Dal1{arlsvägen är ett system av stigar och vägar från övre Dalarna ned till Stockholm. Det har etablerats genom de säsongsvisa vandringar, herrarbetsvandringar, som från ISOO-talet och fram till början av 1900-talet var en viktig del av Dalarnas folkhushåll. En del av stigarna är restaurerade, andra är nästan igenvuxna, men efter hela vägen till Stockholm finns det fortfarande spår av dalfolkets vandringar. Det finns ingen "enda och rätta" Dalkarlsväg, utan många lokala varianter. Av praktiska skäl har vi valt att redovisa en variant. genom sina wänners hopkallande...Hos honom halp hwarken raison, wår nöd, betalning eller öfwerenskommande, utan endast hans högmods principium". 5. Mårtanbergs koppargruvor, var i drift 1753-1823. Fyra stora gruvhål. Malmen bearbetades i Mårtanbergshyttan. 6. Sör Bertilsbo, fäbodställe, omnämnt 1539, riksintresse inom kulturmiljövården. En mycket väl bibehållen fäbodmiljö med enhetlig och ålderdomlig bebyggelse, åkertegar med odlingsrösen och stengärdesgårdar. 7. "Kungsstenen" på Rällsjöberget, med Gustaf III monogram och texten ANO 1786. Enligt traditionen skall Gustaf III ha rastat här. 8. Axmor, fäbodställe, omnämnt i en fäbodinventering 1663, med väl bibehållen karaktär i bebyggelse och åkrar. 9. Vägen mellan Kallesbacken och Slogsveden har kvar mycket av sin karaktär av 1700-talsväg. 10. I backen ner från Hagen, med milsvid utsikt, finns på vägen västra sida "Sveriges minsta bystuga", i ett gammalt transformatorshus, s.k. "Dalkulla". Skriv gärna Ditt namn i gästboken! 11. Bjursås, sockencentrum. Bjursås var tidigare känt för sin skotillverkning. Kyrkan är från 1790-talet. Sagokonstnären Einar Norelius var under många år verksam i Bjursås. Hembygdsgård på Dössberget. Dalarna var tidigt överbefolkat. Jordbruksfastigheterna delades vid varje arvsskifte i allt mindre lotter, vilket tvingade dalfolket ut på arbete. Ett normalt år strax före 1800-talets mitt gick 3 500-4500 personer på herrarbete, varav 90 procent från övre Dalarna som då hade 70 000 invånare. Vid missväxt ökade siffrorna. På Dalkarlsvägen gick också kullor i lika hög utsträckning som dalkarlar. - Från många hörn av Dalarna drog män och kvinnor iväg till herrarbete runt den 1 maj. En andra arbetsvandring kom i september. Den senare berodde på att dalfolket varit hemma på slåtter och sedan återvände till Stockholm för höst- och vinterarbete. Det hände att man även gick hem för att fira bröllop, vara med på husförhör, mantalsskrivning och tingsförhandlingar. Många var på herrar bete 7-10 månader. Männen arbetade ofta som vedsågare, snickare och timmermän medan kvinnorna fick arbete som trädgårdskullor, mursmäckor och roddarkullor. Det fanns starka band hos dalfolket och de bodde ofta nära varandra eller tillsammans. En utförlig vägbeskrivning och alternativa vägar finns på Dalkarlsvägens hemsida www.dalkarlsvagen.com Information: Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund, te! 023-76 55 00, fax 023-28358. Ett projekt av Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund med stöd av Länsstyrelsen Dalarnas län. Utgivningsår 2002. I Foto:JohanOman,i privatägo D~ 1]{AR1S rVACEN X Rättvll<-Bjursås 8 I j - dalfolkets historiska vandringsvägar mellan Dalarna och Stockholm Sträckning i stort: Rättvik (O) - Lerdal- Gärdebyn - Söderås (6 km) - Mårtanberg (13 km) - Mårtanbergshyttan - S BertilsboRällsjöberget - Axmor (22 km) - Kallesbacken - Bultbo - Baggbo - Hagen - Bjursås (32 km). Vägbeskrivning: Vägen mellan Rättvik och Bjursås är väl beskriven av olika resenärer på 1700-talet, som alla klagar på de många backarna. Anders Tidström, som reste vägen 1754 beskriver den på följande sätt "Jfrån Bjursåhs tog jag genaste och nya vägen til Rättvik som var backug och stenig och uphölt mig nästan hela dagen" . Från Rättvik centrum till Söderås lanthandel följer man gamla vägen (asfalt). Efter Söderås övergår vägen till grusväg. Efter att ha passerat offerkastet kan två alternativa vägar väljas. Antingen grusvägen söder om Igeltjärnen, eller stig norr om Igeltjärnen. Stigen går ställvis genom ganska obanad terräng, men är väl skyltad. Vid Igeltjärnen finns rastplatser både norr och söder om tjärnen. Grusväg eller stig till Hagen. Mellan Axmor och Slogsveden går stigen genom en ganska kuperad terräng. Från Hagen asfaltväg ner till Bjursås kyrka. Delar av sträckan kan periodvis vara fuktig. Övernattning: Kontakta Siljan Turism 0248-79 72 20, www.stab.se eller Välkommen till Falun, 023-830 50, Sevärdheter 1. Rättviks samhälle växte upp i samband med att järnvägen drogs fram på 1890-talet. Bra kommunikationer med buss och tåg. Rättviks kyrka från medeltiden med kyrkstallar i timmer är belägen på en udde i Siljan. Stor hembygdsgård nära kyrkan. 2. Byvägen genom Gärdebyn, Altsarbyn och Söderås. Byarna ligger i ett öppet odlingslandskap på sluttningen ner mot Siljan. Många av gårdarna har en väl bibehållen äldre karaktär, där månghussystemet ännu ger en klar prägel åt bymiljöerna. 3. Offerkast på vägens södra sida. Sägnen berättar att en karl slog vad, om ett halvt dussin liar, att han kunde springa från Mårtanberg till Söderås på en bestämd tid. Han sprang, men stupade just här och vålen är en minnesvård över honom. Om man kastar en sten eller kvist på den, så blir man inte trött. Allemansrätten Dall{arlsvägen är inte markerad eller skyltad. För att vara säker på att hitta rätt bör man ta med en bra karta, till exempel Gröna kartan skala 1:50 000. Sträckan Rättvik-Bjursås finns på kartbladen14F Rättvik SV,13F Falun NY, 13F Falun NO. bland annat dä,{ö, att de ofta ii<desamma ,om dagens hårt trafikerade bilvägar. Vi"a ,,,äcko< följe<inte de äl<kevägrnäckoma, l$ 'dl ___ Ham~,get . J\ ~ Att få vandra i skog och mark utan att behöva fråga om lov är en förmån som få andra länder har en motsvarighet till. Men vi får inte uppträda hur som helst. Vi måste visa hänsyn till växtlighet, djur och människor. Gå inte vid sidan av stigar och vägar där de går nära bebyggelse,genom odlade marker eller över skogsplanteringar. Det är vår skyldighet att respektera den frihet allemansrätten ger! Banberget , \\ 000 '\ f 4. Mårtanberg, omnämnt i en fäbodinventering 1663. När Linne passerade platsen på sin Dalaresa 1734 lät han hästen beta i dikesrenen vid en gård. Linne skriver om detta "När vi hade hwilat en liten stund, kommer en öfwermodig bonde från granngården...med yxan på armen, i fult raserie, angripandes oss såsom wåldswerkare, säjandes sig straxt skola skaffa soll på oss