Kultur. Niklas Wahllöf på jakt efter kärlek. Sidan 12 resor. Italienska
Å LL E R EH I NN I NN Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 30 NovEMbER 2014 SID 16– 24 21 SID 16– Jonas Seinabo ”Jag vill mycket hellre bli ihågkommen som en känsla än en lista på saker jag har åstadkommit.” Svenska soulstjärnskottet Seinabo Sey är på väg mot internationell succé. Sidan 6 ”Jag tyckte bäst om att plasta in isbergssallad. Det var skönare än att ösa upp färskpotatis och vara trevlig.” Skådespelaren och författaren Jonas Karlsson minns sitt första sommarjobb på Domus i Gustavsberg. Den erfarenheten har också inspirerat honom till årets följetong i DN ”Jag är en tjuv”. Sidan 6 Kultur. Vardagsrummet har blivit den nya scenen. Sidan 10 Kultur. Niklas Wahllöf på jakt efter kärlek. Sidan 12 resor. Lugnt och lyxigt på Kreta. Sidan 16 resor. Italienska alperna för hela familjen. Sidan 18 Kultur. Het spänning i årets julkalender. Sidan 26 Å LL E R EH •A2 Kultur. Den manliga nakenheten studeras i utställning på Thielska galleriet. Sidan 26 Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 31 MAj 2015 I NN I NN Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 8 MARS 2015 Å LL E R EH 21 SID 16– 26 SID 18– Sofia Carolina ”Kinnas kamp, liksom min, handlar om att bli medveten om ett förtryck och att frigöra sig från det genom att övervinna sin bristande självkänsla och hitta sitt egenvärde”. Det säger skådespelerskan Sofia Ledarp om sin rollfigur i tv-succén ”Fröken Frimans krig”. Sidorna 6–9 ”Det finns en extrem machoromantik, ett revirtänkande och ett övertagande inom graffitin som jag tycker väldigt illa om”, säger graffitikonstnären Carolina Falkholt som kallar sin egen konst grafitta. Sidan 6. Kultur. Johan Hilton om hur homosexuellas mammor görs till monster. Sidan 10 resor. Litterär trädgårdsmagi i södra England. Sidan 16 Kultur. Ny slackerestetik på Mejan. Sidan 30 Å LL E R EH Kultur. Nu pratar alla om patriarkatet igen. Sidan 10 resor. Mallorcas bästa badstränderna finns på sydostkusten. Sidan 18 Kultur. Patrick Modianos ”Horisonten” är skimrande vacker. Sidorna 30–31 •A2 •A2 Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 26 oKtobER 2014 I NN I NN Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 14 jUNI 2015 Å LL E R EH Å LL E R EH SID 18– SID 16– 28 24 ”Allt kommer på en gång när jag går in i rollen som Hollywoodfrun Maria Montazami. Jag tänker att hon är lite långsam och omständlig.” Montazami är en av komikern Anna Blombergs många figurer. Flera av dem följer med på sommarens turné Badjävlar. Sidan 6 Anna Vid 51 års ålder tar den pris belönade författaren Bengt Ohlsson ett beslut: han vill i framtiden försvara sitt land. Kulturmagasinet publicerar i dag en unik berättelse om en intellektuell som över vinner sitt motstånd mot militären. Sid 10 ResoR. Kultur. Den amerikanska domen över döden. Sidan 10 Malawi – en pärla att upptäcka. Sidan 18 KultuR. Fredrik Strage går till botten med skräcken. Sidan 6 resor. Hotellpatrullen testar 6 ekohotell. Sidan 16 Kultur. Eva Rydberg höjer stressnivån på Fredriksdalsteatern. Sidan 26 Okänd soldat KultuR. Karl Ove Knausgård om Anselm Kiefer. Sidorna 34–35 •A1 •A2 Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 23 NovEMbER 2014 I NN Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 28 DEcEMbER 2014 Å LL E R EH SID 16– 24 Hon är ingen nybörjare i musikbranschen. I somras hade hon en hit med ”Din soldat”. Men det är först nu Kristin Amparo känner sig redo för en solokarriär. I februari står hon längst fram på scenen, i Melodifestivalen. Sidan 6 Bryan Ferry Arbetarpojken som blev ädelpopens stilikon. Sidan 6 Kultur. Mäklarnas språkliga krumbukter. Sidan 10 Kultur. 10 kulturpersonligheter siar om året som kommer. Sidan 10 resor. Med tåg till skidåkningen i Schweiz. Sidan 16 resor. Magiskt i Marrakechs medina. Sidan 16 Kultur. Yrkeskvinnan då och nu. Stor modeutställning i London. Sidan 26 •A2 Kultur. Skulptören Katrine Helmersson förnyar konsten. Sidan 26 •A2 Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 22 FEbRUARI 2015 Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 19 ApRIL 2015 Rättvisans demoner Vilka krafter var det som dödade Matilda och Tanja? I dag inleds en ny artikelserie av Maciej Zaremba. Sidan 6 Saga ”Jag har aldrig sett mig som en transaktivist, men allt jag gör nu blir automatiskt politiskt. Jag är en kulturperson och det jag skapar blir mitt lilla politiska bidrag.” Saga Becker blev nyligen den första transpersonen att vinna en Guldbagge. Sidan 6 intervju. Kulturmagasinet åker hem till romanaktuella Umberto Eco i Milano. Sidan 12 Kultur. Metrosexualiteten har banat väg för skogshuggaridealet. Sidan 10 resor. Det traditionella hantverket lever i renässansens huvudstad. Sidan 18 kultur. Möbelmässan i Milano fokuserar på arbetsplats 3.0. Sidan 26 resor. Ta en promenad i hippa Boston. Sidan 16 •A2 KritiK. Konst och mode i surrealistiskt möte. Sidan 30 •A2 Art director: Lotta Ek. Redigering: Andrea Hall, Annelie Johansson Omslagsfoto: Jonas Eriksson Växel: 08-738 10 00 För att mejla skriv förnamn.efternamn@dn.se Fler kanaler Nätet: dn.se/kultur. Mobil: mobil.dn.se. Läsplatta: appen heter DN+. Twitter: @dnkultur För insänt material ansvaras ej. ”Att du ska hålla tillbaka ibland, backa, inte riktigt säga, inte vara för påstridig, för att du måste vara tillmötesgående. Och jag säger att det är skitsnack.” Författaren Chimamanda ngozi adichie höll tal under prisceremonin 2015 girls Write now, och pratade om kraven som samhället ställer på unga flickor. Foto: johan dahlqvist Björn Wiman: Betygssystemet som riskerar att skada en hel generation ResoR. 18 Hål 7 på bjäreHalvön Skånes nordvästra utpost, Bjärehalvön, har sju golf banor på sex golfklubbar med olika banor, Bjäre, Sönner torp, Torekov, Åkagården, Äppelgården och Båstad. 22 brev från bryssel Belgiens matkultur vittnar om landets historia. DN:s Annika Ström Melin smakar på flamländska rätter som waterzooi och stoemp. kRitik etc. 27 anna-lena lodenius Boken ”Vi säger vad du tänker” är en utmärkt guide till de nya högerrörelserna i den europeiska politiken, skriver Lars Linder. 28 cirque du soleil Det kanadensiska cirkusfenomenet besöker Globen med den ”Alice i underlandet”minnande föreställningen ”Quidam”. 31 ”var är vargen?” Handdockteater på Stadsteatern med en streetsmart Rödluva som på egen hand överlistar vargen. 34 kryss ocH tävling 36 serier 37 radio & tv 40 namn & nytt •a1 ”Det är ett strålande exempel på vilka grovt falska fördomar som sprids om människor med autism, tvångssyn- drom eller Aspergers.” Malena Ernman var en av många som reagerade starkt på TV 4:s ”svenska fall för FBi”, där det uttalades grava fördomar om människor på autismspektrumet, bland annat att de kan ”bli fixerade vid att döda”. Björn Wiman är kulturchef på Dagens Nyheter söndagskrönikan. H ärom helgen fyllde skolan i vårt område 100 år. Jubileet firades med en ”gammaldags” skoldag, en lördag då skolgården vimlade av förkläden, västar och sjaletter. Barnens lärare var utklädda till gamla tiders skolfrök nar, som i stränga hårknutar serverade smörgås och mjölk, inspekterade ”smutsiga” fingrar och förvisade väl införstådda illbattingar till skamvrån. Förtjusningen hos de inblan dade – elever, lärare och föräldrar – var inte att ta miste på. Vad säger denna kollektiva performance om vår längtan efter skolan som stabil samhällsinstitution? De sista dagarna före årets skolavslut ning nås jag av ett meddelande från en flicka som går i åttonde klass i en annan skola någonstans i Sverige, vi kan kalla henne Julia. Hon vittnar om ett stämningsläge långt från ljuva syrenkvistar och försommarens fria leenden. Hennes berättelse handlar om det nya betygssystemet, där den svagaste länken i kunskapskedjan avgör vilket betyg man får: ”Nu är de här bokstäverna en så viktig del av mitt liv att jag legat sömnlös flera nät ter, stressat ihjäl mig och gråtit floder över dem.” Julia understryker att hon tillhör de lyckligt lottade, att hon alltid haft lätt för att lära och aldrig behövt plugga i timmar för att klara ett glosför hör. Hon har tillräckligt höga betyg för att så småningom komma in där hon vill på gymnasiet. Det är inte hon som drabbas värst, menar hon, det gör de som trots alla sina ansträngningar vet att de aldrig kan nå högre än godkänt, eftersom systemet är konstruerat för att slå ned på varje elevs svagheter. ”För att få ett A måste man i stort sett vara felfri”, skriver Julia. ”Har du en dålig dag just den dagen det är matteprov? Too bad. Du sänker dig från ett högt betyg till ett lågt på hela kursen.” Hon fortsätter: ”För i helvetet som är skolan är man inte tillåten att ha en dålig dag. I helvetet som är skolan måste du alltid prestera på topp för att vara på topp. Men man glömmer att det är tvärtom. Du måste må bra för att kunna prestera.” Julia är inte ensam. Nätet är fullt av vittnesmål om hur ungdomar upp fattar det nya betygssystemet som psykisk tortyr: förtvivlade berättelser ”Gris rymde, jagade kvinna och sket i en polisbil” var Sydsvenskans mustiga rubrik när de i veckan rapporterade om en amerikansk nasse med kriminella tendenser. Grisen uppgav att den blivit ”distraherad av en dekorativ boll”, men – kom igen – den gamla lögnen har vi alla försökt dra någon gång. Här är fem andra djur som begått brott. 1 2 3 4 5 Den trakasserande tjädern (2015). Familj på singö vågade inte lämna huset på grund av tjäder, larmade polis. (Källa: TT) Inbrottsälgen (2014). Älg bröt sig in i slöjdsal genom fönster. (Källa: gP) Kleptomankatten (2015). Katten Melvin stal försvarslöst litet barns samling virkade bakverk. (Källa: VF) Den vandaliserande bläckfisken (2008). Otto, bläckfisk, krossade glas och jonglerade krabbor i sitt akvarium. (Källa: Telegraph) Den otillbörligt blottande älgen (2008). Älg idkade samlag med staty föreställande bisonoxe, i åtta timmar. (Källa: Prairee state Outdoors) 5 bästa enLigt dn kuLtur bjorn.wiman@dn.se se fler bilder av jesper Waldersten på instagram.com/waldersten Dramaten är bara ett klick bort Intelligent debut som kommer att hålla länge Teater • Dramaten Play Skiva • Jamie xx ”In Colour” dramatenplay.se XL Recordings/Playground 2 3 Du är bara ett klick från Nybroplan. Med Dramaten Play kan du snart bekanta dig med de flesta av den svenska nationalscenens föreställningar. Just nu ligger Marie-Louise Ekmans ”Dödspatrullen” på hemsidan, liksom Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. Faktum är att Stefan Larssons ypperligt spelade uppsättning av Bergmans tv-serie från 1973, med Livia Millhagen och Jonas Karlsson i de två huvudrollerna, inte har förlorat många gram av sin specifika vikt i det här filmade formatet. Inte live men ett levande dokument. Från Ystad till Haparanda, som de sjunger i ”Ett resande teatersällskap”. Leif Zern om press, panikångest, tappad motivation, vrede och sårbarhet. Allt detta lidande leder inte bara till tragedier för enskilda barn, utan riskerar också att skada en hel generations tilltro till både sig själva och samhället. Systemet – det är så eleverna uppfat tar det – är skapat för att sätta dit dem, att klösa mot deras svagaste punkter snarare än att se deras styrkor. Vad är nytt under solen? frågar kanske någon. Ungar har väl alltid klagat på kraven i skolan – detta är bara världens mest curlade generation som är ute på hal is i verkligheten. Och något var man ju tvungen att göra åt krisen i den svenska skolan. Både ja och nej. Men hela tanken på en gemensamhetsskola mitt i byn, med lika förutsättningar för alla, föll samman i och med kommunaliseringen av skolan 1991. Det var ett förtroende som gick förlorat. Dagens betygs system är bara ett desperat försök att reparera en raserad struktur – med hjälp av taggtråd. ”När jag pluggar till ett prov är jag knappt intresserad av att lära mig det som står i böck erna”, berättar Julia. ”Jag matar in informatio nen, gör provet och när jag lämnar klassrum met lämnar jag även kvar det jag pluggat in till provet. Jag lär mig inte saker. Jag lär in dem, som en maskinstyrd robot, för att sen glömma bort alltihop ett par dagar senare.” Detta är kanske det största sveket av alla mot dagens ungdomar: sveket mot tron på den äkta kunskapen, den som handlar om människans förmåga att, oberoende av bakgrund, växa mot ljus och frihet. Det var den drömmen som drev de gryende folkrörelser som växte fram i sam hället kring förra sekelskiftet, när vår 100års firande skolbyggnad restes, det var den som murades in som löfte i den stabila stenkonstruk tionen med dess lekfulla reliefer och lustiga vindhuvar på taket – som för att visa barnen värdet av växlingen mellan plikt och frihet. Vad står denna institution för i dag? För en ordning som går ut på att stämpla de som kän ner sig svaga och stressa de som trodde sig vara starka? I så fall borde alla ha anledning att vara lika förtvivlade. Foto: aOP Foto: aOP Redaktör: Catia Hultquist. Redaktör Resor: Helena Sjödin Öberg. Redaktör Kritik etc: Harald Bergius Fem djur som begått brott ”Jag måste försvara min heder. Precis som du tycker jag inte om att vara allmän spottkopp.” stig Larsson skrev ett försvarstal i Expressen efter Kulturmansdebatten. Foto: dramaten Redigeringsansvarig: Mats Odéen ”Om jag låg på dödsbädden och hade behållit den här hemligheten och aldrig gjort något åt det, hade jag legat där och sagt: ’Du förstörde just hela ditt liv.’” Tv-personligheten, Os-guldmedaljören och transkvinnan Caitlyn jenner intervjuades och var på omslaget av Vanity Fair. Londonkillen Jamie Smith var bara 21 år när hans band The xx slog igenom 2009. Albumet ”xx” sålde platina och fick Mercurypriset, medan trion tog emot hyllningarna med blickar under lugg. Den inåtvända attityden ackompanjerade musiken, vars drömska kvaliteter hela tiden nöttes mot en vemodig, svart underton. På egen hand har Jamie xx behållit det drömska men brutit mot svärtan. Fortfarande med tyngdpunkt i det tillbakadragna är hans klubborienterade solodebut ”In colour” varm, intelligent, mångsidig, nyfiken och ödmjuk. En skiva som kan följa dig precis hela 2015, och kanske även längre än så. Sara Martinsson Foto: nicole Rivelli Kulturchef: Björn Wiman. Biträdande kulturchef: Åsa Beckman. Editionschef: Harald Bergius Listan. Hanna FaHl väljer Foto: Mats Bäcker Välkommen till ett magasin från DN:s Kulturredaktion. 3 söndag 7 juni 2015 Vad sa du? Hanna faHl lägger örat mot veckan som gick Foto: aOP veckans... söndag 7 juni 2015 WaLdersten Ombyte Förnöjer 2 Stephen King läskigare utan sina spöken Deckare • Stephen King ”Mr Mercedes” Övers. Boo Cassel, Albert Bonniers förlag 5 Medelålderskrisande Stiller och Watts Film • ”When we’re young” Regi: Noah Baumbach Eldfågeln lyfter hela publiken Opera • ”Eldfågeln” av Fredrik Benke Rydman till Igor Stravinskijs musik Göteborgsoperan 1 När sagobaletten Eldfågeln hade urpremiär i Paris 1910 hänfördes den samlade kultureliten. Den sågs som ett nytt slags allkonstverk som höjde sig över allt annat. I Fredrik Benke Rydmans version på Göteborgsoperan har den tagits ner på en gatunivå där den skimrar med ruffigare fjädrar. Med hundra dansare på scenen, varav 78 är amatörer i olika åldrar, svarar föreställningen på ett hänförande sätt på den enorma orkesterprakten. Inte minst i det virtuosa streetdance-nummer där Fredrik Wentzels Eldfågel får sina magiska krafter tillbaka. En scen som får hela publiken att lyftas mot den himmel som i sagorna stavas godhet. Martin Nyström 4 Ben Stiller och Naomi Watts spelar ett kulturarbetarpar i New York. De är fyrtioplus, har inga barn och börjar känna sig alltmer aparta i sin generation. Vart ska de ta vägen? Till den yngre generationen förstås. Entré för Adam Driver (från ”Girls”) och Amanda Seyfried. De spelar ett par som kan erbjuda en reträttpost från ett inrutat medelåldersliv. Noah Baumbach är en expert på den här delen av populationen i den här specifika geografin (”The Squid and the whale”, ”Margot at the wedding”). Han gör det inte alltid vackert men hans precision är imponerande. Helena Lindblad Detta är Stephen King utan spöken och övernaturligheter. Nu ägnar han sig åt verkliga monster: den nya värld där hotande arbetslöshet och nyfattigdom flåsar medelklassen i nacken. En psykopat dödar människor; en pensionerad polis tar upp jakten. Det blir en genuint spännande deckare i accelererande tempo, och Stephen King är ju alltid bäst när han berättar om det enkla vardagslivet. En förort med pinglande glassbil, pratsamma gamlingar och lekande barn. Vanliga livsproblem, och så en trovärdig mördare. Det var nästan mindre otäckt med monstren. Lotta Olsson Varje vecka väljer fem av dagens nyheters kritiker var sin favorit ur det aktuella utbudet. •a1 6 söndag 19 april 2015 söndag 19 april 2015 7 Rättvisans demoner. Del 1 Matilda var bara tre år när hennes mor tog hennes liv. Tanja var sex när hon dödades av sin mamma och sin mormor. Vad var det som hände? Och varför? I en ny reportageserie frilägger DN:s Maciej Zaremba det svenska rättssystemets och socialtjänstens dolda drivkrafter. Han finner idéer och tankemönster med kapacitet att frammana inbillade förövare – och brott som inte har begåtts. Det han möter är rättvisans demoner. Illustrationer av Jesper Waldersten Varför dog Matilda? T •a1 ingsrätten frågar inte efter motivet. Man nöjer sig med erkännandet och den tekniska bevisningen. Ingen tvekan om att Anita hade för avsikt att döda sin dotter. Att hon därefter ville ta sitt eget liv var inte lika säkert. När ambulansen kom till huset hittade man Anita omtöcknad av sömnmedel. Hon höll på att ”gnaga” med en kökskniv i sin handled, står det i rapporten. Men då hade flickan redan varit död i flera timmar. Domstolen delar inte psykiaterns bedömning att Anita inte visste vad hon gjorde. Det framgår att hon skaffade giftet flera dagar innan och även sökte på nätet efter dödlig dos. I september 2013 döms hon för mord. Den som läser domen förstår emellertid inte varför Anita dödade sin dotter. Det står förvisso att hon lider av en ”allvarlig psykisk störning”, som dock inte är allvarligare än att hon vet vad hon gör och varför hon gör det. Hon har agerat logiskt, vittnar psykiatern, utifrån ”sina drivkrafter som inte varit helt och hållet verklighetsbaserade”. Vad var det för drivkrafter? Det framgår inte. De som kände Anita innan uppfattade henne inte som sjuk. Med hon hade en stark tro, som hon delade med sin mor och syster. Var går gränsen mellan stark övertygelse och vanföreställningar? Mellan ideologi och galenskap? Dagligen ställs domstolar inför denna fråga, och svaret blir nästan alltid detsamma. Folk som mördar i namnet av kalifatet, rasen eller någon ism, men i övrigt beter sig förnuftigt (som inte förväxlar bomben med ett äpple) anses inte galna. Alltså letar vi inte orsaker till deras dåd i hjärnans vindlingar. Det är idéerna vi håller ansvariga, de som får människan att ta sig rätten över andras liv. ”Vill du göra det, gör det nu”, berättar Anita i polisförhöret att hennes mor hade sagt. Och vidare: ”Mamma visste att jag skulle göra det med medikamenter.” Redan på brottsplatsen noterar polisen att Matildas mormor Sigrid inte tycks förtvivlad över att ha förlorat sitt barn- barn. Hon verkar mest arg på flickans pappa. Medan Anita förs till häktet ber mormodern Sigrid en poliskvinna att framföra ett budskap från familjen: ”Hälsa henne att vi älskar henne ännu mer nu.” Åklagaren misstänker att mor och dotter planerade dådet tillsammans. Hon vill åtala Sigrid för anstiftan, alternativt medhjälp till mord. ”Det fanns en hel rad märkliga omständigheter som tydde på att mormodern var införstådd med vad som skulle hända”, säger hon till mig. Men Sigrid nekar, Anita måste ha missförstått hennes ord. Och när dottern inser att mamma är misstänkt, tar hon tillbaka vad hon berättat tidigare. Anita tänker inte säga något som hennes mamma ”skulle kunna få nackdelar av”. När det enda vittnet sviker tvingas åklagaren ge upp. Och därmed får tingsrätten aldrig veta vad det var för övertygelser som dödade Matilda. De var förvisso mycket starka. ”Jag pratar inte med en man”, säger Anita i ambulansen, när en polis försöker ställa en fråga. •a1 8 söndag 19 april 2015 9 söndag 19 april 2015 Maciej zareMba och rättvisans deMoner Det mesta tyder på att Anita aldrig tänkt sig att dela sitt barn med dess pappa. Hon har ett kort förhållande med Thomas, som avslutas när hon fått sin dotter. Hon bor intill sin mor i en liten by. Kvinnorna säger ”vårt barn” om Matilda. Kvinnorna tycker inte om att Thomas hälsar på Matilda på dagis och de tillåter inte att hon besöker honom eller kallar honom ”pappa”. Thomas pendlar långa sträckor för att träffa dottern, men det händer allt oftare att hon inte finns på plats. Han ber socialtjänsten om hjälp. De föreslår ”samarbetssam tal”. Men bara ett sådant blir av. Anita hälsar att hon inte är intresserad. När Matilda blivit tre år inser Thomas att de två kvinnorna har bestämt sig för att driva ut honom ur Matildas liv. På ons dagar, när han kört de åtta milen för att träffa henne, blir Ma tilda nästan alltid sjuk i sista stund. Eller så har något annat kommit i vägen. Hans enda chans att behålla kontakten med dottern är ett domstolsbeslut. Alltså stämmer han Anita. Han vill ha reglerat umgänge. Av förhören med de två kvinnorna som äger rum efter mordet framgår det att de varit mycket rädda för denna vårdnadspro cess. Och alldeles särskilt för att ”banden” skulle spelas upp. Vilka band? Vad fanns där som var så farligt? Det fick domstolen inte veta. Av någon anledning, troligen för att åtalet redan var säkrat, avstod åklagaren från att åbe ropa dessa band. Det var skada. Det borde vara av intresse för målet att få reda på vad som gjorde Anita så uppjagad dagarna innan hon dödade sitt barn. Den ena rösten är lugn. ”Jag har mer makt än svensk lag, tro mig.” Det är Anita som talar till Matildas pappa. Hon gör klart för honom att Matilda är hennes barn och bara hennes. Vad lagen säger spelar ingen roll. ”Ingen domare kan tvinga mig till något umgänge, det kan jag lova dig. Det är jag som bestämmer över henne.” Det finns ingen aggression i rösten. Möjligen överlägsenhet. Den andra rösten är annorlunda. Det är Sigrid som skriker. Om att män bara ger spermier. Att barn inte behöver fäder. Att två föräldrar är mot naturen. Barnen tillhör kvinnorna som fött dem. Att han ljuger. Det är inte han som vill ha barnet, det är hans nya kvinna som vill ha det. En man kan inte känna något för ett barn. Det är biologiskt omöjligt. ”Och du är en man!” Sedan hörs Sigrid ryta till sin dotter: ”Matilda är ditt barn! Hon behöver dig! Inte en pappa! En pappa är en uppfinning, inte mer!” Anita säger inget. I bakgrunden hörs Matildas snyftningar. Man förstår varför de två kvinnorna fruktade för vad som skulle hända om dessa band kom upp i vårdnadsmålet. Om domarna bara läste utskriften var det mindre fara. Se där, skulle någon kanske säga, Matildas mormor verkar ha förläst sig på Scummanifestet. Aningen udda åsikter, visst. Men nu är det Anita som är part i målet. Vad hennes mor tror och tycker hör inte till saken. Men om ljudet hade spelats upp skulle ingen ha kunnat tycka att det inte hörde till saken. Det är inte en mormor som hörs på bandet. Det är en sektledare. Kvinnorna insåg att om detta hände skulle de förlora. Inte ens de socialsekreterare som till äventyrs delade deras åsikter skulle våga stå upp för dem. Och då skulle de bli tvungna att lämna ut Matilda till en man. •a1 Så långt vet jag ganska säkert vad de kände och tänkte. Resten får bli en gissning: Om Matilda fick träffa sin pappa kunde tycke uppstå. Hon skulle vilja se honom igen. Barn för står inte sitt eget bästa. Det skulle bli en daglig tortyr, en skam och ett svek om deras dotter drogs till en mansperson. Till en ynklig spermie. (Eller, helt enkelt, en rival.) Det skulle vara värre än om Matilda aldrig funnits. Det var ju hennes odelade tillgivenhet som skulle ge en mening åt deras liv. Eller rent av åt Matildas eget liv? Maciej Zaremba är reporter på DN. Han är en av landets mest prisbelönta journalis ter och flera av hans tidigare reportage har uppmärksammats stort. Förlåt en obehaglig fråga. Hade Matilda behövt dö om socialtjänsten behandlat män och kvinnor lika? Banden kom aldrig att spelas upp. Hur de kom till? På grund av samhällsklimatet. Av sitt ombud i vårdnadsmålet fick Thomas rådet att spela in alla samtal med Anita och att aldrig vara ensam med henne eller barnet. Annars skulle han få svårt att bevisa sin oskuld ifall Anita anklagade honom för att vara våldsam eller hotfull. (Det var ett klokt råd. Här en tidsbild från Norrland. Över vakat umgänge, på scenen pappan, dottern och två socialse kreterare. Flickan halkar av gungan och slår i pannan. Bulan antecknas i journalen. Samma kväll ringer mamman: Flickan säger att pappan slagit henne! Ring polisen! Lugnt, svarar socionomen, hon halkade, vi var med. Ni har fel! Min dotter ljuger aldrig!) Vad har detta klimat för del i Matildas död? Sex månader före mordet på hans dotter ringer Thomas till socialtjänsten. Han är mycket orolig. Anita hotar att om han inte avstår från kravet på umgänge dödar hon dottern och sig själv. Det är vad hon sagt till honom. Vad gör socialsekreterarna med detta larm? Inget. De råd gör inte med kolleger på kontoret som haft Matildas föräldrar i ”samarbetssamtal” och råkar känna till Anitas inställning till män. De åker inte ut till huset för att se hur flickan mår. De ringer inte till Matildas förskola (vars personal redan börjat föra dagbok över mammans lynnigheter). Samma dag som de får orosanmälan lägger de ned ärendet. Men de skriver i vart fall ett brev. Och det är till Anita. Se här, vad Thomas påstår att du skulle ha sagt. Är det något vi kan hjälpa till med? Thomas försöker därefter få domstolen att tvinga social tjänsten att ingripa. Det kan bli ”helt förödande att inte ut reda Matildas situation”, vädjar han till tingsrätten. När Ma tilda har två månader kvar att leva kommer svaret. ”Behov att inhämta utredning anses saknas.” Detta beslut är inte motive För sin förra artikel serie i DN Kultur, ”Den olönsamma patienten”, belönades han med Guldspade juryns hedersomnäm nande 2014. Han har även skrivit om bland annat sjukvården, skogen, skolan, psykvården, arbets kraftsinvandring och tvångssteriliseringar. Detta är den första i en serie reportage om dolda drivkrafter i svensk socialförvalt ning och rättsväsende. Nästa artikel i serien handlar om när någon förtalade Erik K. Den publiceras i DN Kultur i veckan. rat. Av allt att döma gör domaren ingen egen bedömning av behovet. Han litar på socialnämnden. Under denna vår får socialtjänsten ytterligare två varningar om att mamman hotat döda flickan. En från Thomas som väd jar igen. En annan från en socialsekreterare som känner till hotet och undrar varför kollegerna inte gör någonting. Dessa två larm blir inte ens noterade i journalen. Sara H var Thomas ombud i vårdnadstvisten. ”Jag kunde ha sagt till honom: ’Ta ditt barn och spring!’ Det hade en kvinna i hans situation kunnat göra”, säger Sara H. ”Men inte han. Han skulle bli brottslig. ’Egenmäktighet med barn’ kan ge fängelse. Han hade ju inte vårdnaden om Matilda, eftersom han var en man. Vet alla det, förresten? Att föräldrabalken gör skillnad på man och kvinna? Om föräldrar är ogifta och modern vill ha ensam vårdnad, får hon den automatiskt.” ”Det talas så mycket om jämställdhet”, säger Sara H. ”Men finns det ett område som verkligen inte är jämställt, är det föräldraskap. Kvinnan har ett enormt juridiskt övertag.” Förlåt en obehaglig fråga. Hade Matilda behövt dö om social tjänsten behandlat män och kvinnor lika? M atilda är inte det första barnoffret för könsfördomar. I maj 1996 dödades sex åriga Tanja av sin mor och mormor, som därefter tog sina liv. I TTtelegrammen framställdes tragedin som obegriplig. Det var den inte. Det obegripliga är att den passerade så obemärkt. Ingen tidning eller brottsförebyg gande myndighet har försökt ta reda på vad som drivit två till synes friska kvinnor att döda ett barn. Döden är deras enda flyktväg undan ondskan, står det i avskedsbreven. Ondskan, det är manssamhället, som tvingar mödrar att prisge sina barn ”till pedofiler och sadister”. I åtta månader lyckas de skydda Tanja. Men nu går det inte längre, skriver de. Endera dagen kommer tingsrätten att bestämma att Tanja måste få träffa sin far. Det är det som utlöser beslutet – tanken på vad han då kommer att göra med henne. Tanjas mor och mormor hyser inga tvivel om att Tanjas pappa och farfar är monster. De använder flickan som sexuell leksak, när de inte plågar henne med klädnypor, isbitar och upphettade glödlampor. Denna förvissning växer fram steg vis. Det fanns inga tecken på att modern Gunilla hyste sådana misstankar innan hon skildes från fadern Peter. I frågor om sex var hon närmast frimodig. När Tanja en gång undrade över ett konstigt föremål fick hon av mamman veta att med ett sådant kliar sig stora flickor mellan benen. Gunilla kunde ha skäl att vara bitter. Tanja hade blivit pap pas flicka, mest för att han alltid stod för det roliga, medan Gunilla fick ta hand om det praktiska. Det var nästan alltid Pe ter som nattade Tanja. Han propsade på det. När flickan blivit ett år upphörde makarnas sexliv. Det var som om barnet tagit Gunillas man. Och nu, ett år efter skilsmässan, känner hon att Peter håller på att ta också Tanja från henne. Det är svårt att efter veckosluten få med sig barnet tillbaka från pappan. Hon krånglar och vill stanna kvar. Det verkar som om alltsammans utlöstes av en replik. En dag i april 1995 klagar Tanja över att hon blir retad av pojkarna på dagis. För att hon inte har en snopp. ”Svara dem att du i stället har sex läppar”, säger pappan. Repliken måste ha gjort succé, ty flickan berättar stolt om saken för sin mamma. Som inte tycker det är roligt alls. Hon ringer till Peter: ”Hädanefter är det jag som sköter Tanjas sexualundervisning!” Från den dagen börjar Gunilla erinra sig saker. Som att Pe ter talar vuxenspråk med barnet. Att Tanja är rädd för mons ter i mattan. Att hon lagt sig på pappas mage när han vilade på gräsmattan. Till slut frågar hon Peter rakt ut om han är sexuellt intresserad av dottern. Till hennes förfäran •a1 10 Begreppet ”Felaktigt dömda” och Fakta underlaget Uttrycket ”justitiemord” har sitt ursprung i dödsstraffets tid, då ett missgrepp av rättvisan kunde kosta den åtalade livet. I modern svenska används det när en oskyldig döms för ett allvarligt brott. söndag 19 april 2015 Det är i den betydelsen som jag använder begreppet. Det motsvarar vad JK:s rapport från 2006 menar med ”felaktigt dömda”. I denna text brukas ”felaktigt dömd” och ”oskyldig” synonymt. I min sammanställning ingår de elva fall av felaktigt dömda mellan 1990 och 2006 som Hans-Gunnar Axberger analyserar i JK:s rapport. Av dessa var tre dömda för våldsbrott, åtta för sexuella övergrepp på barn. svarar han inte lugnt ”nej, det är jag inte”, utan blir i stället upprörd och anklagar henne för sjukliga fantasier. Det är så förövare reagerar, med förnekelse. Det står i de handböcker från Rädda Barnen som Gunilla skaffat under tiden. Där framgår att mäns övergrepp mot egna barn är oer hört mycket vanligare än man trott. Att utsatta barn sänder ut signaler som man måste tyda, samt att när de talar om något sexuellt är det något de varit med om. Gunilla går med sina iakttagelser till socialtjänsten. Som omedelbart gör polis anmälan. Det är tidigt 1990tal. I fem års tid har medierna fyllts av skildringar av fasansfulla övergrepp på barn. Från Expressens helikopter kunde man se polisen leta efter barnlik i skogarna kring Södertälje (efter uppgift om att satanister begravt sina offer där). En sociologiprofessor (Eva Lundgren) framträdde i alla medier med budskapet att det äger rum rituella barna mord i Sverige. Hon har själv träffat de överlevande. När ett barn berättar att det sett pedofiler äta upp sina offer är det inga fantasier, enligt Lundgren. ”Det svåra är att vi vuxna inte vågar lyssna och förstå.” (GP 28/5 1994) Just denna höst, året 1995, är tidningarna fulla av Thomas Quick som av bland andra psykologen Sven Å Christianson nyss fått hjälp att minnas sitt sjunde mord. Gunilla skaffar Christiansons ”Traumatiska minnen”. Och när hon läst den, liksom Monica DahlströmLannes ”Mot dessa våra minsta” och Kaisu Akselsdotters ”Små barns signaler om sexuella övergrepp” samt fem andra böcker på samma tema är hon utom sig av skuld och ånger. Hennes dotter har i åratal sänt ut nödsignaler! Om ett barn talar mycket om spöken, drakar, pissmyror, ormar och fåglar (särskilt papegojor), om det vägrar äta vissa rätter, börjar kladda med mat eller tala babyspråk, inte vill duscha, vägrar blöjbyte, onanerar, bli klängigt eller mörk rädd, skyggt eller tvärtom utagerande – är det starka tecken på att det blivit sexuellt utnyttjat. Enligt Akselsdotter. Enligt DahlströmLannes beror nästan alla psykiska problem hos kvinnor på sexuella övergrepp i barndomen. Medan psykolog Christianson hjälper Thomas Quick att minnas använder Gunilla och hennes mor Ulla liknande me toder för att få Tanja att berätta vad pappa gjort. Av Gunillas dagbok framgår att Tanja så gott som dagligen får frågor om springor, snoppar och kroppsvätskor, och att utfrågarna ald rig är nöjda med svaren. När Tanja till slut förhörs av polisen berättar hon mycket riktigt om en rad märkliga övergrepp. Polisens bekymmer är att femåringen gör det innan de ens hunnit fråga och ”utan adekvata känslouttryck”. Hon verkar varken ledsen eller rädd vid minnen av tortyren. Och så var det där med hennes framtänder. Det var en kontrollfråga. Polisen visste att de hade lossnat när mamman råkade slå till Tanja. Det hade Gunilla själv berättat. Men flickan säger att det var Kalle Olsson som slog till henne på dagis, hon kan berätta i detalj hur det gick till. När hon en stund senare får samma fråga pekar hon ut en annan gosse, med efternamn och allt. Du måste tala sanning, säger polisen. Då säger Tanja att det var hon själv som ramlade. Arma barn, tänker polisen. Hon tror att hon måste skydda sin mamma. När kvinnorna inser att förhöret med Tanja inte övertygat åklagaren blir de desperata. För att få fram tyngre bevis fort sätter de att fråga ut Tanja. Det är hjärtskärande att läsa deras vädjan till polisen att förhöra flickan en tredje gång. Gunilla skriver att nu minns Tanja också att farfar varit med och plå gat henne och att pappa hotat döda Tanja om hon berättar om det. Dessutom har hon fått alla symtomen på sexualtrau ma: kan inte sova, får raseriutbrott, tål inte att bli rörd vid, skriker att hon är värdelös, att hon inte vill leva, att hon hatar mamma. ”Din jävel! Kräkspottäckelmamma! Jag skall döda dig och •a1 Eftersom Domstolsverket inte för statistik över oskyldigt dömda fick jag använda pressarkiven samt ansökningar till JK om skadestånd för att få en bild av antalet justitiemord efter 2006. Jag fann femton fall. Åtta av dem gäller Thomas Quick. Av de övriga handlar tre om fäder som dömts för att ha skakat sina barn till döds, två om fäder som skulle ha förgripit sig på döttrarna (en friades redan i hovrätten), två om grova våldtäkter. Det kan finnas flera. 11 söndag 19 april 2015 Bakgrunds materialet till den här artikeln Endast i tre av dessa 26 domar förekom teknisk bevisning värd namnet. I de övriga fälldes de tilltalade på basis av målsägandes berättelse och/eller uttalanden av experter av olika slag. Vilka vid ny prövning visade sig vara oväderhäftiga, manipulerade eller falska. Läsaren kan undra hur reportern kan veta vad som rörde sig i sinnet på människor som han inte kunnat träffa. Bakgrunds materialet till denna artikel består, förutom intervjuer, av ett par tusen sidor dokument: förunder sökningar, korre spondens mellan Är det inte tankeväckande? Det typiska justitiemordet i Sverige är att någon döms för något som inte har hänt. slita dig i stycken!” kan femåringen häva ur sig. Gunilla förstår varför flickans vrede vänds mot henne. Det framgår av Kaisu Akselsdotter, sid 64, skriver hon till polisen: ”Små barn tror att mamman kan se på dem vad de vill utan att de behöver säga något. Därför tror barnet, att modern skulle ha kunnat förhindra faderns övergrepp om hon bara hade velat det. Det kan förklara varför barns vrede ofta vänts mot modern, trots att det är fadern som har utnyttjat det.” Cirkeln håller på att slutas. Gunilla är nu sjukskriven och hennes mor har flyttat in. Kvinnorna har brutit kontakten med alla som tvivlar på Peters skuld. Någon har antytt för Gunilla att Tanja bara upprepar vad hon hört vuxna säga, men hon vet säkert att hon inte har lagt ord i munnen på sin dotter. Hon har bara frågat gång på gång, tills sanningen kom fram. I tidningarna står det att det kan krävas år av terapi innan offren vågar minnas. Men att det de då minns är sant. I sina vädjanden till polisen citerar hon Socialstyrelsen: ”Det finns inget stöd i litteraturen för att barn skulle fantisera om sexuella övergrepp.” (Tre år senare skulle myndigheten återkalla den uppgiften.) Till kvinnornas förtvivlan ställer sig inte samhället på deras sida. Åklagaren dröjer med åtalet. Barnpsykiatern vill utreda vidare. En dag läser de i tidningen att en ny lag är på väg. En förälder ska inte utan vidare kunna hindra den andre från att träffa barnet. Det beseglar deras värsta farhågor: att det är ”pedofiler och förövare i ondskans tjänst” som skriver rikets lagar. Tre dagar innan kvinnorna dödar flickan och sig själva skickar de ett långt brev till socialnämnden. Det är helt sakligt i tonen. De genmäler mot detaljer som finns i ett intyg från Tanjas förskola. Som vore det en brevväxling som skulle fortsätta. Så kommer det, alldeles på slutet: När nu förskolepersonalen använder uttrycket ”Gunillas misstankar” har de tagit ställning. ”För förövaren – och mot offret.” Allt tyder på att det är detta som blir droppen. När också barnavården ansluter sig till pedofilerna finns ingenstans att fly. I ett avskedsbrev skriver Tanjas mormor: ”Tanja har lidit nog. Hennes lilla kropp har åtminstone i knappt ett år fått vara ifred. Vittnespsykologen ställde insinuanta frågor /…/ i fredags fick vi beskedet från dagis. /…/ Jag var överhuvudtaget inte nämnd. Inför en sådan orättfärdighet finns det endast en väg att gå: ut från världen.” Det kan tyckas ofint att citera ur intima avskedsbrev. Å andra sidan finns ett allmänintresse i vad som kan driva en kvinna att döda sitt barn. Det må låta förfärligt. Men det tycks som denna mamma, men hjälp av incestmanualerna, överförde sin status av sviken kvinna på sin dotter. Som samtidigt blev bestraffad för att hon som fyraåring svikit mamman och fått henne att känna sig överflödig. Jag hade inte vågat skriva så, om det inte vore för avskedsbreven. De två kvinnorna flyttar över ansvaret för Tanjas död på henne själv. Hon fick bestämma, står det. Och när hon fick veta att mamma och mormor skulle dö, ville inte hon heller leva längre. ”Inför Tanjas önskan finns det endast en lag: kärlekens /.../ därför kallar jag det vi gör /…/ för en kärlekshandling”, skriver mormodern. När åklagaren, en månad efter dådet, avskriver alla misstankar mot Peter, använder han inte den vanliga formeln ”emedan brott ej kan styrkas”. Det står ”eftersom han är oskyldig”. Det har inte funnits ett uns av substans i misstankarna. Likväl räckte de för att i åtta månader avskärma Tanja från hennes far och hans familj – och samtidigt lämna hennes mor och mormor ensamma med uttolkarna av signaler och förträngda minnen. Och liksom dessa frammanade de monstret. Det är denna isolering som gjorde vansinnet möjligt. Utan den hade flickan inte kunnat förmås att ge näring åt kvinnornas paranoia. Eller så hade någon sett vad som var på gång. Ingen kan finna det helt normalt att bygga ett skyddsrum mot pedofiler mitt i en storstad. Min dystra slutsats blir följaktligen att också Tanja hade fått leva om socialtjänsten och åklagaren följt grundlagen. Det vill säga behandlat män och kvinnor lika. T anja och Matilda är inte de enda offren för detta fenomen, som än så länge saknar namn. Jag fruktar att de inte heller blir de sista. Samma mekanismer som beseglade deras öde fortsätter att driva människor till desperation, åstadkommer nya tragedier och korrumperar socialtjänsten. Jag skall i kommande avsnitt skildra hur det kan gå till. Men låt mig först berätta vad de har gjort med vårt rättsväsen. I fjol slogs ett dystert rekord. En man i Västmanland förklarades oskyldig efter att ha avtjänat nio år. Året dessförinnan var också minnesvärt. Då friades en viss Thomas Quick från ett mord. För åttonde gången. Mellan 1950 och 1990 var det bara i ett fall som rättvisan tvingades erkänna ett justitiemord. Efter 1990 har det inträffat minst tjugosex gånger att någon som dömts för ett grovt brott befunnits oskyldig efter ny prövning. En ökning med 4300 procent. Jag skriver ”minst” eftersom Domstolsverket, som har siffror på det mesta, inte bokför oskyldigt dömda. I flera fall visade sig rättvisan oförmögen att på egen hand rätta till misstaget. Resningar har tvingats fram av undersökande journalister. I fjol krävde förre finansministern Kjell-Olof Feldt, tillsammans med en rad jurister, en bred granskning av rättssäkerheten. Quickkommissionen borde ha fått mandat att undersöka andra fall av felaktigt dömda, menade de. Quickfallet var av de inblandade och myndigheter eller privatpersoner, vård nadsutredningar. Jag har också haft till gång till inspelningar av privata samtal. I fallet Matilda föreligger också en omfattande Lex Sarahrapport samt en IVOinspektion som utmynnar i en skarp kritik av socialtjäns ten. IVO konstate rar att inte bara i Matildas fall utan i 62 andra ärenden fanns ”bristande barnper spektiv”. Vilket annat perspektiv som tog över framgår inte av rapporten. Från den 1 juni 2013 övergick tillsynen över socialtjänsten från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). allt att döma inget bisarrt undantag, snarare tecken på systemfel. Jag tror att den haverikommission som Feldt efterlyste snart skulle ha upptäckt en rad märkliga likheter mellan Quickfallet och nästan alla de övriga. Då avser jag de elva fall som avhandlas i Hans-Gunnar Axbergers ”Felaktigt dömda” (på uppdrag av JK, 2006), och sju som tillkommit efteråt. Det kan finnas fler. I de allra flesta fallen (19 av 26) spelar en sorts psykolog en avgörande roll. Jag skriver ”en sorts” eftersom hen också kan vara psykiater, kurator, mentalskötare eller en terapeut utan examen. Det är hen som antingen upptäcker det påstådda brottet och hjälper offret (i Quicks fall förövaren) att minnas, och/eller övertygar domstolen att minnena är äkta. Dessa experter har en sak gemensamt. De kanske inte kan sägas utgöra en sekt, men definitivt ett trossamfund. De tror att minnen av trauman som framtagits under terapi måste vara äkta. De tror sig också kunna se på folk att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Deras tro är stark eftersom den blir bekräftad. När de fått fråga ut ett barn (som Tanja) eller en psykpatient (som Quick) tillräckligt länge får de nästan alltid fram minnen av fasansfulla saker. Om min ytliga genomgång håller, betyder det att inte bara Quickaffären utan merparten av justitiemorden efter 1990 kan tillskrivas de troende psykologerna. Återstår att förstå varför domstolarna har valt att lyssna på de hänryckta. Varje normalt bildad domare torde ha vetat att deras metoder var under skarp kritik, eller rent av utdömda som vådliga för både patienter och rättvisan redan 1994. Före den första domen mot Quick avfärdades hela paketet med ”förträngda minnen” i DN av professorn i rättspsykiatri Tomas Eriksson. När docent Rickard L Sjöberg år 2014 skriver ”inkompetens gränsande till bedrägeri” om Sven Å Christiansons metoder är det ingen ny kritik. ”Humbug”, kallades de av neurofysiologen Germund Hesslow 1996. Liknande slutsatser drogs samma år av Lena Hellblom Sjögren i Läkartidningen (nr 18/96). Ville man veta vilka mänskliga och rättsliga katastrofer terapeuterna åstadkommit i utlandet fanns en hel bok att tillgå, DNjournalisten Lilian Öhrströms ”Sex, lögner och terapi”, 1996. Vad är det för krafter som fått rättvisan att så konsekvent negligera vetenskapen? Jag påstår inte att jag har svaret. Men jag har en farhåga. Låt mig först peka på ytterligare två saker som förenar nästan alla dessa fall. När vi hör att någon dömts oskyldig tänker vi i regel att rättvisan råkat ta fel på person. Det är någon annan som gjort det. Det speciella med de svenska fallen efter 1990 är att rättvisan tar fel på själva brottet. Ingen har gjort det. I tre av de fall där Quick fälldes för mord fanns inte ens bevis för att någon bragts om livet. I 15 av 18 (83 procent) av de övriga fallen fann domstolen att det saknades bevis för att något brott ägt rum. Är det inte tankeväckande? Det typiska justitiemordet i Sverige är att någon döms för något som inte har hänt. Då talar vi inte längre om rättsskipning som råkar slå fel, för finns inte brottet finns ingen rättvisa att skipa. Det som händer, kunde man säga, är att domstolar tillfredsställer efterfrågan på förövare. Låt oss då berätta hur han ser ut, fantomförövaren. Det är snabbt gjort, för de är alla lika. Hen är en man. Hans brott är bestialiska. Hans offer är i regel barn, som han antingen påstås ha våldtagit, torterat, mördat, styckat eller skakat till döds. Och heter han inte Quick i efternamn är han – i tolv fall av femton – far till sitt påstådda offer. Maciej Zaremba maciej.zaremba@dn.se Alla personer i de fall som redogörs för i texten har fingerade namn. •a1 6 söndag 7 juni 2015 7 söndag 7 juni 2015 I envis revolt mot sig själv Mattias Alkberg är Sveriges mest konsekventa punkpoet och han gör ständigt uppror mot sig själv. Och betalar ett högt pris för det. Matilda Gustavsson har träffat fembarnspappan för ett samtal om konstant kreativitet, om Stockholmstristess och om att vara helt pank. •a1 •a1 14 söndag 7 december 2014 Text maria schottenius intervjuar marie-Louise ekman. Foto av anette nantell i dn:s studio. Plats för intervjun: På dramatenchefens tjänsterum som förvandlats från makt och myndighet i mörkt trä och förgyllda ramar till en ateljé för sakletare. Om fotograferingen: ”Jag känner ju inte dig och jag tycker att foto handlar om att ha en relation till varandra”, inledde marie-Louise ekman. så vi småpratade i en kvart innan vi tog den första bilden. söndag 7 december 2014 15 Som liten uppfattades hon som ett rötägg och som vuxen konstnär fick hon etiketten provokativ. Nu har Marie-Louise Ekman hunnit fylla sjuttio och avverkat fem år som chef för Kungliga Dramatiska teatern. För DN:s Maria Schottenius avslöjar hon hemligheten bakom sitt ledarskap och varför hon stoppade om chefsstolarna i rosa. J a, såhär har det aldrig sett ut på Dramatenchefens rum. Och kommer sannolikt aldrig att se ut framöver. När nyårsklockorna klämtar är den Ekmanska eran över. I det här rummet. I taklampan hänger en svart väst. Bredvid skrivbordet, eller skrivborden som är ett hopplock av olika bord, vaktar ett uppstoppat lamadjur, stor som en kalv. På ett bord framför en sittmöbel i neonfärgad plast står ett annat bord framdukat med en massa små prylar. Gul målarfärg på ett fat, burkar, röd tejp, tre bastanta rosa, virkade hjälmar, en bricka med små, små leksaksdjur: giraffer, flodhästar, flamingor. Och vid ingången ett klädskåp med speciella och uppseendeväckande kläder. De flesta rosafärgade med lustiga små strutar i tyget. Och så är teaterchefens alla stolar omstoppade, i gammalrosa sammet. Den mörka bordsskivan i trä är dold av ett vitt papper, och på det mörkbruna stavparkettgolvet ligger vitt skyddspapper fasttejpat kors och tvärs. Ungefär som när man bygger om. – Så det inte ska kännas så mörkt, säger Marie-Louise Ekman. Jag fick sådan panik av det. Nej, mörkt är det inte och den gamla känslan av makt och tradition med djupbruna träslag och porträtt i guldramar är definitivt bruten till förmån för intrycket av konstnärsateljé med skattgömmor för sakletare. Inga gamla hierarkier så långt ögat når. På väggen står skrivet i handstil med rosa penna: ”All makt korrumperar.” Undertecknat Montesquieu. Varför ser det ut såhär? – För att man ska ha sin egen bas. I det här huset finns otroligt mycket minne. Kunskap, tidigare händelser. Då är det viktigt att man har ett rum där man kan börja lite från början. Skulle jag sitta i ett rum som var för minnesbemängt, så skulle jag drunkna i det rummet. Och vad händer i dig, i det här rummet? – Jag tycker mina egna idéer får en sorts mental plats. Jag tycker också att de människor som kommer in i det här rummet blir synliga. Inte porträtten som hänger på väggen, inte alla skåp och all vacker rekvisita som blir så dominerande. Här gäller det att inte uppleva sig som en liten, liten kugge. Jag vet inte vad man kväver för idéer när man förminskas på det sättet. Du var väldigt tidig med att använda skärt i din konst. Vad betyder det rosa för dig? – För mig är det köttets färg. Kött är den färg vi alla har under huden. Det är liksom den riktiga människofärgen. Så du har inte tänkt på att det är tjejigt? – Nej, inte alls. Jag tycker att det är en naturlig människofärg som vi alla har. Sen kan vi ha olika näsformer och huvudformer och hudfärger, allt det där är olika saker som är applicerade på det som är köttet. Men du måste många gånger ha mött tanken på att du tar fram något flickigt med allt rosa? Hur reagerar du på det? – Ja, det är i så fall en bonus att det är flickigt och kvinnligt, det gör ju ingenting att man associerar så. Nu pratar man ju väldigt mycket om att förr var rosa en manlig färg, och det ljusblå var det kvinnliga för det var en kylig färg. – Det där skiftar ju över tid. – Så helt plötsligt så börjar en massa leksaksfabrikanter titta på färg för att tjäna pengar och så säger man att det här är länkat till den här sortens ålder eller människor. Men det är bara en sorts kortsiktig ekonomi som säger detta, det kan man ju inte låta sig styras av i sina val. Marie-Louise Ekman blev chef för Dramaten 2009 efter en lång period som rektor för Konsthögskolan. Hon har gjort sig känd för att vara en populär chef, ohierarkisk, inspirerande, konstruktiv. Hon drar upp stämningen och humöret. Och är skicklig på att tala för den verksamhet hon ansvarar för i offentligheten. I vårt samtal betonar hon flera gånger att hon Marie-Louise •A1 •A1 16 söndag 7 december 2014 ”Mina män har betytt väldigt mycket för mig. De har varit mina olika förlösare. De har varit som årsringar i mig.” inte gör jobbet ensam, hur avgörande hennes medarbetare är. Dessutom tycker hon att det är optimalt att vara konstnär och teaterchef. Hon säger att det konstnärliga sättet att analy sera och problematisera är ett konstruktivt sätt att arbeta på. Att hålla sig öppen länge och så lära sig att sätta gränsen för att få maximal effekt. Vad säger du om tanken att släppa in en vild konstnär på Dramaten? – Det är ju först då man är konstnärlig ledare och vd med ett ekonomiskt ansvar som man kan säga: Vi flyttar de där peng arna därifrån till dit. Man har mycket mera makt att göra för ändringar när man har den ekonomiska kollen också. – Jag tror inte att jag är någon vild konstnär. Och nu är det snart slut. Hade du tänkt att du i din karriär skulle bli Dramatenchef? – Nej jag har aldrig tänkt så. ”I min karriär”, jag tror aldrig jag har uttalat den mening för mig själv. ”I min karriär vill jag bli konstprofessor på Konsthögskolan och sen ska jag bli rektor och sen ska jag nog toppa det med att bli Dramatenchef.” Nej, jag har blivit sedd av andra som har fantiserat om mig i de här rollerna. Och det har varit både smickrande och med mänskligt så starkt att andra människor lägger sina förhopp ningar om en förbättring och en förändring någonstans ge nom att fantisera om ens namn. Det har till slut gjort att jag har känt att, ja men det här är ju inte klokt, jag kör så länge det går. Vad har du lyckats med, enligt din egen agenda? – Att göra teatern mer transparent och se till att ekonomin inte längre är hemlig. Skapa en anda där man ser varandra, hälsar på varandra. Att hierarkin mellan synliga och osynliga människor gnuggas bort. Det ska inte vara så att de icke konst närliga är de osynliga, och de konstnärliga är de synliga. Sen kan man ju säga att på en teater finns det två grupper som gör att det är en teater. Det är skådespelarna och det är pu bliken. De är teaterns kärna. Allt annat runt omkring är till för att hjälpa. Själva blodomloppet i teatern är skådespelarna, de ska stå och bara fläka upp sig. Och för att de ska klara det psykiskt så måste man ge dem den trygghet som gör att de vågar. Vilken typ av skådespeleri gillar du mest? – Jag tycker väldigt mycket om när det blir en lyft verklighet. En aningens lyft. Allt blir tydligare. I bästa fall mer humoris tiskt. Och mer lättanalyserbart. Om man skruvar upp dramatiken på det viset låter det som om en viss typ av skådespelare får mer plats. Skådespelare som spelar ut mer, vågar mer. Inte det mest lågmälda och realistiska? – Ja, jag tycker ju om att få mycket för pengarna. Finns det något som inte gick så bra. Vad är det man får städa upp efter dig? – Det behöver inte jag säga i den här intervjun. Det får väl näs ta chef säga. Däremot finns det jättemycket kvar här att göra. Fick du någon stor överraskning när du kom? – Ja, att det var så underligt organisationsmässigt. Jag som är en icke hierarkisk människa kände att jag fick ett praktiskt exempel att hålla på med när jag kom hit och det var att slå sönder de destruktiva hierarkierna. För samtidigt i en stor organisation som Dramaten måste det ju vara så att teaterchefens linje går igenom, eller hur? – Javisst, att man i toppen har någon som tar ut ett riktmärke så att man känner att vi har en spjutspets som driver våra in tressen och erfarenheter, gentemot departement, medier om det behövs, och som informerar – det är ju stort här – 55 olika yrkesgrupper. Det gäller att upplysa, göra så att människor känner att det är meningsfullt att arbeta. Du har ett långt liv med många relationer. Vad gör man med människor som är knöliga och besvärliga och aggressiva? Har du några bra tips? – Jag brukar säga hellre fort och fel. Om det är något som inte funkar ska man gå rakt på den människan och säga: Vad menar du nu? Jag tror det är förödande att vara med om nå got som är jobbigt med en annan människa och så hålla igen det och sedan gå in i ett annat rum och säga: Vet du vad som hände? Vet du vad hon sa? Vet du vad han gjorde? Jag menar i nio fall av tio handlar det om missförstånd. Och det är väldigt viktigt att ta sakerna när de händer. På ett ställe som Dramaten måste det finnas många upp märksamhetskrävande personer? – Det är en sårig verksamhet att hålla på med teater. Man öppnar sig för känslorusningar, både in och ut. Så man måste förstå att det gäller att parera ibland. Men det är inte alltid skådespelare som tar mest syre. Har du åkt på några smällar? – Nej, men väldig massa smärtsamma, gripande möten. Hur har det gått med pengarna? Anslagen från kultur departementet? – Det underligaste av alltihop är att vi i slutet av september får reda på vad vi får att röra oss med under ett år framåt! Och det är en nationalscen vi pratar om. Så vad hade varit rimligt? Tre år? – Ja, det tycker jag. När det handlar om så mycket pengar och berör så många människor. Och så är det en långsam åderlåt ning som pågår. I år fick vi 0,4 i uppräkning. Sen har vi en Marie-Louise ekMan Familj: Gösta, barn. Fött: Johanna. Lovisa. Fått: Billie, Robin, Måns. Barnbarn: Elsa (Johanna) Johan, Rebecka (Lovisa) Alfred, Viktor, Oline (Måns). Bor: Södermalm. lönerörelse som kommer att ligga på 2,4, och på detta en hyresförhandling. Nog borde det vara så att vi borde veta vad vi har att röra oss med. Jädra mysko, det här sättet. ”Nej, men nu kommer min lille man in här”, säger MarieLouise Ekman plötsligt och in i rummet stiger Gösta Ekman med en liten tygpåse i handen. Några små praktiska utbyten, småprat och så puss puss. Hej då. Gösta Ekman hade bestämt sig för att sluta med teater och film och allt när hans fru, ett tu tre, satt som Dramatenchef och folk därifrån (absolut inte hon, vill hon betona) började rycka in honom för olika uppdrag. Teatern tyckte kanske att han ingick i köpet. Nu går långköraren ”Den girige” i Gösta Ekmans regi och med Johan Rabaeus för sjätte året. Folk får inte nog. Men det har Gösta, 75 år. Nu vill han sluta. Vi får se hur det går. När upptäckte du att du hade en särskild konstnärlig talang? – Ja, det var sent. Jag tror att första gången jag kände att det började hända någonting var i mitten av sextiotalet, i äktenskapet med Carl Johan (De Geer, red anm), för han var en så absurd och bisarr iakttagare av omgivningen. Och då började jag att stå och måla på nätterna. Då kände jag att jag hade någonting där min tidigare erfarenhet i livet inte bara var ointressant eller underlig. Helt plötsligt blev den något jag kunde ösa ur och använda mig av. Mina män har betytt väldigt mycket för mig. De har varit mina olika förlösare. Du har tagit deras namn också. De Geer, Bergenstråhle, Ekman. – Ja, de har varit som årsringar i mig. Carl Johan som gjorde det bisarra i tillvaron synligt. Och Johan som fördjupade genom att titta med psykologiska ögon. Det var en helt ny värld som öppnade sig, när man kunde se bakom masken. Det hade jag aldrig gjort tidigare. Jag förstod ju inte att om någon människa skrattade så kunde den vara ledsen. Jag trodde att en glad människa skrattar och en ledsen människa gråter. Jag är mycket sent utvecklad. – Och med Gösta känner jag det som om jag kommit hem. Vi är som samma ego. Det känns väldigt märkligt. Men vi har ju också känt varandra hela livet. Från mitten av sextiotalet. Våra föräldrar träffades. Min pappa dyrkade den gamle Gösta Ekman. Jag är ju uppvuxen med att dyrka Gösta Ekman. Den första film jag såg av dig var ”Hello Baby”. Du går helt naken runt i Stockholm. Det kändes nytt. Hela anslaget. Du var verkligen subjekt, inget objekt. Jag upplevde att du vågade vad som helst, sa vad som helst, hade på dig vad som helst, eller inte på dig. Var fick du modet ifrån? Ekman •A1 17 söndag 7 december 2014 Läser: Manus, än så länge. Sedan allt som jag har missat. Pjäs: ”Johanna”, nyskriven dramatik för Stora scenen, skapad av ett kvinnligt triumvirat (recension i DN i går). Text: Mirja Unge, regi: Jenny Andreasson, huvudrollsinnehavare: Nina Zanjani. – Ibland tycker jag att man beskriver unga kroppar så jädra enögt. Man beskriver dem bara med sexuella ögon. Min erfarenhet från den åldern är att man precis har lämnat barndomen, skolan, flyttat hemifrån, kommit in i akt nummer två i sitt liv, när man tar egna beslut. Man kan bestämma sig själv för vilka människor man vill vara med, vilket tid på dygnet. Och dessutom har man en helt ny kropp. Du har en kropp som du inte har haft förut. Som en ny rustning man tar på sig. Det ligger en oerhörd lust i detta. För en själv att se, oj, här går det in och här går det ut. Man är en helt ny varelse och man är så glad att man finns till som denna nya potenta varelse. Hur vågade du? – Ja, det vet jag inte. Jag tror att det var per automatik, detta. Hur var du som skolflicka? – Det går inte att ge en rättvisande bild för jag var så i händerna på mina hemförhållanden. Det var ju föräldrarna som styrde, och särskilt min pappa som drack periodvis och som familjen fick förhålla sig till. Sedan skildes mina föräldrar efter många uppslitande gräl och möten mitt i natten. Att växa upp på det sättet gör att man får integritetsskador, man lär sig inte rätt avstånd till sin omgivning när man hela tiden kastas hit och dit. Kan det vara till nytta också? – Javisst, det kan det ha varit. Och framför all känner jag att jag på en tusendels sekund kan identifiera en annan person som har en motsvarande bakgrund. Det är som att vi lätt känner igen varandra och jag kan känna en väldig ömhet för sådana människor. Så jag har ju aldrig haft svårt med människor som varit rötägg. Jag själv var ju i klassen betraktad som ett rötägg. Hur yttrade det sig? – Man blev störig i grupp. Man kan inte inordna sig i några gruppsammanhang. Var du otrevlig och uppkäftig? – Ja. Säkert, många gånger. Och jag kunde inte sitta still. Redan i första klass klassades jag som en bråkstake. Det handlade ju om min bristande respekt för överhet. Eftersom jag så tidigt hade negativ erfarenhet av det i ett skolsystem där man vill ha ordning. Där identifierar läraren tidigt den som gör läxorna, den som sitter tyst och lyssnar, den som kommer med blommor till läraren när det är avslutning. I mitt fall uppfylldes inga av de sakerna eftersom det inte fanns den ordningen i hemmiljön, inga sådana sociala förutsättningar. Och då blir man ofta identifierad som en som vill bråka, men så behöver det inte vara. Jag tror att varje barn försöker att hitta sin spelplan där man syns. Och syns man inte i hemmet på rätt sätt då vill man synas på gatan eller i skolan, och man vill bli synlig på nästan vilka villkor som helst. Du har ju varit mycket synlig i svensk offentlighet i minst femtio år och fyllde 70 år för en månad sedan, den 5 november, hur känns det? – Ja, det känns ingenting. Finns det någon period som varit bättre än någon annan? – Jag måste ju svara NU. Men stämmer inte det? – Jo, det är så. Absolut. Du måste ha några konstiga gener. Hur kommer det sig att du inte åldras som andra människor? – Jaså? Ja, min mamma såg ju fantastisk ut. Du har inte lyft någonting? – Nej, jag har inte lyft något. Gösta och jag har sagt att vi ska göra en paketlösning i så fall. Men nej. Det är min mamma, tror jag. Det finns ett ord som ofta – i varje fall förr - nämndes i samband med dig och din konst: provokation. Vad är det för dig? – Ofta i mitt liv, när jag var liten och lärarinnan i klassrummet blev väldigt upprörd, då hade jag bara ställt en fråga som var helt normal för mig själv. Jag hade inte menat att provocera läraren men det blev hela tiden olika situationer där jag ansågs omöjlig för att jag frågade eller svarade på vissa sätt som inte var legio i klassrummet. På samma sätt har det ju varit i vuxenlivet att jag gått nära gränser. Det är klart att jag inte när Film: ”De andras liv”, tysk film från 2006. ”Bland det bästa jag har sett. Fantastisk.” Musik: ”Ladies first” – ”jag tycker om kvinnlig rap.” Rorschachtestet: Ett litet djur ovanpå ett stort djur. jag målar försöker måla som Henri Matisse eller Vincent van Gogh eller någon redan befintlig gigant. Den konsten finns ju redan. Jag måste ju liksom basera mig på mina egna erfarenheter och det jag har varit med om. – När jag började måla till exempel bajskorvar eller blod eller kräk eller vätskor eller rumpor eller pruttar tyckte jag att detta är ju något som varje människa lever med hur mycket som helst. Men det hade inte avbildats på det här sättet. Det vuxna livet är så lobotomerat och impotent. Det är så beskuret. Och så måste de vuxna kompensera det genom att bli asfulla – berusa sig på olika sätt – så att de kommer åt det där lustcentrum där man vågar göra saker. Har du upplevt att du har provocerat? – Ja, jag har ju sett att jag har gjort det, men jag tycker inte att jag gör det. Det är däremot oerhört provokativt att inte bli ordentligt informerad om vad som pågår. Att inte få riktig och kvalificerad grävande journalistik, så att människor får reda på vad som händer. Att medierna rustar ner så att vi får leva med dimridåer för ögonen. Men att en människa bajsar eller släpper väder eller har samlag är ju inte provokativt. Och att avbilda det är inte heller provokativt – snarare konstruktivt. Jag vill att det ska vara konstruktivt det jag gör. Mycket i din konst handlar om relationer. Om du nu jobbar ensam i en ateljé, hur går det? – Det är fullt av relationer där. Jag lever med relationer i huvudet. Dygnet runt. Man är absolut inte ensam, man lever ju med dem och man gör vad man vill med dem. Jag hör ju olika röster och ser olika utseenden framför mig. Så det är verkligen inte ensamt. Däremot måste man vara ensam för att få koncentrationen. Att kunna se dem framför sig, att frammana dem, för att de ska uppstå. Webb-tv-serien ”Den dramatiska asylen” som Marie-Louise Ekman skrev som sitt eget testamente när hon varit Dramatenchef i ett år finns upplagd för tittning på Dramatens hemsida. Hon filmar själv med sin lilla mobilkamera, en minst sagt rörlig kamera. Även ljudet tas upp med hjälp av mobilen. Där återfinns teaterns stjärnor i de mest häpnadsväckande situationer och kreationer. Marie Göranzon, Jan Malmsjö, Örjan Ramberg, Melina Kinnaman, Hans Klinga med flera. Filmen visar fram Dramatens inre liv från dess mest absurda sida. – Jag tänkte att det skulle vara så läckert om de som arbetar här skulle vara med om att beskriva det vi håller på med. Och skådespelarna har gjort sin egen tolkning av hur de själva ska se ut. Utom den som spelar ”Jag”. Nej, och du är inte så trevlig alla gånger? – Jag är mycket snällare i början, sen blir jag knepigare. Och sen blir jag riktigt otrevlig. Med hjälp av Ellen Jelinek blir jag verkligen otrevlig. Har du som Dramatenchef fått utlopp för dina talanger, din personlighet? – Ja, med råge. Och det har varit betydelsefullt att få många människor att må bra, att trivas och göra ett viktigt arbete. Det är riktigt upphetsande att man skulle kunna göra detta till en modell för hur andra arbetsplatser skulle kunna utvecklas. Du är mamma och mormor. Har det varit betydelsefullt för dig som chef? – Ja, jag har lärt mig så många andra världar genom mina barn och barnbarn. Och jag har fått göra det med min egen vilja i botten. Jag ville, med tanke på min mamma, inte hamna i ovalfrihet. Har du gjort bra val, tycker du? – Ja, det tycker jag. Jag ångrar inte mina val. När jag fick frågan om att bli Dramatenchef frågade jag mitt barnbarn Elsa, som nu är 21 år. Tycker du att mormor ska ta det här jobbet på Dramaten? Då sa hon direkt. Mormor, go for it. Maria Schottenius maria.schottenius@dn.se •A1 6 söndag 14 juni 2015 7 söndag 14 juni 2015 Text anna Bodin intervjuar anna Blomberg. Foto av Beatrice Lundborg i dn:s studio. Plats för intervjun: Vi träffas en morgon på ett kafé nära arlanda express. anna Blomberg ska vidare till en filminspelning i Köpenhamn och är ren från smink, med håret i tofs. Om fotograferingen: anna kommer med flera kassar kläder och peruker. Byter skepnad till Maria Montazami och det är verkligen roligt! sen blir det Lill-Babs och det är fantastiskt kul. Annas alla ansikten •a1 I sommar åker en av Sveriges just nu roligaste kvinnor på turné med sex komikerkillar ur den manliga humoreliten. Det tror hon är bra för dem. Till hösten fortsätter hon själv med enmansshowen ”Anna Blombergs värld”. DN:s Anna Bodin har mött kvinnan som har lika lätt att forma om sig till en rädd Jimmie Åkesson som till en ordsökande Maria Montazami. •a1 8 söndag 14 juni 2015 9 söndag 14 juni 2015 ”Det är inte så att jag har längtat hela mitt liv efter att vara ensam tjej med ett gäng komikerkillar. Men jag tror att det är bra för dem att jag är med.” AnnA BlomBerg D et är uppseendeväckande lätt för komikern Anna Blomberg att kliva in i en annan männis kas karaktär och blir en parodi på henne. Hon är som modell lera. Formar sig lika enkelt till en självupptagen svensk Hollywoodfru som till en rädd Jimmie Åkesson eller en levnadsglad Lill–Babs. Kanske just därför lägger få människor märke till henne när hon ofixad och på väg till en film inspelning kliver in på ett kafé i Stockholm som sig själv. Lång, med håret hopat i en hästsvans sådär som man brukar göra i fritidshuset på lan det. Tomma hål i örsnibbarna. Formlös tröja. Helt utan effektsökeri efter andras blickar. Men noga iakttagande. – Det finns många komiker som tar plats. Som skämtar och plockar poäng hela tiden. Jag är inte en sådan person, jag är mer en betraktare, säger hon. Redan som barn studerade Anna Blomberg människorna omkring sig. Härmade utvalda klasskamraters dansstil dagen efter discot. Imi terade syfröken med konstiga hakan, tweedkjol en och polotröjan. •a1 Foto: Viktoria Blomberg Book, all over press Ålder 43 år. Familj Sambon Daniel samt sönerna Svante, 7, och Tage, 4. Bor Hyresrätt på Söder malm i Stockholm. Yrke Komiker och skåde spelare. Mest känd som Kåta Gun i ”Kvarteret Skatan” samt sina pa rodier på Sverigede mokraternas Jimmie Åkesson och de svenska Hollywood fruarna Anna Anka, Maria Montazami och Agnes–Nicole Winter. Aktuell Ger sig i sommar ut på standup–turnén ”Badjävlar” med Peter Apelgren, Magnus Betnér, Björn Gustafs son, Fredrik Lind ström, Johan Rheborg och Henrik Schyffert. Spelar huvudperso nens bästa vän i den kommande långfil men ”Banjul”. Charlie Chaplin och min kusin Issa. Jag tror inte att Charlie – Jag fick mycket skratt på det, konstaterar hon. Med åldern har repertoaren utökats. Vi har sett hennes skruvade karaktärer på tv och nu ska hon visa upp dem i ”Badjävlar”, en återkom mande sommarturné med den manliga, svenska humoreliten. Stand–up–ensemblen ska fram träda på klassiska semesterorter som Visby, Var berg, Marstrand och Strömstad. I juli sätter Anna Blomberg sig som enda kvin na i turnébussen tillsammans med Peter Apel gren, Magnus Betnér, Björn Gustafsson, Fredrik Lindström, Johan Rheborg och Henrik Schyffert. – Det är jag och herrarna. Det ska bli jätteroligt att framträda på stora utomhusarenor och möta all denna publik. Jag är inte lika förtjust i uppläg get, det är inte så att jag har längtat hela mitt liv efter att vara ensam tjej med ett gäng komikerkil lar. Men jag tror att det är bra för dem att jag är med. Alldeles för länge har det varit en manlig grej att skämta, enligt Anna Blomberg. – Genom hela humorhistorien är mannen normen som man utgår ifrån. Branschen är fort farande otroligt mansdominerad. När man säljer in sina idéer är det alltid till män. Jag tror att det hade sett annorlunda ut för mig om det hade Till vänster: ”Allt kommer på en gång när jag går in i rollen som Maria Montazami. Rösten och gesterna förändras. Jag tänker att hon är lite långsam och omständlig. Att hon håller på mycket med håret och naglarna. Och att hon letar lite efter sitt svenska språk.” Till höger: ”Som Lill–Babs pratar jag snabbare. Tungan går lite fram och tillbaka i munnen. Jag tar lite grand i håret. Lill–Babs har en härlig närvaro: här och nu. Jag tänker att jag älskar allt. Allt är så fantastiskt!” varit mer kvinnor som bestämde. De senaste åren har det hänt mycket. Enligt Anna Blomberg inte minst tack vare SVT:s tyd liga jämställdhetsuppdrag. Kvinnliga komiker lyfts medvetet fram och bilden av hur kvinnor ska vara förändras. Det finns i dag fler sätt att blända än genom att behaga, men gamla tanke mönster sitter djupt. – Det är fortfarande många kvinnor som säger till mig: ”Tänk att du vågar göra dig ful.” Som de flesta små flickor på 1970–talet ville Anna Blomberg se ut som Barbie. Ha en perfekt formad, hårlös, luktfri platskropp. Helst helt utan öppningar. I verkligheten var hon mullig med utstående framtänder, och naturligtvis fick hon mens innan hons ens hade fyllt tolv. Den kom under en familjebilsemester i Eu ropa, vilket gjorde det extra pinsamt. Medan hennes pappa var uppe i sitt och experimente rade med lokalinspirerad komagetillagning på Trangiakök smusslade hennes mamma och hon med att införskaffa och gömma bindor. Pappa arbetade som virolog och byggde en Märklintågbana på vinden åt sina döttrar. Mam ma var journalist på tidningen Arbetet och enga gerad i vänsterrörelsen och fredsrörelsen. Anna var lillasyster i familjen. Skolades in hos dagmamma när hon var ett halvår och på dagis när hon var två. Älskade att leka flicklekar med sina Barbiemärkta konsumtionsvaror från det kapitalistiska USA. Hon byggde upp egna dockvärldar och skapade dramer i dem. Att hon ville bli komiker som vuxen visste hon redan på gymnasiet. Efter teaterlinjen på en folkhögskola i Svalöv flyttade hon till huvudstaden, där barndomsvännen Hilda och hon bildade teatergruppen Dotterbolaget tillsammans med några andra kvinnor. – När de andra i Dotterbolaget kom in på Scenskolan fortsatte jag att göra enmansföreställningar. Det jag har gjort själv är det som har lett mig framåt. Anna Blomberg kastade sig ut i den timslånga teatermonologen ”Okända svenskar” men det var som Kåta Gun i tv–serien ”Kvarteret Skatan” som hon fick sitt bredare genomslag. Kåta Gun är ”en parodi på en typ” med Anna Blombergs ord. Ännu roligare blev det när hon började imitera verkliga personer. Det var 2009 och de svenska Hollywood- fruarna hade drabbat Sverige. Första avsnittet med Anna Anka, Maria Montazami och Agnes– Nicole Winter som gift sig till lyxliv sågs av över 600 000 tittare. Anna Blomberg bodde med sambon Daniel och sonen Svante i en hyrestvåa på Söder i Stockholm utan vare sig städhjälp eller walk–in–closet. Hon tittade lika fascinerat som alla andra på tv–inslagen där Hollywoodfruarna berättade om sina hemmafruliv. – De hade så roliga röster de där kvinnorna. Jag studerade hur de rörde sig och andades. Sedan gick jag runt i lägenheten efter att Svante hade somnat och improviserade dem medan Daniel, som är skådespelare och jobbar med barnteater, filmade mig. Anna Blomberg blev så nöjd med resultatet att hon skickade filmklippen till vännen Robin Paulsson med tv–showen ”Robins”. ”Klockrent”, sade han och bad henne komma ned och spela in fler avsnitt. Parodierna på Anka, Montazami och Winter ligger numera på Youtube, där de har visats uppemot en miljon gånger. – I teatervärlden, som jag kommer från, lär man sig att det är fult att härma. Någon sade: ”att imitera det är det lägsta”. Man ska hitta sin Mina förebilder Chaplin var en så underbar privat person men han var ett komiskt geni. Han hade hjärtat med sig i allt han gjorde. Och han hade en fantastisk plastik. Issa, som egentligen heter Cecilia Liljedahl, har jag alltid sett upp till. Hon är elva år äldre än jag, en driftig och kärleksfull person som har stöttat mig mycket i livet. karaktär inom sig. Jag frågade mig själv: ”Får man lov att göra så här eller är det billigt?” Så tänker jag inte längre. Humor handlar enligt Anna Blomberg mycket om igenkänning. Det är därför imitationer är så tacksamt. Riktigt roligt blir det när vi blir överraskade av något vi känner igen. I sin nya enmansföreställning ”Anna Blombergs värld” har hon tillåtit sig att ta med några figurer som inte platsar i tv. – De är mer sorgliga, kvinnor med svärta i som är svåra få in i vanliga humorprogram. DN:s recensent Niklas Wahllöf skrev efter att ha sett showen, som hade smygpremiär i december på Södra teatern, att Anna Blombergs talang är ”att på något bakvänt kärleksfullt sätt gestalta rätt så ömkansvärda personer i vår samtid. Det är långt mer än bara roligt, det är starkt, snyggt, till och med lite viktigt.” Anna Blomberg säger att hon funderar jättemycket över vart vårt samhälle är på väg: den annalkande ekonomiska krisen som alla verkar blunda för, fattigdomen i världen, människor på flykt, klimathotet, politikerna som har blivit varumärken och väljarna som har blivit kunder, känslan av dystopi. – Vi sitter här i vårt konsumtionssamhälle med skygglapparna på. Jag känner mig lite ensam. Jag skulle vilja organisera mig men jag har ju småbarn och det är fullt upp. Jag försöker också hålla mig neutral utåt när det gäller politik eftersom jag gör parodier på olika politiker. Hon saknar 1970–talets större engagemang. Känslan av att det är en plikt att sätta sig in i samhällsfrågor och se utanför den egna egobubblan. Är kritisk till ”trenden att gräva så mycket i sig själv” och tendensen att bekräfta den egna världsbilden genom att endast plocka de bitar ur informationsflödet som passar en; som en Sverigedemokrat som bara går in på Avpixlat. Allt det här kommer inte fram i hennes figurer, Lill–Babs står inte och pratar om klimathotet, men Anna Blomberg tror att humanismen nog lyser igenom. Liksom den uppfostran hon fick att se sig själv i ett större sammanhang. – Jag tror att jag har fått min plats i humorbranschen för att jag är bra på det jag gör och för att jag vill något. Jag vill roa men försöker också hitta ett djup. Jag tycker inte om när det blir för ytligt. I höst bär det iväg på lång turné med start på Stora teatern i Göteborg. På scen finns Anna Blomberg, musikern Gregor Bergman och en säck med peruker och glasögon. Regisserat har barndomsvännen Hilda Ramsten gjort. – Hon jobbar numera som polis men vi sågs på lediga lördagar och skrev manus medan barnen sprang omkring. I barnkretsar har Anna Blomberg och sambon Daniel Gustavsson numera stjärnstatus. Tillsammans har de gjort ”Mina pinsamma föräldrar”, sex miniavsnitt som visas i barnkanalen. – Vi spelar föräldrar som gör allt sådant som föräldrar absolut inte får göra. Vi kommer till skolan och informerar om sex och samlevnad, och står för underhållningen på avslutningen. Familjen Blomberg-Gustavsson har utökats med lillebror Tage, 4, men trångbor kvar i sin hyrestvåa. Anna Blomberg vill inte ha livet annorlunda. – Om man bara gör företagsjobb kan man nog tjäna ganska mycket pengar. Men jag har inte gått in för det. Jag har aldrig haft en jättestor dröm om att tjäna pengar, jag har mer velat jobba kreativt. Anna Bodin anna.bodin@dn.se •a1 6 söndag 1 mars 2015 Text gustav gelin intervjuar Love antell. Foto anette nantell. Plats för intervjun: Vi satt först i dn:s fotostudio, men gick sedan ut till en italiensk lunchrestaurang. Om fotograferingen: Jag tappar minst sagt hakan när Love berättar att han som barn ibland brukade gå ut med sin kamera, sätta på ett vidvinkelobjektiv, ta bilder med sned horisont och leka att han var anette nantell. söndag 1 mars 2015 7 Från arg punkrebell till småbarnspappa som snackar hockey med statsministern och skriver låtar om migration. Albumaktuella Love Antell har blivit vuxen, men brinner fortfarande. ”Jag vill tända en låga” L •A2 ove Antell går storögd runt på Dagens Nyheters redaktion. Han hälsar på folk, tittar sig runt och berättar att han alltid varit fascinerad av stora tidningar och gärna hade prövat på att jobba en dag som journalist. När vi kliver in i fotostudion skiner han upp. – Anette Nantell? Du är min idol! Vilken ära att bli fotad av dig! Precis så där är han, Love. Rakt på sak och lika generös med komplimanger som sågningar till dem han anser förtjänar det. I en snudd på klassisk intervju av DN På Stans Kristoffer Poppius från 2002 rasade Love över ”mediastockholm, alla jävla MTG- och Bonniergratistidningar och vidriga Nöjesguiden” och menade att ”Världen behöver inte fler lyckade människor som pratar om sina liv och raljerar över succéerna och karriären. Världen behöver fler misslyckade människor som pratar om sina liv.”. Då var han en 22-årig sångare i bandet Florence Valentin, som kom att bli halvstora i indiepopSverige med uppträdande på Allsång på Skansen och en Trackshit med ”Pokerkväll i Vårby Gård” som största avtryck på meritlistan. Nu är han själv en av de där lyckade människorna, med höstens succé i folkliga TV4-pro- grammet ”Så mycket bättre” bakom sig och sitt nysläppta album ”Barn av Amerika”. Det andra albumet som soloartist. Är du fortfarande lika arg? – Jag är kortväxt och det måste jag ju kompensera för. I vissa situationer, när jag inte tycker att jag blir tagen på allvar, kan jag känna att alla håller på med skit. Men jag tänker att jag inte borde prata om andra som inte kan komma till tals. Samtidigt är jag bäst på att kritisera dem som jag bryr mig mest om. Hamnar du ofta i konflikter på grund av något du sagt? – Det är många som tror att jag •A2 8 söndag 1 mars 2015 9 söndag 1 mars 2015 ”Jag har börjat få inbjudningar till såna där kändisfester. Men jag går aldrig på de där gratisbjudningarna på Birger Jarlsgatan. Jag känner för stort förakt.” LOVE ANTELL är kaxig. Jag framställs så i intervjuer ibland, men när de väl träffar mig så säger de att jag är en reko person. Det kan också vara så att jag försöker säga något kul och så blir det ett hoppsancitat i tidningen. – När det blev klart att jag skulle vara med i ”Så mycket bättre” ringde Expressen och undrade vad jag visste om de andra deltagarna. Jag läste Kajsa Grytts självbiografi och slängde ur mig att jag till och med vet vem hon har legat med eftersom hon är så öppen med sitt privatliv i sin bok. Så frågade de om Carola och jag svarade ”Hon vet jag inte alls vem hon har legat med”. Då blev det rubriken. Det är en icke-rubrik, men det blir ju fel. Jag framstår som mer puckad än jag är. Jag pratar över huvud taget inte om människor i de ordalagen, men jag försökte vara rolig inför en journalist. Vilket i sin tur ledde till att jag kände mig tvungen att ringa och be om ursäkt till Kajsa och Carola. Hon är med i videon till din senaste singel ”En delad värld”. Ni verkar ha blivit bra kompisar nu, du och Carola? – Ja, i den mån man hinner bli kompisar i en så konstruerad situation. Det är väl upp till oss att hålla kontaken nu. Men jag gillar henne verkligen. Hon är spontan och rolig som få andra människor. Hennes version av din låt ”Gatorna tillhör oss” blev en stor hit. Hur kändes det att se Carola i ett folkligt underhållningsprogram sjunga om punkprofilen Tompa Eken som bakar bullar på anarkistfiket Kafé 44? – Det tycker jag var ett fint ögonblick. Hon är nästan en nationell ikon och då är det starkt när hon sjunger om en sådan bitvarg och hjälte som Tompa Eken på bra sändningstid. Jag tror Tompa är glad för det. – Carola är ju från Norsborg och hon sa en gång till mig: ”Du är från Östermalm och ändå har du fått den här punkstämpeln, medan jag är från förorten på riktigt”. Du är mån om att alltid nämna att du växte upp i hyreshusområdet i Fältöversten, inte på Karlaplan. – Ja, det kanske jag inte behöver egentligen. Känns det viktigt att inte folk ska missta dig för att vara Östermalmsbo? – Jag vill snarare visa att Östermalm inte bara är rik överklass. Det sägs att det är den stadsdel med flest ettor eftersom det fanns så mycket tjänstefolk där förr. Och det finns många hyresrätter där fortfarande. Jag har pratat med folk i efterhand som menar att vi bidrog med en blandning i området, men jag reflekterade inte över att vi var annorlunda på något sätt då. Märktes det att ni hade mindre pengar än dina klasskamrater? – Jo, mina föräldrar bråkade alltid om pengar. Vi åkte aldrig på charter, medan kompisar åkte på solsemester och var knallbruna mitt i vintern. Det var något fint på den tiden. Vi hade Finland i stället. •A2 – Men jag tycker inte att jag är född i en fattig miljö. Jag är medelklassfamilj och mina föräldrar är akademiker. Vi har haft en rik uppväxt. Men visst fanns det de som var extremrika. Jag gick i gymnasiet med folk vars föräldrar spekulerade i lägenheter och hade nycklar till stora våningar runt Humlegården. Och en av mina grannar från då är höjdare på Stureplan nu. Jag har börjat få inbjudningar till såna där kändisfester och då står hans namn med. Men jag går aldrig på de där gratisbjudningarna på Birger Jarlsgatan. Jag känner för stort förakt. Du har gått från att vara indie till att få kändisfestinbjudningar och bli igenkänd på gatan. – Det är bara kul om folk känner igen mig. Folk säger nästan bara snälla saker. Jag vet att om några veckor är det slut och då kommer jag sakna det, så jag får väl njuta nu. När jag ringer upp Love någon vecka efter intervjun för lite kompletterande frågor är han upptagen med bullbak. Sonen Hardy fyller fyra år. – Vi ska ha stort kalas för alla på hans avdelning på förskolan. Hur påverkade det dig att bli pappa? – Det är det där som alla säger, att man lär sig fokusera på någon annan än sig själv. Man lär sig värdesätta nuet på ett annat sätt. Jag minns att jag sörjde när navelsträngen ramlade av efter en vecka. Då var den tiden över. Varje gång han växer ur kläder så känns det som ett nytt kapitel. Det går så otroligt fort. Har du varit för upptagen med dig själv tidigare? – Ja, jag har varit upptagen med mina projekt. Både jag och min tjej Jenny har alltid prioriterat jobb väldigt mycket tidigare. Det är omöjligt att göra när man har barn. – Jag märker att jag får nya perspektiv av honom också. Just nu är han väldigt inne på pirater och sjörövare och häromdagen lyssnade vi på radio där de pratade om skattepolitik. ”Tänk vad mycket skatter det finns”, sa Hardy då. Han är rolig. Det är som en magisk tillvaro. N är Florence Valentin slog igenom med sin soulinfluerade punkpop i början av 2000-talet beskylldes bandet för att vara ett plagiat på brittiska Dexys Midnight Runners. Senare kom influenser som The Clash, Ebba Grön och Glasvegas att skina igenom på ett nästan övertydligt vis. – Det har varit rätt lätt att härleda mina referenser tidigare. För att börja någonstans så försöker man ju låta likadant som det man lyssnar på. Jag läste tidningen Pop och var influerad av det som Andres Lokko och Lennart Persson skrev om, deras ingång i svart musik. Det är där mina rötter finns. “Barn av Amerika”, Loves andra soloalbum, tar en ny riktning. Med hjälp av producenten, låtskrivaren och forne Wannadies-sångaren Pär Wiksten har han lekt fram en rikare ljudbild, utan lika uppenbara referenspunkter. Under vårt samtal nämner Love vitt skilda namn som artisten M.I.A., folksångaren Woody Guthrie, svenska rapduon Mohammed Ali, genreöverskridaren Manu Chao och indierocksångerskan PJ Harvey. Främst är det dock i textskrivandet som Love har utvecklats. Temat som genomsyrar hela skivan är migration. Ett ämne som engagerar honom djupt. Har du alltid varit lika intresserad av migrationsfrågor? – Nej, det har kommit de senaste åren. Jag hörde Joe Hills låt ”Casey Jones” som han skrev 1911 och handlar om strejkbrytare och insåg att frågan är lika aktuell i dag. Migranter som kommer till Europa i dag konkurrerar genom att göra jobbet mycket billigare. Då förstår man att migrationsfrågor till stor del handlar om rent fackliga åtgärder. Den monstruösa skillnaden i lönenivåer globalt är ju stötestenen man måste fokusera på. Jag gjorde en låt på sista Florenceskivan som heter ”Du kommer gå långt” som handlar om precis det. Mycket av mitt intresse för migrationsfrågor väcktes från musikhåll, genom andra artisters låtar. L ove berättar om hur han satt nere på det som kallas Europas balkong i Nerja på den spanska sydkusten och blickade ut över havet där kustbevakningen sökte efter båtflyktingar samtidigt som han läste om precis det i flera böcker. Han har rest mycket i världen de senaste åren för att få nya perspektiv. Albumet är skrivet på platser som Sarajevo, Kap Verde, New York och i Spanien. I höstas gick han en tredagarskurs i asylrätt. – Det var juridiskt sakkunniga som beskrev hela asylprocessen. Det mest intressanta är hur svenska politiker väljer att tillämpa Dublinförordningen på ett sätt som strider mot mänskliga rättigheter. Vi utvisar folk till länder som de blivit registrerade i innan de kom till Sverige. Bland annat skickas människor till Grekland, där de riskerar fängelse, förföljelse, till och med tortyr. Det är en fråga som vi borde prata mycket mer om. Statsminister Stefan Löfven är också med i videon till ”En delad värld”. Har du pratat med honom om de här frågorna? – Nej, vi har bara setts en kort stund när jag spelade förband till hans tal under valrörelsen. Då pratade vi om hockey, det var inget djupt samtal direkt, skrattar Love. Har du själv engagerat dig på något mer konkret sätt? – Jag har försökt engagera mig mer, men jag inser att jag inte är någon bra föreningsmänniska. Jag är dålig på pappersgörat till och med i hyresgästföreningen. Vad röstar du på? Ålder: 34 år. Bor: Örnsberg, Stockholm. Familj: Flickvännen Jenny och sonen Hardy, 4 år. Bakgrund: Född och uppväxt på Östermalm. Båda föräldrarna är från Finland och träffades på Finlandsbåten när Loves mamma egentligen var på väg till USA. Var mellan 2002 och 2010 sångare i soulpunkbandet Florence Valentin och mellan 2007 och 2011 gitarrist i folkrockgruppen Perssons Pack. Är utbildad illustratör på Konstack. Deltog i tv-programmet ”Så mycket bättre” 2014. Aktuell: Släppte sitt andra soloalbum ”Barn av Amerika” den 17 februari. Åker ut på stor turné med start den 6 mars på Kulturens Hus i Luleå och avslutning den 25 april på Debaser Medis i Stockholm. Min förebild: En person som inspirerar mig är den franska författaren Michel Houellebecq. Inte minst nu när han har tvingats leva under beskydd efter attentatet mot Charlie Hebdo. Han provocerar den intellektuella eliten som beundrar honom i gengäld. Han är en narr som världen behöver. Michel Houellebecq. Foto: gamma – Vänstern. Jag har alltid röstat på antingen S eller V. När jag pluggade på Konstfack var jag aktiv i S-studenter. Vid sidan av musiken har Love en karriär som formgivare och illustratör. Han har gjort bokomslag till bland annat Lena Andersson, Andres Lokko och Göran Greiders kommande bok om Joe Hill. – Jag tror aldrig jag kommer kunna välja mellan att göra musik och att teckna. Fördelen är att jag inte behöver låsa mig i en artistroll, men samtidigt kanske jag hoppar för mycket mellan två saker och inte blir riktigt bra på någon av dem. Det kan bli schizofrent. – Jag träffade franske serietecknaren Wolinski, som blev mördad i terrorattacken mot Charlie Hebdo, på Konstfack när jag pluggade. Jag har alltid varit intresserad av satir och framför allt franska tecknare för att de är väldigt bra och snabba i stilen. Hur påverkades din roll som politisk musiker och illustratör av attacken mot Charlie Hebdo? – Jag har reflekterat mycket kring det. Jag är med i en stor utställning på uppdrag av Svenska Institutet som har visats i hela världen. En syrisk tecknare som varit med där fick sina händer krossade av militären för att han gjorde regimkritiska bilder. Två mosade händer. Jävligt brutalt. Och så har jag varit med i ett sammanhang där jag sjöng låtar av en iransk låtskrivare som heter Arya Aramnejad och är fängslad i husarrest i Teheran. Han får inte skriva låtar för att han anses för regimkritisk. Vi spelade låtar av honom och Pussy Riot och hade med Jekaterina Samutsevich på videolänk. Då hamnar man i skarpt läge. De här människorna som lever i totalitära länder och jobbar med regimkritisk konst, som inte kan komma till tals. Det är en helt annan grej än att ha precis all frihet i världen att uttrycka sig, som här. Har du själv drabbats av mycket hat? – Nej, aldrig. Jag kanske inte är tillräckligt farlig? Det kan nästan vara tvärtom, att folk tycker att man är politiskt korrekt ibland. – De som tar politiska risker. De som riskerar att aldrig kunna leva fritt. Som Edward Snowden eller Arya Aramnejad, som får välja mellan att sluta uttrycka sig eller riskera sitt liv. Där blir det stora konsekvenser av vad man gör. De är de enda som är politiska egentligen. Man kan inte bara dela en bra åsikt på sin smartphone. Det måste kosta något. Du riskerar inte något? – Nej, inte jämfört med dem som verkligen tar risker. Det är så många som utger sig för att provocera med rasister eller fundamentalister som slagpåse. Det är ingenting jag eftersträvar. Jag vill tända en låga, få människor att gilla det, men samtidigt vill jag alltid beskriva motsättningar. Jag gillar kontraster. Gustav Gelin gustav.gelin@dn.se •A1 10 På jakt efter krönikekoden Sifferkulturen. När datorerna börjar skriva kan inte längre skapandet ses som en unik, mänsklig förmåga. Men kan en robot knäcka koden bakom en krönika? I sista delen av serien om sifferkulturen bestämmer sig Kulturmagasinets Hanna Fahl för att ta reda på sanningen. •A2 söndag 10 maj 2015 a nteckning för framtiden: ingen vill läsa färdigt en krönika om binnikemaskar och andra parasiter, hur poetisk den än är. Jag minns när jag skrev den, det var i slutet av december, jag var rätt nöjd. Julefrid och maskar! Kreativ kontrast! Munter metaforik! Men när jag har siffrorna framför mig, svart på vitt, känns det självklart. Det groteska går inte bra ihop med julskinkefokuserade helger. Stora datamängder gör det möjligt att analysera oss människor och våra kulturkonsumtionsbeteenden i detalj. Det gör att konst och kultur, i sin tur, skräddarsys för att tillfredsställa våra behov. Tv-serier som ”House of cards” är konstruerade enligt noga framräknade formler byggda på hur vi tittar på Netflix, våra e-bokläsare kan registrera exakt på vilken sida vi tröttnar när vi läser romaner. Allt det här har DN Kultur berättat om i vår, i artikelserien Sifferkulturen. Journalistiken är just nu i startgroparna för att automatiseras. Programvara kan redan skriva fullt publicerbara artiklar; nyhetsbyrån AP använder sig till exempel av sådana texter. Än så länge gäller det främst torra, faktatäta ämnen som sportresultat och väder, men i takt med att programvaran utvecklas kommer vi att se fler typer av automatgenererade texter. Svenska Mittmedia har nyligen dragit i gång ett robotjournalistikprojekt. Samtidigt håller koncernen på med en nedbantning av människoredaktionerna med minst 36,5 tjänster. Det är omöjligt att säga var gränsen går för vad en programvara kan skapa, och det väcker snabbt filosofiska frågor. Vad är skapande? Kan en algoritm göra konst? Kan siffror mäta kreativitet? Och borde jag vara orolig för mitt jobb? Jag ringer Karim Jebari. Han är filosof och forskare på Institutet för framtidsstudier, och när han doktorerade på KTH skrev han en avhandling om de etiska aspekterna av den tekniska utvecklingen. Han påpekar att det inte är första gången en dator gör något vi trodde var unikt mänskligt. – Vi är fast i idén om att människor har något datorer saknar, att vi är speciella eller magiska eller att våra hjärnor har en speciell essens som producerar något av värde. Det är en viktig del av våra självbilder och våra löneförhandlingar. Men gränsen flyttas hela tiden, säger Karim Jebari. Som exempel tar han schackdatorerna. Schack sågs som essensen av mänskligt strategiskt tänkande och planering, schack var själva idén av mänsklig intelligens. Men 1997 vann schackdatorn Deep Blue en match över världsmästaren Garry Kasparov. – Då började man i stället prata om kreativitet som unikt 11 söndag 10 maj 2015 mänskligt. Men tittar man på matcher mellan Deep Blue och Kasparov är det omöjligt att påstå att Deep Blue inte spelar kreativt! Kasparov har själv skrivit om det – datorns spel var djärvt, den tycktes ha de bästa kvaliteterna hos extremt duktiga mänskliga spelare. Det är inte så konstigt att Deep Blue kunde spela som en människa. Datorns databas innehöll de bästa schackmatcherna som någonsin spelats. På samma sätt kan en journalistikrobot matas med enorma mängder text. Enligt Karim Jebari är det också möjligt att låta datorer bedöma kvaliteter som ”bra” eller ”dåligt”. Det är alldeles för frestande; jag bestämmer mig för att testa. I ungefär fyra år har jag skrivit krönikor i DN Kultur varje vecka. Sådant här pratar man inte högt om, särskilt inte när man är kollegor, men jag jämför mig ofta med Fredrik Strage. Det är knappt ens mitt fel; det är upplagt för jämförelse. Han har fredagarna, jag lördagarna. Vi är intresserade av ungefär samma saker. Kan dataanalys avgöra vem av oss som är den bättre krönikören? Hillevi Hägglöf och Kelly Smith är språkteknologer – en sorts kombination av lingvist, programmerare och statistiker – och de driver tillsammans Textual Relations, en språkteknologisk konsultbyrå. – I princip handlar det om att försöka få datorer att lära sig mänskligt språk, säger Hillevi Hägglöf. Textual Relations har bland annat undersökt bilden av Sverige runt senaste valet, och byggt en journalistikrobot åt nyhetsbyrån Siren. Jag skickar över tre års samlade krönikor av mig och Fredrik Strage för analys. Dessutom ber jag DN att ta fram så mycket statistik det går: vilka våra läsare är, vilka krönikor som sprids mest på nätet, vilka som har klickats flest gånger. All data ska fram i ljuset. Ett enkelt ”bra” eller ”dåligt” kommer jag inte att få, någon speciellt bra krönikeutvärderingsalgoritm finns inte än. – Du och jag förstår text som den helhet den är. Det gör inte en dator, där måste man dela upp allt i många konkreta dimensioner. Vilka ord som används, hur personligt tilltalet är, hur subjektiv eller objektiv texten är, säger Hillevi Hägglöf. Som så många andra har jag alltid sett mitt skrivande och skapande som intuitivt, något som bara är – nu vill jag veta vad det består av. Frågan om skapande är i allra högsta grad närvarande i religioner. Bibeln börjar med skapelseberättelsen, något blir till av inget. Ärkebiskop Antje Jackelén har tänkt mycket på tekniken och samhället, och på vad det är att skapa. År 2001 var hon biträdande lektor vid Lutheran School of Theology i Chicago, och publicerade artikeln ”The image of God as techno sapiens” om vad som händer med människan när den tekniska utvecklingen når artificiell intelligens och artificiellt liv. Synen på människans roll i relation till skapande har ändrats över tid, säger Antje Jackelén. – I den lutherska traditionen har man länge dragit sig för att tala om människan som medskapare, utan talat om medarbetaren: skapa kan väl bara Gud göra! Paradoxalt nog var det människans destruktiva kraft som satte fokus på henne som skapare. Allt skapande är inte gott, säger Antje Jackelén. – Idén om människans skaparkraft växte fram på allvar genom atombomben. Då hände något inom teologin, där växte insikten om att vi faktiskt har makten att förinta oss själva. Människan har både förmågan att skapa och vara destruktiv. Men kan en algoritm skapa konst? – Kriterierna för vad som är konst ligger i betraktarens öga. Det går inte att dra en knivskarp gräns, och det har länge funnits exempel på indirekt skapande. Diskussionen har funnits kring elektronisk musik, men där är det ju i första ledet en människa som har konstruerat något som i sin tur skapar något. Konst och kultur som enbart uppfyller våra önskemål som konsumenter blir snabbt tråkig, tror Antje Jackelén. – Då går något förlorat. Men om man konstruerar algoritmerna på ett sätt som ger dig det du inte vill ha med jämna mellanrum... då kommer du ett steg närmare. Det är en både skrämmande och fascinerande utveckling, säger Antje Jackelén. Siffrorna ramlar in. Först de om hur våra texter läses på nätet. Statistiken är inte heltäckande, vissa siffror bygger på inloggade prenumeranter, och papperstidningsläsarna saknas helt. Men det är fascinerande läsning. Fredrik Strage har betydligt fler krönikor på våra gemensamma topp-tio-listor över mest lästa och delade – men jag har toppositionen. Fredrik har större andel läsare i Stockholm, mina är mer spridda över landet. Jag når fler äldre, Fredrik är störst i segmentet mellan 30 och 40 år. Jag har nästan exakt jämn könsfördelning bland mina läsare, medan 60 procent av Fredriks är män. Fredrik har trognare fans. Han har till och med fler fans bland våra kollegor – man kan se hur många som läst oss från jobbdatorn inne på redaktionen – vilket gör mig lätt paranoid, varför tycker de bättre om honom? Det går att närstudera data i oändlighet. Texter som har sex eller könsord i rubriken läses av många, men nästan ingen Sådant här pratar man inte högt om, särskilt inte när man är kolleger, men jag jämför mig ofta med Fredrik Strage. Kan data analys avgöra vem av oss som är den bättre krönikören? Foton: anette nantell delar artiklarna i sociala medier. Min krönika om binnikemaskar är den flest tröttnat på (eller äcklats av?) halvvägs; få har läst klart den. Melodikrysset är ett ämne som lockar gamla. Anteckning för framtiden: politik är populärt. Språkanalysen är ännu mer fascinerande. Både jag och Fredrik använder fler adverb än adjektiv. Jag är jämställd vad gäller pronomen, Fredrik skriver till 64 procent om män, vilket stämmer väl överens med hur våra läsekretsar ser ut. Fredrik hänvisar betydligt oftare till sig själv än vad jag gör – man skulle kunna hävda att han är mer självcentrerad. Jag säger ”herregud”, Fredrik föredrar ”fan”. Jag säger ”tack”, han säger ”grattis”. Vi är båda nejsägare. Fredrik är något mer lättläst än jag, men ingen av oss skriver särskilt komplicerat. Mina meningar är 2,4 bokstäver längre än hans. Jag försöker visualisera siffrorna, se något konkret framför mig. Jag skriver för gamla människor på landsbygden, Fredrik för storstadskillar med annalkande 40-årskris? Det känns inte rätt. Så enkelt är det inte. Jag blir yr av att se all data svart på vitt, vet inte vad jag ska göra med den, får svindel av detaljnivån. Det känns som att titta in i ett förbjudet rum, se skapelsens själva källkod. Samtidigt har jag en smygande känsla av att min arbetsgivare redan vet allt det här. Eller åtminstone att det bara är en tidsfråga. Varför skulle de inte, när all data redan existerar och bara väntar på att bli tydd? Vad det innebär för framtiden är svårt att veta. Mer effektiv annonsplacering, kanske. Eller så får jag sparken när min målgrupp bedöms vara för köpsvag. Och kanske är både jag och Fredrik faktiskt så förutsägbara och mätbara att det är möjligt att ersätta oss med programvara. Fredrik skrev en krönika om just det här förra året, efter att en studie vid Karlstads universitet visat att hälften av försökspersonerna i ett experiment inte kunde avgöra om ett sportreferat var skrivet av en dator eller en människa: ”StragBot finns snart där ute. Det går inte att förhandla med den. Den känner inget medlidande. Och den kommer inte att ge sig förrän jag är arbetslös.” Jag frågar språkteknologen Hillevi Hägglöf vad hon tror om framtiden. Datorer kan redan i dag skriva romaner, påpekar hon, fullt läsbara med början mitten och slut. – Fast vem ska läsa dem, och varför? Finns det ett egenvärde i att en dator kan skriva en roman? En dag kanske vi når äkta artificiell intelligens, säger Hillevi Hägglöf, och då kanske en dator kan skriva en roman av samma värde som en människa. •A2 13 söndag 10 maj 2015 14 jesse & b u5, nasheed, dansmusik gsteen, Strage har flest lojala läsare. onomen henne, hennes) 0,0 Hen 35.7 Kvinnliga pronomen TS: iver kt om ch Självcentrering NEJ – Men om vi pratar det meningsfulla och värdefulla innehållet, som till exempel en journalist skapar när hen gör omvärldsbevakning, då tror jag att man måste ha motivation och agenda, saker som en dator totalt saknar, säger Hillevi Hägglöf. Men Karim Jebari på Institutet för framtidsstudier håller inte med. Syfte, drivkraft, allt sådant går att skriva in i programkoden, säger han. Eller åtminstone simulera. – Mänskliga drivkrafter uppstår ju inte heller ur ingenting, och de ändras hela tiden. På sikt är det inga större svårigheter att skriva program som har en sorts egen drivkraft, säger Karim Jebari. Kommer vi att tvingas omvärdera vad kreativitet och konst är i framtiden? – Ja, kanske. En analogi är när fotografiet kom. Då blev det ute att måla stilleben och porträtt, man kunde inte konkurrera med fotografier i skärpa och realism. I stället började man med surrealism och grälla färger. Datorer skriver enligt formella regler, de hittar mönster. En möjlig konsekvens skulle kunna vara att människor börjar skriva mer okonventionella texter. Men nya stilar skulle behöva komma relativt ofta för att inte hinna bli kopierade av datorerna, säger Karim Jebari. Tror du att mitt skrivande kommer att förändras av den här kunskapen? – Om du bröt mot många normer i den här artikeln, så skulle man kunna veta säkert att den inte är datorgenererad. Jag vet inte exakt hur, men du kanske kan börja använda dig av Cambridgekomma? Eller ha en kontinentalfilosofisk approach där du har jättemycket referenser till obskyra människor i varje bisats? OJ Total användning för pronomen jag, mig, min, mitt och mina. ○ SLUTSATS: Fredrik skriver nästan dubbelt så mycket om sig själv. G JAMIG MIN MITT MINA JA HEJ 15,6% 27,5% FAN ÅH OKEJ TACK HERREGUD VÄLKOMMEN NÅ HALLÅ TJA OK HE JO Hannas vanligaste interjektioner Användning av ordklasser Fredrik Strage och Hanna Fahl har ungefär samma användning av ordklasser i sina krönikor – båda är till exempel mer förtjusta i adverb än i adjektiv, och 17 procent av orden i deras texter är substantiv. Men en skillnad är att Fredrik Strage använder betydligt fler egennamn i sina texter. Han är alltså en större namndroppare. (procent) JAVISST (Rangordning) 17% substantiv 1 1 substantiv 17% 14% verb 2 2 verb 15% 8,1% preposition 3 3 preposition 8,3% 7,4% adverb 4 4 egennamn 6,5% 7,1% adjektiv 5 5 adverb 6,2% 5,8% pronomen 6 6 pronomen 6,1% 4,9% determinerare 7 7 adjektiv 5,8% 4,9% skiljetecken (.) 8 8 skiljetecken (.) 5,5% 4,7% egennamn 9 9 determinerare 4,0% 4,3% skiljetecken (–) 10 10 skiljetecken (-) 3,8% Läsbarhetsindex Läsbarhetsindex är ett vanligt mått för att mäta hur svår en svensk text är. 44,0 40,8 Hanna Fahl m usik st ed associerade fraser Strage är något mer lättläst. Manliga pronomen grupper i åldrarna nittsläsare är 46 år gammal. 9,7 Mindre än 30 30–40 Mycket lättläst /barnböcker Lättläst/skönlitteratur /populärtidningar 50–60 40–50 Medelsvår/normal tidningstext Svår/normalt värde för officiella texter Mer än 60 Mycket svår /byråkratisvenska Topplista Strage (Antal läsningar) 1 Artisterna borde skicka mig ödmjuka brev 35 962 2 När ska tandvården börja visa mig all den respekt jag förtjänar? 30 782 3 Ryssen ska tro att det är Prideparad i alla svenska städer året runt 24 953 4 Nu brölar man "spela Shoreline" på fotbollsmatcher och demonstrationer 22 042 5 Jag oroar mig mer för att ha förskönat Ken än för att ha exploaterat honom 19 206 13,0 18,6 30,2 23,6 4,9 Topplista Hanna 1 Jag hatar allt med den här Emma Watson-historien utom Emma Watson 65 940 2 Att säga nej till en man som raggar kan vara förenat med livsfara 28 046 3 Att göra det sämre för samhällets svagaste är ett problem, inte en lösning 27 575 4 Dubbelsnoppsmannen är värd att beundras för sin lugna självkänsla 18 686 5 Att reducera kvinnliga konstnärer till ”flickvänner” är så respektlöst 17 969 Foto: Anette Nantell Grafik: Stefan Rothmaier Källor: Textual Relations och Burt m läste ikan Läsare från sociala medier Facebookdelningar/krön. Twitterdelningar/krön. Genomsnittlig lästid Hapax legomena % % 21,0% 21,0% 2 370 2 113 406 790 91 sek 108 sek 1 543 ord 1 300 ord Läs de tidigare deLarna Det här är sista delen i serien ”Sifferkulturen”. Datorn kan redan göra enklare målningar. Finns det gränser för datorns kreativitet? Har romanförfattarna fått en seriös konkurrent? DN Kulturs artikelserie handlar om hur våra digitala beteendemönster formar och styr kulturen. Läs de tidigare delarna på DN.se. Just det där sistnämnda känns egentligen mer som en strategi för Fredrik Strage, tänker jag när jag har lagt på luren. Fredrik är redan väldigt bra på att referera till obskyra människor – han använder egennamn oftare än adjektiv och pronomen. Det är dags att konfrontera Fredrik Strage med analysen. Vi studerar grafiken tillsammans, Fredrik fastnar för listan på typiska ämnen. – Har jag skrivit om Springsteen? Jag är förvånad att ”South Park” inte är med... Är du förvånad att du skriver så mycket om dig själv? – Nej, jag är nog ganska narcissistiskt lagd. Men jag brukar uppskatta krönikörer som är det, som Julie Burchill eller Andres Lokko. Jag är lite chockad över att det är så mycket Stockholm bland mina läsare. Jag kan föreställa mig att det är mitt refererande till min kompis HipsterKristofer som har sabbat för mig ute i landet, säger Fredrik Strage. Jag frågar vad Fredrik tror om framtiden: har vi något unikt mänskligt i vårt skrivande, som inte går att automatgenerera? Fredrik drar samma slutsats som både Karim Jebari och Antje Jackélen har antytt: nyckfullhet är utvägen. – Har du läst ”Det mörka tornet” av Stephen King? Ett av mina favoritavsnitt handlar om ett tåg som drivs av en superdator som bestämt sig för att krascha och begå självmord. Den vill höra gåtor, men den kan svara på allt. Huvudpersonerna lyckas inte knäcka den förrän de börjar dra absurda skämt som datorn inte förstår. ”Hur många krävs det för att skruva i en glödlampa”, sådana saker. Jag tror att det irrationella, ologiska, är svårt att härma. Är det den nischen vi tvingas in i när StragBot och FahlBot är uppfunna? Impressionism, surrealism? – Vi får bli mindre hänsynsfulla, knasigare, svårare. Men å andra sidan. Redan på 80-talet lanserade någon en trummaskin där hi-haten spelade lite fel på vissa ställen, för att det skulle låta mänskligare... Det känns inte längre relevant att jämföra mig själv med Fredrik, DN är stort nog för oss båda. Men StragBot och FahlBot är inte långt borta. Jag ber Textual Relations att göra ett försök utifrån textmassorna de analyserat. Någon bot som kan skriva hela krönikor har de inte, men de genererar ett par exempelmeningar. Jag är nästan nervös när jag öppnar mejlet. FahlBot: Forskningen kring Facebook får mig att vilja karva ut ögonen med en sked i en pervers fantasi om en mer neutral kroppsöppning. StragBot: Ingen behöver fysiska affärer eftersom all musik inte är något annat än en samling konstnärligt obekväma personer som finns till för att tysta alla som kritiserar popstjärnan Beyoncé Knowles. Det är... inte perfekt. Boten har utgått från redan existerande fraser och ordföljder i våra texter, den är ingen skapande artificiell intelligens. Men resultatet är samtidigt nästan plågsamt renodlade destillat av hur vi skriver. Herregud. Är jag så vulgär? Anteckning för framtiden: en krönika om en pervers fantasi om en mer neutral kroppsöppning skulle förmodligen klickas mycket men knappt delas i sociala medier, hur poetisk den än är. Å andra sidan är FahlBot mer surrealistisk och irrationell än något jag själv hittills skapat. Det sista kryphålet, den sista definitionen av mänsklig kreativitet, känns inte så bergfast längre. Så jag gör det enda rimliga utifrån dataanalysen; kavlar upp ärmarna och bestämmer mig för att skriva bättre och mer oförutsägbart. Två kan spela det här spelet, FahlBot. Samtidigt. En motvillig anteckning för den avlägsna framtiden: överväg omskolning. Så här räknas det ut: (antal ord/antal meningar) + (antal ord längre än 6 tecken/antal ord) x 100 64.3 söndag 10 maj 2015 FahlBot: Forskningen kring Facebook får mig att vilja karva ut ögonen med en sked i en pervers fantasi om en mer neutral kroppsöppning. Interaktiv grafik Läs alla Hanna Fahls och Fredrik Strages 118 analyserade krönikor och se en specifik grafik på varje enskild text. Hanna skrev den överlägset mest lästa krönikan. Antal ord som förekommer endast en gång (räknat per 10 000 ord) Hanna Fahl •A2 Foto: anette nantell •A2 hanna.fahl@dn.se 10 Foto: all over press Att dödA i lAgens nAmn 11 söndag 14 juni 2015 söndag 14 juni 2015 USA Arkebusering har ibland godkänts som standard metod för avrätt ning, då dödlig injektion inte är möjlig. Bland ame rikanska intellektu ella är motståndet mot dödsstraffet utbrett. Ett straff som USA sedan lång tid är ensamt om bland industria liserade västländer. Trots sjunkande popularitet har dödsstraffet i USA alltjämt stöd av en majoritet. Argumenten mot det strängaste straffet handlar oftare om praktiska förhållanden än om moral. Ett kommande beslut i USA:s högsta domstol har aktualiserat debatten om hur man tar livet av folk i lagens namn. Text Sanna Torén Björling N är Oklahoma i april godkände gas som avrättningsmetod var det ett beslut som fattades på lösa grunder. Man sökte ef ter alternativ till de dödliga injektioner som brukade användas. Då vände sig re publikanen Mike Christian till en gam mal gymnasiekompis. Kompisen var nu lärare i juridik på ett litet universitet och saknade visserligen medicinsk kunskap, men var bra på gan ska mycket. De brukade höras. Han gav sin politikervän rådet att kvävgas borde vara en lämplig och skonsam metod för att avrätta människor i Okla homa. Inte för att det gjorts några ordentliga studier på den kväv gas han tänkt sig använda – tvärtom är det en gas som veteri närer avråds från att ta till vid avlivningar – men kort därpå undertecknade guvernören Mary Fallin lagen om den nya metoden. Några veckor tidigare godkände Utah arkebusering som standardmetod då delstatens förstahandsval, dödlig injek tion, inte var möjlig. Redan tidigare kunde fångar som öns kade arkebusering få det. Senast hände det år 2010. Samtidigt som nygamla avrättningsmetoder nu återinförs i USA – elektriska stolen står också på listan – finns i landets del stater en allt större tveksamhet mot att avrätta folk över huvud taget. Allt färre döms till döden, och allt färre avrättas, allt fler dödsdomar skjuts upp. Det beror inte så mycket på det sjun •a1 kande stödet för dödsstraffet, utan på delstaternas betänklig heter inför ett straff som både är dyrare än alla andra, och som även för med sig risken att oåterkalleligt straffa oskyldiga. Eller inte lyckas avrätta dem alls, eller först efter segdragna procedurer. Inom kort väntas Högsta domstolen besluta om den kom bination av läkemedel som används vid dödliga injektioner i flera delstater ska anses konstitutionsvidrig, eftersom den har visat sig ohyggligt plågsam och svårberäknelig. I takt med att allt färre läkemedelsbolag säljer preparat för avrättningar har de vådliga experimenten på fängelserna ökat, och med dem havererade avrättningar med fasansfulla följder. Bland amerikanska författare, intellektuella och forskare inom humaniora är motståndet mot dödsstraffet utbrett. En lång rad reportageböcker har skrivits om konsekvenserna av detta stränga straff – ett straff som USA sedan lång tid är en samt om bland industrialiserade västländer. Allt från bästsälj ande celebriteter som Joyce Carol Oates till nischade poeter har gett uttryck för att det inte anstår en modern stat. Men det går att hitta motsatta åsikter. I ett belamrat arbetsrum på New York Law School i Tribeca på södra Manhattan sitter Robert Blecker. Han är professor i juridik och har uppfattningar som i de flesta fall kan place ras vänster om mitten i amerikansk politik. Han ser liksom många andra stora behov av reformer inom rättsväsendet och kriminalvården. Många döms felaktigt och till för långa straff; rehabiliteringen är i regel usel. På en punkt är Robert Blecker dock klar: allt annat än dö den är otänkbart för ”de värsta av de värsta av de värsta”. Han använder uttrycket ofta och eftersom han är en av få intellek tuella som utifrån denna position är villig att resonera kring dödsstraffet är han van vid att bli uppringd av journalister. Han är övertygad om att de flesta invånare också i Skandi navien skulle ställa sig positiva till dödsstraffet om man bara ställde frågan på rätt sätt. Robert Bleckers argument för dödsstraffet vilar i hjärtat. Ibland blir han arg när han talar, så arg att ådran på halsen sväller, men han är på gott humör och svarar tålmodigt och engagerat och hänvisar till sina memoarer, ”The Death of Pu nishment”. Blecker menar att från de grövsta våldsbrotten finns ingen väg vidare: den som har begått dem har förverkat sin rätt till liv. Samhället har en plikt att straffa dem på detta sätt, av re spekt för offren och för samhället självt. Det handlar om rättvisa. – Många som citerar vår konstitution glömmer var det står i dess företal – ”i syfte att skapa en mer perfekt union och skipa rättvisa” De minns raderna om ”gemensamt försvar” och ”all män välfärd” – men glömmer det första som nämns: rättvisa. Att skipa rättvisa är en stats första uppgift. Det är med sin intuition, fortsätter han, som man vet att rättvisa ibland innebär dödsstraff – en naturlig konsekvens av Det handlar inte längre om vad någon har g jort utan om vad han förtjänar. Hur mycket är han värd som människa? Det är en fråga som kräver att känslo mässigt ställnings tagande. Robert Blecker, professor i juridik tanken att straff står i proportion till brott. Den som döms till dödsstraff har själv dödat, med uppsåt och likgiltighet. Robert Blecker menar att varje moraliskt beslut är djupt grundat i människans känsloliv. Det innebär att juryn eller domstolen har en plikt att plocka fram sina känslor i påföljdsdelen av rättegången, när det är dags att fastställa straffet. Han flyger ibland upp ur sin stol och plockar fram någon liten 1700-talsvolym ur bokhyllan, som Adam Smiths ”The theory of moral sentiments” eller italienaren Cesare Beccarias ”Om brott och straff”. Båda dessa filosofer landade i ett övertygat motstånd mot dödsstraffet, men Blecker tycker om resonemangen även om tänkarna dragit felaktiga slutsatser. – Skuldfrågan är faktisk, frågan om straff är känslomässig. Adam Smith konstaterar att varje moraliskt beslut är känslomässigt. Det handlar inte längre om vad någon har gjort utan om vad han förtjänar. Hur mycket är han värd som människa? Det är en fråga som kräver att känslomässigt ställningstagande. För Robert Blecker är det självklart att vi måste vara rasande på sådana gärningsmän, och agera därefter. För andra är motsatsen lika självklar. – Det finns tre skäl att straffa någon, säger Andrew Solomon, författare, journalist och ordförande i amerikanska Pen. Han har skrivit flera böcker om brott, straff och rättsväsende, bland dem ”Far from the tree”, om barn uppvuxna i kriminella familjer. Under arbetet med den tillbringade han mycket tid i ett ungdomsfängelse, för att lära känna de intag- na och försöka förstå vilken betydelse deras familjer haft för deras kriminalitet. Han fortsätter: – Man vill hindra en person från att begå fler brott – för det är dödsstraffet uppenbart mycket effektivt. Man vill avskräcka från brott, vilket dödsstraffet inte gör. Därutöver finns vedergällningen, som handlar om att den som utsatts för ett brott – en person eller samhället – mår bättre av straffet. Jag anser inte att det hör till mänsklighetens mer beundransvärda känslor och jag tror inte att det egna lidandet minskar för att man ser någon annan lida. Vedergällningen är en impuls som vi av moraliska skäl bör kämpa emot. Han säger de sista orden med fast röst och med en mycket tydlig punkt. Erfarenheterna av andra världskriget, av vad stater är kapabla att göra i lagens namn, var avgörande för de europeiska ländernas avskaffande av dödsstraffet. Det skedde trots att allmänheten i regel stödde straffet. Så var det inte i USA. ett av skälen till att USA fortfarande har kvar dödsstraffet, menar Adam Liptak, som är reporter och författare och bevakar Högsta domstolen för The new York Times, är hur rättsväsendet är utformat: – I USA är rättssystemet betydligt mer demokratiskt utformat än i europa, på gott och ont. Här väljer vi domare och åklagare, och de kan hållas ansvariga. en del menar att elitens åsik- •a1 KritiK etc. KritiK etc. ScenLiStan. DN:s kritiker tipsar om det bästa på scen just nu. S 27 Scen. Matteuspassionen som konsertperformance. S 25 Litteratur. Ikeas själ rannsakad. S 28 Litteratur. Två reportageböcker om Ukraina. S 24 debatt. Museerna brister i mångfald. S 30 ScenLiStan. DN:s kritiker listar det bästa på scen just nu. S 25 Foto: all over press 25 söndag 28 december 2014 23 söndag 5 april 2015 HeLSidan. Författaren Margaret Atwood – en mästare på spekulativ fiktion. S 31 Den grymma fetman Lena Andersson läser Lionel Shrivers nya roman ”Store bror”. Sidorna 26–27 Mode med makt Från krinolin till status klackar, historisk utställ ning i London. Sidan 26 NamN och Nytt Herr B läser aldrig Baksidestexter. 48 Familj gertrud sigurdsen kämpade för jämställdHet. 35 Serier 39 KrySS 40–41 tv&radio 42–47 NamN och Nytt Herr B om sitt BeHov av minnen. 38 Kryss 42 serier 44 tv&radio 45 •A1 •a2
© Copyright 2024