Släktforskning kan bli forskning Min avsikt med denna artikel är att ta upp några problem med släktforskningen i Sverige. Jag föreslår också en effektiv lösning. Ett problemområde som diskuterats i många år är hur vi hanterar källangivelser. Hur man ska ange källor och hur man idkar källkritik finns beskrivet i t.ex. Wiki-rötter, Michael Lundholm Diskulogen Nr 94, sep 2011 och Håkan Skogsjö Om bryggor och bojar eller konsten att släktforska utan att det blir fel. (Jag vill inte fördjupa mig i denna diskussion men tycker att det är märkligt att det inte utförts en empirisk undersökning i vilken man söker återfinna publicerade uppgifter givet olika metoder för källangivelser, t.ex. olika sätt att ange sidnummer som det finns en infekterad debatt om. Om man kan hitta samma uppgift, tiden för att hitta den etc. är parametrar som kan jämföras mellan metoder. Varför inte använda existerande objektiva tillvägagångssätt istället för den pajkastning som nu finns på diverse fora?) Trots dessa metodstöd och denna omfattande diskussion så händer ingenting i den verkliga släktforskarvärlden. Jag gjorde en undersökning den 30 mars 2014 bland 30 släktforskarsidor med antavlor på Internet. Jag använde mig av en sida som visar länkar till privata sidor och valde de 30 första fungerande länkarna. På 24 av dessa sidor fanns inga källangivelser. Där fanns t.o.m. en person som erbjöd uppdragsforskning mot betalning men som inte angav en enda källa för uppgifter om sina egna anor. Fyra sidor innehöll bristfällig information där det för ett fåtal, men inte för de flesta, uppgifter på sidan fanns en källangivelse av typ ”Församlingsnamn C:5 Födsel, vigde, döde 1834-1860” utan sidnummer. Två släktforskarsidor angav sina källor föredömligt och jag kunde vid stickprov kontrollera att uppgifterna var korrekta. Om min undersökning är representativ så innebär det att c:a 80 % av publicerade sidor helt saknar källangivelser och att endast 7 % av sidorna anger källor så att andra kan använda uppgifterna. Jag är säker på att de flesta av dessa 30 släktforskare har gjort ett omfattande och gediget arbete men tyvärr blir det mesta av resultaten helt oanvändbart. Det kan vara så att en del släktforskare har registrerat källor men valt att inte ta med dessa i presentationen. I så fall är det än mer flagrant eftersom viktigt arbete då blir värdelöst när det redovisas. Från egen erfarenhet vet jag att det inte tar så mycket extra tid att notera sina källor och man har en ofantlig nytta av det, inte bara när man publicerar resultaten, utan också under forskningsarbetet. Ett annat problem som tangerar det första är de fantasifulla kollegor som finns i branschen. Tyvärr består drivkraften för många släktforskare i att hitta så många anor från så tidiga generationer som möjligt. Fyra exempel på denna vildvuxna flora: En forskare skriver att han är släkt i rakt nedstigande led med guden Oden. I en lokaltidning beskrivs en forskare som har kommit fram till att hon är släkt med en farao i forntidens Egypten. En forskare frågar i ett forum hur man anger datum före Kristus i Disgen. En forskare skryter med att han har den äldsta anan och flest antal anor av alla. Allt detta har givit släktforskningen ett rykte om opålitlighet och t.o.m. ohederlighet. Vad kommer att hända den dag när journalister (tänk Janne Josefsson!) inte bara okritiskt anammar våra resultat utan frågar oss varifrån vi fått våra uppgifter och huruvida vi kan lita på dem? Vi måste förbättra vårt rykte så att vi kan locka fler seriösa personer till den spännande och givande sysselsättning som släktforskningen är. Vi måste också effektivisera forskningen så att dubbelarbete undviks. Mitt förslag är att vi använder den granskningsprocess som redan finns inom de flesta vetenskapsområden. Vi tänker oss att det finns ett antal nättidskrifter där släktforskare kan publicera sina alster. Jag kallar hädanefter resultatet av en släktforskning för en artikel och släktforskaren för författaren. När tidskriften får en förfrågan från en författare om att publicera en artikel så skickas denna ut för bedömning till två eller tre granskare. Granskarna ska vara anonyma inför författaren. Det finns ett stort antal välrenommerade släktforskare i Sverige som säkerligen vill agera granskare för att höja kvaliteten inom vårt gebit och för att förbättra vårt skamfilade rykte. Dessutom kan detta arbete användas i granskarens CV vilket skulle vara värdefullt t.ex. för de professionella släktforskare som utför uppdragsforskning. Granskningen kommer inte innebära att alla uppgifter kontrolleras. Granskaren bedömer vad som behöver verifieras. Han eller hon gör också en värdering av presentationen, t.ex. hemsidans layout. Kommentarerna, som meddelas författaren, ska inte handla om att racka ner utan om att ge konstruktiv kritik och förslag som kan förbättra artikeln för publicering i denna eller, vid refusering, eventuellt i annan tidskrift. En granskning leder till rekommendation om refusering, mindre eller större förändringar eller godkännande för publicering. Redaktören fattar sedan beslut baserat på granskarnas rekommendationer. Det är vanligt att öppna nättidskrifter tar betalt för publicerade artiklar för att finansiera det redaktionella arbetet. I vår bransch är det rimligt med en låg avgift om några hundra kronor. Däremot ska granskarnas arbete inte arvoderas. Motivet för detta är att det eliminerar risken för att personer åtar sig många uppdrag endast av ekonomiska skäl. När en artikel publiceras får den en identifikation, t.ex. Antavla NN, Rötter 2014-07-01 sid. 599 www.genealogi.se/..., som används när andra släktforskare vill citera uppgifter från denna. Man kan invända att det är bättre att använda s.k. primärkällor och det ska man givetvis göra i första hand men detta kommer att vara ett stort lyft jämfört med de exempel jag givit ovan. Dessutom så behöver inte alla släktforskare gå till originalkällor om det gjorts en gång och sedan kvalitetsstämplats. Efter några år kan man för varje tidskrift beräkna en s.k. impact factor, d.v.s. det genomsnittliga antalet citeringar för artiklar publicerade i denna tidskrift. Vanligt är att citeringarna beräknas under de två år som följer på publiceringen ett visst år så om tidskriften år 2014 publicerar 45 artiklar och dessa citeras 158 gånger av artiklar i denna och andra tidskrifter under åren 2015 och 2016 så blir impact factor 3.5 för tidskriften år 2016. Det är viktigt att det blir flera tidskrifter som tävlar med varandra. Bibliometriska metoder för att mäta antal citeringar finns lätt tillgängliga och är väl utprovade. Rötter, Svensk Historia och Diskulogen, vilken jag f.ö. tycker ska omvandlas till en öppen nättidskrift, bör givetvis utvecklas till att bli sådana kvalitetstidskrifter och det finns flera andra existerande nättidskrifter och föreningar som kan axla denna mantel. Studiebesök på existerande vetenskapstidskrifter i Sverige skulle vara givande för att t.ex. anamma praktiskt användbara bibliometriska metoder. Tidskrifter som anammar seriösa granskningsprocesser kan söka och få ekonomiskt stöd från forskningsstiftelser och de kommersiella aktörerna, t.ex. Arkiv Digital, Genline och SVAR, kommer förvisso ha betydande intressen av att stödja verksamheterna. Så småningom kommer det att bli en hackordning mellan tidskrifterna och seriösa släktforskare kommer att sikta mot att bli publicerade i de högst rankade tidskrifterna. Granskare kan på eget initiativ föra statistik över hur stor andel felaktiga uppgifter man hittar. Det kan handla om allt från stavfel till så allvarliga misstag att man antagit ett felaktigt släktskap. Alla gör fel. När jag matat in uppgifter i min egen släktforskning för de fem yngsta generationerna ägnade jag ytterligare ett år till att kontrollera och komplettera uppgifter. Jag hittade ett stort antal mindre fel och i ett fall hade jag gjort ett väl starkt antagande om släktskap som jag fick släppa vid närmare eftertanke. Jag hade haft stor nytt av en oberoende granskning. Ett problem som uppstår är att publicerade artiklar inte är statiska. Uppgifter adderas kontinuerligt men om en författare fått sin metod godkänd så kan detta vara en tillräcklig garanti för att tillagda uppgifter är tillförlitliga. Trots det är det rimligt att granskningen görs om efter ett antal år enligt författarens egen bedömning. Publicerade artiklar har ju ett datum så läsaren kan värdera om en granskning gjord för t.ex. 10 år sedan fortfarande är valid. Det kan vara rimligt att man först publicerar de delar av sin forskning som man bedömer har tillräckligt kvalitet, t.ex. uppgifter för de fyra yngsta generationerna. När en ny granskning utförs kan den begränsas till de tillagda generationerna samt till omfattande tillägg som gjorts till tidigare publicerade delar. Man kan t.ex. ha lagt till bouppteckningar. Ingenting hindrar personer från att lägga upp sina alster på nätet utan att publiceras i tidskrifter. Men, det kommer att bli en betydande kvalitetsrågång mellan sådan amatörredovisning och resultat publicerade i tidskrifter. Den vildvuxna floran med antavlor från sagornas värld kommer att minska och aktningen för vårt gebit kommer att öka markant. Jag tror också att vi kommer att få mycket stor uppmärksamhet i allmänna media när denna process är införd. Sverige kommer att bli ett föregångsland inom genealogi! Artiklar av annat slag kan också publiceras i dessa tidskrifter, t.ex. metodartiklar och empiriska undersökningar som jag skisserat ovan. Metodartiklar finns det ju redan gott om men en fördel med denna ordning är att även sådana alster får en kvalitetsstämpel när de granskats professionellt. Någon kan tycka att mitt förslag är orealistiskt för en sysselsättning som för de flesta är en hobby. Dock är det så att tidskrifterna/föreningarna och de presumptiva granskarna redan finns och som ovan sagts så finns färdiga bibliometriska metoder som kan användas. Forskarkatalogen i Rötter är ett litet embryo till publicerade släktforskningar och det finns andra samlingar på nätet som redovisar privata sidor. Administrationen finns alltså redan. Den tidskrift som är först ut att använda granskningsprocessen kommer ha ett försprång och med en ambitiöst inriktad process kommer man sannolikt att få en hög impact factor. Den ordning som beskrivs, s.k. peer-review-process, har använts i hundratals år inom de flesta vetenskapsområden och är extremt framgångsrik. Vilken forskare som helst kan lägga upp sina alster på en hemsida men forskarsamhället bryr sig endast om resultat som är publicerade i välrenommerade tidskrifter. Peer-review-processen är det som skiljer forskning från terapi. En tänkbar invändning är att granskning redan förekommer, t.ex. i form av att lärare på kurser bedömer elevernas första stapplande steg och att det finns utbyten mellan medlemmar i släktforskarföreningar. Jag är övertygad om att allt detta är viktigt men dels är det långt ifrån tillräckligt, vilket min undersökning visar, och dels är det som att skriva i vatten, d.v.s. varken granskaren eller släktforskaren får dokumentation som visar att granskning utförts och vad resultatet av denna blev. Man måste fråga sig vad alternativet för oss släktforskare är. Vad jag vet så förekommer det inget organiserat kvalitetshöjande arbete som inriktas på resultaten. Om inget görs kommer felaktiga uppgifter att spridas och forskningar som bygger på inkorrekta uppfattningar om släktskap måste göras om från början. Det har aldrig gjorts så mycket släktforskningsarbete som görs i dag med den fantastiska nya tekniken. Tänk om 20 år: Kommer våra barn och barnbarn tvingas förkasta allt detta arbete (eller åtminstone 93%!) och börja om? Jag är medveten om att det kommer att ta några år att genomföra detta förslag. Det tar tid innan tidskrifterna och granskningsprocessen funnit former som är praktiskt användbara. Det bör t.ex. byggas upp ett antal gemensamma bedömningskriterier som alla granskare kan använda. Med detta inlägg vill jag främst starta en debatt. Många kommer att vara kritiska till förslaget men jag är övertygad om att alla kan enas om att de problem jag belyser är betydande och växande. Kritiker får gärna ge alternativa förslag för att lösa dessa problem. Lars Berglund larsbelu55@gmail.com