1. No category

dugård. Sovsäck, Trocadero och citronrån.
Bibelstudium i ladan. Volleyboll på åkern.
Alltid solsken.
RESAN TILL ANGSHULT
Inre och yttre resor ….... några glimtar ur ett
67-årigt liv. Har inte vuxit upp i Agunnaryds
socken för att sedan eventuellt återvända,
som många andra stafettskribenter, utan mitt
bidrag får bli nå´n slags expose över min resa
hit till Angshult.
14 dagar gammal lär jag ha varit med
mina föräldrar till kyrkan (Missionskyrkan
i Sollefteå) för första gången. Mamma
var organist och pappa sångledare mm.
Söndagsrutinen var given under min uppväxt
tillsammans med systrarna, en äldre och en
yngre. Söndagsskola kl 0900 och gudstjänst
kl 1100. Innan avgång mot kyrkan skulle söndagskläderna på och skorna poleras (pappa
var skohandlare!) Efter gudstjänsten var det
kyrkkaffe hemma eller hos någon bekant
i församling eller släkt. I bästa fall vidtog
en tur till fritidshuset eller annars blev det
en söndagspromenad. Vintertid kunde man
få följa med pappa på skidtur i skogen på
Hallstaberget, kanske till Jan-Gulliks torp,
på baksidan berget.
Scouting (SMU-scout) med scoutdräkt,
scoutmöten och knopar. Juniorerna med ungdomsverksamhet i blandad form. Läger skulle
man åka på under sommaren. En puttrande
utombordare förde oss förväntansfulla till en
ö som hette Vårholma. Logement i en fd la-
Kristendomsskolan motsvarade nutidens
konfirmationsläsning. Då hade lägerverksamheten flyttats till Utviksgården. Spår satte
den skolan bl.a. genom min morbror, Henry
Henryd, som var distriktsföreståndare och undervisade i kristendomens grunder. Han var
under slutet av 40-talet och början av 50-talet
pastor i Ljungby Missionsförsamling. Under
dessa veckor fattades beslut om att på allvar
acceptera den kristna tron och 14 år gammal lät jag döpa mig med nedsänkningsdop
i Sollefteå Missionskyrka.
Mycket stor del av livet kretsade kring ”kyrkan” och en söndag till gudstjänsten dök där
upp en snygg och trevlig ung dam. Tycke
uppstod och vi bor ihop fortfarande. Ett testprojekt genomfördes 1969 på sommaren, då
vi cyklade från Södertälje till Malmö och åter.
Tältade bl.a. på Ljungby camping.
Efter studentexamen blev det Folkskoleseminariet i Härnösand. Tillhörde en av de
sista årgångarna av folkskollärare som utbildades i det här landet. För att ta mig till
Härnösand behövdes transportmedel och då
dök i mitt sinne upp en bild från ett garage på
Limhamn i Malmö. Inte så långsökt som man
skulle kunna tro då min mormor och morfar
bodde där. VESPAN stod där. En Piaggio av
50-talsmodell. Precis som en vespa skulle se
ut. Många längtansfulla blickar hade kastats
genom åren vid familjens årliga semesterbesök hos morfars. Det behövdes inte många
kontakter med ägaren för att förhandla fram
ett köp. Så hemskt dyrt blev det inte heller. Fick ersätta ägaren för frakten Malmö –
Sollefteå, 50:- kronor. Ett däcksbyte och lite
tillsyn var det enda som behövdes så startade
den och tog mig till studieorten iförd regnställ,
hjälm och handskar. Vintern kom och med
den norrländsk kyla och snö. Vespaprojektet
avslutades och projekt bil inleddes med en
svart Volkswagen 1200. Så mycket varmare
blev det dock inte. Satt med fårskinnsfäll över
benen eftersom värmesystemet hade sett sina
bästa dagar.
Värnplikten hade fått vänta då någon inryckning inte blev av direkt efter gymnasiet
pga för stora kullar av värnpliktiga. När utbildningen nu var klar var det att rycka in i
”Lumpen” och sjukvårdare Högberg tjänstgjorde på etappsjukhus på T3 i Sollefteå.
Tiden gick fort och finns i mitt minne som
en trevlig samvaro med likasinnade (de flesta
hade samma tro som jag). Första repövningen
var riktigt givande, men den andra rann ut i
sanden, då ingen visste att jag blivit kallad till
den. Skötte kaffepannan och sopade det gemensamma utrymmet i tre veckor.
Sommaren 1969 söktes lärarjobb. Det duggade inte tätt av dem det året, så det var säkrast
att slå till på det som bjöds. Kommunen hette
Dorotea och låg i södra Lappland. Byn hette
Risbäck. Där skulle vi bo i ett år bestämde
vi, min blivande hustru och jag. Risbäck är
ju inte precis världens centrum. En liten by
mitt i djupaste skogen. 15 år och tre barn senare flyttade vi till ”civilisationen” i form av
Dorotea. De tre barnen påstår att det inte var
så dumt att ha vuxit upp i Risbäck. Prästen i
Risbäck hette Andrius Skimutis. Hade flytt
från Litauen med sista båtlägenheten innan tyskarna ockuperade hemlandet 1939.
Utbildade sig till präst i Sverige och hade
hamnat i Risbäck sedan många år. Han behövde hjälp med spelning i kyrkan och jag
lovade ställa upp efter min ringa förmåga.
Hade ju, bevars, spelat koraler på tramporgeln uppe på vinden under seminarie-utbildningen!?! Kyrkkaffestunderna i den vackra
prästgården tillsammans med Andrius och
Ingrid glömmer man inte så lätt. Inte heller
fisketurerna till Vallienbäckstjärnarna efter
Den som fått stafettpinnen berättar intressanta saker från sitt liv, samt lämnar vidare till någon som man tror
har mer att berätta. Det kan vara en här boende, inflyttad, utflyttad eller med annan relation till Agunnaryd.
Avlämnaren förankrar först med stafettmottagaren.
10
öring. Fortfarande har jag ej smakat godare
fisk än den naturvuxna öringen. Så länge jag
orkar kommer de fisketurerna att finnas med
som sommaraktivitet sedan höet är bärgat.
I Dorotea fick vi vara med om en expansiv
tid i Pingstförsamlingen, vilken vi fått kontakt med och numera tillhörde. Glad och god
gemenskap och en blomstrande verksamhet.
Bl.a. byggdes en kyrka, vilket arbete till stora
delar utfördes av medlemmarna själva. Vill
man förstärka gemenskapen i en församling
skall man bygga en kyrka tillsammans.
Längtan söderut växte till sig och så småningom började jag söka arbeten neråt
Västergötland och Småland. Min hustru härstammar från Västergötland och min mor
hade vuxit upp i Malmö. Vad jag då inte visste var att min farmors mor härstammade från
Slätthög vid Moheda. Av alla tjänster jag sökte fick jag allvarligt napp på en, nämligen på
Amugruppen i Ljungby. Där arbetade Birgitta
Lindkvist och hon förmedlade kontakt med
sin bror Eskil som hade ett fritidshus på sina
marker i Angshult. Passade mig precis, skulle
ju ha någonstans att bo i väntan på övrig familj. Blev redan då förtjust i byn med sjön,
åkrarna, rådjuren, hackspettarna, byggnaderna och de frostiga septembermorgnarna.
Hustrun hälsade på under hösten och ett eget
boende söktes. Ett litet hus i Sunnerå var till
salu, så vi skulle leta reda på det. Ett par minuter innan vi gav upp sökandet låg det där när
vi svängde höger vid sågen i Sunnerå. Gick in
och hälsade på ägarinnan, som skulle flytta till
stan. Några dagar senare var köpet klart och
vi ägde ett litet hus med världens minsta tomt.
Välkomnandet i december var gemytligt med
bybor som mitt i flyttstöket kom med fika och
inbjöd till Luciafest i missionshuset. Med till
Småland flyttade yngsta sonen. De två äldre
barnen stannade kvar i Dorotea. Sonen för
att arbeta och dottern för att gå ut gymnasiet.
Eftersom vi tillhörde Pingstförsamlingen i
Dorotea var det naturligt att söka gemenskap
med Pingstförsamlingen i Ljungby, vilket vi
också gjorde. Detta hindrade dock inte att vi
blev inbjudna till husförhör i grannhuset. Kjell
Pettersson var kyrkoherde i Ryssby då och
”släppte in oss” fast vi inte tillhörde Svenska
Kyrkan. Han kände sig lugn, då han visste
vår bakgrund.
Minns de sju åren i Sunnerå med glädje.
Hustrun hade fått arbete på Ljungberga inne i
stan., som låg på cykelavstånd och med bussförbindelser utanför knuten. Medflyttande
sonen tillbringade sin sista termin på mellanstadiet i Ryssby och hamnade sedan på
Astradskolan och vidare till Hammarskolan
och praktiserade på Strålfors, där han blev
kvar och fortfarande arbetar.
Många gånger hade hemma talats om en
önskan att i någon form bo på landet och
ha djur. Kontakt med Svenssons släkten i
Angshult var etablerad och 1995 fick vi erbjudande att flytta till Angshult, ta över efter
Eskil Svensson och efter förhandling köpa
fastigheten Angshult 2:9. I köpet ingick att
ta över Eskils del i jordbruket med Highland
Cattle-besättning och litet maskiner. Bonde??
Jag som vuxit upp mitt inne i stan i Sollefteå
och aldrig varit ens i närheten av vare sig
större djur eller jordbruksmaskiner. Hustrun
å sin sida hade dock tillbringat en hel del tid
på sina morföräldrars lilla bondgård utanför
Skövde och hade mer vana än jag. Dessutom
levde gamle Ragnar, Eskils far, på den tiden
och lovade stöttning i jordbrukandet. Så blev
det och vid midsommartid 1996 flyttade vi in
i det gula huset i Angshult.
Det blev nu bra mycket längre till stan och
vi fick reda på att det bodde och verkade
en ung präst-familj i Agunnaryd, Mikael
och Elisabeth Löwegren. Vi tog kontakt,
fick förtroende och bytte församling från
Pingstförsamlingen i Ljungby till Agunnaryds
församling och på den vägen är det.
I Agunnaryd ledde Elisabeth kyrkokören och
dit blev jag bjuden och har fått vara med om
en rolig och intressant musikresa under flera
kantorer. Två mandatperioder blev det också
i kyrkorådet. Nu är den stafettpinnen överlämnad till nya krafter. Sjungande till eget
gitarrackompanjemang har jag hållit på med
av och till under åren och det har blivit några
insatser per år under de närmaste åren bakåt.
Arbetet på Amugruppen fortsatte tills
Ljungbyenheten lades ned. Hamnade då
som skolledare i Rottne på Öjaby skola ett
par år tills möjlighet öppnade sig i Älmhults
kommun som kvalitetsredovisare för kommunens skolor och skolledare i Liatorp och
Eneryda. Åren gick och pensionen närmade
sig snabbt och nu är jag där. Någon ”riktig”
pensionär känner jag mig dock inte som, då
djurhållning och enklare jordbrukande för
med sig fortsatt ansvarstagande och arbete.
Så länge krafterna står mig bi fortsätter det
goda livet här i Angshult så långt jag ser idag.
Nu är det så att jag är övertygad om att det
finns en tillvaro/en dimension utanför den vi
kan se och ta på med våra kroppar och i den
tillvaron finns en intelligens, ett intresserat
väsen som många valt att kalla Gud – Jahve
– Jag är. Livsresan har gett mig vinkar om att
detta väsen styrt och lagt till rätta omständigheter så att jag hamnat i meningsfulla situationer och sammanhang. Jag tror inte det är
utan mening att jag bor i Agunnaryds socken
under den här delen av resan. Om du undrar
över något av det berättade – hör av dig – jag
finns på mobilen 070-2369619 eller mailen
perhog2@spray.se. Lovar svara på dina frågor efter bästa förmåga.
Stafetten överlämnar jag till Madelene Wilke
för nästa livsresa.
Per-Arne Högberg
11