1. No category

!
"!
14-02-19
Till
MYNDIGHETEN FÖR RADIO OCH TV
Box 33
121 25 Stockholm-Globen
Med anledning av min anmälan mot Sveriges Television för bristande saklighet
avseende mitt arbete som vetenskaplig expert inom minnesforskningen och som
sakkunnig inom rättsväsendet (ärende 13/02834 och 2863), har jag tillsänts ett yttrande
med bilagor från SVT för kännedom samt givits möjlighet att lämna en kommentar.
Efter att ha läst SVT:s yttrande på totalt 37 sidor konstaterar jag att public serviceföretaget
SVT upprepar att teorin om bortträngda minnen varit avgörande för de bedömningar som
domstolarna gjorde när de kom fram till att Thomas Quick (Sture Bergwall) var skyldig till
morden. De håller även fast vid att jag gett en vetenskaplig legitimitet till att Quick haft
bortträngda minnen av morden och att detta varit vilseledande och starkt bidragit till de
fällande domarna. SVT vidhåller även att min personliga relation till terapeuten Margit Norell
och att de lämnat ut mitt privatliv motiveras av att påvisa att jag varit delaktig i en sekt, där en
konspiration mellan psykologer och poliser lett till att domstolarna ha vilseförts. Denna
konspirationsteori är både orimlig och kränkande. Teorin om bortträngda minnen saknade helt
betydelse för domstolarnas överväganden i skuldfrågan. Thomas Quick fälldes på grund av
den bevisning som fanns som talade för att han hade begått morden. Min nära relation till den
framlidna terapeuten Margit Norell kan inte på något sätt antas utgöra en grund för
anklagelser om sekttillhörighet eller fällande domar, vare sig i Quickärendena eller i andra
rättsfall. SVT:s yttrande förstärker såväl deras osaklighet, partiskhet och oetiska förfarande,
vilket jag vill förtydliga närmare i denna komplettering till min tidigare anmälan.
SVT:s ensidiga ställningstagande
SVT har i en serie dokumentärer angående fallet Thomas Quick, först av Hannes Råstam
2008 och sedan under 2013 av Dan Josefsson samt även i programmet ”Vetenskapens värld”,
bortsett från elementära yrkesetiska principer såsom källkritik och kritiskt granskande. I
dokumentärprogrammen av SVT och Råstam skapas en nyhet som man sedan påstår sig
granska. Råstam kontaktade mig 2008 angående förekomsten av falska erkännanden och
frågade mig om vad jag trodde om Thomas Quick. Jag lämnade generell vetenskaplig
information om falska erkännanden, men avstod ifrån att uttala mig om Quick specifikt.
Råstam träffade sedan Quick vid minst tre tillfällen och min uppfattning är att han påverkade
denne att ta tillbaka sina erkännanden. Enligt Quick hade han under många år hållit inne med
att han varit oskyldig och inte vågat gå ut med detta då han antog att ingen skulle ha trott
honom. Detta är ett märkligt uttalande av Quick då det funnits ett flertal personer som vid
tiden för utredningarna och rättegångarna kraftfullt hävdat att Quick ljög och inte alls var
skyldig till de mord han dömdes för, däribland filosofie doktor Astrid Holgersson, psykologen
Nils Wiklund, författaren Jan Guillou, advokaten Kersti Koorti, senare även
författaren/krönikören Leif GW Persson samt flera andra. Det hade räckt med att Quick lyft
på luren till någon av dessa personer så skulle han ha fått ett kraftfullt stöd för att hävda sin
oskuld.
!
#!
Det är tydligt att Råstam skapade nyheten med Quicks tillbakataganden av erkännanden, en
nyhet som han och SVT sedan uppger sig granska, vilket ter sig underligt när de själva är
aktörer till ”nyheten”. Men inte nog med det, SVT och Råstam övergår därefter till att bli
denne tidigare dömde gärningsmans direkta försvarare, vilket innebär en obalans i den
granskande journalistiken i detta fall då man inte ger andra perspektiv, relevanta invändningar
från de man kritiserar en adekvat chans att presentera en motbild.
När Råstam inför sina SVT-dokumentärer kontaktade mig på nytt ett flertal gånger förklarade
jag upprepade gånger att min bedömning var att Quick aldrig hade haft några bortträngda
minnen av morden i den mening som brukar avses med detta. Bortträngda minnen av mord är
helt enkelt inte förenligt med seriemördare. Jag förmedlade att detta även framgick av mitt
utlåtande till Piteå tingsrätt 1994. Detta är något som jag också skrivit om i en rad böcker,
däribland ”Traumatiska minnen” (en bok som skrevs innan min delaktighet i
Quickutredningarna) samt ”Offenders’ memories of violent crimes” som publicerades innan
Quick tog tillbaka sina erkännanden. I samtalen med Råstam var jag således mycket tydlig
med att jag inte understödde hypotesen om bortträngda minnen i dessa sammanhang, med
följden att han inte tog med denna information i SVT:s program ”Dokument inifrån”. Andra
personer intervjuades av Råstam angående deras roll i utredningarna kring Quick. En av dessa
får först under intervjun information om att Quick tagit tillbaka sina erkännanden, vilket
förstås ändrar förutsättningarna för den intervjuade. Komplikationerna med ett sådant
förhållningssätt hos journalister som ska vara sakliga och opartiska är uppenbara.
Jag lämnar programmen av Råstam och fokuserar på SVT:s/Dan Josefssons dokumentär
”Kvinnan bakom Thomas Quick” som tar det oetiska journalistiska förfarandet flera steg
längre. Dan Josefsson meddelar inte ens att intervjun ska handla om fallet Quick utan döljer
helt syftet med intervjun med mig och andra som han intervjuar och samlar information från
personer som tror att de svarar på frågor i en helt annan kontext. Men inte nog med detta, i
den dokumentär som SVT visar används inte ens den information jag ger angående
gärningsmäns minnen, både beträffande upprepade våldshandlingar som i fallet Quick eller
Quicks barndomsminnen – information som uppenbart berör sakfrågan och min profession.
Istället används information om mitt privatliv och något som jag explicit uttrycker är ”off the
record” beträffande mitt privatliv. Detta innebär ett totalt avsteg från etiskt och moraliskt
förfarande från SVT:s sida.
Dan Josefsson påstår sig ha ”Wallraffat”. Men Günther Wallraffs reportage avslöjade
missförhållanden och personer som medvetet undanhöll information om sina uppfattningar
eller klandervärda ageranden. Det jag säger i inslagen i dokumentären av Dan Josefsson och
Jenny Küttim som SVT sänder den 26 november motiverar på intet sätt en sådan metod och
de inslag med mig som finns med i dokumentären ger inga belägg för att: a) jag skulle vara
kopplad till en sekt, b) min faktiska uppfattning om bortträngda minnen, samt c) betydelsen
av bortträngda minnen för de fällande domarna. Inslaget med mig handlar inte om min
profession, utan om mig som privatperson och mitt privatliv.
I sitt svar till Myndigheten för Radio och TV tar SVT ytterligare ett steg i oetiskt och osakligt
förfarande när de förnekar att jag i intervjun med dold kamera har förklarat för Josefsson att
gärningsmän till serievåldsbrottslighet har goda minnen av brotten som sådana (dvs,
motsatsen till bortträngda minnen). Jag citerar vad SVT skriver i sin Bilaga 1 (sidnummer
saknas).
”Redaktören har tagit del av den kompletta inspelningen… Sven Christianson säger inte att
det är uteslutet att vare sig Sture Bergwall eller andra seriemördare kan tränga bort minnen av
!
$!
mord och han säger ingenting om lustfyllda minnen. Sture Bergwalls påstådda bortträngning
av mordminnen berörs inte samtalet. Inte heller säger Christianson något om vad han
eventuellt skulle ha uppgivit till Råstam i samband med produktionen av de första
dokumentärerna om Thomas Quick.”
För att klargöra vad jag säger om gärningsmäns minnen i intervjun med dold kamera vore det
ytterligt önskvärt att Myndigheten för Radio och TV begär ut och tar del av den kompletta
inspelningen av Dan Josefssons intervju med mig. Såvida inspelningen inte är
klippt/redigerad ska min uppfattning om gärningsmäns (Quicks) minnen framgå mycket
tydligt. Denna information ges under intervjun strax före det att jag förklarar dels att Quicks
tidiga barndomsminnen inte har något stöd i minnespsykologisk forskning, dels att jag hade
en annan uppfattning om detta än Margit Norell, vilket föranledde att jag och Norell
överhuvudtaget talade mycket lite om Quick. Detta avsnitt i intervjun där jag berättar om
gärningsmän och tidiga minnes omnämns mycket kort i Dan Josefssons bok ”Mannen som
slutade ljuga”. Josefsson skriver: ”Och nu satt jag alltså här på Stockholms universitet och
bevittnade hur professor Sven Å Christianson förnedrade sig genom att förneka Margit och
påstå att han aldrig trott på Stures barndomstrauman. Det var sorgligt”.
Jag bestrider inte trauman hos Quick, däremot är hans beskrivningar av tidiga trauman kring
4-årsåldern inte förenliga med vad forskningen visar angående barns minnesförmåga i denna
ålder. Jag hade dessförinnan förklarat att gärningsmän till upprepat sexuellt eller dödligt våld
knappast kan ha glömt bort sina handlingar. Det är denna information som hör till min
profession som bör vara relevant att ta med i den dokumentär som SVT gör gällande vara
”opartisk och saklig”. I yttrandet från SVT, under rubriken ”Dokumentärens saklighet”, står
det att ”Dokumentären vilar på en omfattande research”. Att endast ta med de personer och
uppgifter som stämmer med den egna tesen och stänga ute eller rationalisera bort andra
personer och information, kan knappast ses som sakligt. SVT tar inte med något i sina
ovannämnda dokumentärer som strider mot den egna bilden.
Min vetenskapliga uppfattning
Min uppfattning om trauman, bortträngning samt att gärningsmän minns seriemord (såväl i
fallet Quick som i andra fall) finns väl dokumenterat i mina artiklar, böcker, utlåtanden samt i
tidningsreferat från rättegångarna mot Quick. Om dokumentären ”Kvinnan bakom Thomas
Quick” vilar på ”omfattande research” kan det inte ha undgått SVT att jag i enlighet med
internationell forskning har visat att människor minns starkt negativa händelser eller
traumatiska upplevelser väl och att bortträngning och återhämtade minnen av bortträngda
händelser existerar, men är mycket ovanliga fenomen. Detta gäller för såväl barn som vuxna,
offer, vittnen och gärningsmän. Utifrån ett evolutionsbiologiskt perspektiv finns ett
överlevnadsvärde i att minnas det som hotar oss fysiskt och psykiskt, men det finns också skäl
för att hålla ifrån oss smärtsamma upplevelser, det vill säga att inte ha dem i det omedelbara
medvetandet. Denna ”glömska” innebär inte att vi har förlorat åtkomligheten till de
smärtsamma händelser vi har varit med om. Det handlar snarare om ett avsiktligt avvärjande
av stressfyllda tankar, känslor och minnen från den medvetna uppmärksamheten. Ett slags
kontinuum av kognitivt avvärjande som står i proportion till hur mycket psykologisk smärta
individen kan uthärda. Det är således en väsentlig skillnad mellan att medvetet hålla ifrån sig
minnen av faktiska upplevelser (vilket en hel del människor kan känna igen sig i, och som jag
också uttalat i fallet Quick) och att omedvetet glömma bort att man bär på traumatiska
upplevelser man inte har åtkomlighet till (så kallad Bortträngning).
!
%!
Frågan om återhämtade minnen är komplex och kontroversiell. Ledande forskare och kliniker
anser att minnen av enskilda traumatiska episoder kan glömmas bort och att dessa i vissa fall
kan återhämtas, även om det är mycket ovanligt. Detta är dock fenomen som är svåra att
studera vetenskapligt. Vi kan inte utsätta människor för potentiellt traumatiserande händelser
och undersöka vilka som traumatiseras, vilka som glömmer och vilka som sedan återhämtar
minnen. Vi får istället förlita oss på retrospektiva studier. Men då infinner sig en rad
metodologiska problem. När minnen återkommer, vilket inte sällan sker i terapeutiska
sammanhang, är frågan hur tillförlitliga dessa minnen är. I flera fall finns ingen
dokumentation om att ett trauma överhuvudtaget har inträffat. Och om ett trauma inträffat,
hur vet vi att personen inte haft minnen av händelsen tidigare? Vi har dessutom inga säkra
metoder för att avgöra vilka återhämtade minnen som är illusoriska (falska) och vilka som
bygger på reella upplevelser.
Forskningen har visat, vilket jag har påtalat i en mängd juridiska sammanhang, att falska
minnen kan skapas av hela händelser och att återhämtade minnen av falska traumatiska
händelser kan upplevas som sanna. Även om människan har en raffinerad minnesfunktion, så
spelar vår hjärna oss spratt ibland. Vi är alla mycket påverkbara, speciellt när vi exponeras för
suggestiva tekniker i terapi eller utsätts för ensidig rapportering i media. Rapporter om
återhämtade minnen av tidigare trauma och egna handlingar räcker därför inte som grund för
rättsliga beslut.
När det gäller gärningsmäns minnen av planerade sexualbrott och våldsbrott är det mycket
ovanligt och närmast osannolikt att dessa personer inte kan minnas brotten i sig. SVT och
Josefsson har gjort gällande att jag gett en slags vetenskaplig legitimitet till att Quick haft
bortträngda minnen av de mord han erkänt. Josefsson hänvisar bland annat till två böcker som
jag varit medförfattare till. I boken ”Brott och minne” skriver jag mycket riktigt ett avsnitt om
minnesprocesser hos en seriemördare (avser Quick) och texten lyder: "Denna process av aktiv
inhibition eller undertryckande illustreras genom beteendet hos en seriemördare som
intervjuades beträffande hur han handskades med minnena av de mord han hade begått under
en lång tidsperiod." Josefsson hänvisar även till antologin ”Recovered memories and false
memories”. I det specifika fallet Quick skriver jag: “reluctant to constantly access”,
”recovered memories”, samt “difficult for him to tell about the murders”. Detta är vad vi kan
se hos många gärningsmän till grova sexual- och våldsbrott, men det handlar inte om
bortträngda minnen utan om en motvillighet att minnas och berätta i en offentlig kontext.
Syftet hos Josefsson och SVT är inte att förstå utan det handlar om att driva en tes om att
Quicks påstådda bortträngda minnen skulle ha haft betydelse för de fällande domarna. Det
finns två grundläggande fel i detta. För det första det som nämnts ovan; det handlade inte om
bortträngda minnen hos Quick i den mening som brukar avses med detta. För det andra hade
teorin om bortträngda minnen inte någon betydelse för de fällande domarna.
Åklagaren Christer van der Kwast var mycket tydlig i sina pläderingar i domstolarna med att
framhålla att allt som rörde den "psykologiska förklaringsmodellen" tillsammans med det som
var känt om Quicks tidigare brott och diagnos bara gjorde honom till en möjlig gärningsman
och att det som skulle fälla honom var, förutom hans erkännande, att han lämnat
detaljuppgifter om morden som bara gärningsmannen rimligen hade kännedom om.
Beträffande Appojoure-målet 1996 uttalade sig domaren Roland Åkne i en artikel samma år
som svar på påståenden om psykologins avgörande inflytande. Åkne klargjorde precis vad det
handlade om - nämligen att det var Quicks konkreta sakuppgifter som fällde honom.
!
&!
Det närmaste någon av domarna kommer en hänvisning till bortträngda minnen är en sekvens
i domen 1998 om mordet på Therese Johannessen. Där sägs att Quick inte hade lämnat en
fullständig berättelse från början och att han dessutom några gånger hade ändrat sina
uppgifter. Och det tilläggs: ”Mot bakgrund av vad Sven-Åke Christianson och Birgitta Ståhle
berättat om minnesfunktioner och om hur terapin bedrivits behöver detta emellertid inte vara
ägnat att minska tilltron till Thomas Quicks uppgifter.”
Det som hade berättats om minnesfunktioner och terapin återges av tingsrätten så här:
”Sven-Åke Christianson har testat Thomas Quicks minnesfunktioner, vilka befunnits vara
normala. Denne har berättat att planerade och traumatiska händelser bevaras väl i minnet,
men att det kan finnas skyddsmekanismer som omedvetet verkar för att förtränga
minnesbilderna. Sven-Åke Christianson har vidare förklarat att händelserna i Thomas Quicks
fall har ett starkt symbolvärde – det har inte varit fråga om något slumpmässigt dödande –
vilket också medför att förmågan att minnas skjuts på framtiden. Detta innebär, enligt SvenÅke Christianson, att Thomas Quick har behövt flera försök att nå fram, detta successiva
närmande kallas för hypermnesi. – Birgitta Ståhle har bekräftat att denne gradvis närmar sig
händelserna, en process som enligt henne kräver stort mod och styrka, vissa detaljer har en
sådan ’laddning’ att det kan vara svårt att berätta om dem. Hon har vidare berättat att terapin
inte styrs av henne; Thomas Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs.”
Är det detta vad Josefsson och SVT menar med att Quick fälldes på grund av bortträngda
minnen? Formuleringen ”förtränga minnesbilderna” är i och för sig felaktig och domstolens
egen. Begreppet ”förtränga” används inte av mig överhuvudtaget, eftersom det är ett oprecist
populäruttryck för ovilja att minnas och berätta om negativa upplevelser (ett begrepp som
snarare hör samman med mag-och tarmbesvär än glömska som en av mina gamla lärare
uttryckte det). Begreppet ”hypermnesi” innebär i korthet att vi minns mer och mer ju fler
försök vi gör, en slags nettovinst av detaljinformation, oavsett om det rör traumatiska eller
vardagliga händelser.
Det jag uttrycker i mina utlåtanden är att ”Oftast har seriemördare mycket detaljerade minnen
från morden. Dessa minnen fyller en funktion för att återuppleva den spänning som mördaren
söker i själva dödandet. Vissa gärningsmän har ett behov av att jämföra sina fantasier med
minnesbilderna. Fantasierna är således beroende av att det finns detaljerade minnen från
morden… Att berätta om dessa gärningar väcker oftast alltför starka konflikter hos
gärningsmännen och de har därför mycket stora svårigheter att tala om dessa handlingar.” (ur
sakkunnigyttrande inlämnat till Piteå Tingsrätt 1994).
Ovilja att svara på journalisters frågor
Under rubriken ”Dokumentärens opartiskhet” anför SVT att jag varit ovillig att svara på
journalisters frågor om min roll i förundersökningarna och rättegångarna. SVT hänvisar till ett
telefonsamtal där jag blev uppringd av Studio Ett. SVT skriver: ”Telefonsamtalet med Sven Å
Christianson är 1,5 minuter långt och avslutas med att han lägger på luren i örat på Studio
Ett:s programledare Jörgen Huitfeldt. Så här utspelar sig samtalet:”, varpå konversationen
återges. Detta samtal är inte 1,5 minuter långt, det varar ca 15 minuter men de första 13
minuterna är bortredigerade, vilket SVT underlåter att förmedla. Det som sägs inledningsvis
är sakligt och neutralt, men Studio Ett:s reporter respekterar inte det jag säger, varpå jag med
emfas vill avluta samtalet. Det är denna avslutning på samtalet som Studio Ett återger och
SVT hänvisar till. En motsvarande taktik har SVT använt i den smygfilmade intervjun med
mig angående Margit Norell, dvs. det som är sakligt och tillhör frågan om minnen och min
!
'!
profession har redigerats bort, det som används är det personliga för att framställa mig i dålig
dager.
Att jag avböjt medverkan i media är inte anmärkningsvärt i det debattklimat som har varit.
Min specifika ovilja att medverka i SVT:s program beror bland annat på den påtagliga
enögdhet SVT visat i Råstams dokumentärer samt att exempelvis Leif GW Persson i SVT:s
program ”Veckans brott” återkommande vilseleder tittarna om centrala omständigheter i
Quickutredningarna. Exempelvis att han påstår sig ha varnat utredarna för att Quick var
mytoman redan 1993 trots att det finns intervjuer med Persson från 1996 där han säger sig
inte veta nog för att kunna kommentera fallet. Han har i Veckans brott 2011 hånat polisen för
att de inte upptäckt att Bergwall konfirmerades helgen när Thomas Blomgren mördades
(något som Råstam och SVT slog upp stort) trots att Bergwall redan i det första polisförhöret
som hölls med honom 1993 i tid fäste mordet till att ha begåtts "i samband med min
konfirmation".
SVT uppger att ”Dokument inifrån” kontaktat mig flera gånger i syfte att informera mig om
min möjlighet att kommentera det jag sagt under den dolda inspelningen. Detta är
anmärkningsvärt. Om SVT har varit angelägen att informera mig, varför har de då inte skickat
mail eller lämnat ett telefonmeddelande om att jag spelats in med dold kamera av Dan
Josefsson? Det är korrekt att jag kontaktades av en kvinna precis innan jag ska hålla en
föreläsning på Socionomdagarna i Stockholm den 13 november 2013. Kvinnan kommer fram
och hälsar och meddelar mycket kort: ”Du ska veta att du har spelats in med dold kamera av
Dan Josefsson”. Därefter går hon sin väg. Med tanke på att jag fick meddelandet endast några
minuter innan min föreläsning skulle påbörjas kan avsikten knappast vara att jag ska ges
möjlighet att kommentera programmet och det meddelande hon lämnar. Jag kan inte uppfatta
detta tillvägagångssätt som en sympatisk och välmenande inbjudan till mig att kommentera
vare sig den dolda inspelningen eller min roll i Quickutredningen. Jag lämnar till
Myndigheten för Radio och TV att värdera vad det egentliga syftet var med detta agerande
från SVT.
Inför dokumentären ”Kvinnan bakom Thomas Quick” har SVT upprepade gånger visat
trailers med ett inslag med mig avseende min relation till Margit och indirekt till min mamma,
vilket på inte sätt har något som helst att göra med bortträngning eller med fällande domar.
Detta inslag är ägnat att undergräva min roll som yrkesman och kränker min personliga
integritet.
Att jag skulle medverka i ”Vetenskapens värld” den 25 november 2013 och förvänta mig
saklighet och opartiskhet mot bakgrund av SVT:s trailers, agerandet vid Socionomdagarna
samt i övrigt enligt ovan får väl anses som orimligt. Inbjuden gäst i programmet utöver Dan
Josefsson var lektorn Rickard Sjöberg, vilken under många år varit vetenskapligt onyanserad
och personlig i sin kritisk mot mig (se Bilaga till min anmälan). Med kunskap om nämnda
förhållanden är det uppenbart att syftet att försöka förmå mig att medverka i SVT:s program
är illasinnat och avsett att skada mig personligen.
”Allmäntintresse”
SVT hävdar att det finns ett oavvisligt allmänintresse att jag fått både handledning i mitt
arbete och egenterapi av Margit Norell. Är det verkligen så? Jag har arbetat med 100-tals
mord- och sexualbrottsutredningar. För detta krävs handledning, vilket jag erhöll från Norell
åren 1994-2005, både avseende kunskapsrelaterade frågor och egna känslomässiga reaktioner.
Att jag hade denna kontakt med Margit Norell har varit väl känt utifrån mina böcker och
!
(!
föreläsningar sedan 1990-talet. Det är inget som behöver avslöjas med dold kamera. Att jag
har haft samma handledare som några ur personalen på Säter betyder inte att jag har haft
någon koppling till vården på Säter, en vård som jag överhuvudtaget inte varit inblandad i,
vare sig beträffande Quick eller någon annan patient. Att jag utvecklat en nära relation till
Norell, precis som många andra av hennes klienter eller de hon har handlett, betyder inte att
jag tillhör en sekt. De logiska stegen saknas på ett flagrant sätt mellan mina upplevelser av
Margit Norell, vad hon har betytt för mig (jfr bl.a. det jag säger ”off the record) och att jag
skulle vara ansvarig för de fällande domarna mot Quick.
Det SVT använder sig av är information om mig som privatperson. Vem ger SVT mandat att
värdera mig som enskild person istället för att se det som hör till min profession. Det är inte
värdigt vare sig mig eller saken som sådan. Min profession en sak, jag som person en annan.
Utöver min mor, min familj och släkt som kränkts, har även vänner, arbetskollegor, personer
inom rättsväsendet och media meddelat mig att de tagit mycket illa vid sig av inslaget om mig
i SVT-dokumentären ”Kvinnan bakom Thomas Quick” (detta utan att de tagit ställning till
Quick-ärendet som sådant).
SVT beklagar att jag avböjt att medverka i Vetenskapens värld, men anser ”att allmänintresset
var stort att få belyst hur den vetenskapliga grunden såg ut bakom en rad morddomar som så
småningom ändrades till frikännanden…”. De anser vidare att intrånget i mitt privatliv
uppvägs av allmänintresset. SVT har inte belyst vare sig den vetenskapliga eller juridiska
grunden sakligt eller opartiskt. SVT har på ett försåtligt sätt valt att lämna ut mitt privatliv för
att i en långsökt och ovederhäftig förklaring påvisa att jag gett en vetenskaplig legitimitet till
bortträngda minnen.
Bevisvärdering och domstolarnas ansvar
SVT:s problemformulering om bortträngda minnen och om mitt ansvar för de fällande
domarna är absurd. Det finns ingen grund för detta. Teorin om bortträngda minnen saknade
betydelse för domstolarnas överväganden i skuldfrågan. Quick fälldes på grund av sina
erkännanden tillsammans med bevisning i form av att han lämnat uppgifter som endast en
gärningsman ansågs kunna känna till.
Det är inte ovanligt att forskare används som expertvittnen och uttalar sig i rättegångar, det
sker i en mängd olika sammanhang. Som sakkunnig expert har jag bibringat domstolar
bakgrundsinformation i en mängd rättsfall som berör vad barn och vuxna minns och berättar
om övergrepp och våld, utan att gå in i skuldfrågan. Så har även varit fallet i de Quickrättegångar jag medverkat i. Min uppgift har varit att redovisa bakgrundsinformation i
förhållande till det Quick berättade. Jag har inte gått längre i skuldfrågan än det jag som
sakkunnig skulle göra. Att domstolen refererat till mig på ett sätt som delvis kan missförstås
(se domen från Piteå tingsrätt), ändrar inte detta. Tingsrättens slutsats visar att man förstått att
jag uttalade mig om minnen och falska erkännanden utifrån min sakkunskap på detta område i
förhållande till seriemördare och till det som Quick berättade. De slutsatser jag drar skiljer sig
i princip inte från att en rättsläkare säger att Quicks uppgifter stämmer mot skadorna på offret
såvitt det går att bedöma utifrån den rättsmedicinska vetenskapen. Samma sak gäller för mina
andra uttalanden i domstolarna.
Vad som än beslutas i dessa rättsfall så är ansvaret domstolarnas. Det är domstolarna som
självständigt bevisvärderar det som står i utlåtanden och det som sägs muntligt av de
sakkunniga. Det är domstolen som gör bevisvärderingen. Fel eller rätt så är det domstolarnas
ansvar. SVT har medvetet eller inte satt sig in den roll som expertvittnet spelar för domstolens
!
)!
beslut. De har en skyldighet att erbjuda hela bilden och sakligt informera om denna. De
logiska stegen mellan hur jag upplevt min handledare och terapeut Margit Norell och de
fällande domarna mot Thomas Quick, såsom anförs av SVT är fullständigt felaktiga och
orimliga.
Avslutande kommentar
SVT hänvisar till allmänintresse, men det är av fundamentalt samhällsintresse att medierna
lever upp till grundläggande krav på allsidighet och professionalitet i skildringen av viktiga
rättsprocesser, vilket bland andra Lars Adaktusson skriver i en debattartikel den 23 mars 2010
i eftermälet av Råstams dokumentärer. I det perspektivet har SVT:s efterföljande rapportering
om Thomas Quick/Sture Bergwall i programmen 2013 lämnat än mer övrigt att önska.
SVT:s program har gett upphov till omfattande konsekvenser för mig personligen i
förhållande till anhöriga, vänner m fl. Mitt vetenskapliga renommé har lidit skada vilket
påverkat min yrkesutövning på ett mycket negativt sätt.
Vänlig hälsning,
Sven Å Christianson
Professor i psykologi, leg psykolog
E-post: psykologi@svenchristianson.se
Mob nr: 070-316 04 86