Kerstin Häggqvist, Anna Bonde Upptäck Närpes å, ett vattend rag i odlingslandskap Teckning: Johanna Borg undervisningspaket för skolor UPPTÄCK NÄRPES Å, ETT VATTENDRAG I ODLINGSLANDSKAP - UNDERVISNINGPAKET FÖR SKOLOR INNEHÅLL FÖRORD 1 VÅRT VIKTIGA VATTEN Det eviga kretsloppet Värdefullt grundvatten Jordmånen − en primär påverkare Vattenförsörjningen världen över Vattenförsörjningen i Finland 2 EN NÄRMARE BETRAKTELSE AV NÄRPES Å Land breder ut sig Tillvaron i ett vattendrag − en allmän överblick En första glimt av Närpes å Lillån, det värdefulla, grundvattenpåverkade biflödet Den pesthotade allätaren Skicklig simmare med morrhår Öringen − en fisk med många skepnader Fartfyllda forsområden och nätta småvatten 3 ETT STILLSAMT UPPEHÅLL VID SJÖARNA Från ytan till botten − ett dopp i sjön Sjöns periodiska årstidsomlopp Naturliga sjöar? Kivi- och Levalampi, den konstgjorda sjön där Närpes å börjar Säläisjärvi en liten, karg sjö Havsviken blev en sötvattensbassäng Av den stora sjön återstår en kanal 4 UPP PÅ TORRA MARKER I NÄRHETEN AV ÅN Ett förändrat landskap Vad växer längs åkanten? Miljöer i naturen värda att värna om 5 FÖRSURNINGEN − ETT ALLVARLIGT PROBLEM I NÄRPES Å En naturlig process påskyndad av människan Markförsurningen sänker pH-värdet i Närpes å Hur reagerar organismerna på försurning? 6 ETT ÖVERSKOTT AV NÄRINGSÄMNEN ÅTFÖLJS AV ÖVERGÖDNING En del alger trivs med mycket näring Balansen i vattendraget förändras En ond cirkel De mikroskopiskt små algerna i övergödda sjöar och rinnande vatten Varifrån kommer näringsämnena? En granskning av näringssituationen i Närpes å 2 7 VAD GÖRA FÖR ATT FÅ EN FRAMTIDA VÄLMÅENDE Å? Minska avrinningen från jordbruk och djurgårdar Skogsbruks- och torvproduktionsdikning enligt principen 'skynda långsamt' Sköt pälsfarmens gödsel- och vattenfördelning på rätt sätt Vattna förståndigt i växthuset och minska på luftutsläppen Försurningsbekämpningen sker på land Rena avloppsvattnet från glesbygden effektivare Flodkräftans och fiskens återkomst kan påskyndas med utplanteringar En å med god ekologisk status före år 2015? Samarbeta! Några miljötips Att röra sig i naturen − allemansrätten ORDLISTA STORDIOR 3 FÖRORD År 1999 startade projektet Närpes å som ett samarbete mellan Närpes stad, Jurva kommun, Oy Metsä-Botnia Ab och Västra Finlands miljöcentral. Samarbetsparterna ville genom projektet förbättra tillståndet i Närpes å, öka åns rekreationsvärde, den allmänna miljömedvetenheten och tillföra ny kunskap om ån. Med olika projekt har utvecklingsarbetet framskridit, bl.a. en översiktsplan för skyddszoner, försurningskartering och broschyrer har gjorts. Projekt Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å pågår åren 2003-2005. I projektet ingår en vattenskyddsplan, rekreationsplan, utvecklingsplan för fisk- och kräftbeståndet, samt åtgärder för att förbättra landskapsbilden. I projektet ingår även det här undervisningspaketet. Projektet finansieras av Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), Västra Finlands miljöcentral, Närpes stad och Oy Metsä-Botnia Ab. År 2005 startade projektet "Utvecklingsåtgärder i Närpes å" som en fortsättning på projektet "Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å". Syftet med undervisningspaketet är att öka kunskapen om Närpes å med avrinningsområde, samt stärka förståelsen för närmiljöns värde. Förståelsen för företeelser och problem i naturen ökar då eleverna kan anknyta till den egna närmiljön, där de själva dagligen rör sig. Tidigare undervisningspaket, Lär känna Larsmo-Öjasjöns vattendragsområde – undervisningspaket för skolor (Jenny Sundqvist), Ähtävänjoen vesistö tutuksi – opetuspaketti kouluille (Sirkka Hippi) och Kotiseudun ympäristö Lapuanjokivarressa – opetuspaketti kouluille (Susanna Alakarhu) har varit till stor hjälp och gett många idéer vi utarbetandet av undervisningspaketet för Närpes å. Upptäck Närpes å, ett vattendrag i odlingslandskap – undervisningspaket för skolor har gjorts med tanke på högstadieskolor (klasserna 7-9), men läraren kan göra texten mera eller mindre detaljrik och på så vis även använda undervisningspaketet i lågstadieskolor och gymnasier. Läraren kan kombinera texten med hänvisade stordior, och delar av texten kan vid behov delas ut åt eleverna. De olika rubrikerna behandlas huvudsakligen i en mera allmän del, med påföljande tillämpningar av föreliggande ämne på situationen i Närpes å. Svåra ord har utmärkts och förklaringar finns i ordlistan i slutet av undervisningspaketet. För att underlätta läsningen finns källhänvisningarna i slutet av varje kapitel istället för inne i texten. De praktiska (grön ruta) och teoretiska (blå ruta) uppgifterna kan vidareutvecklas och ge nya idéer. Svaren till de teoretiska uppgifterna finns inte alltid i texten, syftet med frågorna är att få eleverna att tänka efter, diskutera och argumentera; ibland kan det vara svårt att veta det rätta svaret. Undervisningspaketet finns tillgängligt på Närpes stads skolkansli och internet via adressen www.narpesriver.fi. Teckningarna till stordiorna har gjorts av Henna Latvala och Susanna Alakarhu. Kartorna har gjorts med tillstånd av Lantmäteriverket. Fotografierna i texten och stordiorna har tagits av Jukka Tuohino, Teemu Tuovinen, Niklas Ojala, Anna Bonde, Leif Sandbacka, Maj-Britt Axell och Kerstin Häggqvist. Marita Björkström har gjort ombrytningen. Ett stort tack till alla medverkande! Jag hoppas att undervisningspaketet kommer i flitig användning och att eleverna lär sig lika mycket som jag gjorde under skrivningsarbetet, Kerstin Häggqvist Vasa, 12.8.2005 www.narpesriver.fi 4 1 VÅRT VIKTIGA VATTEN (stordia 1-2) Vatten är utgångspunkten för allt liv. Då forskare letar efter liv på andra planeter börjar de med att söka efter vatten, även livet på vår egen jord har börjat i små vattensamlingar. Vatten används på otaliga sätt; för transport (inne i kroppen och utanför), som lösningsämne, energikälla, födokälla, livsmiljö, för rekreation, forskning… Jordens vatten har en volym på 1 400 miljoner km3, hela volymen är inte tillgänglig eftersom en stor del är bunden till glaciärer, finns i atmosfären och djupt ner i marken. Ungefär 38 000 km3 per år finns åtkomligt för mänsklig vattenförsörjning, men mängden är ojämnt fördelad över jordklotet. Det eviga kretsloppet (stordia 1-2) Det vatten vi idag använder har använts ända sedan jorden uppkom och är därför en värdefull förnyelsebar resurs. Solen och jordens tyngdkraft driver den hydrologiska cykeln där allt vatten på jorden deltar. Kretsloppet formas av alla naturkrafter, jordytans terräng och jordmånens sammansättning. Vattnet ändrar form under de olika stadierna i kretsloppet, eftersom det oavbrutet är i kontakt med det yttre mediet. 1) Från världshaven, vattendragen, växterna, marken, glaciärerna och snön avdunstar vattnet i form av vattenånga. 2) I atmosfären transporteras det som luftfuktighet tills det kyls ner ovanför en landmassa och blir nederbörd. I atmosfären lagras vattnet i ungefär tio dagar, därför har det vatten som om en månad bildar nederbörd inte lämnat havet ännu. 3) Beroende på markens sammansättning rinner vattnet ner till olika djup, varifrån det rinner ut till vattendrag eller lagras som grundvatten. Regnvattnet kan också avdunsta direkt och följa med luftströmmarna till andra landområden. 4) Från marken transporteras grundvattnet så småningom tillbaka till markytan, sjöarna eller haven, med hjälp av växternas upptag. Människan kan inte ta bort vatten ur kretsloppet, utan bara ändra dess väg. Ytvatten leds vanligen tillbaka till det vattendrag det tagits ifrån, medan grundvattnet, som pumpas upp från djupa marklager, inte återvänder till ursprungskällan. Bevattningsvatten avdunstar nästan helt från växterna och leder till ett svinn i det vattendrag det ursprungligen tagits ifrån. Obalansen jämnar dock ut sig på lång sikt. Värdefullt grundvatten Grundvatten finns i bergssprickor och i utrymmena mellan partiklarna i olika jordarter. Mängden grundvatten varierar under året och är störst i samband med snösmältningen då tjälen gått ur marken. På sommaren tar växterna upp större delen av nederbörden. Uppkomsten av grundvatten påverkas av klimatet, terrängen, vegetationen, geologin och hydrologin inom en region. I marken finns två lager med vatten. Den så kallade omättade zonen befinner sig ovanför grundvattennivån och innehåller både luft och vatten. Grundvattnet finns i den mättade zonen. I den omättade zonen har vattnet ett lägre tryck än den omgivande luften och vattnet flödar alltid neråt från ett högre till ett lägre tryck. Vattnets flödeshastighet i marken påverkas av genomsläppligheten, kornstorleken och jordartens sammansättning. Grundvattnet rör sig enligt hur jord- och berggrunden är uppbyggd, samt enligt hur områdets terräng ser ut. Grundvatten som inte finns på stora djup rinner till ytvattendrag, eller strömmar ut i små källor, våtmarker och bäckar. 5 I Finland finns grundvatten vanligtvis på två till fyra meters djup, i höga åsområden t.o.m. på 30-50 meters djup. Grundvattnets ålder kan vara allt från några veckor till tusentals år och bestäms med hjälp av radioaktiva isotoper, vanligen tritium (3H) och kol-14 (14C). Ju djupare ner, desto äldre är vattnet och desto mindre är risken för att det ska vara förorenat. Olika mänskliga ingrepp kan störa grundvattenbildningen så att den antingen ökar, minskar eller får en snabbare cirkulation. Bland annat bevattning, dränering och markbearbetning, t.ex. skogsavverkning, är ingrepp som påverkar grundvattennivån. Jordmånen − en primär påverkare Grundvattnets förekomst beror huvudsakligen på berggrunden och jordmånen. I Fennoskandien består jordmånen av unga jordarter från senaste istid, av vilka morän är den vanligaste, och berggrunden av gamla, kristallina bergarter. De kristallina bergarterna innehåller begränsade mängder grundvatten, som i de flesta fall är svåra att finna. Vatten i kristallina bergarter flödar oftast i sprickor. Kvalitén på grundvattenreserverna påverkas av jordmånen. Morän har bildats av isens avlagringar under senaste istid innehåller därför material av varierande storlek har dålig vattenledningsförmåga, endast 10-30 % av nederbörden tränger igenom avlagringarna bildar över hälften av Finlands jordmån, därför måste brunnar antingen grävas i moränjord eller borras i berggrunden. Brunnar grävda i moränjord täcker endast vattenbehovet för ett hushåll. Sand- och gruslager infiltrerar vatten till 30-60 %, dessa områden utgör därför bra grundvattenreserver finns bl.a. på stora djup i åsområdens mittersta lager, där de leder grundvatten mycket bra kan befinna sig på 30-50 meters djup, och därför krävs mycket arbete för att borra brunnar till grundvattenreserverna Myrmarker används i liten utsträckning som grundvattenreserver, på grund av mängden partiklar i vattnet infiltrerar regnvatten upp till 100 % och grundvattennivån ligger på torvnivåns yta Kerstin Häggqvist I lermarker bildar bara 0-10 % av nederbörden grundvatten. Vattenförsörjningen världen över De första kända vattenförsörjningssystemen byggdes i Rom redan 1 700-2 700 f. Kr., i Palestina och Syrien leddes vattnet i vattentunnlar på 1000-talet. I Egypten byggdes på 1900-talet f. Kr. enkla avloppsanläggningar, där avloppsvattnet färdades i avloppsrännor mitt på vägarna. I Babylonien leddes under samma tid avloppsvattnet ut till floden Eufrat. De kända akvedukterna (konstgjorda vattenkanaler) i antikens Rom byggdes under 300-talet f. Kr., huvudavloppet, Cloaca Maxima, blev färdigt år 300 f. Kr. Akvedukterna går från källor i närbelägna bergsområden, varifrån de leder vattnet in till Rom och fontänerna i staden. Av de elva akvedukterna är ännu en, Aqua Vergine, i bruk och av Roms sex stora vattentäkter är fem idag de samma som under antiken. Vattnet från källorna kan t.o.m. vara mineralvatten med naturlig kolsyra. Utvecklingen av avloppssystemen i Europa inträffade emellertid mycket senare; fram till för 100-200 år sedan var gatorna allmänna avlopp och avstjälpningsplatser. 6 Av vattenbruket i världen, står jordbruket för det största nyttjandet, 80 % av allt vatten som används. I större industristäder räcker vanligen inte lokala vattentillgångar, som dessutom ofta inte är tillräckligt rena, utan råvatten måste ledas från sjöar, floder eller vattenmagasin på längre avstånd från staden. Det här är fallet i t.ex. Stuttgart-, Tokyo-, och Pekingregionerna. Många städer har dock grundvattenförsörjning, eller har tvingats ändra från yt- till grundvattentillförsel då råvattentäkten blivit förorenad. Det är fallet i bl.a. Hamburg, eftersom floden Elbe inte mera lämpar sig som råvattenkälla. I London säkras vattenbehovet genom att utnyttja både yt- och grundvatten de perioder floden Themsen har lågt tillflöde. På torra områden finns vanligen mycket få ytvattendrag, eller inga alls, och grundvattnet står för hela vattenförsörjningen. En minskning av grundvattenvolymen i de torra områdena åtföljs av mindre vatten i brunnarna då grundvattennivån sjunker, vilket resulterar i marksättningar, saltvatteninträngningar och slutligen kontaminering av brunnar. Förorening av grundvatten är ett stort problem i många länder, i t.ex. Nicaraguas huvudstad Managua riskerar en av huvudgrundvattentäkterna att förorenas av industrier i omgivningen. Rent vatten har länge ansetts vara livsviktigt och utvecklingen av avlopps- och vattenförsörjningssystemen har varit betydelsefull i motverkandet av sjukdomar, i vissa fall viktigare än medicin. Vattenförsörjningen i Finland Startskottet för vattenförsörjningen i Finland kan betraktas vara Åbo brand år 1827, efter vilken den kejserliga senaten övervägde, med tanke på brandsäkerheten, att bygga ett vattendistributionssystem i Helsingfors. Följaktligen byggdes det första vattenverket i Finland år 1876 i Helsingfors. Vattenlednings- och avloppssystemen utvecklades på landsbygden under 1950- och 1960-talen. Numera är ca 4,7 miljoner finländare anslutna till vattenledningsnätet. År 2001 använde en finländare 240 l vatten per dygn, av det här gick 59 % till hushållsbehov. I Finland var dygnsförbrukningen av vatten störst år 1972, då 332 l vatten användes per dygn och invånare. Ungefär 80 % av befolkningen är anslutna till avloppsnätet, som inom närmaste framtid kommer att utvidgas (kap. 7). Tillsvidare bor ca 1 miljon finländare, främst på glesbebyggda områden, utanför avloppsnätet. Största delen av avloppsvattnet i tätbefolkade områden renas med biologisk-kemiska metoder, där organiska ämnen renas biologiskt och fosfor kemiskt, med järnsulfat som utfällningsmedel. Mängden avloppsvatten per år i Finland är ungefär 500 miljoner m3, per invånare 320 l. Vid reningen av avloppsvattnet bildas slam som biprodukt. Varje år produceras ca 1 miljon våt slam, i torrvikt en massa på 150 000 ton. Vattenförsörjningen längs Närpes å De största grundvattenområdena i Närpes ås avrinningsområde finns vid Lillån i Östermark (Horonpää, Horonkylä) och vid Haapalankangas i Jurva (stordia 4). I regionen använder bara växthus och skogsförädlingsindustrin vatten från ån direkt, andra vattenverk använder grundvattenresurser. I Närpes är tre fjärdedelar av befolkningen anslutna till Närpes Vatten Ab:s vattenledningsnät. I Jurva får omkring 60 % av invånarna sitt dricksvatten via det kommunala vattenverket, medan resten hör till andra organiserade vattenandelslag. 7 Diskussion Varför är jordens användbara vattenresurser ojämnt fördelade? Var är bristen på vatten störst? Förklara vattnets kretslopp, hur många olika former har vattnet? Hur påverkar människan vattnets kretslopp? Vad orsakar förorening av grundvatten? Varifrån tas vatten till ditt hem? Vilka jordarter förekommer där du bor? Ta reda på vilka jordarter grundvattenområdena på stordia 4 har. Föreställ dig att allt drickbart vatten tar slut. Hur kunde användbart vatten utvinnas ur t.ex. havsvatten? Hur många liter vatten använder du per dag? ‐ 15 liter vatten per minut går åt i duschen ‐ 6 liter vatten går åt varje gång du spolar på wc ‐ 6 liter per vatten minut går åt då kranen rinner (källa: Vatten i blickpunkten ‐ en skrift från Natur och Miljö. Arbetsuppgifter. Bilaga i Finlands Natur nr 5 /2004.) Källor Emmelin L. 1973. En bok om vatten. CWK Gleerup Bokförlag. Lund, 208 s. Knutsson G & Morfeldt CO. 2002. Grundvatten, teori & tillämpning. AB Svensk Byggtjänst. Stockholm, 227 s. Sköt om Närpes å- det är den värd! Guide om Närpes å och vattenskydd till hushållen på Närpes ås avrinningsområde. 2005. Projektet Närpes å, 23 s. Sundqvist J. 2004. Lär känna Larsmo-Öjasjöns vattendragsområde- undervisningspaket för skolor. Västra Finlands miljöcentral, 33 s. + bilaga Vesivarojen käyttö. Vesihuolto. 2005. Suomen ympäristökeskus. Internetkälla, www.miljo.fi (20.7 2005) 8 2 EN NÄRMARE BETRAKTELSE AV NÄRPES Å (3-6) Land breder ut sig Under istiden låg ett tre kilometer tjockt istäcke över Fennoskandien, vilket ledde till att landmassorna trycktes ned. Ännu idag håller markerna på att höja sig från isens tyngd, nya landområden har stigit och stiger upp ur havet. Isen hade sitt tjockaste lager över västra Bottenviken och där stiger landet med nio millimeter per år, den snabbaste landhöjningen i området. Enligt vissa uträkningar kommer landmassorna mellan Sverige och Finland mötas i Kvarkenområdet om cirka 2 600 år. En strandförskjutningskurva beskriver hur snabbt landet har stigit upp ur havet. För att kunna tidsbestämma områdena behövs subfossiler och andra tecken efter istiden (t.ex. gamla strandzoner). Då nya landområden bildas följer en succession av växt- och djursamhällen och de ändras i takt med tiden. Då Österbotten för ungefär 7 000-8 000 år sedan ännu låg under vatten, sedimenterade mycket partiklar av svavel och föreningar mellan svavel och olika metaller på havsbotten. När landmassan, i huvudsak bestående av lera, steg upp ur havet bildades därför sura sulfatjordar (kap. 5). Största delen av Närpes å hör till flacklandszonen, belägen på en höjd mellan tio och 90 meter över havet. Höjdskillnaden utmed ån är 80 meter och den största lutningen finns i Pörtom (stordia 14). Den yngsta regionen hittas nära kusten och där finns även åmynningen. Även om landhöjningen inte kan iakttas, finns det många företeelser i naturen som förklaras med hjälp av den. Landhöjningen minskar med tiden och idag smälter glaciärerna snabbare än ny is bildas, vilket leder till att havsytan stiger. Beroende på klimatförändringen ökar havsytan med 0,8 till 1,4 millimeter varje år. Sedimenteringen av material påverkar å andra sidan höjningen av landmassorna, speciellt i åmynningar och vikar, där den kan vara betydlig. Tillvaron i ett vattendrag − en allmän överblick (3) Livsvillkoren i vattendragens lotiska miljöer kan vara mycket varierande. Vattenvolymen förändras beroende på nederbördsmängden och det omgivande landskapet, i extrema fall växlar miljön mellan en översvämmad och en fullständigt uttorkad fåra. Där vattendraget rinner fram har under tusentals år en fåra eroderats upp, beroende på bl.a. lutning, jordmån och vattenmängd har erosionen haft olika verkan. I våra landskap har även senaste istid format fårorna. I höglänta, sluttande områden tar sig vattendraget snabbt fram mellan grövre stenar, medan det på låglänta, jämna områden långsamt, meandrande strömmar fram genom ådalen. Ett genomsnitt av fåran avslöjar variationer i strömhastigheten, i mitten av fåran rinner vattnet snabbare än vid kanterna. I meandrande vattendrag förs material från ytterkurvorna och ansamlas i innerkurvorna. Löst material, vare sig det är små djur, alger eller jordpartiklar, följer med strömmarna från snabbt forsande områden i övre loppet, till lugnare områden nedströms. I de stillsammare områdena kan vattenväxter och mikroskopiskt små alger förekomma i stora mängder. Vattenväxterna har anpassat sig till ett liv i rinnande vatten med olika knep: mjuk, slapp uppbyggnad bladen trådformade eller bandlika under vattenytan olika typer av blad på samma växt beroende på växtplatsen i fåran klena stjälkar som lätt bryts av stort rotsystem vegetativ förökning 9 Den mjuka, slappa uppbyggnaden gör vattenväxten strömlinjeformad och motståndet mot vattenströmmarna blir minimalt. De trådformade eller bandlika bladen har samma funktion, men är inte lika effektiva ovanför vattenytan. Istället är bladen ovanför vattenytan ofta bredare, vilket gör att de lättare klarar av rörelserna på vattenytan, samtidigt som fotosynteskapaciteten effektiveras. Genom att ha en klen stam, som lätt går av, men ett stort rotsystem, förhindrar vattenväxterna att hela plantan lossnar ifall strömhastigheten förändras. Vissa vattenväxter har olika bladformer beroende på var i vattendraget de växer, många arter bildar dessutom flytblad senare på sommaren då ytvattenströmmarna stabiliserats och ljusmängden är tillräcklig. Vegetativ förökning, där t.ex. delar av vattenväxten transporteras med strömmarna till andra ställen, utnyttjas eftersom pollineringen försvåras i vattenmiljön. Några vattenväxter bildar ändå blommor ovanför vattenytan och pollineringen sker i luften. Ta reda på! Finns dessa vattenväxter i Närpes å? Lägg speciellt märke till var i ån de påträffas (rinner vattnet snabbt eller långsamt) och de olika anpassningarna till ett liv i rinnande vatten. Sök upp växterna i en flora eller på den virtuella floran (http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html). Lånkar har smala undervattensblad, ovanför vattenytan finns rosetter av äggformade flytblad. Måror har slapp eller styv stjälk beroende på art och växtmiljö. Bladen är små och smala. Gäddnate har trådformade undervattensblad, flytbladen är bredare och ovala, med hjälp av en led hålls flytbladen med rätt sida upp mot ljuset. Pilblad har först endast undervattensblad, flytbladen, de uppstickande bladen och blommorna ovanför vattenytan bildas senare på sommaren. Kråkklöver förökar sig huvudsakligen vegetativt med jordstam. Missne har en rotstock som lätt bryts av och följer med strömmarna. Bladen är breda flytblad. Bredkaveldun har kraftig jordstam, med vilken den effektivt sprids. Fröna transporteras med vinden. Näckrosor har krypande jordstam och stora flytblad. Igelknoppsväxter har sina rötter djupt nere i sedimentet, rötterna klarar av att producera nya skott fastän de blir övertäckta av ett nytt sedimentlager. Andmat flyter fritt i vattnet och en rot hänger direkt ut från bladet. Växten sprids med ett skott som lossnar från plantan och transporteras i vattnet (frön av andmat har inte påträffats i Finland). Vass har en tjock jordstam med vilken en vegetativ förökning sker. I vattendrag där strömhastigheten är hög bildas ett tunt skikt (0,5-1 mm högt) nära botten, där vattnet strömmar långsamt eller strömhastigheten är noll. Många små djur, insektslarver, plattmaskar och vattenkvalster, lever i det här tunna skiktet. Vanligtvis är deras kroppar platta, de har sugkoppar, krokar eller dylikt för att hålla sig kvar på underlaget och benen går ut från sidorna istället för att vara under kroppen. Många små djur lever under stenar, växtdelar och annat material 10 på botten av vattendraget och behöver därför inte vara särskilt anpassade till ett liv i rinnande vatten. Andra gräver ner sig i bottensedimentet, håller sig fast i långsamma strömhastigheter bland vattenväxterna eller bygger små hus åt sig av växtdelar och sandkorn. Fjädermygglarver förekommer ofta i stora mängder på bottnarna. Exempelvis de röda fjädermygglarverna använder hemoglobin för att ta upp syre och kan därför vara delvis nergrävda i mjuka sediment rika på organiskt material. Större delen av de ryggradslösa djuren i rinnande vatten tillbringar någon del av sin livscykel gömda under bottenmaterialet. Med undantag av selavsnitten, finns vattenväxterna endast sparsamt längs med vattendraget pga. strömhastigheten. De mikroskopiskt små algerna utgör därför den huvudsakliga födokällan för herbivora, ryggradslösa smådjur. De fotosyntetiserande algerna finns på bottenstenarnas ovansida, vilket betyder att djuren är tvungna att ta sig dit upp från den säkra undersidan för att äta. Den riskfyllda resan kan resultera i att djuret slits loss från underlaget och spolas nedströms. Driftfaunan i ett vattendrag bildas av små djur som ofrivilligt, eller frivilligt, lossnat från underlaget. Mängden driftfauna varierar därtill vid olika tidpunkter av dygnet, eftersom de flesta smådjur äter på natten. De djur som frivilligt släpper taget söker sig till bättre levnadsmiljöer. Ta reda på! Undersök bottendjursamhället i Närpes å genom att sätta ut små dörrmattor på åbotten. Placera ut dem på olika bottentyper och i olika strömhastigheter. Ta upp dem igen efter 4‐5 dagar och undersök arterna. Ta artböcker till hjälp. Lax, öring, elritsa och nejonögon leker i grunda, strömmande vatten där botten består av grus. Abborre, braxen och mört väljer å andra sidan delar av vattendraget med mycket växtlighet och liten strömhastighet. Nejonögon saknar käke och honan måste därför använda sig av den sugkoppslika munnen för att hålla sig fast vid en sten då äggen läggs. Hanarna slingrar sig tätt runt honan för att kunna befrukta äggen. Nejonögon hör till gruppen rundmunnar och räknas inte som fiskar. Då stensimpan jagar, kamouflerar den sig genom att ligga på steniga bottnar, eller ligger dold i någon hålighet i vattendraget. Genast ett djur passerar, simmar stensimpan snabbt fram för att fånga det. Den bottenlevande stensimpan saknar simblåsa, dvs. den flyter inte i vattnet. Honan, som är lite mindre än hanen, lägger äggen i en hålighet under en sten, hanen vaktar dem sedan ända tills de kläcks efter en månad. En första glimt av Närpes å (4, 5, 7) Hela det område varifrån vatten rinner till ett vattendrag definieras som dess avrinningsområde. Närpes ås avrinningsområde är 992 km2 stort, om Västerfjärden med omgivning inräknas är det 1003 km2. Närpes å har en längd på 75 km och huvudfåran börjar i sjön Kivi- och Levalampi, vars utloppsfåra förenar sig med Kyläjoki väster om Jurva centrum. Huvudfåran rinner söderut tills den kommer till Järvenpää, där den kröker sig kraftigt åt nordväst. I Pörtom fortsätter ån söderut igen och biflödet Lillån förenar sig med huvudfåran i Övermark. Ån rinner genom Närpes centrum före den mynnar ut i sötvattensbassängen Västerfjärden. Förutom Västerfjärden och Kivi- och Levalampi finns sjön Säläisjärvi på avrinningsområdet. Största delarna av avrinningsområdet finns på Närpes stads och Jurva kommuns områden, mindre delar finns också i Malax, Laihela, Ilmola, Kurikka och Östermark. Skogsmark täcker större delen av området (ca 72 %, 700 km2), åkermark finns på ungefär en fjärdedel (23 %, 230 km2), medan öppen myrmark (3 %, 30 km2) och bebyggda områden (1 %) finns på en liten del av vattendragsområdet. Av skogsområdena finns en femtedel på torvmark, vilken till 75 % är dikad. På Närpes ås avrinningsområde bor ca 12 000 personer. Stränderna längs ån har oftast endast en liten 11 lutning, under fem meter, förutom vid Stenforsen och Bruksforsen i Övermark, där det förekommer något brantare områden. Stora områden har torrlagts längs Närpes å, bl.a. sjöarna Tainusjärvi och Jurvanjärvi är nu odlingsmark. Det här har lett till att åns förmåga att jämna ut stora variationer i vattenflödet minskat, men för att jämna ut flödet har dammar och bassänger byggts. Också rensningar har utförts för att hejda översvämningar. Med hjälp av dammar och bassänger regleras vattenflödet i Närpes å, vilket säkerställer råvattenbehovet under sommaren och minskar risken för översvämningar. Dessutom har en kanal byggts för att förstora sjön Kivi- och Levalampis avrinningsområde. Dessa kraftigt omformade åsträckor presenteras i stordia 4. Kerstin Häggqvist Vattnet i Närpes å är mycket brunfärgat, eutrofierat och surt på grund av belastning från skogsoch åkermark, avloppsvatten m.m. (bild 1). Bild 1. Höga halter av humuspartiklar gör det naturligt bruna vattnet ännu brunare i Närpes å. Hundloka är en vanlig växt längs med ån. Foto: Kerstin Häggqvist Ta reda på! Hur grumligt är vattnet i Närpes å? Fyll en flaska med åvatten och undersök grumligheten i vattnet i bra belysning mot en mörk bakgrund. Bedöm grumligheten enligt skalan inte grumligt, svagt grumligt, grumligt, starkt grumligt. Vattnet i åar är allmänt mera grumligt än vatten i sjöar. Grumligheten i åvattnet beror på erosionen av partiklar och på att partiklarna inte hinner sedimentera i det rinnande vattnet. Dessutom varierar färgen med årstiden; efter vårregnen kan vattnet i ån vara starkt grumligt. (Källa: Vääränen P. 2004. Veden laatu – veden fysikaalis‐kemiallinen tila. Vantaanjoen ja Helsingin seudun vesiensuojeluyhdistys ry, Uudenmaan ympäristökeskus.) 12 Längs med ån förekommer utter och mink, den förra anses vara en hänsynskrävande art. Strömstaren kan leva vid ån tack vare tillräcklig mängd av föda, bestående av bottendjur och vatteninsekter. Även drillsnäppan hörs med jämna mellanrum längs med ån. Runt mynningen jagar sällsynta dagrovfåglar och där finns andra ovanliga fågelarter, t.ex. mindre hackspett, blå kärrhök, näktergal, sångsvan och sävsångare. Vanliga fiskarter i Närpes å är abborre, gädda, gärs och mört. De simmar in genom en fiskväg i Västerfjärden och fortsätter uppför ån då vattenkvaliteten är tillräckligt bra. Närpes å är ett av de vattendrag i Österbotten vars fiskbestånd kraftigt minskat på grund av den försämrade vattenkvalitén. Mer eller mindre lyckade utplanteringsförsök har gjorts i de konstgjorda sjöarna, där bl.a. gädda och regnbåge förekommer. Längs åkanten växer ofta bestånd av duntrav, älggräs, strätta, hundloka och kärrviol bland lövträd och videbuskar (stordia 11). Vattenväxterna består bl.a. av gul näckros, olika starrarter, igelknoppar och sjöfräken (stordia 12). I mynningsområdet förekommer mindre vanliga växter som blomvass bland starr-, vass- och videbestånden (stordia 12). Lillån, det värdefulla, grundvattenpåverkade biflödet (6) I Övermark finns Lillån, det mest värdefulla biflödet i Närpes å. Kring biflödet ligger ett av de största grundvattenområdena på avrinningsområdet och därför är vattenkvalitén bättre än i huvudfåran. Lillån har en längd på 20 km, biflödet börjar i Harjaisneva och rinner via Horonkylä till Övermark där det rinner ut i Närpes å. Vattenflödet varierar mycket och vattnet är eutrofierat, främst av jordbruk och glesbebyggelse. Lillåns nedre lopp kantas av granskog och alstrandskog med inslag av öppnare partier (bild 2). Bland annat flädervänderot, älggräs, kärrviol, rörflen och strandlysing kan hittas utmed vattendraget (stordia 11). Kräftor hittades i Lillån ända fram till 1980-talet och det är ett av de ställen i Närpes å där en utplantering av kräftor kan lyckas. Vattendraget har rensats och måste restaureras innan en utplantering av kräftor eller fisk lyckas. För att fisk ska kunna föröka sig krävs också att vattennivån inte sjunker alltför mycket, vilket förhindras med bottendammar och stenar. Fiskarter som fångats i Lillån är bl.a. stensimpa, gädda, gärs och mört. Anna Bonde Bild 2. Lillån omges av gran- och alstrandskog, i vattnet trivs bl.a. stensimpan. Foto: Anna Bonde 13 Den pesthotade allätaren (7) Kräftan är en allätare och konsumerar allt från detritus på bottnen till sina egna, svagare artfränder. Den trivs i vatten med god kvalité, där syre- och kalkhalten är tillräcklig, samt partikelmängden liten. Kräftan vill inte vistas i allt för sura vatten, helst ska pH-värdet vara mellan sju och åtta, men den klarar sig även där pH är omkring sex. Kräftan växer bara då den har ett nytt, tänjbart skal. Under skalbytet är den speciellt utsatt för fiender och den behöver därför platser att gömma sig på. Följaktligen tycker den om steniga bottnar där den kan gräva skyddande hål. Kräftan lever ensam och rör sig mest i skymningen. Hur snabbt en kräfta växer beror på när den blir könsmogen. Om kräftbeståndet är stort, eller om vattenkvalitén är dålig, är tillväxten långsam. Kräftans naturliga fiender är mink, bisamråtta, utter, stora ålstammar och kräftpest. Men de regleringar, dikningar och försämringar av vattenkvalitén som människan åstadkommit, är en fiende av större betydelse. Kräftan trivs i sjöar, dammar och rinnande vatten, där den äter av vattenvegetationen och kan minska partikelmängden på bottnen. På 1800-talet blev kräftan en populär delikatess i Finland tack vare influenser från Frankrike och Ryssland. Från Finland exporterades år 1906 en mängd av 14,7 miljoner levande kräftor och 5,9 ton saltat kräftkött. Idag fångas ungefär tre till fem miljoner kräftor årligen och nästan hela fångsten konsumeras nationellt. Det finns två olika arter av kräftor i Finland; flodkräftan (bild 3) är en inhemsk art och signalkräftan inplanterades år 1967. De två kräftarterna kan skiljas åt med hjälp av bl.a. utseende: signalkräftan har en vit fläck på saxarna och flodkräftan har små taggar på båda sidorna av ryggskölden. Ett helt kräftbestånd kan försvinna till följd av kräftpesten, som sprids av en algsvamp. Pesten tros ha spridits från Nordamerika och till Finland via Ryssland 1893. Signalkräftan är resistent mot algsvampen, medan flodkräftan å andra sidan helt och hållet verkar saknar motståndskraft. Algsvampens sporstadium lever fritt i vattnet (som mest någon vecka) tills den fäster sig på en passerande kräfta. Fastsittande på kräftan lever den parasitiskt och producerar nya sporer, som avges i vattnet. Kräftpesten sprids med däggdjur, fåglar och utplanteringar av signalkräftor som bär på algsvampen. Vid kräftning är det viktigt att desinficera använda redskap, om de flyttas från ett vattendrag till ett annat. Kannibalismen bland kräftor sprider också algsvampen då en smittad individ blir uppäten. Bild 3. Flodkräftan är en enstöring som är aktiv främst i skymningen. Foto: Jukka Touhino Jukka Tuohino Kräftpopulationen har försvunnit från Närpes å, trots att den ända fram till 1950-talet fanns i hela åsystemet. I Lillån förekom kräftor ända fram till 1980-talet. 14 Skicklig simmare med morrhår (7) Uttern äter fisk och lever därför vid vatten. I Finland förekommer den mest i de norra och östra delarna, men även längs åar och olika vattendrag på andra håll. Reviret varierar i storlek enligt tillgången på föda; om det finns mycket fisk i vattnet, t.ex. vid kusterna, klarar den sig med ett mindre revir, men vid åar kan det vara över 20 km stort. Uttern är en skicklig simmare, men rör sig klumpigt på land och då den jagar fisk kan den dyka under vattnet i högst en halv minut. Kroppen är strömlinjeformad och uttern har simhud mellan tårna, men är inte ett utpräglat vattendjur och den saknar värmeisolering i form av ett späcklager för att klara av längre perioder i vatten. Den är vanligen försiktig och skygg, men om den inte i övrigt störs kan den bli van med en viss mänsklig verksamhet. Uttern är det enda rovdjuret i Norden som kan föda ungar året om, även om dess fortplantning är ganska långsam. Ungarna stannar med honan i ett år och dödligheten bland dem kan vara stor. Äldre individer kan bli upp till tio år gamla och utterbeståndet påverkas därför avsevärt om en vuxen, produktiv hona dör. Uttern klassas för närvarande som en hänsynskrävande art i Finland, då beståndet igen ökat efter en tillbakagång på 1950-talet. Uttern hotas av bl.a. förstöring av dess livsmiljö, trafik och konkurrens med minken. På vintern kan spår av uttern hittas vid isfria forsar längs Närpes å. Öringen − en fisk med många skepnader (7) Havsöring, bäcköring (bild 4) och insjööring är egentligen samma fiskart, namnen anger bara dess livsmiljö. Öringen kallas ofta felaktigt för lax och de två arterna kan vara svåra att skilja åt, speciellt eftersom de ändrar färg under olika levnadsstadier. I åar har öringsynglen en mörk färg och mörka prickar, ibland också röda. Öringar som vandrar uppför ett vattendrag är silveraktiga och härstammar från en närliggande sjö eller hav. Fisken trivs i vattendrag där syrehalten är god och där vattnet inte blir för varmt på somrarna. Under det första levnadsåret finns öringsynglen i åmynningar och strandvatten med rik växtlighet, strömmande och grunt vatten. Äldre individer söker sig till djupare och kallare vatten. Bild 4. Bäcköringen lever hela sitt liv i rinnande vatten och kan bli upp till 15 år gammal. Foto: Teemu Tuovinen Öringen återvänder till sin födelseplats vid fortplantningen, som alltid sker i rinnande vatten. Bäcköringar leker på senhösten eller vintern och använder då grusbottnar som underlag. I åarna lever öringen tills den eventuellt vandrar ut till havet eller sjön, i Finland varierar perioden mellan två till fem år. Bäcköringar har, på grund av en mindre mängd tillgänglig föda, en långsammare 15 tillväxt än öringar i sjöar och hav. Yngre fiskar äter insektslarver och då öringen blivit större, livnär den sig på tillgänglig fisk, t.ex. abborre, småsik, siklöja, nors och småspigg. Under jakten håller bäcköringen sig stilla i vattnet och använder en sten eller växter på strandkanten som fixeringspunkter. Bytet fångas då det kommer drivande med strömmen. Vintern tillbringar bäcköringen på djupare ställen i ån. Då vattendragen reglerats har bäcköringsbestånden minskat. För att öka antalet bestånd kan deras livsmiljöer återställas och individer utplanteras där de har en chans att överleva. Även om stora mängder öring utplanteras i Finland, fångas en betydlig del i nät innan de nått könsmogen ålder och hunnit fortplanta sig. I Närpes å planeras utplantering av öring i Lillån, där ett bestånd har möjlighet att överleva efter restaureringar gjorts i vattendraget. Fartfyllda forsområden och nätta småvatten Riihikoski är, med en fallhöjd på fem meter, den största forsen i Närpes å. Sedan över hundra år tillbaka fram till 1980-talet, har diverse verksamheter, bl.a. sågar och kvarnar, funnits vid forsen. Andra forsar i Närpes å är t.ex. Sidbäck-Granskogforsen, Gammelstuforsen, Erklasfors, Källmossfors, Räfsbäckfors, Bruksfors/Granfors och Backfors. Forsarna är allmänt sett små och har relativt liten fallhöjd, men erbjuder fina naturupplevelser. Det mest forsrika området i ån finns mellan Pörtom och Övermark. Miljön runt forsarna domineras vanligen av åkermark och en smal strandremsa där naturlig växtlighet finns. Strandträdbeståndet längs Erklasforsen nära Pörtom centrum domineras av al. Markvegetationen på strandkanten består bl.a. av duntrav, älggräs och aftonviol. Över forsen finns även en gångbro (bild 5). Flädervänderot, hallon och strätta dominerar på ett tidvis översvämmat område intill forsen. En bro finns också över Räfsbäckforsen, cirka 5 km norr om Övermark centrum (bild 6). Forsen omges av ett odlingslandskap. Områden där det växer aspskog och gråalskog finns längs forsen. Skogsnäva, liljekonvalj, hallon och gullris påträffas på strandbrinken. Små holmar finns i mitten av forsen. Ungefär 600 meter norrut finns Källmossforsen, där det växer björk, asp, gråal, rönn och vide. Den lågväxta vegetationen består av duntrav, kråkvicker, gulvial, liljekonvalj och stenbär. Bruksforsen, eller Granforsen, finns i ett område med bebyggelse, åkrar och växthus i Övermark. Förut, då marken var kommunalt ägd, fanns där bl.a. tegelbruk, mejeri, svinhus och fähus. Kring forsen finns både torr och frisk ängsflora med arter som smultron, ängssyra, duntrav, ängskavle, vitmåra och hundloka. Den långa vackra Backforsen finns nära Närpes centrum (bild 7). Intill forsen finns en kvarn från 1700-talet. Efter verksamheten upphörde på 1960-talet har kvarnen restaurerats. På området kring forsen växer låga lövträd, buskar, kärrsilja, strandlysing och flenört i sparsamma mängder. Niklas Ojala 16 Bild 5. Gångbron vid Erklasfors ger en fin uppsikt över forsen. Foto: Niklas Ojala Bild 6. Utsikt från bron vid Räfsbäckforsen. Foto: Anna Bonde Bild 7. I Backforsen finns även en bottendamm. Foto: Anna Bonde Nästan hundra av Finlands utrotningshotade organismer lever i småvattenmiljöer bildade av små sjöar, källor, skogssjöar och bäckar. Ingripanden som påverkar de värdefulla miljöerna negativt är rensning av bäckar, sänkning av småsjöar, skogsdikningar, avverkningar runt vattendragen, byggandet av vägar, brunnar och fritidsbosättning. Sedan 1997 får inga ingrepp göras på bäckar i naturtillstånd. Vattensamlingarna i Takaneva och Rauhanlammi är två mindre vattendrag på Närpes ås avrinningsområde klassade som värdefulla. De erbjuder lämpliga tillhåll där bl.a. fåglar gör 17 uppehåll under flyttningstider. Diskussion Vilka spår har istiden lämnat efter sig i naturen? Hur ser man var strandlinjen gått för 100 år sedan? Varför strömmar vattnet i åfåran snabbare i mitten än vid kanterna? Alger och smådjur spolas alltid nedströms i ett vattendrag. Hur kommer de till övre delarna av vattendraget? Källor Angel H & Wolseley P. 1983. Levande vatten. P A Norstedt & Söners Förlag. Stockholm, 191 s. Bonde A & Sivil M. 2005. Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å. Västra Finlands miljöcentral, 52 s. Manuskript. Jensen B. 2004. Nordens däggdjur. Bokförlaget Prisma. Stockholm, 324 s. Kilpinen K. Rapu. Kalatalouden keskusliitto. Internetkälla, www.ahven.net (22.6 2005) Koli L. 1998. Suomen kalat. WSOY. Porvoo, 357 s. Kuusisto S. 1974. Lillån kalataloudellinen selvitys, 14 s. + bilaga Lehtonen H. 2003. Iso kalakirja. Ahvenesta vimpaan. WSOY. Porvoo, 280 s. Rautio LM & Ilvessalo H. 1998. Miljöns tillstånd i västra Finland. Västra Finlands miljöcentral, Österbottens förbund, Etelä-Pohjanmaan liitto, 296 s. Storberg KE. 1983. Vattenkvaliteten i Lillån i Övermark, 5 s. 18 3 ETT STILLSAMT UPPEHÅLL VID SJÖARNA (8-10) Från ytan till botten - ett dopp i sjön Sjöar brukar indelas i oligotrofa, mesotrofa och eutrofa typer utgående från hur mycket näring de innehåller (trofe betyder näring). En oligotrof sjö är lågproduktiv, men innehåller många olika arter även om antalet individer är lågt. Den eutrofa sjön har mycket näring, stor produktion och förbrukning av syre. En mesotrof sjö ligger mellan en oligotrof och eutrof sjö i näringsinnehåll. Livet i sjön påverkas av berggrunden, jordmånen, klimatet, till- och utflöden, samt av människans inverkan. Sjöns primärproducenter utgörs, förutom av vattenväxter, också av alger. I likhet med alla andra organismgrupper, består algsamhället av olika arter, dessutom förekommer årstidsvariationer i artsammansättningen. I sjön är insektslarver, vattenloppor, snäckor och andra växtätare primärkonsumenter. Primärkonsumenterna fungerar som föda för sekundärkonsumenterna (t.ex. mört eller gärs), vilka i sin tur blir uppätna av tertiärkonsumenterna (t.ex. gädda). Grupperna av producenter och konsumenter förekommer i olika mängder. Mängden primärproducenter är störst, varefter biomassan avtar längre upp i näringspyramiden. Varje steg uppåt i näringspyramiden innebär en förlust i kroppsvikt, eftersom arterna utnyttjar energin olika effektivt. Exempelvis kan en vattenloppa förvandla 30-60 % av energin till kroppsmassa, medan motsvarande mängd för en stor fisk är 7-10 %. Antalet organismer i de olika grupperna kontrolleras av tillgång på och efterfråga av föda, samt av predationstrycket. Det finns få sjöar i Österbotten och de flesta är små och grunda, med ett medeldjup på en till två meter, och därför är de känsliga för föroreningar. Medeldjupet i sjöarna i Finland är sju meter och 60 % av dem är humussjöar med brunt vatten. Klarvattensjöar förekommer mest i norra och östra Finland, medan de bruna sjöarna finns mest i kusttrakterna. En sjö i ett vattendrag fungerar som en reningsbassäng; material som förs med strömmarna till sjön sedimenterar och vattnet som rinner vidare nedströms är klarare. Mängden sedimenterat material beror på vattnets uppehållstid i sjön, ju längre uppehållstiden är, desto renare blir vattnet. Sjöns periodiska årstidsomlopp (8) De olika årstiderna påverkar tillvaron i sjön, på vintern bildas ett istäcke och grunda sjöar kan frysa ända ner till botten. På sommaren stiger temperaturen och växt- och djurlivet tar fart. 1) Efter snö- och issmältningen på våren, när solen hunnit värma vattnet till ungefär +4°C, är temperaturen och vattnets täthet likadana överallt i sjön. 2) Den jämna miljön gör att vattnet lätt omblandas, en svag vind kan t.o.m. blanda vattnet ända från botten, något som kallas vårcirkulation. 3) Våromblandningen syresätter ytskiktet och det syresatta vattnet transporteras också till djupare delar av sjön. 4) Då klimatet blir varmare värms ytskiktet upp och får en mindre täthet än det kallare vattnet djupare ner. 5) Täthetsskillnaden ökar och vattnet omblandas inte lika lätt, vilket leder till att det varmare ytvattnet lagras ovanpå det kallare djupvattnet. En sommarstagnation har uppkommit. 6) Inget utbyte sker mellan de båda skikten, bottenvattnet får därmed inget syre och inga näringsämnen transporteras upp till ytvattnet. Om det i bottenskiktet finns mycket material som måste brytas ner, blir syre en bristvara och syrefria bottnar kan i värsta fall bildas. 19 Mellan det varma ytskiktet och det något kallare bottenskiktet bildas ett mellanskikt, språngskiktet, där temperaturen hastigt sjunker med djupet. 7) På hösten svalnar ytvattnet igen och dess täthet ökar snabbare än i bottenskiktets vatten, vilket resulterar i att ytvattnet sjunker till botten. 8) Nu sker en höstcirkulation och med tiden blandas hela vattenmassan om, tills sjön har en temperatur på +4°C. 9) Då ytvattnet får en temperatur på 0°C fryser det och sjön får en isbeläggning. 10) En stagnation i vattenmassan sker också på vintern, eftersom bottenvattnet är varmare än ytvattnet. Naturliga sjöar? Konstgjorda sjöar anläggs för att trygga översvämningsskyddet, samt för att öka energihushållningen och lågvattensskyddet. De naturliga ekosystemen måste ändå klara sig i den konstgjorda miljön och kan därför genomgå stora förändringar, åtminstone under de första åren. Botten i en konstgjord sjö skiljer sig från en naturlig sjö, eftersom de områden (ofta myrmarker och skog) som läggs under vatten förmultnar långsamt. Vattnet i sjön är ofta humusrikt och surt, syresättningen påverkas av tillflödet och under dåliga syreförhållanden kan fiskdöd förekomma. Vattenståndet regleras och ibland kan hälften av sjön vara torrlagd, vilket också påverkar organismsamhället. Stränderna i en konstgjord sjö skiljer sig från naturliga sjöstränder och ofta hittas mera bestånd av högvuxna växter och vitmossa längs den konstgjorda sjön. Av bottendjuren trivs olika insektslarver, medan snäckor och musslor saknas, eftersom de inte kan bilda kalkskal i den sura miljön. Vanligen planteras olika fiskarter ut i de konstgjorda sjöarna, men få arter överlever i den sura och syrefattiga omgivningen. Gädda och abborre klarar av lite surare vatten och kan bilda livskraftiga bestånd. Kivi- och Levalampi, den konstgjorda sjön där Närpes å börjar (9) Den konstgjorda sjön Kivi- och Levalampi (bild 9) skapades för att motverka översvämningarna och för att ombesörja råvattenbehovet för Oy Metsä-Botnia Ab. Två små sjöar på Levanevamyren dämdes upp åren 1964-1965, förstorades 1976 och nu har sjön en storlek på 9,5 km2. (Kivi- och Levalampis läge på stordia 4) Syreförhållandena i sjön är dåliga och total syrebrist inträffade under vårarna på 1980-talet. Vattnet är surt och kvicksilverhalterna i abborre överstiger rekommendationer för livsmedel. Orsaken till det sura vattnet är avrinningen av försurande ämnen från stora torrlagda områden. Fisk har utplanterats, men på grund av den dåliga vattenkvalitén har inte livskraftiga bestånd bildats. I sjön påträffas bl.a. gädda, abborre och gärs. På grund av vattenståndregleringarna kan avsevärda delar av sjön ställvis vara fullständigt torrlagda och i norra delen av sjön flyter torvflak. I de norra delarna är fågellivet rikligt, upp till 50 arter häckar i sjön. Bland andra enkelbeckasin, grönbena, skedand, smalnäbbad simsnäppa och rödbena förekommer i sjön, förutom de cirka 200 häckande skrattmåsarna. Säläisjärvi en liten, svagt näringsrik sjö (9) Säläisjärvi förstorades år 1978 då vattennivån höjdes med cirka två meter. I likhet med Kivi- och Levalampi ville man styra översvämningarna genom att reglera vattenmängden i sjön. En påfyllnadskanal ("Botniakanalen") leder vatten från söder om Säläisjärvi till Kivi- och Levalampi via Tainusluoma. I anslutning till sjön häckar bl.a. gluttsnäppa och under höstflyttningen stannar bl.a. alfågel och sjöorre vid sjön. (Säläisjärvis läge på stordia 4) 20 Utplanteringar av regnbåge görs och ett livligt fritidsfiske finns. Också storvuxen abborre, gädda och gärs påträffas i sjön. Vattnet är surt och också i den här sjön innehåller de större fiskarna höga kvicksilverhalter. Havsviken blev en sötvattensbassäng (10) Västerfjärden i Närpes ås mynningsområde var förut den innersta delen av Österfjärden, en stor havsvik öster om Kaskö. Vattnet i Västerfjärden var bräckt med djurarter som t.ex. vitmärla, strömming och olika snäckor. Avstängningen från havet började år 1971 då en landsväg byggdes över mynningsområdet (bild 10). År 1976 uppdämdes havsviken helt och hållet för att tillgodose Oy Metsä-Botnia Ab med råvatten. (Västerfjärdens läge på stordia 4) Från att ha varit en inre havsvik förändrades Västerfjärden så småningom till en sötvattensmiljö. Salthalten sjönk från 5,8 ‰ i bottenvattnet och 2,7 ‰ i ytvattnet, till 0 ‰. Vattnets pH minskade på grund av tillförseln av surt vatten från Närpes å. Organismsamhället påverkades och mängden insektslarver och fåborstmaskar ökade. Till en början inträffade också regelbunden fiskdöd i det sura vattnet, men de vanligaste arterna, abborre, mört och gärs, finns ännu kvar. År 1997 byggdes en fiskväg i slussen, varefter fiskmängden ökat. Växtligheten har tilltagit med arter som vass, starr, vide och vitmossa, medan sjöfräken, rörflen och säv har minskat. Av den stora sjön återstår en kanal Jurvanjärvi, en gång i tiden en av de största sjöarna i Syd-Österbotten, började torrläggas redan på 1700-talet och blev fullständigt torrlagd under 1960-talet. Den stora sjön (10 km lång och 1-2 km bred) minskade variationerna i vattenflödet i Närpes å, även om sjöns djupaste delar inte var mer än 1,5 meter. Den grunda sjön frös ända till botten och på vårarna drevs mycket gyttja med isarna. Ännu idag syns områden varifrån gyttjan forslats bort. Spår av istiden finns i form av höga strandvallar och moränkullar, vilka bildat små holmar i mitten av sjön. Omgivningen kring den stora sjön var en mycket bra boplats för människan, som kom dit för ungefär 3 000 år sedan. Bland annat fiskeredskap och ett stort lerkärl har hittats i avlagringarna. Sjön befolkades av nybyggare under 1500-talet och två samhällen bildades; ett av folk från Laihela, Ylistaro och Ilmajoki i norr och ett i söder med folk från Teuva (då en del av Närpes). De två samhällena hade en dispyt angående var gränsen skulle dras i sjön, men den löstes till slut med en kompromiss. Jordbruket livnärde människorna och foder åt boskapen skaffades från de täta vassoch fräkenbestånden i sjön. Även om bönderna protesterade mot en torrläggning av sjön, eftersom fisket då skulle upphöra, behövdes mera areal till åkermark. År 1770 fick en kyrkoherde, vid namn Wacklin, tillstånd att påbörja ett torrläggningsprojekt. Fisket minskade, men det fanns tillräckligt med vass och fräken åt boskapen. Varor fördes till staden för försäljning och Jurva blev speciellt känt för sina goda ostar. I början av 1900-talet sänktes sjön för att minska antalet översvämningar, som förstörde odlingarna särskilt under vårflödet. År 1965 blev sjön helt torrlagd och på samma gång rensades en del av utloppsfåran. Idag finns en torrläggningskanal i mitten av sjön och hela sjöbotten är åkermark (bild 11). Markerna i Jurvanjärvi är sura sulfatjordar, vilka bidrar till försurningen av Närpes å. På Närpes ås avrinningsområde har även sjön Tainusjärvi i Jurva torrlagts. 21 Bild 9. Den konstgjorda sjön Kivi- och Levalampi är skapad av två mindre sjöar. Foto: Anna Bonde Anna Bonde Bild 10. Avstängningen av Västerfjärden från havet började redan år 1971 då landsvägen byggdes över mynningsområdet. Båtslussen och luckorna som kontrollerar till- och utflödet i Västerfjärden 22 (den mindre bilden). Foto: Kerstin Häggqvist Bild 11. Idag finns stora arealer odlingsmark och en rak kanal i den forna sjön Jurvanjärvi. Foto: Anna Bonde Diskussion Vilka olika primärproducenter, primärkonsumenter, sekundär‐ och tertiärkonsumenter kommer du på? Vad händer om primärproducenterna försvinner från sjön? Hur påverkas balansen i sjön om sekundärkonsumenterna försvinner? Vad händer om tertiärkonsumenterna försvinner? Hur kommer växt‐ och djurarter på naturlig väg till konstgjorda sjöar? Vilka för‐ och nackdelar uppkommer i samband med regleringar av ett vattendrag? Källor Angel H & Wolseley P. 1983. Levande vatten. P A Norstedt & Söners Förlag. Stockholm, 191 s. Bonde A & Lax HG. 2003. Kraftigt modifierade havsvikars ekologiska tillståndAnna ochBonde användning. Regionala miljöpublikationer 301. Västra Finlands miljöcentral, 72 s. Koivisto AM. 2003. Vattenkvaliteten i Närpes ås vattendrag och kvicksilverhalten i fisk åren 19992002. Närpiönjoen vesistön vedenlaatu ja kalojen elohopeapitoisuudet vuosina 1999-2002. Västra Finlands miljöcentrals duplikat 93, 23 s. 23 Nousiainen I. 2005. Jurvan lintupaikat. Suupohjan Lintutieteellinen Yhdistys. Internetkälla, http://www.saunalahti.fi/retki/linnut/jurva.htm. (20.7 2005) Rautio LM & Ilvessalo H. 1998. Miljöns tillstånd i västra Finland. Västra Finlands miljöcentral, Österbottens förbund och Etelä-Pohjanmaan liitto, 296 s. Sköt om Närpes å- det är den värd! Guide om Närpes å och vattenskydd till hushållen på Närpes ås avrinningsområde. 2005. Projektet Närpes å, 23 s. Sundqvist J. 2004. Lär känna Larsmo-Öjasjöns vattendragsområde- undervisningspaket för skolor. Västra Finlands miljöcentral, 33 s. + bilaga Vesipellon viljely. Kalatalouden keskusliitto. Internetkälla, http://www.ahven.net. (22.6 2005) Äystö A. 2000. Jurvanjärvi sjö igår och idag (och en blick in i framtiden). Sammandrag från seminarium om Närpes å (5.10, Kaskö), 9 s. 24 4 UPP PÅ TORRA MARKER I NÄRHETEN AV ÅN (11-13) Ett förändrat landskap Boplatser har länge koncentrerats runt vattendrag, eftersom de erbjuder bra möjligheter till fiske och transport av varor. De äldsta upphittade bosättningsfynden i Närpes (Pörtom) härstammar från sen stenålder (3 500-2 200 f. Kr.). Området kring den torrlagda sjön Tainusjärvi är den äldsta bosättningsplatsen i Jurva. Människor bodde där redan för 6 000 år sedan. Det ur havet uppstigna landet användes som ängs-, betes- eller åkermark och landhöjningen påskyndades med hjälp av torrläggningar. Vegetationen på stranden kunde användas som foder åt boskap och i Närpes å idkades även kvarndrift. På fritiden simmades det i ån ända fram till 1950talet och under vintermånaderna kunde ån utnyttjas för skrinning och skidning. Ån var också en bra transportväg under vintrarna då släde användes. Under 1600-talet startades sågkvarnar drivna av vattenkraft. I slutet av 1800-talet fanns åtminstone 20 stycken längs med ån, nio av dem i Övermark. Bland annat mört, braxen, id, gädda och sarv fiskades flitigt med nät, ryssja och katsa ända fram till 1700-talet, då fisket avtog. Kräftor utplanterades under 1800-talets senare hälft, men mängden minskade under 1940-talet. Vid Gammelbron i Närpes fiskades nejonögon och på vintrarna lake under 1920- och 30-talen, också små bestånd av lax och ål fanns i ån. Med tidens gång har användningen av områdena runt ån förändrats från att vara i huvudsak ängar på 1600-talet, till åkermark från och med 1800-talet. På holmarna i ån fick boskapen beta, eftersom de där var skyddade från rovdjur och ingen vakt behövdes. I Övermark på Granfors gård skaffades de första jordbruksmaskinerna i ådalen. Där fanns också en stor kreatursuppsättning och från år 1880 en mejeriskola. Gården hade således en stor inverkan på jordbruket i ådalen. Under 1900-talet fick jordbruket en stor framfart och stora områden torrlades för att kunna användas som åkermark. Samtidigt startades den första tomatodlingen i Närpes. Jordbruksmaskiner, konstgödsel och bekämpningsmedel började användas allmänt i Finland på 1950-talet. De ängar där boskap förr gick och betade blir igenvuxna med tiden om ingen skötsel utförs. Växtoch djurarter försvinner då naturen förändras och man kan gå miste om historiskt, ekologiskt och estetiskt värdefulla områden. Det är därför viktigt att lokalisera och skydda sådana områden, i Finland började det här tas i beaktande under 1980-talet. Viktiga vårdbiotoper i Närpes ås avrinningsområde finns nordväst om den torrlagda sjön Jurvanjärvi (ett betesområde som varit i bruk i minst 100 år) och sydväst om Tainuskylä. Värdefulla kulturlandskap finns också i Kalax, Norrnäs, Svartbäcken, Bäckliden, Pörtom och Nämpnäs. Närpes ås kulturlandskap (bl.a. den s.k. Adolf Fredriks postväg), Pörtom kyrka med omgivningar, Koskimäen raittinäkymä och miljön runt Jurva kyrka utgör värdefulla kulturhistoriska miljöer. Vad växer längs åkanten? (11, 12) Stränderna längs Närpes å kantas till en stor del av åkermark, vissa områden också av skog och bosättning. Längs med åkanten finns vanligen en smalt band av träd och buskar där björk, gråal, hägg, vide och rönn växer. Tack vare en näringsrik och fuktig miljö kan växtligheten på vissa områden bli lundartad med växter som t.ex. jordreva, ormbär, liljekonvalj och teveronika. Där få träd förekommer och växterna inte röjts undan, finns höga växter som älggräs och duntrav, samt hundloka, strätta och björnloka. På torrare områden där vegetationen röjts hittar man vanligen rölleka, gulvial, blåklocka, kråkvicker och ängssyra bland olika arter av gräs. På stenfundament från gamla kvarnar och sågar, i t.ex. Pörtom och Övermark, finns vanligen en miljö av torrängs- eller 25 björkskogskaraktär, med bl.a. smörblommor och flockfibblor. Kabbleka, kärrsilja, svärdslilja och missne växer i fuktiga kvarndiken. Artrikedomen runt gamla kvarnområden kan vara större än på andra områden, eftersom frön och växtdelar kommit med sädeslasterna till kvarnen. Ta reda på! Vilka växter hittar du längs med Närpes å? Använd fältprotokoll och kryssa för de du hittar. Dra ett snöre från vattnet en bit upp på stranden och skriv upp arterna som finns på linjen (på vilket avstånd de växer från vattnet) och uppskatta deras täckningsgrad. Pressa växterna och förvara dem i klassrummet. Använd det här protokollet, eller eget. Tillsätt fler arter om du hittar. Art Förekomst (ja/nej) Datum Avstånd från vattnet (m) Täckningsgrad (%) Björk Gråal Hägg Vide Rönn Vide Jordreva Ormbär Liljekonvalj Teveronika Älggräs Duntrav Hundloka Strätta Björnloka Rölleka Gulvial Blåklocka Kråkvicker Ängssyra Smörblomma Flockfibbla Kabbleka Kärrsilja Svärdslilja Missne Nordlundarv Hallon Flädervänderot Strandlysing Ormrot Snårvinda 26 Anna Bonde Invid broar växer hallon, vide, flädervänderot, strandlysing, älggräs och hundloka bland enstaka träd. I närheten av bebyggelse ökar trädgårdsväxterna bland vegetationen och arter som aftonviol, spirea, blågull och jättebalsamin förekommer. Igenväxande områden kan restaureras med hjälp av slåtter eller genom att återuppta marken för bete, för att undvika att sällsynta arter försvinner. Beaktansvärda arter, som ormrot och snårvinda, finns vid Jänkynkoski i Jurva respektive i Övermark och Finby. Miljöer i naturen värda att värna om (13) Skyddsprogram behövs för att bevara sällsynta och värdefulla naturtyper, samt för att säkerställa den biologiska mångfalden. Flera naturskyddsområden finns på Närpes ås vattendragsområde, de flesta är myrmarker och alla utom två (Haapalankangas och Isokorpi) är Naturaområden. Levaneva, Sanemossen, Harjaisneva- Pilkoonneva, Varisneva, Kurpanneva, Risnäsmossen-Östra mossen och Lamminneva/Iso Kakkurinneva är myrskyddsområden. Isokorpi och Orrmossliden är lundskyddsområden, Haapalankangas är ett skyddsområde för åsar och Pässilänvuori ett Naturaområde. Arealen av Naturaområden i Närpes ås vattendragsområde är ungefär 3 000 ha. Levaneva Levaneva hör till Jurva och Laihela och är med sin storlek på 3 343 ha ett av de största högmosse- och strängmyrsområdena i Syd-Österbotten. En rekreationsplan har gjorts för området, där bl.a. en naturstig genom myrmarkerna planerats. Området består av flera olika myrtyper, relativt unga skogar med inslag av äldre träd och i de högre regionerna av högmossen rikligt med regnvattensamlingar. I Levaneva finns varg, lo och flygekorre, på området häckar dessutom många fågelarter, bl.a. pärluggla, jorduggla, järpe, berguv, stenfalk, silvertärna och grönbena. Sanemossen Sanemossen (bild 12) i Malax har en storlek på 1 053 ha och är det näststörsta myrområdet på Närpes ås avrinningsområde. De yttre delarna av myren har restaurerats eftersom de tidigare dikats. På området finns trädlösa myr- och sumpmarker, samt talldominerade skogar, där de äldsta träden är över 100 år gamla. Myren är av högmossetyp och har ett rikt fågelbestånd med bl.a. blå kärrhök, spillkråka, tretåig hackspett och brushane. Mossen erbjuder viktiga viloplatser åt fåglar under flyttningstider och också flygekorren kan påträffas här. Orrmossliden Orrmossliden i Närpes och Teuva har en storlek på 26 ha och är ett grundvattenpåverkat lundområde. Trädbeståndet består av kraftiga gran- och lövträd. Växter som tibast, skogstry, måbär, svarta vinbär, strutbräken, trolldruva, myskmåra, springkorn och flenört förekommer på området. Isokorpi Isokorpi är också ett lundskyddsområde där tibast, skogstry, måbär, lundelm, trollbär, myskmåra och flenört kan hittas bland gamla granar och aspar. Området är 14 ha stort och finns i Jurva bredvid en myr på en låg mineralås med fornstränder. 27 Bild 12. Sanemossen är det näststörsta myrområdet på Närpes ås avrinningsområde. Foto: Anna Bonde Antalet kartlagda, värdefulla skogsmiljöer i Närpes är 180 och i Jurva 33, sammanlagt ungefär 100 ha. Skyddsvärda miljöer utgör mindre än en halv procent av Finlands skogsareal. Hit räknas trädfattiga torvmarker, hällmarker, odikade bördiga kärr, stup, klyftor och raviner. De kartlagda områdena i Närpes är vanligen trädfattiga torvmarker och i Jurva odikade, bördiga kärr. Skogsägaren kan bidra till att öka den biologiska mångfalden i sin skog, genom att arrendera ut den åt skogscentralen mot en ersättning. Skogen får då stå orörd i tio år. Anna Bonde 28 Gör en utflykt! Det finns många vackra områden längs med Närpes å värda ett besök, på våren eller hösten kan man kombinera naturupplevelserna med artkännedom. Eleverna kan göra grupparbeten över utvalda områden, där de undersöker växtligheten, tar vattenprover och analyserar dem i mikroskop, bestämmer bottentyp, fågelarter, djur, fotograferar och själva föreslår hur området kunde användas i rekreationssyfte. Resultaten kan sammanställas t.ex. i en plansch som ställs ut i skolan. Varför inte besöka någon närbelägen plats under teckningstimmarna! Kom ihåg att organiserade utflykter som skolutflykter kräver lov av markägaren, och att det naturligtvis är förbjudet att förstöra och skräpa ner både på allmänna och privata områden. Några exempel: Kivi‐ och Levalampi, den konstgjorda sjön där ån har sin början. Väster om Närvijoki i Jänkynkoski finns ett område där kommunens simplats funnits. Stigar och en parkeringsplats finns på området. Dominerande naturtypen är fuktig, näringsrik granskog och på öppnare områden finns både fuktig och torr ängsflora. Bland annat ormrot finns på de öppnare områdena. Nära Pörtom centrum finns Erklasforsen, som är en av de längsta forsarna i ån. Ovanför forsen finns en gångbro. Laplombron finns i Pörtom. Bron är en gammal träbro som omges av åkerlandskap. Nära bron på en backe finns forngravar. Bron vid Räfsbäckforsen erbjuder en utmärkt utsikt över det vackra forsområdet. Vid lågvatten kan man gå över till några av de små holmarna i forsen. I Övermark centrum finns Byforsen, där två eller möjligtvis fyra kvarnar verkat. På en holme mitt i ån finns den största privatägda kvarnbyggnaden, där ett garveri fungerade under 1900‐talets första hälft. Ovanför Bysbron (Bäcksbron/Storå bro, byggdes i mitten av 1800‐talet) finns en bottendamm. Vid Åbron i Yttermark finns ungdomsgården som ägs av Yttermark ungdomsförening rf. En såg har funnits söder om bron. Ån utvidgar sig vid bron och är också annars bred i Yttermark. I Allmänningsfors mäts vattenflödet kontinuerligt och tidigare har det funnits en såg på området som är privatägt. 29 Vid Backfors (Ytterfors eller Nixfors) i närheten av Närpes centrum finns en privatägd restaurerad kvarn från 1885. På området har det funnits en kvarn sedan 1708. Nybro byggdes 1842. Vegetationen längs åavsnittet är ställvis öppen och på området växer bl.a. snårvinda. En bro har funnits sedan 1500‐talet på den plats där Gammelbron (Finby) finns i dag. Bredvid bron finns en rastplats och ett minnesmärke över 1808‐09 års krig. Vid järnvägsbron finns en båtplats och i början av 1900‐talet fanns där en ångdriven såg. Också områdena kring Västerfjärden erbjuder intressanta miljöer. I vägbanken mellan havet och Västerfjärden finns båtslussen med fiskvägen som är i bruk på vårar och höstar. Kring rastplatsen i Lillån växer framförallt gran, i vegetationen kan även skogsnäva påträffas. På området finns stigar. Ett stycke öster om Europaväg 8 längs med Lillån finns barrskog, växtligheten består av bl.a. kärrviol, strandlysing, harsyra och olika fräkenarter. Längs med åfåran finns ställvis en stig, skogen är lundartad och fuktig. På samma område finns en liten vattensamling, där bl.a. missne, skogssäv och starrarter växer. Diskussion Är igenväxningen av forna betesmarker en naturlig process eller borde områdena bevaras öppna? Vilken miljö är mera artrik? Varför är myrområden nuförtiden ovanliga? Varför är det viktigt att bevara sällsynta naturtyper? Källor Bonde A & Sivil M. 2005. Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å. Västra Finlands miljöcentral, 52 s. Manuskript. Natura 2000- områden. 2005. Västra Finlands miljöcentral. Internetkälla, www.miljo.fi. (13.7 2005) 30 5 FÖRSURNING - ETT ALLVARLIGT PROBLEM I NÄRPES Å (14-16) En naturlig process påskyndad av människan (14) Östersjöns historia efter senaste istid, före innanhavet fick sin nuvarande form, brukar delas in i fyra stadier: den Baltiska issjön (10 000 år f. Kr. och tidigare), Yoldiahavet (10 000-9 300 år f. Kr.), Ancylussjön (9 300-8 000 år f. Kr.) och Littorinahavet (8 000 år f. Kr. och senare). De olika stadierna växlade mellan ett marint hav och en sjö med sött vatten i takt med att isen drog sig undan. De österbottniska jordarna kallas alunjordar, svartmocka eller litorinajordar och de uppstod som sedimentavlagringar i Littorinahavet. Littorinahavet var större, varmare, saltare och mera näringsrikt än nutidens Östersjön. De organiska partiklar som lämnade kvar på bottnen som avlagringar under den tiden innehåller höga halter av metallsulfider, bildade mellan bl.a. löst järn och sulfat. I och med landhöjningen har alunjordarna stigit upp ur havet och är reducerade så länge de befinner sig i anaeroba miljöer. Då jordarna torrläggs oxideras de, metallsulfiderna reagerar med syret och bildar svavelsyra, medan metalljoner och vätejoner frigörs. De försurande ämnena transporteras till vattendrag under regnperioder och snösmältning, där de beroende på vattendragets buffringsförmåga har olika grad av negativa följder för ekosystemet. Vattendraget kan dessutom utsättas för en stor mängd metalljoner, som är giftiga för växter, djur och andra organismer. Vattendrag påverkas också av försurande ämnen från surt nedfall. Det sura nedfallet härstammar från reaktioner i atmosfären där väte-, sulfat- och nitratjoner bildas. Ytterligare bidrar utsläpp av kväve- och svavelföreningar bildade vid förbränning av fossila bränslen från t.ex. trafik, växthus och kraftverk. Surheten i en vätska är ett mått på hur många vätejoner (H+) den innehåller. Surheten bestäms enligt en logaritmisk pH-skala och ju lägre värdet är, desto surare är lösningen. Den logaritmiska skalan innebär att en minskning av pH-värdet från t.ex. sju till sex motsvarar en ökning av vätejonerna med tio gånger. Försurning tyder på en avtagande förmåga att motstå sura ämnen. Markförsurningen sänker pH-värdet i Närpes å (15) Vattnet i Närpes å är surt med ett pH-värde på ungefär fem, men ån kan tidvis vara ännu surare. Årets lägsta pH-värde är vanligen 4,5 i åns nedre lopp. Ofta sjunker pH-värdet under regnperioder efter torka eller på våren då regn och snösmältning spolar ämnen från land. Sur nederbörd bidrar till försurningen, men den största källan är den markbundna försurningen, då över 70 % av vattendragsområdet hör till mark som tidigare varit havsbotten. De torrlagda sjöarna Tainusjärvi och Jurvanjärvi bidrar med försurande ämnen till de övre delarna av ån, sura skogs- och myrmarker finns längs med ån, och i avrinningsområdet finns också sura odlingsmarker. De försurande effekterna ökar nedströms och vattnet är oftast surast i åns nedre lopp, medan Lillån i Övermark sällan har ett pH-värde under fem. Halterna av aluminium, koppar, nickel, zink och järn är ibland skadligt höga i Närpes å. Till exempel aluminiumhalten vid Närpes järnvägsbro är i medeltal 2,3 mg/l och i vissa biflöden har en halt på 14 mg/l uppmätts. Fisk tar skada redan vid aluminiumhalter på 0,1 mg/l. Metallerna kan dessutom anrikas i näringskedjan, t.ex. kvicksilverhalterna i gädda i sjöarna Kivi- och Levalampi och Säläisjärvi, överstiger gränsvärdet för att de ska få användas som livsmedel. 31 Under de värsta försurningsperioderna simmar ingen fisk upp i ån och fiskdöd kan även inträffa. Kräftor trivs heller inte i den sura miljön och har försvunnit från de platser där de tidigare fanns. Hur reagerar organismerna på försurning? (16) Försurning av ett vattendrag har negativa följder för både växter och djur, även om olika arter har varierande toleransgränser. Organismsamhället blir likformigt i sura miljöer då försurningskänsliga arter försvinner. Tungmetallerna i marken frigörs lättare ju lägre pH-värdet är och deras tillgänglighet för organismerna ökar. Humuspartiklar i vattnet kan binda metalljoner och risken för skador på organismsamhället minskar därmed i humusrika vatten. Växternas upptag av spårämnen förändras i sura miljöer. Kadmium, zink, mangan och nickel tas effektivare upp, men upptaget av mikronäringsämnen (bl.a. molybden, bor och selen) minskar. Metalljonerna fastnar på fiskarnas gälar och det slem som bildas för att hindra irritationen täcker istället gälarna så att fisken kvävs. Då jonsammansättningen i vattendraget störs till följd av ökade mängd metalljoner, påverkas fiskarnas inre saltbalans och de kan dö av en osmotisk chock. Förökningen störs hos fiskarna i vattendraget, men också hos de arter som vandrar upp i vattendraget för att leka. Fortplantningen hindras eftersom fisken fysiologiskt inte kan leka (t.ex. gädda), leken blir försenad (abborre), eller ynglen inte överlever i den sura miljön. Bottendjur skadas också av höga aluminium- och järnhalter. I vatten med ett pH-värde på 5,5 eller högre kan de flesta fiskarter leva normalt, medan kräftor behöver pH på sex eller högre för att kunna skapa livskraftiga bestånd. Ett surt vattendrag är inte dött, även om de ur människans synpunkt viktiga djuren (t.ex. fisk och kräftor) har försvunnit. Vinnare och förlorare bland de mindre djuren i ett surt vattendrag är: Vinnare Förlorare 3 planktonmygglarver (släktena Chaoborus/Corethra) 3 vattenskalbaggar (Dytiscidae) 3 virvelbaggar (Gyrinidae) 3 buksimmare (Corixidae) 3 hoppkräftor (Copepoda) 3 sävsländelarver (släktet Sialis) 3 trollsländelarver (Odonata) 2 snäckor (Gastropoda) 2 musslor (Bivalvia) 2 sötvattensmärlor (släktet Gammarus) 2 hinnkräftor (av släktet Daphnia) 2 dagsländelarver (Ephemeroptera) 2 flodkräfta (Astacus fluviatilis) Ta reda på! Mät pH‐värdet på vatten från Närpes å. Jämför värdet med pH för kranvatten och regnvatten. Fyll kärl med kranvatten, tillsätt sedan olika ämnen, t.ex. ättika, socker, bakpulver, mjöl och salt. Mät pH‐värdena. Hur påverkas pH? Varför? Vilken lösning är jämförbar med pH‐värdet i Närpes å? Ta reda på hur vinnarna och förlorarna i sura vattendrag ser ut. Har de speciella igenkänningskaraktärer? Varför kan vinnarna leva i sura miljöer och förlorarna inte? Utforska vilka försurningstoleranta arter det finns i Närpes å. Sök under stenar, på åkanten, bland vegetationen eller på områden där vattnet rinner långsamt, observera också djur som rör sig på vattenytan. 32 Källor Angel H & Wolseley P. 1983. Levande vatten. P A Norstedt & Söners Förlag. Stockholm, 191 s. Bydén S. 1990. Mäta försurning. Undersökningar av mark och vatten. Institutionen för miljövård, Göteborgs universitet/Bokskogen, 64 s. Koivisto AM. 2003. Vattenkvaliteten i Närpes ås vattendrag och kvicksilverhalten i fisk åren 19992002. Närpiönjoen vesistön vedenlaatu ja kalojen elohopeapitoisuudet vuosina 1999-2002. Västra Finlands miljöcentrals duplikat 93, 23 s. Ruiz J & Bonde A. 2004. Markförsurningen vid Närpes ås vattendragsområde och dess inverkan på vattenkvaliteten. Närpiönjoen vesistöalueen maaperän happamuus ja sen vaikutus vedenlaatuun. Västra Finlands miljöcentrals duplikat 110, 54 s. Sköt om Närpes å- det är den värd! Guide om Närpes å och vattenskydd till hushållen på Närpes ås avrinningsområde. 2005. Projektet Närpes å, 23 s. 33 6 ETT ÖVERSKOTT AV NÄRINGSÄMNEN ÅTFÖLJS AV ÖVERGÖDNING (17-21) En del alger trivs i mycket näring (17, 18) En ökning av näringsämnen, främst fosfor och kväve, i ett vattendrag kan till en början ha en positiv effekt. Organismerna får mera mat och antalet arter ökar. Men om näringstillflödet fortsätter öka, ändrar så småningom artsammansättningen. Ett eutrofierat ekosystem har ett överskott på näringsämnen och på grund av de förändrade förhållandena, klarar sig vissa arter bättre än andra och vattendragets karaktär ändras. I övergödda vatten gynnas alger, primärproducenterna, vilka kan tillgodogöra sig näringsämnena direkt. Gynnade algarter är speciellt blågröna alger, vilka egentligen inte är alger utan bakterier, cyanobakterier. Fastän cyanobakterierna och vissa andra gynnade algarter är mikroskopiskt små, kan de i ett eutrofierat system förekomma i sådana mängder att vattnet blir grumligt. I mycket eutrofierade system kan cyanobakterierna och mikroalgerna bilda iakttagbara massförekomster på vattenytan. Massförekomster av alger brukar kallas algblomningar. Några algblomningsbildande arter producerar gifter, eller toxiner. Om man simmar i vatten med en giftig algblomning kan alggifterna orsaka klåda och husdjur kan bli sjuka, eller dö av förgiftning om de dricker vattnet. Då mikroalgernas växtperiod är slut, sjunker de till botten och den stora biomassan bryts ner av organismer, som behöver syre för nedbrytningsprocessen. Bottnarna blir därtill ofta mjuka då de övertäcks av den stora organiska massan. Ofta växer vattendraget igen då vassbestånden ökar. Balansen i vattendraget förändras (17, 18) Syret blir vanligen en bristvara i eutrofierade system, på grund av den stora mängden organiskt material. Den minskade syremängden leder i sin tur till försämrade förhållanden för bottendjuren och de måste hitta bättre miljöer för att överleva. Alla bottendjur lider inte av dåliga syreförhållanden, ofta ökar biomassan av fjädermygglarver och borstmaskar, medan känsligare arter, t.ex. musslor och kräftor, försvinner. Följande organismer i näringskedjan, fiskarna, påverkas också av övergödningen. Det grumliga vattnet gör det svårt för de rovfiskar som jagar med synen att se bytet och bottenlevande fisk utsätts för försämrade syreförhållanden. Fiskrommen övertäcks av dylager och ynglen överlever inte. Förändringarna i algsammansättningen innebär att vissa fiskarter inte längre hittar den föda de vill ha och minskar i antal. En del fiskarter kan dock dra nytta av den nya födosammansättningen och ökar i antal. Fiskbestånden i ett eutrofierat vattendrag brukar ofta domineras av så kallad skräpfisk, dit bl.a. olika mörtfiskar räknas. Storleken på fiskarna minskar och antalet fiskar i ett stim blir fler. Mörtfiskarna trivs i den övergödda miljön, eftersom tillgången på föda är mer än tillräcklig. Men de kan förekomma i sådana mängder att de drastiskt minskar djurplanktonbiomassan. Följden av en minskad mängd djurplankton är en mera fördelaktig miljö för algerna, vilka annars blir uppätna av djurplanktonen. En ond cirkel En långt framskriden eutrofieringsprocess blir en ond cirkel, som till slut fungerar av sig själv, fastän näringstillförseln till vattendraget minskat eller upphört. Den fosfor som inte upptas av primärproducenterna, sjunker till botten och hålls utanför ekosystemet så länge syrehalterna är goda. Men i syrefattiga, eller syrefria förhållanden frigörs fosforn och ekosystemet får ytterligare ett tillskott av näring (inre belastning). Resultatet av övergödningen blir följaktligen ett ekosystem där mängden organiskt material är stor, både i form av näringsämnen, alger och fiskar. Även om antalet arter ökar, så minskar artdiversiteten, och artsammansättningen är en annan än vattendragets 34 ursprungliga. Vattenkvaliteten blir dålig och om eutrofieringsprocessen fortgår länge tar det, trots minskad tillförsel av näringsämnen, flera årtionden innan miljön blir normal igen. I ett hypertroft ekosystem finns få andra arter än alger. De mikroskopiskt små algerna i eutrofierade sjöar och rinnande vatten Alger är en mycket viktig del av ekosystemet i sjöar, eftersom de är primärproducenter och utgör föda för många arter. Algernas artsammansättning varierar mycket och är starkt beroende av näringssituationen i sjön, dessutom är bl.a. sjöns storlek, form och klimat viktiga faktorer. I eutrofa sjöar har cyanobakterierna många fördelar framom andra algarter och kan därför förekomma i relativt stora mängder. Grumligheten i den eutrofierade miljön utgör inget problem då cyanobakterierna har gasvesikler, med vilka de kan hålla sig nära vattenytan och solljuset. Den inre belastningen ökar mängden tillgänglig fosfor och eftersom cyanobakterierna tar upp kväve i form av kvävgas från luften, får de alla näringsämnen de behöver. På våren finns mycket kiselalger och de kan även förekomma i annan artsammansättning på sommaren och hösten. Förutom cyanobakterier, kan många arter av grönalger också påträffas på sommaren. Dessutom trivs ögonalger, dinoflagellater och någon gång också guldalger i det eutrofierade vattnet. Påväxten på stenar och växter i vattnet är vanligtvis riklig. Fritt levande alger i rinnande vatten förs med annat material nedströms och i snabbt forsande vatten spelar de inte en lika stor roll som i sjöarna. Produktionen hindras, förutom av strömförhållandena, också av grumligheten i vattendraget. I reglerade vattendrag där dammar byggts kan vattnet vara stillastående och där utvecklas algblomningar. Kiselalger finns däremot rikligt i rinnande vatten, där de lever som påväxt på sand, stenar och växter. Cyanobakterier kan bilda stora mattor på bottensedimentet, grönfärgade i skuggan och svartfärgade, speciellt i solen. Påväxtsamhällena i rinnande vatten återspeglar vattenkvalitén och många av arterna klassas som indikatorarter. Varifrån kommer näringsämnena? (19) Näringsämnen kommer till vattendragen både via diffusa utsläpp och punktutsläpp. Det är enklare att förhindra utsläppen från punktkällor, eftersom utsläppskällan är lokaliserbar. De diffusa utsläppen å andra sidan kräver att många människor övervakar sina utsläpp och tar ansvar för att minska dem. Även om en utsläppskälla bidrar med en liten del till den totala belastningen, kan den lokalt ha stor verkan på vattendraget. Ju tidigare man åtgärdar eutrofieringen i ett vattendrag, desto större är chansen att ekosystemet återgår till det normala. Jordbruk står för en stor del av näringsbelastningen till vattendrag jordbrukarna har blivit färre till antalet, men storleken på gårdarna och produktiviteten har ökat släpper idag ut mera näring än industrin och bebyggelsen sammanlagt orsakar i huvudsak näringsutsläpp i och med gödslingen av åkrarna, speciellt om den sker vid fel tidpunkt och om mängden blir för stor. Därtill spelar klimatet och åkrarnas lutning mot vattendraget roll i mängden näringstillförsel till vattendraget. Metoder för att åtgärda näringsbelastningen riktar sig därför i första hand på att minska gödslingen och avrinningen från åkrarna. Skogsbruk och torvproduktion orsakar förutom belastning av partiklar, humus, försurande ämnen och metaller, också näringsbelastning ökar utflödet av näringsämnen bland annat i samband med dikning, rensning, avverkningar, gödsling och byggandet av skogsvägar. För att minska belastningen bör vattnet rinna långsamt genom marken och växtligheten, före det når vattendraget. Avrinningen från bar mark är snabbare och att lämna kvar helt bar mark borde därför undvikas. 35 Pälsdjursfarmer kan släppa ut stora mängder näringsämnen, om inga förebyggande åtgärder tas producerar gödsel, som innehåller mycket näringsämnen och speciellt urinen innehåller en stor mängd kväveföreningar Glesbebyggelsens avloppsvatten står för en ökande mängd näringsutsläpp kommer från ungefär en halv miljon finländare, som bor utanför avloppsnätet. Samma mängd bor på sommaren i fritidsstugor, där det sällan finns effektiv rening av avloppsvatten. En granskning av situationen i Närpes å (19, 20) Vattnet i Närpes å är rikt på humus och andra partiklar vilket gör det ovanligt brunt. Det bruna, och sura, vattnet hindrar en ökning av algbiomassan, trots att ån är mycket näringsrik. Därtill rinner vattnet i ån relativt snabbt och det är huvudsakligen i stillastående, eller lugnare vatten, de mikroskopiskt små algerna kan producera stora mängder. Till exempel inträffade massförekomst av ögonalger i en skyddad vik i Västerfjärden år 2001 (bild 13). Maj-Britt Axell Bild 13. Ögonalger bildade en massförekomst i en skyddad vik i Västerfjärden år 2001. Foto: Maj-Britt Axell Näringsbelastningen kommer huvudsakligen från diffusa källor (över 90 %), av vilka jordbruket är den största. På avrinningsområdet har många myrutdikningar gjorts. Via små diken och bäckar utsätts ån för näringsämnen och partiklar. Punktbelastningen härstammar från reningsverk. Eftersom alla partiklar koncentreras nedströms, blir näringshalterna större närmare mynningen och de högsta värdena uppmäts ofta vid järnvägsbron i Närpes. Den högsta uppmätta halten totalkväve vid bron är 4 600 μg/l (det normala värdet i Närpes å är runt 2 000 μg/l), motsvarande för totalfosfor är 330 μg/l (det normala värdet i Närpes å är runt 100 μg/l). Mellan Pyörni och Finby femdubblas avrinningsområdet, medan kväve- och fosfortransporten längs samma sträcka kan vara allt från fem till femtio gånger högre, beroende på vattennivån. Enligt halten av totalkväve och –fosfor hör Närpes å till klassen näringsrik, eller ibland mycket näringsrik. 36 Diskussion Finns det naturligt eutrofa vattendrag? Vad orsakar näringsöverskottet i de vattendragen? Vilka positiva effekter har eutrofieringen till en början? Vad skiljer ett vattendrag med normala näringshalter från ett eutrofierat vattendrag? Vad menas med inre belastning? Hur ser en algblomning ut? Har någon sett en algblomning? Var? Varför producerar vissa algarter gifter? Har någon sett tecken på övergödning i, eller längs med Närpes å? Vilka? Hur kan du som individuell person minska näringsbelastningen i Närpes å? Källor Aaltonen EK. 2000. Vattenkvaliteten och belastningen i Närpes å. Sammandrag från seminarium om Närpes å (5.10, Kaskö) Axell MB. 2002. Översiktsplan för skyddszoner i Närpes ås vattendragsområde. Närpiönjoen vesistöalueiden yleissuunnitelma. Regionala miljöpublikationer 288. Västra Finlands miljöcentral, 20 s. + bilaga Bonde A & Sivil M. 2005. Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å. Västra Finlands miljöcentral, 52 s. Manuskript. Kalliolinna M. 1991. Kartering av vattenskyddsförening rf, 51 s. + bilaga små vattendrag i Närpes kommun. Vasa läns Koivisto AM. 2003. Vattenkvaliteten i Närpes ås vattendrag och kvicksilverhalten i fisk åren 19992002. Närpiönjoen vesistön vedenlaatu ja kalojen elohopeapitoisuudet vuosina 1999-2002. Västra Finlands miljöcentrals duplikat 93, 17 s. + bilaga Lindholm T. 1998. Algfenomen och algproblem. Åbo Akademi. Åbo, 168 s. Rautio LM & Ilvessalo H. 1998. Miljöns tillstånd i västra Finland. Västra Finlands miljöcentral, Österbottens förbund, Etelä-Pohjanmaan liitto, 296 s. 37 7 VAD GÖRA FÖR ATT FÅ EN FRAMTIDA VÄLMÅENDE Å? (21, 22) Minska avrinningen från jordbruk och djurgårdar Huvudfåran i Närpes å omges till största delen av åkermark. Tusen jordbrukare i Närpes och Jurva har sökt EU:s miljöstöd (gällande miljöplanering och uppföljning av odlingen, växtskydd, grundgödsling, dikesrenar, smala skyddsremsor, upprätthållandet av naturens mångfald och landskapet). Syftet med miljöstödet för jordbruk är att minska den belastning som riktas mot miljön. Ytterligare åtgärder kan vidtas genom att ha åkern täckt av växtlighet på vintern, minska markbearbetningen, ta vara på gödselgaser, föda upp lantraser, eller utföra preciserad gödsling. Miljöspecialstöd innehas av ungefär 50 jordbrukare i Jurva och 350 i Närpes, den vanligaste åtgärden har varit reglerbar dränering. Miljöstöden gäller också kreatursgårdar, där bl.a. tvättvattnet måste renas på ett effektivt sätt. Nedan beskrivs ett antal åtgärder närmare... Avrinningen från åkermark kan minskas med hjälp av en skyddszon, ett cirka 15 meter brett område mellan åkern och vattendraget där fleråriga växter får växa (bild 14). Växterna binder näringsämnena före ämnena når vattendraget och på samma gång ökar vegetationens och djursamhällets artrikedom. Skyddszonen slås en gång om året och växtmassan förs bort för att förhindra att den hamnar i vattnet. Om det inte medför några problem för vattendraget, kan skyddszonen också användas för bete. På områden där åkern sluttar mot vattnet, eller där träd och skyddsvall saknas, är skyddszoner nödvändiga. Längs med båda sidorna av Närpes å är skyddszoner nödvändiga utefter en sträcka på 65 km och mycket nödvändiga längs 17 km. Skyddsområden behövs på en sex kilometer lång sträcka utmed Lillån, speciellt på översvämningskänsliga områden, där träd saknas mellan vattendraget och åkern. Sammanlagt täcker områden i behov av skyddszoner ungefär hälften av strandkanterna längs ån. Genom att anlägga våtmarker, översvämningsområden och bottendammar i, eller kring, vattendraget kan näringsämnen i vattnet sedimentera, eller bindas i växtligheten. Istället för kemisk gödsel kan organisk gödsel från t.ex. nötkreatur, svin, rävar (komposterad), minkar, höns, samt cellsaft från potatis, pressaft, avloppsvattenslam och jordförbättringskomposter användas. Bästa tidpunkten för gödsling är på våren då tjälen gått ur marken. Mängden gödsel kan optimeras genom att kartera marken och bestämma gödselns sammansättning. Då mjölkningsmaskinerna på en mjölkgård tvättas, bildas avloppsvatten som mestadels innehåller mycket syreförbrukande material, fosfor från tvättmedlen och ofta också klor. Tvättvattnet rinner vanligtvis till en svämgödselbassäng eller till avsättningsbrunnar, varifrån det fortsätter direkt till diken. För att förhindra att det näringsrika vattnet hamnar i vattendraget kan det ledas till exempelvis ett markreningsverk. 38 Bild 14. Skyddszonen minskar avrinningen från åkern till ån. Den övre bilden visar ett område där en skyddszon behövs. Foto: Anna Bonde och Kerstin Häggqvist Skogsbruks- och torvproduktionsdikning enligt principen 'skynda långsamt' Inom skogsbruket orsakar markbearbetningen urlakning av näringsämnen. Om en omvänd dikesföljd används, förhindras vattnet från att rinna genom bar, nydikad mark. En tillräckligt lång period bör användas för dikningen. Ett annat sätt att hindra en alltför snabb avrinning är att göra dikesbrott; tio till 30 meter långa avsnitt där diket lämnas orört, avsnitten gör strömhastigheten långsammare och binder partiklar. Samma resultat fås med tillfälliga dammar, slamfickor, sedimenteringsbassänger och våtmarker. Numera görs inga nya dikningar inom Närpes ås avrinningsområde, även om rensning av gamla diken förekommer. I rensade diken binds partiklarna inte lika bra som i orensade. Det lönar sig att Anna Bonde 39 återställa rensade diken genom att flytta dit stenar, bygga strömriktare, samt att leda vattnet till uttorkade diken. Anna Bonde Torvproduktionen står för samma belastande ämnen som skogsbruket och de förebyggande åtgärderna är i stort sett likadana. Inom avrinningsområdet för Närpes å finns torvproduktionsområden bl.a. på Rackarmossen mellan Pörtom och Närvijoki, Takaneva mellan Jurva och Kurikka, samt på Östra mossen norr om Övermark (bild 15). Avrinningen från områdena för med sig mycket näringsämnen och fasta partiklar. De kan hindras från att nå Närpes å genom att minska erosionen i dikena. Bild 15. Östra mossen i Övermark är ett torvproduktionsområde. Nedre bilden visar den naturtyp som i annat fall skulle förekomma på området. Foto: Anna Bonde Sköt pälsfarmens gödsel- och vattenfördelning på rätt sätt Även från pälsdjursfarmer kan avrinningen förhindras med rätt metoder. Pälsdjursgödseln kan spridas på odlingsmark, även om den först måste komposteras. Problemet är att det ofta inte finns tillräckligt med åkermark, där gödseln kan fördelas, i närheten av pälsdjursfarmerna. Mängden näringsämnen i avrinningsvattnet minskas genom att förhindra vatten att rinna genom farmen och gödseln. Gödselunderlagen kan upphöjas och takkanterna kan förlängas för att minska belastningen. 40 Anna Bonde Strö håller avföringen torr och genom att anlägga omkretsdiken kommer inget vatten utifrån in på farmområdet. Farmer placerade på grundvattenområden ska på sikt flyttas. I Närpes och Jurva finns sammanlagt ungefär hundra pälsfarmer, varav hälften finns på Närpes ås avrinningsområde. Vattna förståndigt i växthuset och minska på luftutsläppen Inom grönsaksodlingen i växthus är det viktigt att använda rätt mängd gödsel och att rena dräneringsvattnet före det rinner ut i vattendraget. Dräneringsvattnet kan renas genom torvfilter och återanvändas, eller användas för bevattning av andra växter. På Närpes ås avrinningsområde upptas 50 ha av växthus. I Pörtom och Övermark finns hälften av arealen. Förutom avrinningen av näringsämnen, bidrar växthus även med luftföroreningar innehållande bl.a. svavel och kväve. I Syd-Österbotten kommer luftutsläppen främst från PVOLämpövoima, Oy Metsä-Botnia Ab, växthus och trafik. Svavelutsläppen medverkar i försurningen av vattendraget, medan kväveutsläppen ökar näringsbelastningen i ån. Försurningsbekämpningen sker på land Då försurningen är markbunden, vidtas först och främst förebyggande åtgärder på markerna runt vattendraget. De alunjordar, vilka torrlagts genom täckdikning och skogsdikning, oxideras snabbare än om torrläggningen sker på naturligt sätt (i och med landhöjningen). Med de försurande ämnena rinner metalljoner och humusämnen ut i vattendraget och vattenkvalitén blir sämre. Kalkning på avrinningsområdet minskar försurningens effekter då kalken binder vätejonerna. Men en effektiv insats fås inte enbart med kalkning eftersom urlakningen av de sura föreningarna sker i djupare markskikt. En direkt tillförsel av kalk till vattendraget är svår att kontrollera och periodvisa kraftiga förhöjningar av pH-värdet kan ha förstörande effekter på organismsamhället. Erosionen av material till vattendraget minskas genom att anlägga skyddszoner, undvika nydikningar och minska dikesrensningar, ändra om torrlagda områden till våtmarker eller genom att kontrollera flödet från åkrarna med hjälp av reglerad dränering. Den reglerbara dräneringen hindrar grundvattennivån från att sjunka för lågt och marken från att torka upp (bild 16). Det sura nedfallet kan minskas genom att utnyttja förnybara energikällor och minska på utsläppen från trafik, växthus och industrier. Bild 16. Reglerad dränering minskar urlakningen av försurande ämnen från åkermarker. Foto: Anna Bonde Anna Bonde 41 Rena avloppsvattnet från glesbygden effektivare Finländare använder mellan 100-150 liter vatten per dygn och person. Enligt uträkningar producerar en person cirka 1,8 g fosfor, 12 g kväve, 60 g organiska föreningar, 2٠109 stycken fekaliska koliforma bakterier och 4,5٠108 stycken fekaliska streptokocker per dygn. Hur mycket av produktionen som rinner till ett näraliggande vattendrag, beror först och främst på hur avloppsvattnet behandlas. Om ett vattendrag utsätts för stora mängder dåligt renat avloppsvatten uppstår, förutom övergödningsproblem, också hygieniska problem. Före 1.1. 2014 ska hushåll och fritidsbostäder utan anslutning till avloppsnät förbättra avloppsbehandlingen, enligt en förordning gällande sedan 1.1. 2004. Beroende på gården och hur nära grundvattenområden huset är placerat, kan olika typer av reningsverk vara lämpliga. Slambrunnar, vanliga i äldre byggnader, räcker inte till eftersom de bara avlägsnar fasta partiklar, inte näringsämnen. För att effektivera reningen av små mängder måttligt förorenat avloppsvatten, kan slambrunnen kombineras med markbädd eller minireningsverk. Komposteringstoaletter är ett bra alternativ till fritidsstugan, där tvättvattnet kan renas t.ex. med en markbädd. Markreningsverk, fabriksgjorda paketreningsverk eller avloppstankar behövs för bostäder som används året om. En markbädd består vanligen av en slamavskiljare dit avloppsvattnet samlas. Därifrån fortsätter vattnet genom ett spridningsrör, varifrån det sugs upp i marken där mikroberna ansvarar för reningen. Ofta behövs kompletterande åtgärder för att minska fosfor i markbäddar. Av paketreningsverken finns biologiska, kemiska eller biologisk-kemiska anordningar av olika storlek. Konstruktionen kan bestå av aktivt slam, biofilter, stenull eller kemisk direktutfällning. En sakkunnig bör avgöra passande typ av reningsverk. Flera hushåll kan bygga ett gemensamt reningsverk. Då fastigheten har en effektiv rening av avloppsvattnet ska anordningen hållas ren och i skick för att fungera på riktigt sätt. På Närpes ås avrinningsområde är ungefär 30 % av befolkningen utanför avloppsnätet. Förändringar i avloppsvattenbehandlingen i Närpes riktar sig främst till att förbättra avloppsnätet, genom att ansluta tätbebyggda områden till nära befintliga ledningsnät, och höja reningsgraden i avloppsreningsverken. I Jurva är ungefär 60 % av befolkningen utanför det kommunala avloppsnätet. Kommunen har delats upp i områden där fastigheterna kan anslutas till avloppsnätet, fastigheter där en reningsanordning behövs och hushåll på grundvattenområden i behov av en reningsanordning. Flodkräftans och fiskens återkomst kan påskyndas med utplanteringar Utplanteringar av fisk och kräftor görs för att det ursprungliga beståndet försvunnit, eller inte kan fortplanta sig. Orsakerna kan vara ingripanden på vattendraget såsom kvarn- och kraftverksdammar, reglering av vattenflödet, dålig vattenkvalité eller röjning av åfåran. I många vattendrag har det här varit bl.a. kräftans, bäcköringens och sikens öden. Utplanterade fiskar och kräftor härstammar ofta från odlingar, mera sällan flyttas arter från ett vattendrag till ett annat. För alla utplanteringar krävs en plan, där miljön i vattendraget beaktas. Alla utplanteringar gjorda utanför planen kan orsaka betydande störningar i det naturliga ekosystemet. För vattendraget nya fiskarter får inte utplanteras utan tillstånd från Forststyrelsen. Vanligen är utplanterade arter ekonomiskt viktiga laxfiskar, regnbåge, harr eller gös och i Finland satsas årligen tiotals miljoner euro på att plantera ut fiskar och kräftor. En lyckad utplantering kräver att vattenkvalitén hålls på en tillfredsställande nivå. Ett alltför stort fiske får heller inte förekomma, eftersom fiskarna och kräftorna då inte ges chans att växa till sig och bli könsmogna. Om fisket däremot är för litet kan fiskpopulationen bli så stor att individernas medelstorlek minskar. Finns den ursprungliga fiskpopulationen ännu kvar i vattendraget, uppstår risk för genetisk 42 blandning mellan utplanterade och naturliga populationer. Det ursprungliga fiskbeståndets anpassning till den lokala miljön kan då försämras. En å med god ekologisk status före år 2015? Målet för EU:s ramdirektiv för vattenpolitik (2000/60/EG) är att vattendragen i Europa ska ha en god ekologisk status år 2015. För att nå målet indelas vattendragen i olika kategorier enligt sin nuvarande status. Med hjälp av bl.a. biologiska, kemiska, geologiska och fysikaliska egenskaper hos vattendraget, bestäms nödvändiga åtgärder för en förbättring av tillståndet, eller med vilka metoder en bra ekologisk status bevaras. Invånarna på vattendragsområdet har en viktig roll i utformningen av vårdplanen och information om direktivet ska finnas lättillgänglig. Samarbeta! För att förbättra tillståndet i Närpes å krävs tålamod och samarbete. Byar och kommuner kan tillsammans göra upp vårdplaner och med hjälp av sakkunniga vidta åtgärder för att förbättra vattenkvalitén. Även om en total återställning av ån kräver flera generationer, kan små framsteg sporra till nya idéer och bättre rekreationsmöjligheter längs med ån. Ett första steg mot en förbättring av tillståndet i Närpes å har gjorts genom ett samarbete mellan Närpes stad, Jurva kommun, Oy Metsä-Botnia Ab och Västra Finlands miljöcentral. Samarbetet startade 1999 och strävar bl.a. till att ge ny kunskap om ån, minska belastningen, öka rekreationsvärdet och den allmänna miljömedvetenheten. Om kännedomen om den egna närmiljön ökar, så ökar även viljan att bevara naturens mångfald och kravet på renare miljö för kommande generationer. En förorenad natur är ingen självklarhet. Några miljötips Att leva ekologiskt behöver varken vara dyrt eller svårt! 5 köp närproducerat från närbutiken 5 köp ekologiskt odlat 5 öka mängden grönt och minska mängden kött på tallriken 5 odla egna grönsaker, baka bullar och bröd själv 5 plocka bär och svamp i skogen 5 minska på innehållet i soppåsen (tänk på hur dina inköp är förpackade) 5 sortera dina sopor, kompostera 5 minska mängden tvätt- och diskmedel. Vilken är den minsta mängden du kan få dina kläder och tallrikar rena med? 5 ta cykel, eller promenera och du får motion på samma gång 5 ha inte lampor tända i onödan 5 förvara vattenflaskan i kylskåpet, du slipper tappa stora mängder från kranen innan vattnet blir tillräckligt kallt 5 låt inte vattnet rinna i onödan; diska inte under rinnande vatten, låt inte vattnet rinna då du tvålar in dig i duschen eller då du borstar tänderna 43 Diskussion Vad menas med lantraser inom jordbruket? Varför är det bättre för miljön att föda upp lantraser? Vilka risker finns med att återanvända bevattningsvattnet i växthus? Hur renas avloppsvattnet där du bor? Inom vilket område skulle du vilja arbeta med övergödningsåtgärder? Hur? Varför finns negativa inställningar till miljövård? Vilka sätt att spara vatten kommer du på? Källor Aho J. 2002. Vastuut ja valvonta kiinteistökohtaisessa jätevedenkäsittelyssä haja-asutusalueella. Alueelliset ympäristöjulkaisut 261. Länsi-Suomen ympäristökeskus, 76 s. Air-Ix Ympäristö Oy. 2003. Utvecklingsplan avloppsvattenbehandlingen. Närpes stad, 22 s. + bilaga för vattenförsörjningen och Air-Ix Ympäristö Oy. 2004. Vesihuollon yleissuunnitelma. Jurvan kunta, 36 s. Axell MB. 2002. Översiktsplan för skyddszoner i Närpes ås vattendragsområde. Närpiönjoen vesistöalueiden yleissuunnitelma. Regionala miljöpublikationer 288. Västra Finlands miljöcentral, 19 s. + bilaga Bonde A & Sivil M. 2005. Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å. Västra Finlands miljöcentral, 52 s. Manuskript. Gemensamt vårdarbete för vattendragens bästa. Vattenvården reformeras i Europa 2000-2015. 2003. Västra Finlands miljöcentral, Österbottens vattenskyddsförening rf., Fonden för Kyro älv och Projektet Bernet Catch, 11 s. Kalliolinna M. 1991. Kartering av vattenskyddsförening rf., 51 s. + bilaga små vattendrag i Närpes kommun. Vasa läns Sköt om Närpes å- det är den värd! Guide om Närpes å och vattenskydd till hushållen på Närpes ås avrinningsområde. 2005. Projektet Närpes å, 23 s. 44 Att röra sig i naturen − allemansrätten Du får gå, skida, rida och cykla i naturen Du får inte vålla skada i naturen, på åkermark, ängar eller privat mark vila, simma, sola och för en kort tid slå läger i naturen använda gårdsplaner som genomfartsled plocka bär, svampar och blommor röra dig på områden där fåglar häckar meta och pilka plocka fridlysta bär, svampar eller blommor simma, tvätta dig och ta dig fram på vatten och is göra upp eld utan tillstånd (och aldrig då det är risk för skogsbrand) skräpa ner i naturen fiska och jaga utan tillstånd från myndigheter Källa Truunanen Pekka. 1999. Jokamiehen oikeudet. Vapaus ja vastuu kulkevat käsi kädessä. Ympäristöministeriö, 24 s. 45 ORDLISTA Anaerob: I en anaerob miljö finns inget syre och där kan de flesta organismer inte leva. En del bakterier kan å andra sidan bara leva i en anaerob miljö (grek. an = inte, aer = luft, biosis = livsstil). Borstmaskar: Borstmaskarna hör till huvudgruppen ringmaskar, dit också daggmasken hör. Inom klassen finns ca 10 000 arter. Borstmaskarnas rörelseorgan, parapodier, är segmenterade, på huvudregionen finns bl.a. mun, ögon och borst. Buffringsförmåga: Buffringsförmågan anger ekosystemets förmåga att klara av en belastning utan stora förändringar. Detritus: Detritus är sönderfallna rester av döda djur och växter (lat. detritus = använd, försvunnen). Diffusbelastning: En diffusbelastning är ett utsläpp från ett stort område, från flera oidentifierbara, föränderliga eller annars svårt karaktäriserbara källor, t.ex. från jordbruk eller skogsbruk. Detta leder till att det även är svårt att åtgärda belastningen. Dinoflagellater: Dinoflagellater hör till gruppen protister, dit organismer som varken är djur, växter, svampar eller bakterier hör. De mikroskopiska dinoflagellaterna utgör plankton i hav och insjöar. En del arter får näring från fotosyntesen, vissa livnär sig på andra organismer och en del arter använder sig av båda sätten. Ekosystem: Ett ekosystem är ett fungerande system bildat av arter och den miljö de lever i (grek. systema = helhet som bildas av avdelningar). Eutrofiering: Övergödning som uppstår genom ökad tillförsel av näringsämnen, främst kväve och fosfor till sjöar och vattendrag. Fåborstmask: Fåborstmaskarna hör till huvudgruppen ringmaskar. Alla 3 100 arter av fåborstmaskar är hermafroditer (producerar både honliga och hanliga könsceller) med ett fåtal rörelseorgan (parapodier). De finns i sötvatten, i marken och några arter förekommer i havet. Guldalger: Guldalgerna är huvudsakligen encelliga planktonalger och förekommer främst i sötvatten. Cellerna är gul- eller brunaktiga och det gröna klorofyllet är vanligen övertäckt av karotin (gula och röda naturliga färgämnen, skyddar bl.a. mot UV-ljus). Herbivor: En herbivor livnär sig endast på växtnäring. Humus: Humus består av delvis förmultnade delar av växter och djur. Hypertrofi: Hypertrofi innebär en höggradig övergödning, övertillväxt (grek. trofe = näring). Hänsynskrävande art: En hänsynskrävande art är närapå utrotningshotad, har minskat betydligt i mängd, eller lever i en miljö som är hotad. Högmosse: I en högmosse är mittdelen högre än kanterna. Mossen får därför näringsämnen och vatten endast med regnvatten. Högmossar förekommer vanligen i södra Finland. Indikatorart: En indikatorart är speciellt känslig för någon miljöfaktor och den har kända och vanligen begränsade krav på sin livsmiljö. 46 Kiselalg: Kiselalgerna är encelliga och har ett tvådelat hårt skal som innehåller kisel. De är viktiga primärproducenter i vattenmiljöer. Lotisk miljö: En lotisk miljö är en miljö i rinnande vatten (lat. lotus = sköljd). Meandrande vattendrag: Ett meandrande vattendrag slingrar sig fram med inner- och ytterkurvor som bildas pga. erosion. Naturaområde: Ett Naturaområde hör till Natura 2000-nätverket, vilket strävar till att skydda naturens mångformighet. Naturen bevaras därmed som den är och inga ingrepp får göras på området. Oxiderad: Ett oxiderat ämne har bildat en förening med syre eller förlorat elektroner. Plattmaskar: Plattmaskar är platta, masklika djur, utan kroppshåla, andnings- och blodcirkulationsorgan. Deras matspjälkningssystem saknas, eller är ofullständigt. Det finns ca 12 500 olika arter av plattmaskar och de lever fritt eller som inre parasiter. Punktbelastning: En punktbelastning är ett utsläpp, vars ursprung är lokaliserbart och som därför är relativt enkelt att åtgärda, t.ex. från industri eller reningsverk. Reducerad: Ett reducerat ämne har förlorat syre eller tagit emot elektroner (lat. reducere = minska, ändra, desoxidera). Satsreningsverk: Ett satsreningsverk innebär att en viss mängd avloppsvatten tas in åt gången i systemet. Då behandlingen av vattnet pågår tas inget nytt vatten in och inget släpps ut. Sediment: Fast material som lagrats på bottnen i ett vattendrag. Selavsnitt: Ett selavsnitt är ofta bredare än resten av vattendragets fåra och där strömmar vattnet långsammare. Språngskikt: I ett språngskikt förändras gradvis en parameter; i t.ex. en sjö ett skikt där en speciell karaktär, t.ex. temperaturen, förändras med ökande djup. Strängmyr: I en strängmyr är mittdelen på en lägre nivå än kanterna. Myren får därför näringsämnen och vatten från omgivande områden. Strängmyrar är vanliga norra Finland. Subfossil: Subfossiler är kvarvarande rester efter en livsform, som hittas i yngre avlagringar, t.ex. i torv eller gyttja och inte ännu förvandlats till egentlig fossil (lat. sub = under, fossilis = som måste grävas upp ur marken). Succession: I en succession utvecklas olika företeelser efter varandra i serie, t.ex. en skog genomgår olika stadier i utvecklingen från ungskog till gammal skog (lat. succedere = inträda istället för). Täthet på ett ämne: Tätheten på ett ämne anger dess densitet (ρ) och mäts i kg/m3. Ögonalger: Ögonalgerna utgör en av huvudgrupperna i indelningen av urdjuren. De är encelliga och rörliga. De förekommer i huvudsak i sötvatten och istället för cellvägg har de ett flexibelt membran, cellerna har också en ljuskänslig ögonfläck och en flagell. 47 Ögonalgerna förökar sig med hjälp av delning och många arter livnär sig på andra organismer. Källor Maastik A, Kajander J, Heinonen P, Hyvärinen V, Karttunen K, Kosola ML, Ots H, Seuna P. 2004. EnDic2004. Finnish Environment Institute (SYKE). Kirjastusaktsiaselts Mats. Tallinn, 1085 s. Tirri R, Lehtonen J, Lemmetyinen R, Pihakaski S & Portin P. 2001. Biologian sanakirja. Otava. Helsinki, 888 s. 48 UPPTÄCK NÄRPES Å, ETT VATTENDRAG I ODLINGSLANDSKAP - UNDERVISNINGPAKET FÖR SKOLOR STORDIASERIEN 1 2 Hur cirkulerar vattnet? Vårt viktiga vatten - ett evigt kretslopp 3 4 5 6 7 Rinnande vatten - allmänna särdrag Fakta om Närpes å Markanvändningen på avrinningsområdet Lillån - ett biflöde Djurlivet i ån 8 9 10 Året i sjön Sjöarna på Närpes ås avrinningsområde Sjöarna på Närpes ås avrinningsområde, forts. 11 13 Vad växer längs med ån? - på åstranden Vad växer längs med ån? - i vattnet Värdefulla områden på avrinningsområdet 14 15 16 Markbunden försurning Försurningen i Närpes å Växternas och djurens reaktion på försurningen 17 18 19 20 Övergödningsförloppet Vad innebär övergödning? Fosfor- och kvävebelastningen på Närpes å Försvarlig vattenkvalitet i Närpes å 21 22 Alla kan medverka till minskad belastning! Hur minskas belastningen på Närpes å 12 49
© Copyright 2024