1. No category

TRANSTRANDS SKOLA
150 ÅR
Bild av trana - logga
1865 – 2015
Sammanställd av Torleif Styffe 2015
Så började det …
När 1842 års folkskolestadga kom med påbud om obligatorisk
skolgång, låg norra Värmland redan bra till då det gällde
undervisning.
De olika socknarna hade då redan lärare anställda – dessa tidiga
pedagoger klagade dock på att det var brist på elever. Folket i
Dalby levde – enligt en lärare – som nomader, just med tanke på
att de i flera månader höll till i de avlägsna sätrarna.
I övrigt var det mycket gott om barn i de olika skolrotarna,
mångdubbelt fler än i dag.
***
Reglemente för folkskolan i Dalby 1865
Hvarje lärare erhåller årligen i lön Fyrahundrade riksdaler, som
qvartalsvis utbetalas vid slutet af Mars, Juni, September och
December månader. Fri bostad erhålles på mellersta skolhuset i
hvarje distrikt. Hvarje helt hemman, och de mindre i proportion,
erlägger hvarje år tre famnar ved efter gammalt mål, veden fem
qvarter lång.
Enligt kyrkostämmas beslut den 29 Februari 1864, skall för
hvarje skolbarn, som visar försumlighet i att deltaga i undervisningen på den inom läslaget föreskrifna skolgång, utan att
hafva laga förfall, af barnets föräldrar, efter tillgångar och omständigheter, erlägges vid examen en extra afgift till skolkassan.
Hvarje barn är skyldigt till ögonblicklig lydnad för hvarje af
Läraren gifvet tecken och tillsägelse, samt till stillhet och tystnad
på skolrummet. Till undvikande så vidt möjligt är af kroppslig
aga, skall ordningen vidmakthållas genom ett stadigt och regelmässigt beteende å Lärarens sida, så att barnen hållas i skick
genom hans egen fasthet och bestämdhet. Der tillrättavisning
erfordras, verkställes den genom moraliskt straff, t. ex. att få stå
då de andra sitta, mista lekstunder o.s.v. Större förseelser
anmälas för skolstyrelsen, som ålägger kroppslig aga efter skäl
och behof.
Uti en anmärkningsbok annoteras hvarje barns verkliga
förseelser, såsom sen ankomst, osnygghet, oskick, olydnad,
bristande lexöfverläsning, lögnaktighet o.s.v., hvilken bok vid
examen uppläses för allmänheten och meddelas föräldrar, hvilkas
fel det ofta är att barnen äro mindre väl uppfostrade.
1865 stod det första skolhuset i Transtrand klart. Skolhusen i
Transtrand och Hole skulle inrymma bostäder åt två lärare,
och 1865 anslog kommunalstämman pengar till övervåning för
detta ändamål. Skolstyrelsens protokoll från den 8 oktober 1865
berättar att bara vissa mindre arbeten som målning och tapetsering
återstod.
”Plantering och jordland” skulle också finnas vid skolhusen.
Antal skolpliktiga i Dalby år 1868 var 839 barn
Antal inskrivna i Dalby år 1868 var 438 elever

Transtrands skolas förste lärare var Emil
Gomma – min
Ekblom, som dessutom blev församfarmor – brukade
lingens klockare. Redan 1860, medan
säga, att hon hade
undervisningen ännu försiggick i hemicke varit utom Ny miljöer, anställdes han för en årslön av
och Dalby socknar. 350 riksdaler plus vissa tillägg. Denne
Då jag började läsa Ekblom startade som färsk lärare en
i jolgrafin uttalade nykterhetsförening för barn på skolan.
hon oro över att jag Detta var långt innan IOGT nådde vårt
skulle bli en
land, och man kan förvånas över att en
lannlöper. Nåja,
sådan förening över huvud taget
visst gick det som
behövdes.
hon befarade, men i
***
själ och hjärta är
När Ekblom i sin ungdom var på friarstråt
jag kvar där. Det
en natt hade han oturen att ramla ner i en
skall mitt
rävgrop på gården där den åtrådda bodde.
forskningsarbete till En orsak till fadäsen var att han hade
fullo intyga.
dålig syn, och glasögonen tycks inte ha
(Transtrands store hjälpt nämnvärt i mörkret. På morgonen
son, Lars Bäckvall, kom flickans fader ut för att vittja gropen.
1858–1935,
Han blev mycket förvånad över vad han
arkitekt och
fick se och ropade: ”Kom och titta, vi har
hembygdsforskare) fått en räv med glasögon.” Det hela fick
ändå ett lyckligt slut, för den närsynte

klockaren blev måg på gården.
***
Gamle Ekblom blev också utsatt för ett
spratt som visar att tiderna ändå inte förändrats så mycket. Några
elever hade slagit sönder en fönsterruta på skolan och ingen ville
ta på sig skulden. Ekblom tjatade på dem att de skyldiga måste se
till att sätta i en ny ruta, och varje dag stötte han demonstrativt sin
käpp genom det gapande hålet där glaset suttit. En natt smög sig
de skyldiga eleverna till skolan och satte i glasrutan utan lärarens
vetskap. På morgonen kom Ekblom sin vana trogen och stötte med
käppen i det han trodde var en tom fönsterbåge. Följden blev att
han krossade den nyss insatta rutan.
Förr fick elever själva hämta ris som de skulle bestraffas med. En
elev som skickades ut i detta ärende av gamle Ekblom kom
tillbaka med ett minimalt ris som inte skulle kunna ge mycket till
bestraffning. Han sändes ut igen för att hämta större ris, och den
gången kom han in med en hel liten björk.
***
Transtrands skola blev tidigt en viktig samlingspunkt för bygden.
Redan det första året var det dessa nya lokaler som man – säkert
med stolthet – upplät till middag och bal, då en av traktens stora
begivenheter gick av stapeln, nämligen tävlingen mellan Dalby
och Fryksände skarpskyttekårer. Allt var mycket högtidligt.
Middagen föregicks av exercis vid kyrkan, och man anar att den
driftige löjtnant Edgren i Vingäng låg bakom arrangemanget.
***
I skolhusets ungdom växte sig väckelserörelsen stark i bygden,
och det var naturligt att lokalerna användes för religiösa möten. På
1880-talet uppstod en väckelse, som hade sina rötter i Amerika
och som påminde om den s k predikosjukan, där mötesdeltagarna
kom i extas på sammankomsterna och helt levde för rörelsen.
Hembygdsforskaren Lars Bäckvall, själv från Transtrand, har
berättat: ”Ola-Karin såg änglar i Transtrands skolhus och
hoppade över bänkar för att försöka ta dem.
En predikant skrev: ’Vi blevo så uppfyllda av Gud, att vi inte hade
mycket med denna världen att skaffa’.”
Så är vi framme vid 1900-talet …
Mattes-Axel Olsson Höljfors berättar om tiden runt
1900 (ur Dalbybor berättar)
ABC-boken kunde jag utantill. Jag kunde läsa i pappas tidning,
som hette Aftonbladets Halfveckoupplaga, ävensom på spisluckan, där det stod Skoglund & Olsson, Gefle. Jag funderade
mycket över detta Gefle. Det lät ju nästan som ett svärord, och
sådana fick man ju inte använda.
Skolan var denna termin inrymd i Örtenstensgården, som var
förvaltarboställe åt Uddeholmsbolagets skogsförvaltare. Min
skolväg dit var inte lång, cirka 5 minuter. Mor följde mig första
gången. Det gjorde visst förresten alla mammor. Jag tror mig
minnas att de alla blev bjudna på kaffe och dopp.
Så skulle ungarnas läskunskaper prövas och mammornas anleten
sken av glädje, då deras avkomma befanns ha hjälpligt inlärt
stavningens mysterier. En gosse var emellertid överårig och skulle
gå sin andra termin. Han skulle stava ra. Bokstäverna kunde han.
Men hopläggningen var värre och den unge mannen sa att ra var
geta (geten).
Ännu värre blev det då samme gosse skulle stava ihop ett så svårt
ord som sädesaxet. Han stavade och stavade och så slutligen brast
han ut i glädje: sotifax.
Terminen var bara sex veckor lång, men vi hann hjälpligt lära oss
läsa, skriva, lägga ihop och dra ifrån, varmed förstås addition och
subtraktion. Fast dessa ord låg för oss i ett avlägset fjärran.
Efter en ljuvlig sommar kom så nästa termin. Denna gång var
småskolan flyttad till en gård, som låg nedanför landsvägen. Men
vägen dit var heller inte lång. Jag kunde kuta hem på
middagsrasten, men gjorde det mindre gärna, då jag tyckte att
ungarna som hade matsäck med sig hade större möjligheter att
utnyttja matrasten till lek.
Min tredje och sista termin i småskolan försiggick i en gård
längre söderut efter landsvägen. Vi skulle nu lära oss multiplikationstabellen. Jag fick bakläxa en gång och skäms däröver den
dag som är. Bakom mig i klassen satt en lång individ som hette
Olle. Han kallades Per Nilsa-Olle eftersom han bodde på Per
Nilsaheden, en gård strax i närheten av mitt föräldrahem. Själv
gick jag naturligtvis under namnet Mattes-Axel eftersom jag bodde
på Mattesgården. Samme Olle kletade en dag in mitt huvud med s
k gorrkåda, som han tagit på någon tall. Jag minns att jag hade
stort besvär att befria mig från eländet.
Olles mamma var förresten min gudmor. Grabben var i grund
och botten rätt hygglig och vi var snart vänner igen. Olle hade två
äldre bröder, Axel och Johan, och dessa dyrkades båda av min
syster Elin. Hon tyckte att de var fina pojkar men tillade alltid att
fryksdalingarna var stygga. Av vilken anledning vet jag ej.
Elin fick emellertid en konstig sjuka som kallades danssjukan.
Hon kurerades med arsenik som doserades från en till 18 droppar
om dagen och därefter ner till noll, och sedan var hon frisk igen.
En dag då vi var på väg från skolan föll det oss in att vi borde
bada i älven som just var översvämmad ända till landsvägen.
Ingen av oss var förstås simkunnig. Vatten var farligt att umgås
med och simundervisning var ett okänt begrepp på den tiden. Jag
minns att jag hamnade i en djup håla, kom under vattnet, fick en
kallsup, men lyckades på något sätt krypa upp igen.
Vi lovade varandra att inte skvallra om vårt lilla äventyr, men
nästa dag i skolan förmanades vi av Trons-Kari att förr allan del
akta oss för vattnet. Någon hade alltså iakttagit oss och skvallrat.
Så blev Trons-Kari opasslig som det hette och vi fick en ny
lärarinna, och det var hon som blev min första kärlek. Jag måste
emellertid ha varit en smula ombytlig för under flera månader
dyrkade jag även en ung och skön kadett i frälsningsarmén. Hon
förärade mig en barntidning som hette "Den Unge Soldaten" och
som var bilaga till "Stridsropet".
En ny Ekblom
Emil Ekblom efterträddes både som lärare och klockare av sin son
Ivan. Deras sammanlagda tjänstgöringstid på skolan sträckte sig
över många år. Ivan Ekblom var en duktig musiker som
komponerade stycken för orgel och piano.
Han skrev bland annat en högtidlig kantat som framfördes vid
invigningen av Dalby kyrka 1928. Lika högtidlig text till detta
stycke skrevs av biskop Eklund. Den artistiskt lagde Ivan Ekblom
gav också ut en kursplan för frihandsteckning.
P G Larsson berättar om skolan 1905
År 1905 inskrevs jag i folkskolan, som var förlagd i det allra första
skolhuset inom Transtrands skolrote. Det var endast en stor skolsal som upptog halva huset. I andra ändan fanns lägenhet för
läraren och hans far jämte lärarens tre ogifta systrar. Läraren hette
Ivan Ekblom som strax förut börjat sin lärartjänst. Han förblev
sedan lärare vid Transtrands skola till uppnådd pensionsålder och
bodde därefter kvar i en sedermera uppförd lärarbostad till sin
död.
Ekblom var under hela sin tid kantor i Dalby kyrka, en tjänst som
liksom gick i arv efter hans far och han gjorde sig allmänt känd
som en framstående kyrkomusiker. Lärare Ekblom var en god
pedagog och en snäll lärare som inte klådde upp barnen i onödan.
På min skoltid fanns alltjämt skolagan kvar, men den tillämpades
inte av min lärare.
Det var dock vanligt strax före min skoltid, att om någon elev
gjort något ofog ”syndaren” själv blev utsänd att skaffa det spö
med vilket han skulle bestraffas. Det kunde då ibland hända, att
han i stället tog ”sin Mats ur skolan” och sprang hem, vilket inte
var att förundra sig över.
1909 var Transtrands skola urväxt och en tillbyggnad gjordes,
eller rättare sagt, den gamla skolan byggdes in i den nya.
Anna Nykvist Johnsson, elev från 1912, berättar
Skolan var C-form, två klasser undervisades samtidigt, och
sexårig. Småskolan var ambulerande. Vi hade periodläsning, där
ena klassen gick i skolan fem dagar i veckan och den andra
klassen hade s k läxförhör på lördagar halva terminen. Sedan
växlades om och blev ombytta roller.
Skolåret var två terminer à sexton veckor. Efter de sex skolåren
följde en sexveckors fortsättningsskola som började den andra
januari och slutade när den vanliga skolan började den femtonde
februari. Något påsklov eller terminslov fanns inte, men påskafton
fick vi rita påskbrev och gå hem lite tidigare och så hade vi en
dags skurlov varje månad då skolan skulle skuras och städas
ordentligt.
Vi fick långa läxor som vi skulle lära oss hemma under veckans
dagar för att förhöras om under lördagen.
Folkskolan hade en lärare på fyra klasser. Trean och fyran gick
samtidigt, femman och sexan samtidigt. Periodläsning och
läxförhör lördagar som i småskolan med ombytta roller mitt i
terminen.
Nog var det busfrön i klasserna på den tiden också men vi flickor
tordes sällan tala om hur hårdhänta pojkarna kunde vara på
rasterna. Inne i salen var ordning och tyst. Vi fick räcka upp
handen och få frågan för att sedan resa oss upp och svara
ordagrant. Synnerligen viktigt var katekes och historia. "Tabbulla"
skulle vi kunna rabbla som ett rinnande vatten.
Läraren var snäll men ironisk. Visst kunde han bli arg ibland och
dela ut någon rungande örfil till en buspojke men jag kan inte
minnas att någon flicka fick annat än skäll om hon varit lat och
inte kunde sina läxor.
Mat (smörgåsar och mjölk) hade vi med hemifrån och satt vid
kaminen och åt varje rast. Ibland föste läraren ut oss. Jag kände
mig alltid frusen och ville sitta vid järnkaminen.
Skolvägen var lång och besvärlig. På vintern kunde snön blåsa
samman i höga drivor där inte benen räckte till att komma över
utan man måste krypa och dra sig fram.
Sommaren var det Klarälven som skulle ros över. Höst och vår
var det värst, särskilt i islossningen och flottningen av timmer.
Då fick man kryssa med båten mellan isflak och timmerstockar.
Ibland fick man följa med strömmen långa sträckor innan en
öppning fanns där båten kunde kilas igenom.
När isen var svag lades stockar ut som man fick balansera på.
Och allteftersom vårfloden steg låg stockarna och flöt, men rädd
var man aldrig och över älven skulle man. Skolan som låg på
andra sidan ville man inte vara ifrån.
År 1912, när jag började min skolgång vid Transtrands skola hos
Ivan Ekblom, fanns där på skolgården både lagård, loge, vedbod
och en del andra små skjul, dass inte att förglömma. Vidare fanns
där en brunn, som man vevade upp vattnet i en hink ur. Vi skolbarn hade en hink i korridoren med en skopa i som vi alla drack ur
(detta dammiga lortvatten).
Läraren hade kor, gris och höns som tillskott till den knappa
lönen. Lärarinnan för småskolan fick gå i stugorna och sy kläder
på eftermiddagarna för att hjälpa upp sin ekonomi. Småskolan var
treårig, folkskolan fyraårig.
På vintern sinade eller frös vattnet i brunnen. Då hade vi ett stort
kar på en kälke, som vi hämtade vatten i ifrån källan på Likemon.
I uppförsbacken till skolan skvimpade vattnet över så vi kunde bli
genomvåta (vi flickor) till pojkarnas förtjusning.
Veden brukade vi barn få såga och bära in och ibland även elda i
en liten rund järnkamin i korridoren, som vi brukade trängas runt
kring för att värma oss. I salen fanns en större kantig järnkamin.
De barn som satt nära den fick svettas, de som satt långt ifrån fick
frysa.
Anna Nykvist Johnsson, lärare från 1922, berättar
I Transtrand, där jag fick arbete efter examen, var småskolan
treårig; 25 barn i 2:an och 3:an tillsammans samt 22 nybörjare.
Det var periodläsning med nybörjarna för sig eftersom de hade
samma bänkar och inte kunde skilja på mitt och ditt. Det var
jämmer och klagan ständigt över försvunna gummin och pennor.
På den tiden fick föräldrarna själva bekosta böcker och material
och vi lärare fick rekvisitioner och sälja. Det var att skriva
räkningar f v b till fattigkassan eftersom en stor del var fattiga och
inte orkade med mer än en knapp föda till sina många barn. Då
fanns inget överflöd på undervisningsmaterial. Det var kulramen
och några planscher. Barnen fick leta stenar att räkna med.
Efter ett år blev vi två lärare. Andra klassen fick jag dela så att de
svaga fick följa ettan och de mera framåt fick gå till trean. Det
blev förstås en etta och en tvåa.
När jag tänker på hur dumt jag kunde behandla barnen under
mina 5-10 första lärarår vill jag bara gråta. Jag hade inget förstånd
på att somliga barn hade dålig fattningsförmåga och att jag själv
var en dålig undervisare som fordrade skörd där utsädet varit så
dåligt att det inte grott. Det var gräsligt synd om mina tidiga
klasser men även om mig själv som fick samvetskval när jag gick
hårt fram.
På skolgården såg det ungefär likadant ut år 1922 när jag som
lärarinna där blev kollega med min gamle lärare. Nu hade han fru
och piga (syster till städerskan) en del djur, höns bl a.
Thure Bengtsson kom 1928
Många av lärarna blev kända profiler i bygden. Carl Ceander
Ernfors, som efterträdde Ekblom, lämnade efter några år över till
mångkunnige Thure Bengtsson. Denne hallänning satte det svårslagna rekordet med 50 år som församlingens kantor, och totalt
spelade han på 54 julottor i Dalby kyrka. Han var också duktig
fotograf och sysslade bland annat med bokbinderi och frimärkssamlande. Thure var också överlärare i Dalby kommun i många år.
1926 eller 1928 byggde man om skolan i samband med att en
särskild lärarbostad uppfördes. De gamla bostadslokalerna i
skolhuset gjordes om till skolsal, bibliotek, kapprum och skolkök.
Under krigsåren lade militären beslag på skolans övervåning, och
en del av undervisningen fick flyttas till lärarbostaden.
Skola med kulturprofil
Transtrands skola har genom åren haft en markerad kulturprofil,
där eleverna sporrats till fina framträdanden i olika sammanhang.
En tidig pådrivare på detta område var Margit Gergård, som var
den som införde skolresor, och för att få råd med dessa arrangerade fester där skolbarnen skötte underhållningen. Hon
komponerade också sånger som hamnade i skolsångböckerna.
Per-Erik Hämquist från Transtrand var lärare i Transtrand i 36 år
med början 1959. I många av dessa år tjänstgjorde han som
tillsynslärare. Bortsett från de få år Ernfors innehade tjänsten var
det dessa fyra – Ekblomarna, Thure Bengtsson och Per-Erik
Hämquist – som skötte ”överlärarsysslan” i Transtrand under en
mer än hundratrettioårig period! Detta tyder på att skolan varit en
god arbetsplats.
Per-Erik efterträddes av Eva Nordqvist, som sedan var platschef
fram till dess att tiderna förändrades så, att platscheferna ersattes
av arbetslag, där alla eller ingen bestämmer.
Speciellt Luciafesterna på Ekebo har blivit omtyckta och omtalade föreställningar med fin musikunderhållning (bland annat
med hjälp av musikskolans lärare) och med uppskattade små
pjäser som författats av Per-Erik Hämqvist.
I början av 2000-talet gjordes en stor satsning med musikalen
Den bottenlösa tjärnen, som bland annat uppfördes på Dalby
hembygdsgård
inför en stor
publik.
Den nya moderna
skolbyggnad som
används än i dag
blev byggd 1953
och tillbyggd och
klar för inflyttning
1959.
Strödda minnen från folkskoletiden
Av Per-Erik Hämquist
Det var en dag i augusti 1941 som jag för första gången såg Transtrands skola, ett stort gult bygge med en väl tilltagen trädgård
framför. Där fanns äppelträd – säkert ett minne från den legendariske Ekbloms tid – men frukten var knappast avsedd för eleverna.
Mysigt, kunde man tycka, men jag, en modfälld sjuåring vid mors
sida, hade onda föraningar om att sex obehagliga skolår väntade
mig. Och nog blev jag sannspådd, fast åren stannade inte vid sex
utan blev femton.
Transtrand var en B1-skola, men vår klass hade i småskolan
(1–2) tidvis egen lärare. Hanna Olsson och Harriet Hellberg
undervisade. Runt om Sverige rasade då kriget, och vår bygd var
översvämmad av militär, som behövde husrum. Även skolan fick
släppa till utrymme, och övervåningen blev militärförläggning.
Vår klass fick maka på sig. Ett nytt klassrum anordnades i all hast
i lärarbostaden. Jag förmodar att det skedde i all hast, för svarta
tavlan rasade ner i huvudet på fröken Hellberg, medan klassen
förvånat och passivt såg på, tills hon skrek på hjälp. Vi trodde
kanske att sådant hörde till dagordningen.
I början på 1900-talet hade skolan varannandagsläsning för de
skilda årskurserna. Så hade också jag velat ha det, för min första
hösttermin var så dryg, att jag fick en vision av evigheten. Därtill
var det vargavinter.
När småskolan var över fick vi nya lärare: Margit Gergårdh (3–4)
och Thure Bengtsson (5–6). Den senare hade all gymnastik. Skolbänkarna måste vid dessa tillfällen kånkas ut ur 5–6:ans stora sal.
Thure Bengtsson hade introducerat brännbollen i Transtrand, och
under resten av 1900-talet förblev den sporten den populäraste.
Thure Bengtsson var mycket för kroppsliga aktiviteter. Jag minns
hur vi använde slöjdtimmar till att bygga en hoppbacke vid skolan.
När det gällde skidåkning på längden, hade vi årliga tävlingar mot
skolorna i Backa och Långav. Lite sporadisk simundervisning i
älven förekom.
Gergårdh införde skolresorna i Transtrand. Målet var Stockholm,
och resorna finansierades med fester i Likenäs missionshus.
Under krigsåren basade hon för vårt deltagande i Sveriges ungdomsberedskap. Det var verkligen en återanvändningens tid, och
eleverna samlade, jobbade, bidrog.
Jämförd med dagens skola var det i en annan värld 40-talets
elever gjorde sina lärospån: disciplin (bocka artigt, inte säga du till
lärare, stå upp när man svarade eller när besökare kom in i klassrummet); utantilläxor (psalmverser), läxor till måndagar, välskrivning, skolaga. Listan kan göras lång. Skolan hade vaktmästare –
Hanna och P G Larsson hade lägenhet på övervåningen – men
vissa sysslor åvilade eleverna: underhålla elden i kaminerna, bära
in ved m.m. Men vi slapp bära vatten. Det hade vår föräldrageneration fått göra. Någon skolskjuts förekom inte, även om många
hade lång skolväg.
Mitt under min skolgång drabbades jag av en jobspost: skolplikten utökades till sju år. Visserligen slapp man då fortsättningsskolan, men det var en ringa tröst. Man kunde också slippa sjuan,
om man valde att gå i realskolan. Det var heller ingen tröst.
Hermods hade under tre års tid realskolefilial i Transtrand under
Aina Rådlunds ledning.
När jag gick i femte klass, infördes skolbespisningen. Lokaler
blev f.d. skolköket och folkbiblioteket. Medicinalstyrelsens
matsedel skulle nog barn av i dag inte ha mycket till övers för.
Menyn blev så småningom en annan.
År 1959 återkom jag – nu som lärare – till Transtrands skola,
nybyggd på den gamla platsen men inte helt färdig. Vad
folkskolan anbelangar låg den redan i själatåget. Att en person,
som själv avskytt att gå i skolan, väljer att bli lärare kan inte verka
helt förtroendeingivande.
År 2007 blev Transtrands skola friskola.