Download Report

Del 1: Berättelsen om Löfgård, sammanställd och nedtecknad i december 2013 av ett barnbarn i Löfstugan Del 1: Kloster, kungar och slottsherrar Från 1100‐talet till 1850‐talet Riddaren Lars Magnussons brev 1360 om gåvan (12 öresland i Löfgård) till Eskilstuna kloster. Källa: Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven. Löfgårds historia började på medeltiden och gården var i århundraden knuten till den näraliggande egendomen och sedermera slottet Sundbyholm. Historien börjar därför med Eskilstuna kloster och Sundbyholm. "Eskil, frände och kaplan till den helige Sigfrid, begiver sig ledd av sin kallelse från sitt engelska hemland till Sverige för att där predika kristendomen. Han blir vald till biskop över den del av Sverige som kallas Nordanskog, d.v.s. Sverige norr om de stora skogarna Kolmården och Tiveden. En lång tid förkunnar biskop Eskil framgångsrikt den kristna tron, i samförstånd med konung Inge Stenkilson, även kallad Inge den äldre, som själv är en övertygad kristen." Biskop Eskil var i hög grad knuten till Rekarnebygden och hans missionskyrka i Eskils‐
tuna var antingen Fors kyrka eller, mer sannolikt, Tunakyrkan som sedan blev Sankt Eskils helgonkyrka. Enligt legenden föll Eskil emellertid offer för hedniskt våld, när han försökte hindra en hednisk offerfest som ordnades i Strängnäs. Detta skall enligt legenden ha skett omkring år 1070. Johanniterorden grundades på 1100‐talet. På 1800‐talet delades den i en katolsk gren (Malteserorden) och en evangelisk. Redan på 1170‐talet var johanniterorden etablerad med kloster i Norden, först i Danmark (på Själland) och inte långt därefter i Sverige (Eskilstuna) och Norge. 1
Del 1: Berättelsen om Löfgård, sammanställd och nedtecknad i december 2013 av ett barnbarn i Löfstugan Klostret i Eskilstuna grundades någon gång mellan 1167 och 1185 av biskop Vilhelm i Strängnäs med samtycke av kungen Knut Eriksson och jarlen Birger Brosa, som sedan slutet av 1160‐talet var en av landets mäktigaste män. Det är inte klarlagt när johan‐
niterorden i Eskilstuna etablerades, men kan inte ha varit senare än 1185 eftersom Stefan, Sveriges förste ärkebiskop, då gav johanniterna rätten att använda Tuna kyrka. Jarlen Birger Brosa skänkte även ett antal "gårdar, åkrar, ängar, skogar, fisken och mer" till ordensbröderna. Varför etablerades då klostret i just Eskilstuna? Det byggdes med början under tidigt 1200‐tal i anslutning till Tuna kyrka och mycket talar för det kom att hamna i Eskils‐
tuna därför att bröderna redan hade fått kyrkan i gåva. Kyrkan var vigd till martyren S:t Eskil och var troligen en av Sveriges viktigaste vallfartsorter – Eskils Tuna var ett pilgrimsmål. Eskilstuna kloster hade många ekonomiska privilegier och samlade med tiden stora förmögenheter i form av egendomar. Den egna framtida frälsningen var ett ständigt och stort bekymmer för medeltidsmänniskan och ett sätt att bli frälst var att donera till en kyrka eller orden. Av det skälet donerade Birger Jarl år 1266 ett helt godskomplex och år 1403 donerade drottning Margareta 20 öresland. I Eskilstuna var flertalet johanniter adliga och riddare och de förde med sig gods och gårdar. I februari 1360 pantsatte riddaren Lars (Lafrens) Magnusson jord i Hummelsta och Valby i Uppland samt Löfgård (12 öresland) i Sundby socken i Södermanland åt prior Thord och klostret i Eskilstuna för ett lån på 700 mark svenska penningar. Lånet skulle återbetalas på midsommardagen, men när Lars "tog kors" den 21 mars och skulle leva återstoden av sitt liv i klostret så skänkte han lånet och gårdarna till klostret "för sitt själagagn och för att åtnjuta ständigt underhåll i klostret". Klostret i Eskilstuna blev efter hand ofantligt rikt och var mot slutet av 1400‐talet en av de största jordägarna i Sverige. Huvuddelen av johanniternas jord låg i Rekarnebygden med tyngdpunkt i socknarna Fors och Kloster, men under reformationen på 1500‐talet drogs johanniternas stora godsinnehav genom reduktion in till kronan av Gustav Vasa1. Sundbyholm, som också ägdes av Eskilstuna kloster, var en sådan egendom som drogs in till kronan av Gustav Vasa och blev kungsgård (kronogods). Hur ägdes och brukades då Löfgård från 1600‐talet och framåt? Vilka som var inne‐
havare (ägare) av Löfgård framgår av motsvarande beskrivning av innehavare av Sund‐
byholm vid samma tid. Av mantalslängderna framgår att Löfgård på tidigt 1600‐tal var ett frälsehemman och senare på 1600‐talet blev ett kronohemman under Sundbyholm. Så var det fram till sent 1760‐tal, när Löfgård blev ha blivit ett skattehemman och sedan från ca 1850 ett kronoskattehemman. Detta säger i sin tur en del om Löfgård i förhål‐
lande till Sundbyholm och dess ägare och om vad som kan ha gällt för människorna som brukade jorden, alltså var bönder på Löfgård. 1
Under stormaktstiden (1611–1721) donerades sedan mycket av jorden och godsen till olika stormän och på så sätt lades grunden till den herrgårdskultur som sedan växte fram i Södermanland. 2
Del 1: Berättelsen om Löfgård, sammanställd och nedtecknad i december 2013 av ett barnbarn i Löfstugan Frälsehemman, kronohemman eller skattehemman
Vilken typ av jordegendom det handlade om bestämdes dels av vilken sorts rätt till !egendomen som innehavaren hade och hur långtgående denna rätt var, dels av vilka skatter och andra pålagor som gällde för
egendomen.
Ett frälsehemman var en egendom där kronan hade efterskänkt kravet att betala skatt. Egendom ägdes av en
skattebefriad medlem av adeln och denna adelsperson ägde i sin tur rätt att själv begära skatt av den som
brukade jorden. En sådan brukare var frälsebonde eller landbo, i båda fallen någon som betalade arrende för
jorden till den adliga ägaren. Det fanns också en skillnad mellan skattefrälsehemman (som !ursprungligen varit
skattehemman, men där kronan hade avhänt sig skatterätten till en enskild person) och frälseskattehemman
(som ursprungligen varit frälsehemman, där ägaren sålt själva egendomen men förbehållit sig rätten att ändå
få den skatt som brukaren betalade för jorden).
Ett kronohemman ägdes av kronan och skatten på jorden skulle betalas till kronan. Exempelvis kungsgårdarna
hörde till kategorin kronohemman, men det fanns flera olika typer av kronohemman. Det var vanligen en åbo,
med s.k. åborätt, som brukade jorden på ett kronohemman. Åborätten kräver viss förklaring, men enkelt uttryckt var en åbo en brukare med rätten att på viss tid eller !livstid !inneha annans jord mot arrende till kronan
Åbon fick även låta sin brukanderätt gå i arv.
Ett skattehemman (kronoskattehemman) ägdes och brukades av självägande bönder, som betalade grundskatt
enligt jordeboken (skattelängden) till kronan. Begreppet skattehemman hade sitt ursprung i de gamla odalböndernas egendomar, alltså jord som ägdes av självägande bönder och som gått i arv i flera generationer (ett
förhållande som rådde innan kronan tillerkände sig själv äganderätten till jorden). Kronojord kunde övergå till
skattejord, d.v.s. brukaren kunde köpa loss jorden men måste betala skatt till kronan.
En gammal byggnad
Om Löfgård byggnadshistoria skrevs på 1960-talet bl.a. följande: "Under en äldre del av huvudbyggnaden, vilken
i övrigt huvudsakligen är grundlagd direkt på berg, återfinns en källargrund av fogad natursten, delvis troligen
från sen medeltid, med jordgolv; nedgången är delvis försedd med tegelvalv. Detta källarparti inrymmer ett
flertal kulturhistoriskt intressanta detaljer, men är mestadels i ett stadium av långt gånget vittringsförfall; det
kan inte till någon del utnyttjas som förrådsutrymme. Flera olika äldre påbyggnadsstadier kan urskiljas; ytterväggar och bärande murar är nära nog halvmetertjocka. Enligt uppgift var det ursprungliga huset sannolikt betydligt mindre än det nuvarande. Den ursprungliga byggnaden var troligen bara i en våning och endast en del av
mittenpartiet av dagens corps de logi. En större ombyggnad kan ha gjorts på 1700-talet, med tillbyggnad av en
övervåning i mittpartiet samt därtill de två flygelbyggnaderna."
Av mantalslängderna från ca 1670 till ca 1690 framgår att brukarna på Löfgård, de som brukade marken mot arrende till ägarna, då kan ha varit Daniel Dafvidsson och Nils Eriksson med familjer. Därefter står Lars och Nils (utan efternamn) med familjer som brukare och från ca 1695 till ca 1730 stod namnen Olof Nilsson och Erik Nilsson in i mantalslängderna vid kronohemmanet Löfgård. Omkring 1730 verkar brukarna ha hetat Anders Larsson och Nils Hansson och kan ha funnits kvar på gården ända fram till ca 1751. Nils Hanssons svärson, Jöns Jonsson, tog över efter svärfadern på 1750‐talet, men Nils Hansson bodde kvar. I början av 1750‐talet omnämndes även Per Olsson, en ogift bonde, som brukare. I mantalslängden 1745 står också om "friherrinnan Rancks folk" på Löfgård Från 1748 och framåt kan man genom att jämföra uppgifter i mantalslängder, husför‐
hörslängder och i någon också jordeböcker, ungefär och fram till 1855 – med en hel del reservation – följa vilka som sedan ägde och brukade Löfgård. Löfgård förblev sannolikt ett kronohemman fram till ca 1766, då det i mantalslängder skrivs om Löfgård som skattehemman och att det brukas under Sundbyholm, en upp‐
3
Del 1: Berättelsen om Löfgård, sammanställd och nedtecknad i december 2013 av ett barnbarn i Löfstugan gift som återkom fram till 1773. Bönder på Löfgård under dessa år kan ha varit Jöns Jonsson (Nils Hanssons svärson), Johan Andersson och Jon Persson. Även en soldat Löfstedt (kanske boende i Löfstugan?) stod skriven på Löfgård under åren 1773‐80. Under åren 1774–79 stod ryttmästaren och senare överstelöjtnanten Freitag i mantals‐
längden för Löfgård, tillsammans med en inspector Torselius och hans familj. Freitag var gift med innehavaren av Sundbyholm, Catharina Elisabet Louisa Hård. I husför‐
hörslängden kan man läsa att inspector Torselius bodde på Löfgård och att Jon Persson stod som brukare. Adjutanten välborne herr Otto Ulfhielm dök upp i mantalslängden omkring 1779 och några år framåt, medan en E.H. Ulfhjelm stod i husförhörslängden under åren 1779‐88. Under samma period var även andra personer skrivna på Löfgård, däribland en Cajsa Lisa Ullman, lagrådet Eklund och adjutanten välborne herr Carl Adam von Schoting, en för Sundbyholm och Löfgård inte okänd person under många år. Von Schoting med familj återkom sedan i mantalslängden för Löfgård fram till ca 1796, liksom rådmannen och juveleraren Österberg, en herr Lars Barfvander, löjtnanten Tibell, advokatfiskalen Gåse, herr Carl Fredrik Möller, capitänenkan Cajsa Hedbom, en herr Jonas Fischer och rådmannen Tranberg i Torshälla. Som skrivna på Löfgård stod under samma tid, 1789–
96, i husförhörslängden bl. von Schoting, C.F. Möller, fru Maria Elisabet Barfvander och fröken Maria Appollonia Coyet (på Sundbyholm), liksom en enkefru Cahtarina Beckman och herr Jonas Fischer. Sedan blir det enklare att följa folket på Löfgård. Från ca 1803 och åtskilliga år framåt ägdes Löfgård av en och samme man, Herman Jacob Kihlbom. Han var först fältväbel och står senare, från ca 1819, som styrman i handelsflottan. Det finns en uppgift om att fröken Hård på Sundbyholm år 1801 skulle ha sålt Löfgård till fältväbeln Kihlbom, men hans namn dök inte upp i vare sig mantalslängder eller husförhörslängder förrän 1803. Därefter återkom dock hans namn sedan stadigt i mantalslängden fram till 1820 (inga mantalslängder finns tillgängliga för Sundby socken under åren 1821‐50) och i husför‐
hörslängden ända tills han 1867 dog på Löfgård, närmare 86 år gammal (i dödboken står han vid sin död skriven som "lantbrukare på Löfgård"). En ny ägare hade emellertid kommit till gården 1855 och därmed började en ny tid för Löfgård. 4