Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 7 2013
1 Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 7 2013 Innehåll AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. ............................................................. 1 Straffrätt ................................................................................................................................. 1 Processrätt .............................................................................................................................. 1 Skatterätt................................................................................................................................. 2 Fri rörlighet ............................................................................................................................ 2 EU-DOMSTOLEN..................................................................................................................... 2 Avgöranden rörande Sverige .................................................................................................. 2 Förslag till avgöranden rörande Sverige ................................................................................ 3 Institutionell rätt och allmänna principer ............................................................................... 4 Processrätt .............................................................................................................................. 4 Skatterätt................................................................................................................................. 5 Konkurrensrätt och statligt stöd ............................................................................................. 7 Inre marknaden ....................................................................................................................... 7 Övriga rättsområden ............................................................................................................... 9 NYA MÅL ............................................................................................................................... 10 DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN ...................................................................................... 10 ÖVRIGT ................................................................................................................................... 10 INLEDNING Välkommen till novembernumret av EU-rättsligt Nyhetsbrev. Turerna kring ne bis in idem fortsätter, denna gång med att Högsta förvaltningsdomstolen i ett pleniavgörande kommit fram till samma slutsats som Högsta domstolen tidigare gjort, med resultat att en dom för skattebrott hindrar att samma person senare påförs skattetillägg för samma oriktiga uppgiftslämnande. I övrigt kan nämnas ett avgörande från EU-domstolen angående verkningarna av en betalning i ”fel” land inom ramen för ett insolvensförfarande, och ett annat från samma domstol rörande rätten till insyn i internationella skatteutredningsförfaranden. Läs mer om detta och mycket annat nedan. Nyhetsbrevet återkommer med sitt sista nummer för året i mitten av december. AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. Straffrätt Svea hovrätt har i dom den 22 oktober 2013 i mål B 4931-12 fällt en lastbilschaufför för förseelse mot förordningen om kör- och vilotider samt färdskrivare. Chauffören hade under en del av den aktuella tidsperioden ägnat sig åt vägunderhållsarbete, så kallad out-of-scope-körning. Frågan i målet var om den körningen skulle räknas in i den sammanlagda körtiden. Hovrätten kom, efter en ganska avancerad analys fram till att så var fallet, vilket medförde att tingsrättens fällande dom mot chauffören skulle fastställas. Processrätt Svea hovrätt har upphävt ett tidigare beslut om verkställighet av en polsk dom om underhållsbidrag. Målet handlades enligt reglerna i underhållsförordningen, 4/2009. Hovrätten konstaterade att det av artiklarna 24 och 34 i 2 underhållsförordningen framgår att en verkställbarhetsförklaring avseende en utevarodom får upphävas om domen har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgivits stämningsansökan. Eftersom så var fallet upphävdes verkställighetsförklaringen. Skatterätt Högsta förvaltningsdomstolen har i dom den 29 oktober 2013 i målen 658–660-13, avgjord i plenum, ändrat sin praxis (RÅ 2009 ref. 94, se även RÅ 2010 ref. 117) och fastslagit att det strider mot artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionen att påföra skattetillägg för den som tidigare dömts för skattebrott för samma oriktiga uppgiftslämnande. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade bl.a. till Europadomstolens dom den 10 februari 2009 i målet Zolotukhin mot Ryssland (stor kammare), EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i målet C-617/10, Åkerberg Fransson och till Högsta domstolens avgörande i juni 2013 i mål B 4946-12. Fri rörlighet Kammarrätten i Göteborg har i dom den 15 oktober 2013 i mål 6708-12 fastslagit att en kvinna (tredjelandsmedborgare), vars dotter (EES-medborgare) är bosatt i Sverige och är beroende av kvinnan för sin försörjning, har uppehållsrätt i Sverige för att trygga dotterns möjligheter att utöva sin fria rörlighet. Kammarrätten hänvisade till EU-domstolens dom i mål C-200/02, Zhu och Chen. Kammarrätten i Stockholm har i dom den 23 oktober 2013 i mål 1587-13 fastslagit att en man som i ett akut sjukdomstillstånd i Spanien vänt sig till en privat läkare som inte var ansluten till det spanska allmänna vårdsystemet inte hade rätt till ersättning för vårdkostnaden i Sverige. Kammarrätten framhöll att vi akut behandling har enskilda en rätt till vård på samma förutsättningar som landets egna medborgare. Eftersom en spanjor i motsvarande situation också skulle ha fått betala själv hade mannen ingen rätt till ersättning. EU-DOMSTOLEN Avgöranden rörande Sverige 2013-10-17 meddelade EU-domstolen dom i mål C-203/12. Högsta domstolen hade i begäran om förhandsavgörande ställt följande tolkningsfrågor: 1) Innebär artikel 16.3 och 16.4 i direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen att en verksamhetsutövare som inte har överlämnat tillräckligt antal utsläppsrätter den 30 april ska betala en avgift oavsett orsaken till underlåtenheten, t.ex. när verksamhetsutövaren visserligen hade ett tillräckligt antal utsläppsrätter den 30 april men på grund av ett förbiseende, ett administrativt fel eller tekniska problem inte överlämnar dem då? 2) Om svaret på fråga 1 är ja, innebär artikel 16.3 och 16.4 att avgiften ska eller kan efterges eller jämkas exempelvis i sådana fall som anges i fråga 1? Begäran hade framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Billerud Karlsborg AB och Billerud Skärblacka AB (”Billerudbolagen”) och, å andra sidan, Naturvårdsverket. Målet rör den avgift som Naturvårdsverket ålade bolagen att betala för att inte i rätt 3 tid ha överlämnat utsläppsrätter för koldioxidekvivalenter motsvarande deras faktiska utsläpp under år 2006. EU-domstolen lämnade i sin dom följande svar på tolkningsfrågorna: 1) Artikel 16.3 och 16.4 i direktiv 2003/87/EG ska tolkas så, att den utgör hinder för att en verksamhetsutövare som – trots sitt innehav av ett tillräckligt antal utsläppsrätter – inte senast den 30 april under det innevarande året har överlämnat utsläppsrätter för koldioxidekvivalenter motsvarande verksamhetsutövarens utsläpp under det föregående året, undgår den avgift för ”överskridande utsläpp” som föreskrivs i den ovannämnda bestämmelsen. 2) Artikel 16.3 och 16.4 i direktiv 2003/87 ska tolkas så, att avgiftsbeloppet inte kan justeras av den nationella domstolen med stöd av proportionalitetsprincipen. Förslag till avgöranden rörande Sverige EU-domstolen har efter begäran om förhandsavgörande av Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen, att i målet C-423/12 besvara följande tolkningsfrågor: 1) Kan artikel 2. 2 c) i direktivet 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (”rörlighetsdirektivet”) tolkas på så sätt att en medlemsstat, under vissa omständigheter, får kräva att en släkting i rakt nedstigande led som är 21 år eller äldre - för att anses vara beroende för sin försörjning och därmed falla in under definitionen av familjemedlem enligt artikel 2.2. c) rörlighetsdirektivet 2004/38/EG ska ha försökt att få ett arbete, få hjälp för sin försörjning från ursprungslandets myndigheter och/eller på annat sätt klara sin försörjning men att detta inte har varit möjligt? 2) Vilken betydelse har det vid tolkningen av rekvisitet "beroende för sin försörjning" i artikel 2. 2 c) rörlighetsdirektivet 2004/38/EG, att en släkting - på grund av personliga omständigheter såsom ålder, utbildning och hälsa - bedöms ha goda förutsättningar för att få ett arbete och dessutom har för avsikt att börja arbeta i medlemsstaten, vilket skulle innebära att förutsättningarna för att anses som en sådan anhörig som är beroende för sin försörjning enligt bestämmelsen inte längre föreligger? Generaladvokaten har 2013-11-06 föreslagit att EU-domstolen besvarar tolkningsfrågorna enligt följande: 1) Artikel 2.2 c i rörlighetsdirektivet 2004/38/EG ska tolkas så, att en familjemedlem till en unionsmedborgare ska anses beroende för sin försörjning om vederbörande – oavsett skälet härtill – inte kan tillgodose sina grundläggande behov i ursprungslandet och faktiskt befinner sig i ett sådant beroendeförhållande att det materiella biståndet som ges av unionsmedborgaren är nödvändigt för att familjemedlemmen ska klara sin försörjning. När det gäller medlemmar i kärnfamiljen måste ett faktiskt beroendeförhållande föreligga och det kan styrkas med varje bevismedel. En sökande kan således vid den mottagande medlemsstatens myndigheter åberopa både subjektiva omständigheter rörande hans eller hennes egen ekonomiska eller sociala situation och alla andra relevanta omständigheter som på ett sätt som är ändamålsenligt för dessa myndigheter visar den objektiva bakgrunden till ansökan. Det åligger under alla omständigheter myndigheterna i den mottagande medlemsstaten att säkerställa den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som medlemmarna i kärnfamiljen indirekt tillerkänns genom 4 direktiv 2004/38 och inte göra tillträdet till Europeiska unionens territorium orimligt svårt genom att bland annat ställa alltför höga krav angående bevisningen på sökandena. 2) För att en sökande ska anses som familjemedlem som är ”beroende för sin försörjning” av en unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 2.2 c i direktiv 2004/38 ska beroendeförhållandet föreligga i sökandens ursprungsland och det ska prövas av den mottagande medlemsstatens myndigheter vid den tidpunkt då vederbörande ansöker om att få ansluta sig till den unionsmedborgare som han eller hon säger sig vara beroende av. Den omständigheten att en sökande har uttryckt en avsikt att arbeta i den mottagande medlemsstaten eller att vid tidpunkten för ingivande av ansökan av myndigheterna i den staten anses som en person med goda förutsättningar att få ett arbete, får inte utgöra hinder för att han eller hon anses som familjemedlem som är ”beroende för sin försörjning” i den mening som avses i nämnda bestämmelse, om det i övrigt framgår vid prövningen av ansökan att sökanden i sitt ursprungsland befinner sig i ett faktiskt beroendeförhållande till den unionsmedborgare som han eller hon vill ansluta sig till. Institutionell rätt och allmänna principer I november 1998 antog Europaparlamentet och EU:s råd direktiv 98/84/EG om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång. Syftet med direktivet är att tillnärma bestämmelserna i medlemsstaterna om åtgärder mot olaglig utrustning som ger obehörig tillgång till skyddade tjänster. - Europeiska konventionen om rättsligt skydd för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång antogs av Europarådet den 24 januari 2001 och trädde i kraft den 1 juli 2003. Sju av EU:s medlemsstater är parter i konventionen. - I mål C‑137/12 yrkade kommissionen att EU-domstolen skulle ogiltigförklara rådets beslut 2011/853/EU om undertecknande på unionens vägnar av den europeiska konventionen om rättsligt skydd för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång. Rättslig grund för det angripna beslutet 2011/853/EU var nämligen - utöver artikel 218.5 FEUF - även artikel 114 FEUF, och inte artikel 207.4 FEUF såsom kommissionen hade föreslagit. EU-domstolen fann att felaktig grund hade använts och biföll i dom 2013-10-22 kommissionens talan samt ogiltigförklarade beslutet. Verkningarna av beslutet skulle enligt domstolen bestå till dess att ett nytt beslut, som antas med stöd av korrekt rättslig grund, har trätt i kraft. Processrätt I dom 2013-09-19 i mål C‑251/12 tolkade EU-domstolen förordningen (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden. I bestämmelse i förordningen anges att om en skuld till en gäldenär ska infrias hos förvaltaren i den medlemsstat där ett insolvensförfarande har inletts men i stället betalas till gäldenären i en annan medlemsstat, ska den betalningen anses befriande om betalaren inte kände till att förfarandet hade inletts. Tolkningsfrågan hade ställts för att få klarhet i om en betalning, som på order av en insolvensgäldenär erlagts till en av dennes borgenärer, kan omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen. – EUdomstolen svarade följande: Artikel 24.1 i förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att en betalning som på order av en insolvensgäldenär erlagts till en av dennes borgenärer inte omfattas av tillämpningsområdet för den bestämmelsen. 5 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑218/12 avsåg tolkning av förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Målet gällde domstols behörighet i ett mål om garantianspråk till följd av ett avtal om försäljning av ett begagnat fordon. EUdomstolen diskuterade om artikel 15.1 c i förordningen förutsätter att det föreligger ett orsakssamband mellan det medel som används för att rikta den kommersiella verksamheten eller yrkesverksamheten till den medlemsstat där konsumenten har hemvist och ingående av avtalet med konsumenten. EU-domstolen uttalade följande i dom 2013-10-17: Artikel 15.1 c i förordning (EG) nr 44/2001 förutsätter inte att det föreligger ett orsakssamband mellan det medel som används för att rikta den kommersiella verksamheten eller yrkesverksamheten till den medlemsstat där konsumenten har hemvist, nämligen en webbplats, och ingående av avtalet med konsumenten. Förekomsten av ett sådant orsakssamband utgör emellertid ett indicium på att avtalet har anknytning till en sådan verksamhet. Domen har redan kommenterats, se: http://conflictoflaws.net/2013/cjeu-rules-on-art-15-1-lit-c-brussels-i-regulation/ Mål C‑184/12 gällde tolkning av Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (”Romkonventionen”) samt av direktiv 86/653/EEG vilket gäller självständiga handelsagenter. Tolkningsfrågan hade ställts för att få klarhet i om konventionen ska tolkas så, att lagen i en medlemsstat, som ger det i direktivet föreskrivna minimiskyddet och som har valts av parterna i ett avtal om handelsagentur, får lämnas utan avseende av den domstol där talan väckts och som ligger i en annan medlemsstat, till förmån för domstolslandets lag. – EU-domstolen kom fram till följande i dom 2013-10-17: Artiklarna 3 och 7.2 i Romkonventionen ska tolkas så, att lagen i en medlemsstat, som ger det i direktiv 86/653/EEG om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter föreskrivna minimiskyddet och som har valts av parterna i ett avtal om handelsagentur, får lämnas utan avseende av den domstol där talan väckts och som är belägen i en annan medlemsstat, till förmån för domstolslandets lag på grundval av tvingande regler i den senare medlemsstatens rättsordning som rör självständiga handelsagenter. Detta dock endast under förutsättning att den domstol där talan väckts ingående fastställer att lagstiftaren i den stat där domstolen är belägen vid direktivets införlivande har ansett det vara avgörande att handelsagenter, i den aktuella rättsordningen, ges ett skydd som går längre än det skydd som föreskrivs i direktivet, varvid hänsyn tas till sådana tvingande reglers art och syfte. Skatterätt 2013-10-22 tolkade EU-domstolen i mål C‑276/12 direktiv 77/799/EEG. Detta gäller ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas myndigheter i fråga om direkt beskattning och skatter på försäkringspremier. Två frågor hade ställts för att få klarhet i om unionsrätten ger en skattskyldig i en medlemsstat rätt att bli underrättad om en begäran om bistånd som denna stat har framställt till en annan medlemsstat, rätt att delta vid utformningen av den begäran som framställts till den tillfrågade medlemsstaten samt rätt att delta vid vittnesförhör. Den tredje frågan avsåg klarhet i om en skattskyldig kan bestrida de upplysningar som överlämnats till den anmodande medlemsstaten och om 6 skattemyndigheten i den tillfrågade medlemsstaten är skyldig att uppge källorna och metoderna för insamlandet av upplysning. EU-domstolen kom fram till följande: 1) Unionsrätten, - - - , och den grundläggande rätten att bli hörd, ger inte den skattskyldige i en medlemsstat rätt att bli underrättad om en begäran om bistånd som denna stat har framställt till en annan medlemsstat i syfte att kontrollera de uppgifter som den skattskyldige lämnat i sin självdeklaration. Den skattskyldige har inte heller någon rätt att delta vid utformningen av den begäran som framställts till den tillfrågade medlemsstaten, och inte heller någon rätt att delta vid vittnesförhör som hålls av sistnämnda stat. 2) Direktiv 77/799 reglerar inte frågan under vilka villkor den skattskyldige får bestrida riktigheten av de upplysningar som den tillfrågade medlemsstaten överlämnat och det innehåller inte några särskilda krav beträffande innehållet i de överlämnade upplysningarna. / Domen har redan kommenterats, se: http://europeanlawblog.eu/?p=2007 / Mervärdesskattedirektivet 2006/112/EG tolkades av EU-domstolen även i mål C‑ 431/12. Men här hade begärts klarhet i om artikel 183 i direktivet utgör hinder för att en beskattningsbar person i viss situation inte kan erhålla dröjsmålsränta på försent återbetalade belopp. EU-domstolen slog fast följande i dom 2013-10-24: Artikel 183 i direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt utgör hinder för att en beskattningsbar person som har ansökt om återbetalning av överskjutande ingående mervärdesskatt efter avdrag från den mervärdesskatt den beskattningsbara personen har att betala, inte – på för sent återbetalade belopp – från skattemyndigheten i en medlemsstat kan erhålla dröjsmålsränta avseende en period när administrativa rättsakter som innebar att återbetalning var utesluten gällde, vilka senare upphävdes genom ett domstolsavgörande. Begäran om förhandsavgörande i mål C‑322/11avsåg tolkning av artiklarna 63 FEUF och 65 FEUF. Tolkningsfrågan hade ställts för att få klarhet i om artiklarna utgör hinder för skattelagstiftning enligt vilken skattskyldiga med hemvist i en medlemsstat, där de är obegränsat skattskyldiga till inkomstskatt, saknar rätt till avdrag för förlust vid överlåtelse av en fastighet belägen i en annan medlemsstat från i förstnämnd medlemsstat skattepliktig inkomst av kapital, medan rätt till sådant avdrag skulle föreligga om fastigheten hade funnits i den första medlemsstaten. EU-domstolen uttalade följande i dom 2013-11-07: Artiklarna 63 FEUF och 65 FEUF utgör inte hinder för en sådan skattelagstiftning i en medlemsstat som den i det nationella målet aktuella, enligt vilken skattskyldiga med hemvist i denna medlemsstat, där de är obegränsat skattskyldiga till inkomstskatt, saknar rätt till avdrag för förlust vid överlåtelse av fast egendom belägen i en annan medlemsstat från i förstnämnd medlemsstat skattepliktig inkomst av kapital, medan rätt till sådant avdrag under vissa förutsättningar skulle föreligga om den fasta egendomen hade varit belägen i den första medlemsstaten. EU-domstolen avgjorde genom dom 2013-11-07 de förenade målen C‑249/12 och C-250/12. Begäran om förhandsavgörande i dessa mål avsåg tolkning av direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt (”mervärdesskattedirektivet”). Målen gäller fastställelse av den mervärdesskatt som ska erläggas då parterna inte reglerat detta när priset för den levererade varan avtalades. Tolkningsfrågan hade ställts för att få klarhet i om det pris som 7 överenskommits för varan med hänsyn till artiklarna 73 och 78 i mervärdesskattedirektivet ska anses som ett pris som redan inkluderar mervärdesskatt eller som ett pris exklusive mervärdesskatt som ska ökas med denna skatt. EU-domstolen kom fram till följande: Mervärdesskattedirektivet, i synnerhet artiklarna 73 och 78 däri, ska tolkas så, att när priset för en vara har fastställts av parterna utan att någon uppgift om mervärdesskatt angetts och leverantören av varan är den person som är betalningsskyldig för den mervärdesskatt som ska erläggas för den beskattningsbara transaktionen, ska det avtalade priset – för det fall leverantören inte har möjlighet att från förvärvaren återfå den mervärdesskatt som skattemyndigheten kräver – betraktas som ett pris som redan inbegriper mervärdesskatt. Konkurrensrätt och statligt stöd I mål C‑518/11 hade begärts tolkning av artikel 101 FEUF samt fem direktiv, samtliga gällande elektroniska kommunikationsnät. Målet gäller en kommuns avtal om försäljning av ett kabelnätbolag. I dom 2013-11-07 uttalade EUdomstolen: 1) Artikel 2 c i direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) ska tolkas så, att en tjänst bestående av tillhandahållandet av ett baspaket via kabel, för vilken det tas ut en överföringskostnad och en avgift för ersättningen till sändande stationer och organisationer för kollektiv upphovsrätt för spridning av deras innehåll, ingår i begreppet elektronisk kommunikationstjänst. Tjänsten faller därmed inom det materiella tillämpningsområdet för såväl detta direktiv som direktiv 97/66/EG om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet, direktiv 2002/19/EG om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv), direktiv 2002/20/EG auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) och direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster). Dessa direktiv utgör tillsammans det nya regelverket för elektroniska kommunikationstjänster. Detta gäller i den mån denna tjänst i huvudsak omfattar överföring av tv-sändningar genom kabelnätet till konsumenternas mottagare. 2) Dessa direktiv ska tolkas så, att de efter det att införlivandefristen löpt ut inte medger att ett sådant organ som det i det nationella målet, som inte är en nationell regleringsmyndighet, ingriper direkt i prissättningen mot konsument för tillhandahållande av ett baspaket via kabel. 3) Samma direktiv ska tolkas så, att de - - - utgör hinder för ett organ som inte har ställning som nationell regleringsmyndighet att gentemot en leverantör av ett baspaket av radio- och tv-program via kabel göra gällande en klausul i ett avtal som ingåtts innan det nya regelverket för elektroniska kommunikationstjänster antogs och som begränsar denna leverantörs fria prissättning. Inre marknaden Begäran om förhandsavgörande i mål C‑391/12 avsåg tolkning av direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden. Tolkningsfrågan hade ställts för 8 att få klarhet i om direktivet utgör hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse enligt vilken en tidningsutgivare är skyldig att förse allt material som publiceras mot ersättning i tidningen med en viss upplysning – i det här fallet ordet ”annons” – såvida det inte av materialets uppställning och utformning rent allmänt framgår att det rör sig om en annons. EU-domstolen kom fram till följande i dom 2013-10-17: Under sådana omständigheter som i det nationella målet kan direktiv 2005/29/EG - - - inte göras gällande mot tidningsutgivare. Direktivet utgör inte hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse enligt vilken en tidningsutgivare är skyldig att förse allt material som publiceras mot ersättning i tidningen med en viss upplysning – i det här fallet ordet annons. Detta under förutsättning att det inte av materialets uppställning och utformning rent allmänt framgår att det rör sig om en annons. I lag om privatisering av andelar i Volkswagenwerk (” VW-lagen”), i den lydelse som den hade innan domen i målet C‑112/05, kommissionen mot Tyskland, meddelades, föreskrevs att rösträtten för en aktieägare som innehade aktier vilkas nominella värde översteg en femtedel av aktiekapitalet var begränsad till det antal röster som är förenade med aktier vilkas nominella värde motsvarar en femtedel av aktiekapitalet. Kommissionen yrkade i mål C‑95/12 att EU-domstolen skulle fälla Tyskland för fördragsbrott eftersom Tyskland underlåtit att följa domen i mål C-112/05, som gällde VW-lagen. Kommissionen yrkade också förpliktande för Tyskland att betala löpande vite samt ett schablonbelopp. I dom 2013-10-22 fann EU-domstolen emellertid att domstolen i domen i målet C‑112/05 inte alls hade prövat om Volkswagens bolagsordning inneburit underlåtenhet att uppfylla skyldigheter som ålåg Tyskland enligt EUF‑fördraget. Saken i det målet hade nämligen uteslutande avsett frågan om vissa av bestämmelserna i VW-lagen var förenliga med fördraget. Kommissionens anmärkning om att Volkswagens bolagsordning inte hade ändrats kunde således inte tas upp till sakprövning. EUdomstolen fann vidare att Tyskland, genom att dels upphäva 4 § 1 i VW-lagen, dels 2 § 1 i denna lag, och på så sätt avskaffa kombinationen av den sistnämnda bestämmelsen och 4 § 3 i samma lag, följaktligen, inom de utsatta tidsfristerna, hade uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF. Anmärkningen om VW-lagen kunde därför inte godtas, varmed talan i sin helhet skulle ogillas. I domslutet ogillade EU-domstolen kommissionens talan. ( Domen har redan kommenterats, se: http://europeanlawblog.eu/?p=2015#more-2015 ) Tolkningsfrågan i mål C‑275/12 hade ställts för att få klarhet i om artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF utgör hinder för lagstiftning enligt vilken en person som är medborgare och bosatt i en medlemsstat endast kan beviljas studiebidrag för studier i annan medlemsstat under förutsättning att utbildningen leder fram till ett intyg om yrkesbehörighet motsvarande det som utfärdas av en yrkesskola i den bidragsgivande staten efter studier om minst två år, samtidigt som denna person skulle ha beviljats bidrag vid val att i den bidragsgivande staten genomgå en kortare utbildning än två år, jämförbar med den som personen ville genomgå i annan medlemsstat. EU-domstolen lämnade i dom 2013-10-24 följande svar på tolkningsfrågan: Artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som föreskriver att en person som är medborgare och bosatt i denna medlemsstat endast kan beviljas studiebidrag för studier i en annan medlemsstat under förutsättning att utbildningen leder fram till ett intyg om yrkesbehörighet motsvarande det som utfärdas av en yrkesskola i den bidragsgivande staten efter 9 studier om minst två år, samtidigt som denna person skulle ha beviljats bidrag, på grund av särskilda omständigheter i hans eller hennes fall, om han eller hon hade valt att i den bidragsgivande staten genomgå en utbildning som är kortare än två år, som är jämförbar med den som han eller hon önskade genomgå i en annan medlemsstat. Övriga rättsområden Begäran om förhandsavgörande i mål C‑220/12 gällde tolkning av artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF. Tolkningsfrågan gällde om artiklarna utgör hinder för lagstiftning som innebär att studiestöd endast kan beviljas för studier i en annan medlemsstat om den sökande är stadigvarande bosatt i den stödgivande medlemsstaten. EU-domstolen uttalade följande i dom 2013-10-24: Artiklarna utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, som föreskriver att studiestöd i princip endast kan beviljas för studier i en annan medlemsstat om den som ansökt om stödet är stadigvarande bosatt, i den mening som avses i nämnda lagstiftning, i den stödgivande medlemsstaten och att, för det fall sökanden är medborgare i den medlemsstaten men inte är stadigvarande bosatt där, studiestöd endast kan beviljas för studier i den stat där sökanden är stadigvarande bosatt eller i en grannstat till denna stat och dessutom endast om detta framstår som befogat på grund av särskilda omständigheter. Begäran om förhandsavgörande i mål C‑277/12 gällde tolkning av två direktiv som gäller ansvarsförsäkring för motorfordon. Med den första tolkningsfrågan söktes klarhet i om den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon omfattar ersättning för ideell skada som lidits av närstående till personer som har omkommit vid en trafikolycka. Med den andra frågan önskades svar på om det föreligger hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon omfattar ersättning för ideell skada, vilken ska utgå till följd av att närstående familjemedlemmar omkommit vid en trafikolycka, endast upp till ett visst maximibelopp. EU-domstolen lämnade i dom 2013-10-24 följande svar på tolkningsfrågorna: 1) Artikel 3.1 i rådets direktiv 72/166/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, och artikel 1.1 och 1.2 i rådets andra direktiv 84/5/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon, ska tolkas så, att den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon ska omfatta ersättning för ideell skada som lidits av närstående till personer som har omkommit vid en trafikolycka, i den mån sådan ersättning ska utgå till följd av den försäkrades civilrättsliga ansvar enligt den nationella rätt som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen. 2) Artikel 3.1 i direktiv 72/166 och artikel 1.1 och1.2 i andra direktivet 84/5 ska tolkas så att de utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon omfattar ersättning för ideell skada, vilken enligt det civilrättsliga ansvar som följer av den nationella rätten ska utgå till följd av att nära familjemedlemmar omkommit vid en trafikolycka, endast upp till ett maximibelopp som är lägre än de belopp som fastställs i artikel 1.2 i andra direktivet 84/5. EU-domstolen avgjorde genom dom 2013-11-07 de förenade målen C‑199/12 –C‑ 201/12 som gällde asylrätt. Begäran om förhandsavgöranden i dessa mål avsåg 10 tolkning av direktiv 2004/83/EG om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet. Målen rör beslut av en minister att avslå ansökningar om asyl i Nederländerna. Syftet med tolkningsfrågorna var att få klarhet i homosexuella personers ställning vid prövningar om asylansökningar. EU-domstolen kom fram till följande: 1) Artikel 10.1 d i direktiv 2004/83/EG ska tolkas så, att det faktum att det existerar en sådan strafflagstiftning som den som är i fråga i de nationella målen, med bestämmelser som riktar sig särskilt till homosexuella personer, gör att dessa personer ska anses utgöra en viss samhällsgrupp. 2) Artikel 9.1 i direktivet, jämförd med artikel 9.2 c, ska tolkas så, att enbart kriminaliseringen av homosexuella handlingar inte i sig utgör förföljelse. Däremot ska ett fängelsestraff som föreskrivs för homosexuella handlingar och som verkligen tillämpas i det ursprungsland som har antagit en sådan lagstiftning betraktas som ett straff som är oproportionerligt eller diskriminerande och som därmed utgör förföljelse. 3) Artikel 10.1 d i direktivet, jämförd med artikel 2 c, ska tolkas så, att det endast är sådana homosexuella handlingar som är brottsliga enligt medlemsstaternas nationella lagstiftning som är undantagna från direktivets tillämpningsområde. De behöriga myndigheterna kan inte, vid prövningen av en ansökan om flyktingstatus, rimligen förvänta sig att en asylsökande för att undvika förföljelse hemlighåller sin homosexualitet i ursprungslandet eller iakttar återhållsamhet när han eller hon ger uttryck för sin sexuella läggning. NYA MÅL Förvaltningsrätten i Malmö har begärt förhandsavgörande i EU-domstolens mål C-569/13, Bricmate. Det är inte känt vad målet handlar om, annat än att ämnesområdet för domstolen är yttre förbindelser, handelspolitik och dumpning. Hovrätten för Västra Sverige har i EU-domstolens mål C-565/13 begärt förhandsavgörande. Ämnesområdet är fiskeripolitik. Stockholms tingsrätt har i EU-domstolens mål C-544/13 och C-545/13 begärt förhandsavgörande. Ämnesområdet är tillnärmning av lagstiftning. DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN Inga förhandlingar eller avgöranden i svenska mål under perioden. ÖVRIGT Yrkeskvalifikationer ska erkännas enklare och snabbare i och med en ny lag parlamentet antog under vecka 41. Ett nytt elektroniskt certifikat med yrkeskvalifikationer ska göra det enklare för bland annat läkare, apotekare och arkitekter att flytta till och arbeta i andra EU-länder. Samtidigt införs ett varningssystem så att de som stängs av från sitt yrke i ett land också blir avstängda i andra EU-länder. Läs mer EU-kommissionen föreslog i juli i år att en europeisk åklagarmyndighet vars syfte skulle vara att skydda EU-budgeten från kriminella handlingar ska inrättas. 2013-1017 sade svenska riksdagens justitieutskott nej till en sådan myndighet med 11 hänvisning till den så kallade subsidiaritetsprincipen. Se härom: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottensdokument/Betankanden/201314Subsidiaritetsprovning-_H101JuU13/ Se också: http://www.euractiv.com/justice/commission-push-european-prosecunews-531387 Se också: http://europeanlawblog.eu/?p=2025#more-2025 Då EU:s handelsministrar träffades i rådet för utrikesfrågor och handel i Luxemburg den18 oktober 2013 meddelades att EU och Kanada nu är överens om innehållet i ett nytt handelsavtal. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/12427/a/226728/m/mail Avtalet är omfattande och kommer, när det träder i full kraft, innebära att 99 procent av dagens tullar mellan EU och Kanada tagits bort. För fördjupad läsning om avtalet klicka här:
© Copyright 2024