4/2013 - Martin Gardberg
Föreningsbandet BRÖDRATIDSKRIFT FÖR STOR CAPITLET I FINLAND AV SVENSKA FRIMURARE ORDEN • Nr 4/2013 (66) Redaktionen Innehåll Chefredaktör och ansvarig utgivare Guy Catani, DKM Auli Markkula Exemplet och ledstjärnan Redaktör Lasse Hedman (till 31.12.2013) Martin Gardberg (fr.o.m. 1.1.2014) – materialbearbetning Grafiker, Christel Westerlund – layout och produktion Tom Waselius s. 4 Redaktionssekreterare Teljo Kolkka – ekonomi, recipientuppgifter, prenumerationer Redaktionsråd 2013 Guy Catani, ordförande Björn Federley till 31.12.2013 Sam Björklund fr.o.m. 1.1.2014 Lasse Hedman (till 31.12.2013) Martin Gardberg (fr.o.m. 1.1.2014) Teljo Kolkka s. 12 Frimurarmuseet i Helsingfors välkomnar dig Regionredaktörer 1.1.2013 S:t Augustin, Björn Federley Hans Henrik Boije, Ronny Holmqvist Axel Gabriel Leijonhufvud, Kim Isaksson Phoenix, Rudy Palmberg Tyrgils, Göran Strengell Frimurarsamhället i Jakobstad, Sten Westerholm Frimurarsamhället i Mariehamn, Rolf H. Söderback Frimurarsamhället i Vasa, Max Jansson Frimurarsamhället i Åbo, Leif Holmberg Martin Gardberg s. 22 Redaktionens adress Föreningsbandet Stor Capitlet i Finland Nylandsgatan 9 F, 00120 Helsingfors Föreningsbandets följande fyra nummer utkommer: nr 1/2014, vårnumret 1 mars nr 2/2014, sommarnumret 1 juni nr 3/2014, höstnumret 1 september nr 4/2014, vinternumret 1 december Annonser Annonschef Bo Gerkman Tilinurkka tel: 0400 449 724 OBS! Materialdatum: Senast fem (5) veckor före utgivningsdatum! Prenumerera på Föreningsbandet genom inbetalning av prenumerationsavgift till Föreningsbandets konto: Aktia Bank 405540–21267 i Finland Betalningar i Sverige: via Bankgiro nr 5128–9692 Föreningen Granatenhjelm. Meddela vid betalningen prenumerantens namn och postadress. Prenumerationsavgifterna är: i Finland EUR 20,- och i Sverige SEK 220,Prenumerationen omfattar de fyra följande numren fr.o.m. inbetalningen. Omslaget: Mellan två ”pelare” ser vi Sketet S:t Andreou på Athos. Foto: Guy Catani. 2 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 Fyra klosterbröder på pilgrimsfärd Lars Jakobsson • • • • • • • • • • • • • • • • Ledaren: Mina bröder, s. 3, Guy Catani Den första under Storlogen i Finland arbetande finskspråkiga logen i Sverige invigd, s. 8, Juhana Häme Med glimten i ögat, s. 10, Kim Isaksson Intervju med Karl von Smitten, s. 10, Kyrkpressen Anders Gabriel Sundström håller föredrag och konserterar i logen Santa Cecilia, s. 14, Anders Gabriel Sundström Vem var Albert Göring?, s. 18, Folke Freund Stormästaren besöker S:t Johanneslogen S:t Peder, s. 20, Rafael Söderberg S:t Andreaslogen Henrik Tavast fyllde 10 år 11.10.2012, s. 26, Leif Norrgård Från olja till blyglas, s. 28, Lars Hedman Sibelius och hans frimurarmusik, s. 30, Tom Waselius Tyrgils välförsedda bibliotek, s. 32, Göran Strengell Vår nya redaktör för Föreningsbandet Martin Gardberg, s. 33, Martin Gardberg Golf: Kampen om den gula kepsen, s. 34, Charles Elmgren Tyrgils frimurargolf 2013, s. 35, Gunnar Nyström Kryss, s. 36, Rolf Söderback Antagna bröder, s. 38 Foto: Lars Jakobsson Ledaren Mina bröder G enast i början av vår frimurarvandring, genast under vår reception i grad I får vi höra våra fyra frimurardygder, ja inte bara höra dem utan vi blir flera gånger påminda om dem. Och detta sker om och om igen under vår frimurarvandring, inte bara i grad I utan i alla grader under hela vår frimurarvandring. Det vad vi däremot inte får höra eller vad vi inte blir undervisade i är hur vi skall omsätta dessa frimurardygder i praktiken i den allmänna världen, hur vi kan och skall använda dem ute bland våra nära och kära och våra medmänniskor. Och då kommer vi till den grundläggande frågan: Är jag en verklig frimurare eller? Som jag många gånger tidigare konstaterat är det lätt att vara frimurare bland bröder i logen eller vid brödramåltiden. Men är jag en frimurare ute i den allmänna världen? Hur omsätter jag vår dygder i praktiken? Till denna fråga återkom jag flera gånger under vår pilgrimsvandring nu på hösten på Athos. (Se reseskildringen på annan plats i detta nummer av Föreningsbandet). Under de många och långa timmarna och stunderna i de mörka kyrkorna kom denna fråga åter och åter upp för mig. Hur har jag omsatt våra frimurardygder under min vandring som medmänniska? Hur har jag uppfyllt mina plikter mot min nästa? Flera gånger under mässorna i de olika klostren kom bibelversen i Matt 7:12 för mina ögon: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Mina bröder, årets Adventstid har just inletts och om några veckor firar vi Jul. Om vi alla frimurarbröder skulle komma överens om att denna Jul ger vi våra nära och kära samt alla våra medmänniskor och oss själva en julgåva som innehåller löftet om att försöka uppfylla och omsätta våra fyra frimurardygder i praktiken under det kommande året och i framtiden. Hur vi gör det kommer an på var och en själv, det finns ingen patentlösning. Med dessa tankar önskar jag er mina bröder samt era nära och kära En God Jul och Ett Välsignat Nytt År Guy Catani Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 3 Det stora frimurargestalterna, del I Auli Markkula Exemplet och ledstjärnan V i har i år firat 90-årsminnet av det svenska frimureriets återuppväckande i Finland år 1923, efter en 110-årsperiod i malpåse under den tid Finland utgjorde ett ryskt storfurstendöme. Under den långa parentesen dog dock den frimureriska tanken aldrig ut helt, och det verkar snarare som om förryskningssträvandena i början av det senaste seklet skulle ha stärkt den frimueriska drömmen hos ett antal förhållandevis inflytelserika män i huvudstadstrakten. Deras dröm ledde till att Granatenhjelms stiftelse grundades år 1913, officiellt för att sköta major Fredrik Granatenhjelms grav, men med det förtäckta ändamålet att om de yttre förhållandena skulle förändras en gång återuppta det frimureriska arbetet i vårt land. Detta lyckades ju sedan år 1923, då S:t Johannes Logen S:t Augustin startade sitt arbete på nytt den 3 april. Den skara män som lyckades med bedriften att återetablera det svenska frimureriet var inte stor, sammanlagt bara ca 20 personer. Frimureriet fick dock omedelbart vind i seglen, och antalet medlemmar ökade snabbt under 1920- och 1930-talet. Den här expansionen krävde både organisatoriska och ekonomiska ansträngningar, och det var många bröder som med engagemang och energi arbetade för att föra frimureriet framåt och ge det en stabil bas att stå på. Utan att förringa någon insats är det bland dessa många ändå två frimurarprofilerprofiler som Porträtt i Ordenshusets bibliotek. Fritt efter Antti Favén, Laura Järnefelt. 4 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 avtecknar sig speciellt skarpt mot den frimureriska horisonten och vilka mer än alla andra bidragit till att vi i dag står så väl rustade för vårt frimureriska arbete som vi gör. De här två bröderna recipierade båda i S:t Augustin år 1924, och kom mycket snabbt att få betydelsefulla poster och ämbeten inom frimureriet i Helsingfors. De här två bröderna hette Auli Markkula och Ane Gyllenberg. De här bröderna kom omedelbart, och speciellt under 1930- och 1940-talet att bilda ett väldigt sammansvetsat par, som diskuterade allting sinsemellan, drog upp planer för framtiden och lade ner stor energi på att förverkliga sina planer. Av dem var Auli Markkula den som kom att utgöra exemplet och ledstjärnan för Ane Gyllenberg, och den som inspirerade Ane till att lägga ner så mycket arbete, energi och också ekonomiska tillgångar på frimureriet. Man kan säga att Ane Gyllenberg definitivt inte hade blivit den frimurare han blev utan Auli Markkula. Vem var då Auli Markkula, denna för dagens frimurare förhållandevis okände broder? Auli Nikodemus Markkula föddes i S:t Michel den 22 augusti år 1886. Hans far var förste kapellanen i S:t Michels stads- och landsförsamling Karl Gustaf Markkula, och hans mor Edith Sofia Gräsbeck. Auli Markkula blev student från Finska Normallyceum i Helsingfors den 13 maj 1905, och skriver själv att han lämnade föräldrahemmet i juni 1896, sannolikt för att inleda studierna vid läroverket i Helsingfors. Efter studentexamen studerade Auli Markkula vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Helsingfors och avlade den 23 maj 1911 allmän rättsexamen. Därefter inskrevs han som auskultant vid Åbo Hovrätt den 29 maj 1911, och erhöll vicehäradshövdings titel den 29 maj 1914. Han tjänstgjorde redan från 1911 ända till 1943 i Finlands Hypoteksförening, från 1929 såsom verkställande direktör. Han satt ytterligare under 1920- och 1930talen i flera bankers och försäkringsbolags styrelser och direktioner. Under år 1918 var han undersökningschef vid Kuopio fångläger under frihetskrigets avveckling. Sin frimurarebana inledde Auli Markkula då han recipierade i S:t Augustin den 26 september 1924. Andra graden fick han den 25 november 1925, tredje graden den 22 oktober 1926, och sedan grad IV–V den 30 januari 1928, grad VI följande dag den 31 januari 1928 (de här graderna, liksom alla kapitelgraderna fick han i Stockholm), grad VII den 24 januari 1931, grad VIII den 25 februari 1933, grad IX den 11 april 1937 och grad X den 22 mars 1941. Den 10 februari 1949 blev Auli Markkula utnämnd till Riddare och Kommendör med Röda Korset och tillika Riddare av Auli Markkulas riddaresköld visar på svart botten Kunglig Carl XIII:s Orden, ett upprest svärd med rättvisans vågskålar lagt på men på grund av sjukdom ett ordenstecken. Namn och devis lyder översatta: EQUES A RESTITUTIONE, Riddare av återförening, hade han inte möjlighet att RESTITUTIO IN DEO CREAT EXPIATIONEM, Återförening vare sig år 1949 eller år 1950 i Gud skapar försoning. resa till Stockholm för att dandet av Brödraföreningen Tyrgils i recipiera vid SLL:s högtidsdag, och den Viborg år 1936, och dess omvandling 1 oktober 1950 avled han efter flera års till en fullvärdig J ohannesloge 1938. sjukdom. Utvecklandet av logeverksamheten, Auli Markkulas ämbetsmannabana grundandet av nya loger och i slutänbörjade som Förste Sekreterare i S:t dan drömmen om att grunda också en Augustin 1931–1933, därefter blev kapitelloge i Finland var den centrala han ADM 1933–34, FDM 1934–38, grundtanken för Auli Markkula som frioch OM 23.2.1938, vilket ämbete murare. Den här grundtanken odlade han innehade till sin död 1.10.1950. han tillsammans med Ane Gyllenberg, Parallellt med ämbetsmannaskapet i den grundtanken utvecklade de båda S:t Augustin var han dessutom ADM i bröderna tillsammans under många Phoenix 18.10.–2.12.1935, och FDM kvällssamtal efter brödramåltiderna, 2.12.1935–11.2.1938. Hans frimureoch vid många informella träffar. Det riska engagemang inskränkte sig ändå här tankeutbytet kan man följa upp i inte till bara de ämbeten han beklädde, den fascinerande korrespondens som utan han verkade och påverkade starkt finns kvar i de båda brödernas frimubåde inom Föreningen Granatenhjelm reriska kvarlåtenskap. Auli Markkulas och rent allmänt inom frimuraresaminsats som klartänkt föredragande och hället. Ett mycket belysande exempel pådrivare i de här frågorna har varit av är återuppväckandet av SAL Phoenix, oerhört stor betydelse för det svenska som Auli Markkula var initiativtagare frimureriets utveckling i vårt land, spetill, och den drivande kraften bakom. ciellt under de första decennierna efter Det var han som uppställde budget för återuppväckandet. projektet, det var han som underhandDet är ändå inte bara i form av grunlade om lämpliga lokaler för logen, och dandet av nya enheter som vi har skäl att i hög grad han som organiserade den minnas Auli Markkula. En kanske ännu byggnadskommitté som sedan under mer fundamental insats gjorde han först Ane Gyllenbergs ledning skötte det som sekreterare och sedan från år 1943 praktiska byggandet. Auli Markkula var som ordförande för Föreningen Graockså mycket starkt involverad i grunFöreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 5 Teckning i Ordens museum av Eric Vasström, 1926. natenhjelm. Sekreterare blev han 1933, och då kan man i de Granatenhjelmska arkiven se en plötslig uppryckning; före 1933 var det litet si och så med protokoll och annan dokumentation, sannolikt beroende på att samma några personer satt som ämbetsmän i logen och som styrelsemedlemmar i Föreningen Granatenhjelm. Samtidigt, i början av 1930-talet, började mörka moln hopa sig över den frimureriska horisonten i form av den antifrimureriska rörelsen. Den hade mycket av sin grogrund i de politiska vindarna, och i utvecklingen i Tyskland. Under de första tio åren av Föreningen Granatenhjelms historia hade en mängd större och mindre donationer gjorts till frimureriet, ibland donerade till SJL S:t Augustin, någon enstaka gång till Föreningen Granatenhjelm, och ofta lätt adresslöst till frimureriet. Eftersom logen S:t Augustin inte var en registrerad juridisk person kunde logen inte heller formellt besitta medel. Det var sannolikt Auli Markkula som insåg faran med den flummiga ekonomiska organisationen inom frimurarsamhället i Helsingfors. I varje fall fick han 1934 i uppdrag att uppgöra en plan för hur ekonomin skulle organiseras för att 6 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 säkerställa att de frimureriska medlen inte skulle konfiskeras om det skulle gå så illa att frimureriet skulle förbjudas helt och hållet i vårt land. Han skred till verket med all den noggrannhet och juridiska expertis som var hans kännetecken, och år 1935 presenterade han en detaljerad plan för hur ekonomin skulle organiseras med Föreningen Granatenhjelm som central juridisk person. Den planen tillställdes ännu Drätseldirektorium för godkännande, och efter utlåtande och besök av Drätseldirektoriums ordförande Charles Dickson trädde Markkulas plan i kraft år 1936. Den gick i grunden ut på att all egendom ägdes av Föreningen Granatenhjelm, som därmed fick den position och struktur som den har ännu i dag som är. Ända till sin död 1943 var Gösta Salingre Föreningen Granatenhjelms ordförande, men från början av 1930-talet var den som styrde och ställde inom föreningen nog Auli Markkula. Ordförande blev han efter Gösta Salingres död hösten 1943, men föreningens ekonomi och verksamhet under de svåra krigsåren hade han redan sysselsatt sig med från början av kriget. Under kriget kunde av naturliga skäl inga årsmöten hållas, och först 1946 hölls årsmötena för år 1942, 1943, 1944, 1945 och 1946 på en gång, igen allting organiserat av Auli Markkula. Tillsammans med sin förtrogne Ane Gyllenberg såg han till att föreningens ekonomi hölls någorlunda intakt trots de svåra åren och penningvärdets nedgång. Mot slutet av 1940-talet påverkade Auli Markkulas sjukdom honom mer och mer, och ofta måste han inhibera sitt deltagande både vid sammankomster och möten, men han följde dock noga med utvecklingen, och instruerade främst sin förtrogne Ane Gyllenberg hur han skulle göra. Han hade aldrig möjlighet att bli dubbad till Riddare och Kommendör med Röda Korset, till vilket han blev utnämnd redan 1949, men både samma år och år 1950 var han för sjuk för att kunna resa till Stockholm till Stora Landslogens högtidsdag i mars. En alldeles unik och speciell insats gjorde arbetsmyran Auli Markkula genom att med början år 1930 samla sina frimurareminnen i tjocka böcker, i bör- jan huvudsakligen handskrivna. I de här böckerna som blev sammanlagt 20 till antalet tecknade han ned intryck från samtliga sammankomster han deltog i, ofta med talen bifogade. Dessutom limmade han in frimureriska urklipp, minnesrunor över bröder, födelsedagsnotiser, inbjudnings- och tackkort, och dessutom en mängd korrespondens med bröder både i Finland och Sverige. Hans samlade frimurareminnen, som han dessutom själv torde ha bundit in i vackra skinnband, utgör en fantastisk källa för både historisk, frimurerisk och kulturell forskning, och tecknar en levande bild av det frimureriska livet i vårt land under 1930- och 1940-talen. I en liten fotnot till en notis om en sammankomst i Phoenix den 5 mars 1937 riktar han sig direkt till Ane Gyllenberg, och skriver: ”Broder Ane. Då pennan en gång faller från min hand hoppas jag att Du skriver slutkapitlet till denna serie av minnen. Huru vore det om även du skulle inleda en ny serie frimurareminnen?” Den här skriftliga uppmaningen från en synnerligen uppskattad och avhållen broder kan man anta att var gnistan som fick också Ane Gyllenberg att börja nedteckna sina minnen, som kan följas ända till 1973, och tillsammans med föregångaren Auli Markkulas minnesalbum ger en fantastisk insyn i frimureriet i Finland under mer än 40 år. Ane Gyllenberg skriver i en efterskrift, författad i januari 1973, och inlimmad i hans första minnesbok om Auli Markkula: ”Auli Markkula, min bäste vän; Frimuraren, såsom jag såg det, framom alla andra, den klartänkte, faste, oskiljaktlige, den levande själen i den yttre verksamheten, och likaså i den inre, den oersättlige, gick bort i en tid då han för oss hade varit av den allra största betydelse.” Den beskrivningen av en av 1900-talets mest betydelsefulla frimurare i Finland kan nog sägas vara den mest initierade, skriven av den person som allra bäst kunde formulera en karaktäristik av Auli Markkula, och den förtjänar att stå som ett äreminne över en sann frimurare, vars inflytande påverkar oss än i dag, år 2013. Text: TOM WASELIUS, R&K, KM Foto: Martin Gardberg, VIII Det finska frimurar systemets första riksomfattande symposium för de associerade graderna i Joensuu 25–26.1.2014 De associerade gradernas organisationer i det finska frimurarsystemet anordnar det första gemensamma riksomfattande symposiet i Joensuu, Hotel Kimmel 25–26.1.2014. Rätt att delta har de finska associerade gradernas bröder, dvs. märkesmästarmurare eller högre och SFMO-bröder av IV–V graden eller högre. Tvådagarstillställningen är avec och har ett digert och intressant program, bl.a. lunch 25.1 med tal av Urgamla och Antagna Ritens Högste Storkommendör Kurt Österberg, festseminarium, festmiddag och följeslagarprogram. Söndagen 26.1 hålls det mässa i Joensuu lutherska kyrka eller alternativt liturgi i Joensuu ortodoxa kyrka samt avslutningslunch där talet hålls av Storkonklavens i Finland Storsuverän Risto Rydman. Tema för festseminariet är ”Öst och väst möts”. Föredrag hålls av H.H. biskopen av Helsingfors, metropolit Ambrosius från den ortodoxa kyrkan, biskop emeritus Wille Riekkinen från den lutherska kyrkan samt från frimurarna stormästaren för Storprioratet av Tempelriddarna Anssi Arpiainen och Storchaptrets för Royal Arch i Finland förste storprincipal Matti Hokkanen. I föredragen granskas skillnader mellan öst och väst samt förenande faktorer ur teologiska (ortodoxa/lutherska), kulturella och folkligt traditionella och frimurarfilosofiska synvinklar. Följeslagarprogrammet består av en guidad sightseeing i Joensuu samt besök i Joensuu konstmuseum, Ortodoxa seminariets kyrka och Ortodoxa kulturcentret. Utöver god mat erbjuder lördagens festmiddag musikprogram, bl.a. uruppförandet av ett opus som komponerats för symposiet, och tal av stormästaren för Märkesmästarmurarna i Finland Tapio Vartiainen. Symposiets karitativa objekt är förebyggande av utslagning och ensamhet hos barn och unga. Samarbetspartner är Mannerheims Barnskyddsförbund, som får mottaga de hopsamlade medlen vid avskedslunchen. Till stöd för det karitativa projektet säljs slipsar och scarfar av siden samt specialfrimärken och grundläggarmedaljer, som kan rekvireras på symposiets nedan angivna e-postadress. Mer information av organisationskommitténs ordförande Pekka Ripatti tel. +358 50 567 1107 eller e-post pekka. ripatti@lycos.com. Fullständigt symposieprogram har publicerats i Koilliskulma 4/2013. Anmälning senast 18.12.2013 med e-post symposiumjoensuu2014@gmail.com, då även måltidsavgifterna senast skall betalas, betalningsmottagare Symposium 2014, konto nr FI34 1040 3500 4506 83. Priser per person: luncher à 25 euro, eftermiddagskaffe 8 euro och festmiddag 80 euro. Ange önskad tillställning vid anmälningen. Hotellbokningar direkt hos hotellet. Sokos Hotel Kimmel har reserverat en deltagarkvot fre–sön 24–26.1.2014 med koden ”Symposium-majoitus”. Bokningar i kvoten skall göras senast 10.1.2014. Rumspriser: standard 84 euro/enkelrum/d och 104 euro/dubbelrum/d; superior 104 euro/enkelrum/d och 124 euro/dubbelrum/d. Kontaktuppgifter till Sokos Hotel Kimmel: adress Itäranta 1, 80100 Joensuu, tel. 0201234663, www.sokoshotels.fi Välkommen! Symposium 2014 organisationskommittén Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 7 Storlogen i Finland får fotfäste i Sverige Invigningslogen har öppnats. Vid podiet fr.v. deputerade SM Jaakko Holkeri, SM Juhani Vuori och vår Ordens SM Anders Strömberg. I förgrunden skymtar det specialtillverkade altaret enligt den finska ritualen med sina tre trippelljusstakar. Den första under Storlogen i Finland arbetande finskspråkiga logen i Sverige invigd Stormästare Juhani Vuoris tal vid invigningen av logen Telge 169 den 14.9.2013 S verige och Finland har en lång gemensam historia, också inom frimureriet. Svenska tiden är en period inom Finlands historia som traditionellt ansetts börja omkring år 1150, då Sveriges kronpretendent Erik Den Helige och biskop Henrik enligt S:t Erikslegenden gjorde det första korståget till sydvästra Finland. Om när den svenska tiden börjar finns dock en mängd oklarheter och meningsskiljaktigheter. Klara historiska bevis för stabiliseringen av svensk överhöghet i Finland finns först hundra år senare, 1259, då det andra, sannolikt verkliga korståget till Finland gjordes. Svenska tiden i Finland slutade med Finska kriget år 1808–1809. Då frimureriet kom till Finland vid 8 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 mitten av 1700-talet hade Finland varit en del av Sverige i mer än ett halvt årtusende. Liksom många andra strömningar under upplysningstiden kom också frimureriet till Finland från väster, dvs. från det dåvarande moderlandet Sverige. Det första frimurarmötet hölls i Åbo Augustinusdagen den 28 augusti 1757, möjligen redan år 1756, men tyvärr har protokollet inte bevarats. Gradarbetet inleddes i april år 1758. Mot slutet av 1700-talet hade frimurarrörelsen redan fått ett starkt fotfäste i Finland. Till logen S:t Augustin anslöt sig redan under dess första verksamhetsperiod fram till början av1800-talet totalt 460 medlemmar, bland dem många inflytelserika personer på sin tid. I praktiken upphörde frimurarverksamheten i Finland då Sverige förlorat Finland till Ryssland i kriget 1809. Finland anslöts till det Ryska kejsardömet och kejsar Alexander I förbjöd slutligen frimurarverksamheten år 1822. När Finland blev självständigt kunde frimurarverksamheten återupptas på 1920-talet efter en hundraårig tyst period. Från den stunden har det i Finland sida vid sida funnits två frimurarorganisationer. Den ena som härstammar från Sverige och fortsätter den svenska frimurartraditionen som började på 1700-talet och då kom till oss, och den andra som amerikafinländska frimurarbröder tog med sig när de återvände till fosterlandet. Även om man kan finna olikheter i de två systemens sätt att ge frimurarundervisning är bådas mål detsamma: andlig utveckling och strävan att göra goda män ännu bättre. Preliminära diskussioner om möjligheten att starta verksamhet i Sverige under Storlogen i Finland startade våren 2011. Diskussionerna pågick i positiv anda under sommaren och i oktober var Storlogen i Finland redo att lämna in en formell anhållan till den svenska broderorganisationen om att starta verksamheten. Ett positivt svar erhölls i november. Telge-logen nr 169 hade sitt konstituerande möte 20.6.2012 och logen beviljades ett interimistiskt tillstånd 20.10.2012, varefter verksamheten påbörjades och första gradens gradarbete genomfördes 8.12.2012. Den första mästarmurargradens gradarbete gjordes 3.4.2013. Logens fundationsbrev överlämnades vid Storlogens årsmöte den 13.4.2013. Logen har hållit sina möten både i Helsingfors och i Åbo och enligt planerna flyttar logen till Södertälje på våren 2014. Då beräknas det finnas ett tillräckligt antal egna svenska mästarmurare som med stöd av några erfarna finska bröder kan bilda en officiantkår. Mina bröder, i dag firar vi en exceptionell fest inom det finska frimureriet, Telge-logen, som lyder under Storlogen för Fria och Antagna Murare i Finland, har invigts, helgats och grundats och har nu rätt att agera som en regelmässig Stormästaren Anders Strömberg som på ett avgörande sätt medverkat till att det finska frimureriet kom till Sverige erhöll Storlogens i Finland storförtjänsttecken med vinkelhake. I bilden håller han sitt tacktal. Fr.v. Jaakko Holkeri, Juhani Vuori och Anders Strömberg. loge med säte i Södertälje. Mitt broderliga och stora tack till Svenska Frimurarorden och dess bröder för allt stöd och all uppmuntran vi har fått då Telgelogen grundades. Jag hoppas och tror att etableringen av Telge-logen inte endast visar och förstärker de redan varma och broderliga frimurarrelationerna mellan våra länder, utan också berikar och skapar olika aktiviteter inom samarbetet mellan våra brödraskap. I det finska frimurarsystemets lärlingsgrad finns ett avsnitt där vi undervisas på följande sätt: ”Frimureriet förenar män från olika länder, olika religioner och med olika åsikter och ökar vänskapen mellan sådana som annars skulle befinna sig långt från varandra”. Bästa bröder i Telge-logen, låt detta vara riktlinjen för era kommande verksamhetsår. Försök följa detta råd i ert vardagliga liv, inte endast i tal, utan även i era era handlingar och ert inbördes umgänge med andra människor. Må Skapelsens Högste Byggmästare leda era handlingar i alla situationer. foto: JUHANA HÄME, chefred. Koilliskulma Efter sammanträdet samlades man till traditionellt gruppfoto. Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 9 Foto: Yvonne Lindström Hänt i AGL Konstnären Nina Österberg hade inga problem med att fånga AGL:s långvariga OM Carl-Johan Lindström på olja. Med under porträttavtäckningen var också Calles efterträdare, OM Anders Lindström. Med glimten i ögat Som en del av Ekenäslogen Axel Gabriel Leijonhufvuds traditionella prolog inför höstens arbete avtäcktes ett porträtt på logens första ordförandemästare Carl-Johan Lindström som avslutade sitt värv i vintras. Calle Lindströms porträtt är gjort av konstnären Nina Österberg som målade i olja. Några större svårigheter hade hon inte med att fånga AGL:s långvarige första OM. – Det viktiga inför en porträttmålning är att få en uppfattning om människan. Att få en känsla av hurdan personen egentligen är – är han allvarlig eller är han en glad prick. Nå, det visade sig att Nina Österberg upplevde Calle som en positiv person. – Hans ögon fascinerade mig. Glimten finns där. Nina Österberg arbetar utgående 10 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 från fotografier varför hon utsatte Calle för en hel fotosession och började sedan skissa upp tavlan utgående från ett antal fotografier. Några speciella svårigheter hade hon alltså inte från det att hon började – förutom med håret. – Han blev för gråhårig, säger hon men uppger att det inte var något problem att korrigera hårfärgen så att alla parter var tillfredsställda. Frågan är om inte Calle borde ha ändrat sin hårfärg i stället: Grå eminenser behövs alltid! Text: Kim Isaksson, VIII I ett nummer av Kyrkpressen ingick nyligen en intervju med vår broder Karl von Smitten under rubriken ”En man som tar sin tro på allvar”. Intervjun präglas som helhet av betydelsen av människonärhet i olika relationer från ungdomstider till professionell vardag. Ett ypperligt och för oss frimurare lärorikt exempel på detta är hans enkla svar i sista stycket av intervjun. Föreningsbandet publicerar här intervjun i sin helhet. 6 AKTUELLT KyrKpressen torsdag 26.9.2013 • nr 39 09-612 615 49, redaktionen@kyrkpressen.fi En man som tar sin tro på allvar 70 ÅR. Det bästa med Borgå stift i historiskt perspektiv är att det goda kristna inflytandet från Österbotten via präster och anställda kommmit hit till Nyland, säger med. och kir.dr Karl von Smitten. TExT och FoTo: ROLF AF HÄLLSTRÖM Det började här på Lärkkulla, säger Karl von Smitten. Stiftsgården i Karis var hans inkörsport till kyrkan och den kristna tron. – Vi var försökskaniner för dem som studerade till ungdomsledare, berättar han. Med de studerande kom en bit av det kristna Österbotten till hans nyländska hemort. När han i unga år gick till Karis kyrka var den väl fylld, till hälften med elever som gick på folkakademin. Lärkkullaeffekten märktes senare i Karis-Billnäs samskola. När von Smitten var ordförande för Katarinaringen, som den lokala kristliga gymnasistgruppen KGG hette, hade den upp till femtiotalet aktiva medlemmar. Under studietiden var Studentmissionen hans andliga hem. – Vi var de kristna talibanerna, alla kyrkoherdars skräck, säger han. Vårt fel var att vi tog kristendomen på allvar. Stolliga regler Sin yrkeskarriär har von Smitten gjort som kirurg och otaliga patienter känner honom som den empatiska cancerkirurgen på HUCS. I en gammal intervju i Kyrkpressen står det att han att varje gång han går till Stockmanns varuhus träffar bröstcancerpatienter som han räddat till livet. När han jobbade på sjukhus irriterade han sig på kommunalpolitiker som gnällde över att sjukvården är så dyr. Vid senaste kommunalval blev von Smitten röstmagnet för SFP och är i dag ordförande i grundtrygghetsnämnden i Raseborg. – Vill man ha en god nivå på servicen så kostar det, säger han. Kommunernas problem är att riksdagen stiftar lagar om allt som en kommun ska göra utan att beakta kommu- KyrKpressen räKnar ner till Borgå stifts 90-årsjubileum genom att runtom i stiftet intervjua församlingsmedlemmar som fyller jämna år. nernas betalningsförmåga. Dessutom ger de stolliga direktiv, säger han och drar en historia om ett resurserat boende i hemkommunen som de anhöriga gillar och där patienter och personal trivs. – Men så kommer en centralbyråkrat med måttband och säger att vessadörrarna är för smala, att rummen ska vara minst 20 kvadrat och att somliga äldre sov i samma rum och alla hade inte eget wc. Då var loppet kört för den enheten. Detta trots att personerna i samma rum kan vara dementa och omedvetna om varandras existens. Det är stolligt på samma sätt som att alla över 64 klassas som åldringar, säger von Smitten som kommer till intervjun direkt från sin mottagning på Eira sjukhus. Kristna fritt byte Det är med kirurgin som med sjöfarten, funderar han kring vad som hänt under hans fyrtio år i branschen. – Tidigare var det erfarenhet och fingertoppskänsla som gällde. Nu är det tekniken. Digitaliserade röntgenbilder och magnetkamera ger en tredimensionell bild av det ställe som ska opereras. – Resultatet blir mera exakt. Dödligheten har gått ner. Inom neurologin kan man göra ofattbart mycket, Om tekniken har gått framåt ser von Smitten med verklig sorg över den oerhört starka sekulariseringen som skett under samma period. – Det är hisnande hur Karl von Smitten har plockat med sig korset från sitt skrivbord hemma i Ekenäs för bilden framför hemkyrkan i Karis. kristendomen förlorat terräng, säger han och jämför med sin uppväxt i Karis. Det räcker med att läsa Hufvudstadsbladet. För honom är det en finlandssvensk plikt att prenumerera på den. – Islam, sexuella minoriteter och extremfeminister får inte kritiseras. Men kristna som tar sin tro på allvar är fritt byte i Husis, säger han. Paradexemplet är hur kollegan i Kristliga läkarförbundet Päivi Räsänen behandlats genom åren. Biskoparna verkar vara fångar i det sekulära systemet och vågar inte säga vad de tänker. – Det är bara sannfinländarna som ärligt får säga vad de tycker i Finland. I nödens stund Folkkyrkans och stiftets problem är enligt von Smitten att en så liten del av medlemmarna tar kristendomen på allvar. Också för många kyrkligt förtroendevalda är det fråga om politik, hur man förvaltar egendom. Den kristna patina som finns kvar är ändå värdefull. Det ska inte underskattas att våra sockenkyrkor fortfarande är gudstjänstrum och inte blivit loppmarknader. Vi har fortfarande kvar en kris- ”Det är hisnande hur kristendomen förlorat terräng jämfört med tiden för min uppväxt.” Karl von Smitten ten begravningskultur. – Och i nödens stund, när katastrofen drabbar, då finns kyrkan där. Det gör den inte utan många medlemmar som betalar sin kyrkoskatt. I den nordiska kulturen där vi lever kan man inte på samma sätt räkna med frivilliga bidrag som till exempel i den anglosaxiska. von Smitten säger att alla präster i stiftet inte nödvändigtvis inser hur viktiga de kyrkliga förrättningarna är med tanke på det här. Om prästen får en aldrig så liten signal om att han är välkommen på minnesstund eller fest efter jordfästning eller bröllop, då ska han gå, tar han som exempel. – En präst ska tycka om att sitta bland folk, gillar man inte det kan man inte göra ett bra jobb. I mitt eget yrke får man många gånger ta av sin egen tid för att göra det där lilla extra för patienten. Det är ofta de små sakerna som kan ha verkligt stor betydelse. Mitt i all sekularisering finns det också helt fantastiska saker, som skriftskolan och församlingarnas ungdomsarbete. – Jag känner både bävan och tacksamhet, tänk att ungdomar orkar komma till kyrkan, säger han. Han har hittat en osekulariserad oas också för sig själv. När von Smitten flyttade till Ekenäs gick han med i frimurarna. Det ledde till att han fick allvarliga frågor av sina tidiga trosvänner om hur det står till med hans tro. – Man kan inte vara medlem i frimurarna och ställa sig negativ till kristendomen, är hans enkla svar. Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 11 Frimurarmuseets ansiktslyftning Wenzel Hagelstam, X, museiföreståndare Frimurarmuseet i Helsingfors välkomnar dig V årt nuvarande frimurarmuseum i Helsingfors fick sin start 1988 genom broder Tom C Bergroths, XI, förslag till disponering av utrymmen för museet i Ordenshuset på Nylandsgatan. Museet uppgraderades 10 år senare, år 1998, under ledning av dåvarande museiföreståndare, broder Rafael Kyti, X, som med sina historiska insikter, starkt medverkat till museets nuvarande särprägel. Idag har det blivit tradition att besöka museet bl a av Ordens gästande bröder och i anslutning till Ordens regelbundna informationstillfällen för potentiella nya medlemmar. Museet har också varit aktuell i samband med olika jubileer och andra festligheter, t ex vid St Augustins 250-års jubileum, år 2006, hade man ”öppna dörrars dagar” för allmänheten och då fanns en del av museets samlingar till påseende också i biblio teket på Nylandsgatan och senare även i Vasa. 12 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 Faktaruta: Stor Capitlet i Finlands frimurarmuseum i Helsingfors på Nylandsgatan är värt att besöka. Lättast når du museet i anslutning till ett logebesök eller annars när du gästar Ordenshuset i Helsingfors. Museet finns i husets fjärde våning i anslutning till refektoriet och är öppet för envar intresserad. Vi tar också emot gruppbesök enligt överenskommelse och brukar då även visa upp Ordens bibliotekssal och Johannessalen. Museet, som i sin nuvarande form grundats år 1988, besöks årligen av ca 160 personer och leds sedan 2007 av dess museiföreståndare, konsthandlaren Wenzel Hagelstam, X. Som museiföreståndarens amanuens fungerar sedan 2013 M artin Gardberg, VIII. Själva museet består av tre rum, det sk ”förrummet ” samt det ”gula” och ”blåa” rummet, totalt ca 60m2. Museet har drygt 600 föremål, bestående bl a av frimurarrelaterade medaljer, prydnader, verktyg, sköldar, porträtt och glaskonst samt frimurarprotokoll och andra -urkunder. En del av m useets samlingar finns även utspridda i Ordenshusets andra utrymmen. Nu under år 2013 har vårt frimurarmuseum i Helsingfors fått en ansiktslyftning under ledning av museets nuvarande föreståndare, broder Wenzel Hagelstam, X. I det sk ”gula” och ”blåa” rummet har väggarna nymålats med något mildare färgtoner jämfört med de tidigare. Kulissväggarna, med de olika texterna och bilderna, har tagits bort och i stället har bägge rummen kompletterats med två vitriner av ek med draglådor, fyllda med musei föremål, från det sk ”förrummet”. Vi har dessutom i ”gula” rummet tagit ut ur vitrinskåpet, skyltfiguren i riddardräkt föreställande en riddare av Carl XIII orden. Våra museala samlingar i ”blåa” rummet har i år kompletterats bl a med en stor 1700-tals passare i järn, några nya intressanta frimurarsköldar och ett antal frimurarmedaljer. Museets rariteter är många och av dem kan bl a nämnas den tidigare omtalade riddardräkten i ”gula” rummet, som tillhört kung Gustav V och Jean Sibelius’ nothäfte med frimurerisk ritualmusik, som han själv signerat år 1950. I ”blåa” rummet har vi bl a en äkta arbetstavla och två ståtliga kandelabrar, alla från 1700-talet. Förrummets tak pryds av en symbolikrik takkrona i smidesjärn, som härstammar från ca 1900. Många som sett takkronan har förvånat sig över uppgiften om att den faktiskt är en nyanskaffning. Takkronan har nämligen ansetts passa in så bra i ”förrummets” distinkta stil och atmosfär att många trott att den alltid ingått i "Gula" rummets riddardräkt av Carl XIII orden. möblemanget. Även de vackra och karaktärsfulla kakelugnarna i respektive rum är värda att nämnas i sammanhanget, eftersom de utgör en så synlig del av husets gamla värdiga utrustning. Som pricken på i-et har vi dessutom låtit installera på museets alla fönster vackra blyinfattade fönsterglas i samma stil som vi har i refektoriet. Broder Simo Heinonen, IX, har igen förtjänstfullt stått för både design och installation. Genom den nu genomförda ansikts lyftningen har också den moderna tekniken nått vårt omhuldade frimurarmuseum, eftersom vi införskaffat till museet en dator och två tv-skärmar, den ena till ”förrummet” och den a ndra till ”gula” rummet. Tack vare dessa nya tekniska hjälpmedel kan vi på ett mera mångsidigt sätt, visuellt, presentera ordens historia och idémässiga bakgrund. Avsikten har också varit att kunna utnyttja museets ”förrum” och dess tekniska utrustning för andra än rent museala ändamål, t ex för mindre utbildningstillfällen, möten och luncher. Slutligen som avslutning en fråga till broder Wenzel, vår museiföreståndare. Hur ser du på museets uppgift? ”Vårt frimurarmuseums kanske främsta uppgift är att ge historisk bakgrundsfakta om vår Orden och dess idélära, men också att fungera som ett fönster mot den allmänna världen och potentiella nya medlemmar. Genom att förevisa vårt museum (och även andra utrymmen, såsom bibliotekssalen och Johannessalen) kan vi medverka till en större öppenhet om vår Orden och den vägen undvika beklagliga feluppfattningar och missförstånd. Museet utgör här en bra första kontakt med vår Orden. Den nya tekniken i museet ger oss nya möjligheter att vidareutveckla vårt sätt att visuellt presentera Ordens intressanta historia och idévärld”. Text och foto: MARTIN GARDBERG, VIII Nyanskaffad takkrona i smidesjärn från ca 1900. Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 13 Åländsk pianist i Italien Anders Gabriel Sundström håller föredrag och konserterar i logen Santa Cecilia Med anledning av att man år 2011 över hela världen firade 200-årsjubileet av Franz Liszts födelse hade jag glädjen att hos fri murare i Helsingfors, Stockholm och Karlstad ge en kombinerad föreställning bestående av föredrag om Franz Liszts liv, karriär, musik och frimuraröde – Liszt var ju frimurare – och konsert med pianoverk av honom. Föredraget om Liszt publicerades i Föreningsbandet och en kort presentation av Liszt presenterades också i Frimuraren. Tempelriddaren och författaren. 14 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 Deltagarna samlade i logelokalen, i mitten OM John Wade. Omedelbart till höger om honom: förf., omedelbart till vänster om OM: italienske Storsekreteraren Antonio Elio D´Emilio. 2e till vänster om honom: blivande OM i Santa Cecilia, altviolinisten Giorgio Bottiglioni (han tillträder som OM i december 2013 i närvaro av den italienske Stormästaren) E tt mer utförligt avsnitt om Liszt som frimurare publicerades 2012 i Acta Masonica Scandinavicas årsbok i Köpenhamn och samma år i en engelsk version i Ars Quatuor Coronatorums (AQC) årsbok i London. Som ett resultat av artikeln i AQC blev jag under våren 2013 inbjuden till musikforskarlogen Santa Cecilia i Rom, en helt ung loge som grundades 2004 och som lyder under Gran Loggia Regolare d’Italia. Logens medlemmar består av yrkesmusiker, operasångare och musikälskare, och som OM fungerar för närvarande engelsmannen John Wade som är doktor i latin och grekiska vid universitetet i Sheffield, och som har varit OM för den brittiska forskningslogen AQC Lodge No. 2076 i London, och som nu fungerar som redaktör för AQCs årsbok. Den 14 december i år lämnas OM-posten i Santa Cecilia över till altviolinisten Giorgio Bottiglioni. Man bad mig tala om Liszt och Sibelius, och att som illustration till mitt föredrag spela musik av dessa två tonsättare – Liszt som blev frimurare 1841 vid 29 års ålder och Sibelius som blev frimurare 1922 vid 57 års ålder. Även om båda var aktiva som frimurare under sina första år inom brödraskapet för att senare inte vara det – ett faktum som frimureriet i hög grad brottas med i vår egen tid (Mitt förslag är att varje broder omedelbart efter sin reception till första graden av sina faddrar lotsas in till en konkret uppgift – en uppgift hur blygsam den än månde vara ändå borde få den nyantagne brodern att känna stolthet över att hans uppgift bidrar till Ordens fortlevnad.) – bröt de aldrig med frimureriet. På sin ålders höst uppmuntrade till exempel Liszt unga pianoelever att bli frimurare, och Sibelius var formellt stororganist i Finska Storlogen livet ut, alltså ända till 1957. I jämförelse med de storslagna frimu- rarpalats och salar som frimurare i det svenska systemet vistas i var Santa Cecilias lokaler mycket blygsamma – inrymda i en lägenhet i ett hyreshus i Roms utkant – men ytterst smakfullt inredda, bland annat med vackra standar med Mozarts och Leonardo da Vincis namn. Som påminnelse och inspiration står omedelbart innanför entrén en Tempelriddare – se bilden. Som besökare påminns man därmed om de mytomspunna Malteserriddarnas fantasieggande hjältedåd genom historien. Malteserorden – som egentligen heter Den suveräna militära hospitalsorden av Sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta – även kallad Johanni- terorden – grundades 1099 i Jerusalem och är en romersk-katolsk riddarorden som tog som sin huvudsakliga uppgift att hjälpa sjuka och de pilgrimer och korsfarare som kom från Europa till Palestina, och år 1113 erkändes orden av påven. Orden utvecklade även en militär del, som snart kom att spela en aktiv och viktig roll i kampen mellan muslimer och kristna i Medelhavsområdet. Bland annat byggde orden sin egen flotta för att kunna skydda kristna köpmän från muslimska pirater samtidigt som de själva ägnade sig åt sjöröveri för att motverka musulmanernas framfart, men efter att ha tvingats bort från Det Heliga Landet fick Johanniterorden ett fäste på Rhodos. Men en muslimsk armé på 140.000 man jagade efter sex månaders belägring år 1522 bort Johanniterorden också från Rhodos, och litet senare – 1530 – erhöll orden av den spanske kejsaren Karl V ön Malta som sitt eget territorium där de blev kvar tills Napoleon fördrev dem 1798. Det är efter att ha funnit en fristad på Malta som vi har namnet Malteserriddare. Sedan 1834 ligger Malteserordens högkvarter i Rom, och sedan dess ägnar sig orden – som numera utgör en del av den italienska armén – uteslutande åt sjukvård i både fred och i krig. Intressant är att trots att man inte längre innehar något Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 15 territorium har man observationsstatus i Förenta Nationerna och erkänns som suverän av ett stort antal stater. På midsommardagen, den 23 juni klockan 15.00, under betryggande skydd av Malteserriddaren och de två bevakande bröderna vid logens port, och med den italienske Storsekreteraren Antonio Elio D’Emilio vid sin pulpet, OM John Wade vid altaret och ett tjugotal övriga bröder från Italien och England – ett vanligt antal närvarande bröder vid sammankomster i Italien sade man mig – levererade jag så mitt föredrag på engelska (det hade översatts till italienska för de italienare som inte kunde förstå engelska), och jag spelade ett stycke av Liszt inspirerat av fransk poesi (jag hade förberett ett stycke inspirerat av italiensk skulptur, men salen var för liten för detta stora stycke) och två stycken av Sibelius, inspirerade av finsk natur. Omedelbart efter föredraget – som ska publiceras i den italienska årsboken De Hominis dignintate (De Hominis dignitate (Om människans värdighet), är titeln på en berömd avhandling av den italienske renässansfilosofen Pico della Mirandola, och avhandlingen inleds med orden: ”Ett stort under är människan…”) 2014 – ställde några av bröderna flera mycket intressanta, intelligenta och kunniga frågor, och ett lärt samtal avrundade den nordlige gästens föredrag. Bland annat frågade man om frimureriet möjligen bidrog till att förändra Liszts musik, något jag inte trodde, men möjligt är ändå att det allvar som utgör en av frimureriets hörnstenar, och de stora tidlösa existentiella frågor som återfinns där – till exempel frågan om hur man bör leva sitt liv – på ett mer allmänt plan bidrog till att fördjupa Liszts musik. Den store pianovirtuosen skrev ju him- lastormande pianomusik, senare skrev han storslagna orkesterverk, och under sin sista fas skrev han en rad verkligt stora allvarliga djupa kyrkomusikaliska verk med en speltid på två till tre timmar vardera. Möjligen bidrog frimureriets symbolik och frågeställningar och de djupt bildade människor han träffade i de frimureriska kretsarna till att dessa 16 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 kyrkomusikaliska verk blev just så allvarliga som de faktiskt blev. En annan fråga gällde just kopplingen allvar och musik, och där berättade jag bland annat om hur Franz Schubert en gång hade funderat över detta, och kommit fram till att all musik – all god musik – alltid är allvarlig. Inte så att all god musik är tungsint, sorgsam och tankfull, men att all god musik – glad eller allvarlig – alltid bär på en värdighet. Efter den givande och trevliga loge- sammankomsten som varade omkring två timmar, blev jag och min hustru tillsammans med de övriga bröderna och deras fruar bjudna på en härlig fest uppe på takterrassen till ett hus mitt i Rom. Med en hänförande utsikt över det väldiga Viktor Emanuelemonumentet på ena sidan och Vatikanen på den andra och hela Rom, åt drack och umgicks på det härligaste sätt ett hundratal glada och pratsamma människor i den makalösa solnedgången och en bit in på småtimmarna. Författaren med sin fru Ramona på takterassen vid efterfesten. Under våra sex dagar i Rom hann min hustru och jag uppleva bland annat Colosseum i dagsljus och i nattlig skrud – ännu mer betagande på natten än på dagen tyckte vi – Spanska trappan och Fontana di Trevi (som egentligen är fonden till ett stort palats som inte finns kvar), Piazza Navona (där vi lyssnade till en fin barockkonsert i kyrkan Sant Agnese in Agone), Piazza del Popolo, Monte Pincio, Vatikanen med Sixtinska kapellet och den hänförande utsikten över hela Rom från Peterskyrkans kupol, Villa d’Estes sagolika fontäner och pinjer (som inspirerade Liszt till tre av hans mästerverk). I det sjudande romerska gatulivet råder en avspänd, glad och trivsam stämning, så till exempel ser man halv tolv på natten människor i alla åldrar på promenad, också barnfamiljer med småbarn. Härligt att uppleva! Här skulle jag nu vilja fästa alla fri- murares uppmärksamhet på ett föredrag som torde kunna dra till sig flera förfrågningar. Broder John Wade har under flera års tid och på många håll i världen hållit föredraget ”Go and Do Thou Likewise” (United Grand Lodge of England, Prestonian lecture). Föredraget handlar om frimureriska processioner i England från tidigt 1700-tal till vår egen tid, och handlar egentligen om mötet mellan frimurarna och allmänheten – om hur lyckosamt det ibland har varit (till exempel att frimurare lade grundstenen till Covent Gardenoperan i London) och om de problem som funnits (till exmpel hånprocessioner mot frimurarna på gator och torg), och om vilka problem som finns idag och om vad man skulle kunna göra i framtiden för att förändra till det bättre. Om någon loge eller brödraförening i landet eller forskningslogen Eckleff skulle känna sig intresserade kan ni nå Dr. Wade på hans e-postadress: j.wade@sheffield.ac.uk Och om någon loge eller brödraförening skulle vilja ha ett föredrag med musikinslag – samt/eller välgörenhetskonsert – så kan ni kontakta mig: andersgs@aland.net Avslutningsvis skulle jag vilja uttrycka stor tacksamhet och glädje över den gemenskap och de goda samtal som jag med jämna mellanrum får uppleva med frimurare från när och fjärran, allt från trevliga sammankomster i min hemmaloge i Mariehamn där jag ofta hört hörvärda tal, till intressanta och givande möten med frimurarbröder på olika håll i Sverige och Finland. Text och foto: Anders Gabriel Sundström, VII Adriatiska havet med ms Serenissima 15-22 april 2014 Serenissima började sin bana som fartyg på anrika Hurtigruten längs med Norges kust på 1960-talet. Hon konverterades 2003 till ett klassiskt kryssningsfartyg, och fräschades upp 2013. Serenissimas storlek och djupgång ger henne möjligheten att lägga till i historiska städers centrum och att ta sig in i mindre hamnar. Hon erbjuder de drygt 100 passagerarna en smakfull omgivning, med dekor i gustaviansk stil, och en hög servicenivå. Tidtabell 15 – 22 april: Venedig - Sibenik – Korcula - Kotor - Dubrovnik - Split - Pula - Venedig Kryssningspris från 1990 euro, inklusive flyg Helsingfors – Venedig t/r, transfers, helpension med måltidsdryck vin/öl/softdrinks, dricks till besättningen, föredragsprogram ombord. Begär programmet hos oss, eller läs det på vår hemsida, www.axtours.ax. Axtours.ax Ålandsvägen 36, 22100 Mariehamn, tel 018-51213 info@axtours.ax Skidmurarträffen 2014! Den traditionella skidmurarträffen för slalomoch skidåkande bröder med damer och övriga familjemedlemmar ordnas på Pyhätunturi den 13–16.3.2014. Intresserade bedes ta kontakt med br. Guy Catani senast den 15.1.2014, tel 0400-447890 eller e-mail guy.catani@frimurarorden.fi Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 17 Medmänsklighet med risk för livet VEM VAR ALBERT GÖRING? Att Hermann Göring var Nazitysklands beryktade riksmarskalk, står i alla uppslagsverk. Att han hade en bror, Albert, som räddade judar, motståndsmän och regim kritiker, får man däremot förgäves leta efter. M en nu har en monografi lyft fram Albert ur glömskan: Thirty Four av William Hastings Burke, nyligen översatt till tyska: Hermanns Bruder. Wer war Albert Göring? År 1998 gjorde ett engelskt filmteam en dokumentär, The Real Albert Göring. Den filmen sågs av Hastings Burke som blev fascinerad av hans öde. Tanken att Hitlers designerade efterträdare hade en empatisk broder, en ”mensch” som det heter på jiddisch, var helt enkelt för otrolig för att vara sann. Hastings Burke ägnade tre års efterforskningar åt Hermanns broder och reste omkring i åtta länder för att intervjua ättlingar till nazioffer. Medan Albert satt i rannsakningshäkte hos amerikanerna efter 1945 skrev han ned sin story och namnen på de 34 personer som han räddat. Denna lista, en slags Göring´s List, hamnade i arkiven och samlade damm. Medan Hermanns liv genomlystes in i minsta skrymsle, sjönk Alberts historia i glömska. Omaka bröder Albert Göring föddes 1895 i Berlin som femte barnet till Heinrich Göring, rikskommissarie i Tyska Sydväst-Afrika (i dag Namibia), senare generalkonsul på Haiti. Bröderna var mycket olika i fråga 18 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 om utseende, temperament, utbildning och politik. Hermann hade blå ögon, var satt och korpulent, auktoritär, bombastisk, utbildade sig till stridsflygare. Albert hade bruna ögon, var lång och slank, kulturintresserad, antimilitaristisk, antinazistisk och studerade till ingenjör i München. På grund av de utseendemässiga skillnaderna bröderna emellan ville ryktet till och med göra gällande att Albert var son till familjens judiske husläkare. Även om bröderna var olika i många avseenden, rådde dock ett mycket gott förhållande dem emellan, de visste var de hade varandra, inte minst ideologiskt. Albert kunde alltid vända sig till den två år äldre brodern, när det gällde hans räddningsaktioner. Så länge dessa inte hotade Hermanns politiska position, lät han den yngre brodern hållas – till Gestapos stora irritation. Efter ingenjörsstudierna fick Albert jobb på en firma som tillverkade varmvattenberedare, han blev representant för Österrike, Ungern och Tjeckien, stationerad i Wien: den ena dagen i Prag, nästa dag i Budapest, lyxrestauranger, fina caféer, ”vin, kvinnor och sång”, (han var gift fyra gånger), värdefulla kontakter. Aktivt motstånd Tidigt gav Albert prov på civilkurage. Strax efter Nazitysklands annektering av Österrike 1938, var det inte ovanligt att SA-män förödmjukade judarna på gatorna. Särskilt sadistiskt var det, när några judiska kvinnor tvingades skrubba trottoarerna. När Albert fick syn på det, tog han resolut borsten från en kvinna, gick ner på knä och började själv skrubba. Då SA-männen granskade hans id-handlingar och såg att de hade en Göring framför sig, droppade de av … Sophie Paschkis Bland Alberts många räddningsaktioner torde fallet ”Lehárs hustru” vara det mest ryktbara. Operettkompositören Franz Lehár var en av Hitlers favoriter, han förlänades till och med på order av diktatorn Goethe-medaljen för konst och vetenskap (1940). Men när tonsättaren gifte sig med judinnan Sophie Paschkis, föll paret i onåd. Gestapo knackade på hos paret för att arrestera henne. Då kontaktade maken Josef Bürkel, en nazikoryfé i Wien, som temporärt lyckades avstyra gripandet. En tid därefter fick Lehár ett officiellt brev: ”Skilj er från hustrun eller bli klassad som icke-arier!” Tonsättaren ringde då en god vän som kände Albert Göring. Denne beger sig omedelbart till Berlin, uppsöker brodern och informerar honom om parets hotfulla situation. Hermann ringer upp sin rival Josef Goebbels, vars ministerium hade hand om dylika ärenden, och påminner denne om att ”Glada änkan” var Hitlers älsklingsoperett … Goebbels tar lismande emot Albert som om han var en gammal god vän: ”Ni borde genast ha kommit till mig! Här har ni ett arier-diplom för tonsättarens hustru. Jag ber om mina hälsningar till paret Lehár.” År 1939 blir Albert exportdirektör på Skoda-verken i Tjeckien som inte bara byggde bilar utan också kanoner. Detta jättelika industrikonglomerat inkorporerades i Reichswerke Hermann Göring AG. Efter kriget försökte tjeckerna få fast Albert för att han medverkat till produktionen av krigsmateriel, men flera av hans Skoda-medarbetare vitt- att få tala med kommendanten och säger: ”Jag är Albert Göring, från Skodaverken. Jag behöver arbetare.” Varpå han fyller bilarna med ett antal judar, kör därifrån till ett skogsparti, där han släpper dem, en helt otrolig ”köpenickiad”, jämförbar med Oskar Schindlers insats. Efter kriget Albert arresterades den 13 maj 1945 och fördes till ett amerikanskt förhörscenter i Augsburg. Där möttes bröderna Göring för sista gången: ”Du kommer snart att bli fri”, sade Hermann till sin bror, ”ta hand om min hustru och min dotter.” Dagens internaionella intresse för Albert låter ana att en rehabilitering kan vara att vänta... hans förhörsledare blev en viss major Victor Parker. Under förhöret nämndes namnet Lehár och att Albert hade hjälpt dennes judiska hustru Sophie Paschkis. Denna information fick majoren att haja till. Han hade nämligen samma efternamn som hon, men hade amerikaniserat det och visade sig vara hennes kusin! Friheten började hägra för Albert. Men tjeckerna ville annorlunda, de fick honom utlämnad för förmenta krigsbrott. Avgörande för hans oskuld var upptäckten av ett av nazisternas arkiv i centrala Böhmen, där det fanns en Gestapoakt om Albert och hans påstådda brott mot Tredje riket och hans aktioner för att rädda tjecker. Den 14 mars 1947 blev Albert en fri man. Svårigheter men inget tack... Alberts handskrivna lista med de 34 namnen Franz Lehár med sin hustru Sophie. En av James Wyllies böcker om Albert Göring År 2010 publicerade Richmond Magazine en lång artikel om Albert som en av ”historiens glömda hjältar”. nade till hans fördel: Han hade hjälpt motståndare bland annat med förfalskade resedokument och utländsk valuta. Alberts sista intervention (1944) för att rädda judar var operation Theresienstadt, enligt nazipropagandan ett ”paradis-ghetto” sex mil nordväst om Prag. Han rekvirerar några lastbilar med chaufförer, kör fram till lägerporten, ber Efter kriget blev namnet Göring, som tidigare varit ett ”Sesam, öppna dig”, en belastning för honom. Han fördes från ett fängelse till ett annat, började misströsta om att någonsin bli fri. Varje förflyttning, varje förhör började alltid med orden ”broder till riksmarskalken Göring” … Albert lämnade in en ny ansökan om frigivning den 5 juli 1946. Ödet ville att Albert sökte förgäves flera jobb i Österrike, där han tidigare blivit medborgare, men folk ville inte anställa hjältar, man ville glömma kriget, och så var det efternamnet… Han börjar få alkoholproblem, äktenskapet knakade i fogarna, pensionen var blygsam... Albert dog den 20 december 1966, ensam och utblottad. Han ligger begravd tillsammans med sina föräldrar på Waldfriedhof i München. Albert Görings osjälviska mod – han var tre gånger intagen för förhör hos Gestapo! – har inte belönats med ordnar eller utmärkelser, inte ens postumt. Hans öde har hittills förblivit en fotnot till sin broders illgärningar. Men på grund av William Hastings Burkes fängslande monografi lever hans minne kvar, i synnerhet hos dem som har Albert att tacka för sin räddning. Efter alla vittnesmål om hans djärva insatser borde han vara förtjänt av en minnesplakett i Yad Vashem, det israeliska förintelsemuseet i Jerusalem. Den som räddar ett enda liv, säger ett judiskt ordspråk, räddar ett helt universum. – Albert Göring räddade minst 34! TEXT: FOLKE FREUND, X (ÖPL) ILLUSTRATION: Lasse Hedman, X Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 19 Stormästarbesök i Österbotten Stormästaren besöker S:t Johanneslogen S:t Peder Stormästaren Anders Strömberg fortsätter sin ”eriksgata”. Efter sitt tillträde som Svenska Frimurare Ordens Stormästare i mars i fjol meddelade han att han kommer att besöka alla frimurarsamhällen i Orden. S :t Johanneslogen S:t Peder i Jakobstad var snabb i vändningarna med en inbjudan och fick lika fort svar av stormästare, att han planerade att besöka Jakobstad den 27 september 2013. Anders Strömberg är känd som en stor Finlandsvän, varför han denna gång valde att ta färjan över till Åbo och därifrån åka bil upp till Jakobstad i sällskap med sin SUB Ulf von Feilitzen. De anlände på eftermiddagen och tog en promenad från hotellet till frimurarhuset som ligger endast några stenkast därifrån. Där befann sig köksansvarige Hans Kronholm, som kunde 20 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 visa en del av huset förutom logelokalerna. Besökarna kunde besiktiga logelokalerna före sammankomsten i grad I. Ett speciellt intresse riktades på de anmärkningar SAL Henrik Tavast fått ifråga om ett par inredningsdetaljer i logelokalerna. Stormästaren mottogs av Ordförandemästare Ralf Sandbacka och de enligt ritualen utsedda följeslagarna (SUB) Sammankomsten som var en reception i grad I genomfördes galant, vilket skvallrade om att mycken träning låg bakom. Antalet deltagare i sammankomsten var 67. Efter sedvanlig fotografering tågade bröderna in i refektoriet till brödramåltid, vilket var fyllt sista plats. Anders Strömberg inledde sitt tal vid måltiden med att meddela att han kommer att tala kring tre ord; nämligen Ritualer, Lokaler och Bröder. Sitt beslut att besöka alla frimurarsamhällen motiverade han med att säga, varför han var här denna kväll. Det var att han vill vara med i en vanlig loge. Han vill vara en vanlig broder. Träffa bröder. Och att han helst hade velat sitta oplacerad! Dessutom vill han se hur det rituella arbetet utförs. Inför ett besök av Stormästaren övas, det är bra. Det märktes ikväll. Ritualer Våra ritualer är unika I – X grader (även en XI grad som benämns Riddare och kommendör med Röda korset). De har en logisk koppling. Ändrar man på någonting är man tvungen att göra omfattande följdändringar. Den revidering som nu pågår är ett resultat av den enkät som gjordes inom Orden för ett par år sedan. Denna slutversion är vår framtida grund och skall följas utan avsteg. Lokalerna Vi skall skapa ett kapital för att kunna möta kommande problem. Vi bör satsa med tanke på 50 till 100 år framåt i tiden. Vi bör ha avgifter som ger en stabil ekonomi. Vi kan inte bara förlita oss på Granatenhjelm. Bröder Bröderna är kärnpunkten i vårt arbete. Orden tappar bröder. Vi bör se till att bröderna stannar inom Orden. Vi bör också göra något för att bröder skall komma tillbaka. Alla har perioder i li- vet, som gör att man kanske tar en paus eller blir passiv. Jag vill dock säga att ert samhälle i Jakobstad och övriga delar av det svenska frimureriet i Finland utgör ett undantag inom Orden. Ni har en väldig liten avtappning. Men vi skall bli bättre på att ta hand om varandra. Vi skall ta hand om de äldre. Kanske ordna faddermiddagar! Fadderbarnen kunde bjuda in sina faddrar! Varför har inte den eller den brodern varit med på länge, undrar vi ibland? Välgörenhet är inte endast fråga om pengar. Det är den inre välgörenheten som räknas. Hjärtat bakom. Middagen är ”grädden på moset”! Frimureriet är ett livslång åtagande. Vi är ingen sällskapsklubb. För att kunna göra väl, bör vi själva må bra Det gäller också välgörenhet ute i samhället. Vi delar ut över 40 miljoner kronor. Men det är viktigare att vi tar hand om varandra. Vi bör ha roligt på våra brödramåltider, men på ett värdigt sätt. Lycka till bröder. Fortsätt så här. ” Han vill vara en vanlig broder. Träffa bröder. Och hade helst velat sitta oplacerad! Det var några valda delar ur Stormästarens tal. På återfärden skulle Anders Strömberg och Ulf von Feilitzen besöka kyrkan i Nykarleby samt Tammerfors Domkyrka för att där se bl.a. Hugo Simbergs freskomålningar. Som jag inledningsvis nämnde är Stormästaren en stor Finlandsvän. Text och foto: Rafael Söderberg, X Sjömurarträffen 2014 Sjömurarträffen i äkta skärgårdsanda arrangeras sommaren 2014 på Nagu Brännskär, 60.05.18 N 21.58.64 E. Tidpunkt: lördagen den 19 juli. Program: bl.a. Föredrag om Brännskärs historia och skärgårdsliv samt träbåtsbygge, gemensam supé, sång, sjömurarfrågesport mm. Preliminär anmälan till: krister.santanen@gmail.com Övernattningsmöjlighet för bilburna på Kirjais kursgård. Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 21 Foto: Lars Jakobsson Portalen till klostret Grigoriou på Athos. Fr.v. Lars-Olof (Osse) Ahlfors och Guy Catani. 22 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 Athos kallar allt fler bröder Fyra klosterbröder på pilgrimsfärd I medlet av oktober gav sig två novisbröder, Lars-Olof Ahlfors och Lars Jakobsson i de två erfarna klosterbröderna Guy Catanis och Magnus Rosengårds beskydd för att besöka den ortodoxa klosterhalvön Athos i Grekland. F ör att en resa skall lyckas fordras en omsorgsfull planering och detta gäller speciellt Athos. Athos är ett administrativt självständigt område till vilket alla gästande pilgrimer behöver ett visum och en bekräftelse av själva klostren att de är redo att inkvartera de besökande. Då endast tio icke ortodoxa personer kan komma till området per dag måste detta visum ansökas månader i förväg. Men också en noggrann planering, i vår grupp med stor grundlighet gjord av broder Guy kan rubbas av stormar och besök av höga prelater, vilket vi också fick erfara under resan, men det gjorde pilgrimsfärden bara mera intressant. det en skillnad på tre till sex timmar, beroende på årstiden, i förhållande till tiden i det övriga Grekland. Efter flyg till Thessaloniki och bil till den lilla staden Ouranoupoli utanför muren som skiljer klosterområdet från fastlandet avhämtades tillståndet, ”Diamonitirion-visumet”, att besöka området från besökskontoret och den två och en halvtimme långa båtfärden till hamnstaden Dafni kunde börja. Det första klostret vi skulle besöka var Karakallou, beläget på den nordöstra si- dan av ön. Bussresan gick via det administrativa centret Karyes. När vi kom till Karyes visade det sig att all verksamhet i staden stod stilla. Butikerna var stängda och inga transporter var möjliga. Detta berodde på att den grekiskortodoxa kyrkans överhuvud, patriarken av Konstantinopel var på besök åtföljd av ett stort polisuppbåd och egna livvakter. Efter en längre väntan tog dock besöket slut och vi kunde få vår transport till Karakallou ordnad. Fram till klostret kom vi så sent att vi leddes direkt till kvällsgudstjänsten, ves- Athos, som är det andliga centret för Foto: Guy Catani den grekiska ortodoxa kristenheten är ett område som i praktiken är helt avskilt från det övriga Grekland av en svårframkomlig terräng, mur och avsaknad av vägförbindelse. De 20 klostren och dess sidokloster nås enbart med båt. Området är cirka 60 km långt och 8–12 km brett och omfattar 360 km2. Klostren följer den julianska tideräkningen och den bysantinska dagsrytmen vilket betyder att den liturgiska dagen börjar vid solnedgången då det är midnatt i munkrepubliken. I praktiken betyder Patriarken i Karyes. Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 23 Foto: Lars Jakobsson pern, där vi togs emot av en finsk munk, fader Podromoros som i 17 år bott i klostret. Efter den halvannan timme långa gudstjänsten fick vi äta bönstuvning i refektoriet tillsammans med ett stort antal ortodoxa pilgrimer. Efter måltiden kunde vi se klosters reliker, bland annat ett stycke av Jesu kors. Sedan var det dags att packa upp ryggsäcken och lägga sig till sängs för att orka upp till midnattsgudstjänsten som började redan klockan kvart över två och var extra lång då klostret gästades av biskopen av Liverno. Liturgin fortsatte till klockan sex och morgonmålet, som bestod av pasta, bröd, oliver och ett glas vin intogs ”Vad är nu klockan?” Foto: Lars Jakobsson klockan sju. Då man inte får, utan specialtillstånd, vara mera än ett dygn på samma kloster packade vi efter maten igen vår ränsel för avfärd till följande kloster. Nu var det klostret Grigoriou som Tryggt kloster. 24 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 var vårt mål och resan fortsatte över Karyes igen till Dafni. Det var planerat att med båt fortsätta till Grigoriou men nu var det naturen som satte käppar i hjulen. Under natten hade det blåst upp en storm och den höga sjögången hindrade alla fartyg att lägga till vid kajen. Efter en tids väntan hade vi dock turen att få lift med en bil som var på väg till ett annat kloster, Simonos Petras, på vägen till vårt mål, så att det blev bara två och en halv kilometer väg kvar att gå till fots till Grigoriou. Denna vandring, som nog mera liknade bergsbestigning än vandring var kanske den längsta och tyngsta två och en halv kilometer som åtminstone skribenten varit med om tog ungefär en och en halv timme. Men fram kom vi, vi fick vårt gästrum i det år 1347 grundade klostret och kunde förbereda oss för kvällsvespern. I kyrkan fäste man sig vid de mycket vackra freskerna som var målade på väggarna. Här började midnattsgudstjänsten klockan fyra och fortsatte till klockan sju. I klostret mötte vi Foto: Guy Catani en grupp ryska pilgrimer från staden Ufa nära Uralbergen som på sina axlar bar en stor ikon föreställande Jungfru Maria och Jesusbarnet från kloster till kloster för att välsignas. Följande morgon hade havet lugnat sig och vi kunde ta båten till klostret Dionyssiou som är beläget bara några kilometer längre framåt längs den sydöstra kusten av ön. Klostret som ligger vackert beläget på en höjd av 80 meter över havsytan är grundat år 1389 och tillägnat Johannes döparen, Herrens föregångare. Också i detta kloster var kyrkans väggar dekorerade med vackra fresker och speciellt vacker var kyrkans ikonostas och sidokapell. Vi togs emot med ett glas raki, ett glas vatten samt marmelad och fick till vårt förfogande ett rum med en ljuvlig utsikt över det Egeiska havet. Klostret har en vacker gravgård och i samband med det ett ”skallhus” där avlidna munkars kranier förvaras. Här var det skönt att sitta i den varma solen och avnjuta en picknick av medhavda konserver och surskorpor samt beundra utsikten. Vespern började klockan 17:00 och pågick till klockan 18:30. Därefter inmundigades potatisstuvning, oliver, fetaost och ett glas vin i trapezan, som matsalen här kallades. Midnattsgudstjänsten började klockan fyra och fortsatte till klockan sju. Nu hade vi inte tid att äta frukost utan skyndade till stranden för att hinna med båten tillbaka till Dafni och vidare med bussen till Vatoupedis sidokloster, sketet St. Andreou beläget nära Karyes. Munkarnas sista viloställe. Foto: Guy Catani Också på St. Andreou togs vi emot med raki, vatten och marmelad. Denna skete som är större än de flesta klostren på ön gav ett förfallet intryck men stora reparationer var på gång. Kyrkan var mycket stor med många vackra ikoner och fresker. Här hade vi möjlighet att följa med gudstjänsterna inne i själva kyrkan vilket inte varit möjligt för oss lutheraner i de tidigare klostren. Vi måste dock avlägsna oss före själva nattvarden, som alltid avslutar midnattsgudstjänsten. Vid en liten utanför själva klosterområdet belägen paviljong, framför vilket det stod ett kors kunde vi ha en egen, av broder Osse ledd andaktsstund med nattvard. Detta var en oförglömlig upplevelse. Fågelsången, den vackra naturen och en fantastisk utsikt över havet framkallade en stämning som är svår att beskriva. I St. Andreou fick vi middag redan klockan 16:00, pasta med potatis-kålrotsmos och äpple, varefter kvällsvespern började och fortsatte i två timmar. Biskopen från Tartto i Estland hade hämtat en ikon för att den skulle bli välsignad, vilket skedde med en speciell ritual i kyrkans förrum i samband med vespern. Midnattsgudstjänsten började Före detta munkar i klostret Dionyssiou. klockan fyra på morgonen. På morgonen var det tid att ta farväl av klosterlivet och resan hem över Karyes, Dafni och Ouranoupoli kunde börja. Denna klosterhalvö är en värld för sig där livet, trots alla de tusental ortodoxa pilgrimer som besöker området årligen, har avstannat. Att stå under flera timmar i en mörk kyrka, höra munkarnas monotona recitation av heliga texter samt fantastisk sång och se ljus tändas och släckas enligt en tusen år gammal ritual och liturgi samtidigt som doften av rökelse sprider sig gör att man ofrånkomligt tänker på vad som är viktigt här i livet och vad som bara är onödig skyndsamhet. Våra frimurardygder träder fram som allt mera väsentligt. Hur lever vi vårt liv? Uppfyller vi våra plikter mot oss själva och våra medmänniskor? Svar får vi kanske inte men frågan väcks. Hela resan var som jag tidigare sagt en oförglömlig upplevelse. Att allt klaffade, tider, program etc. får vi tacka vår reseledare, broder Guy och hans noggranna förberedelser. Att vi vill komma igen är säkert. Text: Lars Jakobsson, IV–V Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 25 Predikan i Pedersöre kyrka S:t Andreaslogen Henrik Tavast fyllde 10 år 11.10.2012 Aposteln Petrus – som fått ge sitt namn åt denna Pedersöre kyrka och församling – skriver i sitt första brev till de kristna i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien, Bithynien och naturligtvis också de kristna här i Pedersöre, att de, när de kommer till Honom, den levande stenen, ratad av människor, men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. B ilden av enskilda kristna som kal�lade att utföra ett väldigt husbygge, som pågår under generationer, och bilden av den kristna församlingen i världen som ett katedralbygge som ska pågå till tidens slut, har tiderna igenom inspirerat kristet tänkande – den finns i våra psalmer och böner och över huvud taget i kristet tänkande. Bilden har också 26 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 inspirerat tänkandet inom det svenska frimureriet, med dess tydliga kristna profil; besläktade tankar finns också i frimureri som inte lika tydligt vilar på kristen grund; bilden av denna världen som den byggenskap som En Högste Byggmästare anförtrott åt människan att fullborda. Detta märkliga, att vara född till människa, som också en av denna världens författare ödmjukt häpnar över, är också att vara kallad att utföra ett arbete, som – vilket det än är – i det bibliska perspektivet är den enskilda människans – i och för sig ringa – bidrag till det Gud påbörjade den första skapelsedagen, och som ska fullbordas när all tideräkning upphör eller vid tidens slut. Nu tänker förmodligen inte människor i allmänhet om sitt vardagliga arbete – att kanske sköta en jordbrukseller schaktmaskin, att hålla rent i andras trappuppgångar eller vad det nu är som är vårt vardagsknog – att det skulle vara ett sätt att fullborda det som Gud påbörjade den första skapelsedagen. Men så ser det bibliska perspektivet ut. Människans första kallelse är faktiskt varken att sjunga psalmer eller be böner, även om jag tycker att hon ska göra det också, människans första kallelse är det vanliga, om man så vill, världsliga arbetet. Det vi kallar syndafallet, alltså detta att människan vände Gud ryggen, det förändrade inte människans bestämmelse; det förändrade hennes relation till Gud, men inte meningen med människans liv. De hennes förmåga att uppfylla bestämmelsen; människan blev splittrad i sin hängivenhet och oförmögen att fullgöra sitt vanliga världsliga arbete i medvetenhet om att det var hennes av Gud givna kallelse. Människan fortsätter visserligen, som det sades att hon skulle när Gud skapade henne, att bruka jorden – men hon frestas alltför ofta att förvandla åkerbruk till rovdrift; hon fortsätter att föröka sig, som också var henne kallelse, men hennes sexualitet har ofta förvandlats till ett själviskt utnyttjande av en svagare part; hon fortsätter att bygga sina samhällen, men bygger också in orättfärdighet och orättvisor. Den underliga berättelsen om språkförbistringen som är en del av berättelsen om Babels torn i Första Mosebok, är en erinran om att människor ofta förlorar förståelsen för varandra; och den pågående miljöförstöringen visar människans oförmåga att – som det heter i Första Mosebok – ”bruka och vårda”. Allt detta, som handlar om människans misslyckande att genom sitt arbete fortsätta det Gud hade påbörjat, betyder inte att människan är totalt fördärvad. Med aposteln Paulus kan man säga, att hon fortfarande har kvar sin goda vilja, men har förlorat förmågan att fullt ut göra det hon verkligen vill – det står om detta i Romarbrevets sjunde kapitel. Människans känsla för sanning och rätt finns kvar, om än korrumperad, hennes vilja att utveckla det som läggs Pedersöre kyrka. i hennes händer är en påminnelse om vår ursprungliga bestämmelse. Därför finns i samhällen med ringa kunskap om Gud ofta en lagstiftning som värnar om människan och jorden. I alla tider och i alla samhällen har det också funnits ”människor av god vilja”. Dagens portkristna samhälle är i det avseendet inget undantag, utan bär tydliga tecken på människans medvetenhet om sitt ansvar – i vissa avseenden rentav mer utvecklat än en gången tids samhälle. Det bibliska eskatologiska perspektivet, hoppet om nya himlar och en ny jord vid tidens slut, förändrar inte det här perspektivet, snarare fulländar det den kristna synen på det goda samhället. Det finns rimligtvis ingen motsättning mellan tron på människans kallelse att fullborda Guds skapelse och tron på en ny himmel och en ny jord, där rättfärdigheten bor. Människans bestämmelse, enligt kristen tro, förblir således oförändrad – hon är kallad att ”bruka och vårda” jorden, kallad att bygga sina städer, byar och vägar, kallad att arbeta med hantverk och köpenskap – i det bibliska perspektivet är det, enligt Predikareboken, den största olycka när malerskorna slutar att mala och enligt Uppenbarelseboken, då bullret från kvarnen inte längre hörs – på vår tids språk kunde vi säga, att det är en olycka när folk inte längre går till arbetet och industrierna slår igen. Den holländska vuxenkatekesen formulerar detta fulländat när den beskriver människans vanliga arbete som medskapande med Gud, där står: Gud har inte skapat världen; han skapar den ständigt, och han gör det genom oss. Det är inte sant att skogen är hans skapelse medan staden inte är det. Staden är på ett sätt ännu mer hans verk, för i den har hans högsta skapelse, människan, uttryckt sig själv. Mer världslig kan inte gärna människans uppgift bli. Det är mot den här bakgrunden som beteckningen frimurare ska förstås. Beteckningen översattes först från franska och engelska – och i båda fallen användes på originalspråket snarare en beteckning som lika mycket står för stenhuggare som för murare. På engelska mason och samma ord på franska. Det svenska frimureriet, som vilar på kristen grund, ser människans uppgift och kallelse som inställd i det här sammanhanget. Vi vill vara masons som bearbetar ett hårt stenmaterial som ska inpassas i det väldiga katedralbygge som pågått sen tidens morgon och som ska fullbordas när all tideräkning upphör. Det hårda stenmaterialet är våra egna hjärtan och sinnen vilka måste bearbetas för att vi ska kunna inpassas som levande stenar i Guds väldiga husbygge, som vi kallar skapelsen. Vi vet att vi inte kan göra detta av oss själva; vi lever därför i övertygelsen om att Skaparen själv vill leda vår hand när vi bearbetar vårt eget liv för att i vårt vardagliga arbete kunna vara med i det väldiga perspektivet som ska fullbordas när Gud nyskapar himmel och jord. Det egentliga frimureriet sker därför inte i våra egna sammankomster, utan när vi går därifrån och tar fatt på vårt dagliga arbete i skolor, industrier, förvaltningar och i våra hem. Det är vår övertygelse, att Guds skapelse då, genom vanligt mänskligt arbete, förs ett litet, om än väldigt litet, stycke mot sin fullbordan. Men det kan inte ske med mindre än att människan är beredd att bearbeta sin natur, så att hon kan inpassas som en levande sten i ett andligt husbygge. Amen. PREDIKAN: Leif Norrgård, R&K, OHP Foto: Guy Catani, X, DKM Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 27 Konstnärlig utveckling Från olja till För något år sedan fick Br Simo Heinonen uppdraget att göra en takmålning till t aket i Ordenshusets A-trappa. När vi diskuterade uppdraget råkade jag nämna att vi också planerat att förse översta trappavsatsens fönster med blyglas. Dem gör jag gärna, bara du gör skisserna först, svarade Simo utan att blinka. Den stora sten som då föll från mitt hjärta kom tillbaka dubbelt så tung när det gick upp för mig att han aldrig tidigare gjort glasarbeten! 28 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 blyglas O ron visade sig med tiden vara obefogad. Simo reste till Tyskland och anmälde sig som lärling hos Stefanie Schönlau, en känd glaskonstnärinna i Hannover. Under en dryg veckas intensivkurs lärde han sig sedan de tekniska grunderna för arbetet och återvände hem för att bygga om ett utelager till glaskonstateljé. Där uppstod sedan i ökande takt först fönstren till A-trappan, sedan de mer komplicerade fönstren till Ordenshusets nya entré och bibliotek, följda av mycket fordrande blyglasfönster till refektoriet och nu senast till museet. Allt i äkta katedralglas och blyprofil enlig medeltida teknik. Hans österbottniska sinne för humor hörs när han ibland kommenterar vårt samarbete med orden – ”Tänk om vi träffats för trettio år sedan, då kunde vi ha byggt upp Salomos tempel på nytt”. Simo Heinonen, IX 63 år, konstnär, ekonom Född i Östermyra (Seinäjoki) Finland Bosatt i Trollhättan i Sverige Eques A Fide Pueri (Riddaren av barnasinnet) Br Simo har också specialiserat sig på att utföra vapensköldar i blyglasteknik, så om någon broder vill ha en bly glasversion av sin sköld gå det bra att kontakta honom direkt på adressen: Lextorpsvägen 479 SE-461 64 Trollhättan Telefon: se matrikeln e-post: simo.konst(at)gmail.com Ett nytt område trollbinder Br Simo hade vid ett besök i Hannover också träffat en annan känd tysk glaskonstnär, Günter Grohs och visat honom några av sina oljemålningar. Efter att ha studerat dem noga utbrast Günter – Du har ju alltid arbetat med glas, din målarteknik motsvarar ju helt blyglastekniken. Efter att ha hämtat sig från den repliken studerade Simo sina tidigare alster och märkte att han verkligen målat på ett sätt som direkt, men givetvis med en viss modifikation, kan förverkligas som blyglas. Impulsiv som denne sydöster- bottning är, kastade han sig huvudstupa in i den nya tekniken och bytte duk och olja till katedralglas och blyprofil. Arbetet trollband honom sedan till hela den gångna sommaren och efter att med såväl målningar som glasarbeten i bagaget träffat galleristen Risto Laasimo slogs datum för en separatutställning på Galleria Mondo fast till 15.10–1.11.2013. I samband med utställningen presenterade också Simos mångårige gode vän Olli Sarpo sin nya bok Antipastoraali, en samling korta essäer baserade på inköpslistor kunder lämnat kvar i köpkorgar och -kärrror. Skojig läsning. Sköldmåleriet Men vi ska inte glömma att Br Simo i första hand i ett stort antal år målat alla våra riddaresköldar och arbetet fortsätter. Idag har han målat mer än 500 sköldar för bröder i Stor Capitlet, plus några större och mycket fordrande R&Ksköldar. Det nuvarande fria konstnärliga arbetet med glas och olja ger en välkommen kontrast till det mer regel- och formbundna arbetet med att förverkliga heraldikerns skisser till sköldar. Text och foto: Lasse Hedman, x Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 29 Frimureriska toner Sibelius och hans frimurarmusik e x Ovanlig bild av Jean Sibelius. Ur en fotobok från år 1941, troligen utgiven till hans 75-års födelsedag. Fotografen okänd. (www Tahtipuikko) I slutet på januari detta år mottog S:t Johannes Logen S:t Augustin en e-postförfrågan från SJL Gustaf Wasa i Falun i anslutning till logens etthundraårsjubileum, som firades i april. Den 6 april arrangerade man nämligen i anslutning till jubiléet en konsert, vid vilken det framfördes endast frimurerisk musik. Vid konserten var avsikten att uppföra bland annat också två stycken som ingår i Jean Sibelius frimurarmusik, och orsaken till dalalogens förfrågan var att man konstaterat att SJL S:t Augustin är den ena rättsinnehavaren till Sibelius frimurarmusik, och det var alltså fråga om att inbegära tillstånd för att uppföra musiken. 30 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 Historien bakom Sibelius frimurarmusik är ju den att Jean Sibelius recipierade i den nyetablerade logen Suomi No.1 år 1922 som en av de första recipienterna. Man hade redan från första början baktanken att den kända kompositören skulle fungera som organist i logen, vilket han gjorde några gånger. Dessvärre hade man ingen orgel till en början, utan endast ett orgelharmonium. Ändå inspirerades Sibelius redan alldeles i början till en komposition för frimurarlogen, Sorgmarsch, som framfördes för första gången redan 1923. Sibelius deltog under de två första åren sex gånger i logearbetet, men sedan finns det inga noteringar om att han skulle q x e ha varit närvarande. År 1926 uppstod ändå bland bröderna i logens ledning tanken om att man skulle be Sibelius komponera musik för logen, och man lyckades under ledning av Oiva Soini övertala Sibelius att ta sig an uppdraget. Redan den 12 januari 1927 uruppfördes sedan musiken, som bestod av 8 delar. Rättigheterna till musiken gavs åt logen Suomi No.1, och rätt att använda musiken gavs även åt de två andra logerna, som vid den tiden fanns i landet, nämligen Tammer och Phoenix (inte att förväxla med den några år senare grundade svenska SAL Phoenix). År 1948 komponerade Sibelius ännu två delar till, vilket är de sista bevarade kompositionerna av tonsättarmästaren. År 1951 gav Jean Sibelius rättigheterna till frimurarmusiken också åt S:t Johannes Logen S:t Augustin, och signerade i samband med detta ett inbundet nothäfte, som i mars som gåva överlämnades åt logen av Suomi Logen No.1. Det var alltså på basen av de här rättigheterna som SJL Gustaf Wasas förfrågan gjordes. Av en händelse råkade jag samma dag som förfrågan kommit befinna mig på Ordenshuset vid Nylandsgatan, och hade en timme ”ledigt” emellan två möten. Jag gjorde som jag ofta brukar göra i sådana situationer, d.v.s. jag tog ett band av Ane Gyllenbergs inbunda ”Mina Frimurareår” ur bokhyllan i kapitelmästarrummet för att studera de intressanta dokumenten, som han i de här minnena samlat. Helt slumpmässigt tog jag bandet för år 1951 i min hand och öppnade det på måfå. Till min häpnad kunde jag inför mina ögon finna en kopia av det tackbrev Ane Gyllenberg i S:t Augustins namn den 12 maj 1951 sänt till Jean Sibelius såsom ett tack för musikrättigheterna. Det är skrivet med ädel sirlighet i tidens anda och i stor uppskattning av den store kompositörens gärning, och förtjänar att återges för dagens bröder såsom ett vackert historiskt exempel på etikett och artighet bröder emellan för 62 år sedan. Brevet lyder: Helsingfors den 12 maj 1951. Professor Jean Sibelius Ainola Järvenpää Logekvällen igår blev en för alla närvarande Bröder i S:t Augustin en stor och rik upplevelse. Tacksamt hade vi av Suomilogen genom Minister Kivikoski redan vid vårt föregående möte mottagit noterna till frimuraremusiken, som av Eder komponerats. – Det smakfullt inbundna nothäftet med Eder namnteckning skall vi bevara som en dyrbar, högt skattad gåva till oss och vårt frimureri. Igår beredde oss Professor Väinö Sola glädjen att, beledsagad å orgelharmonium av Professor Elis Mårtenson, genom sin vackra sång låta oss höra den underbart stora musik, som på vid gavel öppnar en hel värld, ljus, levande, besjälad, allvarlig men strålande och mäktig – vi blevo rikare efter den kvällen. Den gav en ny bild i förklarad form av Vår Konungsliga Konst. Käre, högt aktade Mästare och Frimurare Broder, mottag ett ödmjukt tack, med önskan, att den Allsmäktige, som skänkt Eder den stora gåvan att giva, må välsigna Eder och Eder gärning. Brevet tillkom dagen efter att S:t Augus- tin sammankommit till lärlingegradsreception, vid vilken professor Wäinö Sola höll ett föredrag om Sibelius ritualmusik, och också framförde musiken. Logens sekreterare Lars Melander noterar i protokollet för sammankomsten den 11 maj 1951: ”Professor Wäinö Sola höll ett med särskilt intresse åhört föredrag om Jean Sibelius ritualmusik, varav ett exemplar nyligen överräcktes till S:t Johannes Logen S:t Augustin såsom gåva av Suomi Logen No. 1. Föredraget gav bröderna en inblick i denna ritualmusiks uppkomst, ursprungligen i form av improvisationer då professor Sibelius spelade orgel vid logemötena, för att sedan år 1927 utformas till ett slutligt musikverk. De olika kantaterna och deras betydelse belystes och sjöngs stämningsfullt. Slutligen framförde föredragshållaren en varm och broderlig hälsning från den store Mästaren. Den Högt Upplyste Ordförande Mästaren framförde sin och brödernas varmaste tack för det utomordentligt vackra utförandet av Ritualmusiken, vilken utgör en så betydelsefull del i Frimureriets verksamhet och försätter sinnena i andaktsfull stämning för emottagandet av den Konungsliga Kons ten. Ordförande Mästaren bad Broder Sola framföra till Professor Sibelius S:t Augustins varma och tacksamma hälsning.” SJL Gustaf Wasas jubileumsförfrågan gav alltså osökt upphov till den här relaterade intressanta historiska tillbakablicken, som härmed kommer alla bröderna till del. Text och foto: Tom Waselius, R&K, KM I djupaste aktning och tacksamhet S:t Johannis Logen S:t Augustin Ane Gyllenberg Ordförande Mästare Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 31 Logeverksamhet i Borgå Kaj Andersson, AA och John ”Jussi” Hjorth, FA – de biblioteksansvariga i Tyrgils. Tyrgils välförsedda bibliotek M inns alla faddrar att deras adepter också ska introduce ras i logens bibliotek? Om en ny broder inte studerar frimurar litteratur blir han lätt – om vi lånar en drastisk metafor, som en ryttare utan häst. Tyrgils bibliotek betjänar dig varje logefri onsdag kl. 17–18, vid behov till 18.30. Vi möter tre bröder i Tyrgils bibliotek på Ågatan 7C i Borgå och frågar en av dem, broder Kim Gustafsson som nyligen recipierade i grad I, vad han förväntar sig av Tyrgils bibliotek. Han säger, att han i litteraturen vill finna kunskap som hjälper att utvecklas till en män- 32 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 Kim Gustafsson, I, säger att han vill finna kunskap som hjälper att utvecklas som människa. niska som tjänar andra människor och fortsätter: ”Biblioteket får gärna vara öppet lite mera”. Kim väntar på att få låna hem böcker. Han har nu suttit tyst i en ”vrå” i refektoriet och läst medan arkivarierna varit tysta som möss. Logens FA John ”Jussi” Hjorth anser att nya bröder förutom att läsa också behöver möjligheten att informellt diskutera sina ”omtumlande” logeupp levelser. Det kunde ske antingen i biblioteket eller vid ”kaffesitsar”. Förstås ger brödramåltiden vissa möjligheter därtill, men det är inte alltid tillräckligt. Jussi betonar faddrarnas skyldighet att genast veckan efter antagningen föra sin adept till biblioteket och presentera honom för arkivarierna. Går den nya brodern dit första gången allena känner han sig kanske lite vilsen. ”Är det här rätt adress?” AA Kaj Andersson instämmer. Allt borde göras för att få fler bröder att komma och läsa. Många vill också diskutera frimurarfrågor. Problemet är att det då borde finnas en stillsam vrå för dem som läser (I och II graden) och en ”diskussionsvrå” för dem som vill ventilera sina erfarenheter vid en kopp kaffe. Tyrgils bibliotek har bland sina c. 530 böcker ett bra urval för alla grader, säger Jussi. Bäst är läget i första och tredje graden. Tack vare Folke Nybergs aktivitet ökade beståndet i år med cirka 10 %. Alla böcker är datorregistrerade och man har koll på alla utlånade böcker, som just nu är c. 60 stycken. Ordens centralregister och logens Ordförandemästare får terminsvis rapporter om ”studerande bröder” och denna uppgift (bland andra) ligger till grund då befordringar till högre grad planeras inom Tyrgils och till Phoenix. Så en broder har dubbel nytta av biblioteksbesök: han lär sig hur logens symboler kan användas för personlighetsutveckling och han gynnar samtidigt sina avancemang mot nya märkliga upplevelser. Text och foto: Göran Strengell, X Nya medarbetare Som alla redan torde veta slutar mitt engagemang som redaktör för Föreningsbandet nu vid årsskiftet 2013/14. Det har varit ett intressant och givande arbete under mer än 20 år, ända sedan vår brödratidskrifts uppkomst, då som en enkel ljuskopierad 4-sidig publikation i A5 format, till den tryckta tidskrift den är idag. Men inget ska vara för evigt, nu är det dags att låta nya krafter fortsätta det bygge som fått sin fasta grund och brödrakretsens förtroende. För egen del vill jag tacka för att i så många år haft förmånen att starta och utveckla vårt eget brödraband och önskar nu Br Martin all lycka och framgång i detta viktiga uppdrag. Lasse Hedman, X Vår nya redaktör för Föreningsbandet MARTIN GARDBERG V år nya redaktör, Martin Gardberg, är född 1954 i Åbo – kulturens vagga – han växte upp i Helsingfors och är sedan 10 år tillbaka bosatt i Esbo. Han är gift sedan 1976, har en son och ett barnbarn. Martin har studerat redovisning och revision i Hanken och jobbat s g s hela sitt liv inom revision och bank. Han slutade jobba 2008 för att stanna hemma som anhörigvårdare. På sin fritid fascineras han bl a av släktforskning, historia, whisky, internet, mikrodatorer och inte minst av ordensverksamhet. Martin har alltid varit föreningsaktiv och blev frimurare 2005. Inom frimureriet har han fungerat som sekreterare (1 år) och talman (4 år) i S:t Johannes logen S:t Augustin. Han har sedan 2012 fungerat som talman (TT) i S:t Andreas logen Phoenix och är dessutom sedan 2013 amanuens för SCFs museiföreståndare i Helsingfors. Martins frimurarengagemang Jag blev frimurare på inrådan av en gammal god vän som av någon anledning hade fått för sig att frimureriet kunde vara något för mig och min längtan efter ett djupare ideellt engagemang i den egna tillvaron. Denna min vän och nuvarande fadder hade rätt. Jag saknade någon slags motvikt till det vardagliga och rutinmässiga. Jag saknade ett forum där jag kunde stanna upp och dryfta livets gång och mening. Frimureriets hemlighetsfulla rituella arbetssätt med sitt rika symbolspråk fascinerade mig också kolossalt, vilket hade sin givna betydelse för mitt beslut att anta utmaningen att försöka bli frimurare. Detta beslut har jag inte behövt ångra! För mig har det viktiga i frimureriet varit den broderliga samvaron och möjligheten till fördjupade studier av den Konungsliga Konsten. Styrkan i vårt frimureri är att det inte förkunnar några absoluta sanningar och att den enskilda individen ges möjligheten att själv fritt kunna skapa ett eget personligt förhållande till frimureriet och dess grundsatser. De givna yttre ramarna för verksamheten är den kristna basen, vilket ger verksamheten dess stadga och trovärdighet. På det praktiska planet, i den allmänna världens vardag, har dessa fördjupade studier och det personliga förhållandet till frimureriet, gett mig en slags ökad ”inre styrka” att kunna prioritera och den vägen förmå fatta beslut bättre i vardagens små och stora valsituationer. Tack vare frimureriet har även min tidigare så starka nyfikenhet återvänt, och jag har också funnit en ny glädje i att läsa, inte bara frimurarrelaterade ämnen utan också mycket annat. Text: Martin Gardberg, VIII Foto: Lasse Hedman, X Martin Gardberg och tidskriftens formgivare Christel Westerlund slutför ombrytningen av nr 4/2013. Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 33 Frimurargolf Gubbgolf-turnering i Tallinn: KAMPEN OM DEN GULA KEPSEN D et var dags för den femte Gubbgolf-turneringen som denna gång spelades den 5–6 september 2013 på Estonian Golf & Countrybanan. Vi var tio bröder som samlades i Tallinn för vidare transport med vår chaufför Vellos minibuss till golfbanan som ligger ca 25 km österut. Under resan informerade br. Guy Catani om programmet och sammanlagt tre grupper lottades: ruter, klöver och hjärter. Allt närmare vi kom, allt mera steg stämnigen och ivern att komma ut på golfbanan, varje broder gjorde sitt bästa för att höja stämningen samt uppmuntra sina medbröder till en lyckad spelrunda! Då var det bara att sätta igång, bollen på tee och koncentrera sig för många lyckade slag och puttar. Det tog inte 34 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 länge förrän var och en kunde konstatera att ruffen var grov och lång, och som skulle förorsaka en hel del problem med sökande av bollar. Efter dryga fyra timmar började rundan vara avklarad och vi kunde samlas och ta del av dagens resultat. Till allas stora glädje kunde vi konstatera att resultaten var mycket jämna. Broder Guy ledde med 30 bogeypoäng men inget var avgjort då brödernas resultat låg inom sju poängs marginal – mycket jämt! Vello väntade med bussen och vi förflyttade oss till Hotellet i Tallinn. Efter en fräsch dusch och lite vila samlades vi till en gemensam måltid i hotellets restaurang. Under måltiden diskuterades och analyserades dagens händelser ute på golfbanan. Förargelsen om ”den långa ruffen” förorsakade spekulationer om ”regeländringar” men de var mest spekulativa och spetsade med humor. Efter en välsmakande måltid drog vi oss tillbaka för att samla krafter inför fredagens runda. Vi intog en mättande frukost och sedan var det utcheckning från hotellet för att återvända till golfbanan inför en RESULTAT 2013 Namn dag 1 dag 2 totalt Catani, Guy 303565 Lillqvist Bo 273259 Gunnar Nyström272754 Lindh, Lars-Erik 252954 Karlsson, Torbjörn252853 Tötterman, Bo-Erik 282452 Lönnqvist, Pehr 272451 Kuuluvainen, Peik262551 Lindqvist, Lars 232649 Charles Elmgren271946 avgörande runda. Grupperna möblerades om och bröderna med mest poäng slog ut som sista grupp. När fotograferingen var klar och bröderna önskat varandra lycka med spelet var vi klara att öppna dagens spelrunda. Som dagen innan var vädret perfekt och stämningen på topp! Efter fullbordad runda och dusch var det samling för prisutdelning. Priset för slaget ”närmast flaggan” gick till br. Lars–Erik Lindh. Sedan var allt klart för att förkunna vinnaren av Gubbgolf 2013-titeln. Vinnaren var br. Guy Catani med hela 65 poäng och belönades med den ”Gula Kepsen”! Br Bo Lillqvist blev tvåa med 59 poäng. Bröderna framförde sina gratulationer till vinnarna och br. Guy tackade på brödernas vägnar br. LarsErik för det välskötta arrangemanget med resan. TYRGILS FRIMURARGOLF 2013 D et var den 8 augusti som Tyrgilsbröderna hade kallat till golf i Virvik. Vi var många som hade lystrat till kallelsen, så att hela 45 bröder och följeslagare hade anmält sig till tävlingen. Det var visst igen nytt rekord. Sommaren var ju varm och solig så vi golfare väntade oss att vädret skulle gynna oss och det gjorde det ju. Det var endast under instruktionen åt spelarna som regnet visade sig och alla hade möjlighet att slå upp sitt granna golfparaply. Enligt skottarna är ju regn endast en form av solsken. Vi hade gemensam start och den tid det tog var och en att uppsöka sitt starthål dog regnet ut. Vi hade alltså spel i utmärkt väder och det kunde man också förstå när resultatlistorna publicerades. Fantastiska resultat! Följeslagartävlingens podium besattes av Leena Tanska, Pirjo Lindh och Birgitta Wackström. I brödernas tävling visade sig Rolf Therman vara ett strå vassare än alla andra. Som god två var Bosse Tötterman som ofta brukar placera sig väl i våra golftävlingar. Tredje man på podiet var Kenneth Jönsson. Efter en fin lunch på golfklubben tillkännagav arrangörerna resultatlistorna. Utöver golfande bröder bevakade även Tyrgils OM Erkki Tuormaa på ort och ställe hur tävlingen genomfördes. Enligt välunderrättade källor så tyckte Erkki så bra om tävlingen och arrangemangen att han har hotat med att börja spela golf. Text: Gunnar Nyström, IX FOTO: Lars Lindqvist, X Turneringen var avslutad och hemresan kunde börja. Vi steg ombord på Tallinkfärjan som avgick från Tallinn kl. 19.30. Under båtresan till Helsingfors tog vi plats i bufférestaurangen. Resan avslutades med glada och livliga diskussioner om det gångna under våra två dagar tillsammans. Gemensamt ser vi framemot nästa Gubbgolf-turnering! Text: Charles Elmgren, VI Foto: Lars Lindqvist, X Tävlingsdeltagarna lyssnar spänt på spelinstruktionerna och hur solskenet värmer deras paraplyn. Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 35 Fritid Dags att gnugga geniknölarna igen... Broder Rolf Söderback har vänligen lovat glädja våra kryssande bröder med nya kryss för alla nummer även detta år. Om du vill delta i tävlingen om ett pris ska du sända in lösningen med ditt namn och adress senast den 20 januari 2014 till: Rolf Söderback, Skarpansvägen 23 A 6, 22100 Mariehamn. Lösning och segrare publiceras i nummer 1/2014 av Föreningsbandet. Priset kommer på posten. HAN ÄR FRÖ/VÄXT PRÖV- REDBAR NINGAR FÖRVÅNADE KASTELLAN DEM SVÄR VI FÖR FINSK TRIKÅ BLIXTSNABB FRIMURARMEDALJ ZACHRIS TYP AV DE ÄR SKOL- VISS SITT- STAD ELD NINGAR RUEL- DAM I SEN SEDEL GES UT PÅ ÅLAND FÖLJER VI FÖREGÅS SILVER IBLAND AV AD DEN KAN BÖR TAS GÖMMA SIG PÅ ALLVAR KVÄVE FEM MATRÄTT I ANNANS DRÄKT AHLFORS LYFTA HAR NÄRA UPP- GIPORNA EKE- UPPÅT NÄS VÄDER- GAMMAL SALA STAD STRECK BLIR HO LINNEA GAS PÅ BIL I BEVAKANDE BERG PÅ VEJLE SICILIEN ODLAS ÄLDRE À LA VAR ... LOVE NANO- HAR SKRI- KARL VER OSTTYP FLOTTE KAN ÅTER I RITA ROM KORT DEN SLÅS VÄXER SKÖLD SNÖ- PERIFERI NORD- SÖRJA DEN ISK FINNS ÅTTONDE DÄRPÅ ANGER SÄR- DUBBEL MÄRKE SJÖNG BING KORT NUMMER I LIBELITS I REX ÄVEN HAN DEMETER LÅNAR UT I ATEN RINNER I BERN SIMMAT FÖRENING BÖRSFAS I VÄST FINNS DUBBELT I EN Ö TÖS STHLM TYSK BIL FINNS INGÅR I I ÅBO KVARTER BILDAR BYRÅ IHOP BÖRJAN DEN KLÄR OCH KLÄMMER 2 GGR SEGÖR TUPP EN DEL BLIR FINNS I THOMAS B NORD REDERI PÅ SALT NORMLÖSHETEN TON DEN ÄR LJUS 36 RIEFIGUR LÅNG TID LUTNING Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 FARTYG ÅLAND VAPEN TRANSFERIMUS TILL © A E O I H U V U D B * B Y P S I L O N * S J Ö M U Å A R * K R I T A S L K * S T * E K E O H T * R R F * D N * P I A Vi gratulerar! P E * A N D * V A S S * L A R S * A * F A * A P A M S * P E D * B R U L E N E S T E R I B Ä M N E T N T * A B * K * E S K E I * K * M U R B R Ä D R N E R A S * L Ä N R O * G L O * V O F F * A E P E I K * A S * T S * N E U N * N A R * K A I N * R B E V A T T N I N G * L E E Lösningen till krysset i sommarnumret finner du här. Som inlämnare av rätt lösning och därmed även vinnare i kryss nr 3 2013 har dragits Br Kaj Rosendahl, Borgå. Priset kommer på posten. L I Lösningen till krysset i nr 3 • 2013 T Storlogerna för Fria och Antagna Murare i Finland och Estland samt Stor Capitlet av Svenska Frimurareorden i Finland har be slutat att starta ett antal gemensamma forskningsprojekt. Dessa projekt fokuserar på utvecklingen av frimureriet i Finland och Estland under vissa tidsperioder. De två första projekten som samarbetet inleds med är tidsmässigt definierade. Det ena projektet fördjupar sig i den frimureriska verksamheten under den ryska perioden på 1800-talet. Trots att frimureriet var förbjudet finns det indicier på att någon form av frimurerisk verksamhet trots allt förekom under denna tid. Det andra projektet har en skarpare tidsram och fördjupar sig i de frimureriska aktiviteterna under tidsperioden c. 1920 till c. 1940. För att starta arbetet söker parterna intresserade bröder som vill satsa tid och möda med att arbeta inom dessa säkert givande och intressanta samarbetsprojekt. Intresserade bröder bedes ta kontakt med br Gunnar Nyström för att få mer information om vad vi väntar oss av de personer som vill engagera sig i någondera av dessa gemensamma historiska projekt. gunnar.nystrom@frimurarorden.fi eller per telefon 050 369 3065 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 37 Antagna bröder Antagna till S:t Johannes logen S:t Augustin Ekonomiestuderande Jakob SANDELL Född: 14.05.1991 i Vanda Faddrar: Bengt Hellström Gustav Lindgren Telefon: 044 296 0466 Recipierat:05.09.2013 Projektledare Jan-Erik EKLÖF Född: 09.12.1966 i Helsingfors Faddrar: Bengt Hellström Carl-Olaf Homén Telefon: 040 184 6380 Recipierat:10.09.2013 Diplomekonom Karl-Olof ÖSTER Född: 14.09.1949 i Helsingfors Faddrar: Kid Kyrklund Jean Gallen Telefon: 0500 488 473 Recipierat:17.10.2013 Antagna till S:t Johannes logen Korsholm Ekonomie magister Mårten Karl Johan VIKBERG Född: 05.09.1962 i Tjöck Faddrar: Jan Teir Bengt Klemets Telefon: 0400 283 694 Recipierat:13.09.2013 Laboratorie ingenjör Lars Jörgen BACKLUND Född: 09.01.1966 i Gävle Faddrar: Lasse Varhama Jarl Söderholm Telefon: 044 210 1626 Recipierat:04.10.2013 Antagna till S:t Johannes logen S:t Peder Serviceinstallatör Roland STENVALL Född: 08.03.1964 i Karleby Faddrar: Jan-Erik Corin Stefan Brännkärr Telefon: 040 528 5569 Recipierat:25.09.2013 Antagna till S:t Johannes logen S:t Henrik Antagna till S:t Johannes logen Tyrgils Diplomingenjör Jan WENNSTRÖM Född: 04.02.1975 i Åbo Faddrar: Matti Huvila Bengt Sundell Telefon: 040 588 3891 Recipierat:05.09.2013 Adopterad i S:t Johanneslogen S:t Henriks III grad Företagare Michael LINDHOLM Född: 11.12.1958 i Hangö Faddrar: Harry Dahlström Sven Mattsson Telefon: 040-502 0089 Adopterad:03.10.2013 Företagare Kim GUSTAFSSON Född: 21.03.1956 i Helsingfors Faddrar: Alf Günsberg Lasse Walldén Telefon: 0400 493 437 Recipierat:11.09.2013 Antagna till S:t Johannes logen Axel Gabriel Leijonhufvud Forstmästare Hans Tomas LANDERS Född: 24.11.1977 i Esbo Faddrar: Mikael Wikström Stig-Henrik Wikström Telefon: 050 350 0760 Recipierat:25.09.2013 Käre Gud, Vi läste om att Edison uppfann ljuset. Men i skolan sa de att det var du som gjorde det. Så jag tror att han stal din idé. - Donna 38 Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 Översekreteraren informerar Frimurarjubilarer 2014 Receptions-Egen datumgrad 70 år Nils Jern 24.1. X 60 år Rolf Widén 24.9. X 50 år Olle Haldin Karl-Gustav Boijer 10.1. 3.4. X X 40 år Elof Hägglund Henric Schmidt Fjalar Jungerstam Rune Eklund Erik Sundström Aki Hopea Bjarne Sjölund Göran Wide Rafael Kyti Bengt Heikius Lasse Ekelund 4.1. 17.1. 25.1. 21.2. 14.3. 20.3. 25.9. 4.10. 15.10. 12.12. 18.12. X IX X IX X X X X X X X 30 år Peter Fordell Hans Björknäs Torolf Johansson Björn-Ole Owren Niklas Procopé Lars-Erik Wägar Lars Gräsbeck Dan Eklund Kai Jaakkola Lars-Erik Mannfolk Kent Nyström Björn Sjöman Matts Riska Bo-Erik Ekman Björn Sandell Kaj Jansson Rafael Sjöberg Lars Mattsson Jarl Waltonen Jean-Peter Wallgren Magnus Rosengård Kim Eklund Henrik Nordström Sven Mattsson Olavi Martonen Roger Styrström Jan Löfhjelm Rabbe Grönblom Antti Saarinen 13.1. 13.1. 25.1. 26.1. 26.1. 10.2. 23.2. 24.2. 7.3. 9.3. 14.3. 6.4. 13.4. 7.9. 11.9. 12.9. 14.9. 19.9. 21.9. 21.9. 18.10. 18.10. 24.10. 25.10. 26.10. 28.11. 30.11. 7.12. 13.12. IX VII X X IX X X X X X VIII IX X X X X X X X VII X X VIII X X X III X IV-V 20 år Thomas Öhman Bo Sture Sjölund Kenneth Lundell Christer Backlund Christer Björkman Lars Palmroos Christer Lindroos Juha Lahti Bengt Sydén Johan Lindman Rolf Therman Christer Blomberg Raimo Wiklund Timo Dahl Esko Mustamäki Teljo Kolkka Paul Riissanen Jean Nyman Christer Sundman Dan Berglund Johan Hagström Ulf Lindfors Henry Ljungqvist 7.1. 12.1. 14.1. 15.1. 19.1. 23.2. 24.2. 25.2. 1.3. 11.3. 17.3. 17.3. 26.4. 28.4. 28.4. 23.9. 23.9. 23.9. 20.10. 21.10. 21.10. 3.11. 16.12. IV-V VII VI X VIII VIII X IX X IX X X VIII X IX X IX VIII X IX X IX IX Fader Vår Fader Vår, som från det höga Ned i minsta vinklar ser, Anse med ett nådigt öga Vad nu i mitt hjärta sker! Du, som med ett finger välver Himlens krafter, blixt och dön, Fast all världen för Dig skälver, Hör den minsta matkens bön! Du, som himlars lopp kan styra, Styr ett ringa djurs begär! Vi, som i vår blindhet yra, Se ej vad oss nyttigt är, Gott från ont vi rätt ej skilja, Unn’ oss ej vår falska fröjd, Ske ej vår, men ske din vilja, Då är jag med allt förnöjd. Om Du, Gud, ditt verk vill pröva, Låt det i din mildhet ske, Att ej medgång oss må söva, Motgång ej förtvivlan ge! Led oss ej på glatta branter, Om Du ej styr våra fjät, Hjälp oss se på alla kanter Blodets giller, världens nät! Hjälp ett solgrand vitne bära Om din makt i smått och stort! Tag av stoftet evig ära, Du, som allt av intet gjort! Änglar, helgon, himlens makter Prisa Dig i ärans famn; Låt i våra låga trakter Helgat bli ditt höga namn! Sökom ej bland sorgsna dagar Gods, som öker våra fel, Milde Gud, om Dig behagar, Giv oss vår avskilda del! Giv oss blott en daglig föda; Men i samvets paradis Lagom lycka, lagom möda, Oss till näring, Dig till pris! I var vrå fördärvet följer De upplysta, svaga djur; Ja, vår ovän mest sig döljer I oss själv, i vår natur. Fräls oss från så mycken plåga, Du, som allt vårt inre vet, Och låt gnistan slutligt låga Av ditt ljus, din härlighet! Kungar, makter falle neder För din tron, din sannings ljus! Krossa ondskan, bygg din heder På vårt stolta Intets grus! Du, som aldrig ser din like, Stört’ all guddom utom Dig Och låt jorden se ditt rike, Dygdens fred och lastens krig! Synden oss i stoftet dränker, Att, om du ej rädda vill, Lagen oss i avgrund sänker: Höga kärlek, giv oss till! Efter nåden med oss handla, Som vi handle med varann, Och din rätt i nåd förvandla, Genom världens Frälserman! av skalden och frimuraren Olof von Dalin f. 29.8.1708, d. 12.8.1763 Bilden av Olof von Dalin är en trägravyr av Ida Falander (1842–1927) Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013 39 Bröderna önskas en God Jul och Ett Gott Nytt År! p pp pp Härmälä Göran, Vanda Julhälsning Oy S.W. Lauritzon & Co Ab, Helsingfors Söderholm Tom, Helsingfors Tryck: Mariehamns Tryckeri Ab, Mariehamn, 2013 Uppl. 1600 ex. Eklund Johan, Helsingfors
© Copyright 2024