29 TULLMÄN Handel i rökelse, örter och kryddor var extremt viktigt under Herodes tid. Israel genomkorsades av transittrak från Arabiska halvön och ända från Indien och Ceylon, till romarriket. Myrra var tillsammans med rökelse viktiga för kulten, liksom ingredienser i medicin och kosmetika. Transportkostnaderna var den stora kostnadsfaktorn till priset. Enligt historikern Plinius var kostnaden för en kameltransport från Arabien till Gaza 668 denarer. Transporten innebar 65 karavanstopp och otaliga tullar, avgifter och skyddsavgifter (försäkringar). Herodes hade stora inkomster från karavanvägar dels via Negev (Eilat) till Medelhavet, dels Kings Highway från Röda Havet till Damaskus. Via Maris som förband Egypten med Mesopotamien passerade Galileens hjärta. Arrende, Skatt & Tionde Det nns en tendens att beskriva samhället som Jesus levde i som exceptionellt. Men troligen var villkoren för befolkningen som för de esta i Syrien och Anatolien. I Egypten var situationen sämre. Judarna var givetvis förtryckta, både av romarna och de förmögna. Men det går inte att regera över ett folk som har för höga skatter. Det visste politikerna. Mer utifrån pragmatiska orsaker än omtänksamhet gav man folk en någorlunda dräglig tillvaro. Den sociala och ekonomiska situationen för judarna var inte annorlunda. Det som var annorlunda var kombinationen av patriotism och teologi. Arrenden Byarna hemsöktes av plågor värre än gräshoppor skattmasar, skattindrivare och folk från stan som drev in räntor på lån och arrenden. Tullmän, tullarrendatorer & tull indrivare - Vad menas med ”tullman”? Det är svårt att få en helt entydig bild. Det som komplicerar är dels de olika typer av skatt som drevs in, dels att de begrepp som används delvis överlappar till innebörd. Det grekiska ordet som översatts med tullindrivare (telones) är inte liktydigt med tullmän (heb. babbaim) som var de tjänstemän som tog in avgifter och landskatter (publicani). Telones (telones) avser antingen skattearrendatorer eller de fruktade sk mokesin, arrendatorernas agenter. Tullarrendatorerna hade köpt rätten att beskatta folk med indirekta skatter och drev in dem för romarnas räkning. De var kända för missbruk av systemet och förnekades i allmänhet judiska och civila rättigheter. Skatter Centralmyndigheten deligerade till städerna och distrikten att driva in statlig skatt. Största skattetrycket föll på bönderna. Fria bönder kunde hota med att gå i personlig konkurs. Det var deras enda vapen. Dessa ekonomiska självmord var inte tomma ord. Tionde Enligt Toran skulle prästerna och leviterna få sin försörjning genom folkets tionde. Aroniterna skulle inte äga mark. 4 Mos 18:20 I stället skulle de försörjas direkt av folket. 4 Mos 18:21, 31 5 Mos 18:1-2. Prästerna tog emot djuroffer. Vid slakt förväntades också prästerna få en del. Av skörden skulle tiondelen tillfalla prästen. Av det åkern producerade skulle ”tiondelen” tillfalla templet, utom då det var sabbatsår. Antingen förde man råvarorna till Jerusalem eller växlade om det till pengar. 5Mos 14,22-7. Kunde detta användas av producenten - eller tillföll det prästerskapet som i 3Mos 27,30? 4 Mos har ytterligare en annan nyans. Folkets tionde gick till leviterna som i sin tur gav prästerna tionde. (Neh 10,37b-39 13,5) På Jesu tid uppfattade man 3Mos i ljuset av de andra bibelböckerna. Tionde delas därför mellan leviter, präster, fattiga och offraren själv. Tobits bok och Jubileerboken visar att man tolkade tiondegivandet vidare. Varje år gavs tionde till att användas i Jerusalem, och tionde för leviterna (26%). Desutom gav man tionde vart tredje och sjätte år till de fattiga - alltså i snitt minst 20 procent på sju år, eller mer. Josefus förutsätter att man ger 20 procent plus ytterligare tionde under två år varje sjuårscykeln. Kanske speglar han prästernas standarduppfattning. Rabbinerna företrädde ytterligare en annan uppfattning. Mishna föreskriver 12 tionden för varje sjuårsperiod vilket motsvarar 17 procent per år. Troligen representerar detta fariseernas ståndpunkt. Uppbörden sköttes av prästerna själva. De reste runt och besökte hem. Kanske detta är bakgrunden till berättelsen om den barmhärtiga samariten? Prästen återvände till Jerusalem efter skatteuppbörd. Förstlingsgåva 30 Förstling skulle ges på mat, pengar och pälsverk. Allt som öppnar magen är förstling. (4 Mos 18:15 2 Mos 13:2). Den förstfödde tjurkalven tillhör prästen. Kött av boskap och småboskap tillhör också prästen, man annars ”löstes” de förstfödda. För att lösa en förstfödd son betalade fadern fem shekel, enligt Josefus. För orena djur som åsna, häst, kamel och liknande betalades 1,5 shekel. (Jfr dock 4 Mos 18:15f). Fariseerna hade lägre ”taxor”. Den första mogna frukten som faller under skörden tillhörde Herren. Men den var tillgänglig att tätas. Förstlingsgåvorna av allt som odlas i landet, de som frambärs åt Herren, skall tillhöra dig. Var och en i din familj som är ren får äta av detta. 4 Mos 18:13. Första baket, första oljan , första ullen, det vill säga både råvaran och första förädlade produkten tillföll Herren. Fariseerna förordade de sju kategorierna uppräknade i 5 Mos 8:8 - vete och korn, med vinstockar, konträd och granatträd, med dignande olivträd och med honung, Det höll så att säga ner skatten. Josefus däremot menade att förstlingsfrukt skulle ges av alla varor. Tempelskatt Alla över 20 år gav årligen en halvshikel till templet. 2 Mos 30:11-16, Neh 10:32-33 Rom gav tillstånd till överföring av pengar även från majoritetn av judar som bodde i diasporan till Jerusalem. Josefus och Filon bekräftar att judar över hela världen sände in denna avgift. Tempelskatten som betalades i Tyrisk valuta, gick inte till prästerna utan avsåg driftskostnaderna för templet. Ursprungligen förefaller denna halvsikel ha varit en engångsskatt. Men Nehemja 10:32 anger en årlig avgift på en tredjedels shikel. Under andra templets tid förväntades alla vuxna betala en halv shekel, eller två drackmer årligen. Detta motsvara två dagsinkomster för en daglönare. Detta bruk infördes under hasmoneertiden. Jesus betalade tempelskatt. Han godkände därmed den tillämpning (halakha) som var rådande i samtiden. När de hade återvänt till Kafarnaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare någon tempelskatt?” - ”Jo”, svarade han. Matt 17:24 2 Mos 23:16 talar om Pingsten som förstlingsfest. Men 3 Mos skiljer mellan att offra förstlingen - en kärve säd - på påsken (i början av osyrade brödets högtid), och pingsten / förstlingshögtiden då man bar fram en limpa eller kaka. När besökaren kom till templet och bar fram förstlingen till prästen sa han: Jag bekänner idag inför Herren att jag kommit till det land som Herren lovade våra fäder att ge oss. 5 Mos 26:3-10. Man nner här sambandet mellan en gåva till Gud, landet Israel och uttåget ur Egypten. Gud ger en gåva som han förväntar tillbaka i tacksamhet. Förstlingen av mat var ett viftoffer. Det skulle lyftas fram, upphöjas. Josefus nämner inte viftoffret som ett separat offer. Men av Neh 10:37 och Mishna förstår vi att det är ett eget offer. Skattetrycket Det är svårt att få en bild av skattetrycket på judarna under romersk tid. Det nne en forskartradition som beskriver omänskliga bördor på den judiska befolkningen. Skatter på i storleksordningen 36 procent. Forskare i andra traditioner menar att bördan på folket var tämligen moderat. Det är inte korrekt exempelvis, att tala om dubbelbeskattning, till både Rom och 31 Herodes, eller trippelskatt - Rom, Herodes och templet. Romarna skapade ingen ny skattesituation. Det var normalt i romarriket att ha dubbel skatt en religiös och en annan sekulär. Genom tempelskatt utifrån bör landet haft överskott i bytesbalansen. Inkomsten till templet nansierade delvis samhälleliga utgifter. Herodes hade stora inkomster vid sidan av skatterna. Från vägar mellan orienten och imperiet ck han inkomster till stadskassan. Hans byggprojekt var också ekonomiskt lönsamt. Industrier och arbeten skapades. Jeriko var en gåva från Augustus. Caesarea var en hamn som gynnade handeln. Så Herodes gigantiska byggprojekt nansierades inte av småbönderna. Förmodligen 14 mm bronsrmynt 3g (?) var Herodes de Från Alexander Janneus tid Stores inkomster från kro(103-76 f Kr) nans gårdar, hamnar och företag större än inkomsten av skatter från folket. Dessutom gick utgifterna till investeringar som kom folket till godo. Templet exempelvis var inte improduktivt. Det skapade sysselsättning. Det drog turister och pilgrimer till sig. När templet var färdigt stod 18 000 byggjobbare utan arbete. Arbetslösheten påstås öka under åren 40 - 66 e.Kr. Men det är inte så säkert . Dt är inte heller säkert att fattigdomen var på tilltagande. Teorin att oro och upplopp var resultatet av arbetslöshet och jordlöshet är inte så given eftersom vissa av de revolter som Josefus rapporter om inte hade att göra med fattigdom. Josefus beskriver ökande oro och upplopp bland folk vartefter tiden närmade sig år 66. Troligen höll Herodes byggprojekt ner arbetslösheten. När det gäller skatten vet man inte hur hög skatt Rom tog ut. Men en genomsnittlig skatt för en småjordbrukare i Galileen beräknas ha varit 28-33 procent. I det inbegrips tempelskatten, förstlingsfrukter och övriga avgifter. Mynt 1/2 shikel = 2 drachmer (= två denarer), hade en köpkraft som motsvarade två dagslöner. Daglönare hade en dagsinkomst av en dinar. Småbrukare beräknas ha en årsinkomst på 500 drachmer. Silversiklar från Tyros var hårdvalutan under andra templets tid. HANDEL & EKONOMI Historiska, litterära och arkeologiska källor visar att den ekonomiska situationen för judarna i Israel var god under slutet av andra templets tid och tiden efter templets förstöring. Kung Herodes den store hade 20 stora byggprojekt igång samtidigt. Hans rikedom var så stor att han även kunde bygga utomlands. Jerusalems Tempel var till ytan det största i medelhavsområdet. Palatset Herodion det största i samtiden, bara överträffat av det kejsar Nero uppförde 60 år senare i Rom. Hamnen i Caesarea var den tekniskt mest avancerade i dåtiden. Som påpekats tidigare var exporten av produkter från Israel speciellt betydelsefull för ekonomin. Viktig var däremot ”turistindustrin”. Pilgrimer stod för en stor del av inkomsterna i Jerusalem. Både från Israel och diasporan. 100 000 tals besökare kom varje högtid. Tempelskatt, gåvor, köp av offerdjur, hotell, turism hjälpte i kombination till att ge Jerusalem välstånd. Summa Befolkningen i Galileen på Jesu tid hade en stark judisk identitet. Detta i kombination med en öppenhet i sinnena borde gjort det möjligt för människor att anamma det ”gamla” och ”nya” i Jesu undervisning. Det fanns ingen religiös centralmakt som styrde över sinnena. Livet på landsbygden var tillräckligt exibelt för att både kunna identiera sig med Jesus och ge respons för den folkliga fromhetstyp som han representerade. Synagogan var en naturlig plattform för Jesus. Där ck han kontakt med människorna i hela samhället. Och i synagogans miljö fanns de yttre förutsättningarna för dem som tog emot Jesu budskap att leva och utvecklas som hans lärjungar.
© Copyright 2024