1. No category

med andra ord
tidskrift om litterär översättning ■ nr 75, juni 2013 ■ 40 kr
➤ Eros är ett verb: när
Mara Lee översätter
Anne Carson ❙ Elektra:
Anne Carson om en pjäs
som väsnas ❙ Agent nr
75 i Grekland ❙ Eros
skakar mig –Niklas Haga
läser Sapfo & Alkaios i
nyöversättning ❥
LEDARE
Nr 75/2013
med andra ord
ISSN 1104-4462
Redaktör:
Viktoria Jäderling
Redaktionsråd:
Alva Dahl
John Swedenmark
Anders Bodegård
Jeana Jarlsbo
Niclas Nilsson
Prenumeration (4 nr):
privatpersoner 150 kr/år,
företag 225 kr/år
plusgiro 82 04 19-0 (öc)
Lösnummer: 40 kr
❦
Nästa nummer
kommer i september 2013.
Sista manusdag
15 augusti.
Redaktionen ansvarar ej för
obeställt material.
❦
Med andra ord
är medlemstidskrift för
Översättarcentrum
Södermannagatan 38
116 40 Stockholm
❦
Tel: 08-556 048 40 (mao)
08-556 048 41 (öc)
Telefontid:
måndag och onsdag 9–13
mao@oversattarcentrum.se
www.oversattarcentrum.se
2 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
75 kryssar mellan kontinenterna och årtusendena. Vi vaggar
oss fram mellan Grekland, Sverige och Kanada uppeldade av den
kana­densiska poeten Anne Carsons oförskräckta sätt att förflytta sig i
sina särpräglade, svalt eleganta och vackert klumpiga versromaner, och
i sin översättningskonst av Sapfo, Sofokles och Euripides. Eller som författaren Mara Lee rör sig mellan det antika, det moderna engelska och
det svenska när hon översätter Anne Carson. Vi vill – med Mara Lees
ord – inte heller rädas Anne Carsons favoritspöken: antikens gastar.
Mara Lee skriver om fallet, rörelsen, förskjutningen hos Carson, med
fokus på det erotiska verbet. Niclas Nilsson översätter översättaren,
nämligen Anne Carsons förord till sin översättning av Sofokles Elektra i
samlingsvolymen An Oresteia. Mycket bröd finns i Niclas Nilssons egna
fotnoter, där Anne Carsons översättningar av Elektra ställs jämte Johan
Bergmans (1948), Emil Zilliacus’ (1955) och Björn Collinders (1972).
Agent nr 75 kan verka som en klen tröst för de som, likt Rea AnnMargaret Mellberg, undrar om den grekiska litteraturen gått förlorad i
Sverige. Inte mycket har hänt sedan Nikos Kazantsakis romaner översattes på 50-talet, men här slänger Mellberg ut moderna grekiska pärlor
till förlagen att översätta. Det är en nödvändighet och inget tröstpris.
Vidare – passing rapidly from one step to the next för att tala med
Anne Carson – diktar Magnus William-Olsson om Konstantin Kavafis
som föddes för 150 år sedan och så har vi låtit forskaren i klassisk
grekiska, Niklas Haga, dyka ner i Eros skakar mig, en samlingsvolym
med lesbierna Sapfo och Alkaios dikter och fragment, på svenska av
Lars-Håkan Svensson och Jesper Svenbro.
Allt sätts ihop, på ett löst, farligt och lockande vis, bättre än en sommardeckare.
mao nr
VIKTORIA JÄDERLING
INNEHÅLL/NOTISER
Innehåll
Rättelse 1&2
I förra numret (mao nr 74) publicerade vi ett faksimiltryck av Emily
Dickinsons dikt ”The drop that
wrestles in the sea”, tillsammans
med vad vi trodde var Ann Jäderlunds översättning av denna.
Enligt Dickinson-översättaren
Ann-Marie Vinde är det dock faksimilet till vad som kallas version
A, i R.W. Franklins The Poems
of Emily Dickinson (1998) som vi
har publicerat – funnen i ett brev
från Dickinson till vännen Samuel
Bowles – medan Jäderlunds översättning främst utgår från faksimilet i R.W. Franklins The Manuscript Books of Emily Dickinson
(1981) som fanns i Dickinsons
egna hopsatta häften och som är
förlagan till version B i Franklins
The Poems of Emily Dickinson
(1998). Den främsta skillnaden
mellan de två faksimilversionerna
är att raderna är brutna på olika
sätt. Vägen från handskrift till
tryck är som sagt inte smärtfri.
Rättelse nr 2: Ann Jäderlunds
Dickinson­översättningar utkom
hösten 2012 och inte 2013, vilket
vi också påstod i en fotnot. ■
Bitterljuva verb:
när jag översätter Anne Carson
Mara Lee
4
Förord till Elektra
Anne Carson
10
Agent nr 75
14
Översatt Kavafis
Magnus William-Olsson
18
Rea Ann-Margaret Mellberg
Recension: Eros skakar mig
Sapfo & Alkaios
Niklas Haga
20
Brus och tröskelspråk
24
Jonas Rasmussen
mao:s
shibboleth
27
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 3
Bitterljuva verb:
när jag översätter Anne
Carson
Mara Lee översätter den kanadensiska författaren
Anne Carson vars konst präglas av behärskad
coolness och erotiska förskjutningar – mellan
människor, språk och ting. Så även hennes engelska
översättningar av klassiska dramer och poesi.
I
Economy of the unlost, den kanske mest egensinniga av Anne Carsons essäböcker, får läsaren i sitt möte med Paul Celan och epigramdiktaren Simonides en bokstavlig lektion om
poetisk ekonomi. Essän nöjer sig inte med lärd
briljans – den riskerar något, på ett fundamentalt
vis. I en tid då lågmälda nyanser anses passé och
stridsropet ljuder ”tala om det!”, ter sig varje gråskala misstänkt och varje tanke som hämtats från
historiens skuggor som ett förräderi enligt mottot
som kommit att diktera vår samtid: ”you’re either
with us or you’re against us”.
Alienering är ett ord som skulle kunna skissera Anne Carsons förhållningssätt till tidsandans
modenycker. Alienering är också vad inledningskapitlet i Economy of the unlost heter, och dess
problematik förenar de två poeternas kamp med
meningsförlust i två vitt skilda världar: övergången från antikens gåvoekonomi till en framväxande varuekonomi genom bruket av pengar, samt
Europa efter Förintelsen. Att jämföra inskriftspoeten Simonides – häcklad för sin snålhet, känd
såsom poeten som introducerade dikten på en
varumarknad och för att mäta betalningen mot
4 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
gravstenens storlek – med Paul Celan, efterkrigstidens mest vördade poet, med en hänvisning till
deras respektive språkliga ekonomier är, om inte
annat, riskabelt.
Riskabelt eller ej – Carson beträder gärna skuggig terräng i sökandet efter idéer som får tanken
att glöda. Så, även om det strider emot tidens anda
och goda smak, även om det innebär ett nedstigande till skuggorna, går det svårligen att tala
om alienering utan att nämna Karl Marx, vilket
Anne Carson också gör: ”Människor som använder pengar tycks skapa andra slags relationer med
varandra och med föremål än människor som inte
gör det. Marx döpte denna skillnad till ’alienation’[…]. Marx ansåg att pengar förvandlar de föremål vi använder till främmande ting och människorna med vilka vi utbyter dem till främmande
människor.”1
Anne Carsons referenser till Karl Marx i Economy of the unlost är lika förbluffande som typiska. Det är typiskt Carson att envist referera till en
tänkare som avrättats hundra gånger om under de
senaste decennierna; inte för att hon är motvalls,
eller för att provokationen skulle ha ett egenvärde,
MARA LEE
nej, men däremot räds hon inte spöken. Varken
Karl Marx eller hans teorier om varuformen (eller båda på en gång) får henne att rygga tillbaka,
alltmedan hennes favoritspöken fortfarande föredrar togor framför lakan: antikens gastar. Vissa är
obehagliga, vissa får det att krypa i oss, för, som
Carson gärna visar – sublimitet sammanfaller inte
med trivsel.2 Den som vill förvandla Carson till
skönsjungande näktergal lyssnar inte tillräckligt
väl, ty hennes sång kvittrar varken särskilt vackert eller ens varierat alla gånger.
Att Carson har ett intresse för det som skorrar,
tjuter och gallskriker framgår tydligt i ”The gender of sound”, en essä som sträcker sig från kvinnliga gallskrik till smuts.3 Men intresset för det som
skorrar inskränker sig knappast till ljudens domän; Carsons texter lyfter också fram idéer som
skorrar och skriker, tankar som galltjuter, svider
eller sticker kniven i dig, likt lönnmördare. Läsaren som enbart ser den eleganta, svala och kvicka
antikforskaren när hon läser Carson ser ingenting.
Forskaren och filmaren Trinh T. Minh-ha har sagt
att i läsande, liksom i livet, måste vi försöka ”se
det som ögat hör, och höra det som örat ser”.4
Detta är exakt vad Carson gör i sin översättning
av Sofokles Elektra vars förord Niclas Nilsson har
översatt till detta nummer av mao. Översättningen av Elektra ingår i boken An Oresteia, som omfattar de tre viktigaste tragedierna om Atreus hus:
Agamemnon av Aiskylos, Elektra av Sofokles, och
Orestes av Euripides; samtliga i nyöversättning av
Anne Carson.5 I Carsons översättning både syns
och hörs Elektras klagan med versala och oöversatta (o)ljud, för, som det står i förordet:
Det finns bara en sak hon kan göra.
Väsnas.
Carsons översättningskonst har en etisk slagsida.
Den utstakar en egen väg, förskjuter relationerna
mellan människor, ting och språk. Hur då?
Genom att inte bara erkänna, men också framhäva kärnan av främlingskap – eller till och med
alienation – i varje översättning. Främlingskap
som mänskligt och språkligt predikament.
Den som översätter Anne Carson står därmed
inför ett knivigt val: att översätta Anne Carson, eller att översätta översättaren Anne Carson.
Att översätta översättaren Carson
För det första: valet är en illusion – översättning
dikteras lika lite som skrivande av ett fritt val, åtminstone inför texter som har en egen själ. Just
det. Jag skrev själ.
För det andra: jag avskyr generellt meningar
som inleds med ”Att” – i dikt, i titlar, i talat språk.
Generellt är en del av problemet: att tala i generella termer: att översätta, att skriva. Vem har tillgång till en position där vi får inleda meningen
med Att? Jag stryker således över denna underrubrik och kallar den för
När jag översätter Anne Carson
Ytterligare ett problem med meningar som inleds
med Att, är att de underblåser en pågående detronisering av verbet. Jag är försiktig med generella
påståenden, men en tendens som jag tycker mig
urskilja inom samtida, svensk språkanvändning,
är dels fascinationen inför infinitivets förförande
kraft (på bekostnad av finita verb), och dels en
förkärlek för klena verb i kombination med starka adjektiv (”att mörkret inte upphör” istället för
”mörkret upphör inte”, ”luften blir tung av snyftningar” istället för ”luften tyngs av snyftningar”).
Bådadera kan resultera i texter som brister i
rörelse och dynamik; de kan framstå som statiska,
tungfotade och abstrakta.
Verb är viktiga för Anne Carson. Hon är något
av en verbens mästare. Inte för att hon använder
krångliga eller ovanliga verb, men hon förbluffar
med dem. Som när hon, liksom i vissa asiatiska
språk, ”verbar” adjektiv (i koreanska till exempel,
säger man inte att ”solen är gul”, utan att ”solen
gular”). Hur översätter man ”with some strange
gold pepper spicking and spanning her veins and
night blossoming out her head”?6 I min översättning (ett utdrag ur Red.doc> i Glänta, nr 1, 2012)
går radikaliteten i ”spicking and spanning” förlorad, eftersom motsvarande manöver på svenska
tycktes bli alltför sökt och konstruerad. Bättre då
att backa.
Verb sätter metaforer i rörelse. Med verb visar
Carson att upprepning inte kan reduceras till en
upprepning av det samma, och att skillnad inte
uppfanns av kontinentala filosofer. Skillnaden
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 5
BITTERLJUVA VERB
När man översätter
Carson är uppgiften
inte, tänker jag, att
fånga alla nyanser av ett
ords betydelse, eller att
återge en exakt betydelse. Mitt närmande har
varit att försöka följa
rörelsen. Språkets
rörelse, begärets, och
förmedla, inte bara
saken, som Mallarmé
skulle sagt, utan effekten. Inte tingen, kropparna, utan relationen
mellan tingen, kropparna. Hur då? Jo, om
relationen dem emellan
tecknar ett bråddjup, så
måste översättningen
försöka vara trogen
fallet, och inte det som
orsakar fallet.
6 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
finns där, inskriven i språket, om vi är uppmärksamma. Ta verbet nynna i stycket ”Trojjam”;
Akilles nynnar på en melodi som drar likt en
silver­åder genom texten. Ordet upprepas, traderas och skriver om det trojanska krigets utgång.7
I boken The beauty of the husband där maken
i bokens titel är en odugling som snor sin hustrus
dikter samt upphöjer otroheten till en konstform,
får vissa verb oanad dignitet.8 Till exempel verbet
pass i avsnitt xx som sammanför makens så kal�lade frihetsprinciper med det knep som Aristoteles
uppfann för att inte gå vilse i minnets vindlingar,
en associationsprincip som beskrivs på följande
vis: ”passing rapidly from one step to the next. /
For instance from milk to white, / from white to
air / from air to damp, / after which one recollects
autumn”. Detta minnestrick är avhängigt ordet
pass (”passing rapidly from one step to the next”).
Det finurliga är att också makens svek, de otaliga
otrohetsaffärer som han rättfärdigar genom att
hänvisa till frihet, gestaltas med verbet pass (”a
phrase found in a letter he wrote in a taxi one day
he passed / his wife / walking”). Makens svekfullhet förknippas med rörelse, han passerar, förbigår
och nonchalerar sin fru. Att passera är också att
passera gränser: gränsen för vad som är passabelt;
trohetens gräns.
Verbet pass invaderas således av både minne
och glömska, hågkomst och svek, vilket förstås
är omöjligt att översätta till svenska. Originalets
fyra upprepningar av ordet pass, har i min översättning tvingats bli tre förflytta sig och en åkte
förbi. Ett alternativ skulle ha varit ”röra sig”, men
i sammanhanget skulle det framstått som svagt
– den starka rörelsen framåt och iväg skulle gått
förlorad. Det är rörelsen iväg och förbi som förmedlar brutaliteten både i Aristoteles minnesprincip och i makens frihetsprincip: ”Aristoteles som
/ inte hade någon make, / nämner sällan skönhet /
och skulle sannolikt förflytta sig snabbt från ankel
till slav vid försöket att minnas maka.”9
Upprepningen av ordet pass bär på en mängd
valörer som stegras genom texten. I Makens skönhet är upprepning ingen lek, utan grym verklighet. Den påminner oss också om några av Carsons
mest citerbara meningar: ”Desire moves. Eros is a
verb”.10
Att begäret, så som det framställs i Carsons
MARA LEE
språk och med hennes språk (dvs inte på ett tematiskt plan, ty där kan hon påstå lite vad som
helst om begär, till exempel att det är avhängigt
avstånd osv, vilket dock säger väldigt lite om hur
hon använder sitt språk), framför allt är rörelse,
märks och syns, hörs, i varje liten detalj. Avsnitt
vi i The beauty of the husband berättar med en
återblick om hustruns första erotiska möte med
sin kommande make. De är unga, och scenen är
på många vis klassisk, näst intill löjeväckande romantisk. De befinner sig på en vingård och hjälper
till med att trampa druvor. Höst, oktober, lantlig
miljö, fallande skymning, nakna kroppar, hö. Och
den söta druvsaften som klibbar och rinner. Men
Carson krossar den romantiska bilden genom att
hänga upp scenen i – just det. Ordet crush. Istället för att beskriva vintrampandet med det neutralare ”tread the grapes” skriver hon ”crush / the
grapes”. Det är naturligtvis ingen slump. Genom
ordet crush skrivs både dåtid, framtid och nutid in
i denna till synes perfekta minnesbild: förälskelsens crush, men också framtidens krossade hjärta.
”En idealisk vindruva / är lättkrossad”, säger makens farfar i avsnittets slutrader.11 Den romantiska minnesbilden krossas, skiktas i olika tidslager
när verbet crush börjar röra sig. Begäret rör sig.
Eros är ett verb.
När man översätter Carson är uppgiften inte,
tänker jag, att fånga alla nyanser av ett ords betydelse, eller att återge en exakt betydelse. Mitt
närmande har varit att försöka följa rörelsen.
Språkets rörelse, begärets, och förmedla, inte
bara saken, som Mallarmé skulle sagt, utan effekten. Inte tingen, kropparna, utan relationen mellan tingen, kropparna. Hur då? Jo, om relationen
dem emellan tecknar ett bråddjup, så måste översättningen försöka vara trogen fallet, och inte det
som orsakar fallet. Ett av de svåraste partierna i
Autobiography of red är ett avsnitt som spelar
med ordet like och dess flerfaldiga betydelser. I
min översättning väljer jag att frångå den bokstavliga betydelsen för att istället försöka väva fram
något som vagt påminner om mångtydigheten hos
ordet like. Rubriken: ”Photographs: like and not
like” har blivit ”Fotografier: känns”.12 Skillnaden
kan tyckas oöverbrygglig, och jag tvingades offra
hela den betydelseräcka som skapas genom styckets användning av liknelseledets like, I’d like samt
likeness. Offra för vad? kan man undra. Jo, för
den fras som är mest laddad. Laddningen i stycket
emanerar från rivaliteten mellan huvudpersonen
Geryon och hans ungdomsförälskelses nuvarande
pojkvän, Ancash. Styckets höjdpunkt inträder efter ett misslyckat slagsmål, när Ancash säger: ”So
what’s it like – Ancash stopped. He began again.
So what’s it like fucking him now?” Andlösheten
hämtar kraft från den multipla användningen av
ordet like som runnit genom stycket. Jag valde att
utgå från denna laddning, och försöka väva in ordet ”känns”, på ett sätt som visserligen aldrig kan
motsvara Carsons subtila glidningar, men som
ändå skapar ett spänningsfält i texten. Raden ”Så
hur känns det – Ancash tystnade. Han började om.
Den vikt som Carson
lägger vid relationen
mellan orden skapar en
laddning på frasens nivå
(och inte bara ordets),
och frasens struktur i
sin tur står i djup
skuld till rytmen. De
rytmiska elementen hos
Carson är inte bara
dekorativa, utan har,
med en snegling mot
äldre muntlig poesi,
restaurerat delar av en
mnemonisk funktion.
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 7
BITTERLJUVA VERB
Så hur känns det att knulla honom nu?” är lik originalet, men däremot slutet, där Geryon betraktar
ett fotografi av sin älskade, ”looking down at the
acid bath and watching likeness come groping out
of the bones”, blir annorlunda i min svenska översättning: ”tittade ner i framkallningsvätskan och
betraktade hur det som känns trevade sig fram ur
knotorna” (min kurs).
Den vikt som Carson lägger vid relationen mellan orden skapar en laddning på frasens nivå (och
inte bara ordets), och frasens struktur i sin tur står
i djup skuld till rytmen. De rytmiska elementen
hos Carson är inte bara dekorativa, utan har, med
en snegling mot äldre muntlig poesi, restaurerat
delar av en mnemonisk funktion. Delar är viktigt,
ty rytmens funktion har fått en delvis ny innebörd.
Det har med spökena att göra. Rytmen som går
igen i Carsons poesi har färdats genom sekler och
förändrats under resans gång. Minnesteknik i all
ära, men viktigast är resterna. Det som finns kvar
när vi glömt bort vad rytmen, omtagningarna och
det sonora skulle användas till. De omvandlas
från redskap till stil. Ibland signalerar rytmen en
nästan i överkant behärskad kyla (coolness är för
övrigt ett ord som återkommer hos Carson). Men
ibland är både rytmen och omtagningarna så demonstrativa att de välter in i klumpighetens domän – ett slugt drag, eftersom klumpighet fäller
ett försonande ljus över tingen. Klumpigheten förlåter den överdrivna coolheten, den löjligt exakta
rytmen, de snygga radsluten.
Ett annat försonande drag är när Carson avslöjar sin besatthet av variationer av ordet her,13 eller
sin förtjusning i jargong,14 patetik och dåliga rim.
De studsande snabba dialogerna hör dit, liksom
den märkligt stela styckeformatteringen som är genomgående i hennes senaste bok, Red.doc>, med
raka högermarginaler. Vid första anblick ser det
fruktansvärt ut. Men i läsningen inser man, steg för
steg, att den raka högermarginalen har en viktig
funktion. Den bjuder motstånd. Vi har rört oss
bort från de perfekta radbrytningarnas landskap,
den svindlande lätthet med vilken läsaren vant
sig vid att glida från en rad till nästa, och få allt
serverat genom frasens mästerliga betoningar. Jag
inser att den raka högermarginalen i Red.doc> är
textkroppens motsvarighet till den oturliga plufsigheten som råkat belägra Geryons ansikte i Röd
8 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
självbiografi just den dagen när han flera år senare och av en ren slump står öga mot öga med
ungdomskärleken Herakles som en gång krossade
hans hjärta: ”Geryons hjärta stannade. Mannen
var Herakles. Efter alla dessa år – så väljer han en
dag när mitt ansikte är plufsigt!”
Det är därför hennes texter blir oemotståndliga. Svalkan och plufsigheten. Ironin och patetiken. Radbrytningarna och styckeformatteringen.
Naturligtvis är Carson omöjlig att översätta.
Det blir varken bättre eller enklare av att jag därutöver känner mig manad att citera Gayatri Chakravorty Spivak: ”In every possible sense, translation is necessary but impossible”15 och härigenom
gör mig skyldig till ett lättsinnigt missbruk av Spivaks idéer. Men jag tror, i likhet med Carson, att
begär sätter orden i rörelse, och att en del av njutningen som omgärdar citering kommer av ”känslan av plundring. Man stjäl någons liv och ord och
smiter sedan iväg med ett perspektiv som kallas
för ’objektivt’ (ty allting kan på detta vis förvandlas till objekt); det är spännande, farligt.”16
En författare som förvandlar citatteknik till ett
farligt äventyr samt liknar kärlekens gud vid ett
verb, går inte att översätta, men går heller inte att
inte översätta. Missförstå mig inte – det som förenar möjlighet med omöjlighet är inte upphävandet av gränser, utan förskjutningen av gränser, till
exempel med hjälp av andra ord, till exempel med
ordet nödvändighet.
MARA LEE
Mara Lee är författare och har översatt Anne Carson.
För sin senaste roman, Salome (2011), mottog hon
Svenska Dagbladets litteraturpris samt P.O Enquists
pris. För närvarande forskar hon vid Akademi Valand,
Göteborgs universitet, på ett projekt om skrivande
och etik.
Anne Carson, Economy of the unlost. (Reading
Simonides of Keos with Paul Celan), Princeton UP,
1999), s.17, min övers.
2
Se tex essän ”Skum (Essä med rapsodi). Om det
sublima hos Longinos och Antonioni”, övers. Mara
Lee Glänta nr 1, 2007. Carson placerar här det sublima i ett spänningsfält som skapas av överskridandet
1
MARA LEE
mellan fiktion och verklighet och den fara samt det
hot om våld som överskridandet medför: ”När Antonioni kliver fram från bakom kameran och går rakt
fram i Cronaca för att förbättra [skådespelerskan]
Lucia Bosé med sina underbara örfilar, ödelägger han
gränsen mellan henne och hennes roll.”, s.118.
3
Anne Carson, ”The gender of sound” i Glass, irony
and God, (New Directions Books, 1995).
4
Trinh T. Minh-ha, Någon annanstans, här inne. Immigrationen, flyktingskapet och gränshändelsen, övers.
Dahlberg & Talje (Glänta produktion, 2012), s.14.
5
An Oresteia. Agamemnon by Aiskhylos. Elektra by
Sophokles. Orestes by Euripides, övers, Anne Carson
(Faber and Faber, 2009).
6
Anne Carson, Red.doc>, (Alfred A. Knopf, 2013),
s.134, min kurs.
7
”Trojjam”, övers. Mara Lee, Ord & Bild, nr 3, 2010,
s.17ff.
8
Anne Carson, The beauty of the husband. A fic-
tional essay in 29 tangos, (Vintage contemporaries,
2002 (Alfred A. Knopf, 2001)). 89f.
9
Anne Carson, Makens skönhet. En fiktiv essä i 29
tangos, övers. Mara Lee, (Panache, Albert Bonniers,
2012), s.92.
10
Anne Carson, Eros the bittersweet, (Dalkey Archive
Edition, 1998 (Princeton UP, 1986)), s.17.
11
Anne Carson, Makens skönhet, s.32.
12
Röd självbiografi. En versroman, övers. Mara Lee,
(Panache, 2009), s.129.
13
Se t ex, s.34 i The beauty of the husband, s. 57f i
Autobiography of red, och förordet till Elektra som till
och med bär titeln ”Her”.
14
Se karaktären Ray i Makens skönhet, eller modern
samt Herakles i Röd självbiografi.
15
Gayatri Chakravorty Spivak, ”Translation as culture”, Parallax, vol. 6, no 1, 2000, s.13.
16
Anne Carson, ”Skum. (Essä med rapsodi) Om det
sublima hos Longinos och Antonioni”, s.117.
➤
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 9
Anne Carson:
Förord till Elektra
Ur An Oresteia. Agamemnon by Aiskhylos. Elektra by Sophokles. Orestes by Euripides
i översättning av Anne Carson (Faber and Faber, 2009).
hon
Hennes namn låter som ett negativt adjektiv: det
grekiska ordet ”alektra” betyder ”utan säng,
ogift, utan giftermålsutsikter”. Hennes liv är avstannat och strandat, bara en hake i andras planer. Av hennes funktion och syfte som människa
återstår endast en aktivitet – att säga nej till allt
som omger henne. Nej till moderns mord på hennes far, nej till moderns otrohet med Aigisthos, nej
till att leva vidare som om allt var i sin ordning, nej
till att avbryta sin klagan.
Ibland säger folk om Elektra att hennes sorg är
överdriven. Hon skulle inte protestera. Tidigt i
pjäsen anförtror hon kören:
Kvinnor, jag skäms inför er: jag vet
att min sorg
tycks er extrem.
Jag lider den inte med lätthet.
Men jag svär att jag inte har något val.1
Hon har inget val, för hon har inget annat jag än
det jag som sörjer. Och hon låter ingen tvivla på
detta:
Jag kan inte inte sörja.2
Mellan denna förtvivlade utsagas båda negationer ryms hennes valmöjligheter som Elektra. Återigen, inget tvivel:
10 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
Endast en föda behöver jag:
Jag får inte göra våld på Elektra.3
Vad betyder det att ”inte göra våld på Elektra”?
Hennes jagkänsla är enastående. Hon ansätts från
alla håll, av alla omkring henne, krafter som kräver att hon ska finna sig i moderns brott och lägga
band på sin vrede. Och till viss del har de lyckats:
hon är vanställd. Varken psykologiskt eller moraliskt har hon utrymme att andas eller röra sig. Och
hon vet det. Hon säger till kören:
Det onda är en kraft som formar oss efter sig själv.4
Senare, bittrare, till sin mor:
Jag har den form du gav mig.
Smuts danar smuts.5
Att ”göra våld på Elektra” vore att sluta säga nej
till det onda och det smutsiga. Sofokles är en dramatiker som fascineras av människor som säger
nej, människor som vägrar kompromissa, människor som gör sig till stötestenar, som Antigone eller Ajas. Den sortens gestalter uttrycker vanligen
sitt trots i hjältemodiga handlingar – Antigone begraver sin bror, Ajas kastar sig på svärdet. Elektra har samma sorts råa, envisa, skandalösa själ,
men hennes omständigheter är annorlunda: Elektra förvägras alla handlingar.
Pjäsen börjar med två män som står mitt på
scen och planerar något som kommer att föränd-
ANNE CARSON
ra hennes liv, och de beslutar att inte delge henne
sina planer, trots att hon befinner sig alldeles innanför dörren (de hör henne gråta). Pjäsen slutar
med två män som marscherar in i huset för att
fullborda hämndaktionen medan Elektra lämnas
utanför, om hon följer efter eller stannar där och
väntar tycks göra dem detsamma. Pjäsens mittpunkt är en scen i vilken två män manipulerar
Elektra med lögner tills hon nästan är hysterisk.
Hon är en vuxen men ogift kvinna bosatt hos en
moder som hatar henne, och hon saknar såväl social ställning som känslomässig kontext. Hon verkar sitta hukad på husets tröskel snarare än bo i
huset. Systern kallar henne galning och viftar bort
hennes idéer. Brodern behandlar henne som ovidkommande för hans planer – han uppfattar henne som vild, känslosam, deprimerande. Hon är en
kvinna som fastnat på tröskeln och passiviteten
förgör henne.
Det finns bara en sak hon kan göra.
Väsnas.
Så Elektra pratar, klagar, bråkar, fördömer,
sjunger, mässar och skriker från ena änden av pjäsen till den andra. Hon är på scen nästan hela tiden och har en av den grekiska tragedins längsta repliker. Ljud av alla slag strömmar ur henne,
både artikulerade och oartikulerade. Hennes
språkförmåga är fantastisk; hon kan prata omkull
vem som helst i pjäsen. Hennes vokabulär av skrik
är så rik att jag valt att transkribera hennes rop
bokstav för bokstav – OIMOI! i stället för det sedvanliga Ack! eller Ve mig! Detta är inte en person
som skulle säga Ve mig! Hon är en störtflod till
människa. Hon saknar handlingsutrymme, ändå
får hon saker att hända och människor att förändras. Hon saknar hopp, ändå håller hon Elektra igång. Det finns tillfällen då orden överskrider
henne själv, som i hennes inledande bön till ljus
och luft:
Å heliga ljus!
Och din like luften som omsluter världen –6
Det finns passager som koncentrerar henne i renaste hat, som när hon far ut mot sin mor:
Kalla mig
en simpel, svartmålande slyna! om du vill –
för om det är min natur
så vet vi var den kommer ifrån, eller hur?7
Hon är ingen Antigone – hon är varken ädel eller älskvärd eller ”värd ett pris av guld”, som Sofokles säger om denna andra ensamma kvinna.
Men hon är alltid värd att lyssna på.
pjäsen
Det är på det hela taget ”en pjäs utan tröst”, som
Fiona Shaw sa när hon spelade Elektra. I synnerhet uppfattade hon bluff-/återföreningsscenen mellan Elektra och Orestes som ”obeskrivligt omöjlig att spela”. Kritiker och forskare (och
översättare) instämmer, den scenen är en svår nöt
att knäcka. Varför bestämmer sig Orestes för att
lura i sin syster att han är död? Varför ändrar han
sig mitt i scenen? Vad vill Sofokles uppnå här?
Växlingen mellan lögn och sanning, ädla och låga
känslor är förvirrande och grym, dragkampen om
en tom urna närmast bisarr. Fiona Shaw beskriver
det så här:
Att ha godtagit att ens bror är död och sedan få
veta att han lever och sedan få veta att han är död
igen och sedan få veta att han lever igen rör om i
huvudet. Man kan aldrig återhämta sig efter en sådan sak ... Det är som att ta en väldigt låg ton och
plötsligt ta en väldigt hög ton och förstöra rösten
på vägen. Allt förstörs.
Hon säger att scenen trots svårigheterna blev oerhört rörande. Publiken grät. Publiken grät även på
trehundratalet f.Kr. när den firade skådespelaren
Polos spelade rollen. Enligt tidens skvaller hade
Polos när han erbjöds att spela Sofokles Elektra i
en nyuppsättning av pjäsen i Aten nyligen förlorat
en älskad son. Så här grep han sig an uppgiften:
Efter att ha iklätt sig Elektras sorgeskrud tog Polos ur gravkammaren fram urnan med askan efter
sin son, omfamnade den som vore den Orestes och
fyllde platsen inte med låtsad och oäkta bedrövelse
utan med ren sorg och oförfalskad veklagan. Det
såg ut som om han spelade en roll men detta var
verkliga hjärtekval.
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 11
FÖRORD TILL ELEKTRA
Den berättelsen är förmodligen bara en berättelse.
Men den tycks mig värd att dröja vid, kanske för
att den belyser ett stråk av obehag som är närvarande redan i Sofokles konstruktion av scenen. Jag
menar hans spel med skenbarheter. För är det inte
ytterst märkligt att Elektras djupaste känslomässiga utgjutelser, den klagosång över Orestes i vilken
”allt förstörs”, som Fiona Shaw säger, framkallas
av ett falskt föremål – den gravurna som påstås
innehålla askan efter Orestes men som i verkligheten inte innehåller någonting? Vad betyder ”i
verkligheten” i en sådan kontext? Den ”verklighet” som Polos utnyttjar och den ”verklighet”
som Sofokles iscensätter tillhör skilda ordningar,
men på teatern ryms den ena i den andra. Kanske
skapade Sofokles urnscenen för att ifrågasätta det
förhållandet. Jag betvivlar att han skulle ha gillat
Polos sätt att använda sin egen sons död för att få
till stånd en stark rollgestaltning, men han verkar
(även i andra pjäser än Elektra) väldigt uppmärksam på gränsen mellan konst och verklighet och
ibland själv intresserad av att manipulera den.
Betraktat ur en annan synvinkel: Kunde återföreningsscenen ha utformats annorlunda? Vi har ett
bra exempel. Berättelsen om Orestes är en klassisk
myt som använts av många diktare, från Homeros
till Euripides. Men Sofokles närmaste förlaga var
förmodligen Gravoffret, den andra pjäsen i Aischylos Orestien, uppförd 458 f.Kr.: här ser vi en
återföreningsscen mellan bror och syster som är
full av glädje – ingen vilseledd Elektra, ingen falsk
gravurna, inga ironiska bisyftningar. Känslorna
löper lätt och uppriktigt mot sitt mål, hämnden
tycks rättfärdig i (åtminstone vissa av) gudarnas
ögon och två blodtörstiga barn förlöses (eventuellt) av ömsesidig kärlek. I Sofokles version förskjuts allt detta och blir till något annat. Han
avlägsnar förlösningen och låter den eventuella
rättfärdigheten förbli oviss. I centrum står Elektra
– tillintetgjord och stolt, manipulerad och kuvad
om vartannat, hennes arma själ föremål för någon
annans manus, hennes reaktioner underkastade
dramats regler. ”Du har utnyttjat mig sällsamt”,
säger hon slutligen till Orestes.
Vi kan vara ganska säkra på att Sofokles hade
Aischylos i tankarna när han komponerade sin
Elektra, eftersom han citerar honom. Klytaimestras dödsscen i Sofokles pjäs är ett eko av Aga12 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
memnons dödsscen i Aischylos Agamemnon, och
upprepar till och med de dödsrop som i båda fallen hörs från huset. Elektras fasaväckande uppmaning till Orestes
Slå henne en andra gång, om du förmår!8
är ett direkt citat av hennes fars ömkansvärda
Igen! Slagen en andra gång!
Det är som om hela familjen står där, till knäna i
blod, och Elektra dödar sin mor med faderns ord.
Varför gör Sofokles så? För att betona Elektras
fruktansvärda herravälde över språket som vapen? För att påminna oss om Klytaimestras brott
och sluta hämndcykeln i detta hus? För att på nytt
öppna Agamemnons sår och antyda att hämnden
här saknar slut? För att överträffa Aischylos? För
att hylla Aischylos? Kanske allt på samma gång.
Sofokles är en komplex diktare som verkar i en
komplex tradition. Hans publik uppskattar alla
sorters maskspel. Alla sorters användning av urnor. De går inte på teater för att bli tröstade.
ANNE CARSON
Översättning av Niclas Nilsson
Citaten ur Elektra är översatta av mig, från Anne Carsons engelska. Nedan hennes original följda av sina
motsvarigheter i svensk översättning av Johan Bergman (1948), Emil Zilliacus (1955) och Björn Collinder
(1972). Ö.a.
carson:
Women, I am ashamed before you: I know
you find me extreme
in my grief.
I bear it hard.
But I tell you I have no choice.
bergman:
Jag känner mig förlägen, om för er jag tycks
för mycket klaga, överdriven i min sorg,
men jag är tvingad till det av det våld jag led.
zilliacus:
Jag blygs, o kvinnor, om jag synes er
1
ANNE CARSON
mitt olycksöde alltför tungt begråta.
Det våld jag röner tvingar mig därtill.
collinder:
Jag blyges, mina vänner, om det synes er
att jag är måttlös i min myckna klagolåt;
men övervåldet nödgar mig att handla så[.]
2
carson:
I cannot not grieve.
bergman:
Aldrig de klagande ljuden dock tystar jag [...]
zilliacus:
Aldrig dock, aldrig jag avstår från detta:
sörja [...]
collinder:
[...] dock är det fåfängt att söka förmå mig till
att ej begråta och sörja [...]
carson:
I need one food:
I must not violate Elektra.
bergman:
[...] jag ser min enda glädje däri att jag vet
mig trofast mot en helig plikt. [...]
zilliacus:
Självaktning är den näring jag behöver.
collinder:
Att inte bryta med mig själv är näring nog
för mig[.]
3
carson:
Evil is a pressure that shapes us to itself.
bergman:
[...] mot brott och våld man tvingas handla hänsynslöst.
zilliacus:
[...] nöden tvingar en till mycket ont.
collinder:
[...] där det onda rår
nödgas man göra sådant som av ondo är.
4
carson:
I am the shape you made me.
Filth teaches filth.
5
bergman:
Men vad som detta framtvang – mot vad helst jag
vill –,
det är all fiendskapen: vad du gjort och gör.
Din skamlöshet framkallar andras skamlöshet.
zilliacus:
Men av ditt hat och dina gärningar
blir jag till detta tvungen, mot min vilja.
En skändlig handling lär en skändlighet.
collinder:
Men din fientlighet och dina gärningar
de nödgar mig med våld att föra sådant tal:
ett lastbart liv ger lärdom om vad lasten är.
carson:
O holy light!
And equal air shaped on the world –
bergman:
Du heliga ljus!
Jordfamnande Luft!
zilliacus:
Du heliga ljus
och du luft som höljer hela vår jord [...]
collinder:
Heliga ljuskrets!
Luft, länk mellan jord och eterhav!
6
carson:
Call me
baseminded, blackmouthing bitch! if you like –
for if this is my nature
we know how I come by it, don’t we?
bergman:
[...] Ryt du oavvänt
om mig för människorna, om min elakhet,
min fräckhet och mitt hätska, oförsynta tal!
Ja, vore jag än skyldig till allt sådant ont,
så har jag ju att brås på, när jag brås på dig.
zilliacus:
[...] Så förkunna nu
för hela världen, om du finner gott,
att jag är ond och lösmynt eller skamlös.
Är jag i alla dessa ting förfaren,
då kommer jag nog ej ditt blod på skam.
collinder:
[...] Ropa därför ut
7
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 13
FÖRORD TILL ELEKTRA
för en och var att jag är nedrig eller fräck
eller besatt av skamlöshet, om du så vill.
Ifall mitt gry är sådant att jag övar slikt,
då kommer jag ju ej din sinnesart på skam.
carson:
Hit her a second time, if you have the strength!
bergman:
Slå en gång till! Så hårt du kan!
zilliacus:
Slå än en gång ifall du kan!
collinder:
Hugg på nytt, om du förmår.
8
Agent nr 75:
Rea AnnMargaret
Mellberg
I
bland har jag tänkt att den grekiska litteraturen oåterkalleligen gått förlorad för Sverige. Det har inte längre funnits någon kontext.
Diktaturen var en sådan. Nu känner jag att man
kan säga att krisen har gett just en sådan hållbar
kontext som kan föda ett nytt intresse. Ett tecken
på det är senaste numret av Lyrikvännen, med grekiskt tema.
Samtidigt är bilden inte entydig. Arja Saijonmaa har just genomfört en landsomfattande turné
med 30 föreställningar som gått för fulla hus. Hon
har sjungit Theodorakis och många av de texter
han tonsatt är skrivna av de allra främsta grekiska
poeterna. Så tiotusentals svenskar har alltså de senaste månaderna suttit bänkade och rörts till tårar
av grekiska poeters texter samtidigt som utbudet
och efterfrågan när det gäller grekisk litteratur på
svenska i dag förefaller obefintligt.
Även här är bilden dock flertydig. Om vi för ett
ögonblick lämnar poesin har inte mycket hänt i
Sverige sedan Kazantzakis översattes på 50-talet. Nu har den legendariske grekiske berättaren
Papadiamantis långnovell Mörderskan (skrevs
1902) kommit ut på svenska på Oppenheim förlag. Det gör att vi får ett rikare perspektiv bakåt i
tiden. Om vi då åter tar med poesin finns ju också
AGENTEN
”Hur ska man kunna förstå dagens unga grekiska
författare när knappt någonting kommit ut på
svenska sedan Börje Knös översatte Nikos Kazantzakis romaner för 60 år sedan?”
maos litterära agent – Rea Ann-Margaret
Mellberg, översättare och kulturråd vid grekiska
ambassaden i Stockholm – talar sig varm för tre
grekiska verk som omedelbart bör översättas till
svenska. Lystra svenska förlag!
den viktiga poeten Konstantinos Kavafis som föddes för 150 år sedan och som nu i april och maj
hyllats med uppläsningar och en utställning på
Stockholms stadsbibliotek.
Men hur ska man kunna förstå dagens unga
grekiska författare när knappt någonting kommit ut på svenska sedan Börje Knös översatte Nikos Kazantzakis romaner för 60 år sedan? Visst
väcktes ett starkt intresse för grekisk litteratur
under juntaåren 1967–1974. Vassilis Vassilikos,
vars världsberömda roman Z kom ut på svenska,
var nyligen på besök i Stockholm. Mikis Theodorakis turnerade i Sverige. Ritsos, Seferis, Elytis, Anagnostakis och många andra poeter gavs
ut i antologier eller i egna volymer och många av
deras dikter tonsattes. Theo Kallifatides fick ett
stort genombrott med sin romantrilogi. Men under 80-talet svalnade intresset för grekisk kultur
för att till slut nästan dö ut helt. Under de senaste tjugo åren tror jag inte att det kommit ut mer
än på sin höjd en grekisk bok om året och det är
högt räknat! Dessutom finns det ingen som helst
konsekvens i utgivningen. En bok här, en bok där.
Några enstaka tidskriftsinsatser, som när 90-tal
gjorde ett Greklandsnummer eller när tidskriften
Ariel 1999 publicerade långdikten ”Bara genom
sorgen” av den viktige poeten Byron Leondaris
samt flera andra artiklar med grekiskt tema. Enstaka grekiska poeter har bjudits in till poesifestivaler. Om man ser på det grekiska förlaget Kedros
och deras moderna klassikerserie med ett fyrtiotal
titlar skrivna av författare verksamma efter Kazantzakis tvingas jag dock konstatera att inte en
enda av dem finns översatt till svenska. Av dem
är det nog Giorgos Ioannou som jag saknar allra
mest på svenska. Men inte heller Aris Alexandrou,
Marios Chakkas, Giorgos Chimonas, hela 70-talets unga poetgeneration eller någon annan finns
alltså översatt och det gör att det är ett väldigt
stort hopp fram till de unga författare som finns
med i exempelvis den grekiska antologin Fikonträdets sång som bokförlaget Tranan gav ut för
några år sedan.
Jag skulle särskilt vilja framhålla tre författare
som varit med länge på den grekiska litterära scenen men som fortsätter att skriva mycket intressanta böcker.
➤
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 15
AGENT NR 75
❥ michalis ganas
Apsinthos
(Melani, 2012)
Den som kanske betytt mest för mig rent personligt och som jag följt under många år är poeten
Michalis Ganas. Under inbördeskrigets slutskede 1949 tvångsförflyttades han med sin familj till
Ungern och det har gett honom ett mycket speciellt öga. Ganas hämtar ofta motiv från grekiska
folksånger. Man kan säga att den klassiska litteraturen alltid finns där som en klangbotten i dikterna, samtidigt som de rör sig väldigt mycket i nuet.
Han var på besök i Stockholm 1995 men väntar
alltjämt på att bli översatt. I Grekland är han också oerhört omtyckt för sina sångtexter som sjungits av flera av Greklands mest populära sångartister, inte minst av Mikis Theodorakis själv.
Av Michalis Ganas väljer jag hans senaste, nyutkomna diktsamling ”Malört” (Apsinthos), titeln hämtad från Johannes Uppenbarelsebok
8:10–11. Med sin nyanserade och variationsrika
stil söker Ganas fånga det förflutna i det närvarande. Från nuets ”sura regn” söker han sig tillbaka till barndomens nästan glömda ord för nederbörd, för att därifrån gå vidare till ”homeriska
störtregn”. Undergången är närvarande. Naturen
är full av öppningar till djupare skikt, Hades, det
förlorade. Ganas spanar efter tecken på det som
funnits, de frånvarande anhöriga, emigranterna,
de döda. Skogen av antenner på höghustaken där
upphängda lakan ser ut som storbildsskärmar får
symbolisera samtidens rotlösa kommunikation,
utan koppling tillbaka i tiden. Bara i drömmen
dyker försvunna människors repliker upp på nytt
och sprider oro omkring sig.
Men Ganas är svår. Den som översätter honom
får vara beredd på att ge sig in i samma sökande,
djupt in i det egna språket.
❥ maria laina
To fagito
(Agra, 1998)
Ett annat namn jag vill nämna är Maria Laina.
Även hon har varit i Sverige vid ett par tillfällen
och hennes dikter finns översatta i en rad tidskrif16 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
ter. På senare tid har hon gått från att skriva dikter till att skriva dramatiska monologer och teaterpjäser, rent av prosa. Hennes språk är mycket
elaborerat men kan också stanna upp, svindlande vackert, mitt i en bild, eller i en tomhet! Med
lite tur går det fortfarande att hitta hennes ödsliga
monolog En snabb kyss (Ariel förlag 1995) om en
dunkel passion och en bilolycka.
Av Laina väljer jag monologen ”Maten” (To
fagito) från 1998. En man sitter ensam hemma
vid ett bord och äter. Långsamt börjar han fundera kring sitt ätande, vad han har på bordet. Han
drar in sig själv i tankarna, börjar fundera över
ätandets olika former och ritualer i samhället,
upprättar hierarkier, jämför med djuren. Texten
antar formen av en filosofisk traktat men ömsar
efterhand skinn och en havererad kärlekshistoria tränger fram. Kanske har han rent av dödat
den älskade. Genom minnena får den frånvarande
personen tillbaka sin plats vid bordet, för att där
alltmer anta formen av ett dött föremål, som kniven, gaffeln, tallriken, kandelabern, duken, saltkaret och uppläggningsfatet.
❥ kiki dimoula
To ligo tou kosmou
(Nefeli, 1971)
Mitt tredje namn får bli Kiki Dimoula, den grekiska poesins Grande Dame sedan lång tid tillbaka. Hon är den enda som inte varit i Sverige
men om man lyckas sätta lite mer fokus på hennes poesi tror jag säkert att hon trots sina 82 år
gärna kommer hit. Dimoula har fått två diktsamlingar, Var hälsad aldrig och Glömskans pubertet
översatta till svenska på förlaget Axion esti och
det har även kommit ut ett urval av hennes dikter
på ellerströms. Henne finns det alltså verkligen en
möjlighet att läsa på svenska. Ändå saknar jag här
liksom så ofta annars ett större och mer samlat
grepp. Nyligen gavs ett stort urval av hennes dikter ut i usa. Något sådant skulle behöva ske här
också, att ett av de stora svenska förlagen satsade
lite extra på att göra henne känd för en bredare
publik. Hon håller för det. Hon har ett väldigt direkt tilltal. Jag skrev en gång att Dimoula står någonstans mellan Inger Christensen och Wislawa
REA ANN-MARGARET MELLBERG
Szymborska. Det ska man kanske ta med en nypa
salt, men det säger i alla fall något om hennes storhet.
Av Kiki Dimoula väljer jag hennes genombrott,
diktsamlingen ”Det lilla av världen” (To ligo tou
kosmou). Den trycktes 1971 i 500 exemplar och
gjorde först inte mycket väsen av sig. Men redan
året därpå fick hon det stora statliga poesipriset för boken och den har sedan dess kommit ut
i många nya utgåvor. Den innehåller flera dikter
som blivit folkkära. Här en av dem, i min översättning:
Ann-Margaret Mellberg doktorerade 2004 vid Institutionen för klassiska språk i Lund med titeln Minnet
går gränsvakt, Fyra poeter ur 1970-talets grekiska
diktargeneration (Almqvist & Wiksell 2004). Hon har
översatt verk av Almqvist, Strindberg, Söderberg,
Dagerman m.m. till grekiska. 2012 debuterade
Mellberg med den självbiografiska berättelsen Min
morbror simmade över Suezkanalen (Podium) om en
familjs vardag i skuggan av 1900-talets världspolitiska
händelser kring Medelhavet.
Plural
Kärlek:
substantiv,
extremt substantiv,
singular, ental;
varken femininum eller maskulinum,
försvarslöst genus.
Plural, flertal;
försvarslösa kärlekar.
Rädsla:
substantiv,
singular till att börja med
sedan plural:
rädslorna.
Rädslor för allt
från och med nu.
Minne:
substantiv, egennamn för sorger,
singular, ental
bara ental
och oböjligt.
Minne, minne, minne.
Natt:
substantiv,
femininum.
singular, ental.
Plural nätter
Nätterna från
och med nu.
REA ANN-MARGARET MELLBERG
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 17
Översatt Kavafis
Μια νύχτα
Den poet jag just nu översätter, Paulo Henriques Britto, är själv en framstående
översättare. Han hoppas
på objektiviteten. Ett skall överföras, bit för bit, med
känslig hand, och bli
ett annat, samma
Ah! Paulo. Kanske går det med din Bishop, men med
Kavafis, aldrig! Nej
Jag är ledsen. Kom
med mig in i detta billiga
hyrrum tre kvarter ifrån kornischen. Du känner
väl igen natten, den tarvliga bädden?
Vi kan träna oss i att kyssas istället för att räkna accenter, rada ljudlikheter,
mäta versfötter och syntagmatisk relation. Två
torra tungor som slingrar sig kring varandra. Lukt av hårvatten, glimtar av
överkammade flinter och gula ögonvitor. Ingen kärlek är som den mellan
äldre män. Vild i fantasin, men med rimliga förväntningar. Övningar i det irreala.
Ta åtminstone min hand. Om
det inte blir mer än så, inte fullare, inte bättre, blir det ändå ett
18 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
KONSTANTIN KAVAFIS 150 ÅR
lätt rus, en krusning, en erinring om en annan omfamning, yngre, sannare, en
dionysisk, som
väl heller aldrig
nej
aldrig heller väl
blev av
MAGNUS WILLIAM-OLSSON
_________________________________________
Konstantin Kavafis dikt Μια νύχτα (En natt) börjar: Η κάμαρα ήταν πτωχική και πρόστυχη
(Rummet var påvert och snuskigt). I år firar vi Kavafis 150-årsdag!
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 19
Recension
Eros skakar mig, Sapfo & Alkaios
Översättning Lars-Håkan Svensson & Jesper Svenbro
ellerströms förlag, 2013
Någon, säger jag, kommer att minnas oss framledes.
Sapfo, övers. L.-H. Svensson
S
apfo är knappast bortglömd. Hon hör till
de där antika gestalterna som moderniteten
in i det oändliga spunnit sina fantasier kring.
Lite sämre ställt är det för Alkaios, hennes något
äldre kollega och landsman. Där han antiken igenom var lika läst, spelad och fantasiomspunnen
som hon, har han i vår tid reducerats till en angelägenhet för ett fåtal specialintresserade. Faktum
är att det är först i år han gör en ordentlig debut
på svenska – tidigare har det bara funnits strödda översättningar i samlingsvolymer. Och även
då sker det tillsammans med Sapfo, i den senare
halvan av en behändig liten översättningsvolym
som lånar sin titel från inledningen till ett Sapfofragment.
Traditionen att låta trycka Sapfo och Alkaios
sida vid sida är förstås inarbetad vid det här laget.
De två lesbierna figurerar tillsammans på vasmålningar från början av 400-talet f.Kr. (av vilka två
letat sig in i den här volymen), och deras gestalter
och låtar behandlades som sammanlänkade redan
strax efter sångarnas död någon gång under det
tidiga 500-talet. Sannolikt finns det också beröringspunkter mellan deras faktiska liv och diktning.
Det lilla textmaterial vi har kvar under deras
namn ger visserligen stöd för gamla föreställningar om de två som varandras motsatta komplement: där Sapfo tenderar att vara på väg att lyfta
från marken, uppåt mot himlen och bort mot den
20 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
älskade, står Alkaios stadigt kvar med båda fötterna på skeppsdäcket, i ena handen ett vinkrus,
i den andra ett svärd. Men mycket har de så klart
gemensamt. Som samtida musiker på Lesbos var
de verksamma i samma traditioner – de sjöng på
den lokala grekiska sångardialekten, den så kal�lade aioliskan, och lät den klinga efter likartade
uppsättningar rytmiska mönster. De delar i viss
utsträckning motivkrets: den episka diktningen
finns hela tiden där som en fond, ön Lesbos med
Egeiska havet på ena sidan och det hotfulla Lydien
på den andra utgör skådeplats, och relationen jordiskt-gudomligt är ett grundläggande tema, om
än tydligare artikulerat hos Sapfo. En del grunddrag i tilltalet går också igen hos dem båda, och
för oss senkomna bildskärmsberoende pappersmassepundare är det kanske framför allt de två
textuppsättningarnas ofta sentensartade, suggestiva direkthet och skenbara enkelhet som är värda
att ta fasta på.
Det är en direkthet och en enkelhet som i alla
fall delvis har att göra med de omständigheter under vilka texterna tillkommit. I Sapfos och Alkaios värld hade skriften en perifer funktion – det
är oklart om de två ens var läs- och skrivkunniga. Hur som helst komponerade de med all säkerhet sina låtar på muntlig-mnemoteknisk väg
och framförde dem vid offentliga tillställningar,
ofta religiösa, i regel under dans och med hjälp av
en kör. Att det framförda sedan skrevs ner (eller
NIKLAS HAGA
transkriberades, för att tala med Jesper Svenbro)
får betraktas som sekundärt.
Men nedtecknat blev det, i en eller flera versioner, och sedan avskrivet, mångfaldigat, korrigerat,
standardiserat, massproducerat och, framför allt
– ständigt förändrat. Antiken igenom läste, sjöng
och kopierade man Sapfo och Alkaios utan att alltid fästa så stor vikt vid texternas exakta ordalydelse. Framåt medeltiden till falnar så intresset.
De nya avskrifterna upphör, och textmassorna sinar. Den enda Lesboslyrik som följer med i skiftet
från papyrusrulle till pergamentbok är de enstaka
rader och strofer som citeras av andra författare.
Kring dessa ynka textbitar och några korta skildringar av poeternas liv spinner sedan en antikhungrig västvärld sina fantasier ända till det sena
1800-talet, då hungern hittar fram till de tusentals
”I Sapfos och Alkaios
värld hade skriften en
perifer funktion – det är
oklart om de två ens var
läs- och skrivkunniga.”
papyrusflagor som Egyptens öknar ruvat på sedan
århundradena kring år 0. Det moderna arkivet för
arkaisk Lesboslyrik ökar explosionsartat på bara
något decennium, och 1900-talets Sapfo- och Alkaiosutgåvor fylls med en ökenkonserverad svada
bestående av lösryckta ord, halva fraser, i några
lyckliga fall hela strofer samt, i synnerhet, mängder av hakparenteser som markerar hål och revor
i alla papyrer.
Eros skakar mig innehåller också den en hel del
hakparenteser, men de enstaka orden och de allt
för rumphuggna fraserna lyser med sin frånvaro.
Här finns ingen ansats till någon samlade dikterutgåva i stil med Vasilis Papageorgious och Magnus William-Olssons Sapfovolym från 1999. Boken är i stället ett långsamt framvuxet resultat av
frön som för precis ett halvsekel sedan såddes på
en gymnasiekurs i grekiska. De två vännerna LarsHåkan Svensson och Jesper Svenbro skrev då varsin uppsats om Alkaios respektive Sapfo, och har
sedan var och en på sitt håll fortsatt att umgås
med de två sångarna från Lesbos. Genom åren har
de publicerat enstaka översättningar av dem i tidskrifter, samlingsvolymer och egna diktsamlingar. Eros skakar mig innehåller, så vitt jag kan se,
samtliga tidigare publicerade dikter samt en rad
aldrig förut tryckta översättningar. Av de tidigare
publicerade är det Svenbros Sapfotolkningar som
är i majoritet, och av de som går i tryck för första gången utgörs merparten av Svenssons Alkaios. Det är bara en enda av dikterna, en ”falsk”
Sapfo, som är översatt av dem båda tillsammans.
I övrigt är det en man, en dikt som gäller. De har
heller inte dragit sig för att sida vid sida publicera
två versioner av samma dikt där det visat sig att de
haft varsin översättning liggande.
Sådana juxtapositioner synliggör inte bara olika
översättartemperament, de gör det också tydligt
hur den materiella källtexten aldrig står stilla för
en översättare av arkaisk grekisk lyrik (och för antik litteratur överlag för den delen) – översättarna
har helt enkelt delvis använt sig av olika ”original”. Lars-Håkan Svensson beskriver i sitt informativa förord Sapfos och Alkaios texter som befinnande sig i ”ett bedrövligt skick”. Och så kan
man ju naturligtvis se det: det går inga chartrade
direktplan till 600-talets Lesbos, för
När hon ropande ber oss att skynda dit
drunknar allt vad hon sagt i brus
från det hav som har skilt oss från varandra …
(Sapfo 96, Svenbros övers.)
Vad vi har är inte så mycket Sapfos och Alkaios
”egna ord” som spåren av 2600 års skriftiga traditioner. Men i stället för att sörja det som gått
förlorat går det att se dessa spår som en stor rikedom. Att läsa Sapfo och Alkaios i ”original”, dvs i
så kallade textkritiska utgåvor, är att bli medveten
om den mångfald som varje fragment utgör. Det
är en uppmaning till läsaren att rent handgripligen forma egna versioner av dikterna och av det
förflutna. Knappt ett enda litet fragment existerar
där läsningen är huggen i sten och där notapparaten inte skriker åt en att vissa ord och rader är rena
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 21
EROS SKAKAR MIG
”Men det finns också
en stor poäng med att
försöka behålla något
av osäkerheten, mångfalden och det väldiga
tidsspannet. Ett lysande
exempel på ett sådant
försök är If not, winter,
poeten Anne Carsons
översättning av samtliga
Sapfofragment. Hon låter där trycka hakparentesspäckade versioner
av den grekiska texten
parallellt med fritt rytmiserade översättningar
som inte skyr det fragmentariska och som
på ett till synes enkelt
sätt fogar sig efter källtexternas tankegångar,
klanger och ordföljd.
Översättningarna i Eros
skakar mig går inte riktigt så långt.”
22 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
gissningar och att det på många andra ställen finns
alternativa läsningar. Hur mycket det än forskas
kring de för länge sedan förlorade ursprungstexterna kommer den arkaiska lyriken helt enkelt att
fortsätta förändras så länge någon läser den, och
det är gott så.
För en översättare är det naturligtvis fullt möjligt och legitimt att bortse från det instabila och
fragmentariska hos texterna. Många utmärkta
Sapfoöversättningar gör just det. Men det finns
också en stor poäng med att försöka behålla något av osäkerheten, mångfalden och det väldiga
tidsspannet. Ett lysande exempel på ett sådant försök är If not, winter, filologen och poeten Anne
Carsons översättning av samtliga Sapfofragment.
Hon låter där trycka hakparentesspäckade versioner av den grekiska texten parallellt med fritt
rytmiserade översättningar som inte skyr det fragmentariska och som på ett till synes enkelt sätt fogar sig efter källtexternas tankegångar, klanger
och ordföljd.
Översättningarna i Eros skakar mig går inte
riktigt så långt. De står inte parallellt med någon
grekisk text, och de använder sig av en normalsvensk ordföljd som skickligt fogats in i den svenska litteraturens antikiserande versmått. Men tankeeggande hakparenteser finns som sagt där, och
Svenssons kommentarer serverar på ett sakligt
sätt stora portioner textuell osäkerhet. Han redovisar också ett och annat tillägg från översättarnas
sida (dock inte alla) och gör det åtminstone delvis
uppenbart att många detaljer i källtexterna bygger på översättarnas egna val och gissningar.
Hur låter då detta spel ”för två röster och en
sjusträngad bárbiton”, som Svenbro kallar det?
De två översättarna skriver in sig i en tradition
av svensk antiköversättning med rötter i det tidiga 1800-talet, inom vilken imiterandet av antika versmått spelar en central roll. Svenssons
uttalade föresats är dock att inte ”återfalla i urvattnade och konventionella fraser, av den typ
som återfinns i det formelartade och romantiskt
överlastade språkbruk som länge dominerade
översättningar av antik poesi”, något han får sägas ha lyckats med. Och Svenbro också för den delen, även om man hos honom här och var kan ana
en flört med äldre språkbruk (”mångförslagen”
t ex, och ”beckade skeppet” är ekon från 1800-tal-
NIKLAS HAGA
söversättningar av Homeros, silade genom Erland
Lagerlöfs tolkningar). Hos Svenbro har vi också
ett rikligare bruk av skiljetecken än hos Svensson.
Kolon, tankstreck och framför allt utropstecken
spelar en helt annan roll än i den senares mer modesta punkterande och kommaterande – allt annat
än oviktiga detaljer när det gäller så här känsligt
ordmaterial, särskilt som det går tillbaka på en tid
när skiljetecken var något fullständigt okänt. För
den som är bekant med dem är det vidare svårt att
vid läsningen inte höra ekon av filologen Svenbros
texter om antik grekisk läsning och diktning i allmänhet och av vissa av de aktuella dikterna i synnerhet. Som när han egenhändigt lagar den skadade fjärde strofen av Sapfo 4 med ”Ljuvligt/sjunger
cikadan”, t ex, eller kontrar Svenssons version av
Sapfo 118
Kom gudomliga lyra, tala till mig
och bli till klingande röst!
med tolkningen
Kom, mitt klingande sköldpaddsskal,
fyll min dikt med din stämma!
Att Svenbro i sin forskning intresserat sig för den
grekiska skriftens förhållande till cikador och lyror av sköldpaddsskal är självfallet inte oviktigt
här, inte heller att han i sin storartade läsning av
Sapfos största hit, nummer 31 – Plötsligt framstår
han som en gudars like … (senast publicerad i boken Fjärilslära) –, utnämnt henne till en metapoetisk diktare fullt medveten om skriftens konsekvenser för poesin.
Ett sätt att riktigt få de mångskiftande textbitarna att verka, och samtidigt vara trogen deras
musikaliska bakgrund, vore att i kör, utifrån olika
översättningar och med viss eftersläpning från vissa recitatörer, läsa in dem på en repig och sprucken vinylskiva. Eller kanske ännu hellre att om och
om igen spela in olika översättningar på ett gammalt billigt, och i långa sjok trasigt, kassettband,
där gamla inspelningar dröjer kvar som svaga
ekon och tränger sig på bakom den senaste inspelningen. I väntan på något sådant kan man dock
med fördel hålla till godo med Eros skakar mig.
Vid sidan av en viss tonsäker musikalitet innehåller den nämligen svenska Sapfo- och Alkaiostolkningar som bättre än några andra tar tillvara på de
grekiska texternas mångfald och suggestiva sug.
Den bjuder dessutom på något som inlästa versioner inte kan ge, nämligen dikter som tycks tala
om sitt eget öde som traderad skrift. Svenssons Alkaios 208 t ex:
Vart vinden blåser är ett mysterium.
Än ansätts vi av vågor från vänster, än
från höger; mitt ibland dem vräks vi
herrelöst runt vårt svarta fartyg,
och skakas oupphörligt av stormens kraft.
Vårt masthål badar redan i slagvatten,
och seglet som har slitits sönder
släpper in ljus genom stora revor.
Vår surrning börjar lossna, och rodret [ ]
[
]
[
]
och mina fötter har trasslat in sig
i repen; det och ingenting annat blir
min räddning. Lasten börjar att röra sig.
[
] ovanför [
]
[
]
NIKLAS HAGA
Niklas Haga är doktorand i antik grekiska och forskar
om översättning av antik litteratur. Han är även verksam som översättare från engelska och tyska.
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 23
Brus och tröskelspråk
Jonas Rasmussen har översatt ett flertal danska
poeter till svenska, som Pia Dafdrup, Morten
Søndergaard och Mette Moestrup. Men är det
egentligen danskan som är källspråk?
U
nder sitt tacktal vid mottagandet av
Neustadtpriset 1990, uttryckte sig Tomas
Tranströmer ungefär såhär: ”En dikt är en
representation av en annan, osynlig dikt, skriven
på ett språk bortom det vanliga språket. Därmed
är även originaldikten en översättning.”
Det talas om översättning, tolkning eller re-writing – att återskapa ett nytt original, och rent juridiskt är det ju vad en översättare gör. Men om
vi bortser från juridiken, för ett ögonblick. Vad är
det egentligen en poesiöversättare gör?
Det danska språket har jag fått med mig från
mina båda föräldrar, men det är svenskan som är
mitt modersmål. Under mina år som översättare
har jag haft förmånen att få introducera ett flertal
högkvalitativa danska författarskap i Sverige. De
tre senaste uppdragen har dock rört redan sverigeutgivna poeter.
Det finns flera anledningar till att jag den senaste tiden har funderat mycket över vad det där jag
egentligen översätter; vad det består av. I april i år
var jag i Köpenhamn och förde ett samtal med den
danske poeten Morten Søndergaard, ett samtal
som så småningom ska resultera i ett efterord till
en av mina kommande översättningar av honom.
Søndergaard har länge intresserat sig för språkets gräns, vilket ju bara är fullt naturligt för en
24 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
poet, att i ord sträva efter att uttrycka det som
inte kan uttryckas med ord. Var går gränsen mellan brus (støj) och mening? Mycket som uppfattas som brus har betydelse långt innan det uppfattas som meningsfullt av någon människa. Världen
omkring oss är mättad med information som vi
inte kan utläsa någon mening i. Det sägs att vi
bara använder en bråkdel av vår hjärnas kapacitet, och så har vi t.ex. ultraviolett ljus och så lågfrekventa ljud att våra sinnen inte förmår uppfatta
dem. Det finns också ett genetiskt brus som är rent
livsavgörande: Våra dna-strängar består av kvävebaserna (nukleotiderna) adenin, guanin, cytosin
och tymin; av genetikerna förkortat till bokstäverna a, g, c och t, och forskarna kan i nuläget bara
tyda delar av denna information. Det sägs också
att omkring åttio procent av människans genuppsättning är densamma som hos en ek!
Det mesta är obegripligt, men är det meningslöst? Vi kan vara helt säkra på att det finns något
där ute, bortom vår förståelsehorisont, vår meningströskel; något som pockar på.
Søndergaard och jag pratade om att frasen ”Jag
är hungrig” föregås av en väldig massa processer
– matsmältning, cellernas förbränning av näringsämnen, nervsignaler till hjärnan, tolkning av signalerna – innan orden kan uttryckas och därmed
JONAS RASMUSSEN
förstås av någon annan. Ett nyfött barn som är
hungrigt skriker, och det är kommunikation nog
för att föräldrarna ska förstå att barnet är hungrigt. Barnet har alltså en förmåga att kommunicera på ett allmänmänskligt språk, men vi måste
samtidigt vara beredda att anstränga oss och tolka, för hunger, kyla, värme och smärta kan uttryckas på samma sätt.
Søndergaard pratar danska och jag svenska.
Det är bara så vi gör när vi umgås. Vi förstår varandra utan några större hinder. Alltså är språken
(i det här fallet svenskan och danskan) inte ett hinder och det finns ingen reell ”gräns” mellan dem.
Däremot finns det flera andra språk som gör sig
påminda: Plötsligt kliver en man in i det lilla kon-
Var går gränsen mellan
brus (støj) och mening?
Mycket som uppfattas
som brus har betydelse
långt innan det uppfattas som meningsfullt av
någon människa.
toret där vi sitter och pratar. Det är helg och andra aktiviteter pågår på Rytterskolen än just den
konstutställning som Søndergaard för tillfället visar där.1 När mannen lite senare går ut igen säger han (på danska): ”Ska jag låsa dörren efter
mig?” En alldaglig mening, men Søndergaard och
jag, som just talat om språkets trösklar2 och de
nycklar som kan behövas för att ta sig in i en text,
ser på varandra och uppfattar båda det där andra
språket: det som inte uttalades men som ändå ligger gömt i satsen. Orden fick där och då en annan
mening för oss som hört dem uttalas.
Søndergaard berättar om det han kallar sitt
”tröskelspråk”, en slags inre röst som han inte
känner sig ha makt över; som ideligen mal på
inne i huvudet och som han vid ett fåtal tillfällen har använt sig av i sitt skrivande. En ocensurerad, omedveten ordström som han stundvis har
skämts lite över, men också skrämts av – får man
verkligen använda det där språket i skrivandet; är
inte det fusk, och är det egentligen helt friskt? Det
är alltså ett brus men som det trots allt går att uttyda sammanhang och betydelse ur, om man lyssnar noga.
Och vi poesiöversättare då? Vad är det vi egentligen översätter? Språk? Från ett språk till ett annat? Jag tänker mig att det där språket ”bortom
det vanliga språket”, som Tranströmer hävdar att
alla dikter egentligen är översatta ifrån, är ett allmänmänskligt språk utan geografiska och sociokulturella gränser; ett språk som till stora delar
mera liknar musiken.
Ton, klang, frasering och rytm har i mina senaste översättningar varit centrala för min svenska språkbehandling. Pia Tafdrup har i sin senaste
samling Salamandersol sin helt egna rytm och frasering, vilken egentligen framträder tydligast när
hon framför sina dikter live. Mette Moestrups Dö,
lögn, dö är så full av allitterationer, assonanser,
strikt metrik och (på danska!) välfungerande anglicismer att jag kände mig nödgad att dela översättaruppgiften med Clemens Altgård. Det hade tagit
mig år och dagar om jag hade gjort det själv, och
inte haft någon språkkänslig att resonera med om
alla delikata problem.
Ju mer jag tänker på det desto mer framstår
det som att det inte är danskan som är mitt källspråk, utan att det är ett flertal ”röster” i danska
språket som jag försöker uttyda och omtolka: den
rent innehållsmässiga betydelsen, sociokulturella
koder, stilskiftningar, metrik och rytmiska verkningsmedel etc. Dessa olika ingredienser kan ses
som delar i en enhet; som instrument i en symfoniorkester. Min roll som poesiöversättare är snarare den noggranne, partiturläsande dirigentens,
vars huvudansvar är att tillfredsställa en helt ny
publik. Jag vill därför hellre likna min översättarverksamhet vid dirigentens än vid författarens,
➤
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 25
BRUS OCH TRÖSKELSPRÅK
vilket kanske hade varit närmast till hands. Jag
läser ett polylingvistiskt och mångfacetterat partitur som tonsättaren (författaren) har skrivit, och
utifrån detta polyfona språk försöker jag skapa
något vars huvudsyfte är att uttrycka samma sak
som originalverket. Många av oss, inklusive jag
själv, kan inte läsa noter, men det finns likväl oerhört mycket information inarbetad i ett partitur,
som ska tolkas och göras tillgänglig av dirigenten.
Poesiöversättandets olidliga lätthet: att låta målspråkets symfoniorkester framföra rytm, toner
och klanger utifrån ett noga analyserat partitur.
JONAS RASMUSSEN
Jonas Rasmussen har introducerat Claus Beck-Nielsen, Palle Sigsgaard, Morten Søndergaard, Simon
Fruelund och Amalie Smith för svenska läsare.
I översättning av Jonas Rasmussen 2013:
Morten Søndergaard: Akut sol, Trombone
Pia Tafdrup: Salamandersol, ellerströms
Mette Moestrup: Dö, lögn, dö, Pequod Press
(samöversättning med Clemens Altgård)
Egna titlar av Jonas Rasmussen 2013:
Pappa–Mamma–Barn (diktsamling), FEL Förlag
Utställningen ”ord, rod, orden” (på sv. ung. ”ord,
oreda, ordning”) på Rytterskolen på Brønshøj torg 15
april – 5 maj 2013.
2
I Søndergaards senaste diktsamling utgiven i Danmark (Fordele og ulemper ved at udvikle vinger,
Gyldendal, 2013) finns t.ex. en dikt som på svenska
skulle ha titeln ”Tretton anledningar att sitta på en
tröskel”.
1
26 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord
3 frågor
Grattis Niklas Hval till
Årets översättning 2012
Niclas Hval fick i maj Sveriges Författarförbunds pris
Årets översättning för den bulgariske författaren och
pianisten Nikolai Groznis roman Wunderkind (förlaget
2244).
Juryns motivering löd: ”För att han oförskräckt och
med glödande nerv återger hela registret hos Nikolai
Groznis musikaliska prosa i romanen om de dödsföraktande unga musikgenierna i kommunismens Sofia.”
En sportfråga: hur känns det?
Omtumlande! Dagen efter jag fick beskedet om att
jag hade vunnit åkte vi in till BB och fick barn nummer tre, så det har varit mycket som har velat samsas i skallen. Det är en ära och ett erkännande jag
inte har vågat drömma om, men också bara förbannat roligt och välkommet om man ser till det ekonomiska.
Vad var det för speciellt med att översätta
Grozni?
Han skriver om musik som ingen annan författare jag har stött på. Jag brukar alltid läsa böckerna
innan jag tackar ja, men här hann jag bara tjugo trettio sidor innan jag lade ifrån mig boken och ringde
förlaget och sa att jag tar den. Dels är han teoretiskt
och tekniskt mycket kunnig, dels jämför han klassiska musikstycken med bilder, situationer och känsloförnimmelser på ett säreget och hisnande sätt. Jag
har några få poäng musikteori och har umgåtts en
del med proffsmusiker (när jag var ljudtekniker för
MAOS SHIBBOLETH
maos shibboleth [hebr.
”ax”, innebörd: lösenord, igenkänningstecken, prövosten]
Peter Törnqvist väljer
en massa år sedan) så jag vet hur lite jag vet. Men
kanske också hur man ska tackla det man inte vet.
Självklart var det en utmaning, men jag tyckte ändå
att jag förstod vad han ville åt, så då får man ju försöka återskapa det man tycker sig se där på boksidorna.
Vad ska du göra för pengarna?
För pengarna ska jag översätta, men också ta sex
veckor semester i sommar med alla barnen. Sedan
har vi i familjen pratat om att åka till Dominikanska
Republiken ett tag, för att det verkar vara ett sol-ochbad-paradis OCH för att jag har översatt två böcker
av Junot Díaz som använder sig mycket av det landet i sitt skrivande. Eftersom jag hoppas få översätta
även Díaz nästa bok borde jag självklart vistas lite
där. Nu kommer vi kanske iväg!
Niclas Hval intervjuad av Viktoria Jäderling Översättarsektionen delade även ut hedersomnämnanden till Molle Kanmert Sjölander (för Caitlin
Morans Konsten att vara kvinna) och Kajsa Öberg
Lindsten (för Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget
kvinnligt ansikte). Prissumman för Årets översättning
är 75 000 kr. Hedersomnämnandena tilldelas sammanlagt 10 000 kr.
omogassation ❥
Ordförklaring: omorganisation
Motivering: Undan ska det gå. Kort ska det hållas.
Dän ska det hän, tömmas och länsas. Liksom socialdemokraterna har blivit sakatena i den senmoderna
truten, och väl kommer att landa på sakna, och dunsta i ett sa, så är det yra omogassation häpp häpp
natús (naturligtvis) på väg mot omsanon och omnon,
för att troligen slutslimmas ner till ett stringent flexibelt
om – då osäkerheten blir total och allt kan inträffa
(även revolution, strax: revision, mot: ron). Alla dessa
bortrationaliserade bokstäver körs fortlöpande till ett
magasin för bortraste bä.
Peter Törnqvist driver en mindre rörelse som framställer långa och korta doningar, som sitter ihop på
olika vis, beroende på vad dom föreställer, och på
vad beställaren, när sådan finns, vill ha sagt; med
verksamhet i ett flertal länder.
med andra ord ■ nr 75 juni 2013 ■ 27
B
föreningsbrev
sverige
porto betalt
port payé
översättarcentrum södermannagatan 38 116 40 stockholm
Behöver du en litterär
översättare? Sök bland
våra kvalificerade
medlemmar på
www.oversattarcentrum.se
➤ Översättarcentrum (öc) är en ideell förening
för skönlitterära och facklitterära översättare. Vi
förmedlar kvalificerade översättare från en rad
olika språk och inom vitt skilda områden. Oavsett
ämne, genre eller stil ser vi det som vår uppgift
att hitta rätt översättare till just din text.
28 ■ nr 75 juni 2013 ■ med andra ord