kundtidningen
3•2012 KUNDTIDNINGEN FRÅN DITT ENERGIVERK Miljöexemplet Talvivaara Hundliv på pensionatet Janina prövar vingarna När telefonen kom till byn Till kunderna hos Esse Elektro-Kraft, Herrfors, Jakobstads Energiverk, Kronoby Elverk, Nykarleby Kraftverk och Vetelin Sähkölaitos. Tre frågor Innehåll n Lars Rosenblad är kom- Katternö debatt 4 munikationsföretagare och ägare av familjeföretaget Mantra Communications. Han har 25 års erfarenhet av journalistik, bland annat som chefredaktör för Vasabladet. Kunskaperna om energi branschen är inte de bästa. Vad borde man göra åt saken? Vissa centrala grupper som politiker, journalister och lärare har i genomsnitt dåliga kunskaper både om teknik, naturvetenskap och ekonomi. Därför är det så svårt att sprida rationell kunskap om energibranschen. Det blir inte bättre av att energibolagen traditionellt har varit slutna och dåliga på att kommunicera. Den enda lösningen är att branschen själv tar ansvar och kommunicerar tydligt och öppet. Den här tidningen är ju ett gott exempel på hur ett energibolag kan jobba för att förbättra folks kunskaper om det vill. I energibranschen är det mycket tal om den politiska ris ken. Man drar sig för investeringar därför att nästa re gering kanske ändrar förutsättningarna för kalkylerna, till exempel i fråga om naturgas, torv, vindkraft. Hur ser du på det? Osäkerhet är alltid värre än en risk som man kan kalkylera, se bara på eurokrisen. I Finland kommer den politiska risken att vara stark så länge som vi har tre ledande partier, varav två behövs för att bilda stommen i regeringen. Utfallet kan vara väldigt olika beroende på vilka av de två stora som bildar par. Energibranschen måste gå bakom dagspolitiken och förstå de megatrender som driver utvecklingen. Dem kan politikerna inte rå på oberoende av vad de hittar på. Enligt framtids forskarna drivs utvecklingen av fem globala megatrender: klimatförändringen, befolkningsförändringen (åldrande, befolkningsökning, mångkultur), globaliseringen, digitaliseringen och upplevelseekonomin. Vad betyder livskvalitet för dig? Att kunna göra ungefär det jag vill och inte behöva slösa tid på oväsentligheter. Jobba med intressanta kunder och ha tid att vara med familjen. Vara i balans fysiskt, psykiskt och socialt. Livet levs lokalt A Miljöexemplet Talvivaara 6 Vad aluminium är bra för 12 Knatterö: Jorden går inte under 20 Framtidens flygare 22 Skapande galenskap 28 Karl Vilhjálmsson Livet på hundpensionatet 30 När telefonbossarna bråkade 36 Över berg och dal på Island drar en ’motorväg’ för el fram. Sidan 12. Bra när det blåser 44 Lokalbolagens triumf 46 Katternö 3 • 2012 Ansvarig utgivare Stefan Storholm, Storgatan 8, 68600 Jakobstad, tel. (06) 781 5300, fax (06) 781 5322, stefan.storholm@katterno.fi, www.katterno.fi Adressändringar Siv Granqvist, tel. (06) 781 5333, siv.granqvist@katterno.fi Projektledare Annika Lillkvist Redaktörer Svenolof Karlsson/Storkamp Media, www.storkamp.com, Johan Svenlin, Susanne Strömberg, Sonja Smedlund, Sara Jungersten Layout Studio PAP / Glenn Nylund, Annika Lillkvist, Janne Nylund Pärmbild Johanna Forsman Tryck Forsberg 2012 2 katternö lla vill ha en ren och oförstörd natur. Alla vill ha blomstrande företag som sysselsätter människor med meningsfulla arbetsuppgifter. Ingen vill ha naturförstörelse. Ingen vill ha konkurser och förlorade arbetstillfällen. Ändå vet vi att båda företeelserna är reella. Mänsklig aktivitet innebär ibland påverkan på naturen. Företag tvingas ibland stänga och avskeda folk. Den svåra frågan är den när det finns ett samband mellan de två företeelserna. Om naturen skadas på grund av en verksamhet som ger människor deras försörjning, och om dessa människor förlorar sin försörjning om verksamheten stoppas av miljöhänsyn, hur ska man välja då? Och hur ska vi resonera om det blir så att företag slutar investera här hemma och i stället gör det utomlands, där miljöreglerna är mindre stränga? Är det i så fall ens en vinst för miljön? För människor i samhälleligt uppdrag, som politiker som tjänstemän, gäller till att börja med en sak: att försöka se hela bilden. Vad är fakta och vad är föreställning? Vad är önsketänkande och vad är hotbilder? Vilken legitimitet har de som yttrar sig och ställer krav? Vi möts hela tiden av bilder som är så starka att de riskerar ta överhanden över fakta och proportioner. Är naturen skör eller urstark? Är det att våldföra sig på Moder Jord att öppna en gruva? Eller är malmen i berget något att tacksamt ta emot som en naturens gåva? Tyvärr är det inte så enkelt att man alltid kan gå en medelväg. Ibland har den ena mer rätt än den andra. Ibland kan båda ha rätt, i varje fall från sina utgångspunkter. Ibland har båda fel. I den här tidningen beskrivs gruvprojektet i Talvivaara, som framför allt av media i huvudstaden fått mycket negativa rubriker. När man lär känna fakta i målet tecknar sig emellertid en komplex bild med många ingredienser. Här finns stora möjligheter för att hållbart utveckla en näringsgren som kan utgöra en stomme i ett starkt lokalsamhälle. Här finns också viktiga miljöaspekter, som bör hanteras med den bästa kända sakkunskapen och med öppenhet och dialog gentemot framför allt dem som faktiskt bor i området. Fundamentalism är aldrig rätt. Människan ska inte kunna exploatera naturen ohämmat. Men naturen kan inte heller skyddas från människan till varje pris. Naturen har ett värde och människans strävan till ett drägligt liv har ett värde. Inom Katternögruppen är ett utgångsvärde att livet levs lokalt. Vårt ansvar är att analysera saker med den utgångspunkten. Det innebär att använda sig av de möjligheter som lokalt ges att utveckla näringslivet och skapa arbetsplatser och livskvalitet. I detta ingår givetvis att ta ansvar också för miljön. Vad är lagom miljövård? n Sari Rita: n Olli Rita: ”För oss handlar det om att sortera hushålls avfall, föra tidningar, metall och glas till återvinning. I vårt hus som håller på bli klart har vi just installerat bergvärme. Det är lagom, tycker jag.” ”Vi använder bara energi sparlampor och ledljus hemma, men som elingenjör misstänker jag att det egentligen inte är mer miljövänligt. Produktionen av energisparlampor är mer komplicerad än för glödlampor och därmed belastas miljön i detta skede desto mer.” n Kari Suvanto: n Alpo Perttunen: ”Att inte använda bilen i onödan och inte ha på bastun så länge. Jag har del i en stuga i Ylläs och där ska det vara skogsmark kring stugan. Men man kan fråga sig hurudan miljövård det är när blåbärsriset som planteras ut på rulle hämtats från en annan skogsplätt.” ”Att se till att plantera nya träd där vi hugger ner och att inte låta kalhyggena bli för stora. Själv försöker jag använda de fordonsbränslen som anses vara mest miljö vänliga. Att helt låta bli att använda bränslen är däremot inte realistiskt i dagens värld.” peter boström Styrelseordförande, Katternö Ab katternö 3 K AT TE R N Ö DEBATT Ännu en klimatskandal in i två delar: när jag var energikonsument och när jag var energiproducent. Det mentala avståndet mellan dessa två kan vara långt. Energikonsumenten tänker sällan på hur man säkerställer att energin finns till hands och att den är av god kvalitet. Så var det också för mig som energikonsument. Mitt ansvar var att hålla eldistributionsnätet i bra skick. När jag i stället blev energiproducent, så öppnade sig en helt ny värld. Till kraftverket anlände flis, torv och andra bränslen och genom att förbränna dem skulle vi producera ånga, el och tryckluft åt fabriken. Att driva ett kraftverk är något helt annat än att använda energi. Kraftverket är i gång dygnet runt, och om någon del av processen inte fungerar så störs alltihop och ofta måste man stänga hela anläggningen. Processen kan störas till exempel av ett elektroniskt kort som kostar några tior, en pump som kostar hundratusentals euro eller brister i vattenreningen. Därför måste processen övervakas dygnet runt. Rapporteringen utgör ett långt eget kapitel. Rapporterna görs framför allt för myndigheter som ELY-centralen, Miljöcentralen, Energimarknadsverket och tullen, men också för den egna organisationen och branschen. Det här har en betydande sysselsättande effekt. I rapporteringen ska bränslemängden framgå, i laboratoriet mäter man utsläpp och fukthalt. På basen av det kan man räkna ut mängden koldioxidutsläpp, som rapporteras månatligen. Andra utsläppskomponenter mäts också och rapporteras. Man tar prov ur askan och analyserar och rapporterar dem. Vidare rapporteras mängden producerad värme och el och olika sorters verkningsgrader. Anläggningar som använder mycket vatten måste 4 katternö Som chef på energibolaget i Vetil har jag en viktigare roll än någonsin i mitt yrkesliv, säger Juha Kauppinen. rapportera vattenanvändningen. Handeln med utsläppsrätter har orsakat mycket huvudbry. Dels ska man ansöka om utsläppsrätter, dels göra utredningar kring dem. Även kraftverken i sig kräver myndighetskontroll. Apparater som är utsatta för tryck, såsom pannan, delar av ångsystemet och vatteninmatningssystemet hålls under ständig uppsikt och kontrolleras regelbundet av myndigheter. Samma gäller användning av jord- eller flytgas. Vidare används i kraftverken kemikalier som kräver ständig uppsikt. TUKES gör med jämna mellanrum kontroller, där man går igenom allt som kan orsaka fara. En viktig uppgift handlar om kartläggning av brandrisker. Alla kraftverk innehåller bränslen i form av gas, i flytande eller fast form. Nyligen kom jag till elbolagsvärlden. Jobbet blev betydligt bredare och samtidigt mindre intensivt. Grundtanken med mitt nya uppdrag ligger nära grundtanken med mitt första jobb inom industrin, för nu tar jag åter ansvar för att elen når fram till användarna och att den håller kvaliteten. I teknisk mening är min arbetsbild likadan som på kraftverket: jag planerar kraftverkets drift, utveckling och rapportering och anskaffar råvaran. Det betyder att säkerställa tillgången på el. Skillnaden mot att jobba på kraftverk är att rapporteringen är mycket enklare. Vi har i Vetil förstås två egna vattenkraftverk, men eftersom de är små och producerar förnyelsebar el, så sker rapporteringen på årsbasis. Genom Katternöbolagen är vi delägare i många olika anläggningar, och via dem får Vetilkunderna så gott som all sorts elenergi. Med Katternögruppen samarbetar vi kring teknik och ekonomi, och utan det samarbetet skulle det vara svårt att fungera som ett självständigt bolag. Ett elbolag måste alltid stå i beredskap för att rycka ut. Naturens krafter följer sällan tidtabellerna. Stormar brukar komma vid värsta möjliga tidpunkt, som var fallet i Tapani- och Hannu-stormarna häromåret. Därför måste vi hela tiden utveckla nätet och jobba mot tiden. Gamla linjer måste steg för steg bytas ut, dels mot jordkablar och dels mot luftkablar. Genom att öka automationen i nätet blir vi också bättre förberedda på störningar. Snart står vi nu också inför nya detaljerade förpliktelser beslutade både på nationell, nordisk och europeisk nivå, förplikterlser som vi måste leva med. Jag har alltid känt yrkesstolthet, både som storkonsument av energi, som energiproducent och nu som energidistributör. Men som energidistributör har allt jag gör, eller inte gör, en absolut effekt på kundernas livskvalitet. Med andra ord har jag nu en viktigare roll än jag någonsin tidigare haft i mitt yrkesliv! juha kauppinen, vd, vetelin sähkölaitos _____________ Utbildning: Den långa linjens elingenjör Erfarenhet: Elinstallatör 1974–1978, el- och automationsplanerare 1985–1996, olika chefsuppdrag inom kartong- och pappersindustrin 1996–2006, driftsingenjör på kraftverk inom kartong- och pappers industrin 2007–2012, sedan mars VD på Vetelin sähkölaitos. n Följer man hur den globala temperaturen utveck- las, förvånar det inte att data ibland justeras en aning i efterhand. Det händer att data rapporteras in för sent och därför inte tas med i den första sammanställningen. Efter ett år förväntar man sig dock att de officiella månadsvärdena förblir konstanta. Faktum är emellertid att till exempel den globala temperaturen för januari 2000 fortfarande justeras. Än mer överraskande är att så sker även för temperaturen för januari 1915. I de här fallen handlar det med stor säkerhet inte om försenade data. Vad i all världen är det som händer? Exemplet i figur 1 visar de justeringar som sedan maj 2008 har gjorts för månaderna januari 1915 och januari 2000. Jag har valt maj 2008 som utgångspunkt därför att jag vid den tidpunkten blev uppmärksam på problemets omfattning. Efter det har jag följt utvecklingen systematiskt. Ingen av de två månadernas temperatur har varit stabil särskilt länge, utan har justerats om och om igen. Det framgår att förändringarna inte är tillfälliga utan systematiska: Januari 1915 har stadigt blivit allt kallare sedan maj 2008, medan januari 2000 på motsvarande sätt har gjorts allt varmare. Som resultat har temperaturskillnaden mellan 1915 och 2000 ökat från 0,39 grader (i maj 2008) till 0,51 grader (i augusti 2012)! Skulle det röra sig om korrigeringar av slumpmässiga fel, skulle förändringarna motverka varandra och nettoresultatet vara nära noll. Men så är inte fallet här; det förflutna görs hela tiden systematiskt kallare, medan nutiden systematiskt görs varmare. Denna typ av administrativa förändringar är större för de två amerikanska temperaturdatabaserna NCDC och GISS, medan den engelska databasen HadCRUT är långt mera stabil. Exemplet i figur 1 är hämtat från NCDC. Ser vi på de justeringar som sedan maj 2008 har gjorts för alla månader sedan 1880, får vi bilden i figur 2. Fram till 1940 har de flesta månader administrativt gjorts kallare, upp till 0,17 grader, och efter 1940 varmare, upp till 0,12 grader. Samlat innebär detta en markant ökning av den generella globala temperaturökningen efter 1880, jämfört med hur denna såg ut 2008. Dessa manipulationer med officiella siffror är anmärkningsvärda, men anmärkningsvärt är också att GISS-ändringarna inte är identiska med NCDC-ändringarna. Eftersom de två databaserna i hög grad bygger på samma originaldata, är det osannolikt att 0,35 0,34 0,33 Avvikelse ˚C Johanna Forsman n Min tid inom industrin kan delas Riggade temperaturtrender FIGUR 1. Så här har temperaturen justerats i efterhand. 0,34 0,33 0,32 0,31 0,31 0,3 0,3 NCDC-värden för januari 2000 0,29 0,29 0,28 0,28 0,27 0,27 0,26 0,26 –0,1 Ole Humlum, världs ledande specialist på temperaturdata. 0,35 NCDC-justeringar från maj 2008 till augusti 2012 för januaritemperaturen 1915 och 2000 0,32 0,25 Avvikelse ˚C Viktigaste jobbet hittills maj 2008: skillnad 0,39˚C augusti 2012: skillnad 0,51˚C 0,25 –0,1 –0,11 –0,11 –0,12 –0,12 –0,13 –0,13 –0,14 –0,14 NCDC-värden för januari 1915 –0,15 –0,15 –0,16 –0,16 –0,17 –0,17 –0,18 –0,18 –0,19 –0,19 –0,2 feb 2008 –0,2 feb 2009 justeringarna är resultat av objektiva förhållanden. Några av de företagna justeringarna är särskilt överraskande. Det avslöjas när man jämför NCDC och GISS med de enskilda meteorologiska stationerna. Det är ju dessa som ger grunden för att beräkna den globala genomsnittstemperaturen. Som exempel visas i figur 3 med blå färg den officiella temperaturserien för Reykjavik sedan 1900 så som den anges av Islands meteorologiska institut. Med röd färg visas samma temperaturserie enligt GISS, som är den databas som IPCC använder. Som synes är skillnaden stor. GISS har utan förklaring avlägsnat värmetoppen omkring 1940, medan denna tydligt framgår av den officiella isländska serien. GISS visar i stället en till synes accelererande uppvärmning fram till vår tid, trots att den officiella isländska mätserien visar att det omkring 1940 var lika varmt som nu. Varför gör GISS och NCDC så här? Databaserna förklarar själva att detta bara är ett försök att uppnå en förbättrad global temperaturserie. Andra misstänker att justeringarna görs för att gradvis anpassa globala temperaturdata till klimatmodellerna, som ju förutsäger accelererande uppvärmning. Det kan emellertid omöjligt vara i överensstämmelse med god vetenskaplig tradition att anpassa data till teorin i stället för tvärtom. Här kan objektivt konstateras att NCDC:s och GISS:s ändringar systematiskt får temperaturökningen efter 1880 att framstå som allt mer markant, samtidigt som den tydliga värmetoppen omkring 1940 har tonats ner kraftigt. Inte minst denna tem- feb 2010 feb 2011 feb 2012 aug 2012 FIGUR 2. NCDC:s temperaturjusteringar i efterhand av den globala temperaturen 1880–2008. FIGUR 3. Reykjaviks officiella temperatur i blått, GISS:s justerade version i rött. peraturtopp har klimatmodellerna mycket svårt att förklara. Konsekvensen av detta är att databaser som NCDC och GISS inte längre kan uppfattas som fullt tillförlitliga. Dessvärre är det ytterst få politiker och forskare som är klara över omfattningen av dessa administrativa temperaturförändringar, trots att de uppenbart är det klaraste exempel som finns på en av människan skapad ”klimatförändring”! ole humlum, professor i fysisk geografi, oslo universitet katternö 5 Mats Sandström Hur ska vi välja? Förr var naturen till för människan. En malm fyndighet beskrevs som en naturrikedom. I dag vill många tvärtom skydda naturen från människan och låta malmen ligga kvar i berget. Finns det kanske en väg som båda sidor kan välja? På de följande sidorna granskar vi två exempel närmare, gruvan i Talvivaara och aluminiumsmälteriet i Reyðarfjörður. TUNG TRAFIK. Talvivaara är en av världens största kända nickelfyndigheter; man räknar med brytning i 60 år framöver. Varje vecka avgår ett tjugotal fullastade tåg med nickel och zink. 6 katternö katternö 7 Mats Sandström Mats Sandström FAST FORM. I fabriken filtreras metallerna ur lösningen. Mats Sandström JÄTTEMASKINER. Fordonsparken på Talvivaara är i kolossalformat. Mats Sandström I BLÖT. Talvivaara utvinner nickel, zink, koppar och kobolt genom en biologisk lakningsprocess i två etappet som tar totalt fem år. Varmluftsfläktar ser till att de naturliga bakterierna får jobba i sin favorittemperatur, medan sulfit duschas uppifrån för att reglera surheten i malmen. D et hänger ett höstligt grått dis över Talvivaaras gruvområde. När vi stiger ut ur bilen känns en sulfitlukt, bekant från bland annat pappersfabriken i Jakobstad. Ett enormt industriområde reser sig upp ur skogen och breder ut sig med byggnader, vägar och högar av krossad sten på 60 hektar. ”Förra hösten fick vi och ELY-centralen dagligen in klagomål om luktproblem. Det har inte funnits någon fabriksanläggning här i trakten så folk här är inte vana med lukter som uppstår i normal processindustri. Nu har vi åtgärdat luktproblemen och klagomålen har minskat till ett par tre per månad. I maj hade vi för första gången noll klagomål”, säger Olli-Pekka Nissinen, informationschef på Talvivaara. Han är uppvuxen i Kajanatrakten och har flyttat tillbaka efter tio år av arbete i Tammerfors. ”Vi är ganska många återflyttare i samma ålder som hittat jobb i våra gamla hemtrakter tack vare Talvivaara.” Harri Natunen, Talvivaaras VD sedan april 2012, kan också räknas till samma kategori. Han kom närmast från Boliden, där han var 8 katternö Mats Sandström Utsläpp för höga GARVAD GRUVINGENJÖR. Harri Natunen återvände till sina rötter när han tog över som Talvivaaras VD. ansvarig för zinkproduktionen, bland annat i Europas näststörsta zinkfabrik i Karleby. ”Jag återvände till mina rötter på flera plan. Jag är född i trakten, jag är utbildad gruvingenjör och var under mina år på Outokumpu med om att utveckla metoden att utvinna metaller genom biologisk lakning.” I sina tidigare jobb har han kunnat koncentrera sig på den industriella och affärsmässiga verksamheten. Som Talvivaaras VD har han dessutom fått försvara, förklara och be om ursäkt inför medierna och allmänheten. ”Vi har erkänt att vi gjort misstag och att halterna av sulfat och mangan överskridit de uppskattade gränsvärdena i det ursprungliga miljötillståndet. Det är dock inte fråga om miljögifter, båda ämnena förekommer naturligt i sjöar och vattendrag och skadar inte fisk eller andra vattendjur. Nu har vi fått ner våra sulfatutsläpp och när det gäller andra metallutsläpp ligger vi långt under våra gränsvärden”, förklarar Harri Natunen. Under det senaste året har gruvbolaget dessutom hamnat i riksmediernas fokus på grund av några enskilda incidenter. I vintras påträffades en mindre flock fåglar metallförgiftade i en isfri bassäng på gruvområdet. ”Alla andra vattendrag i området var frusna och fåglarna landade i processvattnet från andra lakningen. Det är svårt att förhindra att det sker”. VATTENPROV. I fyra närliggande sjöar runt Talvivaara har ELY-centralen uppmätt höjda värden av sulfat och mangan sedan gruvbolaget inledde sin verksamhet. I mars dog en anställd när han rörde sig utan obligatorisk skyddsutrustning på fabriksområdet och blev förgiftad av ångor från svavelsyra. ”Arbetsplatsolyckan var resultatet av en rad olyckliga omständigheter. Vi hade krispsykolog och stöd för alla anställda och repeterade säkerhetsrutinerna noggrant efteråt. Men det var mycket beklagligt att det skedde.” I juli bad EU-parlamentarikerna Satu Hassi och Sirpa Pietikäinen EU-kommissionen utreda om finländska myndigheter sett mellan fingrarna när det gäller Talvivaaras överträdelser av bolagets miljötillstånd. Uran väcker känslor Talvivaara har hamnat i en ny opinionsstorm sedan bolaget förra året ansökte om tillstånd att utvinna det uran som finns i malmen. I samband med börsbolagets årsmöte i april protesterade ett hundratal kärnkraftsmotståndare i Sotkamo och krävde att Talvivaaragruvan stängs. ”Talvivaara stämplades i medierna för ett par år sedan och därefter har proportionerna Mats Sandström ”Vi har åtgärdat problemen som orsakade de höga utsläppen. Nu har värdena sjunkit, men processtekniskt kommer man aldrig ner till noll”, säger Natunen. fullständigt skenat iväg, trots att vi ständigt förbättrat oss. När vi ansökte om tillstånd att utvinna uranet väcktes också den björnen. För en del människor innebär uran en principfråga som väcker starka känslor.” Nu behandlar myndigheterna ett förnyat miljötillstånd för Talvivaara och i det ingår rättigheten att utvinna uran. ”Talvivaara är ingen urangruva, men vi har teknologin och kunskaperna att utvinna uran på ett säkert och effektivt sätt. Gruvlagen förutsätter att man tar tillvara alla resurser som finns i malm som bryts.” Anläggningen för uranutvinning är redan under uppbyggnad och ska stå klar vid årsskiftet när det nya miljötillståndet börjar gälla. ”Uranet är i fast form inne i malmen och strålar inte. Det skulle vara bra att hantera det här och skicka bort det till kärnkraftsanläggningar, i stället för att lämna det kvar i malmen.” Nyligen har det diskuterats om man borde införa en gruvskatt i Finland. Miljöminister Ville Niinistö hör till dem som ifrågasatt att gruvbolag i utländsk ägo utvinner naturtillgångar ur Finlands natur och skeppar dem till en internationell marknad. Vad får Finland egentligen ut av Talvivaaras verksamhet? ”Gruvdrift är en av de mest kapitalintensiva branscher som finns och den investeringskapacitet som krävs har inte hittats inom Finland. I år gör vi miljöinvesteringar på 13 miljoner euro med finländska samarbetspartners. Den totala investeringen som Talvivaara gjort här ligger på drygt en miljard euro. Gruvbolag anställer lokal arbetskraft och underleverantörer, betalar fastighetsskatt och skatt på vinsten, precis som andra företag.” Skapar jobb Harri Natunen hänvisar till en färsk undersökning som gjorts vid Helsingfors universitet, där Talvivaaragruvans sysselsättningseffekt beräknas uppgå till 1 841 årsverken. De flesta som ingår i effekten betalar inkomstskatter till traktens största kommuner Kajana och Sotkamo. katternö 9 ’De borde ha haft bättre koll på miljön’ Metaller i din vardag Mats Sandström ”Intäkterna från gruvverksamhet är stora både till stat och kommun. En gruvskatt skulle minska gruvdriften i Finland och därmed skulle också de offentliga intäkterna som används för välfärden minska.” Ett argument som använts för att införa en gruvskatt är att den skulle användas för att sköta eftervården av uttömda eller nedlagda gruvområden. ”Den garantin finns redan. Miljötillstånd innefattar till exempel en garantisumma och plan för eftervård. Talvivaaras garantisumma är för tillfället 30 miljoner euro och växer i takt med att sekundärhögen växer.” Om man värnar om den globala miljön är det knappast heller någon lösning att ge upp gruvdriften i Finland och låta länder långt borta leverera metaller till världsmarknaden. ”I Norden har vi stränga miljökrav på oss, vilket är bra. Industriell verksamhet har alltid någon inverkan på naturen och vi har en låg inverkan i en internationell jämförelse.” Blogg en ny metod Börsbolaget Talvivaara har hittills förmedlat sin egen information i form av traditionella börsmeddelanden och pressreleaser. Motståndare och kritiker har däremot mobiliserat sin opinion genom sociala medier och medverkan i medier, vilket lett till att Talvivaara hamnat i en försvarsposition. I januari startade Talvivaara bloggen Paikan päällä, som ger företag och lokalbefolkning en rak och interaktiv kommunikationskanal. Om ett par timmar ska Harri Natunen möta allmänheten i en öppen informationskväll i Sotkamo. ”Det är också ett nytt sätt att försöka föra en konstruktiv dialog med lokalbefolkningen. Vi vill visa öppet hur vår verksamhet fungerar och vilka konsekvenser den har på omgivningen.” Det sker en omfattande och kontinuerlig mätning av olika värden i miljön kring Talvi vaara. Uppgifterna är offentliga och kan begäras från den lokala ELY-centralen, men Talvivaara har också planer att publicera vissa kategorier på internet. ”Vi utarbetar just nu en metod för hur relevanta mätvärden ska presenteras för allmänheten. Alla kan redan nu begära ut uppgifterna av myndigheterna, men det finns tusentals parametrar och mätvärden som inte säger något om de inte sätts i ett sammanhang”, säger Harri Natunen. 10 katternö MEDIEFOKUS. Talvivaara har fått utstå dålig publicitet under de senaste två åren. Nu kretsar de flesta frågorna kring uranhanteringen och lokalbefolkningen är kluven. Det är onsdag kväll och ett femtiotal ortsbor har samlats i mejeriets auditorium i Sotkamo för att ställa frågor till Talvivaaras ledning. Först får de lyssna på en paneldiskussion mellan den Talvivaarakritiska bloggaren Ari Kananen, turismföretagaren Markku Laanti, Sotkamos kommundirektör Petri Kauppinen, ordförande i nämnden för miljö och teknik Pekka Heikkinen och Harri Natunen. Turistnäringen är stark i trakten, men på senare tid har man börjat oroa sig för att imagen kan lida av återkommande Talvivaaraskandaler i riksmedierna. – För ett par år sedan ifrågasatte banken mina investeringsplaner och funderade hur trollet Talvivaara skulle påverka turistströmmarna hit. Nu märks en förändring när flera Mats Sandström stora turismföretag som Holiday Club satsar stort här”, säger Markku Laanti på Vuokatin Katinkulma. I år har övernattningarna i trakten ökat med tio procent och regionen har generellt en positiv ekonomisk utveckling jämfört med övriga landet. ”Jag tror personligen att Talvivaara kan bryta uran på ett säkert sätt, men berätta det åt turisterna som väljer mellan Vuokatti, Levi, Isosyöte och andra skidorter. Vårt varumärke har skapats under tiotals år, men det kan det kan förstöras över en natt. Jag hoppas att beslutsfattarna inte ger tillstånd att utvinna uran”, säger Markku Laanti. Harri Natunen ser inga konflikter mellan gruvdrift och turism. ”Vi får hundratals förfrågningar från grupper som vill besöka gruvan och också turister verkar vara intresserade av Talvivaara. Vi tänker inte göra gruvan till turistattraktion, men planerar att bygga ett besökscentrum där vi berättar om vår verksamhet”, säger Harri Natunen. Tomtpriser och larmsystem Så är det dags för allmänhetens frågor. Varför håller ni fast vid biolakningen? Varför inte övergå till mekanisk brytning? Har ni något system för hur ni ska meddela oss om det händer något allvarligt läckage? Hur ska ni kompensera oss ekonomiskt för att våra stugtomter inte går att sälja? Harri Natunen känner alla frågeställarna från tidigare och svarar på en fråga i taget med hjälp av Talvivaaras experter. ”Vi utreder ett alarmsystem som vid behov skickar sms till alla telefoner i omgivningen. En fastighetsförmedlare borde utreda om tomtpriser påverkats. Vi kommer att få ut mer nickel och zink inom de närmaste åren eftersom blötläggningstiden är fem år…” När alla följdfrågor besvarats efterlyser Olli-Pekka Nissinen förslag till nästa tillfälle, om ett kvartal. ”Skriv gärna på bloggen vilka ämnen ni vill diskutera.” ”Mer tid för allmänhetens frågor. Reservera fem timmar”, föreslår några röster i publiken. johan svenlin TURISMEN VÄXER. Flera stora aktörer satsar igen i Vuokatti, bland annat byggs en Angry Birds-park. ”Branschen går bra nu”, säger Markku Laanti. Fyra röster på stan i Kajana Tiina Hyyryläinen: n ”Jag vet inte så mycket om Talvivaara. Min pappa har jobbat där, men själv har jag aldrig besökt platsen. Jag har läst i tidningen att deras utsläppsnivåer varit för höga och själv har jag märkt av lukten som har spridits över hela trakten. Jag studerar företagsekonomi och Talvivaara är ingen tänk bar arbetsplats för mig.” Pauli Moilanen: n ”Som helhet är Vem behöver metallerna som bryts i Talvivaara? Alla som vill äta med kniv och gaffel, ringa med mobiltelefon, cykla över en bro eller dricka färskt vatten. Även om en stor del av metallerna återvinns behövs nya metaller för att fylla på råvarutillgången i världen. Nickel Koppar • h ar unika egenskaper som gör att den är mycket motståndskraftig mot korrosion och temperatursvängningar. • används till största delen i olika metal�legeringar, varav rostfritt stål är det största användningsområdet med 65 procent. • används också inom batteriteknologin, i nickel-metallhybridackumulatorer (NiMH) som är ett alternativ till litiumjon-ackumulatorer. Några vardagsprodukter som innehåller nickel: saxar, mobilbatterier, gitarrsträngar, pansarplåt, inbrottssäkra valv, båtpropellrar, mynt. • a nvänds där man behöver god ledningsförmåga för el. Hälften av all koppar som produceras i världen används till elledningar. I de flesta kretskort är det ledande mönstret gjort av koppar. Koppar tål höga temperaturer och materialet är lätt att bearbeta. • har hög värmeledningsförmåga och har därför ersatt asbest i bromsbelägg på tåg och bilar. • är neutralt mot gnistbildning och därför lämpligt för bensin- och gasledningar. Vattenledningar av koppar håller en hög hygienisk nivå och står emot angrepp från gnagare. • finns i de flesta elsystem och exempelvis en modern medelstor bil innehåller cirka 30 kg koppar. Några vardagsprodukter som innehåller koppar: vattenledningar, solpaneler, varmvattenberedare och allt som innehåller ett kretskort. Talvivaara en mycket positiv sak för vår region. Jag arbetar själv inom byggbranschen. Vårt företag har haft något enstaka uppdrag för Talvivaara, men inga stora projekt. De kunde visserligen ha skött sina miljöfrågor bättre, men ibland känns det som att medierna gjort en höna av en fjäder.” Zink Eini Nykänen: n ”Det är bra att det skapas arbetsplatser i trakten. Min bror har haft en del jobb på området. Själv går jag i gymnasiet och har ännu inte bestämt vad jag ska satsa på för yrke i framtiden. Baksidan med Talvivaara är att de borde ha haft bättre koll på miljön, det har varit en del missar som det stått om i tidningen.” Natalie Trembath: n ”Jag ska ut i skogen ett par dagar, ut mot ryska gränsen för att få se en riktig björn i naturen. I Australien har vi enorma uran gruvor. Gruvdriften är en av landets största industrier, som håller igång landet ekonomiskt. Jag skulle återvända hit även om det skulle utvinnas uran i trakten. Jag tror att motståndet bottnar i okunskap om uran.” • ä r den fjärde mest använda metallen i världen efter järn, aluminium och koppar. Mer än hälften av världens zinkförbrukning går till galvanisering, det vill säga ytbehandling av metallföremål så att de får en högre tålighet mot korrosion. • används inom byggnads- och fordonsindustri där lång livslängd är viktigt. Ett tunt zinklager på stål skyddar mot rost i över 50 år. • har använts tillsammans med koppar i legeringen mässing i över 2 000 år. Några vardagsprodukter som innehåller zink: broar, lyktstolpar, trumpeter, spikar, skruvar, muttrar, batterier. Kobolt • används främst för tillverkningen av katalysatorer och i legeringar som ger metallföremål en hård yta och skydd mot rost. • används tack vare sina magnetiska egenskaper också i turbiner och generatorer. Elektronikindustrin behöver kobolt för tillverkning av halvledare och batterier, exempelvis i litiumkoboltsystemet (LiCoO2 ), det vanligaste litiumjonsystemet för strömförsörjning i bärbar utrustning. • används inom medicinsk behandling och vetenskaplig forskning för att generera gammastrålning • ger ett blått färgpigment för glas och keramik Några vardagsprodukter som innehåller kobolt: mobilbatterier, blåa dricksglas, medicinsk strålningsterapi, vitamin B12. katternö 11 Karl Vilhjálmsson Vad vattenkraft betyder Det här skulle inte få ske, tyckte många. Ett ingrepp i naturen där förut inga ingrepp skett. Men i dag är vattenkraftdammen i Kárahnjúkar på Islands högland accepterad av de flesta. Likaså det väldiga aluminiumsmälteriet i Reyðarfjörður, som får all sin el härifrån. I bakgrunden den enorma Vatnajökull, Europas största glaciär, vars smältvatten numera däms upp av tre kraftiga dammar, här den största av dem. Under glaciären, som är i genomsnitt 400 meter tjock, ligger flera vulkaner. Det senaste utbrottet skedde i fjol. 12 katternö katternö 13 ’Vår enkla metod är total öppenhet om allt vi gör’ D en kraft som finns i smältvattnet från Vatnajökull började intressera energiintensiva industrier redan på 1970-t alet. Som en lämplig plats för industriverksamhet pekades den lilla staden Reyðarfjörður ut, 75 kilometer österut vid en havsvik med en god hamn. En opinion växte fram mot planerna, huvudsakligen med miljöargument, men i mars 2003 godkände Alltinget (med rösterna 41– 9) ett prospekt som innebar att ett vattenkraftverk Kárahnjúkar (namngivet efter ett berg vid den blivande dammen) kunde byggas för att förse ett aluminiumsmälteri vid Reyðarfjörður med den nödvändiga elektriciteten. ”Det här var oerhört känslosamt och laddat politiskt, och många hårda ord användes. Man demonstrerade i Reykjavik, bland annat presidenten och sångerskan Björk deltog i protestaktionerna”, berättar Stefán Pálsson, som är historiker och tidigare var direktör for Reykjaviks energimuseum. Men medan kultureliten i huvudstaden protesterade, såg man annorlunda på saken ute i landet. Framför allt på östsidan av Island, där etableringen skulle ske, ett område där utflyttningen var och fortfarande är förfärande stor. ”Islands befolkning är numera väldigt koncentrerad till Reykjavikområdet. På östkusten finns ett dussin småstäder, typiskt av storleksordningen tusen fast bosatta. Men i flera generationer nu har största delen av de unga flyttat bort”, säger Stefán Pálsson. Det man behövde, och fortfarande behöver, mest av allt var arbetsplatser baserade på långsiktig och affärsmässigt lönsam osubventionerad verksamhet. Att det blev just ett aluminiumsmältverk har flera orsaker. Genom Kárahnjúkar kunde storskalig och jämn elproduktion garanteras. Och i Reyðarfjörður fanns en djup hamn för de fartyg som fraktar bauxit från olika delar av världen. Karl Vilhjálmsson Vid ugnens anod bildas koloxider av det syre som frigörs vid processen. Aluminiet pumpas så ut från botten av tanken och går vidare för framställning av göt eller tackor. Som framgår av receptet åtgår ungefär 13 000 kilowattimmar för att genom elektrolys få fram ett ton aluminium. Det är ungefär den mängd el en genomsnittsfinländare använder under ett år. Eftersom smälteriet i Reyðarfjörður producerar ungefär 1 000 ton aluminium om dagen, kan man räkna ut att det förbrukar omkring 4 750 000 000 kilowattimmar (4,75 TWh) el per år. Lika mycket som 365 000 genomsnittliga finländare. Benedikt Warén, flygledare: Miljön är viktig, men bygden behöver arbetsplatser för att överleva. Héroult och amerikanen Charles Martin Hall oberoende av varandra upptäckte hur man kunde extrahera aluminium genom elektrolys. Två år senare var Charles Martin Hall med och grundade det bolag Alcoa som i dag äger smälteriet i Reyðarfjörður. I korthet är receptet så här: 1,9 kilo aluminiumoxid + 13 kilowattimmar elenergi + 330 gram koks + 70 gram beck = 1 kilo aluminium. Den viktigaste råvaran är bauxit, som ofta innehåller 50– 65 procent aluminiumoxid. Först tas aluminiumoxiden fram genom en kemisk process. I nästa steg löses aluminiumoxiden i en saltsmälta bestående av aluminiumflourid och kryolit. Smältpunkten sänks därmed så att elektrolysen kan genomföras. Vid elektrolysen frigörs aluminiet ur oxiden och lägger sig på ugnens botten, katoden. Alcoa Aluminiumrecept Två 220 kilovolts ledningar leder strömmen från kraft verket till aluminiums mälteriet. 110 kilovoltsledningen intill verkar liten i jämförelse. Aluminium är den vanligaste metallen i jordskorpan, med egenskaper som ger metallen ett mycket brett användningsområde. Däremot är utvinningen av aluminium krävande. Ännu på 1880-talet var aluminium så dyrt att renframställa att det var dyrare än guld. Enligt en historia ska den franske kejsaren Napoleon III vid banketter ha låtit servera maten för de finaste gästerna på tallrikar av aluminium, medan övriga fick nöja sig med tallrikar av guld. Allt förändrades 1886, då fransmannen Paul Leveranssäkerheten avgörande ”Vad som är alldeles avgörande vid elektrolysen är att man inte får avbrott i eltillförseln”, förklarar Hilmar Sigurbjörnsson, Alcoas informationschef i Reyðarfjörður. Därför var en garanti om tillräckliga elleveranser nödvändig för beslutet att bygga smälteriet. Avtalet med Landsvirkjun, det statsägda ledande energibolaget på Island, är skrivet på fyrtio år. I praktiken går nästan all el från Kárahnjúkar till smälteriet. Kraftverkets installerade effekt är 690 megawatt (sex Francisturbiner à 115 megawatt), att jämföra med reaktorerna vid Lovisa kärnkraftverk som vardera är omkring 480 megawatt. Två stolplinjer med 220-kilovolts ledningar löper parallellt genom landskapet från kraftstationen till smälteriet. Utom längs bergssluttningar, där de två stolplinjerna separerar sig från varandra. ”En säkerhetsåtgärd”, förklarar Hilmar Sigurbjörnsson. Om en snölavin drar med sig den ena stolplinjen, så ska samma lavin inte kunna komma åt också den andra. Själva kraftstationen ligger väl skyddad inne i berget, fågelvägen ungefär 40 kilometer från dammen vid Kárahnjúkar, därifrån större delen av vattnet kommer. Vattnet hit leds i tunnlar till det underjordiska vattenfall där 144 kubikmeter vatten i sekunden med 420 meters fallhöjd driver turbinerna. Vad säger folk? Janne Sigurðsson, VD: Våra ledord är öppenhet, miljöhänsyn och samverkan med lokalsamhället. Vad säger folk och vilka är miljöeffekterna av kraftverksprojektet? Samtal med ortsbor ger en entydig bild. Det finns en liten grupp ’eviga’ motståndare, som Geotermisk varning n Geotermisk energi, det vill säga den värme som Island får från den vulkaniska underjorden genom heta källor och borrhål, är en fantastisk tillgång som till stor del försörjer landet med el och värme. Men det är ett missförstånd att den geotermiska energin skulle kunna bidra storskaligt till framtidens energiförsörjning på annat håll, säger energihistorikern Stéfan Pálsson. ”Problemet är i korthet att den geotermiska energin inte är långsiktigt stabil. De första energiverken baserade på den här energikällan öppnades först på 1980-talet, och erfarenheten är bland annat att trycket i borrhålen kan falla på ett sätt man inte kan förutse”, säger han. ”Vi vet för lite om vad som händer nere i jordskorpan. Risken är att kraftbolaget sitter med dyra turbiner i en anläggning, vars energiförsel plötsligt avtar. Det kan bli en mycket dyr affär.” Karl Vilhjálmsson Stéfan Pálsson, energihistoriker. fortsätter protestera och även får utrymme i media. Men de allra flesta utanför Reykjavik (enligt officiella opinionsundersökningar 9095 procent) anser att fördelarna väger mycket tyngre än nackdelarna. ”Genom dammprojektet byggdes för första gången en väg upp till höglandet. Knappast någon hade varit där förr, men nu kunde var och en se att det inte finns mycket miljövärden däruppe”, säger Benedikt Warén, bosatt i Egilsstaðir, huvudorten på östra Island, där han tidigare varit kommunpolitiker. Alla framhåller den positiva sysselsättningseffekten. Omkring 900 människor får sin försörjning direkt eller indirekt av Karl Vilhjálmsson 14 katternö katternö 15 ’Vi frågade vad som oroade folk? Det tog vi sedan som vår utgångspunkt’ Karl Vilhjálmsson Byte av anod i aluminiumsmälteriet i Reyðarfjörður. aluminiumsmälteriet. Hälften av dem bodde sedan tidigare i området, omkring 20 procent är återflyttare, av de övriga kommer många från utlandet. Omkring 30 procent av de anställda är kvinnor. Ett krav för att få arbete hos Alcoa är att man lär sig isländska, bolagets interna kommunikationsspråk. ”Flyttströmmen fortsätter från östra Island till Reykjavik, men tack vare smälteriet är den ändå märkbart mindre”, säger Stefán Pálsson. Förebild i miljöfrågor Hur hanterar man miljöfrågorna och opinionen? ”Vi ska ha minsta möjliga miljöpåverkan genom att alltid vara på topp i våra processer. Vi agerar i konstant samarbete med lokalsamhället. Och vi är totalt öppna om allt vi gör”, sammanfattar Janne Sigurðsson, som sedan årsskiftet är VD för smälteriet i Reyðarfjörður. 16 katternö Karl Vilhjálmsson Aluminiumtömning ur raden av ugnar i den ena av smälteriets 1 100 meter långa hallar. Janne är danska och hamnade här genom att hon gifte sig med en islänning, född i grannstaden Eskifjörður. Efter en karriär inom bland annat Siemens mobiltelefonverksamhet kom hon hit som IT-chef vid företagets start 2006 (aluminiumproduktionen inleddes 2007). Janne Sigurðsson markerar öppenheten genom att inte ens ha ett eget arbetsrum, utan sitta i kontorslandskap tillsammans med kollegerna. ”Vårt uppdrag är att tjäna pengar. Och att samtidigt vara en förebild för omvärlden i fråga om miljön. Vi har också inbyggt i vår kultur att vi alltid ska bli bättre, både i fråga om miljö-, hälso- och säkerhetskriterier”, säger hon. Och allt detta sker mycket långsiktigt. Alcoa firar nästa år sitt 125-årsjubileum, och företaget har i decennier legat i toppen bland industriföretag i fråga om trovärdighet i varumärket. ”Vi tänker inte i tiotals, utan i hundratals år”, säger Janne. Ständiga mätningar Etableringen i Reyðarfjörður föregicks av en lång process där bolaget i samarbete med de närliggande samhällena systematiskt listade de frågor och den oro som folk gav uttryck för. Ur detta specificerades 45 frågeställningar, som företaget kontinuerligt följer upp på en webbsida som också finns på engelska (www.sustainability.is). Tjugofyra av dessa frågeställningar gäller miljön, sexton lokalsamhället och fem ekonomin. Hur stora är utsläppen av svaveldioxid och fluor från år till år? Bränsleläckage? Luftföroreningar? Förändringar i djurbeståndet på land och i vatten? Hur är inkomstutvecklingen i regionen? Hur förändras huspriserna i området? Finns någon tendens i fråga om kriminalitet? Mätningar av allt detta görs alltså årligen, och resultatet ligger öppet för hela världen att ta del av. ”Det enda vi inte ger ut är affärsresultatet från verksamheten. Eftersom vi är ett börsbolag styrs den typen av information av regelverk som vi inte rår över”, säger Janne Sigurðsson. Det här med att vara en god samhällsmedborgare är något som Alcoa lyfter fram också på koncernnivå. På östra Island syns det i att Alcoa årligen stöder olika samhällsaktiviteter med betydande belopp. Alcoa driver också en volontärsverksamhet, som går ut på att bolaget ger ut stipendier för olika samhällsnyttiga insatser som de anställda gör på sin fritid. Alltså en form av talkoarbete. Under 2011 fick de anställda i Reyðarfjörður på det sättet ihop 120000 dollar i Alcoastipendier genom att bland annat sätta lekparker och idrottsplaner i skick, snygga till miljön på offentliga platser och plantera träd. svenolof karlsson Aluminium 75 procent av all aluminium som utvunnits är fortfarande i användning. Aluminium används för ett stort antal ändamål. Nästan all metall återanvänds. Bara 5 procent så mycket energi behövs vid återvinning som vid nyframställning. • Aluminium korroderar mycket lite vid normala pH-värden. En ytterst tunn (10 nanometer) oxidfilm bildas på ytan som skydd. • Aluminiumburkar minskar genom sin lätthet (lättare än PET-flaskor och mycket lät�tare än glasflaskor) utsläpp och transportkostnader. • Aluminiumfolie skyddar mat mot uttorkning, ljus och främmande smaker och kan också användas vid matlagning i ugn. Aluminium är genom sin hållfasthet, formbarhet och låga vikt en väsentlig beståndsdel i flygplanskroppar, olika slags fordon, motorer och fälgar. Aluminium används också för till exempel fasad- och takplåt, högspänningsledningar, kondensatorer och apparathöljen som behöver leda värme och elektricitet. katternö 17 K AT TE R N Ö LOKALT Johanna Forsman FISKENÖJE. En måndag förmiddag kan man hitta Tomas Lundqvist med fiskespö i handen och med tankarna på helt andra saker än Katternös eldistribution. LEKTRISGÄNGET En glad lax med koll på elnätet Snart kommer velomobilen Gammalt och nytt på Nykarleby Kraftverk Ny klubb för frågvisa barn n I samband med kulturveckan i augusti ordnade Nykarleby Kraftverk Nykarleby öppet hus. Detta har man gjort sedan renoveringen år 2006 när kraftverket fyllde 80 år. I år bekantade sig över 200 personer med vattenkraftverket. Folk fick se både nytt och gammalt. Numera fungerar den gamla delen av kraftverket som museum och de gamla turbinerna står nu tysta och deras enda uppgift är att visa upp sig. Den gamla svarta turbinen från 1926 väcker stort intresse bland besökarna, speciellt när de kan jämföra den med de moderna maskinerna som finns i det nyare 30-åriga kraftverket intill. Likt årsringar växer kraftverket. Nu är det sannolikt dags för ännu en årsring i NK:s historia. Man ansöker nämligen om att få bygga ett nytt mindre vattenkraftverk intill det befintliga. Tillstånden torde stå klara hösten 2012. I den gamla delen finns ett litet museum med gamla el-prylar samt ett rum där ett småskaligt science center verkar. Här kan skoleleverna göra praktiska experiment som ofta har anknytning med energi. De fick bland annat skjuta iväg trycksluftsraketer och de som önskade kunde själv producera el med en gammal konditionscykel som var utrustad med en generator. n I september inledde Jakobstadsnejdens Natur r.f. en pilotgrupp med nio barn i åldern fem–sju år. Biologerna Birthe Wistbacka och Annika Finne sparrar de vetgiriga och låter dem erövra nya kunskaper kring teman som livsmedelsproduktion och skogens växter och djur. ”Initiativet kom från några mammor till naturintresserade barn. I tidiga skolåldern är barnen så otroligt intresserade av saker i naturen. Man ska absolut inte börja med de stora globala miljöfrågorna i den åldern. Vi inleder våra träffar med en picknick och kan utifrån den ta upp olika frågor, till exempel hur mat produceras. När alla ätit och druckit diskuterar vi hur avfallet sorteras och återvinns, berättar Birthe Wistbacka. Säsongen avslutas med en pysselkväll, där skogens material formas till juldekorationer. ”Vi håller på två timmar varannan vecka till julen och funderar sedan på hur det blir med fortsättningen.” Karolina Isaksson Leif Sjöholm n Om du har ringt till driftscentralen de senaste 23 åren för att göra en felanmälan, är chansen stor att du pratat med Tomas Lundqvist. Han är en av fem som jourar på den heta stolen, där hela Katternös eldistribution övervakas. Den första frågan han ställer till den som ringer är om elkundens egna huvudsäkringar är i skick. ”Huvudsäkringarna kan man hitta i sitt eget mätarskåp och man byter ut trasiga på samma sätt som man gör med vanliga säkringar.” Innan man ringer kan man också kolla om även grannarna har saknar ström. ”Visst ska man ringa när man har elavbrott, men om ingen annan i grannskapet har samma fel, hittas problemet troligtvis i kundens eget elskåp.” Liksom sina jourkollegor trivs Tomas Lundqvist bra på sitt jobb. ”Man vet aldrig hur arbetsdagen blir när man kommer till jobbet. Är det åska, storm, snöfall eller hård köld kan man räkna med ett intensivt pass.” Samtidigt uppskattar han att fritiden är fredad från jobbfrågor. ”Jag har rört mig otroligt mycket på fiskevatten mellan Vasa och Karleby, men jag har nog aldrig låtit elledningar eller transformatorer i terrängen 18 katternö störa min koncentration på fisket”, skrattar han. Skiftesjobbet ser han som en klar fördel. ”Det har blivit en livsstil. Vissa år jobbar man på julafton, men i stället kan man åka ut och fiska en vardags förmiddag som den här. Jag skulle aldrig byta till ett nio till fem-jobb.” Fisket har han sysslat med sedan unga år och mest värderar han kamratskapen och utelivet. Själva fångsten är en bisak. En hel del fisk har han ändå tagit hem till familjen genom åren. Frun och barnen är inte längre så förtjusta i fångsterna, men familjens två katter äter gärna en filéad gädda som husse lurat upp. Ute i Bådan i Nykarleby har han en gemensam båt med två fiskekompisar. Några närmare koordinater på fiskeställen avslöjar han inte. ”Det skulle stå mig dyrt. Hittar man ett bra ställe håller man hårt på hemligheten. Skickligheten ligger i att hitta ett bra ställe. Sedan behövs tur för att få fisken att nappa.” Båten brukar ligga ute till december. ”Bästa tiden på året är nu på hösten och förstås på våren när man hittar en grund vik med lekande abborrar.” n I oktober får Jakobstad sin första velomobil. Då trampar Jan Backman hem sitt nya åretruntfordon från Holland, via Tyskland, Danmark och Sverige för att slutspurta upp från Nådendal. Han räknar med att hemresan på drygt 2 000 km tar ett par veckor i maklig takt. ”Man sitter bekvämt och är skyddad från väder och vind. Luftmotståndet är minimalt och när man jämför farten man får ut ur tramptagen är velomobilen överlägsen vilken tävlingscykel som helst.” Hans egen velomobil utrustas med ett lätt kolfiberskal och växlas med tre kugghjul framme och nio kugghjul bak. De tre hjulen kommer att få dubbdäck under vintern. Den enda nackdelen som Jan Backman ser med velomobiler är att de är tunga att trampa i uppförsbackar. ”För oss som bor här på slätten är det inget stort problem, men om man varje dag måste ta sig uppför en backe kan det löna sig att skaffa en hjälpmotor till sin velomobil.” För en varmansvelomobil får man betala runt 6 000 euro. Om man vill ha ett elhybridsystem med en 250 watts hjälpmotor, som ger extrakrafter i uppförsbackar, får man lägga på ett par tusenlappar. ”Ser man till kostnaderna är velomobilens ekonomiska fördelar enorma jämfört med att köpa och äga en bil. Inga bränslekostnader, ingen skatt och inga serviceavgifter eftersom kedjan är inkapslad och skyddad från fukt och smuts. Efterfrågan gör att värdeminskningen är obefintlig.” Han tror att velomobilen kan bli ett nytt varmansfordon inom överskådlig tid. ”Det största hindret är de gamla invanda tankebanorna, som kan vara svåra att bryta. Samtidigt är vi bekväma varelser och velomobilen erbjuder bekvämlighet. Alla borde fråga sig varför man ska släpa med sig ett motordrivet ton för att ta sig några kilometer till jobbet, när det räcker med ett fordon på 30 kg som man trampar själv.” Karolina Isaksson FULL TANK. Korna gillar hösten eftersom temperaturen är behaglig och insekterna flugit sin kos. Det syns också på mjölkproduktionen som tar fart igen efter sommarens nedgång. Växande efterfrågan på ekomjölk Bröderna Elias, Jonatan och Martin tyckte att det vara spännande att klättra upp på den gamla turbinen från 1926. n Allt fler väljer ekologisk mjölk i butiken och mejerierna breddar utbudet av produkter som tillverkas av ekomjölk. I våras övergick EK Lacto i Pedersöre helt till ekologisk mjölkproduktion. ”Vi har odlat ekologiskt ensilage sedan 1995 och övergången innebar inga stora förändringar. Förr kunde man visserligen ringa en leverantör och beställa 3 000 kg foder, nu krävs lite mer arbete att få tag på bönor och annat komplement”, säger Eva Lönnqvist. Gården säljer också en liten del direkt till kunder som kommer med egna kärl. ”Några använder mjölken till fil eller yoghurt och vissa laktosintoleranta kan dricka obehandlad mjölk”, säger Kaj Lönnqvist. En ko som äter ekologiskt foder ger cirka 25 liter mjölk per dygn, medan en ko i konventionell mjölkproduktion ger drygt 30 liter i snitt. AVANCERAD TRAMPBIL. Cykelentusiasten och båtbyggaren Jan Backman är säker på att velomobilen också passar i finländska förhållanden. ”Den startar alltid, man sitter skyddad för regn och rusk och får sin nyttomotion utan att behöva trampa sig svettig.” katternö 19 Miljövård Text: Johan Svenlin Människan har använt sig av Jordens natur i tiotusentals år. Vi får mat, vatten, energi och olika material från naturen. För att vi ska ha ren mat, ren luft och rent vatten också i framtiden behöver vi ta hand om naturen. Det kallas miljövård. Håll naturen ren n När man är ute i naturen och på sjön är det viktigt att man inte lämnar skräp efter sig. Saker som kommer direkt från naturen, som äppelskruttar och bananskal, tas om hand av naturen och blir mull efter en tid. Saker som är gjorda i fabrik, som godispapper och läskburkar, behöver man sortera bland soporna. Också om man kastar skräp på marken i stan kan det blåsa ut i skogen eller i havet. Där smutsar skräpet ner och ställer till problem för växter och djur. Sopor kan bli nyttiga om man sorterar dem rätt. Metall kan formas till nya saker genom återvinning i stället för att hamna på en soptipp. PYSSEL Återvinning När man lägger papper, kartong, glas, metall och gamla batterier i rätt lucka kan gamla saker användas igen för att göra nya saker. 20 katternö Stadsmiljö n När många människor bor tätt på ett ställe finns det en risk att miljön lider. Förr i tiden tömde stadsbor ut sina pottor på gatan, de hade grisar, får och höns som bajsade på gatan och alla eldade i egna ugnar för att värma sina hus och laga mat. På 1700-talet uppfanns ångmaskinen och många fabriker byggdes inne i städerna. Fabriksskorstenarna spydde ut rök och luften blev ännu sämre. Fler människor flyttade från landsbygden för att jobba i fabrikerna och städerna blev så smutsiga att många blev sjuka av att bo där. Nu får fabrikerna inte längre släppa ut giftiga ämnen. Tack vare avloppssystem med reningsverk, fjärrvärme och el till alla invånare har luften i små och stora städer blivit renare än på hundratals år. När avfallet återvinns och renas kan flera miljoner människor bo i en stad utan att miljön lider. Vem har ätit upp godsakerna, men lämnat skräpet efter sig? n Varje finländare bidrar på ett år med 340 kg sopor. En stor del kommer från olika matförpackningar. För att spara på jordens resurser är det viktigt att vi använder material på nytt. De flesta sorterar papper, kartong, glas, metall och hushållsavfall så att soporna kan komma till nytta. För burkar och flaskor får man dessutom pengar tillbaka när man matar pantmaskinen. Pappersfiber kan användas 6 Uppfinningar… gånger i olika produkter om de returneras till återvinningen. En glasflaska diskas, fylls och töms i snitt 33 gånger innan den kasseras. Av alla läskburkar som säljs i Finland returneras 93 procent och smälts ner till nya saker. När man återvinner metall sparar man mycket energi. Nästan hälften av alla nya metallföremål i världen är gjorda av återvunnen metall. Förr när det inte fanns så många bilar märktes det inte att så bra att avgaserna från motorn var skadliga. Slösa inte med mat ! n I Finland har vi gott om mat, men tyvärr kastar vi bort mycket som skulle gå att äta. Varje finländare slänger ungefär 25–30 kg mat varje år och hälften av den bortslängda maten är helt ätbar. Mat som blivit gammal ska man inte äta, för då kan man bli sjuk. För att vi ska få mat så att det räcker åt alla behövs jordbruksmaskiner. När bonden skördar sina odlingar släpper traktorn ut avgaser. När maten transporteras till butiken släpper lastbilen ut avgaser. För att hålla maten kyld krävs det också energi. Om vi kastar bort mat betyder det att mycket energi används i onödan. På sopstationen är matrester inte alltid lätta att skilja från andra sopor. Därför är bortkastad mat också ett problem när man ska återvinna andra material från våra sopor. Nu när många kör bil har det blivit viktigt att uppfinna motorer som släpper ut så lite avgaser som möjligt. …och nya uppfinningar n Nya uppfinningar har ibland orsakat skador på miljön. Ett exempel är bilen, som blev vanlig för 50 år sedan. När många körde längs motorvägarna blev skogarna förgiftade av bilavgaserna. Träden dog av blyförgiftning. Då uppfanns renare bensin, utan bly, och bättre motorer så att avgaserna blev renare. Snart kommer vi att tanka avgasfri el eller vätgas i stället för bensin och diesel. Elbilar finns redan och de kommer att bli vanligare när det byggs nya tankstationer. katternö 21 Johanna Forsman Framtidens flygare taxar ut Drömmen om en pilotkarriär lockar ungdomar från andra orter till Kronoby gymnasiums flyglinje. Det är en tuff kurs, men alla är motiverade och vissa kan få sitt flygcertifikat innan de uppnått körkortsålder. Följ med när några flygelever får pröva sina vingar för första gången. SIKTAR UPPÅT. Gymnasisterna Martin Sjöskog från Larsmo, Janina Tunkkari från Nedervetil, Sandra Snellman från Pedersöre och Melinda Snellman från Jakobstad tar certifikat för ultralättaplan parallellt med sin gymnasieutbildning. 22 katternö katternö 23 ’Känns det i simulatorn om vi störtar?’ – Ja, det skakar om vi gör en dålig landning. D et är en blåsig vårvintermorgon på Karleby–Jakobstad f lygplats. Fem gymnasister från femte årskullen av Kronoby gymnasiums flyglinje väntar på att ta planet till Helsingfors för en heldag av studiebesök. Tills vidare flyger de som passagerare. ”Jag har alltid varit flygintresserad, så jag valde Kronoby gymnasium för att kunna ta flygcertifikat parallellt med studenten”, berättar Martin Sjöskog från Larsmo. ”Jag har tänkt söka till en pilotutbildning, kanske utomlands, efter studenten”, säger Markus Lindholm som flyttat upp från Sibbo för att gå flyglinjen. Janina Tunkkari från Nedervetil har fått viss inspiration av sin kusin, Sanna Kari, som jobbar som pilot på Finnair. ”Det verkar vara ett intressant yrke och jag ville prova på att flyga själv. Just nu är det brist på piloter och flygtrafiken väntas ju öka i framtiden”, säger Janina Tunkkari. Sandra Snellman från Pedersöre och Melinda Snellman från Jakobstad ser också pilot yrket som ett lockande alternativ. ”Det är svårt att komma in på pilotutbildningar, men flyglinjen är en bra förberedelse.” Under sitt första år får flygeleverna bekanta sig med flygindustrin genom olika studiebesök och exkursioner. Året avslutas med en segelflygdag, när de själva får styra ett segelflygplan, uppbackade av en instruktör. Den stora flygkursen kommer under andra året, när en hel intensiv sexveckorskurs ägnas åt flygteori. På trean får man sitt certifikat för ultralätta plan, om man klarar alla prov. ”Alla som börjat på flyglinjen har varit motiverade och klarat av kursen, trots att det är tufft med 60 timmar teoriundervisning och 13 tenter på sex veckor”, berättar Kaj Timgren, fysik- och kemilärare på Kronoby gymnasium och koordinator för flyglinjen. Han har inte själv flygcertifikat, men har varit uppe i luften med elever som ännu inte fyllt 18 år. ”Det känns hur tryggt som helst, trots att de inte ens har bilkörkort”, ler han. på Suomen Ilmailuopisto, som då hette Finnairin Ilmailuopisto, i Björneborg och efter det har jag gått Finnairs egna typutbildningar.” Dagens höjdpunkt är flygsimulatorn. Med hjälp av rörelseeffekter från simulatorns ben skapas en autentisk upplevelse inne i cockpit. Karl Vilhjálmsson ÄKTA KÄNSLA. Finnairs simulator för Airbus 320 kostar cirka tio miljoner euro och används för att vidareutbilda flygbolagets egna piloter. Interiören är en exakt kopia av en cockpit. Karl Vilhjálmsson Hand- och fotarbete I Vanda blir vi mottagna av snöyra och en av Finnairs mest rutinerade piloter och utbildare, Stefan Vikström. När han var gymnasist på 1980-talet fanns ingen flyglinje att välja. ”Jag tog certifikatet för 22 år sedan i privat flygskola på Kronoby flygplats. Sedan gick jag 24 katternö PILOTUTBILDARE. Stefan Vikström flyger själv och vidareutbildar Finnairs piloter. ”Under en månad gör jag vanligtvis tre–fyra långflygningar, lika många Europaflygningar och så jobbar jag några dagar som utbildare i simulatorn.” Janina Tunkkari är frivillig att flyga först. Hon får sätta sig i styrmannens stol bredvid kapten Vikström. ”Det blir allt vanligare med kvinnliga piloter. På Finnair är det inte ovanligt att flygningar sköts av helt kvinnliga besättningar.” Rollfördelningen mellan kapten och styrman växlar mellan ”pilot flying” och ”pilot not flying”. Den förra håller rätt höjd med spaken och styr rodren med pedalerna. Den senare håller reda på planets yttre och inre omständigheter. Stefan taxar ut oss på startbanan och instruerar Janina. ”Håll planet mitt på startbanan med hälarna. När jag säger ”Rotate” drar du i spaken och håller pricken mitt i korset på skärmen.” Nosen lyfter och vi lättar. Landningsstället fälls in och vi ser motorvägen till Tammerfors nedanför oss. Stefan lägger på lite dimma och ställer in koordinaterna som Janina ska följa på sin skärm. ”Nu tjuter det för att du flyger för högt. Genast något ändrar ska du reagera med små rörelser.” Snurrig i början Åtta minuter efter att vi lyfte är det dags att landa. Ut med hjulen igen. ”Vi ska försöka klämma in oss på den där smala landningsbanan där nere.” ”Känns det i simulatorn om vi störtar?” ”Ja, det skakar om vi gör en dålig landning.” Ingen fara, Janina tar ner oss med en riktig smörlandning. ”Oj, vad bra”, berömmer kapten Vikström. Vi andra får i tur och ordning göra samma manöver. ”Jag känner mig snurrig. Kan man träna bort det?”, undrar Janina. ”Jo, man blir van när man flyger mycket”, intygar Stefan. Det vet han av egen erfarenhet. ”Under en månad gör jag vanligtvis tre–fyra långflygningar, lika många Europaflygningar och så jobbar jag några dagar som utbildare i simulatorn. Efter varje långflygning har man tre dagar ledigt, det behövs.” Alla är av upprymda av simulatorupplevelsen och nöjda med sina egna landningar. ”Studera flitigt nu, speciellt matte, engelska och finska. Och håll uppe konditionen så har ni bättre chanser att komma in på en pilotutbildning”, hälsar Stefan Vikström. Karl Vilhjálmsson KRÄVER PRECISION. Landningsbanan ser trådsmal ut när man kommer in för landning. Styrmannen Kaj Timgren (till höger) håller rätt kurs med sina hälar och rätt höjd med en joystick, allt medan kaptenen Stefan Vikström instruerar. Johanna Forsman PREMIÄR PÅ RIKTIGT. På Menkijärvis flygplats får Kronobygymnasisterna pröva på segelflygning för första gången. katternö 25 Johanna Forsman ’Man får aldrig ha bråttom med förberedelser’ Johanna Forsman Flygpirret går aldrig över FÖRST UT. Janina Tunkkari tar hellre itu med uppgiften direkt än låter nervositeten växa nere på marken. Jyrki Hämäläinen från Vasa flygklubb gör de sista förberedelserna innan han sätter sig i stolen bakom. 26 katternö Ett par månader efter simulatorupplevelsen är det dags att testa på riktig flygning. En solig försommardag ute på Menkijärvis flygplats i Alajärvi ska Kronobygymnasisterna få känna hur det är att styra ett plan med riktig luft under vingarna. ”Vädret är perfekt. De små stackmolnen tyder på att det finns termik att utnyttja”, säger flygläraren Stefan Storrank. Han har haft flyget som jobb sedan 1970-t alet, både som trafikpilot och utbildare. Numera är han pensionär, men delar med sig av sina kunskaper till flygelever. Flygpirret har han kvar. ”Det är ännu lika roligt att flyga, annars skulle jag ha slutat. Rent praktiskt är det bra att ta sig snabbt från en plats till en annan. När man flyger själv är man inte beroende av flygbolagens rutter”, säger han. Dragplanet tankas och servas och flygeleverna gör sig klara. ”Man får aldrig ha bråttom när man ska förbereda flygning”, förklarar Stefan Storrank. Också denna gång får Janina Tunkkari gå ut först. Hon ser lugn ut när hon tar på sig fallskärmen och sätter sig framme i det tvåsitsiga planet. ”Eleven sitter framme för att läraren ska landa mjukare”, skämtar kurskompisen Melinda Snellman innan glaskupan fälls ner. Motvinden är perfekt för start och landning. Motorplanet börjar rulla och draglinan spänns. Kurskompisarna ser mer nervösa ut än Janina. Efter några minuter landar motorplanet och segelflygplanet syns bara ibland när det blixtrar till som en solkatt högt uppe mot den blåa himlen. Efter en halvtimme ser de ändå ut att komma in för landning. ”Planet har en hastighet kring 60 km/h när hjulen tar mark”, säger Stefan Storrank. Igen en perfekt landning av Janina. ”Ska du ut och flyga?”, skämtar hon när hon ger över ryggsäcken med fallskärmen till Martin. Hennes första segelflygning ger en kick som till och med överträffar simulatorupplevelsen. ”Vi steg till 400 meter innan vi kopplades loss från motorplanet. Sedan seglade vi upp till 900 meter.” Hon kände sig lugn hela resan. ”Det kändes säkert, men lite snurrigt när vi steg uppåt. Jag styrde bara försiktigt, jag vågade inte riktigt ta ut svängarna. Det var tyst, men häftigt.” johan svenlin HÄNGER VID HANGAREN. Kronobygymnasisterna Martin Sjöskog, Janina Tunkkari, Melinda Snellman och Sandra Snellman drömmer om pilotyrket. Karl Vilhjálmsson FLYGBITEN. Markus Lindholm från Sibbo valde att gå gymnasiet i Kronoby för att kunna studera på flyglinjen. ”Efter gymnasiet har jag tänkt söka in till någon pilotutbildning, kanske utomlands.” Johanna Forsman RUTINERAD FLYGARE. Flygläraren Stefan Storrank ger teoriutbildning och sitter med eleverna när de börjar flyga de motordrivna ultralätta planen i Kronoby. Johanna Forsman PÅ SLÄP. Propellerplanet drar upp segelflygplanet till 400 meter och rullar därefter in draglinan. katternö 27 Den skapande galenskapens landskap ”Tro, hopp och kärlek är lämpliga slagord för tokiga österbottningar” Johanna Forsman ÖSTERBOTTEN DEL 2 Stövelkast, träskfotboll, käring kånk… det finns outtömliga möjligheter för den som vill vara lite galen. Men kreativ galen skap måste utövas på ett etiskt hållbart sätt, säger Olli Rosen qvist, docent i kulturgeografi, själv en ivrig stövelkastare. Vi inledde vår serie om Öster botten i förra numret med en historisk beskrivning av land skapet. Här fortsätter vi vårt sökande efter den sanna öster bottniska identiteten. O lli (i familjekretsen kallad ’Olle’) Rosenqvist är född i Björneborg, tog kandidatexamen vid Åbo universitet och licentierade och doktorerade vid Vasa universitet. Doktorsavhandlingen beskriver det ruralas roll i det postmodernistiska samhället. Sedan åttiotalets slut har han varit knuten till Karlebys universitetscenter Chydenius, där han periodvis skött en forskningsprofessur i landsbygdsforskning. Vad menas med begreppet luova hulluus, kreativ galenskap? ”Kreativ galenskap är en sorts logik som baserar sig på det faktum att människan och samhället inte är maskiner. Om samhället och i förlängningen människan enbart skulle vara en maskin som bara utför de uppgifter den tilldelas, så skulle den snart stelna i sina former och slitas ut tills den är obrukbar”, säger Olli Rosenqvist. Den kreativa galenskapen utmanar det nuvarande samhällets gränser och sanningar: ”Den ifrågasätter självklarheter, får människor att fundera över meningen med livet och utgör på det sättet en grund för att människan och samhället kan förnyas.” 28 katternö I det moderna samhället handlar lantligheten och det perifera om att röra sig i ett gränsområde, där den moderna rationaliteten ifrågasätts, säger Olli Rosenqvist. ”I det här gränsområdet är kreativ galenskap i bästa fall en attityd som ifrågasätter det moderna samhällets rationalitet på ett berikande sätt. I värsta fall framstår den kreativa galenskapen som en kuriositet eller en avvikelse, som småningom neutraliseras och inlemmas i det moderna livet. ” För att den kreativa galenskapen ska kunna anses vara nödvändig och acceptabel så måste den utövas på ett etiskt hållbart sätt, framhåller Olli Rosenqvist. ”Kreativt galen verksamhet får inte skada människor. Tro, hopp och kärlek som syftar till ett bättre samhälle är lämpliga slagord när man funderar över vilken typ av kreativ galenskap det lönar sig att sträva efter. Galenskap och förändringar Olli Rosenqvist kastar stövel i Suomi Cup i Ylivieska den 12 augusti. I herrklassen kastar man stövelstorlek 43. Ollis personbästa är 58,37 meter. Olli Rosenqvists snabb-SWOT om Österbotten Styrkor lokalt kulturarv mod ochgsamhet företa Möjligheter skapande galenskap internationalism Svagheter näringsstrukturen* konservatism * Vilar tungt på primärproduktion och industri Hot inåtvändhet alltför rationellt och allvarsamt Hur har den kreativa galenskapen uttryckt sig historiskt? Hur yttrar sig galenskapen nu? ”Samhälleliga förändringar har alltid innehållit ett element av kreativ galenskap, när gamla strukturer brutits ner för att ge plats för nya. Det moderna samhället förlitar sig på maskinell rationalitet, men i det postmoderna samhället betonas lekfullheten mer, och då blir också den kreativa galenskapen viktigare.” I det postmoderna samhället utövar människor bio- eller livspolitik, och det är intressant att följa med vad det leder till, anser Olli Rosenqvist. Ord som kosmopolitisk och världsmedborgare blir viktigare och det blir allt vanligare att folk är nomader, alltså inte fast bosatta. ”Å andra sidan finns det också många som strävar efter att förstärka och utnyttja traditionen, det nationella och det lokala. Alla sådana företeelser kan förstås genom att människor testar gränser. Folk väljer olika livspolitik.” Är sådant som tävlingar i stövelkast, mobiltelefonkast, käringkånk, träskfotboll och bastubad exempel på kreativ galenskap? Eller handlar det bara om galenskap? ”De nämnda aktiviteterna är postmoderna Johanna Forsman Om till och med buttra österbottningar kan vara kreativt galna, behöver ingen annan heller miss trösta, säger Olli Rosenqvist. finländska folknöjen, som har potential att uppfylla kriterierna för kreativ galenskap. Underliga folknöjen berikar livet, om de på ett intressant sätt kombinerar lek och allvarlig idrott. En alltför seriös inställning till idrott som något ’heligt’ blir en bekräftelse av den moderna rationaliteten och utarmar i själva verket människolivet.” ”Jag tror att finländska toppidrottare skulle klara sig bättre i de olympiska spelen om de i högre grad skulle uppfatta det de gör som lek”, säger Olli Rosenqvist. Ett gränsland Artister som M.A. Numminen, Leningrad Cowboys, Lordi och Jukka Ammondt är andra exempel på den kreativa galenskapen, säger Olli Rosenqvist. ”Alla de här artisterna rör sig i gränslandet mellan lek och allvar. Också olika typer av tillställningar och festivaler kunde karakteriseras som rum för kreativ galenskap, där det lokala och knutpatriotismen berikar livet för olika typer av människogrupper.” Hur kan den här typen av galenskap användas konstruktivt? Till exempel i samhällsbygge, utbildning, företag? ”Genom att den väcker och engagerar människor. De som är kreativt galna är också öppna för förändring, och det är ju något som nutidssamhället uppmuntrar till. Entusiasm har alltid ett samhälleligt värde!” Finns det något typiskt österbottniskt i detta? Är man i Österbotten mer ’galen’ än till exempel i Savloax och Tavastland? Finns det en skillnad mellan svenskspråkiga och finskspråkiga trakter? Kreativ galenskap är ett allmänmänskligt fenomen – inte enbart något finskt eller österbottniskt, säger Olli Rosenqvist. ”Hur galenskapen tar sig uttryck varierar mellan olika nationaliteter. I sin bok Vårt land beskrev Topelius det karakteristiska för invånarna i de olika finländska landskapen, och de stereotypierna lever kvar ännu i dag.” I den beskrivningen delas Österbotten (Poh janmaa) in i det ”bångstyriga” Södra Öster botten (Etelä-Pohjanmaa), det självmedvetna Norra Österbotten (Pohjois-Pohjanmaa) och det ”ödmjuka” och anspråkslösa Mellersta Österbotten (Keski-Pohjanmaa). ”På det stereotypa planet verkar österbottningarna rätt konservativa, så jag vågar inte påstå att de skulle vara mer kreativt galna än till exempel savolaxare eller tavastlänningar. Jag har inte heller märkt att de svensk- och finskspråkiga områdena skulle skilja sig från varandra i fråga om galenskap.” Stor galen-potential Klart är i varje fall, säger Olli Rosenqvist, att om man granskar Österbotten från den inre sidan av Ringtrean eller från ett europeiskt perspektiv, så står landskapet för något lantligt och perifert. ”Så även om alla människor och människogrupper har ett behov av att skilja sig ur vågar jag påståendet att den kreativa galenskapen har särskilt goda möjligheter att blomma ut i vårt landskap!” Vad kan Österbotten lära övriga världen i fråga om galenskap? ”Om den kreativa galenskapen ryms också i en butter österbottning, så finns ingen orsak för någon annan heller att ge upp sin kreativa potential och kasta yxan i sjön”, säger Olli Rosenqvist med ett skratt. svenolof karlsson katternö 29 Karolina Isaksson Livet på hundpensionatet För Saija Sillanpää är hundar både en livsstil och hennes jobb. Då hon grundade sitt hundpensionat Tuhnula för sex år sen gick hennes drömmar i uppfyllelse. Och trots hårt jobb lever hon sin dröm varje dag. Den fyra månader gamla jämthunden Kiito är på Tuhnula för första gången. Hundarna måste vara minst sexton veckor gamla och vaccinerade. 30 katternö katternö 31 Välkommen, säger de skällande hundarna! I iik! Jag trycker gasen i botten, tittar i backspegeln och svänger snabbt till höger. Där är ju det gula trähuset, lite överraskande bakom en buske. Från det här landmärket ska det bara vara 150 meter kvar till hundpensionatet Tuhnula. Pensionatet ligger i Karby, cirka 13 kilometer utanför Jakobstad. Och nu är det nog svårt att missta sig: där framme syns en svart plåtskylt i form av en hund med en pil. Bakom syns några röda byggnader i en lugn och lummig miljö. Här ligger stället som erbjuder helpension för hundar. När bilen svänger in på gården hörs skall överallt. Nästan alla hundar som finns på plats meddelar att de lagt märke till att jag och fotografen anlänt. Tuhnulas ägare, 28-åriga Saija Sillanpää, kommer leende emot oss. – Välkommen! De orkar inte skälla någon lång stund. När jag är här ensam med hundarna är de alldeles tysta. Och mycket riktigt: En efter en slutar hundarna skälla, trots att de har besök av främmande. Ett ljudligt mottagande Strax efteråt svänger en annan bil in på gården. Ut hoppar den belgiska vallhunden Nemo. Nemo bor i Kokkola och är på besök på Tuhnula för första gången. Hundkören kör igång med skällandet igen, men nu börjar vi redan vara vana. Saija tar genast kontakt med Nemo, sätter sig ner på huk och låter hunden slicka på hennes hand. Efter att ha utbytt några ord med ägarna går Saija och matten in för att skriva på skötkontraktet. Samtidigt får Saija några av Nemos personliga ägodelar såsom tyggleksaker, ett liggunderlag och ett kramdjur som luktar bekant. I och för sig finns allt om en hund kan behöva, inklusive mat, på pensionatet. Men en hund som kommer till pensionatet för första gången är som ett barn som ska börja på dagis. Det ger trygghet att ha med sig bekanta föremål på ett nytt och främmande ställe. Efter ett par minuter kommer Saija och Nemos matte ut, och husse räcker över kopplet åt Saija. Nemo beger sig piggt iväg på en kissningsrunda runt gården och Saija uppmanar matte och husse att åka iväg. De tittar ömt efter sin hund. – Jag har lärt mig att det går lättast så här, utan utdragna och uppslitande avskedsceremonier. Hundarna vill också så fort som möjligt 32 katternö märka ut sitt revir, speciellt hannarna. Genom att genast leka lite får jag också bra kontakt med en ny hund. När Saija försvinner med Nemo längs en liten skogsstig, kör Nemos ägare iväg. Allt gick lugnt och smärtfritt till. Krafsar och pussar När Nemo gått in i sin egen inhägnad börjar vi bekanta oss med resten av pensionatet. Mittemot Nemo bor fyra jakt- och utehundar, som alla kommer från samma familj. De hålls parvis i rymliga burar, och en av dem fångar speciellt vår uppmärksamhet: den fyra månader gamla gulliga jämthundsvalpen Kiito. Saija tar upp Kiito i famnen och snart har den slickat henne i hela ansiktet. Det är omöjligt att inte bli bedårad av valpens gulliga ansiktsdrag och tafatta rörelser. Känslorna är ömsesidiga: Kiito ser på Saija med sådan kärlek att den förmodligen tror att det är hon som är matte. För tillfället bor 17 hundar på Tuhnula, varav tio i uteburar och sju inomhus. Innehundarna har också möjlighet att vistas utomhus i varsin egen liten inhägnad. Just nu är det högsäsong på hundpensionatet. Fast det är det i och för sig mest hela tiden. – De enda månaderna då det är aningen lugnare är januari, maj och augusti. Varje månad får vi cirka 12 nya bokningar från nya kunder. Saija berättar att djungeltrumman har fungerat bra. Hälften av kunderna kommer från Kokkola och resten från Jakobstad med omnejd och Vasa. Vissa stamkunder kommer ända från södra Finland. Nuförtiden finns det aldrig mera dagar då Tuhnula skulle vara helt utan kunder. Veckosluten är alltid fullbokade och det rullar på också på vardagarna. Karolina Isaksson Det här landmärket leder besökarna ända fram. – Vi funderar som bäst på att bygga en ny mottagningsdisk bredvid den gamla byggnaden, och samtidigt skulle vi få tre nya inneplatser, säger Saija. När man går in i pensionatet förstår man varför Saija vill flytta mottagningsdisken till ett nytt hus. Hundarna skäller så pass ljudligt att det kan vara svårt att uppfatta vad människan bredvid dig säger. På länk fyra gånger om dagen Också andra investeringar har nyligen gjorts. I en före detta hästhage på gården har en ny inhägnad inrättats, där en hund åt gången får springa runt för allt den är värd. – Det är inte många som kan erbjuda det, och det är vi mycket stolta över, säger Saija. Den hund som motionerar i hagen hålls hela tiden under uppsikt. En annan sak som skiljer Tuhnula från andra hundpensionat är hur ofta hundarna rastas. Varje hund får kommer ut fyra gånger om dagen! – Rörelse är a och o för en hund. På morgonen och kvällen gör vi kortare länkar och på dagen blir det två längre. På det här sättet blir hundarna inte uttråkade och de har klara rutiner. Hundarna får också mat vid samma tidpunkter varje dag, och en del har också egen mat med sig. Andra har medicinering eller någon åkomma som behöver skötas om. – När maten har hunnit smälta går vi ut för sista gången på kvällen, det brukar bli vid åttatiden, berättar Saija. Om alla hundar ska ut fyra gånger om dagen blir det ganska många kilometer allt som allt för den som ska hålla i kopplet, eller hur? – Det blir det, intygar Saija. Beroende på antalet kunder så promenerar jag 20–30 kilometer om dagen. Men jag funderar inte över sträckorna, utan koncentrerar mig på hunden jag håller i kopplet. Hundarna får komma ut en och en, bara hundar från samma familj rastas tillsammans. På somrarna brukar Saija också för hundarna för att simma, med ägarnas tillstånd naturligtvis. – Jag får all motion jag behöver genom jobbet och kan dessutom äta precis vad jag vill, skrattar Saija, som också ser ut att vara i toppform. – Man behöver en viss fysisk styrka i det här jobbet; hundarna kan väga uppemot 50 kg och när de drar i kopplet så känns det i arm- och bröstmusklerna. Efter rastningen sitter Saija och syskonen av rasen bearded collie en stund i skuggan och vilar sig. Karolina Isaksson Inneburarna är som enrummare och varje hund har också möjlighet att gå ut på sin egen ”terrass”, alltså en inhägnad uteplats. katternö 33 Sanna förverkligade sin dröm och startade eget hundpensionat. Karolina Isaksson Hundar från samma familj kan dela bur. Mot drömmarnas mål Varifrån kom ursprungligen idén att grunda ett hundpensionat? – Jag har älskat hundar och djur ändå sedan jag var barn och i min familj hade vi alltid hund. När jag själv blev vuxen skaffade jag egen hund. Det var när jag försökte hitta en skötplats åt min hund som jag upptäckte att utbudet var ganska dåligt, och då började jag drömma om ett eget hundpensionat. Saija är utbildad laborant och hon jobbade tidigare på UPM:s fabrik i Jakobstad. Med tiden blev hon ändå trött på att blanda till kemiska cocktails och för sex år sen fattade hon det drastiska beslutet att säga upp sig för att istället börja sträva mot sin dröm. Efter att ha sökt en tid hittade hon det perfekta stället, en gammal syateljé i Karby. Där fanns tillräckligt med plats, bra terräng och en simplats i närheten. Kunder via djungeltrumman Ateljén byggdes om till tio separata hund boxar med golvvärme, fläktsystem och övervakningskameror såväl inne som ute. Saijas pappa Heikki Rintala var den som skötte största delen av byggjobbet. – Vi ville skapa ett sådant ställe dit vi själva skulle vilja föra våra hundar, och enligt våra kunder har vi lyckats med det. De två första 34 katternö Karolina Isaksson En före detta hästhage har försetts med galler och blivit en plats där hundarna får springa av sig. åren var lite tuffa innan folk visste om att vi fanns, men efter det har djungeltrumman fungerat bra. Vi litar på att våra nöjda kunder marknadsför oss och har aldrig behövt marknadsföra oss på annat sätt. Sen dess har det varit mer eller mindre fullt på Tuhnula, ifjol skötte man allt som allt tusen hundar. Saija driver hundpensionatet så gott som ensam. – Min man och min pappa hjälper till med snöskottning och byggarbeten. Under högsäsong brukar de också hjälpa till med att rasta hundarna. Och så tar pappa över helt och hållet en gång om året då jag håller semester. Hur skulle du beskriva ditt jobb? – Det känns egentligen inte som ett jobb utan mer som en livsstil. Jag älskar ju hundar. Jag är visserligen ganska bunden, men samtidigt är det härligt. Jag är fast sju dagar i veckan, varje jul och varje midsommar och oftast blir arbetsdagarna runt nio timmar. Men det här är verkligen min grej, säger Saija. Och när man tittar på hur naturligt hon kommunicerar med hundarna så är det inte svårt att tro henne. På våren och hösten brukar Tuhnula ta emot praktikanter. Senast tillbringade en flicka från Kauhava två månader på hundpensionatet. Under praktikperioden brukar de flesta förstå hur utmanande jobbet är och hur mycket det kräver. Att driva ett hundpensionat är hårt jobb för att det ska bli lönsamt. Saijas taxa är 20 euro per dygn per hund – hon tar alltså inte mer för en schäfer än för en tax, för hon tycker det blir rättvisast så. En del hundar är också på dagis på Tuhnula och far hem till kvällen. Ibland hinner Saija borsta och trimma hundarna, såsom de två tikarna av rasen Bearded collie, som huserar i en av uteburarna. Ibland frågar ägarna om Saija kunde skola hundarna, men till det räcker inte tiden till. – Jag har en ganska strikt tidtabell som ska följas varje dag, och det går inte att flexa särskilt mycket från den. Hundarna minns Att ha hand om andra människors kära familjemedlemmar kräver att man hela tiden är på alerten. Dessutom gäller det att komma överens inte bara med hundar utan också med människor. Arbetet grundar sig på förtroende. – Hundar påminner ofta om sina ägare, åtminstone till sitt beteende. Om en människa är öppen är hennes hund antagligen också det. Genom jobbet har jag lärt känna många trevliga familjer och fått nya bekanta. Vissa hundar blir jag extra fäst vid. Och oftast är det så att jag minns hundarnas namn bättre än ägarnas namn, skrattar Saija Det vet också hennes stamkunder. När de ringer brukar de inleda med: ”Hej, här är Mustis mamma, kommer du ihåg vår hund?” Saija erbjuder personlig service också på det sättet att hon pratar med hundarna på deras eget modersmål, svenska med de svenska hundarna och finska med de finska. – Det blir naturligare så och budskapet går bättre fram. En tik mellan hannarna När jag frågar Saija om jobbets dåliga sidor kommer hon först inte på någonting. Men sen minns hon en sak. – Förseningar. Om kunderna inte hämtar eller lämnar sina hundar på överenskommen tid så blir det lite problem eftersom mina dagar går enligt ett strikt schema. Ibland kan jag bli lite störd om jag till exempel skulle ha hunnit till butiken ifall jag hade vetat om på förhand att någon blir försenad. Saija har två små barn, hennes flicka är två och pojken fyra år. Familjen bor precis bredvid hundpensionatet. – Mina barn lägger inte märke till hundarna eftersom de är så vana. För tillfället är de faktiskt betydligt mer intresserade av katter, skrattar Saija. I familjen ingår två egna hundar – en rottweiler och en australisk kelpie. Saijas fritid går åt till att träna dem i agility och delta i täv- Karolina Isaksson Saija Sillanpää har en bild på varje enskild hund-kund. lingar. Hon har också tränat sina egna hundar så att de inte bryr sig om de andra hundarna. Alla hundar går ändå inte ihop med varandra. Ibland får hon fundera lite extra på hur hon ska placera hundarna i boxarna. – Två hannar funkar sällan bra bredvid varandra, för de börjar oftast visa framtänderna. Men om jag lägger en tik i inhägnaden emellan dem så brukar allt gå bra. Bekant på förhand Några enstaka gånger har det hänt att hundarna varit arga eller extra känsliga. – Ägarna brukar i sådana berätta det för mig på förhand. En arg hund är mycket känslig, och det är det extra viktigt att bekanta sig med pensionatet på förhand innan hunden ska bo här. Det tar tid innan en känslig hund börjar lita på mig, och det är också lättare hänt att man blir biten. Saija menar att det lättaste sättet att få kontakt med en känslig hund är att rasta den. – Hunden tänker att hon är ju snäll som tar mig ut för att kissa och ger mig mat. Så börjar den slappna av och småningom lita på mig. Också känsliga hundar brukar redan efter en dag lägga sig ner på rygg och låta sig krafsas. En enda gång har det hänt att det tog hela tre timmar innan en hund ens lät mig ta i den så att vi kunde gå på länk. Men också känsliga hundar brukar komma ihåg det här stället, så andra gången de kommer hit är det sällan lika misstänksamma och rädda. Är Saija då aldrig rädd för arga hundar? – Visst är det alltid en liten risk att ta tag i en arg hund, jag har blivit biten kanske fem gånger. Men jag anklagar aldrig ägaren för det. Hemligheten är att inte visa åt hunden att man är rädd. Jag behandlar aldrig hundarna dåligt och höjer inte rösten. Med vänligt bemötande blir hundarna självsäkrare och märker att de klarar sig här. Många hundägare har också berättat att deras hundar fått större självförtroende efter att de bott på pensionatet. Tydligen fungerar det precis som för människor: att vidga vyerna gör dig mera vidsynt. En sista fråga: Varifrån härstammar namnet Tuhnula? – Inspirationen till namnet fick jag av bulldogen Rene, som fanns i mitt föräldrahem i många år. Han brukade släppa ur sig både ljud och lukter ur båda ändorna, skrattar Saija. susanne strömberg _____________ Fotnot: På finska betyder tuhnu smygfis. katternö 35 Fajter i det förflutna Så gick det till när telefonen kom till byn Gun-Marie Wiis Fascinationen var stor när de första telefonerna introducerades för drygt hundra år sedan. Tänk att man kunde tala med varandra på så långt avstånd! Hur i all världen gick det till? En ny sak att lära var behovet av det vi i dag kallar infrastruktur. Hur skulle man prissätta sådant som ett telefonsamtal? Och hur skulle man hitta spelregler så att telefonbolagen inte råkade i fejd med varandra? T elefonen introducerades i Finland 1877 av fabrikören Johan Nissinen i centrala Helsingfors. Precis som i de andra nordiska länderna spred sig den nya uppfinningen sedan snabbt över landet. I början fanns inga regler alls för telefoninrättningarna. Den ryska staten uppfattade telefonin som en tillfällig fluga utan större praktisk betydelse. När ryssarna insåg missbedömningen hade Finlands senat redan lyckats få kejsarens tillstånd att själv utfärda koncessioner i landet. Till viss del gällde ändå vilda västerns lag. Man byggde först och ordnade formaliteterna i efterhand. En sak som var svår att greppa var graden av de arbetsinsatser som ett telefonnät förutsatte efter att det byggts. Hur väl motstod en telefonledning vädrets makter? Hur mycket underhållsarbete krävdes? En intressant inblick i de här frågorna får man av rättegångsprotokoll och andra dokument från telefonins barndom. Nedan ges några smakprover. Handfast verksamhet I nattens mörker klippte någon av telefontråden till den nyinflyttade fabrikören. 36 katternö Slående är att telefonerandet i början var en mycket handfast verksamhet. Det handlade om att dra en järntråd – koppartråd var bättre, men alltför dyr och stöldbegärlig – till abonnenten. Ännu vid sekelskiftet 1900 var det mest fråga om enkelledningar, vilket innebar att jorden tjänstgjorde som motledning för den strömkrets som behövdes för kommunikationen. Gradvis började man övergå till dubbelledningar, det vill säga strömkretsen slöts genom två trådar för varje abonnent. På så sätt nådde man en markant förbättring av hörbarheten. Med entrådiga förbindelser kunde man i bästa fall nå ett par hundra kilometer. Med dubbelledning kunde man nå över tusen kilometer. Ledningarna fästes i normalfallet uppe i stolpar, som restes med 50–70 meters mellanrum. Det behövdes med andra ord en försvarlig mängd stolpar och var ett stort arbete att med dåtidens primitiva redskap bygga en telefonlinje över längre avstånd. I Jakobstad ringde man första gången i det lokala telefonnätet den 9 augusti 1887 och fick senatens koncession för verksamheten från och med den 1 oktober 1887 (det nuvarande bolaget JNT). Entreprenören bakom detta hette Wilhelm Schauman, 29-årig ingenjör, som detta år på allvar inledde sin karriär som stadens stora industrialist. Ett lokalt telefonnät förändrar mönstret för hur man kommunicerar, men så länge nätet är lokalt är nyttan ändå begränsad. Detta var Wilhelm Schauman mycket medveten om, och kort efter lokalbolagsgrundandet började han arbeta för telefonförbindelser till andra orter, i första hand Gamlakarleby och Vasa. På den senare orten hade storebror Axel Schauman tagit initiativ till ett lokalt telefonbolag så tidigt som 1883 (nuvarande Anvia, i dag Finlands äldsta telefonbolag). katternö 37 ’Spekulationen var alldeles misslyckad, i det abonnenterna endast ställt till trassel och obehag’ Jakobstads museum JNT:s arkiv Jakobstads museum Nykarleby museum Regional dragkamp Efter fyra år av regionala dragkamper nådde man målet såtillvida att man hösten 1891 kunde börja ringa på linjen Gamlakarleby– Jakobstad– Nykarleby– K auhava– L appo – Östermyra–Ilmola–Ylistaro–Orisberg–Vasa. Telefonledningen följde i stort järnvägen. Undantaget var att tråden från Gamlakarleby i Bennäs vek av till Jakobstad, varefter tråden därifrån drogs längs landsvägen till Nykarleby och sedan tillbaka till järnvägen i Jeppo och vidare söderut. Det kan vara intressant att veta att ett konkurrerande alternativ för linjedragningen var landsvägen mellan Vasa och Jakobstad. Framför allt vasaborna drev det alternativet, medan man i Jakobstad och Gamlakarleby såg en större fördel i att följa järnvägen för att få kontakt med inlandssocknarna. För detta grundades ett bolag Gamlakarleby–Östermyra–Wasa Telefon Ab (GÖWT). En viktig del av finansieringen var kommunala medel. Inom kort (1893) skedde ändå en ny revirbildning genom att abonnenterna längs telefonlinjen Vasa–Östermyra bröt sig loss och grundade ett eget bolag Syd-Österbottens Telefon Ab, där man sinsemellan kompromissade fram att huvudkontoret skulle ligga i Ylistaro. Man drog också en egen ledning mellan Vasa och Östermyra parallellt med GÖWT:s ledning. Läget var från och med hösten 1891 alltså att man kunde ringa från Gamlakarleby i norr till Vasa i söder, så vitt man var kopplad till ett lokalt nät vars centralbord i sin tur var kopplat till långlinjen. Usla affärer Hur gick affärerna i GÖWT? Ernst Saxén, baningenjör i Jakobstad, var bolagets VD. Han blev snart klar över en sak: som affär gick fjärrtrafiken uselt. Ett problem var underhållet. Enbart linjen mellan Gamlakarleby och Östermyra var 160 km lång och krävde 2327 stolpar. De var inte impregnerade och ruttnade lätt. Det gick inte alltid att få dem att stå stadigt. Stormar och isbildning och fallande träd gav ofta problem. En väsentlig flaskhals var att två telefonsamtal inte kunde äga rum samtidigt på samma del av linjen. Ideliga konflikter följde av detta. Vem skulle ha förtur? En grundregel blev att fjärrsamtal gick före 38 katternö Baningenjör Ernst Saxén var i många år VD för fjärr telefontrafiken i Jakobstadsregionen. lokalsamtal; fjärrsamtal avbröt lokalsamtal. En annan regel var att ingen fick ringa längre än fem minuter. För att få till stånd något slags ordning infördes tidtabeller som gav abonnenterna i de olika lokala näten förtur till fjärrlinjen mellan vissa klockslag. Ernst Saxén berättar: ”Då bolagets affärsställning åren 1895 och 1896 var allt annat än lysande beslöts att utvidga nätet så mycket som möjligt, för att därigenom kunna öka bidragen för långa linjens underhåll. För den skull uppgjorde bolaget med åtskilliga kommuner kontrakt om att bolaget skulle uppföra och upplåta till begagnande telefonledningar och centraler för de enskilda kommunerna mot villkor att abonnenterna skulle betala en så stor årsavgift att ledningarna ungefär skulle bliva betalade på en tid av fem år. Efter denna tid skulle avgiften ej bliva större än 20 mark. Bolagets tankegång var då den att ifall också abonnenterna efter fem års tid ej vidare skulle kvarstå såsom sådana kunde linjen dock hava något värde, om ock bra ringa, vilket skulle utgöra bolagets affärsvinst.” När han 1903 sammanfattar erfarenheterna, låter det så här: ”Praktiken har visat att spekulationen Finskan var inte oklanderlig i avtalen från den här tiden. Så här såg kontraktet ut när Jaakko Lindgrén i Kauhava den 26 november 1901 hyrde ut ett rum för telefoncentralen i fem års tid till Norra Telefonbolaget. VD:n Ernst Saxén bekräftar som synes sin namnteckning med sigill. I utskrift lyder kontraktet: Hyyrykontrahti Tämän kautta vuokraan minä allekirjoitettu Pohjois telefooni osakeyhtiölle huoneen, telefooni centraalia varten, talossani rautatien varrella Kauhavan aseman läheisyydessä, viiden vuoden aijaksi, luettu 1stä pstä joulukuuta 1901. 4jän markan hyyryä vastaan kuukaudelta. Kauhavalla 26. pvä marraskuusta 1901 Jaakko Lindgrén Todistavat: Zachris Castrén, Juho Korpipää, R. Bergroth Tämän kansa tyytyväinen: Pohjoistelefooni osakeyhtiö kautta E. Saxén var alldeles misslyckad, i det abonnenterna på flera orter endast ställt till trassel och obehag för bolaget, vilka sällan slutat utan processer.” Exemplet Evijärvi Låt oss bekanta oss med några exempel. I Evijärvi ingick GÖWT i maj 1896 avtal Carl Alfred Calamnius, kyrkoherde i Evijärvi 1877–1908, utnämnd till prost 1889. Elis Oskar Söderström var länsman och en ledande person i bygden. med fyra abonnenter om en telefonledning på linjen Kållby–Esse–Evijärvi–Lappajärvi. De fyra var kyrkoherden Carl Alfred Calamnius, handlanden Leander Rudbäck, kronolänsmannen Bruno Wikman och Lahden KauppaYhtiö genom A. Joensuu. Bland kontraktsvillkoren fanns att abonnenterna själva skulle uppställa telefonstolparna mellan Lappfors och Lappajärvi. Abonnenterna skulle därefter ”vidmakthålla denna ledning i brukbart skick vid äventyr att detta annars göres av bolaget på abonnenternas bekostnad”. Kontraktstiden var som nämnts fem år. I augusti 1900 hände sedan det att GÖWT gick i konkurs. Vid konkursauktionen i oktober 1900 köptes bolagets egendom av Ernst Saxén och Wilhelm Schauman, som grundade ett nytt bolag, Norra Telefonbolaget (NT), som i maj 1901 tog över den telefontrafik som hade skett inom ramen för GÖWT. Efterhand fick NT koncession för telefontrafiken i de olika områdena, dock fanns under en mellanperiod inga gällande koncessioner. Anledningen till konkursen var enligt Ernst Saxén ”de låga telefonavgifterna och de förluster bolaget åsamkades genom de nybyggda linjerna till de inre landskommunerna”. Flera saker bäddade för de gräl som följde. Kunde GÖWT:s avtal med abonnenterna til�- lämpas också av de nya nätägarna? Vad betydde det att verksamheten fortsatte utan koncession? Och vad var det som gällde när den ursprungliga femåriga avtalstiden var slut? I hösttinget i Lappajärvi 1904 beskrev Ernst Saxén saken så att bolaget efter avtalstidens utgång: ”…av undseende med abonnenterna i Evijärvi tillåtit dem fortfarande telefonera på bolagets ledningar mot skyldighet att betala en årsavgift 20 mark per abonnent samt att underhålla ledningarna emellan Lappfors och Lappajärvi telefoncentral i brukbart skick, vilket varit nog så gentilt handlat av bolaget då så gott som alla årsavgifter i Evijärvi måste genom rättegång utsökas, på grund varav abonnenterna i Evijärvi när som helst kunnat avstöpslas.” Nedsågade stolpar I början av 1904 besökte två av Evijärviabonnenterna Ernst Saxén i Jakobstad. De anmälde att underhållet av ledningen mellan Evijärvi och Lappajärvi centraler hade blivit så kostsamt att de inte längre ville underhålla den. ”Då redan flera kilometer av tråden var bortstulen beslöt bolaget plocka bort ledningen i denna sträcka för att inte helt och hållet förlora sina koncessionsrättigheter”, förklarade Ernst Saxén i rätten. I samband med detta sågades telefonstolparna ner. Följden var en konflikt där ingen av parterna skrädde orden. Det blev ett stridsämne vem som egentligen ägde den gamla telefonledningen och de gamla stolparna. Evijärviabonnenterna med kyrkoherden Calamnius och handelsmannen Rudbäck i spetsen menade de var de rätta ägarna och hänvisade till att det var de som i tiden hade bekostat stolparna. Saxén menade att ägaren hette NT: ”Det är Evijärviabonnenternas slarvaktiga sätt att sköta om ledningarna som de själva äro missbelåtna över […] Ansåge sig abonnenterna äga något av stolparna hade de då bort bevaka dem i konkursen.” Ord stod mot ord gällande vad som sagts vid ett möte i Kållby mellan Saxén och några av abonnenterna. Kronolänsmanen Bruno Wikman menade i sitt vittnesmål i rätten att man vid mötet skulle ha varit överens om att telefonstolparna efter kontraktstiden skulle tillfalla abonnenterna. Saxéns kommentar: ”Detta måste anses som Herr B. Wikmans privata åsikt och bero på något missförstånd, ty såsom f.d. verkställande direktör för GÖW T kan jag med ed försäkra att bolaget ej haft en avslagen tanke på att linjerna skulle avstås åt abonnenterna.” Häradsrättens gav i oktober 1905 Ernst Saxén rätt vad gällde avlägsnandet av stolparna och ledningarna, men beslöt ”på grund av sakens natur” att låta parterna dela på rättegångskostnaderna. Både kärande och svarande besvärade sig till hovrätten, som emellertid lät häradsrättens dom stå kvar. Exemplet Jeppo Ett ”sorgligt exempel”, som Ernst Saxén uttrycker saken, var Jeppo. En ledning mellan Nykarleby och Jeppo, med biledning till Silvast, hade 1895 upprättats av kronolänsmannen Elis Oskar Söderström, varefter GÖWT i februari 1897 köpte ledningen och koncessionen av Söderström och femåriga kontrakt skrevs med de fyra abonnenterna i Jeppo. katternö 39 ’Allt syntes klappat och klart. Men så snart ledningen var klar avbröts den följande natt’ Abonnenterna var Carl Jonathan von Essen (som ägde Kiitola gård), Otto Henrik von Essen (som ägde Keppo gård), den nämnde Elis Oskar Söderström och Mekaniska Tunnbinderiet genom E. Lönnqvist och J. Törnqvist. Allt gick uppenbarligen bra i början, men i november 1899 skedde ägarbyte på Keppo gård, då Otto Henrik von Essen sålde gården till Hugo Grönlund, som flyttade hit i akt och mening att sätta upp en klädesfabrik. På Kiitola gård, tre kilometer längre ner längs ån, uppskattade Carl Jonathan von Essen inte detta. Han drev där själv en schoddyfabrik (för rivning av yllelump) och hade kompletterat den med ett yllespinneri 1895. Ett par år in på det nya seklet byggde han ännu ut verksamheten med både ett färgeri och ett väveri. Carl Jonathan von Essen var också den som handhade GÖWT-abonnenternas affärer i Jeppo. Som Ernst Saxén beskriver saken skedde nu följande: ”Herr Essen såg med oblida ögon nya abonnenters inträde i bolaget, i synnerhet ville han på inga villkor tillåta sin yrkeskonkurrent på orten bliva delaktig i Jeppo telefonförening, utan avstöpslade hela tråden [ledningen till Keppo] från centralen och drog den direkt hem till sig. Herr Grönlund var gång på gång till undertecknad med anhållan om att få bliva abonnent i Jeppo. Jag ville då vara förmedlare emellan honom och Essen, men utan resultat. Då Herr Essen slutligen blev i högsta grad oförskämd och icke lät någon abonnent komma i åtnjutande av telefonförbindelse, överlät bolaget rättigheten att anordna om telefonangelägenheterna i Jeppo åt Herr Grönlund.” Sabotage Hugo Grönlund vidtog genast med detta, flyttade centralbordet till ett lämpligt ställe och drog dit huvudtråden, som dittills alltså hade gått direkt till von Essen. Saxén: ”Misstager jag mig ej kapades tråden ett par gånger av Herr Essen och förenades direkt till honom. Herr Grönlund förenade dock tråden åter till centralen tills Herr Essen infann sig på den nya centralstationen och for av med hela centralbordet. För bolaget återstod då inget annat än att telegrafiskt rekvirera ett nytt centralbord från Sverige. 40 katternö Nykarleby museum Nykarleby museum Nya frågeställningar Hugo Grönlund köpte Keppo gård 1899 och öppnade där en klädesfabrik. Carl Jonathan von Essen ägde Kiitola gård och drev där bland annat ett yllespinneri. Sedan detsamma anlänt uppställdes bordet genast – allt syntes klappat och klart. Detta var dock icke fallet. Så snart Herr Grönlund fått ledningen klar till Nykarleby avbröts densamma följande natt. Detta pågick en längre tid tills Herr Grönlund ansåg det lönlöst att göra några vidare försök.” Ernst Saxén såg ingen annan råd än att som bolagets VD söka hjälp hos ortens kronofogde, för att genom dennes medverkan få saken ordnad. Denne kronofogde råkade vara en av abonnenterna i Jeppo, den nämnde Elis Oskar Söderström: ”Där erhöll bolaget den korta men kraftiga förklaringen att han ej var någon springpojke för bolaget. Då ansåg sig bolaget för tillfället ej hava någon annan utväg än att rädda sitt centralbord i säkerhet och på rättslig väg söka få rättvisa.” av restvärdet på den telefoncentral som Carl Jonathan von Essen hade lagt beslag på. För von Essens del beslöt rätten om fortsatt utredning vid det kommande hösttinget. Parterna kom då i stället fram till att låta en kompromissdomstol avgöra saken. Detta skedde vid en sittning på gästgiveriet i Nykarleby i november 1903. von Essen kom här att lyssna till Saxéns version av händelserna. Han höll inte alls med om beskrivningen. Ur protokollet: ”Fabriksägaren von Essen ville hava anmärkt det han hade varit övertygad därom att allt vid denna kompromoss skulle tillgå ’hederligt och hyggligt’, men fann nu av ingenjören Saxéns andragande motsatsen, samt tillade att han aldrig förorsakat något trassel i denna sak.” von Essen motsade Saxéns alla yrkanden och ansåg sig i allo ha handlat korrekt: ”Beträffande själva saken förklarade von Essen att han, enär skötandet av ifrågavarande telefoncentral kontraktsenligt ålåg honom, såsom för tiden ensam abonnent i Jeppo, för undvikande av onödiga kostnader, flyttade centralbordet hem till sig.” Kompromissrättens utslag blev att von Essen skulle betala icke erlagda årsavgifter till NT fram till april 1903 och de återstående två tredjedelarna av värdet på det centralbord han hade övertagit. Däremot lämnades Saxéns anspråk på ersättningar för bland annat nytt centralbord utan avseende. Arvodet till kompromissrättens ledamöter skulle till lika delar betalas av von Essen och Saxén. Möte i rätten Ärendet kom upp i vintertinget i Nykarleby i februari 1903 efter att Ernst Saxén hade instämt dels Carl Jonathan von Essen, dels Elis Oskar Söderström. GÖWT:s konkurs, det koncessionslösa tillståndet och det faktum att det efter de beskrivna händelserna i Jeppo fanns bara en abonnent kvar, Carl Jonathan von Essen, gjorde saken komplicerad. För Elis Oskar Söderströms del blev rättens utslag att han, baserat på det femårsavtal han hade skrivit på 1897, skulle betala en tredjedel Med hundra års erfarenhet av telefoni är det lätt för oss att dra på munnen åt den här typen av konflikter. Man ska dock tänka på att många av de frågeställningar som väcktes i telefonins barndom var helt nya och att man saknade praxis och prejudikat att falla tillbaka på. I Evijärvifallet uttrycks i dokumenten helt klart en misstro mot ’herrarna i staden’ och deras sätt att tänka. Varför skulle dessa herrar till exempel äga telefonstolparna när abonnenterna på landsbygden själva hade bekostat och rest dem? Här väcks också frågan vad ett telefonsamtal är värt. Om man talar en minut med någon, vad är det värt i pengar? I ett samhälle som i grunden bygger på självhushållning och där man i vardagen klarar sig utan kontanta medel. Det som också testades genom telefonin var relationen mellan byar och regioner. I vilken riktning sökte man sig? Varför blev det viktigt att etablera kontakt åt ett håll men inte åt ett annat? Exemplet Kronoby För landet mellan älvdalarna, Kronoby, stod valet mellan Jakobstad och Gamlakarleby. I första skedet prioriterade man Jakobstad, men 1914 bytte man till Gamlakarleby. Bevarad brevväxling ger en del av bilden, till exempel när Kronobys talesman Johannes Storbjörk beskriver följden av att NT nekat kronobyborna att köpa den telefonledning som NT satt upp från orten till Gamlakarleby 1899: ”Enär vi uppsatt både nya stolpar och tråd till nämnda stad och NT:s parallella ledning till den grad förfallit, att vi vid uppsättandet av den nya ledningen t.o.m. försmådde våra egna gamla stolpar, vilja vi ej göra något anbud å nämnda för oss numera tämligen värdelösa ledning.” Kronobyborna hade alltså tagit saken i egna händer och även skaffat koncession för en egen förbindelse till Gamlakarleby. NT fick vackert konstatera att det inte längre fanns något att förhandla om. Snart skulle kronobyborna ändå komma att känna att Gamlakarleby Telefonaktiebolag (GT) kanske inte var så mycket lättare att ha att göra med. Kompromissrätternas tid I ett belysande protokoll från april 1913 preciserar en kompromissrätt relationen mellan GT och NT. Till en del var de konkurrenter, till en del bytte de tjänster med varandra. Men hur skulle dessa tjänster prissättas? Medlemmarna i kompromissrätten var fem, och de fick bry sina huvuden rejält för att försöka hitta rimliga spelregler. Hur skulle man resonera när förutsättningarna varierade, till exempel de mellan tätbebyggelse och glesbygd? Var det rättvisande att jämföra telefontaxorna i Österbotten med dem i södra Finland? Protokollet från kompromissrätten blev detaljerat – och andas trötthet inför de många frågorna. Kompromissarierna var i varje fall eniga om en metod för att få de två telefonbolagen att i fortsättningen försöka göra upp i godo: de föreskrev som arvode för sitt arbete 850 mark. Det motsvarade de totala intäkterna för NT under en månads tid. Kompromissrättens beslut kom att få särskild betydelse för abonnenterna längs telefonlinjen Nedervetil–Terjärv–Kaustby– Övervetil, vars ägare bar namnet Wetil m.fl. socknars telefonförening. När de ville ut från sitt eget nät, måste de nämligen passera GT:s växel. När GT ville höja priset för det, vägrade man betala i Vetil, vilket föranledde GT att bojkotta vetilborna helt och hållet. Effekten blev att man i Vetil genom terjärvbon J.E. Hästbacka började planera en alternativ ledning till NT:s telefoncentral i Esse. I en förhandling med NT kom parterna också överens om villkoren. Men det är en annan historia. svenolof karlsson För JNT är framtiden nu Karl Vilhjálmsson n Vad blev det av Norra Telefonbolaget? Den 17 maj 1918, knappt två veckor efter inbördeskrigets slut, köptes NT av det lokala telefonbolaget JNT. Saken hade varit på tal länge, och förhandlingarna gick utan problem, eftersom de två bolagen i stort hade samma ägare. Nu 94 år senare finns JNT kvar som ett välskött bolag och med en stor del av abonnenterna som ägare. Den 1 oktober 2012 var 125-årsdagen för JNT:s koncession, vilket gör bolaget till det fjärde äldsta telefonbolaget i Finland. ”Men frågan är förstås hur korrekt det är att fortfarande beskriva JNT som ett telefonbolag”, säger JNT:s VD Maria Höglund. ”Telefonin finns fortsatt med, men data- och TV-tjänsterna står i dag för en större del av verksamheten.” Teknikutvecklingen i branschen har de senaste tjugo åren varit så kraftfull att inte mycket är sig likt längre, konstaterar hon. Intressant är att så mycket pionjärskap är kopplat till företaget. ”JNT var delägare i Radiolinja, som var världens första GSM-operatör. Ingenstans i Norden började man med lokala TV-sändningar så tidigt som i vårt område. Vi började sälja Internettjänster redan 1995. Och vi hör i dag till de ledande i Finland i fråga om fibernät”, säger hon. I dag konvergerar, det vill säga sammansmälter, de olika teknikerna allt mer och något slut på teknikutvecklingen syns inte. JNT:s uppgift är att göra det möjligt för kunderna att kommunicera på det sätt de behöver och vill, oberoende av teknik. ”Det betyder att vi alltid måste försöka ligga i framkant. Vi måste ha känsla för vad kunderna efterfrågar i morgon. För oss är framtiden nu”, säger Maria Höglund. Maria Höglund i samspråk med Thomas Haug, en legend i telekomvärlden. Haug, 85, var GSM-gruppens första ordförande 1982–1992. katternö 41 K AT TE R N Ö TRENDER Fyra svala månader i rad Den nya anläggningen i Grevenbroich-Neurath före ibruktagandet. Allt mer kol i Tyskland n Den 15 augusti invigde energibolaget RWE världens näststörsta kolkraftverk i Grevenbroich-Neurath nära Köln. Den installerade effekten är 2200 megawatt, vilket är mer än till exempel de två kärnreaktorerna tillsammans klarar i Olkiluoto. Sammanlagt är nu 23 nya kolkraftverk under byggnad i Tyskland, vilka tillsammans ska kunna generera 24 000 megawatt. Dessa nya kolkraftverk beräknas producera 150 miljoner ton koldioxid årligen, vilket som jämförelse är tre gånger så mycket som Finland hela årliga koldioxidutsläpp. Ett år efter Tysklands beslut att ta åtta kärnkraftverk ur bruk har kolkonsumtionen i Tyskland redan stigit med 4,9 procent. I takt med att landets övriga kärnkraftverk fasas ut väntas kolkonsumtionen öka ytterligare. Värmande vindkraft n Stora vindparker kan få temperaturen att stiga, säger amerikanska forskare i den vetenskapliga tidskriften Nature Climate Change. I studien fann forskarna att marken omkring fyra stora vindparker i Texas mellan 2003 och 2011 enligt satellit- mätningar värmts upp med 0,72 grader. Detta i jämförelse med områden utan vindkraftverk. Enligt den förklaring som ges fungerar vindturbinerna som stora fläktar som drar ner varm luft från hög höjd. Kunder ringer helst n Kunderna föredrar att kunna ringa sitt elbolag i stället för att skicka mejl. Och ju snabbare de i telefon kommer i kontakt med någon som kan hjälpa dem, desto nöjdare är de. Självklarheter kan det tyckas. Ändå är trenden att kundservicen blir allt mer digitaliserad, enligt en undersökning som refereras i energitidningen ERA. 42 katternö Frågan beskrivs som strategiskt viktig, och lokalt förankrade bolag har i detta en bättre utgångspunkt än de stora. ”När den nordiska slutkundsmarknaden öppnas, blir det ännu viktigare för oss energibolag att vårda våra kundrelationer”, sägs i en kommentar. Arktiskt isminimum Isen över Arktis nådde i mitten av september sin minsta utsträckning sedan det blev möjligt att följa förändringarna från satellit. Hur ska man förstå detta? n Vi ställde frågan till Ole Humlum, som är professor i fysisk geografi vid universitet i Oslo och även vid universitetsenheten i Longyearbyen på Svalbard. Under lång tid har han systematiskt följt klimatvariationerna i det arktiska området och forskat om klimatets historia. ”Traditionellt är det i augusti–september som nyhetsmedierna larmar om smältande havsis i Arktis. En orsak är säkert att det är vid denna tidpunkt av året som havsisen når sitt naturliga minimum. En annan orsak kan vara att den globala temperaturen inte längre stiger och att media därför hellre fokuserar på något annat”, säger Ole Humlum. Och då lockar den arktiska havsisen, tror han, eftersom det är i Arktis som isbjörnen lever, klimatikonen framom andra. ”Motsvarande uppmärksamhet ägnas inte havsisen omkring Antarktis. Denna har de senaste åren visat en svagt växande tendens, och just nu är isen i Antarktis rekordstor. Men här finns ju inga isbjörnar som oroar”, säger Ole Humlum. Havsisen i Arktis är hursomhelst ingen bra måttstock på effekterna av de ökande koldioxidhalterna: ”Det beror på att havsisens utsträckning är ett komplicerat resultat av förändringar i lufttemperatur, vattentemperatur, salthalt i vattnet, intensiteten av havsströmmarna i Nordatlanten, tillströmningen av färskvatten från floderna i Ryssland, Sibirien, Alaska och Kanada, nederbörden över dessa landområden, regionala lufttrycksskillnader, regionala vindsystem, med mera.” Humlum hänvisar till att de teoretiska effekterna av ökande koldioxidhalt framför allt ska sökas i den övre troposfären. ”Och därifrån är det mycket långt till påverkan av de förhållanden som sammantaget bestämmer utsträckningen av havsisen i Arktis. Det är därför i stort sett omöjligt att koppla förändringarna i den arktiska havsisen till förändringarna i atmosfärens halt av koldioxid.” I verkligheten kan de observerade förändringarna av havsisen i Arktis (och Antarktis) gott vara resultat av helt naturliga variationer, säger Ole Humlum. ”Detaljerade satellitobservationer inleddes så sent som 1979, så dessa mätserier är ännu alldeles för korta för att man ska kunna dra några slutsatser. Att förändringarna samtidigt går åt motsatt håll i Antarktis talar för att den korrekta förklaringen är naturliga variationer.” svenolof karlsson Maj C° 14 13 12 11 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 –1 –2 –3 –4 –5 –6 –7 –8 –9 –10 –11 –12 –13 –14 n Media berättar ofta om ’det varmaste året någon sin’ eller liknande. Med tanke på att jorden är omkring 4,5 miljarder år verkar det dock som om man inte riktigt förstår tidsperspektiven. Nedan visas temperaturkurvan för de senaste 420 000 åren, enligt de iskärnor man analyserat från Vostokbasen på Antarktis. Som synes har istid varit det vanliga tillståndet på jorden, med 6–8 grader lägre medeltemperatur än nu. Av de fem värmeperioderna är den vi lever i nu tydligt kallare än de övriga. Som synes är en typisk istid omkring 100 000 år lång, medan värmeperioderna (interglacialerna) varar 10 000–15 000 år. Den pågående värmeperioden har nu hållit i sig omkring 11 600 år. Enkel matematik ger att de 420 000 åren i diagrammet visar förhållandena den senaste tiotusendelen av jordens existens. GISSA KURVAN Juni Temperaturavvikelse ˚C Så här har ytan av havsisen i Arktis förändrats från juni 2002 till augusti 2012. Den blå linjen visar dagsvärdena, den röda linjen visar det löpande medeltalet räknat på 365 dagar. Skalan är miljoner kvadratkilometer. Data från JAXA (Japan Aerospace Exploration Agency). n Den som önskade en varm sommar i Finland i år hade otur. Perioden maj-augusti blev svalare än genomsnittet för jämförelseperioden 1996–2008. Sommaren blev i stora delar av Finland också regnigare än vanligt. Som framgår av temperaturkloten var sommaren likartad i de övriga nordiska länderna. Andra områden med fyra svala sommarmånader var Alaska och Tjuktjerhalvön på ömse sidor om Berings sund och stora delar av Australien. Som alltid är det någonstans på jorden under perioder ovanligt varmt, kallt, regnigt eller torrt, vilket med ett moderord beskrivs som extremväder. Till exempel var årets sommar i USA ovanligt het och torr (frånsett Alaska, som sagt), vilket på sina sågs håll som ett exempel på den globala uppvärmningen. Emellertid utgör USA bara 1,8 procent av jordens yta, och på de övriga 98,2 procenten varierade temperaturen stort, som den alltid gör. Exempelvis var stora delar av Antarktis ovanligt kalla under samma period. Vad gäller den globala medeltemperaturen har den i stort stått stilla under maj–augusti, trots att vi i juni gick in i en El Niño-period, något som traditionellt driver upp temperaturen globalt. Både 10- och 15-årstrenden för den globala temperaturen är nu negativ, enligt den brittiska mätserien HadCRUT, som går tillbaka ända till 1850. Med andra ord har det globalt inte blivit varmare under de senaste femton åren, trots att saken inte alltid beskrivs så i media. Kloten visar månadens temperaturavvikelse från medeltalet 1998–2006. Illustrationerna har gjorts av professorn i fysisk geografi Ole Humlum. Kallaste värmeperioden År före nutid Juli Augusti Vad vattnet betyder n En viktig faktor i elprisutvecklingen är regnet. Framför allt mängden regn i norra Sverige och Norge, där de stora vattenkraftdammarna finns. Ju mer vatten i magasinen, desto billigare el, eftersom vattenkraft är den billigaste metoden för elproduktion och samtidigt smidigt kan anpassas efter växlingarna i behovet. Kurvan visar hur vattennivån varierade i de nordiska kraftverksmagasinen åren 2006–2011. Som synes är variationerna mycket stora, vilket direkt återspeglas i det rörliga elpriset. Den regniga sommaren 2012 har medfört att magasinen är mer väl- fyllda än på mycket länge. Därmed är sannolikheten stor att elpriset under resten av året håller en låg nivå. Någon garanti är detta ändå inte. Som kurvan visar kan vattennivåerna sjunka kraftigt på några få månader. Orsaken kan vara att norra Sverige och Norge får en nederbördsfattig period, sträng kyla, kärnkraftverk som stoppas eller andra händelser som påverkar elförbrukningen, elproduktionen eller båda. Vi i Finland är extra utsatta, eftersom vi inte är självförsörjande med el i alla lägen. I fjol importerade Finland omkring 15 procent av totalbehovet. Energiateollisuus GWh 15 000 10 000 5 000 2006 2007 2008 2009 2010 2011 0 –5 000 –10 000 –15 000 –20 000 –25 000 –30 000 katternö 43 Bra när det blåser Vindmöllors miljöpåverkan En vindmölla förutsätter betydande ingrepp i naturen. Bland annat: • 1500–1800 ton betong för fundamentet. Betraktas som problemavfall. Vinden är gratis. Men att använda den har sitt pris. Vindkraften byggs ut allt mer. Också kunderna i Katternö gruppen kan ingå avtal om vindel. Men hur ser förutsättningarna för vindkraften ut? Och hur vet man att den el som kommer från elkontakten är producerad med vindkraft? V i kan ta den sistnämnda frågan först. Elektronerna från vindkraftsproduktion är likadana som från all annan kraftproduktion. Så även om man köper vindkraftsel, gör det ingen skillnad i det egna eluttaget. ”Enligt fysikens lagar är det omöjligt att styra elektriciteten från ett visst kraftverk till en en viss elkontakt. Elektriciteten kommer alltid från närmaste kraftverk och ’blandas’ med övrig elektricitet som producerat på annat sätt”, säger Katternös produktionschef Andreas Rasmus. Varje kilowattimme som produceras med vindkraft ersätter dock motsvarande mängd el producerad på annat sätt. Vill man favorisera vindkraft framom andra former av elproduktion är det alltså logiskt att bli vindelskund. För kraftbolagen innebär vindkraften framför allt tre problem. Den är så dyr att producera att den behöver subventioneras. Den går bara att producera när det blåser lagom mycket. Och den är ojämn, med ett fackord intermittent. Så ojämn och hackig att elnätet måste byggas om radikalt, om vindkraftsel ska utnyttjas i stor skala. ”Det går inte att lagra vindenergi så som till exempel vattenenergi, som kan lagras i dammar. Och vi kan förstås inte påverka när, var och hur det blåser”, konstaterar Andreas Rasmus. Vindkraftens mönster följer därför inte elförbrukningen. Det betyder att i Finland och Norden får övrig elproduktion, främst då vattenkraft, fungera som reglerkraft för både elförbrukningen och vindkraftproduktionen. ”Man behöver alltså inte vara orolig för att hushållsmaskinerna ska stanna då det är 44 katternö vindstilla, även om man har valt vindel”, säger A ndreas Rasmus. Den ojämna produktionen Ibland sägs att om man bygger ut vindkraften tillräckligt mycket, så blåser det alltid någonstans. Men tyvärr är det inte så enkelt. ”Det här framgår tydligt till exempel av de scenarier som konsultbolaget Pöyry har gjort för norra Europa fram till år 2035. Vindkraft och solenergi kan producera stora mängder el under blåsiga solskensdagar. Men under en vindstilla natt är produktionen noll.” Det här betyder att behovet av reglerkraft är stort i Europa. Och ju mer vind- och solkraft, desto mer reglerkraft behövs. Men redan i dag är reglerkraften en bristvara. ”Vi kommer inte ifrån två grundläggande utgångspunkter”, säger Andreas Rasmus. ”El måste produceras samtidigt som den används. Och el kan inte transporteras över hur långa avstånd som helst. Svinnet i ledningarna blir för stort.” Frågan är om politikerna i Europa till fullo har förstått detta, när de fattat sina storstilaMats Sandström Katternöbolagen har andelar i vindkraftverk längs med kusten och bygger i Merijärvi just nu den första vindkraftparken i inlandet, säger produktionschef Andreas Rasmus. de beslut om stöd till vindkraft och solceller. ”Den gångna vintern, som ju var mycket kall i en stor del av Europa, gav en dramatisk lektion i saken. Vid flera tillfällen kördes det tyska elnätet så hårt att det var på gränsen till sammanbrott. Man kan bara föreställa sig följderna av ett långvarigt strömavbrott i Tyskland i ett väderläge där temperaturen ligger på 20 minusgrader”, säger Andreas Rasmus. Elförsörjningen kan alltså inte bygga på att det är sommar och sol, utan måste tvärtom konstrueras så att den fungerar maximalt tillförlitligt de dagar under året då vädret är det allra värsta. Vindkraften i Finland I Finland fanns vid utgången av fjolåret 130 vindkraftverk med en total installerad effekt av 197 megawatt. År 2011 producerade de 0,6 procent av Finlands el. Den politiskt beslutade nationella vindkraftsmålsättningen för år 2020 är 6 producerade terawattimmar (TWh), vilket enligt arbets- och näringsministeriets uppskattningar skulle betyda 2 500 megawatt produktionskapacitet. För tillfället är vindkraft för över 7 000 megawatt under planering i Finland, ungefär hälften i vindkraftverk på land, hälften till havs. Ifall målsättningen förverkligas, blir vindkraftens andel av Finlands totala produktion omkring 6 procent, vilket motsvarar cirka 700 vindkraftsturbiner. Finland sticker just nu ut genom ett generöst stödsystem för vindkraften. I omvärlden har vindkraften motvind. Subventionerna skärs ner, vindkraftsprojekt läggs på is och konkurserna i branschen ökar. ”I vårt land är vi genom inmatningstariffen garanterade ett riktpris för vindkraftsproducerad el på 105,30 euro per megawattimme fram till och med 2015 eller i högst tre år. Efter det är riktpriset 83,50 euro per megawattimme”, säger Andreas Rasmus. Inmatningspriset betalas ut för högst tolv år. Om medelvärdet för marknadspriset på el för tre månader är under t.ex. 45 euro per megawattimme, betalas i inmatningspris riktpriset minskat med 45 euro per megawattim- ● Vindkraftverk • Brytning, smältning och tillverkning av stål, koppar, aluminium och neodym (utvinns i svåra miljöförhållanden i Kina). ● Övriga vind- • Produktion av cement, betong, glasfiber, avisningsmedel och annat. som Katternö gruppen deltar i. kraftverk. ! ! ! • Omhändertagande av armeringsjärn, torn, turbinhus, vingar, transformeringsutrustning, kablar m.m. vid avveckling. • Byggande av vägsystem och transporter vid byggande, underhåll och nedmontering av möllorna. Finlands vindkraftverk finns koncentrerade längs västkusten. me. Skulle medelvärdet vara under 30 euro per megawattimme, betalas i inmatningspris riktpriset minskat med 30 euro per megawattimme. Vindkraften beskrivs ofta i romantiska termer, men en det finns också en krass sida. Den intermittenta vind- och solkraften år 2035 januari april Vindkraften i Katternögruppen Katternögruppen är engagerad i fyra vindkraftsprojekt. 1. Katternö är genom dotterbolaget Perhonjoki Ab delägare i Innopower, som har vindkraftverk på fem orter längs kusten: Kemi, Oulunsalo, Uleåborg, Karleby och Kristinestad. Perhonjokis andel är 1,5 megawatt. 2. Perhonjoki är via Katternö Kraft Ab och EPV Energia även delägare i vindkraftsbolaget Rajakiiri, vars vindkraftspark Puuska är belägen på Outokumpus stålfabriks område i Röyttä, Torneå. Övriga delägare är Outokumpu och Rautaruukki. ”Åtta 3,6 megawatts vindkraftverk ger här en totaleffekt på 28,8 megawatt. Sett till energiproduktionen är Rajakiiri Finlands största vindkraftspark. Katternö Krafts andel är 5,2 megawatt”, berättar Andreas Rasmus. 3. I Merijärvi på Ristivuori är Perhonjoki som bäst i färd med att bygga en vindkraftspark, som enligt planerna tas i drift i början av 2013. Den totala effekten här blir 13,8 megawatt. ”Vi väntar nu på leverans av sex Siemens juli oktober n sol n vind (land) n vind (hav) 200 100 0 Producerad el per timme i Nordeuropa under fyra månader (gigawattimmar) Så här skulle elproduktionen från vind och sol se ut i Nordeuropa 2035, om den byggs ut enligt de politiska målsättningarna, enligt konsultbolaget Pöyry. Utgångspunkt är de faktiska vind- och solförhållandena under fyra månader (januari, april, juli, oktober) år 2010. Med motsvarande vind- och solförhållanden 25 år senare ser det alltså ut så här. Mängden producerad el är betydande, men ojämnheten (intermittensen) skapar problem med dagens teknik. Dels behövs mer reglerkraft än vad som finns tillgänglig. Dels måste elnätet i Europa byggas om till astronomiska kostnader. 2,3 megawatts vindturbiner. Navhöjden blir 115 meter och rotordiametern 108 meter. Det här blir Finlands första inlandsvindkraftspark, omkring 18 kilometer från kusten”, säger Andreas Rasmus. 4. I Kopsa, Brahestad, är Kanteleen Voimas dotterbolag Puhuri i färd med att bygga en vindkraftpark. Avtal har ingåtts med Siemens om leverans av sju 3,0 megawatt direktdrivna vindturbiner. Den totala effekten här blir 21 megawatt, varav Perhonjokis andel via Katternö Kraft är 8,2 megawatt. ”Arbeten med elstationen här inleddes i mars. Turbinerna installeras kommande vår och tanken är att de kan börja producera el till sommaren. Eftersom vindarna är starkare ju högre upp man kommer, så har här valts turbiner med en navhöjd på 142 meter”, säger Andreas Rasmus. De nämnda bolagens hemsidor ger mera information om de projekt som är på gång. svenolof karlsson katternö 45 Fortsatt separata fakturor Stort pådrag för att hålla i gång elförsörjningen Lokalbolagens argumentering gav resultat Karl Vilhjálmsson Det blir inte obligatoriskt med gemensam faktura för el- och nätavgifterna. I motsats till de andra nordiska länderna har politikerna i Finland tagit intryck av de lokala energi bolagens synpunkter. Jonas Brunnström / Österbottens Tidning S om berättades i förra Katternönumret protesterade den nybildade organisationen Lokalkraft (fi. Paikallisvoima) i våras mot ett nordiskt förslag att elförsäljaren också skulle fakturera för nätbolagets räkning. I ett seminarium om slutkundsmarknaden i Helsingfors den 13 juni bekräftades att energiminister Jyri Häkämies inte är beredd att frånta nätbolagen deras möjlighet att fakturera själva. Sju argument emot enfakturamodellen presenterades av näringsministeriets tjänstemän: • De mindre bolagen har en viktig roll för att skapa konkurrens och hålla priserna nere för slutkunderna. • Den direktkontakt som nätbolagen har till kunderna är viktig, särskilt vid distributionsstörningar. • Hur försäkrar man sig om att nätinnehavaren får sin del, om någon annan fakturerar kunden? • Det är nätägaren som bör uppbära skatten. Bland elsäljarna finns tyvärr mindre seriösa aktörer. • Förändringen är kostsam, bland annat genom de investeringar som behövs i fråga om informationssystemen. • Nyttan för slutkunden är liten. • Motståndet mot enfakturamodellen är betydande i branschen. Juniseminariet klargjorde också att man från svensk sida frågat efter de beskrivna argumenten och att saken diskuterats på politisk nivå mellan Sverige och Finland. Och att den svenska ministern fortsatt höll fast vid att enfakturamodellen ska vara obligatorisk i Sverige. Också Norge sades numera stödja enfaktu- 46 katternö STORMSKADOR. Många träd klarade inte av vindstyrkor på över 30 sekundmeter och förödelsen var stor på vissa håll i Jakobstad. Det krävdes stora insatser för att hålla elförsörjningen igång. n Många hade svårt att sova natten mot tisda- Jussi Lehto, VD för Keravan Energia samt Roald von Schoultz och Juha Lindholm, verksamhetsledare respektive ordförande för Lokalkraft. ramodellen, trots att den mest negativa reaktionen inledningsvis kommit just därifrån. De stora mot de små ”Det var förnuftet som vann”, kommenterar Lokalkrafts verksamhetsledare Roald von Schoultz, tillika VD för Ekenäs Energi. Det var också ett bevis för att det var meningsfullt att grunda den nya organisationen, vars medlemsantal nu har stigit till 42. ”Vi uppfattade att vi inte fick vår röst hörd och vi menar att man hamnar fel i energipolitiken om man inte förstår också de mindre bolagens roll”, säger Roald von Schoultz. Han betonar att syftet med Lokalkraft inte är att försvaga branschorganisationen Finsk Energiindustri. Samtidigt visar den stora uppslutningen i Lokalkraft att lokalbolagens synsätt inte kan viftas bort. ”Fakturafrågan är en sak, men det finns många fler där vi i de små och medelstora bolagen behöver göra egna analyser och prioriteringar”, säger Roald von Schoultz. En sådan sak gäller Mankala-principen, som i tiden genomfördes för att kraftverk ska kunna sälja sin produktion till ägarna till självkostnadspris. Frångår man detta, vilket de gröna vill, förlorar de små bolagen ett incitament att göra stora investeringar som ett samarbete. I slutändan ger det dyrare el för slutkunderna. En annan viktig fråga för Lokalkraft är torven. För många av medlemsbolagen är den en viktig energikälla, den enda som Finland har i överflöd. Roald von Schoultz: ”Det vi ser är att vi i de lokala bolagen själva måste driva diskussionen i den här och andra frågor. Det vore naivt att tro att andra gör det i vårt ställe.” svenolof karlsson gen 18 september. Stormen ven runt knutarna, regnet smattrade mot taken och stora träd böjde sig som martallar i vindbyarna. De högsta vindstyrkorna på över 30 m/s uppmättes i Jakobstad, där trampoliner seglade iväg, bryggor slets sönder och båtar blåste upp på land. Stora delar av staden hade elavbrott under korta perioder. ”Det första avbrottet kom klockan 21.54. Vi hade under natten avbrott på sex olika 20 kVlinjer. På flera linjer hade åtskilliga träd fallit och när montörerna röjt ett träd orsakade nästa träd en ny kortslutning”, berättar Henrik Snellman, elavdelningschef på Jakobstads Energiverk. I Östanpå hade ett stort lärkträd knäckt en stolpe och kapat av 20 kV-ledningen. ”Lyckligtvis kunde vi isolera området med en frånskiljare i närheten och våra montörer åkte ut med en dieselgenerator och reservmatade en transformatorstation.” Under stormnatten var driftcentralen dubbelbemannad och elva montörer och en grävmaskinist var inkallade för att åtgärda elavbrotten. Många elkunder som drabbats av avbrott ringde in för att rapportera att de saknade el. Under väntetiden fick de höra ett meddelande om att reparationsarbetet pågår för fullt. Det är ett tidskrävande arbete att lokalisera orsaken till elavbrott. ”Vårt felsökningsprogram ringar in var felet uppstått på ett ungefär, men sedan måste montörerna gå längs linjen för att hitta det exakta stället. Det är inget lätt jobb att gå flera kilometer i ösregn, storm och mörker och sedan röja bort träd och reparera elkablar när man hittat felet. Våra montörer gjorde en stor insats för att få igång elförsörjningen igen”, säger Henrik Snellman. Att helt gardera sig mot fallande träd är svårt. Ledningsgatan för 20 kV-linjerna är tio meter bred och ledningen hänger på sju–tolv meters höjd. ”Ett högt träd som står utanför den röjda ledningsgatan och faller mot elledningen knäcker kabeln. Det skulle krävas en mycket bred röjning för att helt skydda linjerna mot fallande träd”, säger Henrik Snellman. johan svenlin katternö 47 FRÅGA JALLE Vill du ställa frågor till Jalle – gå in på www.katterno.fi Davai, Pirlo! NASA Vad såg man på Mars? Vi har kunnat se fantastiska bilder av Mars från den farkost Curiosity som landade på planeten i augusti. Några kanaler har farkosten dock inte hittat. Varifrån kommer föreställningen om att Mars har kanaler? Jalle: Det här en mycket intressant fråga. Allt går tillbaka på den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli, som 1877, när Mars och Jorden låg ovanligt nära varandra, i sitt teleskop i Milano såg linjer kors och tvärs på planeten. Han kallade linjerna canali, vilket på engelska genom en felaktig översättning började uppfattas som grävda kanaler. Schiaparelli gjorde en detaljerad karta över Mars där han ritade in hela fyrtio kanaler. Ingen tog honom först på allvar, men 1886 bekräftade två franska astronomer kanalerna efter observationer i det stora teleskopet i Nice. Sedan meddelade allt fler astronomer att de också såg kanalerna. Till sist hade Schiaparelli ritat in 130 kanaler som ett stort nätverk över hela planeten. På hans Marskarta fanns också ’kontinenter’ och ’hav’, och de största kanalerna fick namn som Nilen, Ganges och Indus. Så här fortsatte det sedan. Den kände Harvardastronomen William Pickering, som bland annat upptäckte Saturnus nionde måne, Phoebe, bekräftade också kanalerna och såg även ’oaser’, som kanalerna utgick från. Man iakttog att kanalernas storlek varierade efter årstiderna. En herre vid namn Percival Lowell förklarade variationerna med att vattnet i kanalerna reglerades genom stora pumpstationer, vilket betydde att det måste finnas intelligenta varelser på planeten. Det fanns skeptiker som ifrågasatte allt detta, men de avfärdades som dåliga observatörer. På 1920-talet accepterades ’kanalobjekten’ som bekräftad vetenskap, och ännu i kursböcker på 1950-talet gavs de stor plats. Först 1965 dog teorin, efter att den första amerikanska Marssonden skickade närbilder av Mars, utan att man då såg ett spår av några kanaler. Det allt detta visar är hur vetenskapssamhället ibland fungerar. Man vill visa att man har ’rätt’ åsikt, och då ser man saker som man vill se. 48 katternö ske presidenten John F. Kennedy att USA skulle landsätta människor på månen före sextiotalets slut och också säkert återbörda dem hem till jorden. Det här lyckades man med genom Apolloprogrammet. Fler än jag som har åldern inne minns nog hur vi hängde framför den dåtida svartvita TV:n och följde med evighetslånga sändningar från de första månfärderna. Sammanlagt blev det sex sådana. I vardera landade två astronauter på månen, medan en tredje fick acceptera att kretsa i satellit runt månen i väntan på att kollegerna skulle ta sig upp till satelliten igen, för återfärd till jorden. En av månfärderna, Apollo 13, blev dramatisk efter att en syretank exploderat. Man fick avbryta planerna på månlandning och lyckades med nöd och näppe få astronauterna hem levande. Kanske bidrog det också till beslutet att avsluta månprogrammet efter 1972. Riskerna var helt enkelt väldigt stora. Efter månfärderna fortsatte USA med ett rymdfärjeprogram, som omfattade drygt 130 rymdfärder 1981–2011. n I juni firade jag fotbollssemester med min dotters familj på deras datja i Ukraina. Visste ni att ”datja” kommer från ryska ordet ”dat” som betyder giva, och att datja var en sommarstuga som tsaren gav sina trogna tjänare? Vårt ord ”data” har samma ursprung, det vill säga informationen, data, är given. När ukrainarna ropar ”davai!” betyder det ungefär ”ge järnet!”. Första kvällen var varm och svettig, så vi packade in barnbarn och hund i svärsonens SUV och styrde i kvällssolen på småvägarna längs floden Desna, en biflod till Dnjepr. Där finns härliga folktomma sandstränder och det snabbt strömmande vattnet är varmt och troligen ganska rent. – Här finns en bra strand, sa jag. Men svärsonen vill köra längre bort. En stor vattenpöl täckte vägen. – Astaroschna! (akta dej!), ropade jag som själv fastnat i lera år 1967 Om sju år finns du inte mer Foto taget från farkosten Curiosity på Mars i augusti i år. Med lite fantasi kan man föreställa sig att rinnande vatten skapat en del av formationerna, men några ’kanaler’ är inte synliga. NASA Jag hörde att alla atomer i människokroppen byts ut inom en sjuårsperiod. Är det sant och hur går det till? Jalle: Det stämmer, eftersom cellerna dör, avsöndras och förnyas. Eftersom de nya cellerna är reproduktioner av de gamla, fortsätter du som organism dock att som helhet vara i stort sett oförändrad, med undantag av de förändringar som följer av åldrandet. Men visst är det en fascinerande tanke att den materia vi är här och nu efter några år är utbytt och då kanske ingår i andra organismer. Vi är som människor i den meningen ständigt förnybara fram till dess vi dör. Jag har någon gång sett exemplet att i genomsnitt ungefär fem av de atomer som Jesus utandades i sin sista suck på korset ingår i varje andetag vi tar. Ett bra exempel på hur ofattbart små atomerna är och hur enorm deras mängd är. utanför en dansplats i Österbotten med pappas Volkswagen. – Njet problema, fyrhjulsdrift och krypväxel, sa svärsonen självsäkert. Men glurrrps, så sögs kärran ner i leran! Längre bort stod en rostig Lada på en kulle. Två killar och en tjej spelade fotboll på sanden. De kom för att hjälpa oss skuffa. Vi grabbade alla tag i bilen, ropade ”davai!” och sköt på. Men Toyotans hjul grävde sig bara djupare ner. Den ljushåriga flickan i sin rosa bikini drattade omkull och täcktes av svart ukrainsk lera. Vi var ju i svartmyllebältet. Med ett pärlande skratt hoppade hon i Desna. – Det var visst här som den tyska armén fastnade i leran hösten 1944, försökte jag. – Otjen interesnaja (enormt intressant), sa svärsonen, som började ringa efter hjälp med sin mobil medan vi andra simmade med hunden ut i den varma floden och småbarnen byggde sandslott. Eftersom hjälpen skulle dröja, började kvinnor, barn, hund och morfar i solnedgången knalla den femton kilometer långa vägen mot datjan. Vi passerade en före detta kolchos som åter blivit en småbrukarby med gri- Kan man lagra vindkraft? Buzz Aldrin, den andra människan på månen, hälsar den amerikanska flaggan den 20 juli 1969. Foto taget av hans astronautkollega Neil Armstrong. Varför åker man inte längre till månen? Nyligen dog Neil Armstrong, den första människan på månen sommaren 1969. Under några år efter det besöktes månen av flera amerikanska expeditioner, men sedan har det gått fyrtio år utan fler månfärder. Varför åker man inte till månen längre? Jalle: Ett svar är nog att det anses vara för dyrt i förhållande till nyttan. Man har mera nytta av satelliter och rymdstationer som kretsar runt jorden. Det amerikanska månprogrammet var en direkt följd av det kalla kriget. I april 1961 blev ryssen Jurij Gagarin den första människan i rymden, vilket uppfattades som en prestigeförlust för USA. Kort efter Gagarins rymdfärd förklarade den amerikan- Energi måste produceras i samma stund som den används. Man kan till exempel inte spara energi från vindkraft och använda den senare. Går det inte att hitta någon metod för att lagra den producerade energin? sar, getter och hönor som kacklar. Under tvångskollektiviseringen år 1931 svalt flera miljoner människor ihjäl i Stalins terrorkrig mot de ukrainska bönderna som älskade (och fortfarande älskar) friheten. Kvällen var varm och mina leriga skor klafsade. Om ni menar att österbottniska myggor är blodtörstiga, så har ni inte mötts av deras ukrainska kusiner! Efter en timme kom en bärgningstraktor emot, och småningom fiskade Jalle: Än så länge finns ingen bra metod. Den som löser problemet kan räkna med att bli miljardär! Vad gäller den klassiska ackumulatortekniken har den utvecklats kraftigt, men fortfarande kräver den mycket tungt och dyrt material. Om man enkelt kunde tillverka vätgas (vilket inte är teoretiskt omöjligt!) skulle problemet vara löst. Vätgasen kan lagras under tryck, och med hjälp av en bränslecell ska man kunna producera elektricitet från vätgasen då solen inte skiner eller vinden inte blåser. När vi når så långt vet ingen. Det vi kan utgå ifrån är att det tar sin rundliga tid att utveckla ekonomiskt hållbara lösningar, även efter att problemet är löst i princip. vi upp Toyotan med en uppenbart lättad svärson bakom ratten. Följande kväll satt jag med dottersonen bland 80 000 människor och såg kvartsfinalen England–Italien. Pirlo skulle slå den avgörande straffen. – Davai Pirlo!, ropade ukrainarna. Och Andrea Pirlo, bästa spelaren på plan, lurade målvakten och jublet bröt ut. De 20 000 inte längre högljudda brittiska fansen slussades diskret av milisen bort från stadion, medan dottersonen och jag sögs ut i Kievs neonglimrande natt i en flod av segerrusiga italienare. jarl ahlbeck katternö 49 Karolina Isaksson Alla kunder kommer i god tid att få mera information om vad bytet till den nya elmätaren innebär Fiskarholmen. Nya elmätare ger nya möjligheter ESSE ELEKTRO-KRAFT n Från och med årsskiftet kommer kunderna i Esse att kunna faktureras enligt sin faktiska förbrukning, utan att fakturorna alltså behöver utjämnas i efterhand. ”De gamla mätarna är utbytta, och i och med den nya generationens elmätare har våra kunder helt nya möjligheter att följa med sin elförbrukning”, säger Daniel Sulkakoski. ”Förutom att elektriciteten kan faktureras enligt hur mycket el man använder, så är det också möjligt att följa med den egna förbrukningen via vår webbtjänst.” Att byta ut de 3 700 mätarna har inneburit ett stort och tidsdrygt arbete. Nu återstår bara de sista finjusteringarna innan det nya systemet körs igång. ”Jag tror att det kan vara sporrande att försöka hålla elförbrukningen på en lägre nivå när man har möjlighet att följa med den i realtid”, säger Sulkakoski. ”Däremot gäller det att vara beredd på större räkningar vintertid för de som värmer upp sina hus med el. Det är då som kölden syns på räkningen.” 50 katternö Karolina Isaksson Varning för högspänning! Informerar på lokal nivå Ny elledning i Kalliojärvi Esse Elektro-Kraft JAKOBSTADS ENERGIVERK NYKARLEBY KRAFTVERK VETELIN SÄHKÖLAITOS Tel. växel: 020 766 1900 n ”Sök dig omedelbart iväg åtminstone 20 meter från olycksplatsen, och det gärna genom att hoppa!” Efter några tillbud med träd som i misstag fällts över mellanspänningsnätet på 20 kilovolt, vill man på Jakobstads Energiverk nu påminna markägare och andra vad det är som gäller ifall olyckan är framme. ”Många reflekterar nog inte över vilken fara det innebär när ett träd eller kanske en skogsmaskin tar i på fel ställe”, säger Tommy Bäck. ”I sådana fall ska man alltid ta sig från platsen så fort som möjligt. Man ska heller aldrig på egen hand försöka få ner träd som fastnat, utan genast kontakta oss istället.” I normala fall är det meningen att elektriciteten automatiskt kopplas ifrån ifall en skada uppstår, men helt säker kan man aldrig vara. ”Därför vill vi uppmana alla till att alltid ta det säkra före det osäkra”, säger Bäck. n Vid Nykarleby Kraftverk planerar man ett informationstillfälle för sina kunder. Tillfället arrangeras sannolikt inom november månad. ”Det är mycket som händer just nu och vi vill gärna berätta om energirelaterade aktualiteter”, säger Tony Eklund, VD. ”Ett vädersäkrare elnät, nya energisparkrav såsom förbudet mot glödlampor och de möjligheter som fjärravläsningen av våra elmätare ger är några av de ämnen som vi tror att ska intressera.” Ifall den första tillställningen blir lyckad är tanken att också hålla informationstillfällen ute i byarna. ”Det är viktigt att komma ihåg att vi betjänar ett stort område, där varje by har sina egna behov och förutsättningar”, säger Eklund. ”Våra kunder skall inte alltid behöva åka till centrum för att få information. Samtidigt är det ett bra tillfälle för oss att ta del av utvecklingsförslag som berör de enskilda byarna.” n Eltillgången i Kalliojärvi by blir ännu bättre än förut tack vare en ny markkabel. ”Byn är helt beroende av den 20 kV:s elledning som kommer från Räyrinki, och som delvis är tiotals år gammal. Både elstolpar och utrustning är ställvis i mycket dåligt skick”, förklarar VD Juha Kauppinen. Den nya jordkabeln ersätter en gammal luftkabel, som går över flera åkrar. Odlingen på dem kommer nu att förenklas nu då kabeln försvinner. Samtidigt förnyas också den transformator som finns i centrum av Kalliojärvi och några luftkablar ersätts också där med jordkablar. Meningen är att alla arbeten ska vara klara till vårsådden. ”Vi har inte hittills haft särskilt mycket jordkablar i 20 kV:s nätet, men diskussionerna efter de senaste årens stormar har sett press på att öka andelen. Felanmälningar efter kontorstid: 766 2023 Karolina Isaksson Om olyckan är framme när du fäller träd, är det viktigt att du vet hur du ska agera för att undvika fara. Sammanlagt 46 nya tomter ryms på det nya bostadsområdet vid Fiskar holmen som nu ska kabelläggas. De första spadtagen på Fiskarholmen KRONOBY ELVERK n I Kronoby inleds arbetet vid det nya bostadsområdet på Fiskarholmen under hösten. Det handlar om sammanlagt 46 nya egnahemshustomter på ett område mellan Riksåttan och Bråtö. Till arbetet hör att anlägga en ny väg, samt dra kommunalteknik till tomterna. ”För vår del betyder det att vi kabellägger hela området med både el- och fiberkablar. Vi börjar med ett område på ungefär 30 tomter. Dessutom ska vi installera en ny transformator, samt ombesörja för vägbelysningen”, säger Carl-Johan Kronström, VD för Kronoby Elverk. En del av tomterna är redan reserverade. Till den kommunala servicen hör förutom elektricitet, också vatten och avlopp ända fram till tomtgränsen. Arbetet inleds i oktober, och man räknar med att de första grunderna för de nya egnahemshusen ska börja gjutas på vårkanten. Alahärmä, Nykarleby (Markby) och Kronoby (Jeussen) Kunder: 3 700 • Årsleverans: 50 GWh Juha Kauppinen I en tid och bransch med många förändringar bakom knuten, vill Nykarleby Kraftverk träffa sina kunder för att diskutera det som är aktuellt. n Levererar el till delar av Pedersöre, Kortesjärvi, Den här transformatorn i centrum av Kalliojärvi kommer att flyttas och försvinna ur landskapsbilden. Kundtjänst: 020 76 6 1912, 020 766 1911 Fakturafrågor: 020 766 1912, Johanna Stubb www.eekab.fi VD Ingvar Kulla Herrfors n Levererar el till Maxmo, Oravais, delar av Pedersöre, Terjärv, Ylivieska och Alavieska Kunder: 14 000 • Årsleverans: 338 GWh Tel. växel: 781 5300 (Jakobstad), (08) 411 0400 (Ylivieska), 766 7242 (Kållby), Tack vare en ny anläggning hoppas man slippa de korta strömavbrott som uppstår när t.ex. fåglar och träd grenar trasslar in sig i ledningarna. Ny anläggning ger färre blinkningar HERRFORS n Under sommaren har en ny kompenseringsanläggning byggts vid Oravais elstation. ”Problemen med korta elavbrott, så kallade blinkningar, är speciellt vanliga under vår- och höstmånaderna”, säger Seppo Tupeli, VD på Herrfors Nät. ”I och med den nya anläggningen borde blinkningarna minska rejält i antal.” De flesta fel i luftledningselnätet går över av sig själva. Kortslutningar och jordslutningar beror ofta på att till exempel en fågel eller en trädgren kommit över ledningen. Problemet försvinner när det som orsakat felet bränns bort eller faller ner. Därför behöver nätet ha en automatisk återinkoppling som kopplar på nätet igen. ”Man kunde kanske tycka att felen borde försvinna utan att strömmen bryts, men så fungerar det inte”, säger Tupeli. ”Det beror på att det ofta uppstår ljusbågar mellan strömförande delar. Genom att använda en jordfelskompensering kan man undvika att de här problemen uppstår. 385 0050 (Oravais), 867 5001 (Terjärv) Felanmälan, utanför kontorstid: 723 4521 (Oravais, VD Stefan Storholm Pedersöre, Terjärv), (08) 426 350/044 781 5375 (Ylivieska) • Fakturafrågor: 781 5312 (Jakobstad), (08) 411 0401 (Ylivieska) • www.katterno.fi Jakobstads Energiverk n Levererar el till Jakobstad, Larsmo och Sandsund i Pedersöre Kunder: 15 427 • Årsleverans: 278 GWh Tel. växel: 786 3111 • Felanmälan: 723 0079 VD Ole Vikström Fakturafrågor: 786 3448 www.jpenergy.net Kronoby Elverk n Levererar el till delar av Kronoby, Pedersöre och Karleby • Kunder: 3 080 • Årsleverans: 40 GWh Tel. växel: 824 2200 Felanmälan: 824 2200 /0400 126 005 VD Carl-Johan Kronström Fakturafrågor: 824 2200, Å. Hagnäs, M. Käld www.kronoby.fi/elverk Nykarleby Kraftverk n Levererar el inom staden Nykarleby Kunder: 4 900 • Årsleverans: 110 GWh Tel. växel: 785 6111 Felanmälan: 785 6111, kvällstid 722 0050, 723 4520 Fakturafrågor: 785 6252, 785 6251 VD Tony Eklund www.nykarlebykraftverk.fi Vetelin Sähkölaitos n Levererar el till Vetil (utom Polso, Kivikangas och Nykänen) Kunder: omkring 2 000 • Årsleverans: 29,2 GWh Tel. växel: 866 3600 • Felanmälan: 866 3600 Fakturafrågor: 866 3600, Tarja Naskali www.vetelinsahkolaitos.fi VD Juha Kauppinen katternö 51 MIN ENERGI Röster om personliga kraftkällor ig ett naturlig t Musik är för m det jag inte kan sätt att uttrycka d. Mina kropps uttrycka med or r ne tadkommer to rörelser som ås isk inverkan har en terapeut g ma sätt som ja på mig, på sam ra saker som njuter av att gö h andra att må får mig själv oc det viktig t att bra. För mig är t är välstämt mitt instrumen t t superskönt at och därför är de n na. Att vara si justera strängar n de an att för sak häng iven ut t , kanske är de skull stag nera ? r oss livskraft just det som ge en Patrick Wingr nkar om liv, Läs Patricks ta ynderi på frihet och förm .fi patrick.w ingren VI JOBBAR FÖR REGIONENS ENERGI
© Copyright 2024