1. No category

#164 december 2014
Pris: 50 sek.
Intervjuer
✓SIMONE MORO
✓SILVIA VIDAL
Isklättring
NYTUR I
SYLARNA
RESOR
YOSEMITE
VALLE DELL’ORCO
NEPAL
VINN VINN VINN
Laviner
LIVSVIKTIG KUNSKAP
MASSOR AV
JULKLAPPAR
4 SILVIA VIDAL
8 SIMONE MORO
10 NYTUR I SYLARNA
18 LAVINKUNSKAP FÖR KLÄTTRARE
33 NYTT FRÅN KLUBBARNA
36 VINN JULKLAPPAR
44YOSEMITE
INNEHÅLL
DECEMBER
2014
Peder Asgei Sylte kikar ner för Half Dome.
Läs mer om Yosemite på sidan 44. Foto: Ulf Renman
2
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
G
oe
g
t
or !
p
s
r
erg på e
B jul
od
istmas!
r
h
C
e
u
s Bl
PJÄS: DE TVÅ REDAKTÖRERNA
Scen 7
Plats: Ett snö- och islängtande Jämtland och ett grådisigt
också snölängtande Bromma.
Annika //iförd tomteluva och glitter på kinderna//: Vad
önskar du dig i julklapp, kära co-editor?
Eva //med grädde på nosen efter en djupdykning i den
dagliga, värmande koppen varm choklad//: Hrmmmm, en
cd med program för komplett kunskap i lavinsäkerhet
– som i filmen Matrix du vet, där de laddar ner
”helikopterpilotprogrammet” medan de springer mot
helikoptern som de sedan flyr iväg med…
Annika //med höjda ögonbryn och misstrogen uppsyn//:
Ehhhh, okej…?
Eva: Ja, men det är så himla komplext med laviner! Man
kan ju inte veta exakt hur det ligger till med förhållanden
och så. Det går ju inte att fråga snön hur den mår,
liksom…
Annika //bestämt//: Nä, men man kan ju faktiskt lära sig
en hel del för att minimera riskerna! Fjällguiden Karin
Trolin ger oss en mjukstart (sidan 18–21), men bäst är
förstås en kurs – eller flera!
Eva: Du är så klok. Okej, då önskar jag mig en kurs i
julklapp! Det ska bli kul! Vad önskar du dig själv?
Annika: Frid på jorden, fred mellan traddare och sportare
och fröjd vid klipporna!
Eva: Låter underbart!
Annika //drömskt//: Eller en resa! Kanske till Nepal (sidan
22-23), Italien (sidan 41-43) eller Yosemite (sidan 44-47).
Eva://lokalpatriot-rookie-ish//: Eller varför inte till
republiken Jämtland? (sidan 10–13)
Annika: Nja, Jämtland. Det kan ju bli tråkigt och trist
eller… eller alldeles, alldeles underbart!
SÖK PENGAR
FRÅN IDROTTSLYFTET
Senast den 30 januari ska nästa ansökan
om Idrottslyftsbidrag vara inne.
Idrottslyftet är ett lysande tillfälle att ge
barn- och ungdomsverksamheten en
extra kick.
Ni kan till exempel söka för:
• Att bjuda in gästtränare för att utveckla
klubbens egna tränare och/eller ungdomar.
• Att åka och träna med en annan ungdomsgrupp på en annan ort.
• Gratis prova på-tillfällen för barn och
ungdomar.
• Bidrag till möten där ni tar fram policies och
riktlinjer för er barn- och ungdomsverksamhet
• Inköp av selar, skor och ett par rep för att
komma igång med en prova på-verksamhet
för att locka till sig intresserade barn och
ungdomar.
Frågor om Idrottslyftet besvaras av kansliet på
08-699 65 20 eller via kansliet@klatterforbundet.se VEM SKA
VINNA? Svenska Klätterförbundet
delar årligen ut fem
utmärkelser. Nu är det dags
att komma med förslag på
vilka som ska få dem för 2014!
KATEGORIERNA ÄR:
BERGSPORT UTGES AV SVENSKA KLÄTTERFÖRBUNDET
REDAKTIONSADRESS
Bergsport, c/o Olsson, Hornsgatan 12 A, 832 42 Frösön
E-POSTtidning@bergsport.se
REDAKTÖRER
Eva Olsson och Annika Ringstedt
LAYOUT
Lotta Bernhed, Zetterqvist Tryckeri
PREPRESS
Zetterqvist Tryckeri
ANNONSBOKNING
Thomas Molin, 031-743 20 86
thomas@zetterqvist.eu
PRODUCERAS AV
Zetterqvist Tryckeri, 031-743 20 80
TRYCK
Zetterqvist Tryckeri, Göteborg
ANSVARIG UTGIVARE
Jacob Sternius, Svenska Klätterförbundet
BERGSPORT kommer ut med fyra nummer per år. Redaktionen ansvarar ej för icke beställt
material.­Texter redigeras och kortas efter behov. Bilder kan komma att beskäras. Åsikter i
artiklar och debatt­inlägg är författarens och inte redaktionens.
Omslagsbild:
OMSLAGSBILD:
David Dahlin
isklättrar
i denmest
grottanatursköna
som bildas på insidan
av Brudslöjan
Ulorna är antagligen
ett av
Sveriges
klätteri Tränglset, Dalarna. Foto: Tomas Ärlemo / www.arlemo.se
Årets klubb, Årets arrangör, Årets inspiratör,
Årets klättrare/skidalpinist och Årets lyft.
Alla som är medlemmar i klätterförbundet kan få
utmärkelsen och nu vill vi ha massor med
förslag på vilka som borde vinna nästa
gång! Lämna dina förslag till Hanna
Restorp, som är sammankallande
för juryn:
hanna.mellin@gmail.com
På bergsport.se hittar du vad som
gäller för respektive utmärkelse.
områden. Peter Schön lapar sol pÅ 7a+ intill strandkanten.
Foto: POA www.poaphotography.com
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
3
Silvia Vidal
INSPIRERADE I
ÖSTERSUND
I mitten av november gästade
Silvia Vidal, en av världens främsta solo-aidklättrare på stora
väggar, Sverige för en miniturné.
För besökarna i Östersund blev
det ett inspirerande möte.
Silvia Vidal föreläser för bergtagna jämtlänningar i Östersund. I bakgrunden syns
Patagoniaväggen. Foto: Anders Olsson
Jämtlänningarna strömmade till den katalanska klättraren Silvia Vidals föreläsning
för att höra om hennes senaste soloprojekt,
förstabestigningen av femtonhundra meter
långa leden Espiadimonis (A4/6b) i chilenska Patagonien i början av 2012. Där spenderade hon trettiotvå dagar på bergväggen,
flera dagar mer eller mindre stillasittandes i
sin portaledge medan regnet öste ner. Dessutom var hon utan kommunikationsutrustning och möjlighet att följa väderleksrapporter. Något hon medvetet väljer bort för att
uppleva ensamheten på ett mer intensivt sätt,
förklarar hon.
– Om jag hade kommunikationsutrustning med mig för att använda endast vid
nödfall, på vilket sätt skulle det hjälpa mig?
Jag är på en väldigt avlägsen plats där ingen
organiserad räddningsorganisation arbetar
och där en räddningsinsats skulle vara ganska komplicerad.
Hon visste att projektet i Patagonien skulle
bli en rejäl utmaning och att det regnade ofta
där.
– Jag är van vid dåligt väder när jag
klättrar, som regn, kyla, snö och vind. Men
när det regnade där, då kom det verkligen som vattenfall och höll på i flera dagar. Då gick det inte att klättra, det var
för farligt. Det hade blivit som canyoing.
4
I stället fick hon alltså sitta i portaledgen. Ibland i flera dagar.
– Det blir väldigt långa dagar. Jag hade
med mig en bok som jag läste fyra gånger,
berättar hon.
Det frekventa regnandet medförde en hel
del växtlighet på väggen också, så mycket
att det ”nästan blev mer trädgårdsarbete än
klättring ”. Vid ett tillfälle när regnet aldrig
slutade, var hon beredd att ge upp och ta ner
de fasta rep hon hade satt upp för att kunna
ta sig neråt.
Men vädret vände och aidklättringen
fortsatte.
– Jag gillar aidklättring för kreativiteten.
Allt beror på vad och hur du placerar saker.
Man får ha lite tur och tillit till utrustningen
också. Svårigheten ligger i om det du placerar
håller dig uppe eller inte, säger hon.
Silvia Vidal har tidigare bland annat klättrat i Indien, Pakistan och Chile. Vad som blir
nästa projekt har hon dock inget svar på än.
– Det blir något 2015, men jag berättar
inte i förväg om mina projekt. Och jag berättar aldrig för mina sponsorer om dem innan
jag ger mig iväg. Det dödar min frihet och
jag vill kunna göra som jag själv vill.
Hon låter dem inte heller betala expeditionerna i förväg utan sparar ihop pengar själv
genom att leva relativt sparsamt och genom
att göra föreläsningsturnéer. Besöket i Östersund blev väldigt inspirerande för dem som
kom och lyssnade.
– Vi är väldigt glada att vi kan erbjuda
föreläsningar med Silvia Vidal i en liten stad
som Östersund och att så många tog chansen att komma och lyssna. Vi är dessutom
väldigt glada att vi har trogna lokala sponsorer som fastighetsbolaget A4 Campus, STF
Ledkrysset och Naturkompaniet i Östersund
som hjälper till med lokal och boende vilket
gör det möjligt för oss att arrangera sånt här
ihop med Klätterförbundet, säger Jonas Toftén, ordförande i Östersunds klätterklubb.
Text: Catarina Montell
FÖREDRAGET MED SILVIA
VIDAL gavs även i Stockholm och
Göteborg. Det arrangerades av Alpina
kommittén tillsammans med samarbetspartners på de olika orterna. För
fler föredrag, håll ögonen öppna på
bergsport.se
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
WWW.TIERRA.SE
TIERRA PROCEED HOOD JACKET
ETT GRÖNARE VAL
410 g
XS-XXL
SINCE 1983 PRIMALOFT ECO 2099 kr
BURNT YELLOW INDIGO DEEP PURPLE BLACK
Värmande och skön jacka, tillverkad av återvunna material.
nyheter
ENKLARE
KONCEPT
FÖR LEADTÄVLINGAR
Landslagsledningen
presenterar ett nytt
tävlingskoncept för
leadtävlingar för juniorer
som de kallar Nordic Lead
Challenge. Med namnet
vill man också locka våra
nordiska grannländer att
delta.
GRATTIS JURIJ!
Svenska klätterförbundet skickar
sina varmaste grattishälsningar till
klätterlegenden, tillika
medlemmen i Tunabergs
klätterklubb, Jurij
Radon, som i
dagarna har fyllt
80 år!
Foto: Johan Ringstedt
Initiativtagarna bakom konceptet är förbundskapten Reino ”Nicki” Horak,
landslagscoach Timo Kero och landslagsläkaren Björn Alber. Syftet är att förenkla
leadtävlingskonceptet så att fler arrangörer orkar, kan och vill ta på sig ett värdskap för
leadtävlingar.
Hittills har alla leadtävlingar krävt mycket av arrangörerna i form av stora kostnader
för ledbyggare, avstängda väggar under ombyggnation, stora ideella insatser med
huvuddomare, domare, säkrare, sekretariat med mera. Det kostar alltså i både tid och
pengar och det har genom åren varit svårt att hitta klubbar och gym som är villiga att ta
på sig arrangörskapet.
Det nya konceptet frångår helt det klassiska leadtävlingsupplägget i kvalet: de
tävlande får klättra på redan befintliga leder, säkra varandra och själva hålla koll på
poängen på ett specialframtaget scorecard. De tävlande får ett försök vardera på
max sex av de utvalda och poängsatta lederna i graderna 6a – 8a. Av dessa väljs de
fyra bästa ut och bildar underlag för finalen som sker onsight och med sex minuter
som maxtid på vardera av de tre finallederna. Först till finalen stängs ledväggen och
isolering, huvuddomare, domare och säkrare behövs.
Tre hallar har redan tackat ja till att arrangera varsin delcup under nästa år;
Klätterverket och K2 i Stockholm samt Klätterlabbet i Göteborg. JSM lead som hålls
i Eskilstuna i april kommer också räknas som en del i Nordic Lead Challenge men
Tävlingskommittén söker ytterligare en arrangör till den femte och sista delen av hela
cupen någon gång under senhösten 2015.
För den som vill går det självklart utmärkt att lägga upp och genomföra tävlingen på
klassiskt sätt med IFSC:s (internationella sportklätterförbundets) regelverk.
För att ta reda på mer om upplägget, och/eller anmäla intresse samt få hjälp
med att komma igång att arrangera en leadtävling, kontakta Tävlingskommittén
på tavling@klatterforbundet.se Tävlingskommittén söker också arrangörer av
bouldertävlingar för 2015.
GRUNDLÄGGANDE LEDBYGGARKURS
…hålls i Karlstad den 10–11 januari. Läs mer på bergsport.se
INFO OM ”DRUG–USE–MISUSE”
HIPP
HIPP
HURRA!
Jurymedlemmar
sökes!
Vill du ingå i 2015 års jury för
Svenska klätterförbundets
utmärkelser?
En ny jury utses varje år av
förbundsstyrelsen i slutet av året för
kommande årets prestationer, med
utmärkelseutdelning året därpå.
Vill du vara med i juryn kontaktar
du kansliet. Vi vill gärna ha
jurymedlemmar från olika discipliner
och landsändar.
ÖSTERSUND
40-ÅRSJUBILERAR!
Med buller och brak kommer
Östersunds KK fira sin 40-års dag
med nationell klätterträff i Stugun,
Jämtland. Alla är såklart välkomna!
Boka in Kristihimmelfärdshelgen
redan nu (14–17 maj).
UIAA Medical Commission har efter fem års diskussioner och konsensusbyggande
mellan experter och det internationella klättersamfundet presenterat ett nytt 16-sidigt
dokument för lekmän kring användning av läkemedel i berg, med namn Drug-UseMisuse. Dokumentet finns att se på: www.theuiaa.org/medical_advice.html
Vinterträffar
In memoriam, Andreas Fransson
Sylträffen 20–22 mars, Sylarna.
Läs mer på sidan 10.
Extremskidåkaren och klättraren Andreas Fransson omkom i oktober i en lavin på
Monte San Lorenzo i Patagonien. Även den kanadensiske skidåkaren Jean-Philippe
Auclair miste då livet. Andreas Fransson växte upp i Luleå och var känd över hela
världen för sina banbrytande prestationer inom skidåkningen. Han blev 31 år. Våra
tankar går till hans familj och alla hans vänner runt om i världen!
En klätterträff under vintern
värmer extra gott!
Gräsklätterträff, 3–5 januari,
Grövelsjön. Antalet platser är
begränsat och ansökan tas emot av
Kasper Kotake på 070-217 22 55.
Andreas filosofiska tankar lever vidare på hans webbsida (andreasfransson.se) där han
själv skriver: ”You can choose to see a friends death as something tragic or something
beautiful. You can choose to believe what you like on what happen after death. You
can choose to create whichever reality you like. So then create a reality that you like!”
6
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
nyheter
HALLÅ DÄR
FRÅN BERGSPORT.SE
På bergsport.se läser du det senaste från klättervärlden. Här
kommer ett axplock!
MÅNGA FRÅGOR
DISKUTERADES
Närmare 40 personer deltog i årets kommittékonferens på
Idrottens hus i Stockholm i höstas. Samtalen kretsade kring allt
från nya instruktörsnormer till framtiden för svensk klättring och
fjällsport.
Läs mer på bergsport.se
KEBNEKAISE RENSADES
FRÅN SOPOR
I den vackra naturen kring Kebnekaise
kastar besökarna mängder av skräp.
Du var ju förbundskapten för skidalpina
landslaget fram till
2013, vad fick dig att
hoppa av och vad fick
dig att hoppa på igen?
Tiden under förra året
räckte inte till vilket jag
känner att den gör i år.
Det finns också ett gäng
yngre förmågor som är på väg in i skidalpinismen som jag
känner att jag vill hjälpa in i sporten.
Martin
Persson
Vilka utmaningar står skidalpinismen inför nu och
framöver?
Skidalpinismen står fortsatt inför utmaningen att få fler
engagerade i sporten, både aktiva utövare och folk som vill
jobba inom organisationen och med utvecklingen av sporten.
Vad ser du som din viktigaste uppgift i rollen som
förbundskapten?
Att hjälpa yngre in i sporten, men även att jobba med att
få fler folk som hjälps åt att arbeta inom förbundet med
skidalpina frågor.
Vad sysslar du med i det civila?
Idag är jag huvudtränare på längdskidåkning i skidgymnasiet
i Åre.
– Det var mycket värre än vad jag
hade trott, säger Sarah Eriksson,
som deltog i städinsatsen Clean-up
Kebnekaise.
Läs mer på bergsport.se
Konsten att sprida glädje
”Dé her repet kan vi ju tå, har du kniiiven me daj?”
Hjärtat stannar en sekund där jag sitter på stand ovanför Snett
åt höger (5+) i Utby och tar upp andrekvinnan. Har byggt
ankaret med repet, i en martall på toppen. Sekunden senare
dyker ett soligt ansikte upp: ”Oroa däj änna ente, vi båra skôja”.
Jag andas ut, och känner att jag älskar Göteborg ännu mer.
”Vå krångligt du gör dé för dajj, vi geck änna rönnt!” De kassa
skämten å goa gubbarna är inte bara stereotyper, de finns på
riktigt. Och just här.
Läs hela Johan Eklunds krönika: ”Låt oss klättrare sprida
glädje – inte hat” på bergsport.se
FULLT ÖS PÅ JULJUGGEN
Vad var det som fick dig att börja med skidalpinism en
gång i tiden?
Naturupplevelsen och den friheten som skidalpinism innebär
som aktivitet.
Vad är så kul eller bra med just den här sporten?
Blandningen av de olika fysiska utmaningarna som det ställs
på en för att prestera samtidigt som det är en underbar
känsla att röra sig i storslagen högfjällsmiljö.
Vad krävs för att bli en riktigt bra skidalpinist?
För att bli bra i skidalpint så krävs det en hög aerob kapacitet
samtidigt som du behöver vara duktig på att kunna hantera
de tekniska moment som ställs vid byten och i utförsåkning.
Om du fick önska dig vad som helst i julklapp av tomten
för din sport, vad skulle det vara då?
Att vi lyckas att få fler som engagerar sig i utvecklingen av
skidalpinism.
Vill du engagera dig inom Skidalpina? Kontakta Martin
Persson på skidlektion@gmail.com
För fjärde året i rad lockade Östersunds klätterklubbs
tävling Juljuggen klättrare från Luleå i norr till Västkusten
i söder. Tävlingen hölls den 15 november och drygt 75 personer i
olika åldrar gjorde upp i bouldertävlingen som är en del av
Norrlandscupen. Juniorklassen vanns av Moa Sundqvist,
KFUM Skellefteå, tvåa kom Alexander Stenlund, Sundsvall
och trea kom Tor Johansson, Östersund. Damklassen vanns
av Nanna Söderin, Östersund, Caroline Janson, Västkustens
sportklätterklubb
kom tvåa och Annelie
Göransson kom trea.
Herrklassen vanns av
Kristoffer Lindbäck,
Luleåklättrarna. Linus
Malm, IKSU, kom tvåa
och Per Wermelin kom
trea.
Martin uppskattar
naturupplevelsen
och den frihet som
skidalpinism innebär. Foto: Anders
Burman
Foto: Catarina Montell
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
7
Simone Moro
Han har gjort runt femtio olika expeditioner på vardera tre månader. Sammanlagt har han tillbringat
etthundrafemtio månader eller totalt tolv och ett
halvt år med att klättra berg och utforska, både
platser och sin egen mentala och fysiska förmåga.
Vinteralpinisten Simone Moro från Italien har varit på några av de
kallaste och farligaste platserna som finns och gör sånt som tveklöst kan sorteras in i facket ”hårt, kallt och djävligt”. Tre av världens
8000-meterstoppar har han varit först med att bestiga på vintern, och
det utan vare sig bärare eller syrgas. Han gör det varken för att vara
först, bäst eller för att vinna något. Simone Moro menar att det är
själva äventyret i utforskandet som är drivkraften.
– Att lyckas eller misslyckas finns inte i min vokabulär. Jag har
visserligen höga ambitioner men att vända hundra meter från toppen
är inte ett misslyckande, säger Simone Moro under ett hastigt Sverigebesök. Faktum är att jag nog är mer stolt över mig själv de gånger jag
vågat vända om bara ett hundratal meter från toppen.
Att göra vinterbestigningar är något av det tuffaste, hårdaste och
farligaste en alpinist kan göra, och sättet som Simone gör det på, i alpin
stil, det vill säga utan syrgas och bärhjälp (klättraren bär själv den utrustning, inklusive tält som hen behöver) och med bara få repkamrater, gör det hela ännu svårare. Lägg därtill det faktum att dagarna
är kortare på vintern, vädret än mer ombytligt och att temperaturen
redan i baslägret kan ligga och darra på minus trettio grader för att
högre upp gå ner till minus femtio. Varför väljer då en frisk sund människa att utsätta sig för det när bergen faktiskt står där även på våren?
– Jag har alltid inspirerats av äventyrare som gör annorlunda expeditioner, äventyr utöver det vanliga, förklarar Simone. Jag visste tidigt
att det var alpinist jag ville bli. Min stora idol som barn var Reinhold
Messner*. Han var min hjälte. Tyvärr var han också lite som en kannibal, han fullkomligt slukade 8000-meterstoppar, lämnade inget
ogjort kvar, ler Simone. Idag är vi goda vänner, men då som ung var
jag tvungen att använda min fantasi för att hitta nya sätt att erövra
bergen på.
Vinteralpinismen verkade vara det enda rätta. Men, och det är
Simone noga med att understryka, han var inte först med vinteralpinism, det var polackerna. Han följde bara i deras fotspår och hittade
där precis det han sökte.
– Där kunde jag bli det jag det jag ville vara, äventyrare, utforskare och få öppna dörrar till det okända. Det handlar varken om att
vara först eller störst, det är ingen tävling, något mycket djupare. Det
är känslan av att vara bara jag och elementen. På vintern ändras allt,
jag får uppleva bergen utan människor, inga spår, så som de såg ut för
tusen år sen. Men jag gör det på mitt sätt, i lätt stil, små expeditioner,
snabb approach och så vidare.
Att ett berg inte klättras på samma sätt på vintern som på sommaren
framstår som tämligen självklart. Vinteralpinism ställer höga krav på
förberedelser, packning, logistik, mentalitet och genomförande, berättar Simone utan att egentligen kunna definiera mer vad som krävs,
men tar en enkel sak som fotograferande som exempel.
– Innan du fotar på ett berg vintertid måste du planera noga.
Kylan och vinden gör att du inte har lång tid på dig innan du kan
förfrysa dig och batteriet ladda ur. Du måste först tänka efter var du
har din kamera, var du kan lägga dina handskar, om du har några
tunna handskar att behålla på. Sen kollar du noga motivet du vill fota,
därefter mycket snabbt tar du av handskarna, tar fotot, på med handskarna och ner med kameran igen. Inga sekunder till spillo. Det har
du inte råd med. Du måste verkligen tänka på precis allt, att ha med
extra strumpor, byta varje dag. Såna småsaker får man inte tulla på.
”Vinteralpinismen verkade
vara det enda rätta.”
Simone Moro under en övningstur i Mont Blanc-massivet, Frankrike.
8
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
En annan sak italienaren i honom aldrig
skulle tulla på är maten. Eftersom aptiten försvinner på höjd är det extra viktigt att hålla
lusten att äta uppe, så långt det går. Och Simone gillar inte frystorkat och har en fru som
både gillar att laga god mat och hjälpa till
med expeditionsförberedelser. En rätt lyckad
kombo vad det låter som.
– Hon förser mig med hemlagad polenta,
tortellini, ravioli, som hon lagt i vakuumpåsar. Jag behöver bara lägga i lite snö som jag
sen smälter och värmer maten i. Psykologiskt
hjälper det också, att äta blir en trevlig stund
som påminner om hemma, säger Simone.
Men självklart räcker det inte med genomtänkt logistik, god matsäck och torra strumpor för att utöva krävande vinteralpinism. Ett
starkt psyke som klarar en månads väntan i
kyla och blåst i baslägret, eller att för tredje
gången behöva vända ett hundratal meter
från toppen är en förutsättning. (”Hemligheten är att jag inte ser toppen som ett mål
i sig.”) En annan är så klart också en fysik
över det normala. Simone Moro ägnar en stor
del av det vakna dygnet med att träna – han
springer tio till fjorton mil i veckan och inför
expeditionerna oftast ett halvt maraton om
dagen – och erkänner att han nog har ett
tufft psyke.
– Jag kan vara väldigt sträng mot mig
själv. Det existerar inte ”jag är trött, jag är
omotiverad, det är kallt, jag är hungrig”, säger
Simone som tycker att vår generation generellt sett känner efter för mycket.
En inställning som är bra att ha med
sig när det är minus femtio grader, vindarna
viner och mörkret faller. När det är lätt att
känna sig liten och längta inomhus.
– Då måste man alltid komma ihåg att
man är där av en enda anledning. Man har
valt det. Det är du som valt att vara där.
Simon Moro och Dennis Urubico på väg mot Mont Blanc en ganska glassig dag.
Text: Annika Ringstedt. Foto: Damiano Levati
* Reinhold Messner - italiensk alpinist som är
den förste att ha bestigit alla 8000-meterstoppar.
Långt ifrån hårt kallt och jävligt. Simone Moro på Mont Blanc.
FAKTA SIMONE MORO
Född: 1967
Familj: Fru, dotter på 15 år och son på 4 år.
Gör: Vinteralpinism, flyger räddningshelikopter. Utbildar sig till helikopterförarlärare.
8000-meterstoppar som Simone gjort första vinterbestigning av: Shisha Pangma, 2005. Makalu, 2009. Gasherbrum III, 2011.
Särskilda utmärkelser: För sin insats på Lothse i maj 2001, när han avbröt sin egen klättring för att söka efter och rädda
brittiske alpinisten Tom Moors fick han ta emot UNESCO:s Fair Play Pierre de Coubertin, en guldmedalj för civilkurage av
dåvarande italienske presidenten samt David A. Sowles minnesmedalj från American Alpine Club.
Kuriosa: 2009 köpte han för egna pengar en helikopter för att utföra sök- och räddningsaktioner i nepalesiska Himalaya.
Han har sen dess räddat en avsevärd mängd klättrare, sherpas, vandrare och folk i avlägsna områden.
Om framtiden: ”All träning, min motivation och alla resultat visar att jag kan fortsätta hålla på som jag gör fram tills jag fyller 52.
Då kommer jag börja klättra mer tekniskt avancerat i stället för fysiskt krävande och planerar att flytta till Nepal och utbilda
räddningshelikopterförare.”
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
9
Utsikt Sylarna.
DJÄVULSK
NYTUR
I SYLARNA
I piskande snö och med klurig is tog sig Ulf Renman och Adam
Thomas uppför en 450 meter hög klippvägg i Sylarna förra vårvintern.
Troligtvis var det första gången som någon klättrade denna led vintertid. Får vi lov att presentera: Djävulstungan!
10
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
”Redan på de inledande replängderna
kom snömolnen in över oss.”
Sylträffen förra året inleddes med att vi åkte
Martins åk i fantastisk snö. När vi alla kommit ner i Tempeldalen och precis påbörjat
den tråkiga plattåkningen tillbaka till fjällstationen tittar vi – precis som de flesta som
kommer denna väg förbi – upp i den stora
rännan på Slottets sydsida. De flesta reflekterar nog inte mer över rännan än att det är
en mäktig naturformation, men jag ser på
det mesta stenskravel jag passerar med frågor
som ”Är det klätterbart för mig?”, ”Är det en
kul linje?” och ”Är det värt besväret att ta sig
hit för att prova?”. Så även denna gång.
Jag fylls av fruktan bara vid blotta tanken. Men Adam ser på rännan med andra
ögon. ”Det där ser kul ut” är väl ungefär det
första han säger. Jag skrattar lite och tycker
nog att han är en skämtsam och rolig kille. På
kvällen kommer det upp till diskussion igen
och jag förstår att han faktiskt är allvarlig och
att jag borde följa med upp och klättra den.
Jag avfärdar planerna den helgen men ett frö
var planterat.
Ett år senare är vi tillbaka på Sylträffen och
nu har jag laddat fysiskt och mentalt för att ge
mig upp i rännan. Vi har redan tidigare pratat ihop oss om att göra ett försök på rännan
om förutsättningarna stämmer. Vi har sett
bilder på FB från folk som är där och provar
och den milda vintern har gjort att det blivit
ovanligt bra förutsättningar med mycket is
och lite snö. Tyvärr har vi inte gett oss själva
de bästa oddsen, långt hårt jobb på Syltraversen och en trevlig men sen kväll på fjällstationen dagen innan är inte en optimal uppladdning. Vi stretar på i den branta snön uppför
rännan tills vi når den första stora isen, men
klockan är för mycket och spinndriften för
jobbig så vi tar fram repen och firar av istället.
Det var årets chans och vi kommer inte ha tid
att ta oss upp hit igen denna vinter – tror vi...
Tre veckor senare är vi tillbaka med ett enda
mål i sikte!
Reveljen går vid fem. Jag jobbar på så
gott det går med frukosten i tystnad, tidig
morgonfrukost är inte riktigt min gren men
jag kämpar på. 6:15 lämnar vi fjällstationen i
ett strålande morgonväder. Det blåser en del
men stora delar av himlen är klar och fin. Det
spritter i kroppen och känns härligt att vara
på väg igen. Nu är det allvar. Nu skall vi upp!
En timme senare när vi börjar närma oss rännan blir vi dock tveksamma. Det ser ut att ha
blåst in massor av otäck snö i rännan som vi
inte vill ha i huvudet. Efter lite funderande
över det vi ser i rännan och prognosen för
dagen så blir det ändrade planer. Strax till
höger om rännan finns en fin linje som ser
ut att vara rolig.
Vi startar klättringen i fint väder med
solen vackert lysande vid horisonten över
Gåsen, men redan på de inledande replängderna kommer snömolnen in över oss.
Jag reagerar aldrig på att det är besvärligt
väder förrän det är min tur att leda på den
fjärde replängden, men nu hade väderomslaget kommit på riktigt. Redan ett par meter
upp från standplatsen blir jag stående långa
stunder mellan varje flytt för att försöka undvika den skoningslösa spinndrift som kommer både uppifrån och nerifrån. Det går sådär bra.
Snön hamrar på och jag biter ihop. Som tur
är har jag i alla fall tagit på mig min tjocka
yllebalaclava innan vi började klättra, den
räddar framför allt halsen och nacken. Jag
försöker även med att dra upp huvan på
jackan men den begränsar sikt och rörlighet
för mycket på det här partiet för att det skall
funka.
Då och då kommer det uppehåll då vinden avtar och snön slutar piska. Då är det
dags för nästa flytt. Men först måste jag se
något. Att gräva fram ögonen med handskarna på är dock en obehaglig och svår uppgift,
inte bara för att jag behöver händerna för att
hålla i mig i klippan och yxorna, utan för
att ansiktet redan är ömt av den hamrande
Toppen.
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
11
”Jag skruvar i och ur den korta röda
BD-skruven på flera ställen utan
att få till något att lita på.”
spinndriften. Jag utvecklar en för mig helt
ny teknik att skaka vildsint på hela huvudet,
ungefär som när man skakar vatten ur öronen, för att frigöra mig från ansamlingen av
snö. Det funkar hyfsat och ger mig viss frihet
samtidigt som det lägligt nog även ger viss
värme till kroppen. Det uppskattas.
Kämpa, kämpa. Uppåt, uppåt. Det är nu
det roliga har börjat! Det som från insteget
såg ut som trevliga ispassager uppe i hörnet
visar sig nu bestå av ganska usel is. Klätterbar men inte säkringsbar. Jag skruvar i och
ur den korta röda BD-skruven på flera ställen utan att få till något att lita på. Antingen
går den inte in eller så är det bara luft i isen.
Jag hittar något killäge istället och går vidare
med yxorna så djupt planterade som möjligt.
Efter ett tiotal meter lättar det av lite
både tekniskt och vädermässigt. Varför skall
det vara som djävligast väder på de svåraste
passagerna? Jag kämpar på uppåt tills det tar
slut på repet. Jag bygger en riktig toppenstand med en stor hexa, en liten kil, ena yxan
i perfekt mossa och den andra inkilad mellan
stenarna som gömmer sig nere i snön.
Snabbt på med värmejackan nu utan att
släppa in för mycket snö i ryggsäcken. Just nu
är jag varm och go men utan värmejackan
skulle det inte ta lång stund innan jag var helt
utkyld i den skoningslösa vinden.
Tydligen tog jag god tid på mig upp,
för när Adam väl dyker upp på standen har
han fortfarande sin värmejacka på sig. Men
Adam är gladare än någonsin. Under en dag
som denna hinner och kan man inte kommunicera så mycket, det flesta konversationer
innehåller fraser som: ”This is so much fun”
och ”A good day in the mountains”.
Den hemska spinndriften som jag slogs
med i början på replängden hade tydligen
varit väldigt lokal. På standen strax nedanför det branta partiet hade det förvisso blåst,
men snön som jag slogs med hade åkt upp
och ner hos mig utan att lämna den brantare
terrängen. Underhållande för Adam, besvärligt för mig.
Nu är det Adams tur att leda. Direkt ovanför standen är det parti med is som såg roligast ut nerifrån, ack så lurad man kan bli.
Istället för fin solid is är det överhängande
ruttna istappar ovanpå någon sorts blandning mellan snö och is. Adam påbörjar en
kringgående rörelse ut till vänster där det ser
ut att finnas lite is upp mellan stenarna. Det
ser enkelt ut från där jag står, men tydligen
är det lite besvärligt för Adam klättrar upp
och ner, upp och ner. Så medan jag dansar på
standplatsen för att hålla värmen så klättrar
Adam upp och ner mellan stenarna ett antal
12
gånger med ökande mängd frustrationsskrik
för var gång. Kroppen böjs än si än så och jag
börjar faktiskt misstänka att det kommer att
bli besvärligt även för mig.
Till slut har Adam baxat sig upp och vidare utom synhåll för mig. Jag matar ut meter
för meter i ett stadigt tempo nu och till slut
hör jag något som låter som ”SAAAAFE”.
Jag lägger snabbt av, skriker ”ROPE FREE”,
och plockar ur kilen och hexan. Sen nojjar
jag till – hörde jag rätt? Snabbt på med repbromsen igen och skriker ”TWO METERS
LEFT”. Lite nervös står jag så stilla jag kan i
byarna för att inte missa nästa meddelande
uppifrån. Jag matar ut de sista metrarna och
sen hör jag tydligt denna gång ”CLIMB
WHEN READY!”. Jag meddelar ”CLIMBING” direkt, lämnar värmejackan på och
sliter snabbt på mig ryggsäcken och plockar
lös yxorna.
Nu skall vi se hur svårt det kan vara. Isen/
snön i hörnet ser hemskare ut än jag tänkt
mig när jag kommer nära och jag förstår
varför Adam valde att gå ut till vänster. Men
redan på traversen ut till vänster börjar jag
tvivla på mig själv. Det som ser ut som is på
traversen är bara en tunn ishinna som inte sitter fast i den släta klippan under. Det blir två
nervösa flytt över hällen till den lite tjockare
isen i det hörn där Adam jobbade på upp och
ner. Efter en närmare inspektion av cruxet är
jag nu glad över att jag inte behövde leda upp
här. Det är tunt och avigt och när jag stigit så
högt jag kan på isen har jag ingenstans att få
fast eller hooka med yxorna på ett tryggt sätt.
Jag jobbar runt med händerna för att hitta
någon list eller något hörn som kan ge mig
lite hjälp, men hela alltet är som en enda stor
sloper. Jag jammar lite med ena benet jabbar
lite med ena handen och drar mig upp i en
ytterst obehaglig yxplacering. Varken speciellt graciöst eller kontrollerat krånglar jag mig
upp till snön och isen ovanför. Aaahhhh…
Nu blir det behagligare klättring upp
till Adam. När jag kommer fram kollar jag
av kommunikationen som var nyss. Det visar
sig att jag nojjade i onödan, jag hade hört rätt
första gången. Skönt!
Nu är det värsta avklarat visar det sig.
Kvar är fyra replängder där den första inleds
med en kortare ispassage, sen är det i princip
uteslutande snöklättring. Vi jobbar på upp i
snön och vinden och bjuds inte på några större överraskningar. Adam har sista replängden
som flackar av lite, men repet räcker inte hela
vägen så han vinkar till mig och vi avslutar
med ett tiotal meter löpande klättring.
Med ett leende på läpparna klättrar jag
de sista metrarna upp och över den tydliga
En insnöad Ulf.
Adam har fikapaus.
kanten så att jag kommer upp på toppen.
Klockan är strax före 18 och det är fantastiskt härligt att vara uppe. Jag tar lite bilder,
tar ihop ett rep, äter en macka och softar lite
innan nerfärden börjar.
Sen vi började klättringen har vi i princip
inte kunnat se dalen eller fjällen omkring oss
på grund av vinden och snön. Från toppen
får vi korta luckor då vi kan urskilja Storsylen
och Pyramiden. När vi nu börjar gå österut
ner över Slottet för att ta något av offpiståken
ner tillbaka till skidorna börjar det så sakteliga klarna. När vi är tillbaka vid skidorna vid
19-tiden är det nästan helt klart. Vi skidar i
solen och är tillbaka på fjällstationen 19:45.
För mig är detta ett stort äventyr. Varje gång
man är ute och klättrar, kort eller långt, lätt
eller svårt, sommar eller vinter är det ett äventyr. Men för mig är detta något extra som jag
kommer att leva länge på. Jag har aldrig tidigare klättrat något så långt och seriöst utan
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Sylarna Rännan.
Topo.
att veta vad som väntar där uppe. Jag har heller inte bråkat med vädret på det sätt vi gjorde,
men jag tyckte hela tiden att det var kul och spännande och kände mig hela tiden trygg i det vi
gjorde även när det var besvärligt. Detta är det stora för mig, att jag fixade det med en bra känsla
i kroppen hela tiden trots att det inte var optimala förutsättningar! Som en extra bonus blev det
en nytur, även det stort för mig eftersom det är min första.
Det finns fortfarande gott om nyturer att göra både i Sylarna och andra fjäll runt
Östersund. Det finns även gott om etablerade fina turer som väntar på sin andra, tionde eller
hundrade bestigning. Det var skönt att få klättra i shorts på solvarma klippor i somras, men
jag ser fram emot i vinter då jag kan få ta fram yxor och stegjärn igen och bege mig upp på
branta fjällsidor eller Frösöberget i lite lagom kärvt väder för att få den där härliga ”Jag fixar det
faktiskt” känslan igen.
Text och foto: Ulf Renman
Åk till
Sylträffen i mars!
Boka in den 19-22 mars 2015 redan nu. Då
kommer nästa Sylträff gå av stapeln! Sylträffen
är en legendarisk klätter- och topptursträff
som arrangeras av Östersunds klätterklubb.
Både klättrare och topptursentusiaster är
såklart välkomna. Resa och boende på
Sylarnas fjällstation bokar du själv. Uppge
att du ska delta i Sylträffen.
Mer info kommer på Östersunds klätterklubbs webbplats ostersundskk.se.
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
SVERIGE
SYLARNA
13
Allt du alltid velat veta om
skimo/topptursskidåkning
men aldrig vågat
fråga om!
Scenario: Vintersäsongen är här med tjocka isar, tunna isar och fantastiska linjer
som slingrar sig upp för vackra fjällsidor. Försäsongens träning på mindre isar har
lönat sig, du är i toppform inför vinterns mål. Men en utmaning kvarstår: Hur ska
du tag dig till insteget av en av alla isturer i Lunndörren som du sett bilder på? Från
Tossåsen där man parker bilen är det cirka 15 kilometer platt fjällterräng... Vad finns
det för alternativ?
Syftet med den här artikeln är att förklara
och ge en översikt av främst de olika former
av skidutrustning, men även andra alternativ, som är relevant för klättrare som vill ta
sig ut i fjällen på effektivt sätt. Om snöfall
sätter stopp för dina klätterplaner, deppa
inte. Dåliga klätterförhållanden kan innebära goda skidförhållanden!
Vi tar det från början och går igenom
de begrepp och utrustning som idag står
till förfogande för den fjälltagne!
på de flesta underlag. Man kan även använda sina klätterskor och vid klätterturer
där man planerar att ta med sig snöskorna
så tar de relativt lite plats på ryggsäcken.
Nackdelen jämfört med skidor är att man
aldrig kan glida fram, vid varje steg måste
man lyfta foten vilket är ineffektivt energimässigt. På snöskor går det sakta att ta
sig fram jämfört med att gå på skidor. De
är också jobbiga att gå med i brant terräng
och framför allt vid traverser av snöfält.
Gå
Troligtvis det vanligaste sättet att ta sig
fram till insteget, i alla fall i Sverige. Att
gå är billigt och kräver ingen extra utrustning förutom ett par stavar som underlättar färden både dit och hem. Herman Buhl
använde stavar redan på 50-talet när han
gjorde förstabestigningen av Nanga Parbat
solo. Vid svårare klättring där man planerar att ta sig ner en annan väg är det ett
bra alternativ då man slipper bära med
sig snöskor eller skidor. Gå funkar fint då
anmarschen är relativt kort – men att gå
längre sträckor i fjällen vintertid är inget
alternativ.
Turskidor
Turskidor kan enkelt beskrivas som lite
kraftigare längdskidor avsedda för åkning i relativt platt fjällterräng. Det finns
en mängd olika modeller och bindningssystem att välja mellan beroende på personens längd och vikt samt om man vill ha
vallningsfritt eller ha stighudar. Det går att
fästa stegjärn av remtyp på turpjäxor men
är ingen bra kombination för klättring då
de inte är gjorda för det. Lösningen är att
skida till insteget för att sedan byta till
klätterskor. Nackdelen är att det tar tid och
tar stor plats i packningen. Att åka utför
med turutrustning kräver god teknik och
goda snöförhållanden.
Snöskor
Om man aldrig har åkt skidor tidigare och
har en begränsad budget är snöskor ett sätt
att ta sig fram i fjällen. Det kräver ingen
särskild förkunskap och man står stadigt
14
Alpin skidåkning
Det är nog den vanligaste formen av skidåkning och troligen vad de flesta tänker på
när man pratar om skidor. Utövas främst i
preparerad pist via liftburen access och utrustningen man använder är främst designad med tanke på utförsåkning Det finns
oändligt med modeller av pjäxor, skidor
och bindningar att välja mellan. Till skillnad från utrustning gjord för topptursskidåkning går det inte att släppa lös hälen för
att gå uppåt (med hjälp av stighudar) men
kan vara ett alternativ för klättrare om man
kan glida till insteget och sedan glida därifrån. Alpina pjäxor funkar att klättra med
men är tunga och styva.
Telemark
Telemark är en form av skidåkning som
har sitt ursprung i den del av Norge som
heter Telemark, därav namnet. Skillnaden
jämfört med alpin/topptursutrusning är
att man använder en bindning där foten
bara sitter fast vid tårna och hälen är lös
för att kunna göra telemarkssvängar. Då
telemarkspjäxan bygger på en ledad konstruktion vilket gör dem mjuka är de alltså
mindre lämpade för klättring.
Skidåkning med storskor
Vad man brukar kalla anmarschskidor för
att ta sig till insteget med och som man kan
använda med sina storskor. Det finns ett
par olika bidningstyper, bland annat från
Silvretta och Diamir, och fungerar på samma sätt som annan topptursutrusning, det
vill säga häldelen kan kopplas lös för färd
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
”De senaste årens snabba utveckling av
utrustning gjord för topptursskidåkning
har revolutionerat sättet att ta sig
fram på fjället.”
uppför och låsas fast när man ska åka ner.
Att åka utför med storskor kan vara svårare
än med pjäxor, då de ger sämre stöd, men
med lite träning går det fint.
Topptursskidåkning
Ski-mo (från ski-mountaineering) randonée, skidbestigning, huda, skidalpi-
nism, topptursskidåkning, ski-touring,
alpine touring, haute-route. Kärt barn
har många namn men oavsett namn
handlar det om utrustning för att gå upp
för ett fjäll (med hjälp av stighudar) för
att sedan åka ner. För enkelhetens skull
väljer vi att kalla det för topptursskidåkning i resten av artikeln.
Topptursskidåkning blandas ibland
ihop med turskidåkning (på platten) då
man ofta säger att man ska på tur, men
menar då topptursskidåkning. Innebär
även att man ibland måste forcera enklare klätterpartier för att ta sig upp på
brantare toppar med hjälp av stegjärn
och isyxor och brukar då kallas skidal-
Skidbestigning, huda, skidalpinism,
topptursskidåkning, ski-touring, alpine
toruing, haute-route. Kärt barn har
många namn...
Foto: Kaj Söderin
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
15
pinism. Tävlingsformen av topptursskidåkning heter också skidalpinism.
Det finns en mängd olika skidor,
pjäxor och bindningar, men för klättring finns det bara ett realistiskt alternativ: Tech-systemet. Tech-bindningar och
pjäxor utvecklades av märket Dynafit på
80-talet och kom till Sverige på 90-talet
och funkar som en slalombindning, men
med löstagbar häl (och hälhöjare som kan
ställas in i olika lägen beroende på vilken
lutning du går i) som gör att man kan gå
upp för fjället med hjälp av stighudar.
Idag så finns det ett tiotal tillverkare
som erbjuder både Tech-bindningar och
pjäxor. Pjäxan fäster man i bindningen
med hjälp av två stift som låser fast pjäxan fram och två stift bak, vilket kräver
Tech-kompatibla pjäxor.
Det finns även andra tillverkare av
Stighudar på.
Foto: Anders Burman
topptursbindningar, till exempel Diamir
och Silvretta som påminner om en slalombindning, men är betydligt tyngre. De
lättaste Tech-bindningarna väger idag runt
100 gram, medan en Silvretta till exempel
väger runt 1 000 gram. Vad skulle du själv
välja, en isyxa som väger 600 gram eller en
som väger 6 kilo? Eller stegjärn som väger
1 000 gram eller 10 kilo?
De senaste årens snabba utveckling av
utrustning gjord för topptursskidåkning
har revolutionerat sättet att ta sig fram på
fjället. De lättaste TLT-kompatibla pjäxorna väger lika mycket eller mindre än en
storsko och är stegjärnsfasta, samt har ett
rejält gångläge (full rörlighet i vristen) för
en bekväm anmarsch. Hur bra är dessa
pjäxor att klättra med då?
Bergsguiden Krister Jonsson bor utanför Chamonix i Frankrike och har länge
använt Tech-utrustning för både topptursskidåkning och klättring upp till WI6 och
M8.
– Jag klättrar väldigt mycket i mina
pjäxor. Swiss direct på Les Courtes, Star
Academizte på pointe Lachenal… Ja, listan
är lång. På rena isturer är de faktiskt bättre
än storskor. Lättare, mer känsla och dessutom är det bara att hoppa i bindningarna
när det är dags att åka hem, säger Krister
Jonsson.
Dessutom kan man använda dem till
att gå på vanlig fjälltur, topptursskidåkning och i pisten. Betydligt billigare än att
ha en uppsättning utrustning för varje aktivitet.
En lång anmarsch är ofta mödan värd... Foto: Mikael Sundberg
16
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Skidor
Vilka skidor som är lämpliga är en omöjlig
fråga att besvara. Det finns tusentals modeller att välj mellan, men ur en klättrares perspektiv så bör skidan vara relativt
kort. Dels för att den blir lättare, dels för
att en kort skida jämfört med en längre
är betydligt lättare att klättra med när
den är fastsatt på ryggsäcken.
Stighudar
Stighudar fäster man under skidan för
att få fäste i uppförsbackar och har en
konstruktion liknande fiskfjäll, d.v.s. det
glider åt ena hållet men inte åt det andra. Bra stighudar är en vital del av din
skidutrustning, utan dem är det omöjligt
att röra sig effektivt i fjällen. Krånglande
stighudar som inte fäster på skidorna kan
förstöra en hel resa, så det gäller att välja
rätt stighud för olika ändamål och behov.
Stighudar finns i nylon och mohair samt
olika blandningar av materialen för att
uppnå olika egenskaper som glid och slitstyrka. Det kanske viktigaste är att dina
hudar har gott glid då man vid en fjälltur
kommer ta många steg framåt. Ett annat
knep är att gnida in stighudarna med valla
för att öka glidet, men även förhindra isbildning som kan uppstå vid vissa snöförhållanden.
Stavar
Justerbara eller inte, två eller tre-delade, det
är frågan. Det beror såklart på hur man ska
använda sina stavar och under vilken årstid. Vid topptursskidåkning är det populärt med justerbara stavar, men det är inte
en fråga om, utan när justeringsanordingarna på sådana stavar kommer att krångla.
Is och snö har en förmåga att leta sig in i
låsanordningarna och ställa till bekymmer,
så stavar med fast längd är att föredra vintertid – dessutom är de lättare.
Fjällklättring och framför allt fjällklättring vintertid ställer stora krav på dig
själv och din utrustning. Konsekvenserna
av en stighud som inte fäster, ett dåligt
fastspänt stegjärn eller en stav som går av
kan i bästa fall sluta med en oplanerad bivack eller att man får avbryta klättringen,
om det nu går vill säga.
Förhoppningsvis har den här artikeln
underlättat och rätat ut de frågetecken som
finns i denna djungel av både utrustning
och termer – men även inspirerat. I slutändan handlar det inte om vilken utrustning
du har, utan att du faktiskt kommer ut.
Go’ tur!
Text: Kaj Söderin
”En kort skida jämfört
med en längre är betydligt lättare att klättra
med när den är fastsatt
på ryggsäcken.”
Foto: Krister Jonsson
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
17
&
klättring
LAVINER
Vintern närmar sig med stormsteg. Klipporna har svalnat för länge sedan.
Nu är det bara att ta på sig handskarna, vässa yxorna och invänta att snöoch isbönerna faller väl ut. Vi myser i väntan framför brasan, läser guideböcker och planerar in vilket berg som skall bestigas och vilket isfall som
skall bemästras. Dagen D kommer och laddade till tänderna far vi iväg.
Klätterolyckan nedanför Skogshorn i Hemsedal, Norge tredje januari
2013. De tre klättrarna var på väg till rännan vänster i bild när lavinen
gick och drog med den sista av dem. En liten lavin som tyvärr fick
stora konsekvenser. Foto; Jørgen Aamot
18
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Oavsett om det gäller isfall, snörännor
eller kamvandringar är det tyvärr något
med förberedelser samt genomförandet
som ofta förbises. Snö- och lavinsäkerhet till exempel. Exponering för väder,
stenslag och fallrisk verkar ta upp den
största delen i riskanalysen om vi ens
hinner med någon sådan.
Speciellt lätt att glömma bort snö
och laviner kan det vara när det handlar om vår- och sommarklättring på hög
höjd, till exempel nere i alperna, då det
är varmt, sol och fint nere i byn och full
vinter på höjd. Regnet som föll nere i dalen kom troligast som snö på höjd och i
samband med mer sådant samt vind ju
högre vi kommer, bygger det rejält med
snö i läområdena däruppe. Snö som inte
hinner stabilisera sig tills vi ska dit några
timmar senare och ta oss upp på vårt
stora klätteräventyr.
Att offpiståkare och toppturare råkar ut för laviner verkar fler ha fått upp
ögonen för idag. Dagens moderna utrustning, tillgång till information samt
verktyg som gjort det smidigare att ta sig
in i okänd vildmark och branta berg har
bidragit till att fler personer utan större
fjällkunskaper hamnar i olyckliga omständigheter.
Men laviner är ett stort problem även
bland klättrare: Andreas Fransson och
kanadensaren JP Auclair som omkom i
Patagonien i september, eller den stora
katastrofen på Mount Everest i april med
16 avlidna är exempel på detta.
ICAR (Internationella Kommittéen
för Alpin Räddning) har sedan 2000-talet kommit fram till att det naturliga
fenomen som dödar flest vinter-rekreationister i alpin terräng är just laviner.
Under en diskussionspanel på ISSW,
(International Snow Science Workshop),
i Banff tidigare i år konstaterade man att
de flesta klättrare som dör i laviner gör
det på grund av oländiga fall och kraftiga skador, inte av syrebrist och att de
begravts i snö. Diskussionspanelens rekommendation blev att klättrare, precis
som alla andra som rör sig i alpin vinterterräng, ska ha transceiver, sond och
spade med sig. Överlever man skadorna
från lavinen har man enligt statistiken
18 minuter på sig att hitta sin begravda
replagskompis innan överlevnadsstatistiken sjunker drastiskt och syret är slut.
Terrängen vi rör oss i som klättrare är
många gånger lavinterräng. De flesta laviner som alpinister utsätts för dras igång
på väg till eller ifrån leden vi skall upp
på. Att vi sedan vistas längre tid exponerade för faran än tex skidåkare gör att vi
måste tänka till både en och två gånger
innan vi ger oss ut på våra äventyr.
I skidåkarvärlden brukar man prata
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Anmarsch i optimal lavin-startzon. Foto: Karin Trolins privata.
om att den egentliga faran utgörs av flaklavinerna, att det är de som dödar. De är
också de som är svårast att förutsäga och ta
sig ur om man åker med. Torra flaklaviner
kan gå från 25 graders lutning och uppåt,
men vanligast är att de går mellan 35–45
grader och mitt i prick är 38 grader. Den
perfekta lutningen för offpiståkning och
en vanlig lutning på våra anmarscher och
nedstigningar då rasbranter och morän-
sluttningar har just den lutningen. Efter 45
grader börjar sannolikheten att dra igång
lavinen minska igen. Detta för att snön
som landat på brantare lutningar ofta rasar
iväg redan när det snöar och blåser in mer
snö. När vi kommer dit har alltså lavinen
och snöraset redan gått och den snö som
ligger kvar är lite stabilare.
För klättrare kan även mindre ras samt
lössnölaviner vara dödligt eftersom vi rör
Håll koll på faror ovan, hur en eventuell hängdriva ser ut. Insäkring bör ske även vid lättare
klättring då det blir stora konsekvenser av ett fall. Foto: Karin Trolins privata
19
Ofta ser man inte förrän efteråt
hur nära hängdrivan man varit.
Foto: Karin Trolins privata.
KARIN TROLIN är en 32-årig
skidpatrullör och lavintekniker på Åre
Lavincenter. Hon har instruktör- samt
lavinteknikerutbildning via kanadensiska
systemet CAA nivå 1 och 2.
Hon är klättrare sedan 2000, som
helst klättrar alpint på höga berg, men
gärna tränar på hemmaklippor och isar
i Hälsingland eller Åre-trakten. Medlem
i Åre klätterklubb där hon bor vinterhalvåret. Är hjälpinstruktör enligt SKF. Driver Äventyr och friluftsföretaget
Explore 61°N.
www.explore61n.se
oss i så pass farliga och branta miljöer att minsta felsteg, eller att tappa balansen, kan bli en
dödsfälla. Det gäller att ha koll på snön både där vi är och ovanför oss. Liksom hängdrivor
och isfall som kan rasa och bli en fara i sig själv eller starta laviner när de faller.
FLAKLAVINER:
• Kan vara svåra att förutsäga.
• Kan utlösas ifrån där vi står så lavinen startar under oss, ovan eller en bit bort.
Startar genom en kollaps i ett svagare lager som sprider sig och ett snöflak spricker
upp och far iväg. Ett suckande ”whumpf”-ljud hörs ibland när kollapsen sker i det
svaga lagret nere i snön.
LÖSSNÖLAVINER:
• Startar i en punkt, oftast vid våra fötter (eller vår replagskamrats).
• Drar med sig snö i en päronform när den växer nedåt.
• Kan även utlösa större flaklaviner.
HÄNGDRIVOR:
• Bildas av vindtransporterad snö.
• Visar på åt vilka väderstreck snön ackumulerats under vintern.
• Lossnar när drivans vikt blir större än dess hållfasthet eller vid värmeökning i
infästningen (försvagning av hållfastheten).
• Kan starta större laviner på sluttningen under när de rasar ner.
• Brister längre in mot kammen än vad vi förväntar oss (ibland 45 grader
inåt kammen).
20
Det är de små till medelstora lavinerna
som tar de flesta lavinoffren. I klättermiljö räcker det med att ett flak på någon kvadratmeter lossnar för att vi skall
tappa balansen och falla olyckligt. Då
gäller det att ha koll på hur lavinfaran
ser ut, hur stabil snön är och hur vi minimerar riskerna. Alltså måste vi under vår
planering av turen, under vår approach
och hela klättringen göra smarta val och
hela tiden ha öppna sinnen för de tecken
vi kommer över.
Planeringen behöver börja hemma
med att få koll på hur det ser ut på berget som ni tänkt klättra. Kolla på kartor,
internet, prata med lokala klättrare eller
guider. Allt för att få koll på lavinprognoser, lavinförhållanden och lokala förutsättningar. När man sedan kommer till
området måste informationen fortsätta
inhämtas och behandlas.
Alpinklättring på is och snö är ofta
något man sysslar med under nattens
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
sista timmar och fram till förmiddagen. Om det varit varmt
kanske nattkylan inte har räckt för att frysa snön, då får man
vänta till en annan gång. Ibland tar klättringen längre tid än
tänkt och solen hinner värma upp snön och dess bindningar.
Är snön mjuk sjunker man ned i varje steg och det tar för lång
tid att förflytta sig, men framför allt ökar risken att träffas av
snöras eller sten väsentligt. Att då tänka till och hitta en bra
och säker hemväg, när man dessutom är trött och slut på energi
är kanske försent. B-planer skall planeras innan turen för att
slippa dåliga beslut i sista stund som resulterar i dåligheter.
Lavinrisk består av tre faktorer: terräng, stabilitet (snö och
väder) och människan.
Det är ytterst sällan en lavin ”bara går” utan förvarningar. Oftast finns all nödvändig information om lavinfaran runtomkring
oss. Bara vi är observanta på tecken och känner till hur vi kan testa
snön under vägen. 85 procent av lavinerna vi hamnar i sätts dessutom igång av oss själva enligt Nordamerikanska Lavinexperten
Bruce Tremper.
FRÅGOR ATT STÄLLA INNAN OCH UNDER TUREN:
•
•
•
•
•
•
•
•
Har det gått laviner på liknande sluttningar?
Är jag i eller under lavinterräng, hur mycket lutar det?
Hör jag whumpf-ljud, ser sprickbildningar?
Har det snöat mer än 20 cm på något dygn och/ eller blåst
mycket?
Har det plötsligt blivit varmare eller regnat?
Drevar det snö?
Vad blir konsekvensen av en lavin här? Vilken är vår B-plan?
Vilka är det jag har med mig? Kan de något om laviner? Är vi
risktagare?
Om man måste korsa en brant snösluttning: Utse en säker plats
innan och efter sluttningen. Gå/skida en åt gången. Håll koll på varandra. Utse också åt vilket håll du skall försöka ta dig om lavinen går.
Hängdrive-tips:
• Håll långt avstånd till drivan vid kamvandring. Säkra varandra om
ni måste gå i närheten, den brister mycket längre in än förväntat.
Passage underifrån bör ske genom att hitta en försvagning i drivan
där den delvis kollapsat eller är minst överhängande.
Snöränne-tips:
• Fuska inte med säkringarna, även när det är lätt.
• Fundera på vad som händer om du eller replagskompisen dras med
i en lavin här.
• Håll dig ifrån mitten och ha koll på säkra plaster.
Sluttips: Gå en kurs och lär dig mer. Känn på och igenom snön när
du går med fötterna, stav eller isyxa. Lämna inte lavinprylarna hemma.
Skaffa en kompass med lutningsmätare (klinometer). Man skaffar sig
snabbt ett ögonmått för lutningen om man har verktyg att kontrollera
med! Dessutom är det rätt kul! Så det finns mycket vi kan göra åt vår
situation på fjällklättringarna i vinter.
Text: Karin Trolin, fjällguide
Länkar med mer information:
Lavinkunskap: http://www.fjallsakerhetsradet.se/
forberedelser/laviner/
Lavin och snöobservationer: www.lavinsmart.se
Norge: www.varsom.no samt http://www.regobs.no
Världen: http://www.avalanche-center.org/Bulletins/
Ser man en lavin utlösa sig i liknande sluttningar som man skall
upp i, eller som här av några renar som passerar, bör man haja
till och fundera om det verkligen är rätt dag för detta projekt.
Foto: Karin Trolins privata.
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
21
Girls Get Higher på
ISLAND PEAK
Oktober/november 2014
Under våren 2013 kom ett mejl från Christina S Sandström på företaget Hi On Life
i Nepal, som berättade att varje gång hon
googlade på sitt företag så kom klätternätverket Girls Get Higher upp. När det hade
hänt tillräckligt många gånger skickade
hon helt sonika ett mejl till gruppen med
en inbjudan som hon kallade ”Girls Get
Higher goes Hi On Life”.
Jag nappade direkt och efter lite mejlkonversation hade jag och Christina bestämt att det var Island Peak med sina
6189 meter som gällde och att resan skulle
ske under hösten 2014 för att tillräckligt
många (läs jag själv) skulle hinna spara
ihop pengar och träna.
När sista datum för anmälan gick ut i
våras hade sex tjejer anmält sig. Alla hade
varierande erfarenheter med sig i bagaget
men gemensamt var att alla var sugna på
äventyr.
Island Peak är en så kallad trekkingtopp
vilket alla 6000-meterstoppar i Nepal kal�las. Detta innebär att många felaktigt tror
att det är vandring upp till toppen. Tvärt-
om är det både glaciär, en snövägg med
fasta rep och en smal kamvandring sista
vägen till toppen. Just i år blev det dock
ingen kamvandring eftersom de fasta repen
hade satts fast bara några meter innan toppen på grund av snöbrist där de vanligtvis
brukar sättas. Följden blev då istället en
längre klättring med yxa och jumar men
det var ju bara trevligt!
Vår resa sträckte sig över 23 dagar och såg
ut som följer:
Dag 1. Ankomst Kathmandu
Dag 2. Sightseeing Kathmandu, trek briefing och välkomstmiddag
Dag 3. Flyg till Lukla (2830 m) och trek
till Phakding (2652 m)
Dag 4. Trek till Namche (3440 m)
Dag 5. Vilodag Namche med acklimatiseringstur till Everest View Hotel (3880 m)
Dag 6. Trek via Tengboche (3870 m) till
Deboche (3600 m)
Dag 7. Trek till Pheriche (4240 m)
Dag 8. Vilodag Pheriche med acklimatiseringstur (4750 m)
Dag 9. Trek till Lobuche (4930 m)
Dag 10. Trek till Everest Base Camp (5380
m) och tillbaka till Gorak Shep (5180 m)
Dag 11. Bestigning Kala Pathar (5545 m)
och ner till Dingboche (4420 m)
Dag 12. Trek till Chukkung (4720 m)
Dag 13. Trek till Island Peak Base Camp
(5100 m)
Dag 14. Vilodag Base Camp med klättergenomgång
Dag 15. Trek till High Camp (5600 m)
Dag 16. Summit Island Peak (6189 m) och
tillbaka till Base Camp
Dag 17. Trek till Dingboche
Dag 18. Trek till Namche
Dag 19. Trek till Benkar
Dag 20. Trek till Lukla
Dag 21. Flyg till Kathmandu
Dag 22. Shopping och avskedsmiddag i
Kathmandu
Dag 23. Avfärd
Turen gick till en början bra för mig och
jag kände mig rätt säker på att jag skulle
må bra på höjd, jag som i hyfsat snabbt
tempo tagit mig upp till över 5000 m förut.
Det blev därför en ny (och i efterhand bra)
GGH utanför Manaslu Hotel i Kathmandu: Malin
Mulder , Lo Pettersson, Ingela Rindberg, Linnea
Gunnarsson Knutsson, Stella Papadopoulou och
Jennifer Sjöö Karlstad.
Guiden Christina Sandström och resten av
gänget på acklimatiseringstur vid Everest
View Hotel ovanför Namche.
22
Mt Everest och
Lhotse i bakgrunden.
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
erfarenhet för mig när jag strax innan Lobuche började känna mig lite illamående.
Jag tänkte att det nog går över men väl
framme vid lodgen snurrade allt och jag
kräktes tre gånger.
Jag trodde huvudet skulle sprängas och
jag fick kämpa stenhårt för att inte somna
medan jag åt. En snabb koll visade en syresättning i blodet på 65 procent och jag fick
stoppa i mig en Diamox mot vad Christina kallade mild (kändes minsann inte så
mild…) höjdsjuka. Dagen efter hade nivån
höjts till 88 procent men jag kände att huvudet och motivationen var som bortblåst.
Jag satt på sängen på morgonen och skulle
packa min väska men jag hade svårt att förstå hur det skulle gå till, jag satt bara och
stirrade på väskan istället för att som vanligt bli klar först.
Christina och jag kom överens om att
jag skulle gå ner till Dingboche och vänta
på de andra som skulle komma dit dagen
efter. Följden blev att jag missade Everest
Base Camp och acklimatiseringsturen upp
på Kala Pathar men jag kände att det inte
spelade någon roll, jag var tvungen att hitta
igen mig själv istället.
Efter ett dygn för mig själv och några
timmars stirrande på Island Peak som nu
hade kommit rejält nära i blickfånget hittade jag min motivation igen. Resten av
resan var för mig en solskenshistoria. Jag
kände igen mig själv och min klätterlust
och kände mig stark hela vägen upp till
toppen och ner igen.
Så himla underbar resa blev det. Tjejerna som var med, Christina och de nepalesiska guiderna och klättersherporna. Alla
inblandade gjorde resan till ett underbart
minne för livet.
Vy från vandringen dag fyra på väg till Namche.
I’ll be back!
Text och foto: Ingela Rindberg
GGH på toppen av Island Peak den 1 november!
Boudhanath i Kathmandu, Nepals största
stupa.
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Hängbro med luft under fötterna:
uppskattningsvis ca 60 meter...
Bönerullar i Kathmandu.
23
MENTAL TRÄNING
FÖR VINTERALPINISM
(Går även att applicera på annan typ av alpinism och är direkt överförbart på gräsklättring).
Efter att ha läst Steves nya bok ”Training for the new alpinism”, kan vi konstatera att han tycker boken är ganska
onödig och att han har accepterat det vi vetat hela tiden. 80 procent sitter i huvudet.
Här kommer några tips på hur du tränar för vinteralpinism. Ledorden är: ”Klättra dåligt är bra!”
• Träna på att klättra i dåliga förhållanden och i dålig terräng.
• Klättra när det är blött, löst och mossigt.
• Klättra när det är mörkt och kallt. Nu är med andra ord bästa tiden på året.
• Klättra med dåliga grejer (gärna lånade). Gör dock ett undantag för repen.
• Klättra när du är hungrig, törstig och trött (helst efter en misärbivack).
”Klättra dåligt är bra!” betyder också att du tränar på att oftare befinna dig i zonen där du klättrar sämre och blir mer komfortabel
med det och därmed mindre rädd.
Sist men inte minst är det bra att träna på den riktigt tråkiga säkringstiden. Svetsa ihop en evighetsloop av tre meter rep och ställ dig
i den kalla duschen eller om möjligt i närheten av en snökanon.
Vill du veta mer så kolla in bloggen ”Frozen turf and crap ice” eller anmäl dig till den Internationella Gräsklättersamlingen som går av
stapeln på Båthusberget i början på januari.
Markus Andersson och Kasper Kotake,
Dalarnas Klätterklubb
Sydpillaren på Stetind.
Belayträning.
24
Båthusberget i vinterskrud.
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
nyheter
NYBILDAT: SMÅLANDS
KLÄTTERFÖRBUND
Smålänningarna har gått ihop och skapat Smålands
Klätterförbund. Vi på Bergsport var så klart nyfikna och
ville veta mer.
Vad blir skillnaden mot hur det har varit tidigare?
Flera av klättrarna har känt varandra i många år och haft
sporadisk kontakt. Nu blir det i mer organiserad form för
dem som vill. Det finns en enorm kompetens och erfarenhet
hos klättrarna i Småland. Många har klättrat mellan 10–30
år inom olika discipliner och varit aktiva i klubbarna i flera år.
Vi kommer att få ekonomiskt stöd i de distriktsutbildningar,
som vi gör tillsammans med SISU. Vi får ekonomiskt stöd för
verksamheten till en början, med ett schablonbidrag på
10 000 kronor per år. Ju mer verksamhet och utbildningar vi har,
desto större blir det ekonomiska stödet. Vi kommer att anordna
distriktstävlingar, ledbyggarkurser och tränarutbildningar i
samverkan med Klätterförbundet och SISU. Tillsammans
samarbetar vi och stödjer utgivning av nya klätterguider (sport/
trad, boulder, is) och även uppdatering av befintliga.
Vilka klubbar är det som är med?
Kalmar KK, Ölands KK, Slottbroskolans KK, Västerviks KK,
Höglandsklättrarna, Sävsjö KK och Jönköpings KK.
Vad har ni för mål med förbundet?
Att utveckla samarbetet på många områden och höja
kompetensen bland medlemmarna i klubbarna, och utveckla
ungdomsverksamheten och dess utbredning inom distriktet.
Jim Wasmuth.
BERGSPORT: Varför startar ni Smålands Klätterförbund?
JIM WASMUTH, VÄSTERVIK KK: Vi har alltför lite samarbete
mellan klubbarna i distriktet. Vi träffas ibland ute i bergen, på
tävlingar och utbildningar. Mellan de sju klätterklubbar som
finns i distriktet vill vi utveckla samarbetet och gemenskapen.
I Småland har vi 57 distriktsförbund inom olika idrotter, allt från
Fotbollsförbund till Rugbyförbund. De idrottsledare som jag har
varit i kontakt med har alla varit positiva till sin organisation på
distriktsnivå. Vi vill arrangera klätterträffar utomhus och åka på
gemensamma klätterresor i Sverige och utomlands samt stödja
varandra att anordna klättertävlingar i distriktet. Då det gäller
access vill vi främja och säkra tillgängligheten till klättring på
våra berg. I samarbete med SISU ska vi anordna utbildningar för
både klättring inom- och utomhus.
Examination
inomhusinstruktör
För att bli inomhusinstruktör måste du bli godkänd
under en examination. Nästa gång det är möjligt är
den 1 februari och platsen är Luleå.
Förbered dig noga med att klättra mycket, läs förbundets
aspiranthandledning och övriga dokument för instruktörer,
var med på klätterkurser, öva tekniker och metoder och läs
även rekommenderad litteratur. Saknar du kunskap inom vissa
moment, kontakta en auktoriserad instruktör och gå en kurs.
Kom väl förberedd.
Anmälan: Sista anmälningsdag 16 januari via bergsport.se
VILL DU OCKSÅ BLI INSTRUKTÖR inom
någon av Klätterförbundets fyra discipliner; inomhus, sport,
klippa, is? Läs mer om vad som krävs och hur det går till på
bergsport.se/utbildning.
Där kan du också hålla utkik efter nästa utbildningstillfälle.
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Är det något som ni tycker att andra regioner borde ta
efter?
Jag kan inte svara på vad andra ska göra. Klubbarna hos oss har
haft ett litet men gott samarbete med varandra under många
år. Vi har inte de motsättningar mellan klubbar som finns på
vissa håll. Det ser annorlunda ut hos oss och det är bra. Alla
våra klätterväggar drivs av klätterklubbarna och med starkt stöd
av kommunerna. Vi har helt andra förutsättningar i Småland
eftersom vi inte har kommersiella klätterväggar som drivs av
aktiebolag och vars mål är att skapa vinst. I klubbarna finns det
dessutom ett intresse av att klättrarna ska komma ut och klättra
på våra fina berg och inte bara inomhus. Jag är övertygad om
att det i framtiden blir möjligt för oss att hämta inspiration och
kraft av varandra till att få en intressant och kul klätterutveckling
i Småland.
När är det officiella bildandet?
Söndagen 14 december.
KEB ALPINE RACE – DET
STORA SKIDÄVENTYRET
Både elitsatsande skidalpinister, längdåkare och glada
motionärer är välkomna att vara med i årets skidäventyr
Keb Alpine Race den 15–19 april 2015. Det är ett tvådagars
topptursäventyr och man tävlar i 2- eller 3-mannalag, dam, herr
eller mix. Alpin- eller Skitour-klass. Det finns även en kortare
solotävling dagen innan.
Mer info på www.svenskaturistforeningen.se
JUNIORER I TOPP PÅ SM I LEAD
När tio herrar och åtta damer tävlade om titeln som svensk
mästare i lead lördagen 22 november på Klätterlabbet i
Göteborg var publiken desto större och stämningen mycket
god. Vann gjorde juniorerna Kajsa Rosén, Solna KK och Hannes
Puman från Eskilstuna KK (läs mer om deras andra framgångar
på sid. 38). Tvåa respektive trea i damklassen kom Stella Plantin,
Göteborgs KK och Nanna Söderin, Östersunds KK. I herrklassen
gick silvret till Fredrik Serlachius, från Solna KK, och bronset till
Geir Söderin, Östersunds KK. För alla resultat se bergsport.se
25
David Dahlin forcerar överhänget på isfallet Brudslöjan,
som ligger ungefär en kilometer söder om Sveriges högsta
kraftverksdamm, Trängslet i Dalarna. Norrköpingsklättrarna
David och Johan Gille hade egentligen planerat att åka till
Hemsedal eller Rjukan, i Norge, men hindrades av hög
lavinfara och töväder. Istället blev det Trängslet. Tur för
oss, som fick två duktiga och sköna klättrare att hänga
med! Foto: Tomas Ärlemo / www.arlemo.se
26
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
skarpladdat
BERGSPORT
BERGSPORT#164
#164 ·· DECEMBER
DECEMBER2014
2014
27
skarpladdat
Åsa och Fredrik Söderqvist är på väg ner från den första gendarmen längs
Arête des Cosmiques i Chamonix. Leden börjar i Col du Midi och avslutas
uppe på en av Aiguille du Midi-liftens balkonger 3800 meter över havet.
Här bjuds vi på is och snö blandat med 40 miljoner år gammal guldskimrande granit. Den storslagna miljön med utsikt över hela Mont Blanc-massivet tillsammans med stor variation i klättringen gör att man efter de blott
268 metrarna genast vill ha 268 till. När vi tar de sista kliven på stegen upp
till balkongen står där en applåderande skara sightseeingturister som synar
oss beundrande uppifrån. Grandios avslutning på lika grandios klättring!
Fotograf: Anette Andersson, www.textochfoto.se
28
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
skarpladdat
Hannes Puman på Rosetta i Åkers. Foto: Robin Stensson
BERGSPORT
BERGSPORT#164
#164 ·· DECEMBER
DECEMBER2014
2014
29
kommittéer
HEJ KOMMITTÉ!
Från och med detta nummer kommer vi att presentera alla kommittéer i förbundet. Vad gör de
egentligen? Vad har de gjort? Vad vill de göra? Vilka är de? Så många frågor. Här kommer svaren!
BARN- OCH UNGDOMSKOMMITTÉN
BERGSPORT: Vad är det huvudsakligen ni jobbar med?
MORGAN HJORT, ORDFÖRANDE: Barn- och
ungdomsklättringens utveckling i Sverige är uppdraget
och det är det som vi alla vill skapa möjligheter till! Göra
klubbarnas B&U-verksamhet enklare att driva är väl det
enklaste sättet att uttrycka det på. Detta gäller inom alla delar
inom klättringen och för alla mellan 7–25 år, så vårt uppdrag
är både stort och intressant.
Vad har ni haft fokus på under det senaste året?
Eftersom B&U har legat i träda under en längre period så har
att sätta ihop en fungerande kommitté varit den huvudsakliga
uppgiften. Det gick trögt i början men sen har det blivit lite
av en ketchup-effekt. Nu är vi sex stycken som jobbar med
detta, och det är glädjande att se att vi har lyckats få en
mycket bra spridning geografiskt och könsmässigt. Sen har
vi också haft Johanna som har jobbat ute i landet med att
försöka nå alla klubbar och presentera de möjligheter som
finns inom RF. Det har varit en stor hjälp tycker vi och vi ser
fram emot att jobba vidare på detta under det kommande
året.
Vad har ni i pipeline?
Återigen, vi är alla nybörjare så vi försöker i stort att hitta
formerna för hur vi skall jobba. Vår lista på saker som behöver
göras är jättelång så vårt största jobb just nu är att prioritera
bland dem och börja ”beta av” dem. En sak som vi har pratat
mycket om är att vi vill synas bättre, just nu så känns B&U
gömt bland mycket annat på Bergsport.se, så håll ögonen
öppna för vi hoppas på ändring på det!
Vad skulle ni vilja göra om det fanns all tid och alla
pengar i världen?
Jösses, listan blir för lång! Vi har ju ingenting (nästan) vad
gäller dessa frågor så vad vi än gör så blir det bättre...
Behöver ni fler som hjälper till i kommittén?
Vi behöver alltid folk som kan vara med och bidra! Dock så
kanske vi idag behöver mer folk som vill hjälpa till att delta och
driva ”projekt” inom B&U-sfären, det blir lite svårt att ha en
större permanent kommitté, just nu.
Är det några speciella egenskaper eller kunskaper ni
efterfrågar?
Nä, vem som helst är välkommen! Glädje och energi är väl
det enda som behövs, jag förutsätter att vi alla har en kärlek till
klättringen som sådan. Alla kan bidra med det de kan/vill.
Varför ska man gå med i er kommitté?
För att vi har kul! Och det är här det kommer att hända saker
under de närmsta åren, tro mig!
Hur kontaktar man er?
Kolla Bergsport.se, vi finns alla med där!
Någon mer fråga ni vill få med…?
Alla är välkomna med ”input” om vad ni anser saknas för att
skapa utveckling inom B&U. Vi kan inte lova att vi kan genomföra
allt men det är alltid bra att få veta vad behovet är. Ring någon av
oss eller skriv ett mejl. Eller om ni snubblar över en av oss ute på
klippan så säg hej och utmana oss, det är bara roligt! Nu när ni
har fått bild på oss så kan vi ju inte komma undan längre...
DETTA ÄR B&U-KOMMITTÉN!
Hej! Jag heter Tommy Lundemo. Jag lärde mig dubbelåttan den 12 maj 2012 av en kompis på
en afterski. Innan dess hade jag provat topprepa lite med min syster. Samma vår gick jag med i
Sundsvalls KK med min äldsta dotter. Jag började hjälpa till med barnklättringen inomhus, som
då var ganska småskalig. Eftersom jag alltid älskat berg framför allt vintertid, tog repklättringen
utomhus mig med storm. Förälskelsen i klippan var stor. Jag blev snabbt hjälptränare i klubben och
nästa termin hade jag hand om den yngre gruppen. Tillsammans har vi byggt upp en ganska stor
verksamhet och vi är idag runt 60 aktiva i tre barngrupper trots att vi för tillfället endast erbjuder
bouldering inomhus (och enstaka läger utomhus) och är på ständig jakt efter engagerade tränare.
Jag har tidigare engagerat mig som tränare i längdskidåkning och får otroligt mycket glädje av att
träna med barn och ungdomar. Största drivkraften för mitt engagemang i förbundet är att samla på
mig och sprida kunskap om hur man kan driva och utveckla B&U-verksamheten. Jag är övertygad
om att det finns massor av kunskap och fiffiga övningar och lekar ute i klubbarna som andra
klubbledare är sugna på att ta del av.
Bouldering och lätta sportleder utomhus är mina favoriter, kanske tack vare att det är så
lättillgängligt. Gillar även alpina toppturer och ser fram emot att lära mig lägga egna kilar, prova på isklättring och klättra flera
replängder i framtiden. Jo just det, jag gillar att utmana mig själv och att dricka kaffe ur termos också. Men det är väl nästan
ett krav om man ska fastna för den här sporten?
30
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
kommittéer
Mikael Bladh heter jag, är 36 år och kommer från början från Gotland men har de senaste
elva åren bott i Göteborg. Jag kom i kontakt med klättringen första gången 2008 på Gotland.
Har klättrat mer aktivt de senaste tre åren och ägnar mig framför allt åt sportklättring men har
på senare tid även börjat med tradklättring. Försöker åtminstone klättra varannan dag på
vinterhalvåret då det blir mer strukturerad träning inomhus där repklättring varvas med
bouldering. Jag sitter med i styrelsen för Kvibergs klätterklubb. Då Kvibergs klätterklubb har en
inriktning mot barn och ungdomsklättring känns det väldigt kul att få möjligheten att vara med
att på nationell nivå och skapa ännu bättre förutsättningar för barn och unga inom klättringen
genom Barn- och Ungdomskommittén. Över lag så är det extremt kul att få vara med och driva arbetet framåt i en idrott/sport som
verkligen är på framfart, inte minst om man tittar på antalet klättrare på våra inomhusgym.
När jag inte klättrar så arbetar jag med företagsledning inom IT-branschen.
Anna Lovehed heter jag. När jag började klättra för några
år sedan var det med inställningen att bara klättra i hall.
Idag klättrar jag helst inte inomhus utan utomhus, gärna
högt och länge i form av trad och multipitch.
Jag tycker om vad klättringen gör med mina tankar.
Att de bryts ner till endast fokus på här och nu, till
problemlösning, överlevnad och lycka. Klättringen är
för mig så mycket mer än en sport. Det är även ett
sätt att umgås med vänner och en väg till fantastiska
naturupplevelser.
Jag är med i B&U för att jag tycker det är viktigt att
lyfta fram barn och ungdom inom svensk klättring. För
att sporten skall utvecklas och hållas levande behövs
möjligheter och utrymme riktat till unga klättrare runt
om i landet. Jag vill vara en del av den verksamhet som
inspirerar och skapar dessa möjligheter för unga, att klättra
mycket och mer både ute- och inomhus.
Linn Wennberg.
Född och uppvuxen
i Kiruna. Lämnade
fjällen och gruvan
och började plugga
idrottsvetenskap i
Umeå. För fyra år
sedan skedde min
klätterpremiär på
Kiruna klätterklubb
och jag blev såld
direkt.
Bouldering och
sportklättring är det
som gäller för min
del. Klättrar mycket
inomhus för
tillfället, men inget
går upp emot påskklättring i snöstorm
i Norge, eller varför
inte en varm och
härlig sommardag
i Gaisenjarga! När jag inte klättrar, åker jag helst skidor.
Gärna i Riksgränsen.
Varför jag är med i B&U är för att jag tycker att det är
viktigt att barn och ungdomsklättring lyfts fram och att vi
kan visa hur fantastiskt klättring är. Barn är vår framtid och
för att klättringen ska kunna bli större tror jag det är viktigt
att vi ger dem mer utrymme. Oavsett var i landet man bor,
ska det finnas möjlighet till klättring. Klättring ska vara till
för alla och målet borde vara glädje och att bara ha kul! På
så vis förhoppningsvis väcka ett livslångt intresse!
Morgan Hjort, 54 år ”ung”. Pappa till Axel 7 år och det är hans förtjänst att jag är tillbaka i
den ideella världen. Han ville börja klättra och då tyckte jag att, då får vi väl fixa det. Har hållit
på med klättring sen tidigt 90-tal.
1998 flyttade jag till Storbritannien och fick uppleva klättring på en helt annan nivå än vad
jag var van vid. Den största grejen var att i Storbritannien är klättring en verklig folksport,
klubben jag var med i firade 50 år 2004, när vi var ute (varje helg) så var vi en grupp om 20–25
personer, mellan 14 och 70 år. En ljuvlig gemenskap och glädje.
2005 flyttade jag till Sverige igen, till Malmö. Ville flytta till Helsingborg men vad jag
förstod så fanns det ingen klubb där, så det fick bli Malmö men jobbade i Helsingborg. Efter
ett par veckor kom det upp en websida för en nystartad klubb, i Helsingborg... Började ha
en mejlkonversation med webmastern, och döm om min förvåning när han satt i samma
kontorsrum som jag! Så, efter det blev det Helsingborg. Här har jag varit delaktig i att bygga
upp klubben i ett tidigt stadium, byggt klätterväggar, lagt tjockmatta, arrangerat tävlingar,
suttit som kassör, hållit i B&U-klättring... Var med och startade upp Sydcupen här nere i
södern för våra yngsta klättrare.
Numer har jag återigen tagit en B&U-grupp och tycker det är jättekul att se all den glädje
det finns kring B&U-klättring, och det är lika kul att se hur roligt deras föräldrar tycker det
är att umgås med sina barn och att själva klänga på väggarna! Vill också försöka återuppliva
Sydcupen, det är mitt senaste mål, hoppas vi kan få igång 4–5 klubbar här nere så vi kan
utmana övriga Sverige att också skapa enkla tävlingar för våra juniorer. Det är inte så svårt.
Jag lovar!
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
31
kommittéer
ACCESSKOMMITTÉN
BERGSPORT: Vad är det huvudsakligen ni jobbar med?
ANDERS WESTER, tf ORDFÖRANDE: Vår ambition
ligger i att säkra tillgången till, och öppna redan stängda
klätterområden, allt från boulderfält till isklättring. Vad har ni haft fokus på under det senaste året?
Vi har jobbat mycket med information tidigare, sätta upp
accessfonden, men vi lägger allt mer tid på att kommunicera
med myndigheter och stötta klubbar. Vi har i närtid drivit
ärenden som Skälefjäll, Trängslet och bevakar ett antal till, till
exempel Ågelsjön, fågelskydd vid Kullaberg, reservatsbildning
Hykjeberget, markägarproblem Finnvedsberget och så vidare.
Tyvärr är vår ambition många gånger högre än vad vi klarar av
eftersom vi jobbar ideellt.
Vad har ni i pipeline?
Just nu är det ett ytterligare försök att öppna Bispberg,
bevaka händelseutvecklingen kring de klätterområden jag
nämner ovan, modernisera accessdatabasen, samt en ny
fråga som dykt upp: Säkerhetsansvaret kring kommersiell
bultning av klippor – vilket är en frågeställning som inte
riktigt hör hemma i accesskommittén kanske. En dialog med
säkerhetskommittén är viktig här.
Vad skulle ni vilja göra om det fanns all tid och alla
pengar i världen?
Köpa eller arrendera mark/klätterområden. Driva
rättsprocesser för att få fram juridiska prejudikat kring
områden som belagts med klätterförbud i syfte att häva
dessa. Öka aktiviteten mot politiker och myndigheter.
Finansiera en klätterförarredaktion som skapar en nättjänst
à la Sverigeföraren med accessinfo, ledinfo med mera.
Tillsammans med olika länsstyrelser/Naturvårdsverket arbeta
fram nya, och omarbeta befintliga, reservatsregler som tar
hänsyn till och balanserar klättervärden med naturvärden och
allemansrätt.
Behöver ni fler som hjälper till i kommittén?
Ja, helt klart!
Är det några speciella egenskaper eller kunskaper ni
efterfrågar?
Brinnande intresse för access, kunskap om klättring förstås,
ekologi etcetera, samt hur myndigheter fungerar.
Varför ska man gå med i er kommitté?
För att vara med och bidra till att vi får och kan klättra
utomhus och att inte fler klätterområden stängs på grund av
okunskap.
Hur kontaktar man er?
Att mejla är enklast, min mejladress finns på bergsport.se
Någon mer fråga ni vill få med...?
Vi behöver en ordförande!
DETTA ÄR ACCESSKOMMITTÉN!
Anders Wester, Dalarnas
KK, på Cobalt buttress Meall
Gorm Skottland.
Anders Björkén, Malmö KK
(här med dottern Flora).
Boel Nyberg, Dalarnas KK.
Fredrik Eliasson, Örebro KK.
FRÅN OCH MED NU
har Klätterförbundet också en Marknads- och kommunikationskommitté vars
huvudsakliga uppgift är att hjälpa till att utvärdera vilken typ av sponsorer förbundet är i behov av, när och i vilka
sammanhang förbundet vill och bör synas, samt hjälpa övriga kommittéer och klubbar med extern - till exempel
pressreleaser - och intern kommunikation. Har du kompetens att bidra med är du varmt välkommen att höra av dig
till Stefan Lindström på stebelon@yahoo.com eller Steffen Oxenvad på steffen.oxenvadyahoo.se
32
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
nytt från klubbarna
Premiär för
klätterläger
Sista helgen i augusti anordnade
Sundsvalls Klätterklubb för första
gången ett klätterläger för barn
och ungdomar. Det hade blivit
svalare i luften men solen trängde
in bland träden och sken ner över
boulderblocken i Bergafjärden.
Av de tolv deltagarna, mellan sex och
fjorton år gamla, är det några som aldrig
tidigare klättrat ute och för de flesta är
också bouldering utomhus något helt
nytt.
Ella Strömblad, sju år, har aldrig tidigare
bouldrat utomhus. Nu har hon klättrat
mer än halvvägs uppför ett problem flera
gånger, men urtoppningen känns otäck
så där tar det stopp. Ella hänger länge
på ett grepp, försöker flytta om fötterna
men ropar till sist ner:
– Jag orkar inte mer nu, men jag vill ju
samtidigt upp.
Hon hoppar ner, vilar en stund, äter en
bulle men är snart på samma problem
igen. Denna gång har en av ledarna målat
en stor pil där det finns ett stort grepp
som hon kan använda vid urtoppningen.
Det gör att hon nu vågar klättra hela vägen och ta sig upp över kanten. När Ella
kommer ner igen syns det tydligt att hon
är stolt över att ha klarat problemet.
– Jag var nästan på väg att åka hem
men jag ville verkligen klara det och nu
har jag gjort det. Äntligen har jag kommit
upp, säger hon.
Hon säger att det är lite läskigt att
klättra ute men tycker samtidigt att det är
roligare att vara ute än inne.
– Det blir mer spännande då. Du vet
inte riktigt vilka grepp som kommer.
Bredvid Ella klättrar Alexander Stenlund, fjorton år gammal. För honom är
det också första gången han bouldrar
utomhus. Han har gett sig på en 6A, med
små grepp och små fotsteg. Först hittar
han inte hur han ska stå på startgreppen,
men efter bara ett par försök är han uppe
vid kanten och tar sig över den.
– Det var adrenalinet och alla som stod
runt mig och peppade som gjorde att jag
lyckades sätta det, säger han efteråt.
På kvällen sover flera av deltagarna
över på en camping i närheten. Där får de
lära sig knyta åttor och kvällen avslutas
med VM-finalen i bouldering.
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Melvin Hedin klättrar på ett problem i Bergafjärden.
Ella Strömblad kämpar på för att ta sig upp på ett av sina första boulderproblem utomhus.
Att Sundsvalls Klätterklubb nu
anordnar ett klätterläger beror på att det
finns engagerade ledare och att klubben
fått ett ekonomiskt stöd från klätterförbundet.
– Tanken med lägret är att förbättra
sammanhållningen i grupperna och låta
barnen och ungdomarna utveckla sin
klättring genom att få komma ut och
också få möjlighet att testa på repklättring, säger Tommy Lundemo, en av
ledarna.
I klätterhallen i Sundsvall finns det
främst bouldering och därför är de unga
klättrarna relativt ovana vid repklättring,
så söndagen tillbringades på Midskogs,
där det finns repklättring i alla grader.
Ella Strömblad är fortfarande nöjd över
sin boulderinsats från dagen innan, men
efter att ha testat repklättring är hon
tydlig med vad som ändå är roligast.
– Topprepsklättringen var roligare. Du
faller inte så långt när du har rep så det
känns bättre än bouldring, säger hon.
Alexander Stenlund tycker däremot att
bouldering är roligare än repklättring.
– Det blir lite läskigare att klättra utan
rep. Du måste lita mer på dig själv, säger
han.
Både ledare, föräldrar och klättrare ser
nöjda ut när det är dags att säga hej då
på söndag eftermiddag.
– Det har varit fantastiskt roligt. Kul att
se hur de har umgåtts med varandra över
åldersgränserna och också hur mycket
de har vågat testa i klättringsväg, säger
Tommy Lundemo.
Han hoppas att klubben kan anordna
fler klätterläger i framtiden.
– Det vore även kul att åka iväg till ett
större inomhusgym eller kanske åka och
titta på någon större klättertävling, säger
Tommy Lundemo.
Text: Anna Ahlström
Foto: Tomas Stenlund
33
nytt från klubbarna
BOULDERING I FJÄLLANDSKAP
Den 29–31 augusti hölls den årliga boulderträffen i ett av landets större boulderområden, Gaisenjarga.
Området, som är beläget i fjällkedjan
i den nordvästra delen av vårt land,
bjöd på storslaget fjällväder och besökare från Stockholm, Älvsbyn och
Kiruna deltog.
För tredje året i rad arrangerades
denna träff. Området växer för varje
år och ståtar nu med ungefär 600 problem i alla grader, inklusive en mängd
projekt i de övre svårighetsgraderna.
Det vackra vädret med bra friktion
bjöd på många fina problem att klättra, från klassiker till nyturer. En dag
ägnades också i nyutvecklade Njurstenarna vilket är ett av de senaste
tillskotten på udden Gaisenjarga.
På kvällarna samtalades det om
dagens bedrifter och den trevliga
Johan Norén klättrar den fina De Geerareten (6A), Njurstenarna, Gaisenjarga.
Vy Västerut från baslägret i Gaisenjarga.
KLÄTTERHALLEN
INVIGD!
som klättrare i Sundsvall har stor nytta av
under lång tid, säger Pär Åslund.
Det är också många klättrare som ser
fram emot en vinter i den nya hallen.
Klättraren Amanda Eskebaeck, som
nyligen flyttat hem till Sundsvall från
Uppsala, är nöjd med nya hallen.
– Största skillnaden är utrymmet, vi
får plats och behöver inte vara oroliga
för att hoppa på varandra. Jag tycker
också att hallen blev väldigt bra byggd,
den har alla möjliga vinklar på väggarna,
säger hon.
Den nya klätterhallen har 150 kvadratmeter klätteryta. Förutom att hallen är
större än den förra har medlemmarna
också tillgång till ett större gym, riktiga
omklädningsrum, ett större kök och
gemensamhetsutrymmen. För att visa
upp den nya hallen för allmänheten anordnades öppet hus med gratis klättring
mellan 29 september och 3 oktober.
Dagarna var välbesökta med uppskattningsvis 50 besökare några kvällar. Nu
pågår planeringen inför den årliga bouldertävlingen Sundsvall Plastic Madness
som kommer att hållas den 31 januari.
I slutet av september fick Sundsvallsklättrarna tillgång till en tre
gånger så stor klätterhall!
När Sundsvalls Klätterklubb blev uppsagd
från sina tidigare lokaler var det lämpligt
att börja leta efter större lokaler då klubben sett ett ökat intresse för klättring.
Den tidigare hyresvärden har hjälpt klubben med bygget av den nya hallen. Klubbens medlemmar har stått för målning,
flytt av prylar från förra hallen, att placera
ut mattor och avslutningsvis sätta upp
nya problem.
– Jag tycker att den största skillnaden
är att hallen rymmer fler människor och
erbjuder större variation i klättringen. Hallen kommer vara en naturlig mötesplats
för alla, både nya och rutinerade klättrare,
säger klubbens ordförande Pär Åslund.
Den 22 september hölls en klätterinvigning med bouldertävling som lockade
cirka 40 deltagare.
– Det känns självklart jättehärligt att
hallen är klar och jag tror det är något
34
Text: Anna Ahlström
samvaron bidrog till en härlig atmosfär här uppe bland Kirunafjällen.
Siktet är redan nu inställt på nästa
års träff 2015. Förhoppningsvis ansluter fler klättrare och kanske, kanske
får något av de vackra hårda projekten en förstabestigning. Väl mött i
Gaisenjarga!
Text och foto: Fredrik Pudde Hansson,
Kiruna KK
Den nya klätterhallen har fler vinklar på
väggarna än den förra. Här klättrar Anna
Hessel Hassel. Foto: Per Arnäster
Emil Ragnarsson klättrar i Sundsvalls nya
klätterhall under invigningskvällen.
Foto: Per Arnsäter
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
nytt från klubbarna
TÄLT, TOPPREP OCH REPELLERING
Fem månader innan avresa började Karlstad
klätterklubb, K3, förbereda sommarlägret för
ungdomsgruppen i Östmarka vid sjön Hauktjern. Djupa
sprickor och höga klippor precis intill vattenkanten, bra
tältplatser och närheten till Oslo bidrog till klubbens val
av resmål.
– Jag är från Norge och känner till utomhusklättringen där.
Vid Hauktjern finns fyra kilometer klätterleder, bad och fin natur och det tar 20 minuter till Oslo centrum med tunnelbana,
berättar huvudledaren Öyvind Alster.
Resan blev möjlig genom ett friluftsbidrag från Svenska
klätterförbundet och K3 fick dispens för att åka utomlands.
Tolv ungdomar mellan 12 och 18 år, sex ledare och tre föräldrar valde att åka med och merparten av deltagarna hade
aldrig bott i tält förut.
– Friluftslivet funkade kanonbra. Vi ville träna på att bo i tält
och äta och bajsa ute. Nu valde vi en strategisk tältplats med
tillgång till ett utedass, säger Öyvind Alster.
När två fullpackade minibussar avgick från Karlstad på en
fredag var det första gången några av ungdomarna var utan
sina föräldrar.
– Jag var spänd på hur det skulle gå socialt i och med det
stora åldersspannet. Men de tog hand om varandra och det
funkade jättebra, säger Öyvind Alster.
Framme vid Östmarka tog det en kvart att gå till lägerplatsen.Ungdomarna delade på några tremannatält medan
ledarna sov i tipi. Dagen efter inleddes med en vandring till
Hauktjern.
– Vi gick in på en skidled och gick några kilometer, kollade
på kartan och visste inte var vi var. Vi hade styrt av fel och
fick gå tillbaka, så det blev en lång promenad, säger deltagaren Samuel Sonesson.
Topprep på tio olika leder med svårighetsgrad fyra och fem
stod på schemat under lördagen. Den längsta leden var 25
meter lång och flera av ungdomarna fick testa utomhusklättring för första gången.
– Jag har klättrat ute förut, det är stor skillnad jämfört
med inne. Det finns inga utvalda stenar att hålla i, man väljer
grepp efter principen att når man så får man, säger Samuel
Sonesson.
Han har valt att hålla på med klättring för utmaningens skull.
– Det är som ett fysiskt pussel. Man kan tänka ut sätt att
klara det på, säger han.
På lördagskvällen tog sig gruppen in till Oslo för att äta pizzabuffé. Och där tog tävlingsinstinkten över.
– Samuel vann nog ätartävlingen, han åt jädrigt mycket,
säger deltagaren Hanna Alster.
För henne, och flera andra i gruppen, var söndagsförmiddagens repellering från en 45 meter hög klippa det som
fastnade starkast i minnet.
– Det kommer jag aldrig glömma. Det var läskigt att titta
ner över kanten, men själva repelleringen var inte så farlig.
Det var riktigt häftigt. Från toppen såg det ut som att en jätte
tagit en massa stenar och slängt ut. Det var tallskog och
gigantiska stenar överallt, berättar hon.
De ungdomar som inte ville utmana höjden valde att klättra
topprep på Gammle feltet. Och efter lunch på söndagen
samlades alla kring topprepen och testade nya leder innan
det var dags för hemfärd. Samuel Sonesson var den enda
som testade att ledklättra på en bultad led.
– Jag lyckades nå ankaret och gör man det med en svår led
blir man riktigt glad, det är en lättnad när man kommer upp.
Repelleringen innan var fantastisk. Utsikten från 45 meter var
helt underbar och man kunde ta sin tid. Jag har aldrig stått
vid ett så stort stup förut, säger han.
För Hanna Alster innebar resan att hon fått större förståelse för inomhusträningen.
Under sista dagen får de ungdomar som
vågar och vill testa på repellering. Här är
det Johanna Wahlström som repellerar.
– Det är mer tekniskt att klättra ute. Man får titta sig omkring väldigt mycket och lära sig hitta rätt grepp. Nu tänker
jag på att vrida mer på fötterna, vrida in höften mot väggen
och inte välja den enklaste vägen rakt upp när jag klättrar
inomhus. Det känns bättre teknikmässigt.
Huvudledaren Öyvind Alster är hennes pappa, och han har
märkt av att det blir allt vanligare att klättra inomhus.
– Klättringen växer som sport tack vare att det finns fler
inomhushallar. När jag började klättra på 80-talet hade jag
aldrig klättrat inomhus. För mig är det en utomhusaktivitet,
säger han.
Öyvind Alster stod för inköp av utrustning och mat,
informerade om allemansrätten och skötte kontakten med
vårdnadshavare innan avresa. Nu ser han och klubben fram
emot fler läger med fokus på klättring och friluftsliv.
– Nästa gång får nog ungdomarna köpa sin egen mat och
vara mer involverade i den logistiska biten med förberedelser
och packning. Vi står för tips och idéer, säger han.
För K3 och ungdomsgruppen var den största vinsten med
resan gemenskapen som uppstod.
– Gänget träffas en och en halv timme varje onsdag och nu
har de kommit mycket närmare varandra, konstaterar Öyvind
Alster.
– Det var väldigt kul, vi har aldrig rest ihop och umgåtts i så
många dagar tidigare. Hauktjern var jättefint och vi hade tur
med vädret. Det var lite varmt och svettigt när vi gick vilse
en sväng, men man lärde sig mycket, sammanfattar Hanna
Alster.
Text: Frida Eriksson, foto: Stefan Sonesson
Hela glada ungdomsgänget!
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
35
n
e
t
m
o
t
a
l
l
ä
n
S JAG VILL HA!
Jullappsregnet startar tidigt i år! Här kommer massor med
tips på vad du kan önska dig i julklapp – och fem av dem
kan du vinna! Hur du gör ser du i rutan här intill...
Skönaste understället från svenska Röjk:
Primaloft Superbase sweater i värmande
merionoull och fukttransporterande och snabbtorkande primaloftgarn. Tröjmodellen är löst
sittande och lätt urringad, ärmar med tumhål.
Finns så klart matchande långkalsonger i mer
klassisk tajt modell till. Rekommenderat cirkapris för tröja 900 kronor, kalsonger 800 kronor
www.rojk.se
Vinn din julklapp!
För att vinna någon av våra
fantastiska julklappar behöver
du svara rätt på nedanstående
frågor samt skriva en prioriteringslista på vilka julklappar du
vill ha. Som nummer ett anger
du den klapp du allra helst vill ha
om du vinner och därefter listar
du resterande i fallande önskeordning. Glöm inte heller att
ange eventuell färg samt storlek.
Vi måste ha svaret senast
24 december. Då drar vi vinnarna
av dem som har alla rätt. Den
som blir dragen först vinner sin
första önskan, nästa inkomna
rätta svar vinner sin första önskan om inte den redan vunnits,
då blir det önskan nummer två.
Och så vidare tills alla julklappar
hittat sin nya ägare. Glasklart,
eller hur!?
Melja dina svar, önskelista,
storlek, färgönskemål, namn och
adress till tidning@bergsport.se
Skriv JULKLAPPAR i ämnesraden.
Tävlingen är öppen för alla som
är medlemmar i någon klätterklubb ansluten till Svenska
klätterförbundet.
En tejpad vattentät 30 liters reseryggsäck
från Tierra av trelagers Gore-Tex Pro med
rullstängning. Denna lättpackade ryggsäck
funkar lika bra i kajaken som till boulderblocken och är tillverkad av restmaterial
som blir över i produktionen. Kommer
därför i flera olika färger.
Rekommenderat cirkapris är
445 kronor. www.tierra.se
Frameworkjackan från brittiska Dare2b är
en skaljacka för alla typer av aktiviteter på
berg i egna vatten- och vindtåliga tyget
ARED VO2 20,000 . Hög andningsförmåga och avtagbart snöskydd och luva med
plats för hjälm gör den multifunktionell.
Rekommenderat cirkapris 1395 kronor.
www.Dare2b.com
En app i julklapp… Calazos kartapp kan du ladda
ned för en hundring styck och få otroligt detaljrika
terräng- och fjällkartor över olika områden i Sverige. Vet du bara namnet på klätterklippan du ska
till så fixar telefonens gps så att du hittar dit även
om du saknar mobiltäckning. Spårfunktionen gör
att du kan spara snabbaste vägen och dela med
andra. www.calazo.se/kartor
Frågor:
A. Vad döpte Ulf Renman och Adam Thomas leden till som de klättrade i Sylarna?
1. ”Djävulstungan”
X. ”Djävulsdansen”
2. ”Harrejavvlar vilken whiteout”
B. När Simon Moro är ute och klättrar höga berg…
1. ...njuter han av att äta
frystorkad mat.
X. ...äter han bara sin frus hemlagade medskickade mat.
2. ...kan han inte äta alls.
C. Vad heter tävlingsformen av topptursskidåkning?
1. Skidalpinism
X. Skitouring
2. Till topps!
D. Vilken klättertävling gick av stapeln helgen 4–5 oktober?
1. NM
X. JNM
2. GKM*
*Gräsklättringsmästerskapen
36
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Ett kompakt allt-i-ett-kök med tillhörande
kaffepress från Eta Lite, Primus. Hela köket
inklusive en 100 grams gasbehållare ryms i
kastrullen som inte tar mycket större plats
än en mattermos. Perfekt för kalla vinterturer! Kaffepressen räcker till kaffe för två.
Rekommenderat cirkapris är 1399 kronor.
Finns även utan kaffepress och kostar då
1299 kronor. www.primus.se
Vågar du ladda utan padda? Edelrids DeadPoint II-padda är en slitstark och smidig
taco style-padda där man dessutom får en
Sit Start Pad på köpet. Utrustad med torkmatta
för skorna och ett skönt bärsystem.
Vikt 6000 gram, mått ihopvikt 140 x 115 x 10 centimeter, och
ihoppackad 115 x 65 x 30 centimeter.
Pris: 2 300 kronor www.granitbiten.se
Bomber Pile är en mjuk och följsam fleece
i PrimaLoft-garn från Röjk som ger ett
mjukt fluffigt utseende och som
håller dig supervarm mellan
boulderpassen, men också
ventilerar eventuell svett så
att du som har den på under
pressen eller skidturen också
håller dig torr. Du kan vinna
herrmodellen i turkost eller
dammodell i rosa.
Rekommenderat cirkapris
är 1800 kronor. www.rojk.se
Slingsby Down Jacket från
Bergans är en varm och lättpackad förstärkningsjacka
med dunfyllning ur serien
Slingsby, döpt efter brittiske klättraren William C
Slingsby, som också kallas
den skandinaviska fjällsportens fader. Herrmodell finns i
kastanjebrunt och dammodell i
turkos. Rekommenderat
cirkapris är 2295 kronor.
www.bergans.se
Nya klätterskon NEXXO från
Evolv är designad av Chris
Sharma. Skon är bygd för att ge
högsta möjliga prestanda utan
att ge avkall på bekvämligheten.
De är mjuka men ger samtidigt
utväxling i tårna så att de tillåter
precisa placeringar samtidigt
som de är bekväma.
Kostar 1295 kronor.
www.highsport.se
ALPHA Backpack är en riktig
tomtesäck för alpinism från
Arc’teryx i slittåligt material
och med förlängd rulltopp med
drag-skostängning för snabb
åtkomst av packningen.
Rekommenderat cirkapris för
30 liter är 1399 kronor.
Finns även i svart samt storlek
45 liter för 1599 kronor.
www.arcteryx.com
Packa smart inför vinterresan med Marmots Long
Hauler Duffle-program. Från necessärer till stora
tåliga väskor som rymmer all din packning för
Thailands-resan eller is-klättertrippen till Norge.
Flexibelt och löstagbart bärsystem så att
du kan bära väskorna som ryggsäck eller
axelväska men även ta bort bärsystemet
helt vid bagageincheckning. Tre innerfack.
Volym mellan 35 och 113 liter och rekommenderat cirkapris från 200 kronor
(necessär) till 1100 kronor (strl XL)
www.granitbiten.se
Valiant Jacket (DMP137) är en
skidjacka från brittiska märket
Dare2b, i skalmodell med
tejpade sömmar av materialet
ARED VO2 20,000 som
är konstruerat för hög
vind- och vattentålighet.
Blixtlås under ärmarna
sörjer för extra goda
ventilationsmöjligheter.
OBS! Finns bara i herrstorlek
medium, i grått eller grönt.
Rekommenderat cirkapris är
2495 kronor. www.Dare2b.com
Marmot Megawatt Jacket – ny smart hybrid!
Perfekt när du vill vara aktiv men samtidigt
behöver lite mer värme. Fiffig fyllningsmix
av 800-fillpower dun och Polartec Alpha
i kroppen och enbart Polartec Alpha i
ärmarna. Lätt, packbar, fukttransporterande
och varm. Rekommenderat cirkapris
3000 kronor. www.marmot.se
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
37
GULD
i Nya Kaledonien
I september hölls JVM i lead i Nya Kaledonien.
Förbundskapten Reino ”Nicki” Horak som följde
med våra svenska ungdomar hela vägen, berättar om skägg, kokosnötter, nerver och medaljer.
I september 2014 var det dags för juniorernas stora klätteräventyr,
JVM i Nya Kaledonien, en exotisk Stillahavsö långt bort i den södra
hemisfären. Ett vilt debatterat och internationellt ifrågasatt val av lokalitet för ett JVM.
Hur som helst avreste en grupp från Göteborg och några från
Stockholm för att sammanstråla i Helsingfors och därifrån vidare via
Osaka, Japan till Nouméa på Nya Kaledonien. En nätt liten resa där
man halvvägs passerar Bangkok i Thailand och då enbart har ytterligare cirka tio timmars flygning framför sig. Gruppen bestod av mig,
Katrin Amann, Kajsa Rosén, Hannes Puman och Ymer Alber. Väl
framme visade sig att vårt val av hotell var bra jämfört med andra
landslag. Bussen stannade 30 meter från entrén och det var ca 30 minuters gångväg till tävlingsarenan.
Vi anlände fyra dagar innan kvalet för att kunna tidsacklimatisera
oss. Under de dagarna laddade vi med ett par pass med lätt klättring
och mycket vila för att bygga upp energidepåer och skapa klättersug.
Lördag den 20 september var det dags för kval. På grund av värmen
började Q1 tidigt på morgonen och Q2 på kvällen men för att göra
en lång, nervpirrande och superspännande kvaldag rättvisa skulle nog
inte Bergsports volym räcka till.
Helt otroligt och glädjande lyckades samtliga våra eminenta
svenskar ta sig genom kvalet på ett föredömligt sätt och samtliga tog
sig vidare till semifinal. En historisk prestation som imponerade i de
andra landslagslägren. Jag var inte speciellt orolig för kvalen även om
skägget på mig blivit längre. Ett vad hade nämligen ingåtts; Jag skulle
inte raka mig förrän vi hade en finalist. Plötsligt dök en tanke upp
under kvalet, nästa tillfälle är Arco hösten 2015…
Söndag den 21:a och semifinaldag. Klättringen skulle börja först
på kvällen och dagen fördrevs med vilseledande och avdramatiserande
aktiviteter som bad, mangopallning och diverse försök att öppna kokosnötter. I vanlig ordning startades uppvärmningen i god tid. Det
märks bland samtliga,
både svenskar och övriga att allvaret närmar
sig. Det vilar en speciell semi- och finalförväntanstämning bland
aktiva och ledare.
Trots det är alla glada,
hjälpsamma och det
har under åren byggts
upp en speciell gemenskap mellan inte bara
de aktiva utan även
oss coacher. Att som
coach och lagkamrater titta på semifinaler
och finaler är otroligt påfrestande. Att sedan ha fyra stycken
en och samma kväll är en riktig
nervpärs. Även här utelämnar
jag detaljerna men kan bara efter
semin sammanfatta att vi fick en
fantastiskt fin utdelning.
Prestationerna under semin var fantastiska
även för de två som inte fick finalchansen. Ymer slutade
i sitt första VM på en otroligt fin och meriterande 18:e
plats. Katrin som på grund av en olycklig skada haft ett fyra
och en halv månads ofrivilligt träningsuppehåll gjorde trots det
i detta och sitt sista JVM sin bästa prestation någonsin. Något som
i skrivande stund faktiskt får det att tåras. En otrolig 11:e plats enbart
två futtiga moves från final och hade detta JVM gått två månader
senare hade jag satsat mer än skägget på att vi även haft Katrin i final!
Hannes klättrade stabilt och slutade fyra efter semin. Då jag litar på
chief-routsetters förmåga var detta troligen en bra placering. De sista
två JVM finalerna hade nämligen slutat med en 1:a plats och favoritskap inför finalen. Denna gång axlades detta av den sympatiske William Bosi följd av två japaner.
Kajsas semi blev ett ormbo där det endast skilde två moves mellan
samtliga finalister med Kajsa på en 3:e plats. Nu blev det så raffinerat
för oss att Hannes hade final på måndag kväll och Kajsa på tisdag
kväll.
A-killarnas final blev en riktig rysare i ett fält där faktiskt samtliga
finalister har och hade guldkapacitet även om fem av dem hade större
sannolikhet till guldet.
När Hannes gick ut som femma var spänningen på topp. Så här
efteråt kommer jag inte ihåg någonting av hans klättring utan får titta
på videon som inte heller finns. Det fanns helt enkelt inte en tanke på
inspelning innan Hannes finalpress. Han klättrade dock starkt och
stabilt och var klart närmast att klara det crux där ingen tidigare gått
förbi. Med andra ord ledning hittills. Nu var det dags för två japaner
och det troliga var nog att någon av dem skulle klara cruxet. Först ut
var Yuki Hada. Han klättrade fantastiskt och såg hur stark, utvilad
och stabil ut som helst när han kom till cruxet. Helt plötsligt till allas
förvåning och min glädje lägger han en helt otroligt dum heel hook
som bara är helt omöjlig att genomföra. Resultatet av det är att Hannes fortfarande leder och har bronset klart.
Dags för japan nummer två, Shinichiro Nomura. Även Nomura
såg till en början stark ut men började halvvägs tveka och sänka klättertempot betydligt. Han tog fullständigt slut och lyckades inte ens
komma till cruxet. Detta innebar ett säkert silver.
Sist ut William Bosi. Var det någon som skulle knipa guldet från
Hannes så var det William, en genomtrevlig skotte vars största problem inför finalen var att hålla ordning på nerverna. Britternas
ekonomiska beräkningssystem innebar att det dessutom för William stod närmare 30000 kronor på spel i form av ett guld gjorde
nog inte saken lättare. I semin klättrade han helt outstanding så
den fysiska formen var det inget fel på. Efter tio moves jublade jag
dock redan inombords och visste att Hannes och Sverige skulle
bärga sitt första guld någonsin. William hade inte huvet med sig
och var inte ens på banan under klättringen. Cirka tio moves nedanför Hannes gick det inte längre och vårt första guld någonsin
var ett faktum. Något som nästan var lika fint var de övriga
coachernas ärliga lyckönskningar. Efter två ledarpositioner
under två JVM i rad inför finalen var ingen värd guldet mer
än Hannes. En stor blöt kyss på kinden från Österrikes coach
bekräftade det med eftertryck. Glädjen och lyckan var fullständig. Dessutom kan Hannes nu stoltsera med familjens
ädlaste medalj då även hans bror sen tidigare innehar ett JVM
silver i bågskytte.
Kajsa Rosén knyter in sig. Snart är bronset
hennes! Foto: Nicki Horak.
38
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
1.
En blivande svensk
världsmästare faller på
sista greppet! Foto: Nicki
Horak.
2.
Kvaldagen fördrevs med
bad, mangopallning och
diverse försök att öppna
kokosnötter. Foto: Nicki
Horak.
3.
Katrin Amann gjorde sitt
bästa JVM någonsin trots
drygt fyra månaders
uppehåll på grund av
skada. Foto: Nicki Horak.
4.
Ymer laddar inför kvaldagarna med lite lätt klättring. Foto: Nicki Horak.
5.
JVM-arenan i Nya Kaledonien. Foto: Nicki Horak.
6.
Hela svenska gänget på
plats. Från vänster Ymer
Alber, Katrin Amann,
Kajsa Rosén, Nicki Horak,
Hannes Puman. Foto:
Nicki Horaks privata.
NYA
KALEDONIEN
Det blev en sen natt med en skandalöst dåligt planerad
dopingkontroll som tog drygt fem timmar.
2
1
3
Tisdag den 23 september och finaldag för Kajsa. Hon gick ut som
sjätte tjej då hon var trea efter semin. Amerikanskan Hayes hade
klättrat fantastiskt i finalen och låg tvåa efter Hannah Schubert
som låg sist efter semin men som överträffat samtliga hittills. Kajsa
såg dock stabil ut och hade fint flyt. Finalnerverna som alla har
syntes inte mer på Kajsa än någon annan. Hon lyckades komma
upp till samma grepp som amerikanskan och försökte gå vidare
men föll av. Då var det riktigt nervöst. Fyra med två duktiga klättrare kvar. Schubert hade ju gjort sitt livs press så frågan var hur
mycket 36+ i finalen var värt. Efter Kajsa kom Alina Ring som låg
tvåa efter semin. Hon lyckades inte bättre än Kajsa men hamnade före
likväl på grund av countback. En klättrare kvar, Heloise Doumont
som var ensamledare efter semin. Spänningen var här olidlig och när
Heloise efter lite tveksam klättring föll av långt nedanför Kajsa var
glädjen än en gång helt fullständig med ytterligare en medalj; bronset till Kajsa! En historisk prestation till av detta fantastiska landslag.
Hade detta varit en populär bollsport hade Sergels Torg varit fyllt till
bredden vid vår hemkomst!
Efter detta fantastiska JVM var det fem dagar kvar. Fyra av dessa
skulle spenderas i och utanför Koumac, en by vid Nya Kaledoniens
norra spets. Flera landslag skulle dit och samtliga skulle klättra i och
på ett berg som de kallade ”Roches de Notre Dame”. En fantastisk
formation som bara stod i djungeln som en veckad hålig jätteklump
av sten med grottor överallt. Vi bodde hemma hos volontärer och blev
hjärtligt och varmt omhändertagna. Det var mycket kritik och diskussioner inför detta JVM internationellt. Även nationellt hördes röster
att man skulle avstå av olika skäl. Med facit i hand: Rent organisatoriskt, servicen, vänligheten och det tillmötesgående vi fick går inte
att överträffa. Med tanke på resultaten vi fick med ett guld, ett brons,
en 11:e plats och en 18:e plats, vilket dessutom gav oss delat silver i
totalprestation med bara Österrike före oss och länder som Frankrike,
Italien och Spanien bakom oss är det nog ingen som i efterhand ångrar
att vi deltog.
Natten den 28:e var det dags att lämna denna fantastiska ö för att
gnida drygt 20 timmar i en flygplansstol. Inget fyllt Sergels torg vid
hemkomst men prestationen är inte ringare för det.
Text: Reino Horak,
Förbundskapten sportklättring
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
4
5
6
39
”Alla var vältränade, och peppade
både på att tävla och äta av
tävlingsfikets alla godsaker.”
Katrin Amann från Eskilstuna
Klätterklubb förbereder en
dyno. Foto: Johan Blomqvist.
Kluriga problem av duktiga
ledbyggare, pigga deltagare, peppande publik och
glada funktionärer gjorde
JNM i bouldering till en
lyckad och kul tävling!
Foto: Johan Blomqvist.
Hannes Puman från Eskilstuna
Klätterklubb på ett av finalproblemen.
Foto: Johan Blomqvist.
BOULDERING,
KLÄTTRINGENS
POPULÄRASTE GREN?
När de nordiska mästerskapen för juniorer i
just bouldering hölls på Klättercentret,
Telefonplan i Stockholm helgen 4-5
oktober kändes det just så i alla fall!
Ett 80-tal tävlande barn och ungdomar från Sverige och
våra nordiska grannländer hade anmält sig till tävlingen. Alla
var vältränade, och peppade både på att tävla och äta av
tävlingsfikets alla godsaker. Eftersom det också var kanelbullens
dag kunde de frossa i kanelbullar, men Solna Klätterklubb som
stod för värdskapet och tävlingsfiket hade självklart även bullat
upp med sallad, hemgrillade kycklingfiléer, falafel, tomatsalsa,
surdegsbröd med pålägg, hembakat fröknäcke och likaledes
hembakta kakor.
40
Rykten gjorde gällande att några från Finland som inte
tävlade följde med inte bara för att heja fram sina landskamrater
utan lika mycket för den svenska kladdkakan. Det är möjligt,
men viktigast av allt var i alla fall att alla verkade ha kul,
att ledbyggarna skapat en tävling som var både rolig och
utmanande för precis alla deltagare.
Efter lördagens kval blev söndagens finaler i de sex klasserna
en riktig publikdragare där problemen utmanade de tävlande
på olika – och ibland oväntade sätt, och fick publiken att bita på
naglarna.
Sverige knep fyra guld genom Katrin Amann från Eskilstuna
KK, Kajsa Rosén från Solna KK, Hannes Puman från Eskilstuna
KK och Freja Duncan från Stockholms KK, och tog tre silver tack
vare Sara Engqvist, Fredrik Serlachius och Samuel Wingårdh,
alla från Solna klätterklubb. Två svenska två brons säkrades
också av Fabian Förander från Solna KK och Ymer Alber från
Stockholms KK. För fullständiga resultat se bergsport.se
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Supersprickor på
ITALIENSKA
Sprickor på oklanderlig gneis mitt i i ett panorama av
vassa alptoppar, som kransar runt en vacker azurblå sjö.
Knutpunkten, en sjö som sväljer de enorma mängder
isande smältvatten som ringlar ner för bergssluttningarna. Här och där bryts alplandskapet upp av stora
beigefärgade klippväggar som utgör en enorm lekpark
för oss crackoholics. Vi har anlänt till Valle dell’Orco och
för oss granitvana nordbor är det ”trots allt”, för att låna
ett engelskt uttryck, breath-taking.
Carl Granlund leder Incastromania (6a), en av
dalens klassiska handjamsprickor. Foto: Will
Pettet-Smith
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
41
Will från Storbritannien letar den perfekta kam-placeringen på utmanande fingerspricka, L’attacco dei cloni (7b+). Foto: Tove Bokrantz
”Det fina med Sergent är att här finns
alla typer av tradklättring som man kan
tänka sig på ett och samma område.”
Vi, Tove Bokrantz och Carl Granlund, anlände till dalen Valle
dell’Orco och byn Ceresole Reale efter en dryg timmes bilfärd från
Turin. Vid entrén till ett alphus i sten, med typiska fönsterluckor i
mörkt trä och tillhörande blomsterlådor, stod två herrar med mörkt
kort hår, gråsprängt skägg och en djup blick. Med stor värme och fast
handslag presenterade de sig som Mauro och Claudio. Deras härjade
händer och fåriga ansikten vittnade om åtskilliga timmar i bergen.
Dessa två eldsjälar utgjorde navet i det som skulle bli en fantastisk
vecka i de italienska alperna.
Det visade sig att vi var bland de första som anlänt, de flesta väntades
komma dagen därpå då mötet officiellt invigdes. Ivriga att få komma
ut och få en tjuvstart på Valle dell’Orcos pärlor bestämde vi oss för
att komma i säng tidigt. Dagen därpå blev vi skjutsade till Sergent,
områdets paradsektor. Med knappt tjugo minuters anmarsch och över
femtio multipitcher att välja på kändes det som ett säkert val.
När jag åker till ett nytt ställe har jag alltid inställningen att jag ska
ta det lugnt de första dagarna för att acklimatisera mig till klättringen.
Men när jag anlänt och står vid foten av ett nytt område är den tanken
som bortblåst, istället kliar det i hela kroppen och otåligheten är värre
än ett barn i femårsåldern på väg i en bil till Liseberg. Som tur var hittade jag Hadi från Iran som var mer lugn och fick mig att välja bort en
hårdare tur för den vackra Nicchia delle Torture; en fem replängders
tur som tog oss genom fin slabbklättring och långa fistjamssprickor.
Detta visade sig förstås vara ett bra val då den inte heller var speciellt
lätt trots sin grad och således en något hård uppvärmning...
Det fina med Sergent är att här finns alla typer av tradklättring
42
som man kan tänka sig på ett och samma område. Om du vill ha en
offwidth-upplevelse så är det Fezzura della Disperazione du ska testa,
vill du ha en takspricka i handstorlek ska du prova Legoland, tunn
fingerspricka får du på Cannabis och om du vill klättra en oemotståndlig handspricka som för tankarna till Exasperation i Squamish så
ska du testa Incastromania.
På kvällen när alla deltagare anlänt samlades vi på en lokal restaurang
och avnjöt en härlig middag som ingen gick hungrig ifrån. Vid långbord fick vi tillfälle att lära känna varandra och möjligheten att dela
livserfarenheter med folk från Israel, Iran, Brasilien, Japan, Storbritannien, Tjeckien, Nya Zeeland med mera. Det är slående att vi lever så
olika liv men alla har vi en livsfilosofi som är rörande lik. Vi slåss med
våra vardagssysslor och jobb för att få tid till det vi älskar mest. Vi tror
på ett liv där vi får utlopp för det som gör oss glada och det som får oss
glada är lika viktigt som livet självt.
Som klättrare tar vi risker, för det är en risksport vi håller på med
hur mycket vi än vill övertyga andra om att det inte är så farligt. En del
tycker klättrare tar mer risker än andra. Om vi mår bra av vår klättring
så är väl det riskförebyggande i sig, både fysiskt och mentalt? När en
människa dör till följd av hjärt-/kärlsjukdom så har det ofta byggts
upp av ett enormt riskbeteende under lång tid. Som en konsekvens
av livet tar alla människor stora risker hela tiden, vi väljer bara att se
riskerna vi tar olika.
Veckan i Orco genomsyrades av spännande möten, klättring i världsklass, härliga middagar och engagerade lokala värdar med Claudio
och Mauro i spetsen. Trots lite otur med vädret fick vi gjort mest
möjligt av vår tid där och vet nu att trots dåligt väder finns det alltid något som går att klättra i dalen. Den fantastiska handsprickan
på Cannabis och de breda sprickorna på Fessura della Disperazione
är nog de ögonblick som sticker ut mest. Cannabis för att det är
så nära Indian Creek-spricka man kommer i Europa och Fessura
della Disperazione för att varken jag eller Tove någonsin behöver
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
bevisa att vi kan klättra sprickor i kroppsstorlek igen.
Så vad är då Valle dell’Orco känt för? Det
är ett av relativt få ställen i Europa som
har lättillgänglig traditionell klättring på
stenkvalitet som närmast liknar granit.
Sprickklättringen är i världsklass och den
odiskutabelt mest kända leden som finns
där är Greenspit; en brant överhängande
spricka som Didier Berthod klättrar i filmen
First Ascent. Valle dell’Orco är stort och har
mycket att erbjuda. De tre huvudsektorerna
Sergent, Caporal och Torre di Aimonin bjuder i sig självt på över hundra multipitcher
från 4a upp till 8b, med sprickor i alla storlekar uppblandat med teknisk svaklättring
på bult. Nog för att den typiska anmarschen
inte är längre än 10–20 minuter och att det
finns klättring av alla olika former, men den
italienska gästfriheten tillsammans med den
goda maten gör resmålet värt ett besök i sig.
Text: Carl Granlund
”Vi tror på ett liv
där vi får utlopp
för det som gör oss
glada och det som
får oss glada är
lika viktigt som
livet självt.”
Stilfull kroppsklättring. Marit van Spijker från Holland på Nautilus (6a). Foto: Kris Schrijvers
Fotnot: Tove Bokrantz och Carl Granlund
åkte till klätterträffen i Valle dell’Orco
som representanter för Svenska klätterförbundet. Läs mer om hur det kan gå till
på sid 47.
48 klättrare från näst intill hela världen hade samlats för att
uppleva och dela tjusningen med traditionellt säkrad klättring.
Här morgonsamling med uppdelning av replag och tips för
dagen med Mauro Pensa i spetsen. Foto: Tove Bokrantz.
Känslan av ett bra handjam. Foto: Ilia Chekanov
Takklättringen alla ville prova men få bemästrade. Valere Fumkin från Israel på den omtalade taksprickan, Legoland (7b+). Foto: Ilia Chekanov
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
43
Eichorn Pinnacle.
44
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Jag har klättrat
på Kaptenen...
Den 6–11 oktober var det internationell klätterträff i Yosemite, och jag var där! Det kändes osannolikt att av SKF bli erbjuden en plats på träffen, jag en enkel femmaklättrare
från Jämtland, långt från de hårda killar och tjejer man ofta läser om i klätterpressen.
Men det blev jag och jag är otroligt tacksam för det!
På andra sidan Atlanten finns det där stora USA som jag bara läst och
hört talas om, och på dess västra sida den kanske mest mytomspunna
klippa man kan tänka sig, El Capitan i Yosemite. Jag hade förväntat
mig att det skulle finnas mycket klättring men jag hade även förväntat
mig att det mesta skulle vara ganska svårt. Mängden och storleken på
klipporna överväldigade mig, även mängden klättring i min svårighetsgrad överraskade mig. Det var en till synes oändlig mängd superleder i lagom svårighetsgrad för mig.
Jag inleder min resa med två dagars sightseeing i San Francisco. Jag
brukar inte imponeras av städer, men SF visade sig från sin bästa sida
och jag uppskattade det verkligen. Bland annat besökte jag Alcatraz,
cyklade över Golden Gate och promenerade upp och ner för branta
gator.
Så, söndagen den 4:e är det äntligen dags att åka till Yosemite.
Jag möter upp med tre andra ivriga träffdeltagare på flygplatsen som
jag ska dela bil med in till parken. När vi närmar oss parken har det
redan blivit rejält mörkt. Jag gungar fram och åter när bilen kränger
längs den allt kurvigare vägen. På båda sidor om bilen kan jag dock se
att det blir mindre och mindre himmel synlig. Jag anar stora mörka
träd och ibland stora svarta partier som kanske är klippor på sidan
av dalen. När vi är nästan framme stannar vi plötsligt för att kolla
in ”stjärnbilderna” på El Capitan. Det är enkelt att räkna till 20, 30
lampor som blinkar på den stora svarta väggen som nästan omärkligt
övergår i ”vanlig” stjärnhimmel långt där uppe. Mäktigt!
Solnedgång vid Half Dome sedd från Olmsted Point.
INTERNATIONAL CLIMBER’S MEET YOSEMITE
Träffen som arrangerades av American Alpine Club hade cirka 60
deltagare varav ungefär hälften var amerikaner. Andra hälften
var internationella gäster från till exempel Norge, Mexiko, Nepal,
Sydafrika, Filipinerna, Storbritannien och Brasilien.
Half Dome.
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
45
”Det är enkelt att räkna till 20, 30 lampor som
blinkar på den stora svarta väggen som nästan
omärkligt övergår i ”vanlig” stjärnhimmel
långt där uppe. Mäktigt!”
Måndagen inleds med en superfrukost med allt man kan tänka sig.
Sen delas vi snabbt upp i fyra grupper för att åka ut och klättra och
lära känna varandra. Min grupp åker till Glacier Point Apron med
fem minuters anmarsch från parkeringen. Det är en gigantisk (i mina
ögon) konvex svaplatta som reser sig kanske 300–400 meter rätt upp
med lodräta klippor ovanför. Alla är taggade och vi sprider snabbt ut
oss för att få känna på den beryktade graniten.
För första gången kommer jag nu i kontakt med sprickklättring på
allvar och det är en angenäm upplevelse. Dagens höjdpunkt blir Harry
Daley, två replängder 5.8-spricka med perfekta finger- och handjam
hela vägen. Senare under veckan inser jag dock att alla de fina fingerjamen i sprickorna är ”pin scars”, dvs sår efter decennier av klättring med
pitonger som hamrats i och ur sprickorna. När jag börjar tänka på det
så ser jag liknande sår på nästan alla leder jag klättrar under veckan.
Allt från små fingerhål till knytnävsstora hål. Numera används inte
pitonger på det sättet så hålen blir inte fler och större, men de som är
där hjälper i alla fall mig upp.
Vi klättrar på med både topprep och på lead tills det börjar skymma. Klippkvaliteten är verkligen så bra som ryktet sagt. När vi en liten
stund senare är tillbaka på vår camp serveras det middag. Åter igen
supermat!
Resten av veckan fortsätter i ungefär samma stil: supermat, superklättring och trevligt umgänge.
Under den sex dagar långa träffen var en av dagarna vigd åt frivilligt arbete. Arbetet går ut på att jobba med stigarna i skogen nedanför
El Capitan. Den stora mängden människor, både klättrare och ickeklättrare, som rör sig i parken skapar stora erosionsproblem när folk
väljer egna vägar genom vegetationen. Därför jobbar man i parken
med både frivilliga och anställda med att försöka styra alla till att hålla
sig på en stig. I min lilla grupp på fyra personer byggde vi cirka fyra
Brant nedförsvandring.
46
På El Capitan var det alltid showtime. Här aidar ett team sig upp medan
trunkarna hänger i luften.
trappsteg och spärrade av sidostigar längs en liten sektion i skogen.
Det kändes som vi inte hann så mycket, men med tanke på att stegen
kommer att underlätta för många tusen tungt lastade fötter det närmaste seklet så var det nog ett bra dagsverke. Kul är det i alla fall!
På torsdagen är det clinics vid basen av El Capitan. Klätter/friluftsinriktad förstahjälpen-clinic följs av standplats och reptekniks
clinic för mig. Uppblandat med detta är det Offwidth-clinic. Vi klättrar alltså på El Capitan! Bara känslan av att få stå vid basen av denna
enorma klippa och sen få klättra på den är fantastisk. Jag jobbar mig
upp i en tunn spricka som övergår i en lång kamin, coolt! Jag ger även
en överhängande offwidth-spricka två rejäla försök. Jag klämmer, vrider och kämpar på men lyckas inte komma upp, det enda jag lyckas
med är att producera en två centimeters jätteblåsa i handflatan, inte
det jag brukar få av klättring. Men kul är det!
En kväll är det bildvisning. Alla internationella gäster har blivit
”Bara känslan av att få stå vid
basen av denna enorma klippa
och sen få klättra på den är
fantastisk.”
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
ombedda att visa lite bilder från sin hemmaklättring. Jag visar lite sommar- och vinterbilder
från bland annat Frösön och Sylarna. Andra visar vackra bilder på till exempel Everest, Ben
Nevis och Stetind. Det finns väldigt mycket klättring runt om i världen!
Lite kändisspotting hinner jag även med: Alex Honnold, Hans Florine och The Wide Boyz
bland annat. Hans, som tillsammans med Alex har nuvarande hastighetsrekordet på The Nose
med 2:23:46 (de flesta använder 3–5 dagar), har en bildvisning för oss en kväll och dagen
efter en förmiddagsclinic med mer repteknik och standplatsarbete. Fokus ligger på hur man
rör sig snabbt och effektivt på långa leder även om det mesta är bra tips som kan användas på
all klättring.
Efter träffen stannar jag några dagar till i dalen. De flesta från träffen åker hem redan på
söndagen efter träffen men några stannar kvar precis som jag så på sätt och vis fortsätter träffen
även om vi flyttar till klassiska Camp 4 nu istället. Jag betar av några fler klätterklassiker, men
min sista klätterdag innan hemresan blir förmodligen resans höjdpunkt.
Jag teamar upp med två kanadensare, Laura som var med på klätterträffen och hennes man
Brent som kom ner efter träffen. Vi har pratat om att göra sällskap ut tidigare under veckan
men det har inte stämt riktigt. Nu åker vi tillsammans upp till Tuolumne Meadows där vi
klättrar Southeast Buttress på Cathedral Peak. Lätt och fin klättring tar oss upp till toppen som
verkligen är en topp där vi precis ryms att sitta alla tre med branta klippor på alla sidor. Från
toppen har vi en fantastisk utsikt åt alla håll, men det som mest av allt drar till sig våra blickar
är den närliggande Eichhorn Pinnacle. Några meters nedåtklättring, firning och promenad tar
oss ned i ”haket” på andra sidan. Vi lunchar där och ger oss sen på Eichhorn Pinnacle på andra
sidan ”haket”. Vi stiger ut från ”haket” och har några hundra meter vägg under oss innan vi
klättrar de cirka 30 metrarna till toppen.
Klättringen är ”wild” 5.4-klättting enligt föraren. Det är svårt att föreställa sig vad som
skall vara ”wild” med 5.4-klättring. Men nu vet jag att det inte har något med svårigheten att
göra, klättringen är ”wild”! Att få sitta på toppen och få skriva in sig i toppboken är overkligt.
Vilken avslutning!
När jag åker hem efter tolv nätter i tält har jag flera nya bekantskaper, klättertekniker och
erfarenheter i bagaget. Kanske har jag även blivit lite avtrubbad, men Glacier Point Apron
känns inte längre lika gigantisk. El Cap står där däremot lika hög och skräckinjagande som när
jag kom. Jag har klättrat lite på dess fot, men resten av de 1000 metrarna får stå oklättrade kvar
till nästa gång.
PS. Nu, två veckor efter hemkomsten så har de flesta småsår på händer och ben läkt ihop. Men
nu ser ändå händerna trasiga ut eftersom jag ömsar skinn på alla tio fingertoppar samtidigt.
Text och foto: Ulf Renman
Brent och Laura.
Hans Florine,
hastighetsrekordhållare på The Nose.
REPRESENTATION PÅ
INTERNATIONELLA
KLÄTTERTRÄFFAR
Varje år får Klätterförbundet flera inbjudningar till internationella klätterträffar.
Klätterförbundet har en liten budget för
att låta medlemmar kunna närvara på
sådana träffar.
När förbundet får inbjudan till en internationell klätterträff, som bedöms vara
intressant, läggs det upp som en nyhet
på webben med möjlighet att ansöka om
man är medlem i en klätterklubb. Kansliet går sedan genom ansökningarna och
väljer ut representanter. Klätterförbundet
betalar anmälningsavgifter, kost och logi
till träffen, men inte resan.
Håll ögonen öppna på bergsport.se!
Peder och Ulf på toppen av Half Dome efter en härlig klättring på Snake Dike.
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Higher, Middle och Lower Cathedral Rock.
47
Rafaels julklappstips:
TRAINING FOR
THE NEW ALPINISM
ISBN: 978-1-938340-23-9 (tryck), 978-1-938340-24-6 (e-bok)
Scott Johnston och Steve
House tar oss genom teori
och metodik i uthållighetsoch styrketräning, hur man
planerar och praktiskt kan få
sitt näringsbehov tillgodosett,
olika skolor för höghöjdsacklimatisering, hur man bygger
upp sin mentala kapacitet,
mål- och styrketillämpning och
sköna berättelser från världstarka klättrares erfarenheter.
Naturligt är att vår samtid är representerad av Ueli Steck och ”början”
av Peter Habeler och Voytek Kurtyka.
Mark Twight med mer än 15 års extra
erfarenheter har uppdaterat sitt syn-
Andreas
Enqvist
Kurtyka – född 1947 – var inte bara visionär utan också en extremt begåvad
teknisk klättrare som solat 5.13a (8a)
på klippa.
House egen lista från 1990 på vad
han skulle klara av tekniskt är ”nere
på” 5.11 on sight, WI 4 mm och illustrerar troligen situationen där en vanlig
klättrare utgick från sin världsbild före
webben. Reinhold Messner klättrade
nästan på den nivå 1969. Samtidigt tar
boken oss ett steg vidare på utvecklingen; 5.10d klättrades redan 1922.
Författarna har fått med bilder från
suveräna klättringar och från träningar
samt utmärkta illustrationer på allt
som jag behöver göra! Träningsvärken
infinner sig vid läsningen…
Cirkapris 198 kronor; en julklapp till
femåriga Anton?
Text: Rafael Jensen
Du är nybliven idrottskonsulent på Svenska
Klätterförbundet. Välkommen! Var kommer du
ifrån närmast?
Det senaste året har jag varit föräldraledig. Innan dess
var jag delägare i en webbyrå i Stockholm.
Andreas under ett Allhelgonapress på åländska
Djupviksgrottorna, i Geta på Åland. Foto: Daniel Blå.
HALLÅ DÄR
sätt på träning från Extreme Alpinism.
Klättra 15–20 timmar i veckan, intervall- och styrketräna cirka fem timmar,
äta och vila rätt.
Författarnas lista på de ihållande
tekniskt svåra nyturerna i alpin stil på
8000-meters berg skriver de som
sällan förekommande och är ”1984
by Nil Bohigas and Eric Lucas on Annapurna, 1991 by Marko Prezelj and
Andrej Štremfelj on Kangchenjunga
South, 2005 by Vince Andersson and
Steve House on Nanga Parbat, 2009
by Boris Dedeshko and Denis Urubo
on Cho Oyu, and 2013 by Ueli Steck
on Annapurna”. Purister kanske vill
ta bort en eller två av dessa som rent
alpina klättringar.
Som Micke Sundberg berättade
nämns också det fantastiska faktum
att Voytek Kurtyka och Alex MacIntyre fortfarande har höjdrekordet på
Makalus Västvägg, när de i alpin stil
klättrade där 1982. Konstigt? Nej!
Vad betyder klättring för dig?
Klättring betyder mycket för mig. Den exakta
betydelsen ändras från år till år. Just nu hjälper
klättringen mig att må bra och att koppla av, att komma
ut i naturen och uppleva otroliga miljöer, och ger mig
ett stort socialt nätverk. Vilken är din hemmaklubb?
Karbin Klätterklubb i Stockholm. Ett av mina barn är aktiv i deras ungdomsgrupper.
Vad verkar roligast med ditt nya jobb?
Nätverket. Att möta alla fantastiska människor som delar intresset för klättring.
Hur kommer vi ute i klubbarna kunna använda dig?
Det är väldigt kul att komma i kontakt med förbundets alla klubbar och dess
medlemmar. Jag vill verka för att förenkla för klubbarna så att de kan utveckla sin
verksamhet. Kontakta mig! andreas.enqvist@klatterforbundet.se
48
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
förbundsadresser
SKF:s kansli: Karin Persson, generalsekreterare, karin.persson@klatterforbundet.se
Idrottens Hus Fiskartorpsvägen 15A
FUNKTION
SKF:s kansli, generalsekreterare
SKF:s kansli, idrottskonsulent
SKF:s kansli, barn & ungdomskonsulent
Ordförande
Vice orddförande
Kassör Ledamot styrelse
Ledamot styrelse
Ledamot styrelse
Ledamot styrelse
Suppleant
Suppleant
Valberedning
Redaktörer Bergsport
Redaktörer bergsport.se
Accesskommitté, ordf
Barn & Ungdomskommittén
Alpinkommitté, ordf
Förbundskapten Junior- och seniorlandslag Förbundskapten landslag Skidalpin
Förbundskapten landslag isklättring
Marknad- och kommunikation Säkerhetskommitté
Tävlingskommitté, ordf
Utbildningskommitté
Utbildning Tränare
Anläggningskommitté Medicin/Expediotionsläkare/UIAA MedCom
Förbundsläkare
UIAA anti-dopingkommission (ledamot)
UIAA accesskommission (corresponding member)
IFSC regelkommission (ledamot)
Corresponding member UIAA Medcom
114 73 Stockholm
tel: 08-699 65 20
e-post: kansliet@klatterforbundet.se
webbsida: www.klatterforbundet.se
NAMN
ADRESS/BOX
POSTADRESS
Karin Persson
Idrottens Hus
114 73 Stockholm
Andreas Enqvist
Idrottens Hus 114 73 Stockholm Johanna Wernqvist
Idrottens Hus
114 73 Stockholm
Jacob Sternius
Peter Hermanson
Isabel Jantzer
Per-Ola Nilsson
Stefan Rasmussen
Anna Stockborn
Lidia Strömsten
Jessica Leander
Johan Ragnarsson
Johan Ringstedt
Eva Olsson Annika Ringstedt
Andreas Enqvist
nyhetsredaktör Andreas Harne
Anders Wester
Morgan Hjort
Rafael Jensen
Reino ”Nicki” Horak Martin Persson
Peter Värvell
Stefan Lindström
Robin Dahlberg
Ingemar Kallas
Håkan Hammarberg
Jim Wasmuth
Per Forsberg Johan Holmgren
Anders Söderlund
Anders Söderlund
Jonas Paulsson Åke Nilsson
Erik Gustafsson Pg: 67 32 65-5
Org nr: 889202-3063
E-POST karin.persson@klatterforbundet.se
andreas.enqvist@klatterforbundet.se
johanna@klatterforbundet.se jacob.sternius@gmail.com peter.hermanson@halland.net
isajantzer@gmail.com
perola.nilsson2@gmail.com
dollar73@hotmail.com
annastockborn@gmail.com
Lidia_stromsten@hotmail.com
jessieleander@hotmail.com
johanr_@hotmail.com
johan.ringstedt@outlook.com
tidning@bergsport.se
tidning@bergsport.se
webb@bergsport.se
nyheter@bergsport.se
access@klatterforbundet.se
barnochungdom@klatterforbundet.se
rafael@algohotellet.se
jfk@klatterforbundet.se
skidlektion@gmail.com
peter.varvell@axess.no
stebelon@yahoo.com
sakerhet@klatterforbundet.se
tavling@klatterforbundet.se hakan.hammarberg@gmail.com
jim.wasmuth@vastervik.se
anlaggning@klatterforbundet.se
johanholmgren@hotmail.com anders.soderlund@aleris.se
anders.soderlund@proxima.se
jonas.paulsson@klatterforbundet.se
geoscope@gmail.com
erik926@gmail.com
TELEFON
08-699 65 20
08-699 65 21
08-699 65 22
070 282 85 14
070-8810512
070-5315595
070-3914624
073-0213738
073-6528689
070-5756589
070-7881568
0703-316317
070-393 05 40
0706-77 80 44
070-399 16 29
08-69 96 521
070-827 22 22
0733-24 34 34
0705-22 61 22
070-607 50 98
073-982 14 42
073-780 99 77
0704-29 43 72
0703-50 33 05
072-732 75 51
0733-76 55 19
073-679 02 54
070-491 70 43
070-491 70 43
08-699 65 21
070-730 28 32
0702-28 36 54
KONTAKTINFO TILL DIN NÄRMASTE KLÄTTERKLUBB HITTAR DU PÅ WWW.KLATTERFORBUNDET.SE
ATT KÖPA FRÅN KANSLIET
ATT KÖPA FRÅN FÖRFATTARE
Gör på följande sätt: Betala in på Plusgiro 673265-5, skriv ditt namn och adress tydligt samt klubbtillhörighet. Skriv på inbetalningen vad du beställer. Om det
inte får plats så skicka gärna uppgifterna med e-post till kansliet@klatterforbundet.se.
KLÄTTERFÖRARE
OBS! På alla priser tillkommer frakt enligt nedan (gäller ej tygmärken). För beställning mot faktura tillkommer 50 kr i expeditionsavgift.
Alla priser inkluderar moms.
Fraktpriser:
1 st bok 55 kr, 2 st 60 kr, 3-4 st 150 kr, 5-10 st 250 kr 1 st kompendium 10 kr, 2 st 20 kr, 3-4 st 30 kr, 5-10 st 60 kr
1 st loggbok 10 kr, 2 st 20 kr, 3-4 st 20 kr, 5-10 st 40 kr Topprep/ledkort >100 st=10 kr, 100-200=20 kr, 200-500=40 kr
Bohusförare 2002. Beställes på www.bohusguide.tk,
350 kr + frakt. SLUTSÅLD!
Fyrkantenområdet, 1997, Älvsbyn-Boden-Niemisel-Piteå,
120 kr. Pg 629 41 10-9, Luleklättrarna
Fler ex än 10 eller andra frågor? Kontaka gärna kansliet så hjälper vi dig med beställningen. Tel: 08-699 65 20
Klättring i Göteborg, Göteborgs Klätter­klubb, 350 kr,
beställes via www.gbg-guiden.info
BÖCKER & KOMPENDIER
Jämtland, Östersunds KK
Sportklättring i Västervik, Linköping och Höglandet, 1999, 150:Pg 479 51 96-7
Stegeborg och Söderköping 2001, Björn Holst,
tel 0121-400 54
Uppsala, Uppsala Klätterklubb
Umeå, Umeå Klätterklubb
Stora boken om klättring
av Nils Ragnar Gustavsson.
Lärobok i klättring.
Medlemspris 300kr
Ord.pris 350kr
Topprepsklättring inomhus
Kurskompendium av
Rasmus Jansson.
Medlemspris 80kr
Ord.pris 100kr
MÄRKEN
Instruktörsmärke
ca 5×8,5 cm.
Pris 50kr inkl ett
kategori­märke.
Svensk klättring
Pionjärerna
av Ewa Hellström.
Klättringens historia.
Medlemspris 150kr
Ord.pris 200kr
Kebnekaiseförare del 1
Kompendium, kopia av Rossipals.
Medlemspris 30kr
Ord.pris 50kr
Kategorimärken
Instruktör
Finns för klippa, is,
inomhus, sport
Pris 10kr
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
Firning och Klättring
Försvarsmaktens bok om firning,
kamraträddning, laviner mm.
Klättring inomhus
Skriv in dina klätterturer,
kurser m.m.
Medlemspris 650kr
Ej medlem 750kr
Medlemspris 80kr
Ord.pris 100kr
Kebnekaiseförare del 2
Kompendium, leder
efter 1952.
Toppreps- och ledkort
Topprepskort (grönt)
Ledkort (rött)
1-100 ex: 10kr/st
> 100 ex: 6kr/st
Ågelsjön, 1995, 198:- Pg 476 11 16-5, Fredrik Schlyter
Klättring i Kilsbergen med omnejd, Örebro Klätter­klubb 2007.
240 kr. Pg 49 11 39-2. www.orebroklatterklubb.com
Klättring i Södermanland, 2007. 329 kr (inkl frakt).
Pg 100 14 83-5. Mer info på www.dangerzone.se
KOMPENDIER
Medlemspris 30kr
Ord.pris 50kr
Tygmärke SKF
Pris 40kr
OBS!
Glöm inte att
betala för frakten.
Att klättra på väggarna – en handledning
för inomhusklättring
60 kr + porto, Pg 467 96 58-7, Johan Lindström,
Godhems­gatan 13, 414 68 Göteborg. e-post: johanuk@
spray.se
Höghöjdsmedicinskt kompendium
95 kr + porto, Kontakta författaren per e-post:
johanholmgren@hotmail.com
Daniel Bidnerfondens brevkort. Tio olika brevkort med kuvert.
Unika fotomotiv. 140 kr (inkl porto 40 kr) Pg 97 05 64-1.
49
ordförande har ordet
Jacob Sternius, ordförande.
Foto: Alexander Raoufinia
PÅ DRIFT
I DOLOMITERNA
Den 20 september reste jag med min kompis Alexander Raoufinia till
Dolomiterna för att göra några långturer. Jag gillar Dolomiterna av
många anledingar; bra mat och fina hyttor, man slipper acklimatisera
sig, och man kan klättra så långa turer man orkar. Dessutom är det
bara två timmars bilresa från Venedig, och efter humana anmarscher
sker klättringen på otroliga lodräta torn och fantastiska formationer.
Man valde faktiskt att spela in Stallonefilmen Cliffhanger i Dolomiterna trots att den utspelar sig i Klippiga bergen i USA och det kan
säga något om områdets skönhet.
Trassel på klippan
Vi gav oss på en långtur första dagen: Primo Spigolo på Tofana Di
Rozes runt 15 replängder. Alex hade vilat sig i form medan jag hade
tränat så efter halva turen fick jag leda det mesta. Vi var lite sena i
starten och fick skynda oss på slutet för att undvika mörkret. Vi hörde
åska och regnet började. Motiverad av detta ledde jag lite för snabbt
när jag lyckades med konststycket att få två förlängda säkringar att
trassla ihop sig något dussin meter under mig så att repen fastnade.
Vi det laget kunde jag se utstegsformationen 50 meter längre bort
försvinna i det fallande mörkret. Upp kom jag inte, och jag bedömde
att risken att klättra ner i det nu ymniga regnet var onödigt stor, så
jag gjorde hängande stand och Alex fick repklättra upp och befria
knuten.
Nattvandring
Vi toppade strax ut, dubbelkollade inte väderstrecken och följde …
fel stig! Efter nattligt villande fick vi sätta oss och vänta på gryningsljuset. Eftersom någon hade höstfest, antagligen i Cinque Torre ca en
mil bort tvärs över dalen fick vi iallafall musik att lyssna på medan vi
tittade på åskans skådespel när den drog vidare. En sval natt senare
var vi nere till frukosten i hyttan. Nästa gång glömmer jag inte
överlevnadsfilten och inte heller att kolla kompassen istället för att gå
på känsla.
Några axplock från vad som sker på förbundet
Vi har haft en kommittékonferens med 34 deltagare som givit oss
alla värdefull insikt i de olika kommittéernas arbete och utmaningar.
50
Många kommittéer påverkar varandra och vi beslutade bland annat
att när behoven uppstår ska vi organisera oss i projektgrupper för
att underlätta samarbete. Det är verkligen inspirerande att träffa så
många eldsjälar.
Utbildningarna kommer att ses över. Det finns efterfrågan på
fler certifierade instruktörer. Bergsguiderna har klippklätterinstruktörscertifikationen som en kvalifikation för få söka till bergsguideutbildningen. Klätterhallarna behöver kontinuerligt instruktörer för
sin verksamhet, och klubbarna har ibland svårt att få tag på utbildade
instruktörer som jobbar ideellt – antagligen för att det blivit dyrare
och mer tidskrävande att bli instruktör under senare år. Man kommer att se över vilka behov som finns, hur det fungerar idag och vad
SKF kan göra för att möta efterfrågan utan att tumma på kvaliteten
hos de certifierade. Per-Ola Nilsson (Gotlands KK) är kontaktperson
i styrelsen för utbildningsfrågor och det kommer att bildas en grupp
med medlemmar både inom och utanför Utbildningskommittén.
Tävlingsverksamheten kommer att ses över på liknande sätt.
Lidia Strömsten från styrelsen (Kvibergs KK) kommer att leda arbetet
som kommer att bestå av medlemmar både inom och utanför Tävlingskommittén.
Kansliet har fått förstärkning av Andreas Enqvist. Vi på förbundet är mycket glada att få honom och vill hälsa honom varmt välkommen! Glädjande är också att Johanna Wernqvist kommer att stanna
även 2015 och även då jobba som barn- och ungdomskonsulent. Det
känns jättebra att kunna lägga en heltidsresurs på unga klättrare.
Slutet gott, allting gott
Hur gick det då med klätterresan i Dolomiterna? En vilodag senare
gjorde vi en fantastisk tur i Cinque Torre; Torre Grandes sydtopp.
Efter den första polerade replängden var resten fantastisk exponerad
klättring och ren njutning i en magisk miljö - det bästa av Dolomiterna helt enkelt. Nu skedde inga missöden, förutom att vi höll på att
missa sista liften ner.
Bildtext: Jacob i Dolomiterna.
Foto: Alexander Raoufinia
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
bergsguiden
bergsguiden
leder dig till den bästa utrustningen
och skönaste arrangemangen.
www.wattochtarrt.se
MALMBERGET: 0970-251 83
UMEÅ: 090-780 09 00
telefon 0704-74 42 94
www.uteguiderna.se
NY FÖRARE ÖVER
ÖSTERGÖTLAND som beskriver
över 1000 leder. Helt i fyrfärg.
Beställ ett signerat exemplar på
www.schlyter.com
NÄSTA NUMMER UTE
15 MARS 2015
MANUSSTOPP 15 FEBRUARI 2015
OM DU VILL ANNONSERA I BERGSPORT, KONTAKTA
Thomas Molin 031-743 20 86 eller på mejl: thomas@zetterqvist.eu
Tipsa redaktionen: tidning@bergsport.se
BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014
51
Svenska Klätterförbundet, Idrottens Hus, 114 73 Stockholm
POSTTIDNING B
PORTO BETALT
www.marmot.eu · facebook.com/marmot.mountain.europe
Marmot PRO: Albert Leichtfried | Route: “Men on Wire” | Location: Norway
Klaus Kranebitter