1. No category

#165 mars 2015
Pris: 50 sek.
TEST:
SMÅ
KAMMAR
Snart utesäsong
SMARTA
TRÄNINGSTIPS
Klättra på jobbet
ARBORIST
RESOR
BISOTUN
HAUTE ROUTE
Kjugekull
PARADISET LEVERERAR
10
16
32
36
40 42
Kjugekull - ett riktigt stenparadis
Smarta träningstips
Bisotun - klättring i Iran
Test: Små kammar
Klättra på jobbet: Arborist
Bergtagen på Haute route
INNEHÅLL
MARS
2015
Fredrik Mattisson ger allt för att hänga kvar i crimpen
på Fina areten i Kjugekull. Foto: Simon Månsson
2
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Annika vid granen.
Eva. Foto: Marianne Waplan
Vid val av tält…
PJÄS: DE TVÅ REDAKTÖRERNA
Scen 8
VÄLJ MED
OMSORG.
Plats: Ett jubileumsyrigt Östersund och ett
grådammigt Bromma.
kaitum
Enastående tält för helårsbruk i vår
red label serie som erbjuder maximalt
användarutrymme, överlägsen komfort och
imponerande styrka till mycket låg vikt.
Finns i 2 och 3 personers utförande.
Peter Schön/www.ps-photo.net
Annika //Eftertänksamt och entusiastiskt på en gång//:
Du, det här med engagemang och att bry sig även för
andras del. Det är så himla bra, tycker jag.
Eva: Hur menar du? //Sörplar på morgonkaffet//
Annika: Jo, men ta Stefan Tannerskog på Karbin
till exempel. De började med klättring för
ensamkommande flyktingbarn och asylsökande hbtqpersoner – helt på eget initiativ och utan att de sökte
pengar från förbundet eller liknande (sid 21). Helt
enkelt för att de brydde sig.
Eva //Klart imponerad//: Coolt.
Annika: Ja, det är det minsta man kan säga.
Eva //Glatt//: Jag tycker det är kul när vi får in
synpunkter på Bergsport. Det är skoj när folk tycker
till, men ännu roligare när de engagerar sig och faktiskt
hjälper till att göra tidningen ännu bättre.
Annika: Absolut. I detta nummer är ju träningstipsen
(sid 16) och vett & etikett-tipsen (sid 14) ett lysande
exempel på det.
Eva: Egentligen är hela tidningen ett resultat av det.
Det hade ju inte blivit något om vi inte fått in så
mycket bra material från alla sköna klättrare!
Annika: Nope. Ingen Kjugekull-artikel (sid 10), ingen
kam-guide (sid 36), inget filosoferande kring värdet av
att nå toppen (sid 46) och inga rapporter om vad som
händer i klubbarna (sid 24).
Eva: Tror du vi kommer att få in ännu fler tips till
nästa nummer?
Annika: Det hoppas jag!
i över 40 år har Hilleberg tillverkat tält i yppersta
kvalitet. Skapade och utvecklade i fjällnära norrlandsmiljö är Hillebergtälten en idealisk kombination av låg
vikt, styrka och komfort. Beställ vår katalog för
BERGSPORT UTGES AV SVENSKA KLÄTTERFÖRBUNDET
REDAKTIONSADRESS
Bergsport, c/o Olsson, Hornsgatan 12 A, 832 42 Frösön
ytterligare information!
E-POSTtidning@bergsport.se
REDAKTÖRER
Eva Olsson och Annika Ringstedt
LAYOUT
Lotta Bernhed, Zetterqvist Tryckeri
PREPRESS
Zetterqvist Tryckeri
ANNONSBOKNING
Thomas Molin, 031-743 20 86
thomas@zetterqvist.eu
PRODUCERAS AV
Zetterqvist Tryckeri, 031-743 20 80
TRYCK
Zetterqvist Tryckeri, Göteborg
ANSVARIG UTGIVARE
Jacob Sternius, Svenska Klätterförbundet
BERGSPORT kommer ut med fyra nummer per år. Redaktionen ansvarar ej för icke beställt
material.­Texter redigeras och kortas efter behov. Bilder kan komma att beskäras. Åsikter i
artiklar och debatt­inlägg är författarens och inte redaktionens.
Omslagsbild:
OMSLAGSBILD:
Matilda Köves
ur på Två
smånatursköna
greker i Kjugekull.
Ulorna är antagligen
ett avtoppar
Sveriges
mest
klätterFoto: Simon Månsson
Läs mer och beställ en gratis katalog på
HILLEBERG.COM
063 57 15 50
Följ oss på facebook.com/HillebergTheTentmaker
områden. Peter Schön lapar sol pÅ 7a+ intill strandkanten.
Foto: POA www.poaphotography.com
BERGSPORT #165 · MARS 2015
H15-BergsportSE-15-Half-VERT-Asst-83x245.indd 1
3
2/27/15 13:17
nyheter
ERIK ”ANFÖLL” MED YXORNA OCH
GJORDE FÖRSTABESTIGNING
I februari gjorde Erik Massih förstabestigningen av ett
sedan tidigare bultat projekt i Rjukan. Leden lystrar numera till
namnet ”Baruk Khazád!” och är – om Erik själv får gissa –
områdets klurigaste drytoolingled!
– Det var flera plusgrader och regn i luften nere i
byn Rjukan så vi tänkte att vi kunde ta en dag på Korkan
som ligger lite högre upp i dalen och har en del mix- och
drytoolingleder som inte är lika beroende av förhållanden,
berättar Erik.
– Rasta-Johan och jag hade fått klättra en del fina lite
längre isleder dagarna innan och fått vår beskärda del av
rinnande vatten så det kändes soft att dra upp till Krokan och
cragga och dricka kaffe. Jag visste att det var en del folk som
hade jobbat på just den leden förra säsongen så jag hade den
lite i bakhuvudet när vi gick upp.
Det blev några försök innan den satt.
– Den hade lite trixigare och känsligare placeringar än till
exempel grannleden, testpiecen “Fission”, som visst anses
vara den svåraste i området. “Fission” är ganska straight
forward med några låsningar mellan supersolida hooks,
Erik Massih
sätter Baruk
Khazád!
Foto: Erik Lindvall
4
kanske ett flytt som är lite känsligt. Den här var ungefär lika
svår rent fysiskt men lite mer komplicerad och delikat, mycket
roligare om du frågar mig.
Namnet då?
– ”Baruk Khazád!” är dvärgarnas stridsrop i Sagan
om Ringen. Jag tyckte det var passande med tanke på att
både Johan och jag är ganska små till växten. Yx-referensen
behöver väl inte förklaras närmare antar jag, säger Erik.
Det bör nämnas att Reil Leidal, en lokal aktivist, har bultat ett
par leder på samma crag (Fission bowl) som de gärna vill ha
som friturer på sommaren som vi kanske inte skall ödelägga
med yxor och stegjärn.
PS. En liten Sagan om Ringen-skola
”Baruk Khazád! Khazád ai-mênu” är dvärgarnas stridsrop på
deras eget, högst hemliga språk khuzdûl. Med detta utrop,
som betyder ”Dvärgarnas yxor! Dvärgarna är över er!” har
både ett och två orch-huvuden fallit i backen. Lite lugnare
yxrörelser är dock att rekommendera på klippan...
nyheter
BOKA IN: NATIONELL
TRÄFF I SEPTEMBER
På förbundsmötet 2012 beslutades att de år vi inte har
förbundsmöte ska det arrangeras en nationell träff, där klubbar
kan mötas och diskutera förbundsverksamhet. Förra gången
och tillika den första gången arrangerades träffen i samband
med förbundets 40 års jubileum. I år blir det lördag förmiddag
den 5 september i regionen Östersund/Åre. I samband med
den nationella träffen kommer det under helgen anordnas olika
bergsaktiviteter i regionen. Välkomna!
Alpint läger för
ungdomar
NORDIC YOUTH CAMP
I VÄSTERVIK
I år står Sverige för arrangörskapet av Nordic Youth Camp
29 juni – 5 juli. Ungdomar från alla nordiska länder samlas i
Västervik för en veckas sportklättring och bouldering, kryddat
med bad och annan lek. Detta ersätter det nationella klippläger
för ungdomar vi haft de tre senast åren. Är du mellan 14 och 19
år och klättrar minst 6a på topprep? Anmäl dig senast 15 april
2015 via webbsidan.
Alpina tjejträffar
Svenska Klätterförbundets alpina kommitté arrangerar
genom nätverket Girls Get Higher ett antal vinterträffar
2015. Några har redan varit och fler är på gång. Syftet är
att öka antalet kvinnliga utövare av de alpina grenarna inom
klättring, skidalpinism och isklättring. Träffar under året är:
•
Laponiaträffen i Stora Sjöfallet 18-22 februari
•
Alpinträffen i Sylarna 19-22 mars
•
En isklätterträff i Ågelsjön
•
En tjejträff vid Kebnekaise
under sommaren
•
En aidklätterträff
till hösten.
Vill du också delta?
Girls Get Higher
är ett löst
sammanhållet
nätverk, och olika
personer ansvarar
för arrangemangen kring de olika
träffarna. Mer information finns på
Facebook Girls Get Higher – Klättring.
NY CHANS
ATT SÖKA
IDROTTSLYFT!
I början av juni kommer ansökningar
inskickade senast 31 maj att behandlas.
Detta innebär att de klubbar som eventuellt
missade att söka före 31 januari har en ny chans att söka
för till exempel sommarläger. Nästa tillfälle är 30 september.
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Kebnekasie, östra leden, lagom brant och inga hoppastenar.
Bara stenar! Foto: Krister Jonson
Den 15–21 juli blir det alpint läger i Kebnekaisemassivet för
er som är mellan 16 och 22 år. Instruktörer är den meriterade
bergsguiden Krister Jonsson och Tovo Spiral. Tidigare års
läger har varit mycket uppskattade och vi hoppas få ett nytt
gäng ungdomar intresserade av fjällmiljön i sommar. Datum
för lägret är 15–21 juli. Mer information om pris, anmälan mm
hittar du i kalendern på bergsport.se
ALPINT VINTERLÄGER
Alpint vinterläger blir det för en grupp ungdomar 18-22 mars
i Kebnekaise. Då får ett gäng i åldrarna 16-22 år en bra
grund och förståelse för vad alpin klättring innebär. Det blir
offpiståkning, isklättring, lavinkunskap och toppturer, allt
under bergsguiden Krister Jonssons ledning. Vill du hänga
med nästa år? Håll utkik på bergsport.se
KLÄTTERMÄRKEN
FINNS ATT BESTÄLLA
FRÅN KANSLIET
5
nyheter
FRÅN BERGSPORT.SE
På bergsport.se läser du det senaste från
klättervärlden. Här kommer ett axplock!
FÖRSTA SVENSKA
KVINNA ATT KLARA
SEVEN SUMMITS
BULTEXPERIMENT
I THAILAND
Foto: Andreas Harne
Renata på toppen av Elbrus. Foto: Renata Chlumskas arkiv
Förra året blev en riktig slutspurt på Renata Chlumskas dröm att
klättra Seven Summits.
Det som startade med Mt Everest 1999 avslutades förra
året med resterande sex toppar. Kilimanjaro hade hon dock
klättrat redan innan. Genom detta blev Renata första svenska
kvinnan på de högsta topparna på varje kontinent. Stort grattis!
500 olika typer av bultar har placerats på flera berg i
Thailand för att utröna hur snabbt de rostar.
– Det är ett långsiktigt test som vi gör ihop med den
internationella alpinistunionen UIAA, säger Martin Roberts
från Titan Climbing.
Att även rostfria bultar rostar är ett välkänt faktum. Inte
minst i Thailand, där extremt aggressiv korrosion har gjort
att man numera använder bultar av titan i stället.
Nu återstår att se hur länge bultarna i testet håller. Testet
utvärderas löpande.
Läs mer påbergsport.se!
KRÖNIKA: EN LEKTION
I KLÄTTRINGENS OLIKA
STILAR
”Svenska Klätterförbundets Kommitté für Rätt und Fel
(SKF-KRF) har här låtit sammanställa de bärande tankarna
kring vad som är rätt und vad som är fel. Dessa diktat
härstammar direkt från Mountain Ethics Declaration, en
av de tio stentavlor som hämtades från Sinaiberget av
Reinholdt Messner själv, helgat vare hans namn.”
Läs hela John Liungmans krönika på www.bergsport.se
Många skratt utlovas!
SM I SKIDALPINISM
AVGJORT
André Jonsson och Ida Nilsson tog hem herrarnas
respektive damernas SM-titel i skidalpinismens vertikalklass
som hölls i Kittelfjäl sista helgen i januari. Härligt jobbat!
6
Renatas toppar:
✓ Asien: Mt Everest, 8850 meter, 5 maj 1999.
✓ Afrika: Kilimanjaro, 5895 meter, 10 juni 2000
(+ 20 juni 2014).
✓ Nordamerika: Mount McKinley, 6194 meter, 12 juli 2014.
✓ Europa: Elbrus, 5642 meter, 10 augusti 2014.
✓ Oceanien: Carstensz Pyramid, 4884 meter,
27 oktober 2014.
✓ Sydamerika: Aconcagua 6962 meter, 26 november 2014.
✓ Antarktis: Mt Vinson, 4892 meter, 15 december 2014.
Läs mer om Renatas klättringar på www.renata.nu
I vilken stil Renata klättrade sina toppar får vi återkomma med.
Kom på 40-årskalas!
Östersunds KK bjuder in till kalas när det är dags att fira
klubbens 40-årsdag. Platsen blir Stugun och datumet
14–17 maj.
– Det kommer att bli en massa klättring på dagarna och
festligheter på kvällarna. Fredag kväll blir det middag, säger
Nanna Söderin som håller i trådarna för jubileet.
– Det blir tävlingar och tanken är att vi ska ha en
hemmaklättrare vid varje klippa som kan berätta om stället och
visa vilka leder som är fina, säger Nanna.
I Stugun finns både sportleder och tradleder – långa som
korta. För er som hellre bouldrar finns såklart det också, fast i
Västanbäck. Bor gör man i tält. Vill du vara med på middagen
så anmäler du dig till Nanna på nannasoderin@gmail.com. För
att vara med på själva träffen behövs ingen anmälan – då är det
bara att dyka upp!
– Vi kommer att fixa iordning lederna så allt är i toppform.
Jag tycker alla ska komma hit! Det är härligt att träffa folk och
olika klättrare!
Håll utkik på ÖKK:s webbsida www.ostersundskk.se och
på deras Facebooksida för mer info när det närmar sig. Kommer
du med tåg? Hör av dig till Nanna så ska de försöka ordna skjuts
med ÖKK-klättrare. Annars går det bussar.
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Foto: Eva Rimnäs
ALPINLÄGER
UNGDOMAR
Kebnekaise
15-21 juli 2015
Klätterförbundet bjuder in dig
som är 16-22 år och nyfiken på
alpin klättring till läger i Kebnkaise
15-21 juli 2015
Sista
anmälningsdag
Krav på deltagare
Ålder 16-22 år
Medlem i klubb ansluten till Klätterförbundet
Du kan säkra försteman
3 juni
Anmälan
Läs mer och anmäl dig på bergsport.se/kebnekaise-2015
Frågor
Har du frågor är du välkommen att höra av dig!
Kontaktperson Klätterförbundet - johanna@klatterforbundet.se
Ansvarig instruktör Krister Jonsson - info@alpinemadness.com
www.bergsport.se
En vecka av
upplevelser,
klättring och skratt
Nordic Youth Camp är ett läger för klättrare från hela Norden. Platsen där lägret
hålls är olika från år till år, de nordiska länderna samsas om att hålla i campen
och i fjol var det Danmarks tur. Närmare bestämt på Bornholm. Två deltagare från
Skånes Klätterklubb, Mattias Akke och Peter Astberg, berättar:
Alla foton: Shuai Bai, Skånes Klätterklubb
Deltagarna klättrade sig glada och trötta på det vackra boulderområdet
precis vid havskanten.
I stenbrottet fanns alla sorters väggar, sprickleder, crimpleder och leder
täckta med balkonger.
Vi anlände Bornholm till tjugofem grader sol och starka vindar. En
tjugo minuters bussresa tog oss till sporthallen där vi skulle sova. Vi
packade upp våra väskor och slog läger i hallens förråd, det blev primitiva men uppfinningsrika sovplatser. Vissa sov på hängmattor och vissa
på hyllor medan andra fick nöja sig med sina liggunderlag.
Första dagen fylldes med lekar och samarbetsövningar så att vi lärde
känna varandra bättre. Vi fick träffa våra tre coacher som skulle guida
och hjälpa oss under veckan. Det var två danska mästare, Bjorn Isager
och Katrine Vandett Sailing samt stjärnklättraren Robbie Phillips från
Skottland. Alla tre var glada och trevliga personer. Efter en god måltid
gick vi och la oss.
Klockan sju nästa morgon väcktes vi av att lamporna tändes i hallen
och alla fick långsamt vänja sig vid det starka ljuset. Frukosten bestod
av havregrynsgröt, mackor, fil och kaffe. Efter en snabb samling åkte vi
iväg till ett stenbrott i närheten med väskorna till bredden fyllda med
klätterprylar.
Solen strålade när vi rullade ner längs en jordig väg som ledde in i
sportklättringsparadiset. Lederna täckte väggarna och bultarna glänste
som stjärnor mot den bruna klippan. Vi hade precis värmt upp och
satt på oss selarna när mörka moln plötsligt täckte solen, ett stilla regn
fuktade klipporna. Taggade på att få klättra kunde inte tränarna hejda
oss så vi spred oss likt lamm på grönbete över stenbrottet. Det fanns alla
sorters leder, sprickor, crimpleder och leder täckta med balkonger. Alla
hade sin egen charm, någon med en fantastisk undercling och andra
med skönt obehagliga slopers. Det fanns allt från starka överhäng till sva
som man nästan kunde gå upp för. Svårighetsgraden låg mellan 4a–7c
samt någon enstaka 8a.
8
Efter att ha klättrat en eller två uppvärmningsleder tilltog regnet kraftigt och väggarna blev i det närmaste omöjliga att klättra på. Vissa av
oss blev överraskade mitt på väggen där vi snabbt tappade friktionen
och föll. Som tur var restes det snabbt ett stort tält där vi fick skula tills
regnet hade stoppat. Lunchen bestod av mackor som vi hade fått göra
under frukosten, och även om de var lite torra så var vi jättehungriga
och som man säger ”hungern är den bästa kryddan”.
Efter en tröttsam dag åkte vi nöjda hem till en middag och en god
natts sömn.
Dag tre och fyra fylldes dagarna med skratt, jubel och ansträngda
skrik. Många leder blev avklarade. När man blev trött vilade man, när
man blev hungrig åt man och om man skulle fastna på en led så fick
man råd av fantastiska coacher. På fritiden badade vi, spelade volleyboll
och tittade på fotbolls-VM. På tredje dagens kväll åkte vi till en fantastisk boulderplats vid havet där man kunde klättra sig glad på vackra
klippor i solnedgången. Fantastiskt fint ställe! På fjärde kvällen klättrade
vi på en av Bornholms gamla fyrar. Det blev mycket crimping men det
svåraste var att parera den konstant starka vinden som hela tiden ven oss
av greppen.
Plötsligt blev det torsdag och vilodag. Efter en extra timme sömn
och frukost tog vi bussen till turistvänliga Allerhus. Godisfabriker, rökerier, kyrktorn och bryggerier var bara några av sevärdheterna. Många
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Klättring i solen kräver
ständig kalkning
av händerna.
I ÅR ÄR
SVERIGE VÄRD
FÖR NORDIC
YOUTH CAMP
– SE ANNONS
NEDAN FÖR
ANMÄLAN
OBS! Detta läger ersätter de tidigare tre
årens klippklätterläger som förbundet
arrangerat.
Dags för 7a/7b dagen. När vi anlände i stenbrottet var alla inställda på
att klättra 7a-leden och 7b-sprickan som båda var 30 meter höga och
som båda låg på en arrêt som likt en ellips sträckte sig ut från stenbrottets centralaste vägg. Vi inledde dagen med 7a:n. På vissa ställen var
klippan så varm att om man började svettas i ena handen så hann man
inte kalka om innan man började svettas om andra handen. De första
fem metrarna var lika lätta som att gå upp för en trappa. Sen kom det
ett parti där man behövde lita på sin armstyrka mer än fötterna. Leden
fortsatte med juggar och bra fotsteg en bit tills greppen helt plötsligt
försvann och man behövde klura en stund för att hitta rätt väg. Efter
ett tag kom man till en stenbit som stack ut från klippan, det behövdes
mycket precisa fotplaceringar för att komma runt. Man hade sedan en
balkong att stå på och vila innan man gav sig på det sista och svåraste
kruxet som skulle ta en till toppen.
7b:n var en diagonal spricka, eller en ut och invänd spricka. Det var
en spricka där det till största del var stenar som stack ut från sprickan
istället för in. ”Sprickan” var jämnsvår med ett krux som kunde lösas
med en halvdyno eller en mycket balansig höftförflyttning. Det var inte
många som klarade den. Men de som gjorde det blev mycket glada.
Robbi, Katarine och Bjorn gav sig på båda lederna och inte förvånande
flaschade de båda lederna.
Sista klätterdagen bestod av bouldering på samma jättevackra ställe
som vi hade bouldrat på några kvällar tidigare. Vi tog ut det sista ur
våra muskler men kraschpaddorna användes mest som liggunderlag för
trötta klättrare. Boulderområdet var fortfarande ganska nytt och det
fanns många chanser till first ascents. Man visste inte heller riktigt var
man skulle börja klättra eftersom det fanns så många häftiga ställen med
mycket potential. Men efter några få timmar gav de flesta upp helt eftersom huden och hela kroppen var slut. Och då blev det mest en massa
snackande vilket också var trevligt. På kvällen ville ingen gå och lägga
sig för man ville inte att det skulle ta slut. Vi kommer verkligen se fram
emot Nordic Youth Camp i år som kommer att hållas i Sverige.
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Foto: Västerviks klätterklubb
glassar senare åkte vi bort från byn med väskorna fyllda med godsaker.
Nästa stopp var en badstrand vars svalkande vatten välkomnades av alla.
Kortfattat lade vi oss glada i säng.
NORDIC YOUTH CAMP
VÄSTERVIK
29 juni - 5 juli
Svenska klätterförbundet och
Västerviks Climbing bjuder
in dig mellan 14 och 19 år till
nordisk ungdomsläger den
29 juni - 5 juli.
Förutsättningar
Du är mellan 14 och 19 år
Du kan säkra försteman
Du kan klättra 6a
Anmälan
Anmäl dig via bergsport.se
Sista anmälningsdag 15 April
Avgift 600 kronor
Max 10 deltagare och 1-2 ledare per land
Sista
Anmälningsdag
15 April
Frågor
johanna@klatterforbundet.se
info@vastervikclimbing.se
www.bergsport.se
9
Kjugekull – ett
riktigt stenparadis
Kjugekull. Klassiskt boulderingställe så det förslår. Vilka kan beskriva platsen bättre
än ett gäng skåningar?
Många är de tillfällen då vi färdats längs väg E22 i nordöstlig riktning
från Lund; över den sydskånska slätten och in i norra Skånes skogar.
Oräkneliga gånger har vi frågat oss vad som egentligen säljs i butiken
med danska kläder, besökt ICA-butiken i Fjälkinge och förbannat varje
antydan till potentiell nederbörd. Två mil från Kristianstad passerar vi
byn Kjuge för att än en gång följa skyltarna mot naturreservatet Kjugekull och rulla in på parkeringen. Dag som natt. Sommar som vinter. I
plus- som minusgrader. Vi vågar nog påstå att vi lärt oss lika mycket om
årstidernas påverkan på skogen som om vilka av dess stenar man i bästa
stil kan klättra upp för.
En av de stora fördelarna med klättringen på Kjugekull är att
den egentligen är genomförbar hela året om, även om vissa perioder
är bättre än andra. Vår och höst bjuder på mest njutbara förhållanden
med temperaturer fördelaktiga för klättring utan att kräva flera lager
kläder mellan försöken. Vintern ger bäst stick i utbyte mot att de ofta
vassa crimparna känns än vassare och mycket av tiden går åt till att
hålla kroppsvärmen över fryspunkten. Sommaren är den tid då skogen
blomstrar men klättringen lider något; även om det är fullt möjligt att
angöra skogens stenar under denna tid gör de höga temperaturerna och
många myggen att klättrarna söker sig till andra platser för att stilla sina
vertikala behov.
Väl i skogen framträder blocken bland träden. En del är dubbelt så
stora som bygdens stugor medan andra är betydligt mindre. Somliga
erbjuder plana landningsytor och andra har stora, uppstickande stenar,
för den som önskar extra adrenalinpåslag vid urtoppning. En egenskap
som gör Kjugekull speciellt är den stora koncentrationen av block och
problem på en liten yta, något som förstås bidrar stort till lättillgängligheten. Området är så pass litet att om ett ”kom så” hörs bland trädkronorna kan det mycket väl komma från en grupp projekterande danskar
på andra sidan av skogen. Kombinationen av den koncentrerade ytan
och de över 1200 problem och varianter som idag finns inrapporterade
gör att man aldrig behöver gå långt för att hitta något att hänga loss
och dra i.
I skogen finns representanter för de flesta typer av problem; traverser, pumpiga överhäng, dynos, highballs, lowballs och delikata sva, för
att nämna några. Många gånger har vi valt att sätta oss vid problemet
Min häst, 6A, men snabbt insett att den inte är något för oss som är
längre än 1,50 meter. Men eftersom att alla klättrare blir till lags i skogen
kan vi i en handvändning gå till stenen 20 meter bort och istället hitta
ett problem som inte involverar kraftig kompression av hela kroppshyddan. Det är en av de största tjusningarna med Kjugekull; oavsett vad
man önskar klättra finns det med allra största sannolikhet ett problem
som passar. Utöver att erbjuda problem i allehanda stilar, finns också
problem i alla grader. Klassiker står att finna i bland L-problem upp till
8:or för den som så behagar.
Klättringen på Kjugekull ramas in av ett landskap dominerat av
lövskog, omgivet av hagmark och äppelplantage. Den norra delen av
området, känd som Gamla skogen, ligger under tätvuxna trädkronor
som i stor utsträckning skyddar blocken från regn. Denna del av Kjugekull innefattar karaktäristiska jätteblock så som Kluvna stenen och
Linds långa linje, erbjudandes förstklassiga problem med många höjdmeter för den som besitter starkt psyke och adrenalinlusta. Men på typiskt Kjuge-manér ligger de lika klättervärdiga och inte fullt lika mentalt
Max Bäckström klättrar det fina problemet Babar, inramat av vacker bokskog och mossiga stenar.
10
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Max Bäckström klättrar på Baltazar.
BERGSPORT #165 · MARS 2015
11
hårda sva-problemen Bu, Bä och Mähä bara
en minut därifrån på en öppen äng med slående utsikt över det skånska slättlandskapet.
Väljer man istället att söka sig i motsatt riktning kommer man logiskt nog till Nya skogen. I denna del är stenblocken fler och tätare.
Genom de täta lövverken kan man ana vita
kritmärken på nästan alla block man passerar;
Sandbagen och Schweizerosten skådas innan
vi kommer fram till klassikern Nä, men Jeppe och vidare till den soldränkta gläntan där
Matador-blocket reser sig likt en svamp med
flertalet välrenommerade linjer.
Även om man kan tänka sig att besökare till
Kjugekull på ett eller annat sätt har hängt loss
i dess granit och gnejs under lång tid var det
under nittiotalets början som klättrarna började utveckla området på allvar. Antalet borsttag ökade exponentiellt under de kommande
åren, in på 2000-talet, och klassiker efter klassiker grävdes fram från under den täckande
mossan för att få sina första bestigningar. Än
idag tillkommer nya problem till den redan
mycket gedigna samlingen och för den med
välslipade stålborstar och nyturslängtan finns
det fortfarande gömda linjer att hitta, borsta
upp och förstabestiga. Eftersom att antalet
problem på Kjugekull är så pass stort behöver man inte stirra sig blind på klassikerna och
lägga all sin tid, hud och kraft på dessa; så när
som alltid finns det sällan repeterade och ofta
väldigt fina, gömda, pärlor om man bara tar
sig tid att leta efter dem. En del av dem kan
behöva en omgång med borsten för klätterbarhetens skull, men den ansträngningen är
det mer än ofta värt. Även när kvällen kommer och mörkret lägger sig över skogen går det
utmärkt att fortsätta klättra. Många block är
tacksamma att lysa upp och vistas man i skogen efter mörkrets inbrott är det inte omöjligt
att man stöter på andra kvällsklättrare som
riktat sina pannlampor mot någon av skogens
klassiska linjer.
I samband med en beskrivning av den
fantastiska klättring som finns på Kjugekull
bör också ett par närliggande områden nämnas, båda väl värda att besöka: Torsebro och
Hultastenen. Torsebro ligger ungefär två mil
från Kjugekull och även om antalet problem
och block är långt ifrån lika många finns det
en hel del behaglig klättring att finna även här.
Hultastenen är ett ensamt, men storleksmässigt väl tilltaget, flyttblock som landat i en
hage fyra mil från Kjuge. Det enorma blocket
har det mesta när det gäller såväl stil som
svårighet; takklättring, höga urtoppningar,
traverser och sva, från lägre grader till de allra
högsta. De båda områdena är värda att besöka
om man önskar lite variation från Kjugekull.
Klättringen på Kjugekull har allt att erbjuda.
Den stora variationen av problem, den vackra
omgivningen, lättillgängligheten och kvaliteten gör det till ett av de bästa boulderområdena i Sverige. Trots de otaliga gånger som vi
har besökt vår älskade kulle hittar vi alltid nya
problem att klättra, och även om man skulle
hamna i en situation där klättring av någon
anledning inte är ett alternativ kan man ta sig
till utkikspunkten och blicka ut över landskapet där sjöarna, slätten och skogen samspelar.
Många som besöker Kjugekull för första gången klagar på att stenen är vass och klättringen
därmed smärtsam, och även om det är svårt
att förneka att huden ibland får ta lite stryk,
så är det väl värt att uthärda för att få ta del av
den fantastiska klättring som finns där.
Svenska Turistföreningen skrev 1912 att
”Kjuge Kull med dess härliga utsikt är värd
att uppmärksammas af turister i vida högre
grad än hvad nu är fallet … och denna lilla
afvikelse från stråkvägen kommer säkert ingen
att ångra”. Vi kan inte annat än hålla med i
denna beskrivning och rekommenderar förbehållslöst ett besök till ett av Sveriges bästa och
vackraste klätterområden, när vi ännu en gång
vårdar våra ömma fingertoppar i bilen på väg
mot Lund.
Text: Max Bäckström,
foto: Simon Månsson, intervjuer: Carl Nilsask
Alla hemmahörande i Skånes Klätterklubb
Ovan: Vahid Asgari smyger smidigt
längs med Mr Mantle.
Till vänster: Bara fantasin sätter gränserna
för hur man ska komma åt grepp för
borstning på bästa sätt.
Till höger: Fika är en väsentlig del av varje
Kjugekull-besök, köpes med fördel på
ICA i Fjälkinge.
12
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Kjuge-tips
Vi ställde fyra frågor till fyra klättrare
som troligen kan sitt Kjugekull bättre
än sina egna fickor.
CARL NILSASK
Vad är det bästa med Kjugekull?
Kvaliteten och koncentrationen av
sten är helt klart det bästa!
Kan du nämna ett sällan klättrat
problem, en gömd pärla? ”Splinter”
är i min mening Kjuges bästa sexa med
bra höjd och sköna moves på perfekt sten.
Denna unika våg av sten är belägen i Kjuges tysta södra del
och ser inte många repetitioner.
Vilket är Kjugekulls mest smärtsamma grepp? Sprickproblemet ”Ghettoblaster” har ett ganska obehagligt grepp
där man måste jamma in fingrarna i en liten klyka. Efter att
jag testade den var ”jam-fingrarna” helt bortdomnade en
stund efteråt.
Vilket är Kjugekulls bästa problemnamn?”Lajfstajl”.
HENRIK SUNDAHL
Vad är det bästa med Kjugekull?
Måste väl vara att det finns så mycket
av härligheten, när man gjort ett
projekt så är det bara att gå vidare till
nästa! Helt fantastiskt!
Kan du nämna ett sällan klättrat
problem, en gömd pärla? ”Miss Tricker”.
Vilket är Kjugekulls mest smärtsamma grepp? Jag
tycker att crimpen på ”Snapphanen” är fruktansvärd, mår
illa när jag tänker på den!
Vilket är Kjugekulls bästa problemnamn? Svår fråga,
men jag får väl säga ”Styv som Chris” och ”Huggsexa”.
ERIK GRANDELIUS
Vad är det bästa med Kjugekull?
Vädret.
Kan du nämna ett sällan klättrat
problem, en gömd pärla? “Hidden
dragon”, den är ju så gömd att den
aldrig klättrats.
Vilket är Kjugekulls mest smärtsamma
grepp? Greppen på ”Matador”.
Vilket är Kjugekulls bästa problemnamn? Inget vettigt
svar kunde frambringas...
OLA MODÉER
Vad är det bästa med Kjugekull?
Ur ett klätterperspektiv är det
koncentrationen av block och
tillgängligheten, men på äldre
dagar har jag mer och mer börjat
uppskatta det nya fina fiket.
Kan du nämna ett sällan klättrat
problem, en gömd pärla? “Lättja” tycker jag får
oförtjänt få bestigningar, annars är ”Miss Tricker” en
personlig favorit.
Vilket är Kjugekulls mest smärtsamma grepp? Alla
grepp på ”John Bonham är död”, i alla fall om man kör
jam-varianten.
Vilket är Kjugekulls bästa problemnamn? Jag gillar
problemnamn med en kul historia bakom, därför väljer
jag ”The 4-layer man in the 2-layer version”. Detta
var när Kjuge var i sin kanske mest expansiva period
och Lundaklättrarna fått upp ögonen för området.
Legendarerna Harald Bohlin & Gustav Kamf var
ute i smällkalla vintern och värmde upp på
Caféblocket. Gustav, som är frusen, hade
precis klättrat ”Pinocchio” och säger mycket
nöjd: ”Harald, jag gjorde ”Pinocchio” i fyra
lager kläder!”
Lite senare samma dag när Gustav
körde på ett projekt så åkte lagren
av ett efter ett, och när han satte
projektet hade han bara två lager
kvar...
FAKTA KJUGEKULL
SVERIGE
FÖRARE: Den mycket utförliga och tryckta föraren Kjugekull med mera har förteckningar
över Kjugekull, Torsebro, Hultastenen och Norra Strö. På www.kjugebeta.blogspot.se går
alla inrapporterade ändringar, tillägg och nyturer att hitta och skriva ut.
TA DIG DIT: Kjugekull ligger vid den lilla byn Kjuge ungefär två mil öster om Kristianstad. För
att ta dig dit, följ E22:an mot Kalmar och ta av mot Fjälkinge cirka sju kilometer efter att Kristianstad
passerats. Följ vägen och passera genom Fjälkinge för att ungefär sex kilometer senare komma till
Kiaby. Kör igenom Kiaby och ta efter en kilometer av höger mot Kjuge och Kjugekull. Väl i Kjuge
ta vänster mot Kjugekull och parkera på grusparkeringen.
CAMPING OCH BOENDE: Observera att det råder tältförbud på Kjugekull. Möjlighet att
tälta och hyra stuga finns på Ivö Camping, belägen på Ivön, strax nordost om Kjugekull.
BUTIKER: Närmsta matvarubutik ligger i Fjälkinge och närmsta butik med klätterutrustning
är Naturkompaniet i Kristianstad. Café Kjugekull har öppet från och med påsk.
KJUGEKULL
BERGSPORT #165 · MARS 2015
13
VETT & ETIKETT
PÅ
SPORTKLIPPAN
Nästan alla idrotter, såsom till exempel tävlingsklättring, har
domare och regelverk som avgör vad som är rätt och fel. Utomhus
bestämmer vi själva och våra spelregler ändras ständigt. För 30 år
sedan var det förbjudet att träna på leder, man blev nedfirad så
fort man fallit.
Här följer lite klätterterminologi och några ”oskrivna” regler för
sportklättraren.
Onsight: Första försöket utan att ha haft
någon förhandsinformation om leden förutom
graden och det du ser nerifrån backen. Du får
använda kikare och prata taktik med andra
som inte har prövat leden. Kompisar får heja
på men inte komma med någon info eller tips
när du klättrar annat än att säga var nästa bult
finns. Det är inte lämpligt att säkraren tittar ner
för att själv onsighta leden senare, men det görs. Finalen på tävlingar går alltid onsight och
då hålls klättrarna isolerade efter att de under
några minuter ha fått skåda leden.
Flash: Första försöket med all tänkbar info
såsom video och demonstrationsklättring.
Du kan även be någon kompis markera
kruxgreppen med krita och be denne ge
dig ”beta”, det vill säga ge dig tips och till
och med coacha dig, på vägen upp. Även
om du av misstag innan eller under din
onsight får ett enstaka tips så kan du bara
flasha leden. ”Jag byter till flash!” hör man
ibland under en desperat onsight och då
gäller det snabbt vara beredd att förklara
kruxsekvensen. Kvalen på tävlingar går alltid på flash
och först tittar de på en demonstration och
sedan även på de andra deltagarna. Redpoint: När du har missat onsighten/
flashen och sedan, efter att ha hang-
Foto: Jonas Wiklund Wild Thing
Vett & Etikett
Grattis – God stil!
Nja – Gör det inte systematiskt!
Oetiskt – Glöm det!
Onsight hjälp/info
Leden passar dig!– Hitta vilo/
klipplägen!
Kruxet passar dig!
– Glöm inte vila/klipp!
Dyna förbi kruxet!
– Klipp/Vila nu!
Onsight frågor och (svar)
Var är nästa klipp?
(Säkerhetssvar OK!)
Hur långt kom du? (Femte klippet!)
Går den höger här? (Byter
du till flash?)
Onsight reversering
Börja om innan klipp #1
Klättra ner efter klipp #1
Klättra ner efter klipp #2
Flash
Kikare från backen
Kolla lite från grannled
Nedfirning över leden
Förklippta karbiner
Alltid OK #1 förklippt
#2 om annars farligt
#3 även vid reversering
Repdrag
Mata ut slack vid catch
Mata ut rep i pendel
GriGri slår till
Vilka grepp ingår?
Samma linje som FA
På rätt sida grannbultar
Förbi krux via grannled
Insteg via stenhögar
Samma som FA
Nå FA’s startgrepp
Förenkla FA led/grad
Förenkla ankarklippet
OK med en slinga i
Förlänga men klippa från ”toppen”
Förlänga/Klippa längre ner/
Greppa ankaret
Rensning/Chipping
Borsta/Rensa lös sten
Använda kilpetare
Använda hammare
14
BERGSPORT #165 · MARS 2015
”I grund och botten får du
klättra på vilket sätt du vill.”
doggat den, det vill säga tränat och hängt
i repet, leder den och klipper ankaret.
Du får förlänga klipp och ha förklippta
karbiner om det råder markfallspotential
men inte ha till exempel fyra förklippta
bara för att du kan klättra eller hoppa ner
därifrån. I princip kan du stå på stenar i
starten för att nå upp till ”startgreppen”
eller använda grannledens grepp bara du
berättar om det. Världens hårdaste leder är
alltid gjorda redpoint efter att ibland har
tränat på leden under flera år.
I grund och botten får du klättra på vilket
sätt du vill. Men vill du göra en namngiven
led i en speciell stil så måste vissa ”oskrivna”
spelregler följas eller så kan du hitta på en
variant med kanske ny grad. Det finns inget
STORDÅD PÅ
STORA STENAR
absolut rätt eller fel utan ofta en rejäl gråzon
som varierar för olika leder och stilar. Här
nedan följer exempel baserat på ”gult” och
”rött” kort också med den anmaningen att
mycket är okej bara man inte sätter det i system.
Generellt kan man säga att eliten ibland har
tänjt lite på regelverket och kört ”brandgult”
och gjort etiken mer tillåtande vilket även kan
vara bra för att få bästa klätterupplevelsen.
Håller du med Jens? Diskutera
vidare på klätterförbundets
facebooksida!
Text: Jens Larssen, Kvibergs Klätterklubb
Stockholmskillen Robert Rundin
från Solna KK satte inte mindre än
tre 8A under resan till Buttermilks
i Bishop i Kalifornien, varav en var
den beryktade psykiskt utmanande
Evilution Direct. GRATTIS! säger vi
på Bergsport.
Västervik bland
de bästa i Europa
Att Västervik tillhör ett av Europas
bästa boulderingområden vet vi
förstås redan, men visst är det extra
kul att det även uppmärksammas
utanför landets gränser!
I januari listade den brittiska
dagstidningen The Guardian
Europas åtta bästa klätterställen
för att förbättra sin klättring – och
Västervik lyftes fram med den äran:
”If you’re a keen boulderer, you
might want to look further than
Fontainebleau to get your fix. One
of the most talked-about bouldering
areas in Europe is Västervik, on
Sweden’s Baltic coast.” Läs mer på
www.theguardian.com/travel/2015/
jan/20/best-climbing-areas-europeimproving-skills-el-capitan
FLER UTBILDADE
LEDARE I KLUBBEN?
Rallyplaneten. Foto: Jonas Wiklund
Klätterförbundet erbjuder utbildningar för er som vill bli tränare
inom sportklättring (ledklättring
och bouldering). Utgångspunkten
är SISU idrottsutbildarnas Idrottens
grundtränarutbildning (GTU), som
är en gemensam utbildning för alla
idrotter. De klätterspecifika delarna
arrangeras av Klätterförbundet.
Vår utbildningsstege
• Plattformen (SISU)
• Grundtränarutbildning nivå 1
(SISU).
• Klätterspecifik barn- och
ungdomsledarutbildning nivå 1
(Klätterförbundet)
• Grundtränarutbildning nivå 2
(SISU)
• Klätterspecifik ledarutbildning nivå
2 (Klätterförbundet)
Är din klubb intresserade av
att vara värd för en utbildning,
kontakta Johanna Werqvist på
Klätterförbundet. Det går att söka
ekonomisk hjälp via SISU för att
täcka deltagaravgiften.
Sport. Foto: Jonas Wiklund
BERGSPORT #165 · MARS 2015
15
Utomhuslederna är ofta lite krångligare och knasigare
än inomhuslederna... Foto: Gustav Larsson
(Denna, och bilderna på förra uppslaget, är några av alla
fina bilder klätterförbundet fick in när vi efterlyste bilder
till webbsidan och annan användning. Har du också
en bild du vill dela med dig av? Mejla dem till tidning@
bergsport.se)
TEKNIKTRÄNING
INOMHUS
MED
FOKUS PÅ
UTOMHUS
Utomhussäsongen närmar sig med stormsteg
(ja ja, vi vet att många klättrar ute året om). Vi sliter i klättergymmen för att komma i form. Frågan
är bara om vi tränar på rätt sätt? Jens Larssen
delar med sig av sina bästa tips för att årets
utomhuspremiär skall bli så bra och skön som
du tänkt dig!
Inomhuslederna innehåller sällan höga fotsättningar, traverser, svåra
fingermatchningar, hårda crimpers, minimalistiska fotsteg eller krux
samt vilor. På gymmen gäller istället behagliga jämna rörelser på större
grepp, mestadels rakt upp för att inte krocka med grannleden, eller
spektakulära branta boulders och så lite lätta grader förstås för att hålla
oss kunder nöjda.
När väl första vårvärmen infinner sig och vi kommer till det
vertikala projektets höga fotsättning från en sidoställd crimp blir ofta
resultatet nedslående jämfört med innan vinterns hårda träning.
Här följer några enkla tips för att snabbt väcka liv i hela din
teknikrepertoar så att du inte kommer ut första dagen som en bekväm
inomhusråtta, särskilt om du har haft uthållighetsfokus och bara enformigt
klättrat upp och ner. Använd ibland alla grepp och färger och lägg en timme
i veckan enbart på teknik och du får hävstång på all din hårda gymträning.
1. Höga fotsättningar: Stretching och hel kroppsanspänning inför
granitens A och O.
2. Klättra med bara en fot: Nya obekväma moves istället för
gymmens behagliga leder.
3. Titta ner: Öka fokus och precision på fötterna, mer avslappnande
och mindre gamnacke.
4. Klättra snabbt: Snabba våghalsiga beslut behövs när onsighcruxet
ska passeras. 5. Vila och räkna andetagen: Yoga-meditation för att maximera
vilan.
6. Matcha fingrarna: Sidoklättring på smågrepp är vanligare ute.
7. Enbart struktur/micros för fötterna: Ute krävs precision och
ofta hoppande fotmatchning.
8. Mer vertikalt: Graniten har mindre lutning jämfört med
gymmens överhäng.
9. Closed crimp: Ute ska ofta tummen upp på pekfingret för
max kraft.
16
BERGSPORT #165 · MARS 2015
kommittéer
HEJ KOMMITTÉ!
Höga alptoppar och medicinska klurerier. I detta nummer har turen kommit till
alpina- och medicinska kommittén. Vad gör de egentligen?
ALPINA KOMMITTÉN
1. Vad är det huvudsakligen ni jobbar med?
I alpina kommittén försöker vi hålla reda på de nyturer och
förstabestigningar som svenska klättrare gör på stora berg
eller de berg som ligger fjärran härifrån. Vi kommer även att
försöka hitta de radikala stilmässiga framsteg som gjorts
där. Sen är det naturligtvis väsentligt att även SKF och
klubbarna hjälper medlemmarna att få tillgång till förebilder
och inspiration för ovan stordåd.
2. Vad har ni haft fokus på under det senaste året?
Vi har pratat en del om prestation och hur man får
allmänheten att förstå skillnaden mellan små och stora
sådana. Vi hoppas att journalister och andra frågar oss.
Men är man utan erfarenheten själv att bryta spår fram
till självständig klättring, då är det naturligt att man saknar
referensen att förstå att man kanske skall fråga. Det goda
exemplet har vi fört fram genom föredragen som Silvia
Vidal höll. Vi har flyttat några dokument på förbundets
webbsida och ännu några som inte flyttats över från den
gamla... Sen har det självfallet varit nån träff som Karin på
kansliet har hjälpt oss med.
3. Vad har ni i pipeline?
Tjej/kvinnoaktiviteter. Vi vet att många klättrar bra på
fina korta turer, men vill gärna öppna deras ögon för
möjligheten att som till exempel Louise Thomas dra i väg
och göra nytur i Indien.
4. Vad skulle ni vilja göra om det fanns all tid och alla
pengar i världen?
Att som mentorer resa i väg till de stora bergen och peppa
våra medresande unga kvinnor och män att bryta ny mark i
god stil på ett säkert sätt...
5. Behöver ni fler som hjälper till i kommittén?
Fler är roligt, men det är svårt att samla oss tre! Sen är
kommunikation också väsentligt, och på något sätt är det
enklare att prata, när man som vi har egen erfarenhet av
nyturer/försök på Grönland, Baffin, Patagonia och Himalaya.
6. Är det några speciella egenskaper eller kunskaper ni
efterfrågar?
Någon som är bra på att ragga pengar och fika till
exempel…
7. Varför ska man gå med i er kommitté?
Utveckling är alltid mycket intressant. För att hänga med
i den internationella utvecklingen måste man ta del av
mycket, och ska man ha perspektiv – då får man läsa
volymer bakåt!
8. Hur kontaktar man er?
På den nya webbsidan (bergsport.se) är vi snyggt upplagda!
9. Någon mer fråga ni vill få med…?
Varför ska det vara så svårt i Sverige att prata om SKF:s
värdegrund innehållande formuleringen ”rent spel”, när
allmän media främst förmedlar mediokra prestationer?
DETTA ÄR ALPINA KOMMITTÉN:
Erik Massih, Tunabergs Högfjäll och Klätterklubb,
A Rafael Jensen, Göteborgs Klätterklubb
Micael Sundberg; Östersunds Klätterklubb. Foto: Eric Sundberg
kommittéer
MEDICINSKA KOMMITTÉN (MEDCOM)
1. Vad är det huvudsakligen ni jobbar
med?
Medicinska kommittén (MedCom) utgör
en länk för internationellt kunskapsutbyte
i fråga om klättermedicin, och nationellt
en resurs för att förmedla denna kunskap
inom SKF. Två delar som vi arbetat med är
nutrition vid elitsatsning och förstahjälpenutbildningen för utomhusinstruktörer. Vi är
också engagerade i ungdomsklättringen,
med frågor som rör vad som är lämplig
belastning och träning för en växande
kropp. Dessutom organiserar vi klätterskadenätverket, som fungerar som ett
stöd i att hitta sjukvårdspersonal med
specifik kunskap om klätterrelaterade
besvär.
2. Vad har ni haft fokus på under det
senaste året?
Elitsatsningen och förstahjälpen-kurser.
3. Vad har ni i pipeline?
Utveckla det internationella samarbetet
utifrån den uppmärksamhet SKF:s
förstahjälpen-normer har fått, samt bistå
i arbetet kring undernäring och ätstörning
bland klättrare.
4. Vad skulle ni vilja göra om det fanns
all tid och alla pengar i världen?
Hålla förstahjälpen-kurser gratis i alla
klubbar. Erbjuda vidareutbildning till all
vårdpersonal i klätterskadenätverket.
5. Behöver ni fler som hjälper till i
kommittén?
Intresserade inom vårdyrken är välkomna
att höra av sig, men generellt har vi ingen
akut brist på medlemmar.
6. Är det några speciella egenskaper
eller kunskaper ni efterfrågar?
SKF har en önskan om att MedCom skall
sträva efter att erbjuda förstahjälpenkurser till så många blivande utomhusinstruktörer som möjligt, och legitimerad
vårdpersonal med erfarenhet av
akutsjukvård och dessutom intresse
för undervisning och pedagogik vore
välkommet.
7. Varför ska man gå med i er
kommitté?
För att gå med i MedCom behövs ett
intresse för ideellt arbete, i gengäld
kan du få ett vidgat nätverk av klättermedicinskt intresserade, och möjlighet att
både lära dig och sprida kunskap.
8. Hur kontaktar man er?
Mejla någon av oss! (Mejladresser hittar
du på www.bergsport.se).
18
DETTA ÄR MEDICINSKA KOMMITTÉN (MEDCOM)
ANNA WÄNERHAG
Klättrat i sex år, halkade in på klättring då jag
är hängiven skidåkare sedan barnsben och för
tio år sedan börjat med alpina höghöjdsturer.
Jobbar som sjukgymnast sedan 25 år tillbaka,
senaste 20 åren inom idrottsmedicin. Brinner
för skadeförebyggande träning. Vill utveckla
skadeklätternätverket och utöka samarbete
mellan medicinska kommittén och både landslag
och tränarkommittén.
HENRIK HEDELIN, MD DIMM FAWM*
Specialist i ortopedi och arbetar på barnortopeden i Göteborg. Profilering inom
vildmarksmedicin och biståndsarbete. Klättrar
helst granit.
ERIK GUSTAFSSON, MD DIMM MEM*
Anestesi- och Intesivvårdsläkare som jobbar på
Sahlgrenska och på ambulansen i Göteborg.
Jag är engagerad i att sprida kunskaper i
förstahjälpen och olyckshantering bland klättrare.
Jag har klättrat knappt 20 år, men inte så
intensivt. Jag tilltalas av både block och sport,
men om jag får välja blir det längre tradturer eller
möjligen ett par lätta isrepor.
JOHAN HOLMGREN
Specialist i allmänmedicin, med erfarenhet
av klättring och hög höjd från flera toppar i
Skandinavien, Europa, USA och Indonesien.
Klättrare sedan 1984, men åker också gärna
skidor, inte minst som deltagare i VM i speedski
2011 och nu 2015. Svenska klätterförbundets
representant i UIAA MedCom sedan 1993.
JOHAN BOGG
Klättrar med glädje nästan vad som helst, de
senaste åren gärna alpint. Till vardags läkare
på ortopeden i Skövde. Har ett stort intresse
av vildmarksmedicin och har jobbat med
detta i Nepal, Afghanistan, i Afrika och på
forskningsexpeditioner till Arktis. Corresponding
member i UIAA Medcom.
*) MD = medicine doktor (= läkare)
DiMM = Diploma in Mountain Medicine dvs UIAAs (och ISMM och IKAR/CISAs) certifiering för bergsmedicin
FAWM = Fellow of the Academy of Wilderness Medicine
MEM = Mountain Emergency Medicine dvs IKAR/CISAs (och ISMM och UIAAs) certifiering för bergsräddningsmedicin
BERGSPORT #165 · MARS 2015
kommittéer
ATT BEDÖMA HÖGALPIN PRESTATION
– LITE BAKGRUNDSINFORMATION
Foto: Erik Massih
Den största prestationen kommer alltid vara att på berget fullföra den för
samtiden svåraste nyturen eller förstabestigningen. Radikala stilförbättringar på
sällan klättrade leder (begränsat förhandsinformation/beta) har också hög plats
i den ”semiofficiella” prestationshierarkin. Vill man prestera skall man med andra
ord göra nydanande klättring.
Klippklättringen revolutionerades i åren runt 1970, då friklättringen blev
så svår, att aid-klättrande på annat än särskilt svåra väggar började anses
otidsenligt. Alpin stil i stora berg var gjort på 30-talet (Bhagirathii III) och
1957 (Skilbrum). Redan 1883 gjordes troligen Kabru (ca 7380 m ö.h.) i lätt stil,
likaså gjordes förstabestigningarna av Kamet och Trisul cirka 30 år senare.
Nanda Devi 1936 bestegs i expeditionsstil. Alltså var det ingen revolution att
Messner och Habeler i alpin stil klättrade nytur på Hidden Peak 1975 förutom
att det var på ett (lågt) 8000 meters berg. Messners nytur solo (solitude) i
alpin stil på Nanga Parbat (8125m) Diamir Face var extremt.
Jeff Lowes nytur solo i alpin stil på Ama Dablam 1979 var sannolikt
tekniskt svårare. Outstanding för samtiden var Messners delvisa nytur på
nordsidan av Everest solo i alpin stil 1980.
Tomas Olsson är den enda svenska klättraren som i solitude nått en topp i
Himalaya, när han först besteg och sedan skidade ner för Kucksay III.
Trots Messners och många andra stora klättrares samtida prestationer, är
Voytek Kurtyka för åren 1977–1990 alpinstils-ikonen i internationella kretsar.
Simone Moro och Ueli Stecks försök att inledningsvis (via västryggen)
traversera Everest och Lhotse 2012, är inspirerande för en kommande
mastodont-prestation.
Tommy Caldwell och Alex Honnolds klättring/travers av Fitzroy-massivet i
Patagonien är kanske det mest krävande tills våren 2014?
Kort sagt: Prestationen flyttades på 1970-talet bort från de höga bergens
etablerade leder. Det har sedan mitten av 1980-talet varit svårt att
göra självständiga klättringar på dessa. Till exempel var verksamheten
redan osjälvständig: Denali West Buttress 1976, Mt Everest South Col
postmonsun 1978, Shisha Pangma 1980 och på Mt Winson (Antarktis) och
Carstenz Pyramid (Oceaninen) har charterresorna varit etablerade sedan
millennieskiftet.
Om nöjet/folkhälsoklättringen på stora berg
Att ha fotspår eller fasta rep framför sig – eller att utrustningen har burits
upp av andra än en själv/det egna replaget – är mycket underlättande och
prestationssänkande. Att använda betald arbetskraft på det ena eller andra
sättet är än mer prestationssänkande.
Om allmänheten känner igen namnet på klätterobjektet är det ofta utan
prestationsmässigt intresse. Förvånansvärt ofta är det även arbetsplatser för
guider och andra betalda arbetskrafter.
När ska svensk media lära sig att fråga bergsbesökaren om vilken
stil/vilket sätt som använts vid klättringstillfället för att bli första korean,
dansk eller svensk? Är det osjälvständigt, som verkligheten är på flertalet
normalvägar, då är den sportsliga prestationen ganska ointressant.
Självfallet får vi som är vana att pulsa genom ospårad terräng till våra
älskade vinterturer förstå, att de som är utan den erfarenheten saknar
referenserfarenhet och perspektiv att förstå skillnaden mellan att göra nyturer
och bara att följa i fotspår.
Klättring av alla typer i höga berg har ett oerhört stort värde för den
enskilde som upplevelse och ger en möjlighet att anstränga sig efter
personlig förmåga. Klättring är oerhört spännande. I Tyroldeklarationen från
2002 finner man många bra förklaringar på mångfalden, upplevelser och
ansvar mot kultur, samtid och framtid. Komplett korrekt och perspektivfull
rapportering är en förutsättning för rent spel. Vi fortsätter vår verksamhet
med dokumentation av svenska förstabestigningar, nyturer och även radikala
stilförbättringar i bergen därborta. Därtill tar vi hit föreläsare med starka
bedrifter i bagaget, försöker ordna tjej/kvinno-aktiviteter och med mentorskap
utveckla unga talanger.
Foto: Erik Massih
LITTERATUR
Vi rekommenderar följande litteratur
för de som vill förstå eller försöka
delta i prestationsutvecklingen:
•
•
•
•
•
Training for the new alpinism
The art of iceclimbing
Himalaya
One day as a Tiger
Free Spirit
Text: Alpina Kommittén, februari 2015
BERGSPORT #165 · MARS 2015
19
En efterlängtad förare!
Åker svenska klättrare till ”Dollan” nuförtiden? Några gör det säkert, men nog har jag en
känsla av att Dolomiterna, till skillnad från Chamonix och Mont Blanc-området, tappat en
hel del av den popularitet det hade på 70-talet och en bit in på 80-talet.
Då var en tur till Dollan självklar på en sommarklätterturné genom
Europa och svenska klättrare gjorde kända och beryktade turer där, till
exempel Messnerführe på andra Sellatornet (Kent Lindström och Torbjörn Berg) samt Philip Flamm och Vännernas Väg på Civetta (Eva Sehlin och Anders Lundahl). Förutom de stora prestigeturerna var vi många
som ägnade oss åt nöjesklättring på bland annat Sellatornen, Vajolettornen och på Campanile Basso borta i Brenta på andra sidan motorvägen. Det var till och med så att Svenska Klätterförbundet under den
tiden i egen regi anordnade en Alpin Klippklätterkurs i Dolomiterna.
Det finns en rad anledningar till att Dolomiterna förlorat sin popularitet hur vackra de än är. Till skillnad från till exempel i Schweiz,
har bergsguiderna i Dolomiterna aldrig hemfallit åt ”plaisirklättringsvågen”, alltså att även längre alpina turer borrbultats för att göra dem
mer lättillgängliga. Det finns visserligen bult i Dolomiterna, både slagna
bultar (pegs) och borrbultar (bolts), men ändå kräver nästan alla alpina
klätterturer där att klättraren har med sig ett omfattande kilrack för att
själv kunna säkra tillfredsställande. Även standplatserna måste klättraren ofta klara av att ordna på egen hand. De förhållandevis få bultarna,
kombinerat med en komplex struktur på klippan, innebär att det inte
alltid är lätt att hitta leden, det vill säga var man skall ta sig vidare uppåt.
Därtill kommer det jag själv alltid tyckt varit Dolomiterklättringens
skräck framför andra, nämligen nedstigningen. Topparna är ju spetsiga,
så någon snäll vandringsled på baksidan av berget finns sällan, utan det
handlar oftast om en kombination av nedfirning och nedklättring i svårnavigerad, utsatt, exponerad och inte sällan lös terräng. För att hinna
ner krävs ofta att nedklättringen, där terrängen är lätt, sker osäkrad vilket innebär inte obetydliga risker. Inga av dessa faktorer är på modet i
dagens svenska klättring så det är alltså inte så konstigt att Dolomiterna
inte är på kartan hos så värst många när en klättersemester skall planeras.
Lägg där till bristen på guideböcker (eller förare efter tyskan)
så förstås Dollans förlorade popularitet. Den enda engelskspråkiga
föraren har länge varit Rom James ”Dolomites Selected Climbs”
från 1988 samt ett par översatta tyska urvalsförare. Annars finns
det ju ett stort antal, även moderna, Dolomiterförare på såväl tyska som italienska men hur många svenska klättrare kan läsa dem?
Men nu, äntligen, har en ändring skett på guidebokssidan. Engelska
Rockfax som länge gett ut populära urvalsförare över många brittiska
och kontinentala sportklättringsområden har nyligen gett ut sin första
förare över ett alpområde – en helt ny guidebok över just Dolomiterna.
Det är en rätt tjock lunta och den är ovanlig på så vis att den behandlar
tre vitt skilda aktiviteter som en klättrare kan ägna sig åt i Dolomiterna,
allt efter intresse, kompetens och väderförhållanden. Boken tar upp
både sportklättring och alpinklättring samt Via Ferratavandringar. Det
sistnämnda har väl klättrare oftast betraktat som nedstigningsleder, alternativt något som vandrare ägnar sig åt när de vill göra något tuffare.
Att det finns ett stort antal sportklätterklippor i Dolomiterna är nog
20
okänt för många. Det är i själva verket ett utmärkt sportklätterresmål
under högsommaren då det ofta är för varmt i till exempel Sydfrankrike,
Spanien, Grekland och Kroatien.
Beskrivningarna är förhållandevis utförliga med både topos och text-
”Boken tar upp både sportklättring
och alpinklättring samt Via
Ferratavandringar”.
beskrivningar av de olika lederna. Givetvis är sportklättringen och Ferratorna mera översiktligt beskrivna än alpinklätterturerna. Hur lätt eller
svårt det är att klättra en led till toppen och sedan ta sig ner igen utifrån beskrivningarna i boken är svårt att veta utan att ha prövat själv, så kvalitén på
beskrivningarna går givetvis inte att avgöra enbart genom att läsa föraren.
För att få med så mycket har Rockfax tvingats till en hård geografisk avgränsning. Egentligen är det missvisande att kalla det en
Dolomiterförare. Det är en förare över de norra Dolomiterna. Sydliga områden som till exempel Pala och Civetta behandlas inte alls,
inte heller det geografiskt självständiga Brenta som ligger väster om
Brennerautostradan. Geisler, Val Gardena, Val di Fassa, Alta Badia,
Marmolada samt Cortina och Drei Zinnen är de områden som tas
upp och självklart handlar det även här om ett urval av leder. Dock
är urvalet brett så att alla, från avancerade bergsvandrare till extremalpinister, kan hitta något att göra bland de turer som beskrivs.
Läsvärdheten är det inget fel på, så förhoppningsvis kan den nya
Rockfaxföraren över Dolomiterna inspirera svenska klättrare att återigen ta sig an de olika utmaningar som Dollan, Alpernas vackraste
klätterområde har att erbjuda.
Text: Staffan Ericsson, Tunabergs Högfjäll och Klätterklubb
Lynne Hempton på Via Ferrata Eterna Brigata Cadore.
Foto: James Rushforth
BERGSPORT #165 · MARS 2015
HALLÅ DÄR
Stefan Tannerskog,
delägare i Karbin Klätterhall
och ordförande i Karbin KK,
ni har startat gratisklättring
för ensamkommande
flyktingbarn och
asylsökande hbtq*personer, varför?
Karbin har alltid varit en
klätterhall med engagemang
i samhället bortom klätterväggarna. Genom åren har det funnits
en mängd liknande samarbeten som de vi har idag men också
praktikplatser för till exempel ensamkommande flyktingbarn och
förstås även praktikanter med bakgrund i allt från utbrändhet till
mycket svåra livsöden. Karbins motto har alltid varit klättring för
alla, oavsett förmåga eller andra preferenser, och vi försöker leva
upp till det med sådana här samarbeten.
Stefan
Tannerskog
Hur kom ni igång med verksamheten?
Idag samarbetar vi främst med Newcomers, som är ett
RFSL- (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) nätverk för
asylsökande hbtq- personer, och Tamam som bland mycket
annat aktiverar ensamkommande flyktingbarn. Det började
som en fråga om prova på och idag kommer de båda grupperna
regelbundet med ungefär tio personer i varje grupp!
Har några av dem klättrat tidigare i sina respektive
hemländer eller är det en helt ny sport för dem?
Mig veterligen är det nytt för i princip alla!
Vad är deras uppfattning om klättringen, vad betyder den
för dem?
Gemensamt för alla är att det innebär ett avbrott från vardagen,
precis som för vem som helst, men kanske än viktigare för
dem. Många har svåra upplevelser bakom sig av förföljelse
och utsatthet och en
del kanske inte har
möjlighet att göra liknande
aktiviteter. Självklart är
det också en ekonomisk
omöjlighet för många. Det
är uppenbart att alla har
roligt när de kommer till
Karbin och kontakterna
från organisationerna har
berättat att det betyder
väldigt mycket för
deltagarna, att de ser fram
mot nästa tillfälle och att
allt fler blir intresserade.
Stefan Tannerskog
klättrar East 7c+
i Flemingsberg.
Foto: Stefan Eklund
Vad för slags reaktioner
har ni mötts av från
utomstående?
Det är nog ingen
som känner till de här
samarbetena, om inte
Bergsport hade ställt en direkt fråga hade det väl fortsatt vara så.
Hur länge kommer ni fortsätta?
Vi fortsätter så länge någon vill komma och vi samtalar med
andra organisationer också. Det som begränsar oss nu är
egentligen instruktörer. För att utöka den här verksamheten
behöver vi några som vill arbeta ideellt med oss och vara med
och säkra någon gång per månad. Om någon är intresserad
kan man skicka ett mejl till kontakt@karbin.com, du ska ha
klättrat minst ett år med grönt kort och vi utbildar dem som är
intresserade.
Vill du kanske arbeta som volontär i någon av
organisationerna Karbin samarbetar med kan du kontakta
newcomer@rfsl.se eller
stockholm@tamam.se
Läs mer om dem på
http://rfslstockholm.se/medlemsgrupper/newcomers/
http://www.tamam.se/blog/
*hbtq är en förkortning för homosexuella, bisexuella, transpersoner och
queer. I många länder är det förbjudet enligt lag att visa annan sexuell
läggning än den heterosexuella och i Sverige har en person som förföljs på
grund av kön eller sexuell läggning rätt till asyl.
”Efter att ha sett dessa ungdomars
målmedvetenhet, brist på rädsla,
tillit till instruktörerna och uppmuntran mot varandra, fastnar
ett engelskt uttryck: The
sky’s the limit – med
den entusiasmen är
allt möjligt.” från
Tamam.se/blog.
Foto: Tamam
BERGSPORT #165 · MARS 2015
21
tävlingar
REKORDSTORT JUNIOR SM I
BOULDERING PÅ KARBIN KLÄTTERHALL
Hela 109 juniorer deltog i 2014 års junior SM i bouldering. Att få arrangera
den största JSM-tävlingen i Sverige
någonsin var ett gigantiskt projekt
och samtidigt en otrolig ära!
Det blev en lyckad tävlingsdag och
reaktionerna från deltagare och föräldrar
var mycket positiva. Vinnare korades
i tio olika klasser fördelat på fem
ålderskategorier. Ledbyggarteamet med
Daniel Salazar Medina, Stella Malmgren,
Daniel Olausson, Fabian Sardh och
Michael Skagvik byggde totalt 46
problem som deltagarna fick mäta sin
teknik, taktik, styrka och problemlösning
på. Ungdom D imponerade rejält i kvalet
och vi ledbyggare fick höja nivån till
finalerna där deltagarna fortsatte klättra
otroligt bra. Vi i ledbyggarteamet är glatt
överraskade av hur duktiga dessa kids är.
Även i Ungdom C var det många som
imponerade och “käkade kvalproblemen
till frukost”. Vi som arrangör känner oss
verkligen glada över utvecklingen i de
yngre klasserna, juniorverksamheten
i Sverige är på gång! Kvalet för pojkar
och flickor B gick delvis på ungdom Cs
finalproblem. Dessa visade vilken hög
nivå de yngre klasserna ligger på, det
blev ett tufft och väldigt utslagsgivande
kval. Pojkar B klättrade samma
finalproblem som Pojkar A och gjorde
det med bravur. Pojkar A fick några av
de hårdaste kvalproblemen av alla och
klättrade väldigt imponerande. Tekniken
bland de bästa klättrarna i den här
klassen, både bland flickor och pojkar,
är bländande. Vi i ledbyggarteamet
hade satt upp problem med inspiration
från världscupen där klättrarna måste
behärska alla typer av klättring, balans
såväl som överhäng, något som vi i
teamet fokuserade genomgående på i
hela tävlingen för att få fram den bästa
klättraren. Juniorerna gick ut samtidigt
som pojkar ungdom A och klättrade på
i stort sett samma kvalproblem vilket
skapade en god stämning där deltagare
från olika klasser hjälpte varandra med
lösningar och delade med sig av beta.
Resultaten i de olika klasserna hittar
du på bergsport.se/tävlingar Stort tack
till alla deltagare och funktionärer för
GÖTEBORGSCUPEN – BOULDERING
I slutet av förra året träffades ansvariga för de tre gymmen i Göteborg på
initiativ av Erik Lutke för att diskutera möjligheten att köra en bouldercup
ihop. Samtliga inbladade var mycket positiva till detta samarbete och
redan den 16 januari drog cupen igång. Förhoppningen är att tävlingen
ska bli ett återkommande årligt event som med tiden inte bara lockar
göteborgsklättrare utan klättrare från hela Sverige. Första deltävlingen
som hölls på Klätterdomen lockade hela 150 deltagare och var minst sagt
en succé. 40 välskruvade kvalproblem och sedan utslagsgivande
finalproblem som dessutom bjöd på en och annan
skräll! Det blev något trångt på Klätterdomen under
tävlingen men de allra flesta klättrade sig både svettiga
och rejält pumpade. Under finalen var det en stor publik
som stannade kvar och hejade fram segrarna.Själva
tävlingen bygger på redan tidigare fungerande format
som mega- och totalboulder, med alla svårighetsgrader
och där syftet är att alla ska få klättra mycket. Efter de
tre deltävlingarna kommer en stor final hållas för de tio
som totalt sett placerat sig bäst i varje klass. Tanken
är att kora en bouldermästare i respektive klass som
kan titulera sig Göteborgsmästare i bouldering. För att
locka så många deltagare som möjligt har vi förutom de
vanliga klasserna lagt till en “oldies but goldies” -klass.
Denna är för glada bouldrare över 40.
Fredrik Serlachius från Solna KK tog hem
segern i Pojkar A. Foto: Stella Malmgren
en grym insats och för ett fantastiskt
engagemang som gjorde detta till en av
årets bästa tävlingar.
Text: Stella Malmgren,
Mikael Skagvik, Karbins KK
2
3
5
De olika klasserna är
✔ Junior (kille respektive tjej) – alla till och med 16 år.
✔ Senior (dam respektive herr) – alla från 17 och uppåt.
✔ Oldies but goldies (gubbe respektive tant) – alla som vill och är över 40 år.
Text: Björn Strömberg, Västkustens Sportklätterklubb
Läs mer på bergsport.se om hur det gick i de olika deltävlingarna;
deltävling ett på Klätterdomen 16 januari, deltävling två på
Klätterfabriken 14 februari och deltävling tre på Klätterlabbet
21 februari. Den avslutande finalen hålls på Klätterdomen i april!
22
4
1
Fotogalleri delcup ett på Klätterdomen 16:e januari
1. En av de yngsta deltagarna
2. 150 personer bouldrandes på Klätterdomen
3. Gia Kourouklido på damernas första finalproblem
4. Marcus Gillberg, på sista finalproblemet
5. Victor Honkavaara Dahl vinner bland herrarna
Foto: eaststudios.org och/eller Sascha Karilampi
BERGSPORT #165 · MARS 2015
tävlingar
LYCKAD TÄVLING I SUNDSVALL
Lördagen den sista januari anordnades bouldertävlingen
Sundsvall Plastic Madness. För första gången anordnades
det även en juniortävling, som inledde tävlingsdagen.
Foto: Pär Åslund
Tolv juniorer mellan 7 och 17 år gjorde upp om fyra finalplatser
genom att klättra så många svåra problem som möjligt.
Poängen för de tio hårdaste problemen räknades ihop precis
som i vuxentävlingen. Alla deltagare lyckades skrapa ihop tio
avklarade problem och alla blev belönade med medalj och
sponsrade priser efteråt. För många var det här fösta gången
de var med och upplevde en bouldertävling med både kval och
final. I finalen imponerade Jesper Berglund 11 år (Sundsvalls
KK) och Moa Sundqvist 17 år (KFUM Skellefteå). Finalen vanns
av Jesper på samma poäng som Moa men på färre försök.
Trots den stora spridningen i längd och ålder så såg alla ut att ha
roligt. De yngre klättrarna blev väldigt inspirerade av att klättra
tillsammans med de äldre.
Vuxentävlingen var en svettig, trång men inte så farligt dammig
folkfest. Det var första gången SPM avgjordes i SKK:s nya och
större boulderhall. Kvaltävlingen bestod av runt tio problem i
varje svårighetsgrad – från jättelätt till benhårt. Jag tror alla 62
deltagare fick slita ut sig rejält.
Foto: Tommy Lundemo
Belöningen blev en rafflande dam- och herrfinal. Även i
vuxentävlingen avgjordes finalerna på två finalproblem som
höll hög kvalitet och svårighetsgrad. Vinnare i herrklassen
blev Joakim Berglund före Anton Svahn och Robert Rundin.
I damklassen vann Nanna Söderin före Linn Björ och Anna
Hassel.
SPM är den avslutande tävlingen i Norrlandscupen. Tidigare
tävlingar i cupen var Novemberdraget i Umeå och Juljuggen i
Östersund. Slutsegrare i Norrlandscupen blev Nanna Söderin
och Kristoffer Lindbäck.
Foto: Pär Åslund
Text: Tommy Lundemo, Sundsvalls Klätterklubb
Foto: Pär Åslund
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Foto: Pär Åslund
23
nytt från klubbarna
Det kom ett brev till Bergsport från Slottskolan i Borgholm, en skola för årskurs 6-9, som i början på 90-talet lät bygga
en inomhusklättervägg tillsammans med fritidsförvaltningen. Där drivs nu i skolans idrottsförenings regi klättring för
barn och ungdomar en gång i veckan i en grupp på ungefär 15 förbundsanslutna medlemmar. Och i höstas fick de prova
att klättra utomhus.
KLÄTTRING MED ÖVERNATTNING
Vi pratar ofta om hur trevligt det är
att klättra utomhus, så när Svenska
Klätterförbundet förra hösten
informerade om att vi kunde söka pengar
för att ta med oss ungdomarna ut i
naturen så tvekade vi inte en sekund.
Vi, Clas som är lärare i matematik
och slöjd och Stina, lärare i idrott och
No, ansökte om medel och planerade
dagarna i grova drag. När skolan skulle
ha sin årliga allaktivitetsdag (eleverna på
skolan får möjlighet att prova på allt från
golf, magdans och i år även klättring)
sa vi att vi tar med oss elever ut och
klättrar, lagar mat och övernattar. Några
av de flitiga klättrarna i klubben och
några nybörjare hängde på, så vi blev sex
elever och två vuxna på vårt äventyr!
Vilket äventyr då, till att börja med att
se till så att alla hade utrustning för
övernattning och klättring, att skolans
militärtält var helt och alla delar fanns
med, planera och handla maten. Så
beställde vi lite ny klätterutrustning, rep
för utomhusbruk var inget vår klubb
ägde, säkringar och några hjälmar till.
Allt detta skulle vi få dagen innan avfärd,
men grejerna kom aldrig, vi var till och
med förbi posten för att se om vi kunde
plocka upp paketet på vägen, men inte.
Istället stod det innanför dörren när vi
återvände efter vårt äventyr. Så vi fick
packa med våra privata grejer. (Men nu
har vi en anledning att ge oss ut en gång
till för att inviga våra nya rep!)
Trevlig resa ut till berget, med
allemansrätten som underhållning,
bra diskussioner om vad och hur man
får göra och inte göra och framför allt
klättring och allemansrätt. Duktiga
elever!
Så ut på berget, eleverna var
fantastiska på att uppmuntra och hjälpa
varandra. Sedan är det ju alltid så att man
vill klättra lite till och så lite till trots att
man behöver både vila och mat.
Eleverna lärde sig mycket om
klättring, allemansrätt, sig själva och om
sina kamrater och det gjorde vi med.
Text: Clas Asp & Stina Nilsson
Slottskolans IFs Klätterklubb
SÅ HÄR SKREV NÅGRA AV ELEVERNA:
”Det var kul när vi åkte på klätterutflykten. Vi klättrade i ett berg
som heter Silverberget som ligger i Gamleby. Dit åkte vi med
en minibuss som Clas hade hyrt. När vi kom fram så åt vi mat
och sen började vi klättra. Det var häftigt att klättra i berg för jag
hade aldrig gjort det tidigare. Lite senare på kvällens satte vi upp
tältet och lagade mat. Det var gott efter klättringen. Det var en
oförglömlig resa, vi hade så kul.”
Sara
”Idag var ingen vanlig skoldag. Nej, idag skulle vi åka och klättra.
Det var inte så många elever som hade valt att åka med, men
det blir lite mysigare om man inte är så många. När vi äntligen
var framme var det dags att äta lunch. Vi hjälptes åt att sätta upp
stormköken. Vi kokade nudlar och vattnet som vi kokat i använde
vi till pulversoppan. Jag är inte så förtjust i pulvermat, men det
här gör man kanske bara en gång i livet. Det var i sig en vandring
Hanna prövar handjam på ”Trappan”.
Foto: Agnes Åhlander
24
att komma till berget, igenom en tjock barrskog, men det
var det värt. Bergväggarna var jättehöga. Med mitt ögonmått
runt 15 meter. Clas berättade om olika verktyg man kunde
använda sig av om man skulle upp och fästa repet. Clas
instruerade hur en felfri klättring ser ut och fäste repet högst
upp. Nu var det bara att börja klättra, men en i taget. Väggen var
lagom svårklättrad, men utsikten var värd det. Clas hade fäst
ett nytt topprep och Alice fick lov att säkra mig när jag klättrade
upp. Vi åt oss mätta på “svarta” grönsaker till middag och den
fruktansvärda osten som någon av anledningen att “den är
god” släpat med. Även känd som gnissel-ost. I tältet hade vi i
alla fall mysigt. Efter en massa prat och snask somnade vi. Det
hade varit jättekul. Jag tycker att fler borde följa med nästa år
om vi åker. Kanske fler skulle vara intresserade om vi klättrade
mer ute! Det är nyttigt, lärorikt och roligt på samma gång.”
Rina Z.
Klätterkäk. Foto: Clas Asp
Rina, Clas, Stina, Hanna, Charlotte, Alice,
Sara och Agnes i lägret. Foto: Självutlösare
BERGSPORT #165 · MARS 2015
nytt från klubbarna
INTERNATIONELLA GRÄSKLÄTTERTRÄFFEN: ”EN SUCCÉ”
Den 3-5 januari hölls den årliga
och numera internationella
gräsklätterträffen utanför Grövelsjön
i Dalarna. Deltagare från Stockholm,
Jämtland, Göteborg och Dalarna
bidrog till den kosmopolitiska
stämningen. Alla ska med och alla
får plats hette det, så till den milda
grad att en klättrare från Schweiz
kom skidande över fjället och
förgyllde träffen med sin närvaro. Att
själva klättringen ägde rum i Norge
gjorde hela tillställningen än mer
internationell.
– Årets träff var en succé med
flera nyturer klättrade och vi har redan
bokat boendet till nästa års universella
gräsklättersamling, säger Kasper
Kotake, Dalarnas klätterklubb.
Temat för årets träff var mode.
En av deltagarna visade upp
framtidens klättermode – hemmasytt
såklart – till stor belåtenhet för de
övriga deltagarna. De kläder och
ryggsäckar som visades upp var på
alla sätt överlägset de plagg som de
etablerade tillverkarna har att erbjuda
för klättrare, så perfekt att ett flertal
deltagare på stående fot beställde
både ryggsäckar och kläder!
Text: Kaj Söderin,
Östersunds Klätterklubb
Tre modemedvetna män på årets internationella gräsklätterträff; Markus Andersson, Kasper
Kotake och Edvin Mellergård. Foto: Kaj Söderin
SATSNING PÅ
LEDBYGGANDE I KARLSTAD
Klätterhallen i Karlstad drivs idag ideellt och har de
senaste åren haft relativt liten omsättning på leder.
Det var länge sen en större ombyggnation gjordes och
styrelsen för Karlstad Klätterklubb beslutade därför att
det var dags att riva ner samtliga grepp och bygga nytt.
För att engagera medlemmar och ytterligare bredda
kunskapen bestämdes också att en ledbyggarkurs skulle
genomföras.
Den 10-11 januari genomfördes kursen i klätterhallen under
ledning av Jim Wasmuth, Moa Wall och Stefan Rasmussen
från Svenska Klätterförbundet. Totalt deltog 14 personer på
kursen, varav flera byggde leder för första gången.
Efter en helg med ivrigt skruvande kan vi sammanfatta
det hela som en lyckad aktivitet! Inte minst när så många
BERGSPORT #165 · MARS 2015
valde att delta och engagera sig i klubbens ideella arbete.
Utöver dem som gick kursen har många medlemmar bidragit
i arbetet med att skruva ned, tvätta och sortera grepp. Tusen
tack för hjälpen, det har visat prov på en stor ideell resurs.
Det råder ingen tvekan om att vi, som aldrig tidigare byggt
leder, har en bit kvar innan vi kan skruva leder i Världscupen,
men det här är en början. Det är också en viktig pusselbit när
det gäller utveckling av barn- och ungdomsverksamhet samt i
det löpande säkerhetsarbetet. Vi strävar efter bra byggda leder
med hög säkerhet, liten skaderisk och ett spektrum som gör
att alla kan uppleva den fantastiska klättersporten!
Välkomna att besöka vår klätterhall och testa våra rykande
färska leder!
Text: Mathias Nilsson, styrelseledamot, Karlstad Klätterklubb
25
26
BERGSPORT #165 · MARS 2015
skarpladdat
På ett solomission i Val Ferreras skogar snubblade jag på
problemet på bilden. Linserboulder, en enligt resten av
resesällskapet rätt så hård 7A. Med en nypa hybris gick det
ändå vägen efter några försök, trots den uppenbara bristen
av spottare och en alldeles för liten padda som varit med på
minst en resa för mycket. Fin, tung klättring på ett kraftigt
överhängande kylskåp med avbildad återhämtningsmöjlighet innan urtoppning för den andfådde bouldraren.
Klättrar: Johan Blomqvist
Problem: Linserboulder, 7A
Plats: Magic Wood
Foto: Johan Blomqvist (självutlösare)
BERGSPORT
BERGSPORT#165
#165 ·· MARS
MARS2015
2015
27
skarpladdat
Några dagar in i augusti hade de tropiska temperaturerna, som
under juli förvandlat klättringen till ett svettigt, halt och desperat
klängande, sjunkit till något mer behagliga nivåer. Sebastian, Niklas och jag åkte ut till Viks kile på Tjörn i ett försök att stilla abstinensen, som trots sol och varma bad kommit krypande under de
friktionsbefriade högsommarveckorna. Ivriga gav vi oss efter en
kort uppvärmning i kast med 30-åriga kriget, en överhängande led
som i relation till sin korta längd ger mycket klättring. Sebastian
och jag hade båda med oss ett gäng goda men fruktlösa försök
från tidigare besök under året, och hoppades att det skulle gå
bättre den här gången. Efter att ha känt igenom rörelserna några
gånger gjorde Sebastian dagens, och gruppens, bästa försök
och föll just innan sista klippet. Sedan gick klippan ur skugga och
den så efterlängtade friktionen var åter försvunnen. Utan sänd
men lyckliga för att fått klättrat av oss lite gav vi upp och styrde
hemåt. På bilden klättrar Sebastian Blyckert.
Foto: Erik Holmgren
28
BERGSPORT #165 · MARS 2015
skarpladdat
Charlotta Rundin klättrar på Slap Happy, V3ish.
Happy Boulders.Bishop, CA. Foto: Robert Rundin
BERGSPORT
BERGSPORT#165
#165 ·· MARS
MARS2015
2015
29
”SKÅNEJUNIORERNA”
FORTSÄTTER
Klättertränaren Johan Andersson
fortsätter att träna en lite mer
elitsatsande grupp juniorer i Skåne
även i år. Det innebär både direkt
coachning och olika arrangemang
och träningsläger för att hjälpa
juniorerna som vill satsa att nå så långt
som de vill.
NYFIKEN PÅ TÄVLING?
Har du aldrig tävlat förut? Då kanske du vill prova på det nya
tävlingsformatet Nordic Lead Challenge som vänder sig till både
nybörjare och mer erfarna, seniorer, juniorer och yngre ändå!
Första deltävlingen hålls på Klätterverket i Stockholm 28 mars.
För mer information och anmälan se bergsport.se.
KALENDERN
18–22 mars:Alpint Vinterläger för klättrare mellan 16–22 år.
Plats: Kebnekaise.
19–22 mars: Sylträffen 2015. Arrangör: Östersunds
Klätterklubb. Plats: Sylarna.
”JAG KÄNNER
MIG FRI”
Bergsport gjorde ett nedslag i Sundsvall
och frågade två juniorer om vad som
egentligen är så kul med att klättra.
LISA BLOMSTRÖM
Lisa är 12 år, klättrat i drygt ett år, bouldrar
inomhus i Sundsvall.
Varför började du klättra?
Jag älskade att klättra i träd när jag var
liten. Mamma kände en person som
klättrade och då fick jag testa och tyckte
att det var kul.
Vad är det roligaste med att klättra?
Jag känner mig fri när jag rör mig på väggen och
jag känner mig så glad när jag har klarat av ett nytt problem.
Det är kul att jobba tillsammans med andra på ett problem
också.
Vad har du för mål med din klättring?
Det vore kul att börja tävla, men jag har också som mål att
våga göra sådant som jag tycker är jobbigt. Ett exempel är
att klättra dynamiskt.
21–22 mars: Tränare nivå 2, Lund. Kursinnehåll: träningsplanering, rörelseekonomi
, säkringsteknik,
funktionell träning
, klätterteknik, grepp/
positionering, medicin, professionalism/
ledarskap, språkbruk
, materialkunskap,
klättringens organisation. Kursansvariga
:
Jim Wasmuth
och Magnus Lindstedt
Vilken är din favoritövning när du klättrar?
Att köra Följa-John då vi gör våra egna problem. Den första
personen väljer två grepp och sedan lägger nästa person till
ytterligare två grepp som nästa person ska klättra och sedan
fortsätter vi så. Det är kul att vi skapar våra egna utmaningar. Det är lättare att ta i när jag ser en kompis klättra bättre
än jag gör, då vill jag också nå till samma nivå och försöker
lite mer.
28–29 mars: Examination isklätterinstruktör. Plats: Dalarna
eller annan plats i Mellansverige beroende på
förhållanden samt accessmöjligheter.
Vilken typ av klättring gillar du bäst?
Det är kul att bouldra inomhus, men jag har testat att klättra
rep och gillar det också. Det vore kul att testa klättra utomhus också.
28 mars: Nordic Lead Challenge Stockholm på Klätterverket, Nacka. Detta är den nya, svenska
cuptävlingen i lead som ersätter Svergiecupen
i lead.
11 april: NM Skidalpinism. Plats: Galdöpiggen.
17–19 april: Instruktörsseminarium, Stockholm
18 april: Göteborgscupen i bouldering final.
Plats: Klätterdomen.
25 april: JSM lead. Plats: Eskilstuna.
1–3 maj: Gotland Boulder Session 2015
23 maj: Teknisk examination klippa. Plats: Göteborg
23 maj: Pedagogisk examination klippa. Plats: Stockholm
23 maj: Nordic Lead Challenge. Plats: Klätterlabbet,
Göteborg
CORNELIA BRINK
Cornelia är 11 år, klättrat i drygt ett år,
bouldrar inomhus i Sundsvall.
Varför började du klättra?
Jag har svårt att sitta still och klättrar
på allt. Min mamma tyckte att jag skulle
testa klättra och då gjorde jag det och
tyckte att det var kul.
Vad är det roligaste med att klättra?
Att träna, träffa andra som klättrar och lära känna nya
kompisar som peppar mig när jag klättrar. Det är kul att
bli bättre också.
Vad har du för mål med din klättring?
Att bli bättre och fortsätta ha kul.
Vilken är din favoritövning när du klättrar?
Att traversera genom hela hallen. Jag gillar när det blir
jobbigt och jag får trötta ut mig själv.
Vilken typ av klättring gillar du bäst?
Jag vill helst klättra inne. Det är kul att bouldra, som jag
mest gör nu, men jag har testat att klättra med rep också
och tycker att det är roligt också.
Text och foto: Anna Ahlström
30
BERGSPORT #165 · MARS 2015
SATSNINGAR I SÖDERN
I vintras träffades tre av klätterklubbarna
i Skåne för att prata om hur de skulle
kunna få liv i barn- och ungdomstävlingarna i södern. Resultatet är att det
kommer att bli tävlingar både för de yngre
(upp till 13 år) och för de äldre juniorerna.
För de yngre blir det klättring på topprep
medan formatet för de äldre ännu inte är
bestämt. Det kan bli både bouldering och
lead.
– Om ambitionen håller så kommer
de första tävlingarna hållas nu under
våren. Målet är att ett antal tävlingar skall
kunna hållas per år, allt beroende på hur
många klubbar som kan vara med och
arrangera. Tanken är att vi ska göra det så
Foto: Morgan Hjort
enkelt som möjligt, säger Morgan Hjort
som både är engagerad i Helsingborgs
Klätterklubb samt i förbundets Barn- och
ungdomskommitté.
– Detta ligger väl i linje med vad
Barn- och ungdomskommittén vill med
sin verksamhet, så tillsammans med
Tävlingskommittén kommer vi att hjälpa
till med att jobba fram ett enkelt koncept
som kan återanvändas i andra distrikt,
säger Morgan.
Håll utkik på
www.bergsport.se
för tävlingsdatum.
Hej!
Vi är dina vänner och vi vill hjälpa dig när du ska lära
dig och utvecklas i din klättring.
Jag med stort huvud heter Camilla Friend, men
Matt Paddy och det lilla molnet heter Chalkie Puff.
Vi har illustrerat några viktiga moment på olika
märken, som vi hoppas du kommer lära dig och
som du kan ta.
Ta dem i den ordningen som känns bra för dig och
som du och din instruktör kommer överens om.
Märkena och information om hur de kan användas
beställer du enklast genom bergsport.se.
/Cam, Chalkie & Matt
Chalkie Puff
Camilla “Cam” Friend
Matt Paddy
Idé & utveckling: Jens Larsson & Katty Ekelund, Form & layout: Katty Ekelund
BERGSPORT #165 · MARS 2015
31
Johan Nakiri klättrar Shirin, 6c+
i Polekhab lite väster om Teheran.
Foto: Johanna Löfvenius
32
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Klättring i
mullorna och
martyrernas namn
Text: Johanna Löfvenius, Stockholms Klätterklubb
I april kom beskedet. Jag och Johan Gille från Tunabergs Högfjäll och Klätterklubb
hade blivit utsedda som Svenska klätterförbundets representanter vid ”Third international festival of mountaineering and climbing” i Bisotun, i Iran. Ett halvår senare landade
vi i Teheran och äventyret började i princip med en gång.
Enligt den information vi hade fått på
förhand skulle alla internationella gäster
samlas på Hotel Olympic i Teheran på lördagen, för att på söndagen gemensamt resa
vidare mot Kermanshah och Bisotun med
flyg. Den resplanen kom att ändras ungefär
fem gånger inom loppet av en timme. ”Vi
ska åka förbi och hälsa på hos en kompis
till mig” sa Mehdi, som mött upp oss på
flygplatsen. ”Jaha, och sen då? Ska vi till
hotell Olympic då?” undrade Johan. ”Nja,
ni kanske ska flyga vidare till Kermanshah
ikväll”, sa Mehdi. Samtidigt ringde Mehdis telefon och det visade sig att kvällsflyget
till Kermanshah skulle avgå från en annan
flygplats i Teheran om 45 minuter. Lite väl
tajt även för en optimist som Mehdi. ”Då
kanske ni får åka bil till Kermanshah i natt
istället”, kontrade han. ”I natt?” undrade
jag. ”Hur lång tid tar det att köra dit, då?”.
”Tja, kanske sex timmar”, gissade Mehdi.
Sådär höll det på fram och tillbaka i
minst en timme, samtidigt som oräkneliga
bilder på mullor och martyrer och iranska
flaggor fladdrade förbi utanför bilrutan. Till
slut blev vi inkvarterade hos Ali, som visade
BERGSPORT #165 · MARS 2015
sig vara festivalens logistiska geni och en
blandning av Göran Kropp och Jan Stenbeck i en och samma person. En bra person
att känna med andra ord. Efter närmare åtta
timmar i hans stadsjeep inklusive ett antal
kak- och testopp och en fortkörningsbot,
anlände vi på eftermiddagen nästa dag till
Bisotun.
Third international festival of
mountaineering and climbing
Vid träffen deltog drygt hundra personer
varav ungefär hälften från Iran och övriga
huvudsakligen från olika europeiska länder,
med kraftig övervikt på Frankrike. De flesta
var där för att klättra, men en hel del var
highliners och ett mindre antal basejumpers.
På dagarna försvann alla iväg och ägnade sig åt sina respektive aktiviteter, vilket
förutom ovan nämnda även kunde innefatta
bazar- och moskébesök eller långa bussresor
till grottor, med sedvanligt inslag av iransk
logistik – det vill säga en hel del väntande.
På kvällarna trängdes alla utsvultna
äventyrare i karavanserajets (härbergets) lilla
matsal där det serverades stora lass med ris
och yoghurt, mindre lass kebab, obefintliga
lass grönsaker och ibland delikatesser som
pommes frites-soppa. Det hela sköljdes ner
med Coca cola eller dough som är en salt
yoghurtdryck, ibland smaksatt med örter eller lök.
Klättringen
Kalkstensklippan i Bisotun är 1200 meter
hög och fem kilometer bred och skulle antagligen vara en stor klätterdestination om
den låg någon annanstans i världen. Klippan
har idag ett hundratal etablerade sport- och
tradleder av varierande längd (alltifrån 20 till
1200 meter) och potentialen för nyturer är
enorm. Än så länge finns det inte någon förare över området och som tillrest klättrare är
man således beroende av att någon som känner till klippan kan hjälpa till och peka ut lederna eller följa med på turen. Det rådde det,
som tur var, ingen brist på under träffen. Att
hitta till insteget var alltså sällan ett problem.
Om man däremot inte känner för att
klättra alla 1200 meter till toppen eller inte
klättrar en led med fasta ankare som det
går att fira på, får man ta sig ner längs med
33
olika hyllsystem. Att hitta rätt på dessa för egen maskin, utan sällskap av någon som känner till klippan är nog näst intill omöjligt.
Då nedstigningen dessutom innefattade osäkrad nedklättring ibland
i graderna 4+/5-, beslutade vi oss för att framför allt hålla oss till
leder med bultade standplatser som det gick att fira av från. Ett annat
alternativ är annars att övernatta i någon av de små hyttor som finns
utplacerade på flera ställen på klippan, för att toppa ur dagen efter.
Stenen i Bisotun är väldigt vass med mestadels mycket bra
friktion och innehåller ovanligt många sprickor i olika storlekar
för att vara kalksten. Jamteknik och jamhandskar är bra att ha
med i verktygslådan, liksom ett gäng kamsäkringar för de tradsäkrade lederna eller som komplement till de bultade turerna.
En trevlig detalj med att klättra i Iran är att man, så fort man
toppar ur en led, kommer ner från en firning eller kommer fram till
en standplats där det finns iranier, kan räkna med att bli försedd med
någonting ätbart. Det kan vara ett fikon, ett kex eller lite soppa. Vad
de än själva äter på, delar de med sig av och det är bara att tacka och
ta emot.
Kvinna i Iran
Lite spänd var jag allt inför resan på hur jag som västerländsk kvinna skulle klara mig i Iran. Var mina ihoplånade tunikor tillräckligt
långa? Vad skulle hända om jag råkade tappa eller glömde att ta på
mig slöjan ute på gatan? Och vad tusan ska man ha på sig när man
klättrar? Det visade sig dock att de flesta farhågorna saknade grund.
Det gick förvånansvärt lätt att vänja sig vid att ha slöja, och det hände
faktiskt vid några tillfällen att den råkade glida ner lite, utan att nåKlätterförbundets representanter Johanna Löfvenius och Johan
Gille klättrar de sex replängderna på Festival, en fin 6c+ i Bistoun.
Foto: Okänd iransk man
gon katastrof inträffade. De iranier vi umgicks med på träffen och efteråt, var väldigt liberalt inställda och innanför hemmets dörrar kunde man klä sig precis som hemma i Sverige. Klättra kunde jag som tjej
göra i vanliga långbyxor, underställströja och hjälm istället för slöja.
Samtidigt skedde, under samma period som vi var i landet, ett
antal syraattacker mot kvinnor i staden Isfahan, en bit söder om
Tehran, enligt utsago för att de inte burit sina slöjor på ett tillräckligt täckande sätt. Kritik riktades mot myndigheterna för att de
inte agerade tillräckligt kraftfullt för att stävja attackerna. Situationen kan med andra ord se väldigt olika ut för kvinnor i Iran, även
om alla naturligtvis måste förhålla sig till det samhälle de lever i.
På träffen deltog betydligt fler manliga än kvinnliga iranska
klättrare, men visst finns det tjejer som både klättrar och ägnar sig åt
andra bergsaktiviteter i Iran! På en klippa utanför Teheran träffade vi
till exempel på Parastoo som jobbade som guide med klättring och
bergsbestigning och som varit uppe på flera 7000-meterstoppar. De
nordiska klättrarna var för övrigt inte så mycket bättre de, när det
kom till könsfördelning. Av totalt tolv klättrare från Danmark, Finland, Norge och Sverige var vi bara två tjejer – båda från Sverige.
Efter träffen
Har man möjlighet kan det verkligen vara värt att stanna kvar lite
efter träffen för att upptäcka mer av Iran. Det finns ett flertal andra riktigt bra klätterdestinationer i landet och naturligtvis massa
mer att se och upptäcka. Vi hade lagt till fyra dagar på egen hand
efter träffen. Eftersom det var ganska kort om tid hade vi siktat in
oss på att hålla oss i närheten av Teheran, där vi också hade hört att
det fanns en hel del fin klättring. Planen var att hitta något billigt
hotell att utgå ifrån, men redan första dagen i Iran stod det klart
att vi nog inte skulle behöva bo många nätter på hotell. Jag har nog
aldrig träffat ett mer gästvänligt folk än iranierna. Efter några dagar på träffen hade vi fått åtskilliga erbjudanden om både husrum
och klättersällskap. Det senare tog vi extra tacksamt emot, då det
inte heller för klipporna runt Teheran finns någon förare än. Istället fick vi med oss Hamid, som etablerat många av lederna både i
Bisotun och Polekhab som klippan i närheten av Teheran hette.
Hamid håller för närvarande på och jobbar på att ta fram en förare över området och fungerade därmed som en levande dito.
Polekhab ligger cirka 35 kilometer norr om Karaj, strax väster om Teheran och är en charmig liten by uppe i bergen, med
en liten restaurang som serverar en perfekt frukostomlett. En
taxi dit kostar inte många kronor eftersom bensinen är så billig.
Här finns en riktigt fin 150 meter hög klippa med kalksten/skifferaktig sten och med ett stort urval av bultade leder i blandade
svårighetsgrader. Många går att klättra hela vägen till toppen.
Eftersom vi bestämt oss för att klättra i Polekhab efter rekommendationer från flera håll, verkade det smidigt att bo i Karaj som
är den närmsta staden. Våra nyvunna iranska vänner löste såklart
detta på nolltid genom att ordna med boende hemma hos Mehdi med
familj i Karaj.
Tarof – iransk artighet
Av Mehdi lärde vi oss många väsentligheter som till exempel hur man
ropar till bön, att de KFC- och Pizza Hut-restauranger vi såg till självklart endast är kopior (det är svårt att få tag på amerikanska produkter i Iran) och att det inte finns någon möjlighet i världen för oss att
försöka bjuda på mat eller bidra med pengar i någon form för allt vi
blev bjudna på. ”Come on, this is Iran” blev svaret. Det finns tydligen
ett ord för denna del av den persiska kulturen fick jag lära mig när jag
kommit hem, nämligen tarof. Tarof innebär helt enkelt att artighet
alltid går först och att man initialt, när man blir erbjuden något, bör
neka ett flertal gånger innan man tackar ja. Så här i efterhand hade
det ju kanske varit bra att veta det lite tidigare.
34
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Hamid Shafaghagi preppar
den sju replängder långa
Karakal, 7b+ i Bisotun.
Foto: Johanna Löfvenius
TUN
FAKTA BISO
Karavanserajet i Bistounväggens mäktiga
skugga. Foto: Johanna Löfvenius
TEHERAN
på
k och finns med
ra gränsen till Ira da inskriptioner på
nä
n,
Ira
ra
BISOTUN
st
vä
m
i
t antal berö
Bisotun ligger
sta tack vare et istus.
sli
rv
sa
rld
vä
s
Unesco
år före Kr
n ungefär 500
bergväggen frå
ng in Iran,
ring and climbi
IRAN
TRÄFFEN
l of mountainee
et vid den
iva
nd
st
ga
fe
l
lta
na
De
io
.
at
en
rn
st
te
hö
”In
på
len
år
,
t
iva
st
Fest
r ko
rt anna
vilket inkludera
ttills ordnats va
Bisotun” har hi öppet för alla och kostar 250€ la resor inom landet.
ka
är
lo
h
senaste träffen
n i Teheran oc
ing på flygplatse
logi, upphämtn
der de
tun. Senare un ren
SONG
att klättra i Biso
tu
r
ra
fö
KLÄTTERSÄ
pe
na
em
er
elt
tid
a
ed
de bäst
snittar m
ger
lig
Vår och höst är månaderna, juli och augusti
aj
m
tober och
mar
nollgradigt. I ok .
t
varmaste som
de
är
i
ar
nu
och i ja
grader
på 28 grader
er behagliga 17
turen på lite m
medeltempera
ar.
agar och lördag
heran på onsd
Te
r.
till
tu
re
m
RESA
h
ol
oc
kh
00 kronor tur
rekt från Stoc
Iran Air flyger di x timmar och kostade oss 25
och åtta.
se
ka
cir
delar rum åtta
r
Resan ta
ärge, där man
ntskaper.
rb
ka
hä
be
re
ka
kla
ns
en
ira
t
s sina nya
aj, som är et
ho
er
a
m
ns
m
va
ra
he
E
ka
an
t
D
m
BOEN
ett så kalla
landet bor
n bor man på
andra ställen i
På klätterträffe
rasser. På alla
ad
m
a
rd
hå
en
st
Var beredd på
Stockholm.
ambassaden i
ka
ns
ira
n
frå
a
fix
VISUM
Relativt lätt att
r inresa till Iran.
Nödvändigt fö
r).
t kamsäkringa
DER
ed ett enkelt se
gar).
m
in
s
DERADE LE
kr
ra
sä
te
EN
m
et
M
pl
ka
M
t
m
O
REK
ed ett enkelt se
, bultad (kan ko
m
6b
s
,
ra
er
te
gd
et
pl
än
pl
m
Kariz, 6 re
ltad (kan ko
ängder, 6c+, bu
de mängder av
Festival, 6 repl
växla begränsa
h
oc
ro
eu
ed
ter. Ta m
i Sverige.
est med kontan inte går att växa tillbaka från
PACKLISTA
n jobbar man m
de
Ira
I
om
r.
rs
te
te
an
ef
nt
,
man
• Ko
rna real och to
de lokala valuto
•Dubbelrep
aws
mar, 15 quickdr
• Ett set kam
ar
sk
nd
ha
m
•Sporttejp/ja
t gå hål).
(det kommer at
•Hjälm
erajet.
inte är rädd om
ns
du
va
ra
m
ka
so
r
på
de
g
• Tåliga klä
r för kvällshän
de
sig.
r
klä
fö
a
e
rm
ar
va
och
än.
t lite bekväm
• Dunjacka
r/skjortor för m
man vill göra de man blir hembjuden till.
om
–
g
rla
de
gärmade tröjo
r
lån
ilje
a
m
gr
fa
nå
a
• Liggun
h
ig
nl
oc
att ge till alla vä nikor för kvinnor. Långbyxor
• Presenter
tu
yxor och stora
gb
lån
a,
• Slöj
OMRÅDET
BERGSPORT #165 · MARS 2015
35
STOR HJÄLP MED
SMÅ KAMMAR
Aldrig förr har det erbjudits ett sådant stort utbud av små kammar på klättermarknaden som nu
– vilket kan vara både till en fördel och en nackdel för den köpsugne. Inför den kommande klippklättersäsongen har Bergsports testpatrull i allmänhetens tjänst loggat flygtid och utvärderat några
av de vanligaste små kammarna som man kan köpa idag, allt för att underlätta ditt val.
METOLIUS TCU
Med sin u-formade design och dubbelstams-konstruktion
samt tre kam-lober (TCU är förkortning för three cam unit)
ser Metolius TCU annorlunda ut jämfört med övriga kammar
i testet. Designen gör
att de väger mindre än
andra kammar, men
också att de går att
placera där vanliga
kammar inte passar.
Nackdelen är att de kan
vara svåra att placera
i vertikala sprickor
eftersom avtryckaren
kan vara i vägen.
Dubbelvajerkonstruktionen ger ett
bra stöd när placeringar
som krånglar ska
rensas. TCU modellen
har också mindre
Metolius Ultralight TCU
benägenhet att vandra
jämfört med kammar
med fyra lober. Den är även en bra kam för aidklättring då
fifi-kroken kan kopplas högre upp i kammen än någon annan
kam på marknaden.
TCU:erna som testpatrullen använde hade dock problem
med inverteringsstoppen. Dessa kunde utan vidare passera
förbi varandra eftersom de små plastbrickor som sitter
i änden av kammarnas axel tryckts ihop, vilket gör att
kammarna kan röra sig längs med axeln.
Inverteringsskydden passerar därför varandra, och kan
dessutom haka fast i varandra så att kammen fastnar i ett
inverterat läge! Detta är ett fullgott skäl att inte använda
kammen i nuläget. Problemet är mest troligt för de minsta
storlekarna och vi har uppmärksammat Metolius på detta.
36
Närbild Metolius Ultralight TCU. Visar hur en defekt kam ser ut på grund
av problem med distanserna. Foto Kaj Söderin
Närbild Metolius Ultralight TCU som är i korrekt position.
Foto: Kaj Söderin
Lätta, slitstarka, mindre tendens att vandra,
inverteringsstopp, billiga.
Styvt skaft i höjdled, brett huvud, problematisk
design på inverteringsstoppen.
BERGSPORT #165 · MARS 2015
BLACK DIAMOND X4
FIXIE ALIEN
X4 är Black Diamonds
senaste tillskott.
Kammen har en
enstamskonstruktion
och precis som C4
har de tre största
storlekarna dubbla
axlar vilket ger en större
räckvidd än kammar med
en axel. De tre minsta
storlekarna använder
Black Diamond stacked
axel technology, vilket
i praktiken ger kammen
utökad spännvidd. Skaftet
är mjukt, på gränsen till
sladdrigt för de större
storlekarna. I övrigt en
välgjord kam med en bra
färgmarkering på skaftet och
Black Diamond X4
lätt att placera. Något svår att
rensa i vissa situationer upplevde delar av testpatrullen.
Blå C4 och blå X4 kan vid första anblick se lika stora ut, men
det är en liten skillnad i spännvidd på storlekarna. Detta
gäller även grå, lila och grön X4. Något att tänka på när man
använder kammarna.
När Dave Waggoner, mannen som uppfann modellen
Alien, dog för ett par år sedan var det oklart vad som
skulle hända med produktionen. Men det löste sig och
idag är det två företag som tillverkar Aliens.
Bra spännvidd, mjukt skaft, inverteringsstopp på de tre
största storlekarna.
Tunga, svåra att rensa, inget inverteringsstopp på de tre
minsta storlekarna.
METOLIUS MASTERCAM
Mastercam
ger direkt
känslan av
god kvalitet
tyckte
testpatrullen.
Modellen
har ett gjutet
tumgrepp
precis som X4
och är enkel att
Metolius Mastercam
placera och rensa.
Av alla kammar i
testet är det Mastercams som har det smalaste huvudet
– skillnaden är liten men kan avgöra om en placering är
bra eller dålig. I smala sprickor kan den övre delen av
avtryckaren förhindra djupa placeringar ibland, men det är
inget stort problem.
De större storlekarna har en smart färgskala på
utsidan av loberna som gör att man på ett smidigt sätt
kan avgöra kammens storlek. Vajern i stammen är relativt
stel, vilket kan vara både en nackdel och en fördel. Ett
mjukt skaft är mer följsamt och kan minska risken för att
kammen vandrar, ett stelare skaft gör att kammen håller
formen bättre och blir lättare att rensa.
Fixie Alien
Modellens popularitet talar sitt tydliga språk – det är
en bra kam. Lätt att placera och rensa samt väldigt
mjuk i skaftet vilket kan förhindra att kammen vandrar.
Dessutom är metallen mjukare, vilket både är en fördel
och en nackdel. Vid ett fall “smetas” metallen ut och
formas efter klippan vilket gör att Aliens har en god
förmåga att sitta fast. I vissa fall kan det medföra problem
att få ut kammen, men det ger onekligen en positiv känsla
att kammen verkligen sitter. Nackdelen är att loberna
slits relativt fort jämfört med andra kammar. De större
storlekarna kan vandra, trots det mjuka skaftet. Alien
funkar bra vid vinterklättring eftersom tumloopen är stor
och därför är lätt att använda med handskar.
Fixe har under 2014 kommit med en ny, uppdaterad
version av kammen, kallad Alien lite. Enligt Fixe har den
nya modellen 20 procent smalare huvud. Modellen fanns
inte tillgänglig under testperioden.
Mjukt skaft, mjuk metall som formar sig efter klippan,
beprövad design.
Vandrar lätt i de större storlekarna, mjuk metall som slits
fort, inget inverteringsstopp.
Smalt huvud, välgjorda, inverteringsstopp.
Stelt skaft, kort slinga.
BERGSPORT #165 · MARS 2015
37
TESTPATRULLEN
JOHANNA LÖFVENIUS
Klättrar mest trad, men även
sport och bummel i begränsade
mängder. Klättrar framför allt med
Camalots och Aliens. Min första
kam var en grön Alien. Foto: Privat
Från vänster till höger; Metolius Ultralight TCU storlek 2, Metolius Master Cam storlek 2,
Black Diamond Camalot X4 storlek 0,3, Fixe Alien grön. Foto: Emil Wesolowski.
SAMMANFATTNING
Aldrig tidigare har det funnits så många bra små kammar som nu. De fyra kammarna i
detta test skiljer sig något när det gäller utformning och användningsområde, men från ett
säkerhetsperspektiv är de hyfsat lika. Däremot måste Metolius se över hur inverteringsstoppen
fungerar på TCU:erna som de ser ut nu, annars kan det få fatala konsekvenser. Vi har som sagt
uppmärksammat generalagenten på detta.
Aliens är pionjären för säkring i tunna sprickor och konstruktionen har inte förändrats
nämnvärt på nästan 30 år. Även Metolius TCU har funnits länge och den är ett bra val för den
viktmedvetne klättraren. Dessutom är modellen en av de billigaste på marknaden.
Black Diamonds X4 är en modell som kan konkurrera med Aliens, men är tyngre och har
inte samma ”bett” när man placerar dem. Samma gäller Metolius Master Cams som inte heller
har den mjuka metall i loberna som Aliens. Fördelen med Master Cams är dess smala huvud
som passar i mindre hål och sprickor än de andra modellerna.
Excalibur-effekten, alltså att man tenderar att föredra det man redan är bekant med, blev
tydlig i detta test. Det är lättare att välja rätt storlek, placera och avgöra om säkringen sitter bra
– eller dåligt – med en säkring som man lagt många gånger. Det kan innebära att vi i någon
mån upplever de säkringar vi är vana vid, som mer lättplacerade och bättre.
MARLENE ÅGERSTRAND
Klättrar mest trad, med allt som
bjuds men har kommit på mig
själv att vilja lägga Aliens så fort
jag får chansen. Min första kam
var en Rock Empire, den lever
men används sparsamt.
Foto: Tomas Ärlemo
Klättra tryggt och ha kul!
Text och sammanställning: Kaj Söderin, Östersunds Klätterklubb
38
BERGSPORT #165 · MARS 2015
KAMREFLEKTION
AV ERIK HAGELIN
SMÅ KAMMAR. SMÅ MARGINALER.
MARIA PERNEMALM
Klättrar helst trad och på vinterhalvåret bouldering. Mina första
kammar var ett set med Metolius
power cams. Numera klättrar jag
mest med Camalots.
Foto: Johanna Löfvenius
Att klättra med små kammar kräver både kunskap, erfarenhet och stor noggrannhet.
När jag klättrade Stålfinger på Simonsberget hade jag inte tillräckligt av ovanstående.
Däremot hade jag som erfaren sportklättrare både styrkan och tekniken. Det räcker inte
hela vägen om du vill klättra säkert på egna lägg. För att göra en lång och smärtsam
historia kort: jag lade kammarna snabbt och fel. Dessutom ramlade jag, rev ur dem och
skadade mig allvarligt.
Exakt vilka misstag jag gjorde kommer jag aldrig få veta. Men jag har ett tänkbart
scenario som jag tycker det är viktigt att dela med mig av. Eftersom det är fullt möjligt,
även om det inte hände just i mitt fall. Två säkringar drogs ut. En blå och en gul Black
Diamond X4. Den första var slarvigt lagd och hade tillräckligt med anläggningsyta. Den satte jag
med en håller-den-så-håller den-inställning. Den höll inte. Däremot var jag övertygad om
att den blåa skulle sitta. Jag lade den något överkammad men hyfsat djupt inne i sprickan
som smalnade utåt. Det kändes bomber. Tyvärr vidgade sig sprickan något inåt. Det fanns aldrig någon risk att den skulle
vandra och trilla ur. Det tänkte jag på. Vad jag inte tänkte på var att den genom bara någon
centimeters vandring kunde kamma ut helt och hållet. En större kam med inverteringsstopp
kan inte dras ut i ett sådant läge. Men de minsta X4:orna och till exempel Aliens har inget
inverteringsskydd. Belastas den i utkammat läge vänder den liksom ut-och-in på sig – eller
inverterar som man säger – blir mindre och dras ut med största sannolikhet. Utan att vara hundra är det vad jag tror hände. Det som stör mig är att jag inte visste att detta kunde hända. Jag visste att man inte
ska placera små kammar som kilar, just för att de då kan invertera vid belastning. Men jag
har aldrig tänkt på att en liten kam faktiskt kan vandra och bli helt värdelös på bara någon
centimeter om sprickan vidgar sig, vilket kan vara svårt att se utifrån.
Jag har ramlat en del i större kammar och tyckt att de små känns lika rejäla och
trygga. Det tycker jag inte längre. Erfarenheten jag gjort är att små kammar kräver större
noggrannhet. Det är lätt att göra misstag. Och även små misstag kan få stora konsekvenser.
Traditionell klättring är inte sportklättring. Det kräver mycket mer av dig när det
kommer till kännedom om utrustning, erfarenhet och noggrannhet. Små kammar är
något annat än stora kammar. Den erfarenheten kostade mig en ryggkota, några tänder
och en armbåge.
Erik Hagelin, imittfall.blogspot.com
ANDERS HENRIKSSON
Klättrar mer trad än sport, och
helst med Black Diamond C4.
Rock Empire Comet har också
fått följa med på selen i många år.
Foto: Kaj Söderin
Erik Hagelin. Foto: Selfie
BERGSPORT #165 · MARS 2015
39
KLÄTTRA PÅ
ARBETSTID!
Att klättra på arbetstid är en dröm för många. Ett sätt är
att klättra i träd! Som arborist vårdar du träd – ofta med
luft under fötterna.
Här träffar vi de blivande arboristerna Corazon och
Christel som i sitt examensarbete har tagit reda på vilka
övningar som passar extra bra för att få kroppen i trim för
momenten man har i trädkronorna – eller för all del på klippan eller på boulderblocken!
TRÄNING FÖR
KLÄTTRANDE ARBORISTER
De första veckorna under utbildningen märkte vi båda att kroppen
fick jobba på ett sätt som den inte var van vid och vi kände
snabbt att vi ville och behövde bli starkare för att klara av klättringen. I och med att klättringen i sig är belastande på kroppen
ville vi inte anstränga kroppen för mycket i början heller. Det blev
startskottet för vårt examensarbete.
”Vad finns det för övningar som kan förebygga och rehabilitera arboristkroppen?”
Vi tog kontakt med Anna Wänerhag, en
legitimerad fysioterapeut och som även sitter
med i medicinska kommittén i Svenska Klätterförbundet, och Eva Zaar, en personlig tränare, klätter- och kettlebellinstruktör. Båda
är aktiva klättrare i Malmö Klätterklubb sedan många år tillbaka.
Vi började med att visa dem de grundläggande klätterteknikerna inom arboristyrket och därefter diskuterade de båda fram
övningar som skulle passa bra till att stärka
40
olika delar i kroppen. Vad vi snabbt fick reda
på var att rehabiliteringsövningar är svåra att
ge ut, då varje skada behöver sin egen utvärdering med kompletterande behandling och
övningar, men att samtliga övningar som vi
fick kan göras med lite till ingen vikt i rehabiliterande syfte.
ARBORIST?
JAVISST!
Bergsport: Vad fick er att välja att
läsa till arborist?
Corazon: Jag kände att jag ville
testa på något nytt och fick tipset om
utbildningen av en bekant som själv
gick där. Yrket lät väldigt intressant
och då jag är klätterintresserad sedan
tidigare så kändes det som att yrket
skulle passa mig bra.
Christel: Jag har alltid varit intresserad av naturen i olika miljöer, allt från
stadsmiljöer till naturreservat.
Vad är roligast med arboristyrket?
Corazon: Man får vara ute och jobba
och klättra. Sen är jag intresserad
av klätterutrustning i alla dess former
så det är intressant och framför allt
väldigt roligt att testa och leka med
utrustningen, nya metoder och nya
tekniker.
Christel: Variationen, från att snygga
till ett träd på döda grenar till nyplantering av en hel trädgård.
Vad är den största utmaningen?
Corazon: Den teoretiska biten är tung,
att lära sig hur träden fungerar och
lära sig alla de vetenskapliga namnen
på träd. Men hela ämnet träd, från
hur de funkar till hur man tar hand
om träd, är så himla intressant att det
väger upp för att det ibland är svårt
att lära sig vetenskapliga namn. En
stor utmaning för mig har varit att bli
bekväm med att klättra i träd. Det är
klättring som jag inte alls varit van vid.
Även om jag har klättrat både klippa
och inomhus så är det inte alls likt.
Christel: De latinska namnen på
svampar och växter.
Vad ser ni mest fram emot när ni
är klara?
Corazon: Att få använda mig utav
allt jag lärt mig i skolan och fortsätta
lära mig mer om klätterteknik och
klätterprylar.
Christel: Mötet med människor och
Bål och balans
I kettlebell-träning är det stort fokus på bål
och balans, två element som vi har märkt
blivit mer och mer viktiga i arboristyrket –
klättrare som markarbetare. Därför blev det
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Corazon och Christel.
deras trädgårdar, att få jobba med
deras idéer och drömmar. Sen finns
det alltid motsatsen av människor
men de får man bara ha tålamod
med.
Tips till den som är nyfiken på
yrket?
Corazon: Kontakta Hvilan utbildning
alternativt kontakta en arborist i närheten. Testa gärna klättra på en vägg för
att se hur du förhåller dig till höjder, ju
högre desto bättre.
Christel: Ta reda på hur det är med
känslan för höjder genom att klättra
på vägg. För mig är det en kick att
klättra i ett träd på 25 meters höjd när
kronan böjer sig för vinden.
Klättrar ni mer än i träd?
Corazon: Ja det gör jag. Jag har
klättrat sedan 2011, mest inomhus,
men klättrar även en del utomhus,
mest sportklättring men har börjat
med trad-klättring.
Christel: I början av utbildningen
följde jag med Corazon till Malmös
klätterklubb och provade klättra
några gånger på repväggarna och på
boulderväggarna. Det gav mig till viss
del en bättre förståelse för kroppshållningen i trädet
Hemmaklubb?
Corazon: Malmö Klätterklubb
Har ni haft nytta av att ni har klättrat
sedan innan?
Corazon: Jag tycker att klättringen
i sig är väldigt annorlunda. Det jag
hade nytta av var mina erfarenheter
kring en del av utrustningen, karbiner,
slingor, rep och så vidare, samt en
del knopar.
BERGSPORT #165 · MARS 2015
naturligt för Eva att visa oss en del övningar
med en kettlebell tillsammans med övningar
med kroppens egen vikt och kraft som Anna
kompletterade med. För de som inte har en
kettlebell finns det alternativa vikter man
kan använda: repsäck, väska med böcker eller en dammsugare.
Grenvandring är en av de grundläggande
klätterteknikerna som de utgått från och tre
övningar som Eva och Anna rekommenderar
här är Russian twist, sidoplanka och ödlearmhävning.
Tabata för kondisen
Vi valde att sätta ihop ett pass enligt Tabatametoden, en högintensiv intervallträning, för
att förbättra konditionen. I rehabiliterande
syfte valde vi att göra övningar i 20 repetitioner. Passen med övningarna har vi själva kört
under en tioveckorsperiod för att se om de är
bra och vilket resultat de kan ge.
Både för nybörjare och erfarna
Det har varit ett intressant och aktuellt ämne
att jobba med, inte minst för nya arboriststudenter. Att ge sig in i en ny utbildning är inte
alltid lätt, men att använda kroppen på ett
sätt man inte gjort dagligen tidigare är tufft.
Därför tror vi att övningarna kan hjälpa en
på traven. Vi tror även att övningarna kan
hjälpa en redan verksam arborist.
Uppvärmning viktigt
Att vara ouppvärmd tror vi är en faktor till att
man får skador i axlar och armbågar, därför
tog vi fram en uppvärmning som genomförs
enkelt och under kort tid. Vi gillar uppvärmningen och använder den inför varje pass och
tycker att den värmer upp axlar och armbågar bra.
Gav resultat och nya uppslag
Att ha kört övningarna under tio veckor har
gett resultat. Konditionen har blivit bättre, vi
har blivit starkare och även känt att balansen
i kroppen förbättrats.
Examensarbetet öppnade upp andra dörrar som hade varit intressant att läsa mer om,
som till exempel fenomenet ”Belayer’s neck”
som är ett känt problem i sportklättervärlden. Detta har vi själva känt av eftersom vi
tittar upp i träden en stor del av vår arbetsdag. Att hitta övningar och kunskap inom
området nacke vore intressant.
Fler övningar
Vårt arbete har resulterat i ett kompendium
med samtliga övningar beskrivna med still-
RUSSIAN
TWIST
Gör övningen svårare genom att lyfta fötterna.
SIDOPLANKA
Håll höften uppe genom hela övningen.
bilder och text tillsammans med en kompletterande instruktionsvideo där samtliga
övningar visas. Både kompendiet och examensarbetet går att ta del av genom att kontakta oss på ottvallcorazon@gmail.com eller
christel.mellberg@gmail.com
Text: Corazon Ottvall och Christel Mellberg
FAKTA: ARBORIST
En arborist är expert på träd i bebyggda miljöer. De ser till att träden är säkra, fina,
friska och kan leva länge. En arborist beskär och fäller träd, men har även en rådgivande funktion där de utför inventeringar och riskbedömningar. Inom Yrkeshögskolan
kan man läsa till arborist vid Hvilan Utbildning i skånska Åkarp. Utbildningen är tvåårig
och innehåller bland annat kurser i trädfysiologi och anatomi, klättringsteknik, entreprenörskap och sjukdomar och skador på träd och buskar.
41
Fantastiskt väder för topptur!
I bakgrunden syns L’Hospice de
Grand St. Bernard.
Foto: Martin Strömgren
BERGTAGEN
PÅ HAUTE
ROUTE
Har du någonsin varit i Chamonix? Stått på torget, gått på
gatorna under klippor, tinnar och torn fylld av kärlek, förväntan, förundran? Känt slutgiltigt och en gång för alla att du
är liten och bergen är stora? Konturerna mot himlen fastnar
på själens väggar och lämnar en längtan som stannar kvar.
Hjärtat bultar när du ser Aiguille du Midis spira, Petit Drus
branta vägg. Alpinismens vagga och huvudstad. Jag har
gått en bit i förväg, så jag backar ett steg.
42
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Förväntan
Jag står bakom kassan på min svenska fjällstation, lång kö, ivriga blickar,
topptur i vårsolen. Johan kommer fram genom kön och lämnar fram en
lapp: ”Vill du hänga med till alperna? Ja. Nej.”
Det tar ett ögonblick innan jag kopplar att han menar Haute
Route. L’Original! Namnet väcker längtan hos varje skidalpinist, ingen
annan tur är så upphöjd. Johan säger ”Tänk på det.” Jag säger nej till att
tänka och ja till bergen!
Jag och Johan hänger över lånade kartor ett par dagar senare,
försöker hitta rätt leder och vägar. Har du någonsin sett en alpkarta?
Konstverket är gyttret, kaoset av namn, bergsryggar, toppar och pass
som mest liknar en mosaiktavla. I den svenska fjällvärlden med blåsiga
vidder och runda fjäll är det svårt att tänka sig alpernas tänder, även
med kartan på bordet. Spindelnätet av föreslagna leder är förvirrande,
hyttorna vi ska sova i tappas bort snabbare än vi hittar dem. Glaciär efter
glaciär.
Vi samordnar packningen mellan oss, försöker skala bort allt
oväsentligt. Handduk? Det kan vi dela. Tandborste? Nej, där går min
gräns, jag tar i alla fall med mig min egen. Frågor: Är alla hyttor öppna?
Ska vi ta med bivacksovsäck? Till sist packar jag för mycket. Vi har alla
våra talanger, jag är bra på att oroa mig.
Martin hämtar mig, Johan och Thure vid sju, morgonen
efter fjällstationens slutfest, knappt någon är vaken. Vi packar om
ryggsäckar och skidfodral på flygplatsens parkering, dubbelkollar
säkerhetsutrustning. Känslan i magen växer i bilen, på flygplatsen, på
flyget och på transfern till Chamonix. Nervös, ivrig, ett barn som för
första gången släpper mammas hand och går själv mot lekplatsen. Vi
checkar in på ett sunkigt hostel och går ut på Chamonix’ gator.
Spänning
Vi tar första bussen till Argentière, äter frukost på ett café. På bussen och
utanför kabinen syns det som redan kändes kvällen innan, vi är Någon
Annanstans. Fler människor än jag kan räkna rackar på glaciärutrustning
på sina selar i väntan på första liften. Äter croissants och dricker kaffe.
Min förväntan vibrerar i luften som en mullrande basslinga. Liftkön är
inte så lång, kabinresan snabb. Och nu är vi tillbaka där vi började: Har
du någonsin stått uppe bland topparna i Mont Blanc-massivet? Har
du gått ner för trapporna, greppat räcket alldeles för hårt på grund av
svindeln, de vassa väggarna som omger dig? Det undermedvetna smyger
sig på och säger: ”Jag är rädd. Jag är kär. Lämna aldrig den här platsen.”
Tusen höjdmeter neråt för att korsa Argentièreglaciären. Snön är
uppåkt och hård, ryggsäcken tung, mjölksyran kommer snabbt. Hudar
på bland andra sällskap på glaciären. De är på väg uppåt som vi är på
väg uppåt. Den första biten är brant och knivig, vi skyndar på för att
undvika stenfall. Det flackar ut, vattenpaus, fortsätt uppåt! Vi möter en
guidad grupp vid toppen av Col de Chardonnet. På ett fast rep firar vi
ner i den branta rännan på andra sidan. Smala rännor både skrämmer
och lockar mig djupt, oundvikligheten i de branta bergväggarna på
varje sida. Nu fryser musklerna ihop och jag åker som en stel pinne så
fort väggarna närmar sig. Lägger av repet och hasar neråt, höjden och
ryggsäcken känns så mycket att jag bara orkar tio meter i taget. Andas
djupt, rännan öppnas. Frihet! Mjuk igen och tar tre stora svängar ner till
dem som väntar.
Glaciären är platt, vi följer tydliga spår. Solen skiner och värmen
är fantastisk. Snabb lunch halvvägs låter oss betrakta och begrunda
omgivningarna. Branta toppar omringar, i glaciärens mitt ett stort
krevass-system. Från toppen av nästa pass ropar Thure neråt: ”Fan! Det
är brantare och smalare än förra!” Kommer upp med växande klump i
magen och möts av en stor glaciärplatå. ”Jag tänkte att ni skulle uppskatta
det mer så här.” säger han och ler. Som trötta pionjärer står vi och tittar
ut över ett nytt land. Vi glider till den nyss stängda Trienthyttan och
delar maten som lämnats åt oss med tre spanska bergsguider.
Ångest
Vi vaknar sent och äter en spartansk schweizisk frukost. Martin
misslyckades med solskyddet dagen innan, han är randig i ansiktet och
”Känslan i magen växer i bilen,
på flygplatsen, på flyget och på
transfern till Chamonix”
Lättnad efter att ha beslutat avbryta toppturen, på väg mot Fenêtre de Ferret från sjöarna. Foto: Gustaf Larsson
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Eftermiddagshäng på
Trienthyttans terrass.
Från vänster Johan,
Martin och Gustaf.
Foto: Martin Thureson
Martin skådar ut över St. Bernardsdalen. Foto: Martin Thureson
Spännande väder på Glacier de Saleina. Foto: Johan Arnemo
spanjorerna kallar honom Clownen. Det kommer dröja till kvällen
innan han ser sig i spegeln, så han ger bara ett oförstående skratt som
svar. Vädret har slagit om och gårdagens blåa himmel gömmer sig
bakom tjocka moln och ett lätt snöfall. I världen vi går genom finns
inget upp, ner, ingen gräns mellan himmel och jord, mellan tomrum
och fast verklighet. Vi följer gårdagens led tillbaka, sen viker vi av
söderut mot ett pass på Grande Lui. Molnen lättar inte, vi knyter in
oss. Att åka inbundna i dimman förlorar snabbt nyhetens behag, det
går långsamt. Ibland spricker molntäcket upp utan förvarning och
driver igen lika snabbt ett par minuter senare. Bergen står orörliga och
outgrundliga när de betraktar oss. Vädret leker med oss. Ju närmare
vi kommer bergen desto lättare börjar vi tänka på dem som besjälade
och levande. För dem är vi kortvariga inkräktare som får uppleva deras
glädje om vi rör oss respektfullt. I en molnlucka hudar vi på och går
uppåt mot Col de Grand Lui. Medan vi kryssar bland krevasser släpper
hela östsidan på en topp till höger om oss, åskdån. Lavinen sprutar ner
längs bergssidan samtidigt som min hjärna slår om till den mörka sidan.
Är vi för sena? Sydsidan vi ska åka ner till La Fouly väntar i dimman, vi
vet inget om den. Kartan är svår att utläsa. Är det brant? Var går vi upp?
Är det nu det blir på riktigt?
Skyndar upp till grytan under passet vi ska över. Där under Grand
Lui skymtar fler pass i dimman, men det är svårt att se vilket som leder
rätt, och tiden börjar rinna ut. Vi klättrar en brant snöränna till vänster.
Kartan är inte till någon hjälp. Vi bestämmer oss för att andra sidan
är åkbar och äter lunch på den smala kammen. Jag äter utan aptit och
slänger det sista, kroppen och hjärnan delar samma obehag. Vi firar den
första biten för att känna på snön, den är mjuk men bär, fortsätter ner.
Jag och Martin står i skydd, neråt syns bara sten, glaciären nedanför
gömmer sig i molnen. Hur långt?
Martin fortsätter ner till det skymmande klippartiet för att reka,
jag står kvar och försöker hålla lugnet. Martins psyke är stabilt, snabb
och lugn tar han av skidor och på stegjärnen för att neråtklättra. Johan
fortsätter också neråt, Thure ställer sig i skydd vid mig. Små snöblock
tumlar för ofta förbi ovanifrån, snön är rutten här nere. Har du någonsin
stått på en sluttning där tanken slår dig: Här kan jag dö? Inte bara den
intellektuella vetskapen om riskerna, utan även den emotionella.
Martin hittar en lucka bland klipporna och klättrar ner mot det
öppna snöfältet nedanför. Jag tar på mig stegjärnen och skrattar nästan
vid tanken: ”Har man panik om man funderar på om man har panik?”
Mark Twights ledord gäller, Speed is safety, vi klättrar snabbt efter
Martin. Snön blir mer rutten ju längre ner vi kommer, den sista branta
biten firar vi. Martin har klättrat ner här innan oss och väntar i skydd av
en överhängande klippa. Jag andas ut, pulsen går ner, ångesten minskar.
Varför gör vi det här? Är det för känslan av att överleva?
Vi dricker vatten, åker neråt. Det är fortfarande dimma, glaciären
är brant och vi åker inknutna. Snön är rutten, vi åker på blockfyllda
lavinkäglor och det går långsamt, för långsamt. Vi vill av glaciären
snabbt, snabbhet är säkerhet och vi knyter ur oss. Snön är så mjuk att
vi sjunker ner till knäna, sikten dålig, men till slut når vi säker terräng.
Samtidigt börjar det regna, men det är förlösande. Lättade, upprymda,
utmattade åker vi på hård sommarsnö hela vägen ner till byn. Vi
bestämmer oss för att avbryta turen, men efter nästa etapp.
44
Lättnad
Ytterligare en schweizisk frukost, fotsvettsost och marmelad. Vädret har
vänt igen. Vi går första kilometrarna till fots i Val Ferrets grönskande
vår, kohagar på varje sida vägen. Vägen övergår i vandringsled mot
l’Hospice du Grand St Bernard. Den snötäckta vandringsleden vindlar
på den branta bergssidan, stora snöfält som skulle varit hotfulla i solsken
ligger fortfarande frusna och lugna efter natten. Blå himmel, vit snö,
framåt!
Solen och en fridfull platå möter oss under det sista passet. Vi går
BERGSPORT #165 · MARS 2015
FRANKRIKE
SCHWEIZ
ZERMATT
CHAMONIX
FAKTA HAUTE ROUTE
”Haute Route” betyder ”den höga
vägen” och är en 140 kilometer lång
högalpin skidtur som startar i Chamonix och slutar i Zermatt. Den åktes
första gången 1861 av medlemmar
från brittiska the Alpine Club. I dag
finns många olika varianter av haute
routes i Alperna, men ChamonixZermatt är alltså originalet.
Artikelförfattaren på väg upp mot Pain de
Sucre. Foto: Johan Arnemo
Martin visar hur skidor ska bäras.
Foto: Martin Thureson
mellan tre översnöade alpsjöar på runda kullar,
på vänstersidan en inramande vass bergskam,
rakt fram Fenêtre de Ferret och på andra sidan
St. Bernardsklostret. På högersidan öppnar
alperna upp sitt dramatiska skådespel med
Grandes Jorasses och den mäktiga nordväggen
i en fjärran huvudroll. Vi ser ut över några
av alpinismens mest kända berg och längtar
innan vi försvinner på andra sidan, till klostret
som i nästan tusen år varit en säker hamn för
trötta vandrare och skidåkare.
och svängutrymme. Vi bootar upp sista biten,
snön känns underbar. Toppen kräver riskabel
kamvandring som vi inte är sugna på eller har
rep för, stannar vid ett stort stenblock. Utsikten
över dalen är otrolig. Skidor på, stavar, hjälm,
förväntan. Sagolikt åk! Höjdmeter vinkar glatt
Hej! när de avverkas i hundratal och hundratal
på sekunder.
Mont Fourchon, nästa topp, går lika
snabbt. Snön är mjukare, men känns fortfarande fantastisk. Tillbaka en bit till Lacs de
Fenêtre för åk på runda skuggade sluttningar.
Nytt berg, brant ramp och ner till en av
sjöarna. Klockan är tolv och vi vänder tillbaka.
Nu är snön för mjuk för att åka värdigt. Osten
och teet till lunch på klostret smakar som
dagens skidåkning.
Att leva
Frukosten består av bröd, marmelad och kaffe.
Nu är vår tur slut. Det är för varmt, det ska
regna de kommande dagarna och hyttorna
framför oss har meddelat att de stängt. Thure
bestämmer sig för att flyga hem, han har inte
ro att stanna och topptura som vi andra tre när
studier väntar. Det verkliga livet, eller, det andra
verkliga livet, har också en dragningskraft och
lockelse. Nu är vi helt fria från destination
och tidspress, solen skiner från en klarblå
himmel, bergen drar och lockar. Den mest
iögonfallande toppen från klostret, Pain de
Sucre, ropar högst. Från fönstret ser vi bara
sten och ett smalt snöfält. Vi skyndar ut för
att ta vara på den hårda snön. Slag på branta
sluttningar, lätt packning. Befrielse! Oväntat
är det bara hundra höjdmeter kvar, snällbrant
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Besvikelse och hopp
L’Hospice de Gd St. Bernard är ett otroligt
ställe, en fjällstation med religiös prägel.
Vi skakar munken Rafaels hand när vi
åker, han har gogglebränna som de andra
munkarna. Traditionsenligt turas de
om att patrullera passet på skidor två
gånger per dag. På höga snövallar åker
vi längs med vägen till busshållplatsen.
Buss till Martigny, tåget till Zermatt. Vi
hoppas fortfarande att förhållandena är
bra på Monte Rosa. Kanske kan vi ta oss
över till Alagna i Italien. Vi kommer fram på
eftermiddagen. Zermatt känns exploaterat
och det regnar. Även om det kanske snöar på
höjd är det långhelg för schweizarna, Monte
Rosahyttan är fullbokad. Innan vi tar tåget till
Zürichs flygplats hittar vi en bokaffär. Köper
klätterförare, hittar en guidebok över Haute
Route. Variationen vi gick finns med, det
första vi gör är att slå upp passet på Grand
Lui. Det står att kartan vi använde har felaktig
ledmarkering. På tåget ner från Zermatt är det
svårt att se sig mätt på bergen.
Har du, som jag, en gång lärt känna
bergen släpper längtan aldrig taget, inte helt.
Den minskar ibland, men kommer tillbaka
gång på gång, ibland så starkt att ditt liv tar en
ny riktning. Du är fast för livet. Så varför gör vi
det här? Svaren är många, alla sanna: för livet,
för friden, för njutningen, för ansträngningen,
utmaningen, för snön, för bergen, för oss
själva, för varandra.
Bergen kallar och jag måste gå.
Vi kanske syns där.
Ta alltid chansen.
Vad väntar du på?
Text: Gustaf Larsson, Göteborgs Klätterklubb
som efter sin första topptursresa till Alperna
flyttade till Chamonix ett halvår. Nu letar han
efter ett liv där bergen aldrig är långt borta.
45
TOPPEN ELLER LIVET?
Solen har precis gått upp på Ama Dablam. Jag är cirka 400 meter från toppen och ser den hängglaciär som gett namn till berget, Dablam – pärlsmycke. Jag tar ett kort på glaciären och just då kalvar
den! Ett dovt klick, sen faller ett stort isstycke sakta, sakta och slår i snön nedanför med ett brak.
Ett moln av snörök skapas och jag känner
hur snö lägger sig på mina kinder. Och där
ska vi gå! Leden går rakt upp mot glaciären för att sen runda den på höger sida. Jag
fortsätter uppåt och passerar iskuber stora
som kylskåp. Snart har jag glaciären alldeles ovanför mig och mycket nära. Som en
dödsdemon. Jag säger tyst ”lugn och fin,
inte kalva nu”. Jag kommer upp jämsides
med glaciären och faran är över. Men jag är
trött, mycket trött. Jag har av någon anledning inte acklimatiserat tillräckligt eller så
har jag en infektion i kroppen. Jag tar två
steg, andas häftigt i en minut, sen två steg
till. Jag vill vända och anropar min vän
sherpan Nima i baslägret.
Men du har ju klarat alla svåra klätterpassager. Det återstår bara en 40-gradig
sluttning nu till toppen, kanske två timmar, svarar han.
Jag hör en röst inom mig: ”Kom igen,
ända in i kaklet, bara fyra Hammarbybackar kvar!”. Visst. Hade det gällt mina
barns liv hade jag sakta, sakta kunnat
ta mig upp. Men om jag ska träffa dem
igen måste jag ta mig ner. Jag kan inte
stappla ner, utan balans, halvt medvetslös. Nedfärden innebär 800 höjdmeter av
firningar och nedklättring. Jag måste vara
hundra procent fokuserad i flera timmar
till. Varje firning måste göras rätt. Det har
varit minst två dödsfall på berget hittills.
En 42-åring från Azerbajan firade på ett
gammalt rep som gick av. Samma dag som
jag gick till läger ett nådde en tysk toppen,
kom tillbaka till sitt tält och dog där. Jag
såg när helikoptern lyfte hans kropp. Jag
vänder. Det är inget svårt beslut.
Några dagar senare lämnar jag baslägret
och vandrar ner mot Namche Bazar. Efter några intensiva dagar finns det tid för
eftertanke. En stark känsla av besvikelse
borrar sig in i bröstet. Varför det? Att nå
toppen var ju bara det tredje viktigaste
syftet med resan efter att 1) klättra säkert
och komma hem, och 2) testa om höghöjdsklättring fortfarande är min grej. Handlar klättring bara om att klättra
högre och svårare? Är det ett misslyckande om man inte når toppen? Naturligtvis
inte. När jag tänker tillbaka på tjugofem
års klättring finns det många glädjestunder som inte har med prestation att göra.
Den klassiska leden Spagaten i Utby i Göteborg var ett kärt mål och det var en lycka
när jag för första gången övervann rädslan
och fann den korrekta fotisättningen och
balansen. Eller när jag tjugofem år senare
är tillbaka i Utby med mina barn och ser
dem göra samma rörelse. Eller att för egen
kraft skida upp för Åreskutan och stå
ensam på toppen och ha tusen fallmeter
Soluppgång på toppdagen,
sett från ca 6200 m.
Foto: Lars Zetterberg
”Jag tar ett kort på
glaciären och just
då kalvar den!”
Sista kruxet är att gå
upp under hängglaciären och passera
den till höger. Okänd
klättrare i förgrunden.
Foto: Lars Zetterberg.
46
BERGSPORT #165 · MARS 2015
framför mig och en semla som väntar på Åre bageri. Att vara
i alperna och se de första solstrålarna lägga en morgonrodnad
på Dômes de Miage. Eller när jag ägnade en halv säsong åt att öva
in 60-talet rörelser på leden Orup på Örnberget i Stockholm, och
till slut lyckades sätta ihop dem till en sammanhängande sekvens
innan höstregnen satte in.
De flesta människor gillar att klättra, i alla fall som barn. Jag
upplever en grundläggande glädje i att använda min egen kropp
som idrottsredskap och utveckla den. Att få styrka, teknik, balans, avslappning och taktiskt tänkande att samverka för att ta
sig upp för något till synes omöjligt. Ibland kommer rädslan in
som en komponent, ofta irrationellt. Man kan vara mer rädd
när det är högt eller brant, när det i själva verket är mindre
farligt då. I lägen där man är rädd, och det kan vara befogat,
tillkommer förmågan att behålla lugnet och ta sig ur situationen. Vid klättring på hemmaklippan finns alla dessa komponenter. Och de finns även på Ama Dablam. Det var häftigt att
kunna friklättra vissa partier av Yellow Tower där en del ägnade
en halvtimme åt att dra i repen. Eller på den mixade (sten, is,
snö) Grey Tower där klättraren framför mig gjorde lönlösa försök att gå på tunna iskakor som bara sprack och landade på mig.
Jag kunde istället gå på klipplister med stegjärnens fronttaggar
och ta mig upp utan att ödsla kraft. Men Ama Dablam har förstås även andra komponenter som höjden, kylan och den brutala storleken. På två dagar har jag nog klättrat mer än på hela
resten av året. För att klara Ama Dablam måste man dessutom
hålla sig frisk, ha tur med vädret och trivas i den ganska pressande miljö som baslägerlivet innebär; kallt, smutsigt, mat som
smakar äckligt och höghöjdströtthet. Att lyckas nå toppen blir
då en stor upplevelse, att inte komma upp en större besvikelse.
Men även om jag inte kom upp fick jag med mig allt det andra.
Nu vet jag hur det är att klättra på hög höjd, på riktigt branta
bergsväggar, med tekniska passager av is, snö och klippa. Som
bonus fick jag även lära känna några väldigt intressanta och
sympatiska personer.
Är det spänningen som driver? Visst är det spännande att vara
i en sådan extrem miljö. Att gå på smala kammar, eller klättra
brant och högt med mycket luft under fötterna. Det är också
en tillfredställelse att kunna ta sig fram där det är utsatt och
kanske farligt och känna att man har kontroll. Ibland får jag
frågan om jag söker faran. Det gör jag inte, men på Ama Dablam fanns den och det blev väldigt påtagligt när jag var under
hängglaciären. Märkligt nog är det i den stunden som jag inser
hur värdefullt livet och mina barn är.
Så vad blir nästa projekt? Jag kanske skulle starta en insamlingskampanj ”Hjälp en gammal man upp på Everest”? Men
nej. När jag går genom skogarna vid Pangboche känner jag en
välbekant doft av barrbuskar och förflyttas på ett ögonblick till
södra Frankrike. Nej, nästa klätterresa (efter att jag betalat tillbaka all tid som min sambo lagt under min frånvaro), får bli att
klippa bult, äta croissanter och dricka billigt rödvin i Provence. P.S. Några dagar senare kalvar glaciären igen på leden, precis
där jag gick. Fallande isblock träffar sherpan Dendi Sherpa och
schweizaren Hans Rudi från min grupp. Dendi dör direkt medan Hans Rudi har turen att komma undan med brutet bäckenben.
Text: Lars Zetterberg, Stockholms Klätterklubb
Perfekt väder på väg till läger 2.
Foto: Lars Zetterberg
Klättringen kan börja.
Lars framför böneflaggor
och med Ama Dablam
i bakgrunden.
Foto: Nima Gombu Sherpa
BERGSPORT #165 ·· MARS
MARS2015
2015
47
ONE DAY
AS A TIGER
– Alex MacIntyre and the birth of light and fast alpinism
Av John Porter
ISBN: 978-1-910240-08-3, E-bok: 978-1-910240-09-0
Bergsports ständige bokmal
Rafael har hittat ännu ett guldkorn i bokhyllan. Och nej, med
”Terrordactyl” avses inte en
fossil av en förhistorisk jätteödla, utan en revolutionerande
isyxa anno 1970-tal (visserligen
ganska länge sedan det med…).
”Det är troligen den
bästa bok jag läst om
klättring i Himalaya”
MacIntyres
nydanande
alpinstilsklättringar
i Himalaya:
1977 Nordöstväggen av Bandaka
1978 South buttress
Changabang
1980 Östväggen av Dhaulagiri
1982 Västryggen av Pangma Ri
Sydvästväggen av Shisha Pangma
48
East Buttress på Tarke Kang
Boken förklarar på ett bra sätt varför
Seven Summits och de höga normalvägarna har förlorat betydelse som
prestation, vilket Stephen Venables
summerar i förordet.
När jag såg boken i tidningen Climb
beställde jag den bums. Min förhoppning var att få länkat ihop namn och
klättringar från en tid som jag ofta
stött på i andra källor (1970- och 80-talen). Det gjorde den med råge!
Språket är överlag underbart.
Kapitel som Broken English är en rolig
läsupplevelse! Beskrivningen av miljön runt personen Alex och samtiden
är härlig att ta del av. Det är troligen
den bästa bok jag läst om klättring i
Himalaya, även i förhållande till The
shining mountain av Peter Boardman!
Eiger Harlin Direct: Alex MacIntyre
klättrade leden tillsammans med Tobin Sorensen, som i American Alpine
Journal skrev: “It seemed a strange
thing to take only five days food and
a handful of pitons on something that
had previously taken three to four
weeks. But we, more than anyone,
knew there was no other way.”
I mitten av 1970-talet fanns ett antal
unga och drivande klättrare på båda
sidor om Järntäppet, som genom in-
ternationella träffar möttes och delvis
under vingarna av etablerade alpinister gjorde förstabestigningar, nyturer
eller radikala stilförbättringar i Alperna,
Peru och Himalaya. Och fick vända då
och då.
MacIntyres nydanande alpinstilsklättringar i Himalaya:
1977 Nordöstväggen av Bandaka
1978 South buttress Changabang
1980 Östväggen av Dhaulagiri
1982 Västryggen av Pangma Ri
Sydvästväggen av Shisha Pangma
East Buttress på Tarke Kang
På Bandaka 1977 onsightade Voytek
Kurtyka i dubbelkängor passagen the
Cyclotron cirka 6000 m ö.h., vilken
de bedömde till 5.10a. Följande år på
Changabang klättrade Kurtyka och
Porter en ännu svårare passage upp
till cirka 7 000 m ö.h. Mick Fowler
gjorde det året den första skotska grad
6-vinterleden och på Changabang passerade MacIntyre, med bland annat
en enarms pull-up i en Terrordactyl,
nästan samma svårighet!
1981 försökte MacIntyre tillsammans med Kurtyka klättra västväggen av Makalu både innan och efter
monsunen. Postmonsun nådde de
i sällskap med Jercy Kukuczka runt
7200 meter, som är höjdrekordet än i
dag.
MacIntyre avled efter att ha blivit
träffad av en enda sten 1982 – i ett
nytursförsök på Annapurnas sydvägg
tillsammans med René Ghilini.
Text: Rafael Jensen,
Göteborgs Klätterklubb
BERGSPORT #165 · MARS 2015
förbundsadresser
SKF:s kansli: Karin Persson, generalsekreterare, karin.persson@klatterforbundet.se
Idrottens Hus Fiskartorpsvägen 15A
FUNKTION
SKF:s kansli, generalsekreterare
SKF:s kansli, idrottskonsulent
SKF:s kansli, barn & ungdomskonsulent
Ordförande
Vice orddförande
Kassör Ledamot styrelse
Ledamot styrelse
Ledamot styrelse
Ledamot styrelse
Suppleant
Suppleant
Valberedning
Redaktörer Bergsport
Redaktörer bergsport.se
Accesskommitté, ordf
Barn & Ungdomskommittén
Alpinkommitté, ordf
Förbundskapten Junior- och seniorlandslag Förbundskapten landslag Skidalpin
Förbundskapten landslag isklättring
Marknad- och kommunikation Säkerhetskommitté
Tävlingskommitté, ordf
Utbildningskommitté
Utbildning Tränare
Anläggningskommitté Medicin/Expediotionsläkare/UIAA MedCom
Förbundsläkare
UIAA anti-dopingkommission (ledamot)
UIAA accesskommission (corresponding member)
IFSC regelkommission (ledamot)
Corresponding member UIAA Medcom
114 73 Stockholm
tel: 08-699 65 20
e-post: kansliet@klatterforbundet.se
webbsida: www.klatterforbundet.se
NAMN
ADRESS/BOX
POSTADRESS
Karin Persson
Idrottens Hus
114 73 Stockholm
Andreas Enqvist
Idrottens Hus 114 73 Stockholm Johanna Wernqvist
Idrottens Hus
114 73 Stockholm
Jacob Sternius
Peter Hermanson
Isabel Jantzer
Per-Ola Nilsson
Stefan Rasmussen
Anna Stockborn
Lidia Strömsten
Jessica Leander
Johan Ragnarsson
Johan Ringstedt
Eva Olsson Annika Ringstedt
Andreas Enqvist
nyhetsredaktör Andreas Harne
Anders Wester
Morgan Hjort
Rafael Jensen
Reino ”Nicki” Horak Martin Persson
Peter Värvell
Stefan Lindström
Robin Dahlberg
Ingemar Kallas
Håkan Hammarberg
Jim Wasmuth
Per Forsberg Johan Holmgren
Anders Söderlund
Anders Söderlund
Jonas Paulsson Åke Nilsson
Erik Gustafsson Pg: 67 32 65-5
Org nr: 889202-3063
E-POST karin.persson@klatterforbundet.se
andreas.enqvist@klatterforbundet.se
johanna@klatterforbundet.se jacob.sternius@gmail.com peter.hermanson@halland.net
isajantzer@gmail.com
perola.nilsson2@gmail.com
dollar73@hotmail.com
annastockborn@gmail.com
Lidia_stromsten@hotmail.com
jessieleander@hotmail.com
johanr_@hotmail.com
johan.ringstedt@outlook.com
tidning@bergsport.se
tidning@bergsport.se
webb@bergsport.se
nyheter@bergsport.se
access@klatterforbundet.se
barnochungdom@klatterforbundet.se
rafael@algohotellet.se
jfk@klatterforbundet.se
skidlektion@gmail.com
peter.varvell@axess.no
stebelon@yahoo.com
sakerhet@klatterforbundet.se
tavling@klatterforbundet.se hakan.hammarberg@gmail.com
jim.wasmuth@vastervik.se
anlaggning@klatterforbundet.se
johanholmgren@hotmail.com anders.soderlund@aleris.se
anders.soderlund@proxima.se
jonas.paulsson@klatterforbundet.se
geoscope@gmail.com
erik926@gmail.com
TELEFON
08-699 65 20
08-699 65 21
08-699 65 22
070 282 85 14
070-8810512
070-5315595
070-3914624
073-0213738
073-6528689
070-5756589
070-7881568
0703-316317
070-393 05 40
0706-77 80 44
070-399 16 29
08-69 96 521
070-827 22 22
0733-24 34 34
0705-22 61 22
070-607 50 98
073-982 14 42
073-780 99 77
0704-29 43 72
0703-50 33 05
072-732 75 51
0733-76 55 19
073-679 02 54
070-491 70 43
070-491 70 43
08-699 65 21
070-730 28 32
0702-28 36 54
KONTAKTINFO TILL DIN NÄRMASTE KLÄTTERKLUBB HITTAR DU PÅ WWW.KLATTERFORBUNDET.SE
ATT KÖPA FRÅN KANSLIET
ATT KÖPA FRÅN FÖRFATTARE
Gör på följande sätt: Betala in på Plusgiro 673265-5, skriv ditt namn och adress tydligt samt klubbtillhörighet. Skriv på inbetalningen vad du beställer. Om det
inte får plats så skicka gärna uppgifterna med e-post till kansliet@klatterforbundet.se.
KLÄTTERFÖRARE
OBS! På alla priser tillkommer frakt enligt nedan (gäller ej tygmärken). För beställning mot faktura tillkommer 50 kr i expeditionsavgift.
Alla priser inkluderar moms.
Fraktpriser:
1 st bok 55 kr, 2 st 60 kr, 3-4 st 150 kr, 5-10 st 250 kr 1 st kompendium 10 kr, 2 st 20 kr, 3-4 st 30 kr, 5-10 st 60 kr
1 st loggbok 10 kr, 2 st 20 kr, 3-4 st 20 kr, 5-10 st 40 kr Topprep/ledkort >100 st=10 kr, 100-200=20 kr, 200-500=40 kr
Bohusförare 2002. Beställes på www.bohusguide.tk,
350 kr + frakt. SLUTSÅLD!
Fyrkantenområdet, 1997, Älvsbyn-Boden-Niemisel-Piteå,
120 kr. Pg 629 41 10-9, Luleklättrarna
Fler ex än 10 eller andra frågor? Kontaka gärna kansliet så hjälper vi dig med beställningen. Tel: 08-699 65 20
Klättring i Göteborg, Göteborgs Klätter­klubb, 350 kr,
beställes via www.gbg-guiden.info
BÖCKER & KOMPENDIER
Jämtland, Östersunds KK
Sportklättring i Västervik, Linköping och Höglandet, 1999, 150:Pg 479 51 96-7
Stegeborg och Söderköping 2001, Björn Holst,
tel 0121-400 54
Uppsala, Uppsala Klätterklubb
Umeå, Umeå Klätterklubb
Stora boken om klättring
av Nils Ragnar Gustavsson.
Lärobok i klättring.
Medlemspris 300kr
Ord.pris 350kr
Topprepsklättring inomhus
Kurskompendium av
Rasmus Jansson.
Medlemspris 80kr
Ord.pris 100kr
MÄRKEN
Instruktörsmärke
ca 5×8,5 cm.
Pris 50kr inkl ett
kategori­märke.
BERGSPORT #165 · MARS 2015
Svensk klättring
Pionjärerna
av Ewa Hellström.
Klättringens historia.
Medlemspris 150kr
Ord.pris 200kr
Kebnekaiseförare del 1
Kompendium, kopia av Rossipals.
Medlemspris 30kr
Ord.pris 50kr
Kategorimärken
Instruktör
Finns för klippa, is,
inomhus, sport
Pris 10kr
Firning och Klättring
Försvarsmaktens bok om firning,
kamraträddning, laviner mm.
Klättring inomhus
Skriv in dina klätterturer,
kurser m.m.
Medlemspris 650kr
Ej medlem 750kr
Medlemspris 80kr
Ord.pris 100kr
Kebnekaiseförare del 2
Kompendium, leder
efter 1952.
Toppreps- och ledkort
Topprepskort (grönt)
Ledkort (rött)
1-100 ex: 10kr/st
> 100 ex: 6kr/st
Ågelsjön, 1995, 198:- Pg 476 11 16-5, Fredrik Schlyter
Klättring i Kilsbergen med omnejd, Örebro Klätter­klubb 2007.
240 kr. Pg 49 11 39-2. www.orebroklatterklubb.com
Klättring i Södermanland, 2007. 329 kr (inkl frakt).
Pg 100 14 83-5. Mer info på www.dangerzone.se
KOMPENDIER
Medlemspris 30kr
Ord.pris 50kr
Tygmärke SKF
Pris 40kr
OBS!
Glöm inte att
betala för frakten.
Att klättra på väggarna – en handledning
för inomhusklättring
60 kr + porto, Pg 467 96 58-7, Johan Lindström,
Godhems­gatan 13, 414 68 Göteborg. e-post: johanuk@
spray.se
Höghöjdsmedicinskt kompendium
95 kr + porto, Kontakta författaren per e-post:
johanholmgren@hotmail.com
Daniel Bidnerfondens brevkort. Tio olika brevkort med kuvert.
Unika fotomotiv. 140 kr (inkl porto 40 kr) Pg 97 05 64-1.
49
ordförande har ordet
Jacob i Dolomiterna.
Foto: Alexander Raoufinia
ATT KRYPA
INNAN MAN GÅR
Stilbegreppet är viktigt för många klättrare. Alpina kommitténs ordförande Rafael Jensen är aldrig sen att förespråka att
den bästa stilen är en självständig nytur i alpin stil. Jag håller
i stort med honom i detta, även om jag inte är lika säker som
Rafael att man kan, eller bör, rangordna klätterprestationer.
Självständiga nyturer i alpin stil är tyvärr för de flesta av
oss lika avlägset som en promenad på månen. De mest tillgängliga alpina nyturerna är förmodligen gjorda vid det här laget
och de som återstår kräver ofta god uthållighet för att bara
komma till insteget. Väl vid insteget krävs det nog en hel del
äventyrslusta och gåpåaranda eftersom de uppenbara linjerna
brukar klättras först. Då återstår framförallt läskiga, svåra och
- eller -avlägsna nyturer, men det är ju just dessa egenskaper
som gör att nyturer i god stil är beundransvärda bedrifter.
Bortsett från den blygsamma och orapporterade Den Andalusiska Bävern i Bagarmossen med Arne Kanth har jag inte
gjort någon nytur. Men jag tror att det är bra för svensk klättring att göra nyturer och det är ett sätt för förstabestigarna att
skriva in sig i klätterhistorien. Idag känner jag bara till enstaka
alpina nyturer av svenskar under senare år.
Men istället för att fokusera på dagens situation väljer jag
att se det på ett annat sätt: Hur kan vi få flera personer att bli
duktiga klättrare så att vi i framtiden kan se bättre prestationer? Om nytursmakarna finns i toppen på pyramiden så finns
inomhusklättrarna i basen, och tradklättrarna i mitten. Tänk
om vi med utbildning och utövande kunde underlätta rörelsen
uppåt för att få fler i toppen i framtiden?
Vad gör då SKF idag? Vi har ett alpint ungdomsläger som
är mycket uppskattat. Genom utbildningssystemet finns kurser
i grundläggande färdigheter på is och klippa. Dessutom finns
normer och examinationer för instruktörer. Frågan är om det
inte saknas någonting däremellan – utbildning för de som vill
utvecklas till bättre, självständiga klättrare men som inte har
ambition att bli instruktörer? Själv gick jag Dollankursen för
bergsguiden Andreas Bengtsson för många år sedan och jag
lärde mig massor helt enkelt genom att klättra en vecka i större
berg. Dollankursen var i SKFs regi på den tiden. (Som sidospår
50
hade jag förmånen att träffa min flerårige klätterkompis Christian Türk på samma kurs, han är numera bergsguide.)
Vad skulle SKF kunna göra idag? Vi jobbar just nu med
en ny kommitté för Bredd & Friluftsliv. Allt är inte spikat,
men diskussionerna rör sig om att man ska jobba med frågor
för rekreationsklättrare; det vill säga utan förväntningar på
prestationer, eller att prestationerna inte går att jämföra i tävlingar. Fokus är på att klättra för sin egen skull men man kan
naturligtvis ändå prestera imponerande turer i god stil. Bredd
& Friluftsliv kan då bli en kommitté för frågor och aktiviteter
för en växande skara inomhusklättrare, och utomhusklättrare
av olika kaliber.
En vuxen motsvarighet till alpinkursen har efterfrågats av
flera och är en konkret möjlighet. Alpina kommittén skulle
kunna ge föreläsningar om expeditionsplanering för att inspirera och underlätta för nyturer. UIAA har normer för Alpininstruktörer men en sådan instruktörsgrad väcker vissa andra
frågeställningar.
Hör av dig till mig om du vill engagera dig i Förbundet! Nytt
för i år är att kommittéordföranden får en blygsam ersättning
och att vi jobbar på att ta fram några ytterligare förmåner. Vill
du vara med och bygga Bredd & Friluftslivs kommittén från
start finns ett bra tillfälle.
Vill du ge dig på nyturer – kontakta de gamla rävarna i den
lokala klubben men var beredd på att det kan gå lättare att få
tips om hemliga svampställen än lovande nyturer…
Jacob Sternius
Jacob.sternius@gmail.com
070-28 28 514
BERGSPORT #165 · MARS 2015
bergsguiden
bergsguiden
leder dig till den bästa utrustningen
och skönaste arrangemangen.
www.wattochtarrt.se
GÄLLIVARE/DUNDRET • TELEFON 0970-151 00
telefon 0704-74 42 94
www.uteguiderna.se
NY FÖRARE ÖVER
ÖSTERGÖTLAND som beskriver
över 1000 leder. Helt i fyrfärg.
Beställ ett signerat exemplar på
www.schlyter.com
NÄSTA NUMMER UTE
15 JUNI 2015
MANUSSTOPP 15 MAJ 2015
OM DU VILL ANNONSERA I BERGSPORT, KONTAKTA
Thomas Molin 031-743 20 86 eller på mejl: thomas@zetterqvist.eu
Tipsa redaktionen: tidning@bergsport.se
BERGSPORT #165 · MARS 2015
51
Svenska Klätterförbundet, Idrottens Hus, 114 73 Stockholm
POSTTIDNING B
PORTO BETALT
www.marmot.eu · facebook.com/marmot.mountain.europe
Marmot PRO: Jorg Verhoeven | Location: Colorado
Jon Glassberg