören har varit där förut i samband med en tidigare turné till Italien, men eftersom jag var föräldraledig då så har jag aldrig upplevt detta fantastiska ställe. Man skulle kunna kalla Eataly ett koncept där genuin mat och dryck står i centrum. Det är som en enorm saluhall med en massa olika restauranger, kaféer, en hel våning med bara viner samt en stor avdelning där man kan inhandla dom allra finaste, oftast ekologiskt odlade, råvarorna. Att kliva in i denna saluhall är som att kliva in i en alldeles egen värld. Verkligen helt otroligt! Stämningen är minst sagt gemytlig och vi tillbringar utan problem fyra timmar i detta paradis. Vi köper med oss italienska olivoljor, parmesanostar, viner, lufttorkad skinka, färsk pasta m m. Mätta och ytterst belåtna tar vi nu en vilopaus på hotellet för att ladda inför kvällens konsert. Och det blev en fin konsert minsann, och trots att det inte var helt fullsatta bänkar var det en mycket entusiastisk publik som applåderade efteråt. Klappandet ville aldrig ta slut! Och som korist fick man sträcka på sig lite extra, för när vi ställde oss upp för att ta emot vår applåd så ökade intensiteten i klap7 ☞ pandet ännu mer. En otrolig känsla! Det kan bara betyda att vi gjort ett riktigt bra jobb. Det höll dock på att gå illa inför andra halvan av konserten. Under pausen höll koristerna till i körsalen som låg en hel labyrint bort ifrån sceningången. Det var verkligen ett virrvarr av korridorer och dörrar, och vi hittade rätt enbart för att vi följde våra italienska kollegor (som förstås kan huset utan och innan) hack i häl. Jag och Johan Pejler var nyckelansvariga och skulle således se till att körsalen låstes ordentligt efter pausen, eftersom alla våra värdesaker förvarades där. Precis när vi skulle till att låsa och traska iväg till andra halvlek blev en sopran (från Radiokören) akut kissnödig och vi fick lov att vänta tills hon var klar med sitt. När hon väl kom rusande med strumpbyxorna halvt uppdragna (hon visste ju att vi hade bråttom) så hade alla andra redan hunnit gå! Dom var borta, allihop! Och vi hade absolut ingen aning om hur vi skulle hitta tillbaka. Höger, vänster, trappor och dörrar överallt. Med en tydlig pulsökning irrade vi runt och råkade efter en stund springa på solisterna där dom stod vid sin sceningång, och den snälla tenorsolisten pekade ut vilket håll vi skulle springa åt. Vi sprang, och kom fram i allra sista stund. Ett kort, halvdjupt andetag hann vi med, och sedan var det bara att promenera in på scenen, lugna och samlade. Puh! När bussen tar oss hem efter konserten regnar det fortfarande. I morgon hoppas vi på lite sol. 8 Sopranstämman sjunger Haydns Skapelsen. Fredag 5/4 S ovmorgon! Idag ska vi repa först kl 11.00, och den här gången blir det med vår kära chefsdirigent Peter Dijkstra, och vi ska repa inför morgondagens a capella-konsert i Florens. Efter flera dagar med det lite körfattiga Skapelse-verket ser vi alla fram emot att nu äntligen få sjunga lite mer, behövas lite mer och att få lite mer konstruktiv feedback. Vi repar i konserthusets körsal som har en väldigt torr akustik och känns lite som en biosalong. ”Stolarna” liknar mer fåtöljer med sammetsklädsel, och man sjunker ner så djupt i dom att det blir svårt att sjunga ordentligt! Men med lite fantasi hittar var och en till slut en position som funkar och trots att tiden jagar oss en aning så blir det ett bra rep. Det känns så skönt att få sjunga lite utmanande a capella-musik igen! EFTER REPET TAR vi en tur på stan, äter ännu en sagolikt god pasta, och sedan blir det vila alternativt springtur med Radiokörens IF. Idag valde jag det förstnämnda. På eftermiddagen kommer solen fram, och snart är det dags att promenera bort till RAI och sjunga ännu en konsert med Haydns Skapelsen. Det blir en fin konsert och publiken är nästan galen av entusiasm! Det är väl som sig bör i Italien om framförandet har varit till belåtenhet. Vi tackar våra trevliga och duktiga italienska körkollegor för ett väldigt gott samarbete och tar oss sedan tillbaka till hotellet. Så har man fått uppleva två fina konserter i Turin. Fin musik, fin orkester (om än något stökig och okoncentrerad. Vi fick förresten höra av en av dom italienska körmedlemmarna att orkestern inte alltid är så här rörig. Om det kommer en stor, känd och lite sträng maestro, då skärper dom till sig och sitter tysta och rediga på sina platser. Lite märkligt är det allt.), fin kör, fin dirigent och ett överväldigande applådtack som aldrig ville ta slut. Det tackar vi för! Nu ska det bli riktigt kul att få göra a capella-konserten i morgon. I Florens. Mmmmm. Men någon sovmorgon, det blir det inte. Tåget går i ottan. Godnatt. Lördag 6/4 Idag äter vi en tidig frukost. För andra gången i rad lyckas en sopran bränna sin macka i brödrosten (en sådan där som man måste stå bredvid och vaka över, och själv ta ut mackan när den är lagom rostad) och sätta igång brandlarmet inte bara i matsalen, utan på hela hotellet. Det blev naturligtvis ett tacksamt ämne att skoja om kring frukostborden… Efter frukost promenerar vi bort till tågstationen och sätter oss på tåget som ska ta oss till vackraste Florens. Resan tar 2,5 timme och går hur smidigt som helst. Sedan blir det buss till hotellet, Palazzo Ricasoli. Vilket ställe! Den lilla innerträdgården och byggnaden från 1500-talet som möter oss är sannerligen palatslik. Synd att vi bara ska bo här i en natt. Vi skyndar oss ut i den varma vårsolen, strosar utmed Florens gator, fyllda av genuinitet. Allt, minsta lilla gatsten, alla hus och byggnader, andas historisk rikedom, och vi njuter. Vi hittar en restaurang som är både tilltalande och öppen, och där intar vi turnéns sista pasta. Det går inte att låta bli. Mätta fortsätter vi vår mysiga promenad och kommer snart fram till den mäktiga Domen. Det finns inga ord som kan beskriva skönheten som slår emot oss – känslan är ordlös! Så vackert! Det vimlar förstås av turister överallt, men det gör inte det hela mindre magiskt. Vi köper en kaffe, sätter oss på trappan till Domen och känner tacksamhet över att vi har det jobb vi har. Vi fantiserar även om att bo i något av dom där husen där borta i den där gränden nedanför Domen. DAGENS KONSERTLOKAL, Teatro della Pergola, är ett operahus byggt 1656. Charmen är total och det är ☞ 9 Repetition i Teatro della Pergola i Florens. som att kliva in i ett stycke historia. Trots att vi alla varit uppe tidigt så känns Radiokören pigg och alert, och verkar se fram emot kvällens konsert. Akustiken är inte den bästa, men det stör oss inte idag. Vi får anpassa klang, nyanser och textning efter förutsättningarna. Det blir en känslosam stund innan vi går och byter om när Arne påminner oss om att det här är Helgas sista turné med kören som fast anställd. Vi var många som blev tagna och inte kunde hålla tillbaka tårarna. Helga själv var också mycket rörd. Hon har varit med i kören sedan Teatro della Pergola från 1656. 10 1986. Nu känns det extra fint att få göra den här konserten, den sista a capellan med finaste Helga i sopranstämman. Vad vi kommer att sakna henne! Vi får byta om i små loger, klädda i röd sammet och med fönster som man kan öppna mot någon trevlig liten bakgata. Konserten blir förstås jättefin. Alla är på topp, kören och Peter är helt synkroniserade och stämningen i den gamla teaterlokalen är magisk. Nästan sådär så att den går att ta på. Det blir två extranummer signerade Hugo Alfvén: Aftonen och så slutligen Jungfrun som givetvis river ner dom största applåderna hittills! Det är så kul att få ”riva av” den, den uppskattas alltid. Dessutom kan vi den utantill, så det blir alltid en trevlig kontakt med publiken när vi sjunger den. Vi pratar efteråt om att det skulle vara så kul att göra en turné med bara svensk musik som vi kan utantill. Det skulle definitivt bli succé. SISTA KVÄLLEN AVSLUTAS med un- derbart god mat och vin i trevligt sällskap. Radiokörshumöret är på topp. Ett visst vemod vilar dock över kvällen. Sopranstämman håller avskedsmiddag för Helga och tårarna blir många. Innan det är dags att krypa ner i sängen tar vi en promenad till Ponte Vecchio och njuter av dom sista timmarna i denna vackra stad. Hoppas på ett snart återseende! Söndag 7/4 Idag är det hemresedag. När en turné väl är över, hur underbar den än har varit, så vill man (i alla fall jag) bara Varför inte abonnemang? Du har tänkt köpa biljett till någon konsert men så känner du dig kanske lite trött eller också blir vädret lite trist och så stannar du hemma. Nog har du upplevt det? En av fördelarna med abonnemang är att du nog då kommer iväg i alla fall. Att ha några fasta punkter i sin agenda underlättar också vid planeringen av alla dina aktiviteter. Om man får förhinder då? undrar du kanske. Att någon annan får överta ditt abonnemang då trycka på en knapp som för en direkt hem till vardagsrummet och familjen. Ögonaböj. Bums. Vi åker buss till Bologna, flyger till Köpenhamn, spenderar flera timmars väntan på flygplatsen och fördriver tiden med sådant som man kan fördriva tiden med på en flygplats. Och trots att det känns som en evighetsväntan så landar vi till slut på Arlanda flygplats. Hemma. Tack för den här gången! Det var en himlans fin turné. Anna Zander, alt visste du nog – min abonnerade plats har aldrig någonsin stått tom när jag inte kunnat gå – men visste du också att du här i Berwaldhallen har förmånen att en gång per termin byta ut en konsert mot en konsert i en annan serie? Inte nog med det. En gång per termin kan du dessutom bjuda med en vän gratis till en konsert och kanske få fler att upptäcka Sveriges Radios Symfoniorkesters och Radiokörens storhet, ja kanske till och med värva en ny medlem till Vänföreningen. Erik Juhlin, abonnent sedan flera decennier 11 Här spelar Sveriges Radios Symfoniorkester Mahlers 5:e symfoni – men vad är det som inte stämmer? NI HAR NOG sett det. Ingen Harding eller någon annan dirigent leder orkestern, ja t.o.m. dirigentpult saknas. Det är inte den enda konstigheten. Hur sitter 1:a och 2:a violinerna egentligen? Ser ni att 1.a violinerna med Malin Broman och Ulrika Jansson längst fram sitter till höger på podiet medan 2:a violinerna med nackarna mot oss sitter mittemot? Detta innebar bl.a. att altviolinisterna 12 Tony Bauer och Ingegerd Kierkegaard för troligen första gången hamnat bredvid 1:a violinerna Ulrika och Malin. Med denna bakvända sittning spelade man 5:ans finalsats två gånger rakt igenom på ett sätt att jag, den ende åhöraren i salen, inte kunde låta bli att spontant applådera. Men det skulle bli ännu värre. HÄR HAR ALLA stråkarna vänt sto- HÄR EN SYN vi nog aldrig sett förut, altviolinisten Ingegerd Kierkegaard alldeles intill de tre 1:a violinisterna Christian Bergqvist, Ulrika och Ulf Forsberg.. larna mot blåsarna och med halva orkestern sittande med ryggarna mot den obefintliga publiken gav man sig på den 2:a satsen, Stürmisch bewegt, mit grösster Vehemenz (våldsamhet). Mahler med sina ständiga växlingar i dynamik och tempo är aldrig lätt att spela och denna sats är säkerligen symfonins svåraste. Utan dirigent och med konsertmästaren Malin, vars tydliga kroppsspråk annars till stor del leder orkestern, sittande längst bak spelade man satsen på ett sätt som nog hade glatt även den strängaste recensent. ☞ 13 NU VERKAR DET vara rena kaoset. Sitter inte en flöjtist, Linda Taube, och en oboist, Emanuel Laville, längst fram och står inte Walter Mc Tigert där framme med sin kontrabas? Det verkar nästan som man slutat för dagen men det är den 3:e satsen med Chris Parkes som lysande solist på horn man just ska spela. Sittningen är nu helt fri. Exempelvis har Malin med några stämkamrater satt sig där träblåsarna normalt sitter och hamnat utanför bild (men syns på nästa sida), ja en av violinerna satt faktiskt allra längst bak bakom pukorna. 14 LÄNGST BAK bredvid kontrabasarna hittar vi violinisterna Ulf och Christian liksom Ulrika Edström, vars cello nu plötsligt ser liten ut. VAD HANDLAR NU allt detta om? Jo, måndagen tre veckor efter orkesterns turné till Italien hade Malin workshop med hela orkestern. Att låta violinstämmorna byta plats var ett test för att se om man kunde få 2:a violinerna att höras bättre. Med Berwaldhallens akustik är de svåra att höra. Men huvudsyftet med workshopen var lyssna, lyssna och åter lyssna. När stråk och blås var vända mot varandra både såg och hörde man varandra bättre och när sedan sittningen var fri fick musikerna en möjlighet att höra hur orkestern låter från olika håll. MÅNGA HAR SAGT att ett av känne- tecknen för vår orkester är förmågan att lyssna på varann. Jag som denna måndag hade lyckan att få höra hela Mahlers 5:a om än i annorlunda satsordning instämmer helt. Självklart spelar Hardings som alltid noggranna och heleffektiva instudering före turnén till Italien och de fyra konserterna där nere en stor roll, men sedan dess hade orkestern fått ägna sig åt en hel rad andra verk av bl.a. Bach, Sandström, Dvorák och Sjostakovitj. Att då en måndagsmorgon kunna spela ett så svårt verk så övertygande utan dirigent är ytterligare ett bevis på orkesterns höga klass. Denna spännande workshop under Malins ledning avslutades på bästa tänkbara sätt, det ljuvliga adagiettot, nu med stråkar och harpa sittande på ”ordinarie” sätt. Med en musikalisk ledare som Malin och med sådana musiker kunde ju konserten i början av maj med Britten och Tjajkovskij inte bli något annat än succé. Ni som var där då har säkert inte glömt jublet efter den konserten. Text och foto: Erik Juhlin 15 Några Berwaldblader utur litteraturen Det är utan all förundran som jag läst den recension Argus har behagat meddela i anseende till de sista af mina kompositioner; han kan deremot wara öfwertygad, att jag sjelf hade förutsett det mindre fördelaktiga intryck, dessa arbeten, skrifna uti en alldeles egen stil, skulle kunna lemna. Men Recenscenten borde ihågkomma, att alla försök, som grunda sig på ett mindre wanligt system, ett nyare behandlingssätt af instrumenteringen och dess anwändande, alltid skulle möta till en början mångfaldiga swårigheter. Jag medger wisst, att det vore kanske mindre nödigt, att just i sin början underkasta dessa nya musikaliska försök Publikens omdöme, men af hwem bör man vänta mera öfwerseende, mera rättwisa? – och hwem vet, om icke, af alla de som hedrade denna Koncert med sin närwaro, Rec. Sjelf war den oförsonligaste? Så synes det. Han borde åtminstone icke söka imponera genom oriktiga framställningar, och icke ens ge sig den mödan detaljera de särskilta förhållanden uti en konst, som han tydligt wisat att han icke förstår. 16 SE DÄR NÅGRA meningar ur Franz Berwalds genmäle i Allmänna Journalen 31 mars 1821! Han fick läsa många skrämda recensenters alster under ett långt liv. Konserten den 3 mars i Stora Börssalen innehöll bl.a. hans symfoni i A dur, som bara delvis finns bevarad. En sats har rekonstruerats och inspelats. Ovanstående är en ovanligt ”försonlig” artikel för att vara av Berwald. Konsten paras endast väl med friskt lynne. Den vekmodige bör aldrig befatta sig dermed. Alla suckande konstnärer blir för åhörarn eller åskådarn, om ock för ett ögonblick intressent, dock i längden mördande tråkig. Derföre: lif och kraft – känsla och förnuft. Berlin 17 Aug.1838, Franz Berwald Visserligen sjöng Mams: Jenny Lind enligt löfte på denna Theater-Concert, men visade en så fullständig likgiltighet för mina kompositioners framgång, att hon, som bara behöft yttra ett ord rörande ett tillräckligt inöfwande av nämnde tonverk – och ☞ man hade spelat ihjäl sig derå – åtnöjde sig med en Enda Repetition, hwilket också hade till följd, att visserligen hon för sin del lyste tillräckligt, men att för öfrigt det hela gick så illa att mina Arbeten framstodo uti en mer än medelmåttig dager. – När skall den tiden inträffa att Executörerna endast uppträda i och för konstens skuld och icke mera betrakta författarens arbeten såsom blott och bart ett medel för deras individuella fåfängliga syften?! Konserten dirigerades av Berwald i Wien 26 januari 1847. Den innehöll tre verk av honom. Bland dem Ein ländliches Verlobungsfest in Schweden, där Jenny Lind medverkade. Huru ofta höres ej den enfaldiga phrasen upprepas:”Musikens källor äro uttömda och det återstår endast att reproducera.” Enfaldiga bokmagistrar, som blott spåra uppfinningar inom bestämda tidsrymder! Jag vill först ställa till er den frågan om I kommen ihåg huru många gånger ifrån tonen 1 C till 2 E – eller mindst det omfång som den menskliga rös- ten mäktar utföra – med sina mellanliggande halftoner, olika ljud kunna omkastas? Jo: 355 687 428 096 000 gånger. Jag antager att af dessa tusentals höglärda en musikliterat i timmen genomläser 60.000 noter. Dagen indelas i 10 arbetstimmar: 600.000 noter. Året i 300 arbetsdagar: 180 000 000 noter. Femtio lefnadsår: 9.000.000.000 noter. Det felas sålunda ännu Billioner varianter, hvilka blifva obekanta. Således, låtom oss icke förvillas igenom dylika tanklösa påståenden. Konsten guldgruvor äro outtömliga, ehuru schaktena ligga stundom dolda. 70 ÅR(!) GAMMAL utnämndes Ber- wald till professor i komposition vid Musikaliska Akademien. Han dog året därpå. Ovanstående utbrott är hämtat ur hans handskrivna Inledning till Compositionsläran. Den tjocka Dokumenta-boken om Berwald kom ut 1979. Den är på tyska men med många svenska citat. Ingemar von Heijne Foto: Statens musikverk Har du besökt vår hemsida på sista tiden? Om inte – välkommen att logga in! Du kommer att bli förvånad – utseendet är helt nytt, men några finjusteringar återstår i skrivande stund för att allt ska fungera maximalt. Synpunkter är välkomna. Hemsidans adress är den vanliga: www.rskv.org 18 FOTO SVT Helena Olsson slutar efter 27 år i Radiokören Helena, bland kamraterna i kören kallad Helga, har sjungit i Radiokörens sopranstämma sedan 1986 och tycker att det nu är dags att sluta och lämna plats för någon yngre. Efter så många år har hon förstås upplevt mycket både på hemmaplan, Studio 2 och Berwaldhallen, liksom på turnéer i Sverige och i utlandet. Även om hon inte varit på lika många turnéer som Eva Wedin, världsrekordinnehavaren som slutade förra året, är de så många att det som Helena nyligen varit med om oftast står i centrum. Smålandsturnén förra året med välfyllda kyrkor trots ett program som inte var ”main-stream” minns hon gärna och Brittens Spring Symphony med Daniel Harding nu i våras var en stor upplevelse. När hon sedan får tänka efter lite mer minns hon de fantastiska turnéerna som under flera år gick till Berlin och Salzburg. Att vara ”stilla” där och under några dagar ha sin ”arbetsplats” där var en fin upplevelse och att nio gånger fått åka till Japan är ju en enorm förmån. Helena är logoped och kommer framöver att arbeta mer med andras röster än med sin egen men vi hoppas och tror att hon, liksom Eva Wedin, inte kan låta bli att då och då göra inhopp i kören. Vi i Vänföreningen tackar henne för alla åren med den traditionella champagnen som hon fick vid en repetition i våras och önskar henne allt gott i framtiden. Erik Juhlin 19 Nu är det fullsatt längst bak – Ulla Ryman på plats K ontrabasstämman är åter komplett sedan Ulla Ryman, en musiker med erfarenhet från en mängd orkestrar och ensembler, efter ett provår nu i april fått en fast tjänst. ULLA VÄXTE UPP i Uppsala i en fa- milj där systrarna spelade fiol. Längre bak i släkten finns en fiolprofessor, Sven Karpe, som undervisat många av violinisterna i radion. I kommunala musikskolan spelade hon till en början blockflöjt men när hon var sexton år saknades plötsligt en kontrabasist i skolans orkester. På sin lärares inrådan gick hon då över till kontrabas och tände direkt på det instrumentet med alla dess möjligheter till spel i olika genrer och stilar. Fast besluten att bli yrkesmusiker studerade hon ett år på Musikkonservatoriet i Falun innan det var dags för Ackis här i Stockholm. I årskurs 3 fick hon en tjänst i Hovkapellet och var20 vade sedan spelet där med studierna. Hon har också studerat i Genève för en italiensk lärare, Franco Petracchi, studier som varvades med spel i La Scalaorkestern under bl.a. Riccardo Muti, allt avslutat med diplom både i Genève och Stockholm med ett års mellanrum 2002 och 2003. Ingen dålig prestation! EFTER NÅGRA ÅR sa Ulla upp sig från Operan och prövade vingarna i Sundsvalls Kammarorkester, numera Nordic Chamber Orchestra. Det var inget fel på orkestern men Norrland var inte särskilt roligt. Trots detta har hon sedan varit med om att bilda Norrbotten NEO, en ensemble med inriktning på modern musik, något som ligger Ulla varmt om hjärtat. Tyvärr håller den gruppen hus i Piteå, ännu längre norrut! I stället blev det spel i Växjö, Musica Vitae, i fyra år. Listan på orkestrar Ulla spelat i är inte komplett, bl.a. Göteborgs Symfoniker, Norska radioorkestern och Drottningholms barockorkester ingår i den. Solistuppdrag har hon också haft och i november har vi ett utmärkt tillfälle att höra henne tillsammans med vår harpist Lisa Viguier Vallgårda vid en Chamber Unplugged i Studio 2. I vår kommer hon att uruppföra en kontrabaskonsert av Daniel Nelson i Uppsala tillsammans med stans kammarorkester. FÖRUTOM MUSIKEN har Ulla ett stort intresse – bibliotek. Det var knappast en tillfällighet att vi träffades i Stadsbiblioteket, Gunnar Asplunds fantastiska skapelse. Favoriten är FOTO ARTISTBILD emellertid musikbiblioteket i Radiohuset med dess kunniga och hjälpsamma personal. Där sitter Ulla gärna och kollar partitur. I orkestern stortrivs Ulla också och uppskattar inte bara Harding utan också den höga nivån på gästdirigen- terna i Berwaldhallen. Låt oss hoppas att hon nu funnit sin rätta plats efter att ha spelat i så många orkestrar. Vi i Vänföreningen hälsar henne varmt välkommen och önskar henne många fina år i vår orkester. Erik Juhlin 21 En musiker och två korister klarade maran L ördagen den 1 juni gick årets Stockholm maraton av stapeln. Bland de drygt 23 000 löparna som ställde upp fanns tre från Berwaldhallen. Egentligen skulle det ha varit fem, men de två tappra pukslagarna Tomas Nilsson och Jan Huss, som klarade förra årets mara i det värsta vädret någonsin, var tyvärr förhindrade. Tomas, säkerligen den allra bäst tränade av alla i orkestern med flera maror bakom sig, var förkyld och Janne hade fått startförbud av sin ögonläkare efter en operation. Berwaldhallens ära försvarades i stället av Martin Stenmark i 2:a violinstämman och Ulla Sjöblom och Helena Bjarnle, Martin Stenmark i 2:a violinstämman. 22 sopran respektive alt i Radiokören. ATT EN FÄRGAD löpare från Afrika dyker upp solo på Valhallavägen har vi vant oss vid genom åren, men i år kunde förvånade åskådare på samma gata se en sololöpande vanlig svensk, Martin Stenmark. Orsaken var att Martin hemma glömt det chip som alla löparna har på skon, och som hjälper anhöriga och andra intresserade att i sina smarta telefoner och liknande apparater se var på banan någon befinner sig. Att på startplatsen få ett nytt chip tog sin tid. När Martin till sist kunde starta hade alla andra försvunnit från Lidingövägen så nu gällde det att komma ikapp. När Martin sedan anslöt till kön, lämpligt nog i höjd med Berwaldhallen, fick han frågan om han försovit sig. – Nej, jag är på andra varvet. Låt oss hoppas att kömännen trots chocken klarade sig runt. DE GLADA OCH vältränade Ulla och Helena befann sig vid det laget betydligt längre fram. De tog det lugnt fast beslutna att inte förta sig och bli knäckta av den beryktade stigningen upp till toppen av Västerbron. Under tiden tog sig Martin, som förresten Koristerna Helena Bjarnle och Ulla Sjöblom återvänder till fastlandet via Djurgårdsbron. tyckte att den långa stigningen från Norra Bantorget via S:t Eriksplan till Odenplan var värst, förbi det ena tusentalet löpare efter det andra och bör ha passerat Ulla och Helena någonstans på 2:a varvet. Han gick i mål på Stadion på plats 9 507 och måste då ha sprungit förbi drygt 14 000 löpare. Hur många kan skryta med det? Hans sluttid blev 4 tim 39 min. Precis en halvtimme senare kom flickorna i mål, kanske inte fräscha som nyponrosor men glada och nöjda. ”Vi fick mycket för pengarna” konstaterade Helena lakoniskt. Lika mycket fick ju inte Martin, och segraren, som bara var ute i 2 timmar och 11 minuter, ska vi inte tala om. STARKT GJORT ALLA tre, tycker sportredaktionen. Kanske är det läge för att nästa år sätta personligt rekord och locka med sig fler kamrater i orkestern och kören. Erik Juhlin 23 Vårens pauspratare E nligt traditionen får ni här återse alla som ställt upp för oss under juicepauserna. Mellan de två första, Emmanuel och Sofie, som presenterade oboen och det engelska hornet och gav oss citat ur Symphonie fantastique och den siste, Olle, som pratade om vikten av att lyssna på varandra fanns det mycket att höra. Hanna och Andreas exempelvis talade ju ingående om de konserter de skulle framföra, cello- respektive klarinettkonsert. De som hade turen att få höra Sven-David berätta om sin utveckling från politisk tonsättare till en sökare efter skönhet lär inte glömma det. Vad Daniel Harding talade om kunde ni läsa i förra numret och vår andre chefsdirigent, Peter, har som vanligt ställt upp generöst och bl.a. talat om Stormen och det eteriska. Våra konsertmästare, Malin och Ulrika, har varit lika välkomna som alltid. Detta var bara några exempel. Till alla vårens pauspratare säger vi: Varmt tack för att ni ställer upp! Vad vore pauserna utan er? Erik Juhlin 10.1 Emmanuel Laville, oboe FOTO: SVT 10.1 Sofie Berner, engelskt horn FOTO: SVT 15.1 Janne Dahlkvist, kontrabas FOTO: SVT 30.1 Katarina Agnas, fagott FOTO: SVT 24 15.1 Hanna Dahlkvist, cello FOTO: SVT 6.2 Johan Pejler, bas FOTO: SVT 14.2 Mats Wallin, klarinett FOTO: THOMAS CARLGREN 7.3 Daniel Harding, dirigent FOTO: THOMAS CARLGREN 19.2 Peter Dijkstra, dirigent FOTO: SVT 21.3 Sven-David Sandström, tonsättare 20.2 Daniel Harding, dirigent FOTO: THOMAS CARLGREN 26.3 Andreas Sundén, klarinett FOTO: SVEN-OLOF BLANCH FOTO: PATRICK GNOSSPELIUS 10.4 Malin Broman, konsert- 17.4 Ulrika Jansson, konmästare FOTO:THOMAS CARLGREN sertmästare THOMAS CARLGREN 7.5 Roland Kress, violin FOTO: SVT 14.5 Peter Dijkstra, dirigent FOTO: SVT 2.5 Niklas Andersson, klarinett FOTO: SVT 15.5 Olle Markström, violin FOTO: SVT 25 Sommartävlingen avgjord Denna sommars tävling var inte helt lätt. Bland de inlämnade lösningarna fanns en del med fel, framför allt var tydligen Sanderling, Frübeck de Burgos och Svetlanov svåra att skilja på. Den rätta raden, som i alla fall de flesta klarade, ser ut så här: 1J 2D 3G 4E 5L 6K 7B 8H 9A 10 C 11 F 12 I Sixten Ehrling Paavo Berglund Stig Westerberg Neeme Järvi Kurt Sanderling Evgeny Svetlanov Susanna Mälkki Shirley Clamp Jan Malmsjö Rafael Frühbeck de Burgos Björn Skifs Valery Gergiev De som inte bara varit skickliga utan också haft tur vid lottningen är: 1:a pris: Rune Jansson, som får två platser till Concerto Grotto 2:a pris: Ingmar Ingemansson, som får en plats. Tack för visat intresse! I nästa nummer är det dags för julnötter. Erik Juhlin 26 OBS! OBS! Strängare regler för repetitionerna D et har blivit lite för vanligt att många kommer lite för sent till repetitionerna. Därför har vi beslutat införa följande regler: Kom i tid. Dörren vid artistingången stängs kl. 10.00 respektive 11.15. Därefter går det bara att komma in under lunchpausen 12.35–13.10 för dem som vill närvara på eftermiddagen. Under repetitionen gäller förstås samma regler som vid en konsert: * ingen mobil, * inget prat eller prassel med papper eller annat. Vi hoppas att alla respekterar detta och gläder sig åt lugnet under repetitionerna. Som vanligt bjuder Vänföreningen i en paus på juice i foajén där någon av musikerna eller koristerna berättar för oss om repetitionsarbetet eller livet som musiker i allmänhet. Fritt fram för frågor. Välkommen! Kalendarium hösten 2013 Utgåva 2013-08-10 SRSO=Sveriges Radios Symfoniorkester, RK =Radiokören, EEKK=Eric Ericsons Kammarkör. Ring alltid telsvar 08-784 5110 kvällen före repetitionen för att få veta eventuella ändringar av repetitionstiden. Det är inte alltid säkert att solister också medverkar på den repetition vi får bevista. Gå in i personalentrén i Berwaldhallen och visa medlemskortet för vakten. Torsdag 19 september kl. 10.00–14.15 i Berwaldhallen ❋ Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding Yuja Wang, piano BARTOK : Pianokonsert nr 2 MAHLER : Symfoni nr 10 Onsdag 2 oktober kl. 11.15–15.00 i Berwaldhallen ❋ Repetition med SRSO, dirigent Jukka-Pekka Saraste Baiba Skride, violin SCHÖNBERG : Kammarsymfoni nr 1 /arr Webern/. KORNGOLD : Violinkonsert D-dur op.35 BEETHOVEN : Symfoni nr 2 D-dur op.36 Onsdag 23 oktober kl. 14.15–18.30 i Berwaldhallen ❋ Repetition med SRSO och RK, dirigent Valery Gergiev Ida Falk Winland, sopran, Alexey Markov, baryton BRAHMS : Ein deutsches Requiem Onsdag 6 november kl. 11.15–15.00 i Berwaldhallen ❋ Repetition med SRSO, dirigent Jonathan Nott Susanne Resmark, alt MAHLER : Symfoni nr 3 Tisdag 12 november kl. 9.30–12.30 i Studio 2 i Radiohuset ❋ Repetition med RK, dirigent Peter Dijkstra Musik av LIGETI , PALMÉR , WHITACRE , GJEILO och J. SANDSTRÖM Lördagen den 23 november – Bussresa till Tidö Slott och Västerås konserthus Se särskild bilaga! Anmälan till Birgitta Magnusson bimag@comhem.se Onsdag 11 december kl. 10.00–14.14 i Berwaldhallen ❋ Repetition med SRSO, dirigent Herbert Blomstedt Mårten Landström, piano WAGNER : Tristan och Isolde: Förspel och Isoldes kärleksdöd LIDHOLM : Poesis DVORÁK : Symfoni nr 8 G-dur 27 i Vänföreningen? Vill du bli medlem a årsavgiften m att betal Det kan du bli geno konto reningens plusgiro (kalenderår) till fö 0:medlem betalar 25 16 08 82-7. Enskild adress 400:-. och två på samma ess ss. Även e-postadr re ad ge Glöm inte an ! en lkomm om du har sådan. Vä Postadress: Radiohuset 7C 105 10 Stockholm Telefonsvarare: 08-99 40 30 Hemsida: www.rskv.org Två av konstnären Hans Vikstens målningar från Berwaldhallens parkettfoajé har funnit plats i Berwaldbladet: på framsidan livsvandraren som bärs genom livet av musiken och här ovan sångkören.