1. No category

Grundad 1978
Nr 1 2015
Minnen i Skrävsta
av gummor, gubbar,
gårdar och torp
sidan 2
Påskens hemskhetersidan 11
Pompa och ståt
sidan 11
Årets årsmöte
sidan 12
2015 1
En gammal källare vid Karlsro
är ett av många minnen i Skrävsta.
1
Gummor, gubbar,
gårdar och torp
i Skrävsta
Jag har fått en ingivelse att skriva något
om folket och boplatser i stugor, torp och
gårdar i denna by, denna plats jag så
ofta påminns om av olika anledningar.
Minnen som kan vara trevliga, men även
tragiska sådana.
Så skriver Sten Hermansson 1988. Han
flyttade till Skrävsta från Riala 1920 med
sina föräldrar och syskon. År 1926 flyttade
de vidare till Lövstalund i Frösunda och
sedan till Lunda 1929.
Ungefär samtidigt som Sten minns sitter
Sven Billersjö i Billsta och gör en torpinventering av bland annat torpen i Skrävsta.
Och sommaren 2014 träffas Berit Johansson i Sunnanskog, Ingegerd Johansson i Odenslunda och Bo och Elsy Lundin
från Stationsvägen för att minnas folk och
torp i Skrävsta. Och fram träder en bild,
inte fullständig, men tillräckligt levande
för att trigga igång fantasin om Skrävsta
under flera hundra år.
Bo är barnbarn till Oskar Johansson,
”Froste”, men bodde själv i en gård vid
Odenslunda, ovanför Ingegerd. Hans
mormor och morfar hade mellangården i
Skrävsta, där vi har träffats denna dag för
att minnas. Han var ofta uppe hos mormor
och morfar. På gården bodde också hans
moster och morbror, Margit och Henry.
Deras son Nisse och Bosse brukade spela
fotboll tillsammans. Nisse och Bosse, visst
låter det sörgårdsidyll?
Bosses morfar dog först, och hans mormor bodde kvar så länge hon kunde. Hon
sålde gården 1958 till Yngve Johanssons,
Berits man, med löfte att få bo kvar hela
sitt liv. När hon flyttade till sin dotter Svea
på Framnäsvägen fick gården stå orörd så
länge hon levde.
Froste var känd för sin stora styrka.
Vad tänkte man om det inom familjen?
- Det talades inte något om det, säger
Bosse. Mamma sa aldrig någonting.
Skrävstas
gårdar
Först kommer några minnen från den
södra gården i Skrävsta som familjen
Hermansson brukade, och granngårdarna:
Den 14 mars 1920 tillträdde vi gården
i Skrävsta. Vi kom då flyttande, både folk
och fä, från Näs i Riala. De flesta av oss
åkande efter hästar, några fick gå tillsammans med kreaturen.
I familjen var vi då nio barn: Ivar, Margit, Signe, Inez, Sten, Sven, Karin, Erik och
Nils. Förutom pigan Valborg medföljde vår
dräng Ture Jönsson - en trotjänare som
tjänat hos oss i flera år. Andra drängar vi
hade sedan var Andersson, Ahlberg, Einar,
Helge Olsson, Tunholm, Sven Nilsson,
Åkerlund och Björkbom.
Man kan säga att vi snart fick en god
kontakt med folket i byn. Gubben Schön
från Kristineberg var en gäst, som ofta kom
på besök. Han kunde sitta på kökssoffan i
timmar. Att sitta i ett stort bondkök och se
allt det som försiggick där med stora och
små, ut och in - det kunde säkert för honom
vara både intressant och omväxlande. Han
bjöds ofta på kaffe och även någon gång
en sup.
Vår närmaste granne, den store och
kraftige Froste, var en annan trogen gäst
på kökssoffan, mest på kvällstid. Om han
hade glömt sig kvar för länge och det blivit
mörkt, kom lille sonen Henry eller gumman
Emilia och hämtade honom. Froste var
nämligen mörkrädd.
En kortare tid var kusinen Henning Dalström hos oss. Vår mormor Edla Jansson
bodde också en tid i norra vindsrummet.
I syskonskaran blev vi med åren fler och
fler. Men sedan blev vi en mindre, kanske
det då bara tillfälligtvis. Margit flyttade
hemifrån och blev bondpiga, först vid
Odenslunda och sedan i Markim. Därefter
tog hon steget fram och blev herrskapspiga
i Stockholm.
Frömans (som bodde i Skrävsta norra
gård) köpte gården 1936 och blev storbonde
i byn med två sammanslagna gårdar. Ernst
Frömans föräldrar hade tidigare ägt denna
vår gård till år 1912. Av alla uthus som
förut fanns, är nu endast logen kvar. En
ny ladugårds- och stallbyggnad byggdes
år 1939 på den plats där gamla ladugården låg. Ingegerd och Harry Johansson i
Odenslunda ägde gården sedan 1981.
Det gamla bostadshuset, som rymde
hela vår familj, revs år 1983. På samma
plats uppfördes ett nytt hus, som i stil är
rätt likt det gamla.
Någon som jag inte nämnt här i detta
sammanhang, är den beundransvärda och
oförglömliga mamman Edit Hermansson.
Tillkomna syskon var Britta, Lars och
Karl. Vår lillebror Lars lämnade oss 20/12
1923 vid en ålder av l år och 7 månader,
begraven på Frösunda kyrkogård.
Oskar Johansson, Froste, med familj
var vår närmaste gårdsgranne. Hans fru
hette Emilia. De gifte sig 1903 och övertog då denna gård. Deras barn var Sven,
Evert, Henry och Svea. Nära intill deras
stuga låg ett gårdshus med bod, tvättstuga
och med övervåning, kök och hall. Där
hade Frostes syster Lotta Mattsson bott
foto från Hermansson
Skrävstas södra mangårdsbyggnad
som den såg ut före 1983 då den
revs och byggdes upp igen på samma plats och med samma utseende.
Här bodde familjen Hermansson
1920 - 1926.
2
I Skrävsta mellangård bodde Oskar Johansson, mer känd som Froste, år
1903 - 1954. Hans efterlevande änka Emilia sålde gården 1958 till Yngve
och Berit Johansson.
2015 1
De flesta torpen under Skrävsta är försvunna sedan länge. Några finns kvar, och det finns lämningar ute i buskarna
som visar var torpen stått. En del är lätta att hitta och identifiera. Andra är både svårfunna och otydliga.
(©Lantmäteriet,Gävle 2015. Medgivande MEDGIV-2015-4-05406.)
med barnen Elsa och Gösta. Lotta avled
1919 och barnen fick sedan växa upp hos
Johanssons. Elsa blev senare bondpiga
i Ockelsta, Skepptuna, och Gösta bonddräng hos Gustavssons i Åttesta.
I gårdshuset bodde sedan Anny Ek med
två barn, Ally och Åke. De flyttade sedan
upp i stugan Kristineberg. Hon fick två
barn till, Anna-Stina och Alfons. Anny
hade tre olika pappor till sina barn.
År 1926 blev för oss de stora förändringarnas år. Mars blev upplösningens
och dramatikens månad. Efter det vi haft
auktion på levande och döda inventarier,
blev det dags att lämna vår gård. Vi flyttade till Lövstalund, ett dagsverkstorp till
Lövsta gård.
1958 sålde Johanssons sin gård till Yngve
och Berit Johansson. Oskar Johansson avled 1954. Emilia bodde kvar på gården och
flyttade i början på 1960-talet till sin dotter
Svea. Sonen Evert blev sinnesförvirrad, tog
repet och hängde sig i logen 1927, ålder 19
år. Han var ju till oss barn och ungdomar
en lek- och skolkamrat. Vi spelade ibland
fotboll på backen bakom deras hus.
foto från Ingegerd Johansson
På norra gården i Skrävsta bodde
familjen Fröman i flera generationer
fram till 1981. Bild från 1987.
2015 1
Mamma Edvina, dotter Anna-Lisa,
far Ernst och son Folke Fröman
utanför norra gården omkring 1960.
Berit Johansson minns Emilia väl. Hon
hade kakburken på symaskinstrampan, och
vinbären i trädgården ville hon ha, trots
att hon flyttat till dottern.
Den tredje, norra gården i byn var
först Frömans, med förnamnen Ernst och
Edvina och barnen Folke och Anna-Lisa.
En fädernegård, som tillträddes 1913 efter
Viktor och Anna Pettersson, som var Edvinas föräldrar - Folkes och Anna-Lisas
morfar och mormor. De bodde nu i husets
övervåning.
Ernst var en förtroendeman. Han hade
flera uppdrag i olika nämnder i socknen
och var utnämnd nämndeman. Han var
med i Frösunda manskör och även i kyrkokören, samt spelade fiol.
En av deras drängar hette Ernst Folkesson. Frömans hade också en fosterdotter,
Lisa Öhrling, född 1908, som senare flyttade till Stockholm och hade hushållsplatser
där.
Folke och Anna Lisa övertog gården
1958. Ernst avled 1963 och Edvina år
1973. Båda vilar i familjegrav på Frösunda kyrkogård. Folke och Anna Lisa sålde
gården 1981 och flyttade till Lindholmen.
Viktor och Anna Pettersson hade först
varit torpare vid Lövstalund, och där
3
föddes deras dotter Edvina. Sedan blev
de bondfolk, först vid Sursta och sedan
vid Espesta i Skepptuna, för att därefter
bli gårdsägare i Skrävsta 1900.
Sedan de överlåtit gården till dotter
och måg gick Viktor mycket i skogen och
arbetade. Han slaktade grisar och kalvar
i de närmaste byarna. När han slaktade
grisar i vår by ville vi grabbar vara med
för att ta vara på pissblåsan, som blåstes
upp till fotboll.
Vi hade en häst med namnet Stjärn, som
hade fått ormbett på mulen. Viktor hade
av sin moder fått lära sig botgörelse för
ormbett. Hennes läsramsa, som skulle vara
hemlig, fick han övertaga. Han anlitades
då att med sina ritualer bota Stjärn. Med
hjälp av sin fällkniv och en sten samt att
lågmält mumlande läsa denna ramsa
utraderades bettet. Den undergörande
metoden var tydligen verksam, för den
ormbitne Stjärn blev fullt återställd.
Intressant är emellertid att man än i dag
kan påminna sig denna minnesbild och
ceremoni av häst och botgörare. Viktor var
historiskt intresserad. Han kunde mycket
om kungar och krig.
Anna avled 1936 och Viktor 1943.
I minnesbeskrivningen kring Skrävsta
by har Folke Fröman medverkat med sitt
goda minne.
Berglund
De allra flesta torpen byggdes under
1800-talet. Då börjar de också synas i
kyrkböcker och på kartor. Torpet Berglund
låg långt bort från Skrävsta gård, ungefär
2 km åt sydväst, mitt i skogen. Det nämns
först i kyrkböckerna 1844. Anders Ersson
med sin familj flyttade då dit från Orkesta.
Han var född där 1788 och dog 1852. Två
år senare dog hustrun, deras barn flyttade
därifrån och torpet fick nya invånare.
Den siste kände lägenhetsinnehavaren
hette Carl August Hansson Hjort, född i
Skepptuna 1849. Han flyttade till Berglund
därifrån 1859 som 10-åring med sin mor
änkanAnna Greta Hjort och två yngre systrar.
I solskenet utanför mellangården i Skrävsta sommaren 2014 sitter skrävstakännarna Ingegerd Johansson, Bo Lundin, Elsy Lundin, Sockenstrunts
Margareta Hellsten och skrävstakännaren Berit Johansson.
Carl August gifte sig 1883 med Kristina
Charlotta Mattsson från Tarby, född 1842.
Han tillverkade tröskverkstunnor och halvrensande tröskverk. Med dem for han omkring i bygden och tröskade. När han startade
tröskningen med att köra i vandringen sa han
- Sakta, men kör på!
Man fick inte rycka igång det hela.
Tröskningen pågick ungefär i sex veckor.
En vanlig maträtt vid tröskning var kabeljo
som han fick äta dagligen då. Det blev
mycket kabeljo för Kalle Hansson.
Han kom att bli den som bodde längst
på Berglund. År 1908 flyttade han till
Östergården i Åttesta efter 49 år. Det var
som att komma till stan, tyckte han. Han
hade inga barn, så han donerade en fond till
behövande i socknen, Hanssonska fonden.
Hans fru Kristina ska ha varit väldigt
lätt klädd om somrarna, bara en särk. När
de sedan flyttade till Skrävsta så blev hon
tvungen att klä sig mer anständigt.
En annan, icke namngiven torpare från
Berglund, ska ha blivit angripen av en varg
när han varit och fiskat (eller handlat enligt
annan version). För att bli av med vargen
sägs det att han kastade fisk efter sig.
Sten Hermansson minns torpet:
Det var ett torp, som låg långt uppåt skogen förbi skogsvretarna Ängnarn
(Hägnaden på gamla kartor) och Ploglandet mot sydväst. Det tillhörde Oskar Johanssons gård. Arealen var 4 - 5 tunnland
och jorden brukades där till omkring 1950.
Husen revs 1912 eller däromkring. Där
torpstugan stått finns kvarleva av grunden.
Det finns bara små rester kvar efter torpet Berglund, hundra år efter att det revs. Resterna är också svåra att hitta
där de ligger väl gömda under stora granar. Med lite möda går det ändå att identifiera det som är kvar av en stengrund. Den odlade marken är också igenvuxen, men tydliga diken i kanterna visar var den legat.
4
2015 1
Skrävsta soldattorp
Gustavslund
Enligt Hermansson hade Axel tidigare
varit eldare till sjöss, elmontör, vedhandlare i Stockholm samt nasare (gårdfarihandlare). Som torpare kunde han samtidigt
arbeta åt bönderna i närbelägna byar. På
vintern jobbade han i skogen. Syskonen
var nog fattiga för de fick hjälp från Åhlén
& Åkerlund till ett avlopp. Troligen fick
de aldrig igång det.
Harry Johansson i Odenslunda mindes
att när Axel tappat sin käpp i åkern gick
han och letade efter den med en kratta.
När Axel sedan inte längre kunde klara
sig själv kom han till Frösunda ålderdomshem omkring 1946. Där slutade han sitt
liv genom att hänga sig i fönsterkarmen
år 1948.
Det äldsta torpet under Skrävsta är soldat- en levnad som varit mindre lyckosam,
torpet. Redan 1683 antogs Lars Andersson kan man tycka.
Glädje som soldat i Skrävsta rote. Han är Men Elin hade också varit över till
den förste kände soldaten där. Soldattorpet Amerika en tid.
finns med på en karta från 1769, då kallad Axel Andersson kallades också ”Blinda
“Soldat Stuva”. Den stugan låg då på sam- Axel”, var tekniskt kunnig och byggde
ma plats som nuvarande torpet, men har kristallradioapparater. Ett annat namn var
byggts om flera gånger under sin livstid.
”Blin-Anders”.
Under åren har det bott 15 soldater på En gång skulle han hässja hö, hänga
torpet, från 1683 till 1905. Tjänstgörings- upp det på rep mellan stänger. Men det
tiderna har varierat väldigt. Den kortaste stod ett spett bredvid sista stången, och
tiden stod soldat Erik Ersson Norman för. ”Blin-Anders” försökte då hänga upp hö
Han antogs som soldat 1737 och dog året mellan sista stången och spettet fast det
efter. Hans efterträdare hette Per Ersson inte fanns något rep där.
Norman och blev kvar i tjänsten
längst av alla soldater i Skrävsta,
under 37 år. De båda skulle kunna vara bröder, födda 1713 och
1719, men det har inte gått att
reda ut. Frösundas kyrkböcker
är både svårlästa och magra till
innehåll vid den tiden.
Det vanligaste soldatnamnet
i Skrävsta var Färm som ibland
stavas Ferm. Av de 15 soldaterna hette 6 Färm, och den siste av
dem Fredrik Viktor Gustavsson
Rehn Färm. Han var soldat
mellan 1861 och 1886. I byn
gick han under namnet Tjocka
Fermen. Hans hustru Kristina
Augusta Svärd var en “klok
gumma”. Till henne kom det
folk från flera socknar som ville
ha hjälp med sina sjukdomar.
Den allra sista soldaten var
Johan Leonard Lundin med
foto Vallentuna bildarkiv
soldatnamnet Landén, verksam
åren 1898 till 1905. Han var
Skrävsta soldattorp omkring 1940. På väg in är Axel Andersson som bodde där från
skriven på soldattorpet, men
1921 då han flyttade dit från Skepptuna.
sägs ha bott i Lohärad under
sin soldattid. Där finns dock
inga skriftliga spår efter honom.
Landén avled i Sollentuna 1964.
På Sten Hermanssons tid,
1920-talet, var soldaterna avskaffade, men torpet var fortfarande bebott:
Torpet hörde till Hundra härads kompani. Det ägdes och
beboddes av Axel Andersson och
hans syster Elin. De hade ko, gris
och höns. Elin hjälpte till hos
oss någon gång ibland då det
behövdes med stortvätt i tvättstugan och något i höbärgningen, vad jag kan minnas. När det
var bön i bönhuset Klippan, kom
hon oftast till oss för att få sällskap dit med mina äldre systrar.
Elin blev senare psykiskt
sjuklig och kom först till ett
hem i Knivsta, sedan till Ulvsundahemmet, där hon förmodDet gamla soldattorpet i Skrävsta har byggts om väldigt mycket, men åtminstone
ligen slutade sina dagar från
skorstenen verkar vara sig lik sedan bilden från 1940.
2015 1
5
Kristineberg
Kristineberg nämns först 1902. Dit flyttar då byggnadsarbetaren Johan August
Jansson, född 1857 i Närtuna, med hustru
Kristina Johanna Olsdotter, född 1860 i
Östervåla. Tidigare har de bott i Kårsta, i
torpet Sundbyberg under Billsta och i Åttesta soldatboställe. Hustrun Kristina dör
1903 och 1920 flyttar Johan August vidare
till Gustav Vasa församling i Stockholm.
Sten Hermansson minns från sin tid:
Högst i byn bodde Gustava och Karl
Magnus Schön i sin lilla backstuga . Tidigare bodde de i Vallentuna på ett lantställe.
De hade två döttrar. Thea Sabina Eugenia
var gift med en torpare i Närtuna. Anna
Josefina gifte sig med en åkare i Djursholm.
Karl Magnus kunde ta ett glas ibland.
Han hade en fyllevisa, som han sjöng lite
när som helst. Visan - “Och i sjön simmade
gråa änder, klunk, klunk, klunk” - lever
vidare och är fortfarande aktuell.
En gång skulle han hjälpa oss i trösken
med att stå i golvet och lägga fram. Vi hade
en motor, som startades och tändes med
bensin och bensinen hade farsan upphälld
i en brännvinsflaska. Ernst Fröman var
också med, för vi bytte tröskhjälp med dem.
De skulle skoja med gubben och stack in
flaskan mellan kärvarna. När han sedan
kom så långt och fick se flaskan tog han en
klunk därur och de fick naturligtvis roligt
åt det.
Karlsro
Karlsro byggdes 1914. Kanske var det
jordbruksarbetaren Frans August Leonard
Blomberg, född 1886 i Ekerö, och hans
hustru Ingrid Maria Jansson, född 1894
i Husby Långhundra, som byggde huset.
De flyttade till Skrävsta från Nacka 1914.
Torpet gränsade i väster mot förra
soldattorpet Gustavslund. Till själva byn
var det ett par hundra meter mot nordost.
Redan året därpå bytte torpet ägare, och
in flyttade jordbruksarbetaren Karl Edvard
Blom, född i Trosa 1867, och hans hustru
Alma Matilda Rödin, född i Rimbo 1878.
Och då fick torpet förmodligen också namnet Karlsro som antecknas i kyrkböckerna
tillsammans med Karl Bloms namn.
Sten Hermansson minns att torpet omfattade 3 tunnland. De hade ko, gris och
höns. Han var sörmlänning och hade
tidigare där och i Roslagen haft platser
som bonddräng. Sedan arbetade han med
skogsarbete och dikning åt bönder, mest
till Thorell som hade mycket skog och ägde
sågen vid Frösunda station.
Alma var en hjälpgumma. Hon kunde
hjälpa till med litet av varje i byarna,
bland annat tvätta. Hon hjälpte oss några
gånger på vår gård med att ta upp säd
efter självavläggaren.
En gång på äldre dagar gick Blom
gångvägen till affären för att handla. Då
6
Karl Magnus avled i stugan 1923.
Gustava flyttade sedan till dottern Thea.
Gustava var född Svanberg 1851 i
Karbenning, Västmanlands län och Karl
Magnus 1852 i Skokloster, Uppsala län.
De flyttade från Vallentuna till Frösunda
1919. När Karl Magnus dog 1923 bodde
dottern Thea i Stolp-Ekeby dit Gustava ska
ha flyttat. Hon blev dock aldrig skriven
där och dog två år senare, 1925.
Dottern gifte sig 1922 med Georg
Fredrik Öman, född i Närtuna 1893 och
då torpare i Malmby, Närtuna. År 1941
bor de på Kristineberg. Georg Fredrik dog
1949 och Tea 1989 i Vallentuna.
Numera är Kristineberg ett fritidshus.
Kristineberg ligger högt ovanför och väster om mellangården i Skrävsta.
Huset är troligen byggt 1902.
det dröjde för länge innan han kom hem,
gick Alma vägen efter honom. Innan hon
kom fram till Hammarbacken stod han där
och höll sig i en tall, då han var på hemväg.
Han orkade inte gå längre. Frömans fick
komma till hjälp. Ernst och Folke körde
honom hem med häst och kärra.
Han låg hemma några dagar och kom
sedan till Frösundahemmet, där han efter
ett par månader avled. Året var 1947.
Alma flyttade sedan hem till sin syster
Ester och svåger Oskar, “Skrik-Oskar”,
i Lindholmen.
Hon avled 1950. 1968 blev Karlsro
egen fastighet och styckades till två tomter.
Ingegerd Johansson berättade att en
gång när hennes man Harry var ung stod
han och slog med lie. Blom lär ha sagt:
”Pojken slog med lie. Husch”. Husch
var ett ord han hade lagt sig till med.
Karlsro vid vägen från skogen, österut mot Skrävsta.
2015 1
Karlslund
Fina Kolmodins
Karlslund kallades en backstuga, som låg i
ett skogsbryn knappt l km väster om Skrävsta by och belägen på Oskar Johanssons
gård; som även kallades Froste. I denna
stuga bodde fru Fina Lindgren, född Golmodin, sedermera där tillsammans med
Albert Robert Billgren.
Så börjar Sten Hermansson sin berättelse om Karlslund. Fina var dotter till
Carl Fredrik Golmodin som också stavas
Collmodin i kyrkböckerna.
Carl-Fredrik var född i Markim 1824
och flyttade till Torsholma i Frösunda 1849
där han arbetade som dräng. Året efter gifte
han sig med Carolina Söder, född 1829 i
Orkesta och flyttade till Skrävsta.
Backstugan Karlslund nämns först 1861
då han bodde där tillsammans med hustru
och barn, bland andra Lovisa Josefina, född
i Frösunda 1864. Lovisa Josefina kallades
allmänt för Fina och gifte sig 1887 och
flyttade 1888 till Skrävsta soldattorp.
Maken hette Karl Gustaf Lindgren,
född i Stockholm 1858. Några månader
efter vigseln fick de sonen Johan Werner.
Han kallades allmänt Janne. De hade även
en fosterdotter, ett barnhusbarn, som hette
Anna Eleonor.
Fina blev änka redan 1895. Då flyttade
hon tillbaka till barndomshemmet Karlslund med sonen Janne. Han arbetade som
bonddräng och var en duktig fiolspelare
men drabbades senare av sinnesjukdom.
Sten Hermansson skriver:
Fina var något av en så kallad helbrägdagörerska, men inte i någon större
omfattning. Genom blysmältning - bly
hettades upp i en skopa, tömdes i vatten
och bildade olika fantasifigurer - kunde
hon spå och utläsa den till hjälp, bot och
bättring för den sökande, både folk och fä.
Tandvärk och ormbett var något hon
besöktes för. Den som sökte hjälp hos
Fina skulle ha med sig något föremål som
tillhörde den hjälpsökande, till exempel
tygbit eller hårstrån. För att inte visa
sig och anses som skrockfull, tog en del
besökare från trakten vägen till Fina i
Karlslund på skogsvägar och stigar, och
inte på byvägen mot Skrävsta.
Karlslund låg i skogskanten med
utsikt mot Skrävsta och Åttesta.
Marken runt torpet är fortfarande
öppen, men växtligheten tilltar.
2015 1
Berit Johansson berättar:
- Min moster Märta hade
utslag. Fina spådde i bly och
utslagen försvann. Min mormor var med och kunde intyga
att det var sant.
År 1920 är en ny person skriven på adressen Karlslund. Det
är före detta snörmakarenAlbert
Robert Billgren, född 1854.
Billgren, som man minns honom, hade ett prydligt välansat
helskägg i en mycket ljus färg.
De stora pröjsarna stod rakt ut
på sidorna och hakan pryddes
av ett praktfullt skägg. Han hade
som yrkesman under tidigare
levnadsår varit snörmakare och
foto Algot Laurell, Vallentuna bildarkiv
haft egen verkstad i Stockholm,
varit gift och bott i lägenhet där. Fina Kolmodin, eller Josefina Lindgren, född
Han blev spritmissbrukare och Golmodin, har gett torpet ett av sina namn.
kom väl därför på något sätt i Bilden är från omkring 1910 då Fina var 46 år.
misär. Det har sagts att han blivit Det är oklart var bilden är tagen, men huset
utkastad från hemmet av sin fru. i bakgrunden skulle möjligen kunna vara KarlsSedan hamnade han på bond- lund. År 1910 bodde där Finas fosterdotter
landet i Frösundatrakten och Anna Eleonor, och 1909 fick hon en så kallad
tog platser som ladugårdskarl, oäkta son med Albert Pettersson. Anna och
på den tiden mest kallad “ko- Albert flyttade båda till Karlslund när barnet
gubbe’’. Därefter flyttade han föddes. Barnet hette Elis Albert Emanuel.
ihop med Fina ca år 1912.
Han kan vara med på bilden. Barnet ser ut
Stugan de bebodde var en att vara klätt som en flicka, men den typen av
liten stockstuga med kök och kolt var vanlig även på gossar vid den tiden.
kammare i miserabelt skick. Detta är spekulationer om vad bilden visar,
Köket var tapetserat med men ganska sannolika sådana.
veckotidningar. Utvändigt var
bland annat de större draghålen tätade med påspikade
bitar av tjärpapp. När det var
blåsväder och det blev större Denna skopa har Berit Johansson, och det
drag genom skorsten, vågade kan vara den som Fina använde för att hälla
de inte elda i spisen med risk smält bly i vatten när hon skulle spå och bota
för skorstenseld.
sjukdomar.
En famn ved = 4 kubikmeter
fick de om året av kommunen. Den levere- Billgren blev sjuklig och hade besvär
rades och fördelades av Skrävstabönderna med ett ben och fick då komma till ett ålmed ett visst antal kubikmeter varje år. derdomshem i Gottröra år 1930. Han fick
Veden, som sedan höggs till spisved, trava- bäras på bår från stugan av Folke Fröman
des i fina travar intill stugan för torkning. och hans fader Ernst fram till Skrävsta, och
Sedan förvarades veden i kammaren, som därifrån körde Laurell i Klippan honom i
droskan vidare till Gottröra.
användes till vedförråd.
Efter några veckor på hemmet där
hängde han sig i spjällsnöret till kakelugnen. Och detta blev slutligen snörmakaren,
ladugårdskarlen och backstugusittaren
Albert Robert Billgrens sista tragiska öde.
Billgren lär ha varit dömd för ärekränkning och suttit på Långholmen.
Fina flyttade från Karlslund till ålderdomshemmet i Frösunda samma år som Billgren
flyttade till Gottröra. Där avled hon 1940.
Stugan revs, troligen under andra världskriget, och platsen kännetecknas nu bara
Ett tydligt spisröse och ett överleav en liten kulle av grundmuren och ett
vande äppelträd finns fortfarande
ännu rätt så livskraftigt äppelträd.
kvar på tegen där Karlslund har
legat.
7
Lugnet
Vid Lugnet var två stycken torp som sedermera
tillhörde vår gård, vardera på ca 2 tunnland, från
gården ca 2 km i sydlig riktning. Husen revs 1910
eller däromkring. Virket från ett av husen användes
när man byggde Björkudden. Husgrunden, källargrop, syrener och en oxel kännetecknar platsen
ännu, skriver Sten Hermansson. Björkudden ligger
mitt emot Åvasta skola.
Skomakaren Erik Lundberg var född i Lunda
1832 och flyttade det sannolikt nybyggda södra
torpet Lugnet år 1862 från Fågelsunda i Frösunda.
Med sig hade han sin hustru som var “ofärdig”
eller funktionsnedsatt som vi skulle sagt i dag.
Hon hette Carolina Eneqvist, född i Sånga 1828.
De hade en son, Karl Erik Lundberg, född 1860,
senare soldat 148 Fröjd, under Åttesta. Rickard
Emanuel, en annan son, var soldat med namnet
Roos, under Gådersta i Skepptuna. Han blev far
till Birger Roos, som så småningom bodde i stugan
Lagerlund i Frösunda, söder om den södra infarten
till Rolsta.
De sista torparna där var Asplund och Pettersson.
Asplund var arbetare och född 1843 i Östuna och
hette Carl Gustav i förnamn. Han var gift med
Kristina Charlotta Noakdotter, född 1837 i Husby
Långhundra. De hade 2 - 3 kor, gris och höns. År
1908 flyttade de till Billsta, där Carl Gustav dog
1910 och Kristina Charlotta flyttade till Vallentuna
samma år.
Samma år som skomakare Lundberg bosatte sig i
Lugnet flyttade också “nybyggare” Pehr Pettersson
till det norra torpet. Han kom dit från Fågelvik i
Värmland med hustru Carolina Pehrdotter, båda
födda i Lungsund, Värmland, 1828 respektive
1834. De noteras som “baptister” i kyrkböckerna,
som många andra i trakten vid den här tiden.
Pehr Pettersson, ”Pelle i Lugnet”, arbetade
med uppodling åt bönderna och drevade mossa i
timmerväggar. Det skulle göras inför varje vinter
om man hade mossa som tätning. De hade ko, kalv
och gris.
Hustrun Carolina vävde, och maken sålde
hennes alster i gårdarna. Carolina födde åtta
barn varav fem barn på fem år. Ett av barnen
blev handlare i Vallentuna och hette Palmblad,
en blev farmare i Amerika och en blev predikant
där.
Pehr Pettersson bodde kvar i Lugnet till 1913
då han flyttade därifrån till Österunda i Uppsala
län mellan Uppsala och Sala. Han blev både den
förste och siste i det norra Lugnet-torpet.
Sten Hermansson minns:
I Lugnekärret, som låg ett hundratal meter in i
skogen, tvättades och klappades det och där fanns
vatten till djuren. Lugnet brukas fortfarande, nu i
anslutning till och i sambruk med Dammvreten.
Lugnekärret ger minnen. Ja, dit kunde vi barn
från byn gå för att bada. Det var det bästa badet
vi hade på ägorna. Där kunde vi alla bada på en
gång.
Sedan fanns det en liten vattenkälla, som låg
nedanför lekberget i skogskanten framför Bloms
i Karlsro. Den källan fick vi dela med korna. De
trampade i den och släckte sin törst, samtidigt som
de kanske lyfte på svansen. Där kunde vi endast
bada två i taget.
8
Spåren efter de båda torpen vid Lugnet blir allt svårare
att se. Växtligheten tar över och de kvarvarande resterna
rasar samman. Vid det södra torpet kunde denna rest ses
år 2001. År 2015 hade stenarna rasat samman ännu mer.
Vid södra torpet finns en grävd och stensatt brunn. Den
är i gott skick även om vattnet är rejält grumligt.
Marken är lite mer öppen vid norra torpet, och det går
lättare att urskilja resterna av grundmuren här.
Vid norra torpet finns också uppbyggda stengärdsgårdar
i gott skick.
2015 1
Ulriksberg
Kol-Jerkers
Ulriksberg var ett torp som låg ungefär 200
meter från Karlslund i sydostlig riktning.
Det ska vara byggt omkring 1862 enligt
Sten Hermansson. Inga så tidiga spår
finns dock varken i kyrkböcker eller på
generalstabskartan från 1867. Där finns
dock grannen Karlslund som är belagt
sedan 1850.
Anders Karlsson Lundin, född i Skånela
1827, var soldat i Åttesta. År 1874 dog
hans hustru Maja Greta Ahlbom i lunginflammation. Ett knappt år senare gifte han
om sig med Augusta Ulrika Wåhlin som
var 20 år yngre, född i Jumkil, Uppsala
län 1847.
Familjen med gemensamma och hans
tidigare barn flyttade från Åttesta soldattorp år 1881 till en ospecificerad plats i
Skrävsta. I kyrkboken från 1886 anges
platsen heta Ulriksberg, men någon flyttning dit finns inte antecknad. Troligen har
familjen flyttat direkt till Ulriksberg som
får sitt namn officiellt först senare.
Det var Lundin som odlade upp marken, byggde huset och en ladugård. För
det fick han medalj för odlingsflit. Den
överlämnades till honom i Frösunda kyrka.
Ulrika fick alltså ge namn åt torpet, men
dog redan 1896 av “kräfta”. Den betydligt
äldre maken levde och bodde kvar till 1910
då han avled.
Samma år flyttade den sista invånaren in på torpet. Det var grovarbetaren
och änkemannen Johan Otto Eriksson,
“Kol-Jerker”, född i Ramnäs, Västmanlands län 1843. Han kom från Saltbrunn
i Frösunda och bodde kvar i Ulriksberg
tills han dog 1917.
Torpet kallades för Kol-Jerkers och
Kol-Jerkers täppa efter honom. Hans vardagsnamn kom från att han varit kollämpare till loken vid Östra station.
Han hade också problem med spriten.
- Skalkarna lockade mig och jag följde
med, lär han ha sagt. Han gav sig ut för
att vara religiös.
Sten Hermansson skriver:
Husen där var rivna när vi flyttade
till byn. De revs 1918. Då var det nödår
och foderbrist så halmtaken användes
som mat till djuren. Marken tillhörde vår
gård och arealen omfattade ca 3 tunnland
med 2 åkrar i södersluttning. En stenmur
omgärdade hela torpet med stenar som
en gång i tiden uppbrutits vid odlingen
från den stenbundna backen. Arbeten
jag kan påminna mig ha utfört där är att
ha slätvältat med trävält, innharvat med
fyrkantsharv och plockat potatis.
Omkring 1930 brukades jorden inte mer
där, utan det fick börja att “växa igen”
som man säger. Och jag har sett hur det
har förvandlats där sedan många år. I den
vackra soliga backen växte då från början
upp fina enebuskar. Nu börjar där tall
2015 1
och granskogen “ta överhand “ som man
också säger. Någon gång på 1970-talet
planterade jag ekplantor där och även
på Perhansvreten, som gränsar intill.
Men resultatet av detta blev inte så lyckat
beroende på att det efter planteringen blev
en extremt torr och varm sommar.
Mellan 1960 och 2000 var där en vacker
äng med massor av gullvivor på grund
av att Frömans kor betade marken, har
Ingegerd Öhman berättat.
Det som ännu visar tecken av ett ödetorp, är grundmuren till jordkällaren och
där bredvid en fläderbärbuske, skriver
Sten Hermansson. Där stugan stått växer
nu träd och buskar bland annat en rätt
stor tall “med fågelholk”. Dessutom finns
även där ännu fyra stycken äppelträd och
ett snår av snöbollsbuskar, Nära den forna
jordkällaren finnes ett gryt, förfärdigat av
en tvåfoting, varför man kan säga att det
är ett konstgryt.
På senare år firade innevånarna i Skrävsta och Odenslunda Kol-Jerkers minne
första söndagen efter midsommar med
sillfrukost och tipspromenad med medaljer
som pris. 1974 satte man upp en minnesplåt
där Ulriksberg hade legat.
Ulriksbergs eller Kol-Jerkers husgrund är tätt övervuxen, men går att skönja
under riset. Resterna av ett äppelträd är också synligt. Mest tydlig är dock
minnesskylten som sattes upp 1974.
I gränsen mellan Kol-Jerkers täppa och skogen österut står en helt intakt
grindstolpe. Bara grinden och stängslet fattas.
Den mest tydliga byggnadsresten efter gamla torp är ofta källaren. Det gäller
också för Ulriksberg där de kallmurade väggarna är i gott skick.
9
Pershagen
Pershagen har inte lämnat några spår i
kyrkböcker eller på kartor. Förmodligen
fanns det där en kort tid.
Om Pershagen skriver Sten Hermansson:
Så hette ett ställe som gränsade i norr
mot Kol-Jerkers och i söder mot åkervreten Stora Pussen, areal cirka 4 tunnland.
Stugan revs där troligen på 1800-talet. Syrenbuskar är en kvarleva som fortfarande
växer där. Där den forna stugan stått står
nu en enkel sommarstuga. Den är uppförd
av Frisse och Frissan år 1960. De hade
den som sommarnöje så länge de levde.
Av de gamla byggnaderna vid Pershagen finns bara stengrunder kvar.
Åttesta soldattorp
får vara med här. Dessutom har många
Myran
personer i Skrävsta flyttat runt även till
Åttesta soldattorp.
Fröjdens
År 1735 är Åttesta soldattorp utsatt på
kartan, “Åttesta Soldat Stugu”, där den
Larslund
kallas torpet Myran. Området intill
Magnussons också
sägs vara sankt och kallas Myrkärret på
Åttesta soldattorp har rekordmånga namn,
men ligger inte i Skrävsta by. Ändå ligger
det så nära intill Skrävstas torp att det
flera kartor från 1700- och 1800-talen.
Första soldaten hette Peter Holm och
tillträdde 1691. Han följdes sedan av ytterligare 18 soldater varav den siste var Karl
Den lilla sommarstugan som nu ligger vid Pershagen är byggd 1960.
Erik Lundberg Fröjd som tillträdde 1881
och dog 1905. Han har fått ge torpet ett
av sina många namn. Från 1913 heter det
Larslund i kyrkböckerna och 1922 flyttade
August Magnusson dit med sin familj.
Därefter kallades torpet ofta Magnussons
i folkmun.
August Magnusson lär ha varit väldigt
snål. När han satte potatis satte han små av
egen skörd. Han hade små åkerlappar och
hans fru Alma Maria var “krympling”.
Harry Johansson i Odenslunda var med
när de fraktade bort torpet på 1940-talet.
foto från Anders Öhman
Åttesta soldattorp låg vackert, högt på en udde med utsikt över åkrar och ängar. Torpet revs på 1940-talet och
bilden är troligen tagen under något av dess sista år.
Grunden efter torpet är i gott skick, liksom syrenbuskarna som fortfarande är minst lika kraftfulla som under
torpets dagar.
Gretas stuga
Gretas stuga låg invid Larslund på Åttesta ägor. Den revs
i slutet av 1800-talet. Inga
spår finns i kyrkböckerna
eller på kartor. Den kallades
rätt och slätt för Gretas efter
Greta som bodde där och lär
ha kunnat laga porslin.
Vem Greta var är oklart,
även om en inhyses Greta
Kajsa Jansdotter bodde på
”Åttesta ägor” från 1876 tills
En stengrund går fortfarande att hitta efter
hon dog 1901.
Där ska också ha funnits Gretas stuga. Där finns också det klassiska
skorstensröset med skärvor av rött tegel.
en väderkvarn.
10
Greta som bodde på torpet ska ha lagat
denna porslinsskål åt grannen, Fina Kolmodin.
2015 1
Påskens
hemskheter
Pompa
och ståt!
I världsmetropolen Frösunda händer alltid
stora och omtumlande saker. På påskafton,
den 4 april 2015, invigdes en hela 200
meter lång gångväg från Frösunda station
till kyrkan.
Det är Pilgrim Vallentuna som låtit
bygga den för att det ska bli lättare att gå
från stationen till kyrkan och Frösundagården. Innan gångvägen fanns var man
tvungen att gå ut på stora vägen som är
både längre och besvärligare med trafik
av bilar, traktorer och annat.
2015 1
Det börjar skymma. Fullmånen lyser på
himlen. Den är tecknet på att det snart är
påsk, första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Så är det, men
nu är det skärtorsdag. Iklädd jacka, byxor,
kängor, bil och gubbe börjar jakten. Jag
smyger tyst ut genom ytterdörren. Ute på
åkern trumpetar tranorna för att berätta
att de återvänt efter att ha tillbringat 6
månader söderut.
Jag startar hästkrafterna och rullar sakta
utför backen, över storvägen, in på grusvägen. Långsamt tar vi oss fram, spanande.
Inget rör sig utom fullmånen som följer
oss. Runt kröken ner för backen, där rör
sig något. I ögonvrån ser jag några rådjur
ta till flykten annars är allt lugnt och tyst.
Det skymmer allt mer.
Ska jag lyckas få syn på dem, kärringarna, som en gång i tiden ansågs onda och
som hade ihop det med djävulen? Dem
skulle man akta sig för. Med tiden har
den bilden bleknat, och nu hotar de bara
statskassan då utgifterna ökar för tandvård
och övervikt på grund av deras överkonsumtion av sötsaker. Men de tillför också
kultur i form av fantasifulla modeskapelser
och egenhändigt tillverkad konst.
Men lite kusligt är det ändå. Plötsligt står
de där. Som om de kom från ingenstans.
Namn har de också, Saga och Signe. De
visar stolt upp ett av konstverken, och
i korgen rullar godisäggen runt. Snälla
grannar finns det gott om.
Och sen försvinner de i avgasdimman
lika fort som de kom.
Margareta Hellsten
Det största arbetet med den nya
gångvägen har utförts av Micke
Helgöstam, uppvuxen i Frösunda
men nu utflyttad ända till Lindholmen.
Men vägen kan förstås användas av
alla som har ärenden åt ena eller andra
hållet, eller bara vill ta en promenad med
en helt ny sträckning. Eller helt ny: Före
1930-talet gick den vanliga vägen också
nedåt järnvägen, öster om prästgården.
Men då svängde den sedan raskt rakt norrut
och kom fram dit där nuvarande vägen går
strax före gamla Frösunda handel.
Så som vanligt i schack och det övriga
livet: Två steg hit och ett dit. Det kräver
en invigning!
Invigningen skedde som sig bör
med avklippning av ett blågult band.
Och klippningen utfördes med full
kraft av Vallentuna kulturnämnds
tidigare ordförande Lars-Bertil
Olsson.
11
Årets årsmöte
åstadkommet!
Frösunda hembygdsförening höll sitt årsmöte den 12 april i
Frösundagården. Inga stora revolutioner genomfördes. Styrelsen
kvarstår oförändrad, inklusive ordföranden Lars Andersson.
Oförändrat var också gratis fika, äkta frösundamusik med
handklaver, piano och fiol samt lika oföränderlig allsång.
Därmed har hembygdsföreningen lagt sitt trettioåttonde
verksamhetsår bakom sig. Framför ligger det trettionionde
och ett stort antal därtill. Under den tid som gått har hem-
bygdsföreningen varit ett viktigt verktyg för att skapa identitet
och sammanhållning i bygden. Det har skett genom bland annat
midsommarfirande, olika träffar, jul- och vårmarknad med mera.
Dessutom äger hembygdsföreningen Frösunda stationshus,
som är en viktig knutpunkt och en del av bygdens historia. Huset
är 130 år gammalt i år och i behov av en hel del upprustning. En
sådan planeras nu av föreningen under ledning av Carl-Henrik
Wredh.
Så här ser en äkta hembygdsföreningsordförande ut.
Åtminstone om han är ordförande i Frösunda hembygdsförening och heter Lars Andersson.
Och så här ser ett äkta hembygdsföreningsårsmöte ut.
Åtminstone i Frösunda hembygdsförening där kaffe och
tårta ingår.
Och så här ser en äkta hembygdsföreningsårsmötesallsång ut. Åtminstone i Frösunda hembygdsförening
där lokala förnämliga spelmän ingår, liksom en allsångsledare som aldrig kan få tyst på sångarna.
Styrelse
Lars Andersson, ordförande
Anne-Marie Karlsson, kassör
Susanna Bischof
Agneta Larsson
Lars Lindwall
Jessica Pontell
Ann-Katrin "Anki" Svensson
Sockenstrunt
Bertil Hellsten, ansvarig utgivare
12
070-666 00 41
073-241 41 69
08-512 320 00
070-33 96 755
08-512 301 42
070-491 38 14
073-766 11 33
08-512 302 54
Hemsida vwww.sockenstrunt.se
Medlemsavgift vuxen 100 kr/år
Plusgiro 80 58 98-4
lars.e.andersson@afconsult.com
braxen10@hotmail.com
Sockenstrunt
Förra utgåvan
av Sockenstrunt
var nr 3 2014. Alla
utgåvor från starten
1978 finns att läsa på hemsidan. I
de senaste årgångarna är bilderna
dessutom i färg där.
bertil.hellsten@telia.com
Text och bilder i detta nummer
Margareta och Bertil Hellsten
där inget annnat anges.
2015 1