1. No category

Sjövärnsposten
medlemstidning för sjövärnskåren
Sjövärnskåren 100 år
nr2 2013
Välkommen till Göteborg
Sjövärnskårens 100-års jubileum 3-5 maj 2013 i
Göteborg
Det blir en storslagen marin helg på Eriksbergsområdet i Göteborg. Förutom sex av våra
egna fartyg kommer Marinen, Kustbevakningen,
Polisen, Räddningstjänsten, Sjöräddningssällskapet och danska Marinehjemmværnet att pryda
kajerna.
Marinen kommer bland annat med 31.korvettdivisionen med det senaste tillskottet HMS
Nyköping i spetsen. Skolfartyget HMS Gladan
gör Ostindiefararen Götheborg sällskap i samma bassäng.
Fredag den 3 maj anländer fartygen och det
kommer också att hållas tävlingar för våra ungdomar, uppvisningar av Sjöräddningen och konserter av våra militärmusiker.
Utställningen ”Vad vi gjort i 100 år och vad vi
vill göra i framtiden” öppnar.
Jubileet invigs av överste Leif Härdig, ställföreträdande chef för Försvarsmedicinskt Centrum.
Lördag den 4 maj fortsätter visningarna av
fartygen, det hålls final i ungdomarnas tävlingar,
prisutdelning och musiken är på plats igen.
Lördagen innehåller också ett seminarium om
Försvarsmaktens rekryteringsbehov och Sveriges beroende av sjötransporter. Dagen avslutas
med jubileumsbanketten.
Söndagen den 5 maj ägnas åt Sjövärnskårens
årsmötesförhandlingar.
Välkommen till en oförglömlig helg i
Göteborg!
Göran Ringqvist
Projektledare SVK 100 år
Tjänstgöring i Sveriges Frivilliga Motorbåtskår. En stolt ägare vid rodret till motorbåten Cito.
Omslagsbilden
Rodd förr liknar rodd nu!
2 Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år
Etthundra år!
Vår organisation har nått den aktningsvärda åldern av 100 år – det
för respekt med sig och är något vi alla ska vara stolta över. I boken Sveriges frivilliga försvar tryckt 1942, skrev Chefen för marinen
viceamiral Fabian Tamm följande:
”Sveriges Frivilliga Motorbåtskår har varit av stort värde för marinen alltsedan
kåren för över 25 år sedan bildades. Dess medlemmar hava bedrivit ett uppoffrande
arbete för att bereda sig för tjänst under allvarliga tider.
Under den neutralitetsvakt, som marinen sedan krigsutbrottet 1939 deltagit uti,
har motorbåtskåren utfört ett arbete, som gjort marinen och landet stor nytta. Man
kan utan överdrift säga att många av marinens viktiga uppgifter ej kunnat med
fullgott resultat utföras utan frivilliga motorbåtskårens medverkan, och personalens
insatser hava för varje dag trätt alltmera i förgrunden. Prefixet ”frivillig” har däremot kommit i
skymundan och marinens personal betraktar nu kåren, för dess betydelsefulla verksamhet i försvarets
tjänst, såsom en nödvändig del av marinen. Det skulle föra för långt att här uppräkna de olika
verksamhetsgrenar, inom vilka kåren lämnat sin värdefulla medverkan.
I början av kårens tillvaro utgjordes den huvudsakligen av motorbåtsägare, men under tidernas
lopp har med kåren införlivats ett stort antal fiskare med deras yrkesbetonade farkoster, ett synnerligen värdefullt tillskott.
En av kårens verksamhetsgrenar har varit utbildning av ynglingar till lämpliga besättningsmän
för kårens och till densamma avdelade båtar. Det är min förhoppning att denna verksamhet skall
utvecklas till en på bred bas lagd maritim ungdomsrörelse.
Naturligtvis ha under den gångna försvarsberedskapstiden många erfarenheter vunnits. Dessa
peka på att en omorganisation blivit nödvändig. Arbetet har pågått i fullt samförstånd mellan
marinens myndigheter och kårens styrelse. Namnet på den nya organisationen har blivit ”Sjövärnskåren”, vilket namn tydligen anger allvaret i kårens arbete såväl under fred som under försvarsberedskap och mobilisering. Sjövärnskåren ingår som en del av sjöförsvaret.”
Är vi i liknande läge idag? Sjövärnskåren har förändrats under åren, anpassat
sig till förändringarna i samhället och även efter Försvarsmaktens omstrukturering. På 100 år hinner det hända väldigt mycket och så även för Sjövärnskåren. Vi
har varit med om att ungdomsutbildningen skulle minskas och vuxenutbildningen
skulle vara allenarådande. Då lade vi ner mycket tid för att öka utbildningen för
vuxna, men vi stod på oss när det gällde ungdomsutbildningen. Den ville vi inte
ändra på. Idag är vi ytterst tacksamma för att vi inte lyssnade den gången. Ungdomsutbildningen är populärare än någonsin.
Vi har dragit igång olika projekt för att möta framtiden. Ett exempel är när vi
tillsammans med Försvarshögskolan utbildade värnpliktiga sergeanter till fänrikar
med idén att de skulle varva sina civila akademiska studier med militär utbildning.
Ett mycket lyckat projekt som överlämnades som koncept till Försvarsmakten.
Ett annat exempel är när vi på ett strukturerat och målinriktat sätt arbetade
med att hjälpa till med sjöövervakning. Det danska Marinehjemmevärnet stod
som förebild för projektet, som avslutades med utmärkt resultat och överlämnades även det till Försvarsmakten som en idé.
Genom åren har vi tagit fram en strategisk plan ”SVK lilla blå” och en utbildningsplan för vår ungdomsverksamhet, UBSU. Vi visar därmed var vi står och blir
än mer eftertraktade.
Idag är vår viktigaste uppgift att rekrytera till Försvarsmakten. Det tar vi oerhört seriöst och på seminariet under jubileumshelgen i Göteborg ska detta ämne
diskuteras. Stöd till samhället vid olika kriser är också en av våra viktiga uppgifter
som vi, med anslag från MSB, arbetar med och försöker hitta uppdragsformer där
övning är en central del.
Sjövärnskåren lever i tiden, med gamla fina anor kombinerat med ett stort nytänkande. Vi ser med tillförsikt fram emot minst 100 år till.
Sjövärnsposten
Medlemstidning för
Sjövärnskåren utgiven av
Sjövärnskårernas Riksförbund
Ansvarig utgivare
förbundsordförande
John Fritsch
Redaktion
chefredaktör
Daisy Balkin Rung
daisy.balkin@gmail.com
0768-53 25 40
generalsekreterare
John Fritsch
generalsekreterare@sjovarnskaren.se
08-514 392 94
bild & layout
Göran Pedersén
goran.pedersen@sjovarnskaren.se
0707-77 66 88
bild & layout
Johan Iacobi
iacobi@telia.com
0708-17 40 50
kårernas lokalredaktörer
Redaktionens adress
Sjövärnsposten
Box 5435, 114 84 Stockholm
www.sjovarnskaren.se
Prenumeration & adressändring
kansli@sjovarnskaren.se
08-514 392 93
Ekonomi
BankGiro: 825-8618
Sjövärnsposten ges ut med fyra nummer per år.
Prenumerationspris: 80 kr/år.
Endast ledaren ger uttryck för
Sjövärnskårens officiella ståndpunkt.
För signerade artiklar svarar respektive författare. För ej beställt material
ansvaras ej. Redaktionen förbehåller
sig rätten att redigera insänt material
så att det ansluter till tidningens stil,
innehåll och omfång. Insända bilder
återsänds på begäran.
Tryckeri
V-TAB, Vimmerby
Trycks på 115g Silverblade Art.
Manusstopp för nästa nummer av
Sjövärnsposten är den 20 augusti.
John Fritsch
Förbundsordförande
Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år 3
1913 var ett mycket speciellt år. Det
sista då de gamla imperierna som den
Habsburgska monarkin, Tyska kejsardömet samt det Ottomanska riket levde
i fred. Året efter bröt första världskriget ut, och när det fem år senare var
slut var de alla borta. Många faktorer
som att Österrike-Ungern såväl som
det Ottomanska imperiet var i långsamt
sönderfall, det kejserliga Tysklands ambitioner att bli en kolonial- och sjömakt
som England samt rent slumpmässiga
händelser ledde länderna ut på en stig
från vilken det inte fanns någon återvändo. Sommaren 1913 var det dock
få som insåg vad som skulle tima året
efter.
I Sverige hade 1911 en regering med
nedrustning på programmet under liberalen Karl Staaf tillträtt men samtidigt
fanns det en allmän oro i landet, att vi
efter unionsupplösningen var sårbara i
väster. Svenska pansarbåtsföreningen
bildades och lyckades samla in 15 miljoner kronor till ett nytt pansarskepp,
HMS Sverige.
I Göteborgsområdet var Älvsborgs
kustartillerifästning under uppbyggnad.
Det vid tiden unga kustartilleriet led
svårt av att inte ha någon motståndare
att öva mot och redan under 1910 hade
man påbörjat en viss verksamhet med
lokala försvarsvänliga motorbåtsägare
som ställde sig och sina båtar till förfogande som målfartyg. Det säger sig
självt att det var personer ur de högre
samhällsskikten, då endast de besuttna
hade råd att hålla sig med egna nöjesbåtar. Ingen ersättning utgick.
Det hela formaliserades den 2 maj
1913 då Göteborgs Frivilliga Motorbåtsflottilj bildades med överstelöjtnant
Sam Bolling som dess första ordförande. Initiativet vann gillande hos de militära myndigheterna och generalstaben
utarbetade med flottiljens stadgar som
utgångspunkt ett reglemente för att
eventuella nya flottiljer runt om kusten
skulle bli ensade.
Redan under 1913 genomförde Göteborgsflottiljen ett flertal övningar och
under början av kriget utnyttjades båtar och besättningar hårt. Tyvärr satte
bristen på bensin stopp för båtåkandet
Marininspektören
TEXT GÖRAN PEDERSÈN
efter ett tag och man fick genomföra
verksamheten från terra firma i stället.
1914 bildades Stockholms Frivilliga
Motorbåtsflottilj och i samband med
detta en för flottiljerna gemensam kårstyrelse med säte i Stockholm. Under
tjugo och trettiotalet tillkom fler och
fler flottiljer runt våra kuster. Uppgifterna var från början i huvudsak bevaknings- och transporttjänst för marinens
och arméns behov. Efterhand tillkom
sjötrafikkontroll och minlotsning och
senare under trettiotalet även ubåtsjakt
och minröjning, de senare uppgifter
som båtmaterielen knappast lämpade
sig för.
Försvarsbeslutet 1925 medförde en
avsevärd reducering av Krigsmakten
vilket givetvis även drabbade marinen.
Emblem för Sveriges Frivilliga Motorbåtskår
De frivilliga Motorbåtsflottiljerna sågs
i ljuset av detta med mycket blida ögon
av marinen som på detta sätt fick tjänster utförda för en ringa kostnad. Reglementet uppdaterades 1927 då flottiljerna knöts närmare till marinen och
verksamheten blev mer formaliserad.
Ytterligare en uppdatering skedde 1938
då det äntligen stadgades att de som
ställde sina båtar till förfogande skulle
få ersättning för detta.
1939 bröt andra världskriget ut och
det stod snabbt klart att flottans ordinarie numerär var otillräcklig för de
uppgifter den hade att utföra. 1941
ombildades Sveriges Frivilliga Motorbåtskårer till det militära förbandet Sjövärnskåren. Uppgifterna var att utbilda
personal till och bemanna särskilda sjövärnsförband, likväl som vissa befatt-
4 Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år
ningar i den ordinarie marinen. Samma
år tillkom den treåriga ungdomsutbildningen ganska lik den vi bedriver idag,
men redan under tjugotalet hade man
börjat med ungdomsverksamhet i mer
eller mindre organiserad form. Sjövärnskåren gjorde många värdefulla
insatser under krigsåren. 1948 slopades de särskilda sjövärnsförbanden och
uppgick i flottans ordinarie förband.
Sjövärnskåren kunde därefter ses som
en personalkår som hade särskild tjänstgöringsskyldighet vilket behölls till dess
repövningar infördes i marinen 1967.
Sjövärnskårens personal besatte vissa
befattningar som till exempel försteofficer på motortorpedbåt, chef på vissa
radarstationer eller fartygschef bevakningsbåt i minkrigsorganisationen. Man
genomförde även skarpa insatser som
att fram till sjuttiotalet bemanna bevakningsbåtar i Öresund.
I mitten av sjuttiotalet började man
ifrågasätta behovet av Sjövärnskåren i
dess dåvarande form och den militära
kåren lades ner 1981. Sjövärnskåren fick
välja mellan att bli ett hemvärn i marin
form eller en frivillig försvarsorganisation. Efter en het intern debatt valde
man det senare, vilket man än i dag kan
fundera över om det var rätt val.
Efter ombildningen blev huvuduppgiften att utbilda för krigsorganisationens behov vilket under det kalla
kriget var en omfattande verksamhet
men som med tiden minskat kraftigt i
omfång i takt med att Försvarsmakten
krympt. I början av 2000-talet togs nästa steg i utvecklingen då Sjövärnskåren
blev en avtalsorganisation med ansvar
för att utbilda till och bemanna befattningar i hemvärnsförband med marina
eller kustnära uppgifter.
Under hela den moderna tiden har
ungdomsutbildningen varit en både
viktig och väl genomförd verksamhet
som nu bildar rekryteringsunderlag till
både hemvärn och det anställda försvaret.
När Försvarsmakten i början av seklet avvecklade vissa övertaliga båtar
och fartyg fick kårerna möjlighet att
överta dessa, på gott och ont. Det kräver stora frivilliga insatser att hålla dem
i skick, men utan dessa resurser går
verksamheten inte att genomföra.
På så sätt kan man påstå att cirkeln
är sluten. Vi skriver idag 2013 och Försvarsmakten hyr in våra fartyg för att
lösa uppgifter, som t ex sommarskolorna, där egna resurser inte räcker till.
I Europa sveper krisen fram och hotar
i värsta fall med kollaps inte bara för
Eurozonen utan även för hela EU.
Österut rustar Ryssland för att återta
platsen som den dominerade stormakten i vårt närområde.
Men de ekonomiska banden mellan
länderna är så starka så en konflikt vore
otänkbar – vänta ett tag, den meningen
publicerades först i skrift redan…just
det…1913.
FOTO: FÖRSVARSMAKTEN
100 år på sjön
Källor:
Sjövärn - En marin frivilligverksamhet – en antologi
Göteborgs Frivilliga Motorbåtsflottilj 1913-1938
För mig har Sjövärnskåren betytt nya
vänner, gott kamratskap, segling, navigation, sjömanskap, hav och fantastiska
sommaräventyr. Därmed lade Sjövärnskåren tidigt grunden för mitt yrkesval,
vilket är något som jag aldrig ångrat.
Jag önskar Sjövärnskåren hjärtligt
grattis på 100-årsdagen och önskar
lycka till för många år framöver.
Jan Thörnqvist
Marininspektör
Sjövärnskåren har betytt oerhört
mycket för mig, kamratskap och ledarskap är två nyckelvärderingar som jag
lärt mig sätta stor vikt till både privat
och i yrkeslivet.
Civilt studerar jag till affärsjurist,
men genom Sjövärnskåren har jag gått
vidare med den frivilliga verksamheten
genom att bland annat utbilda mig till
allmäninstruktör och fått en befattning
i hemvärnet med marina uppgifter.
Emma Lindström
Vice Ordförande & Ungdomsansvarig
Sjövärnskåren Östergötland
Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år 5
Under 1950-talet var jag sjöscout,
men det gav mig inte mycket. Min kusin gick Sjövärnskåren och övertalade
mig att söka. För att bli antagen måste
jag ha en referens samt vara fullt frisk,
ha normal syn och färgseende, relativt
goda skolbetyg och intresse för sjöliv.
1958 blev jag antagen som aspirant
vid Sjövärnskårens ungdomsutbildning, som då höll till på Bohus-Björkö i
blåkrage och rundmössa där det stod
SJÖVÄRNSKÅREN. Vi promenerade
över hela ön till fiskesamhället Skarvik
där det var dans på lördagskvällen. Marinlottorna tjänstgjorde i vårt kök. De
unga var också med på dansen i Skarvik.
Organisationen på Bohus-Björkö
drevs som ett fartyg med en fartygschef/skolchef och en sekond plus
På Krokholmen firades 50-årsjubileum 1963, med försvarsminister Sven Andersson i spetsen.
Göteborgs norra skärgård. När jag började som aspirant var utbildningen fyra
veckor på sommaren under tre år med
mellanliggande vinterutbildning.
Min första tid längtade jag hem. Som
femtonåring var det en stor omställning
att vara hemifrån mer än ett par dagar.
Nya rutiner! Upp klockan 06.00 – Purr
ut! Fötterna på golvet! Påklädning,
städning och frukost. Uppställning vid
flaggstången 07.50 och flagghissning
08.00. Sedan började lektionerna. Det
var örlogsrodd, segling med bohusjullar,
knopslagning, sjömanskap, navigation,
organisationslära, morsesignalering. Efter två veckor ringde jag hem och bad
att få sluta, men min pappa övertalade
mig att försöka en vecka till och då vände det hela. Helt plötsligt gick tiden för
fort och det var dags att åka hem efter
fyra veckor. Jag beslöt, för mig själv, att
jag skulle gå igenom alla tre åren.
På lördagarna fick vi ta på oss permisuniformen, flottans uniform med
övrigt befäl. Kurserna var indelade i
styrbords och babords vaktkvarter. När
vi hade vakten skulle vi hjälpa till med
mattransporter från hamnen till köket.
Ha hand om serveringen till befälet, utföra ärenden med mera.
Vinterutbildningen mellan årskurs
1 och 2 avslutades på våren med en
skrivning, som jag inte klarade, och jag
fick beskedet att jag tyvärr inte kunde
komma med på sommarutbildningen.
Det tog mig hårt och jag berättade det
för mina föräldrar. Pappa kontaktade
utbildningsansvarig och förklarade att
jag hade haft en hel del prov i skolan, så
att jag inte hunnit med att läsa tillräckligt. Jag fick då en chans till. Ett muntligt förhör med utbildningsansvarige.
Jag var jättenervös, jag ville så gärna
komma med. Efter två timmars förhör
fick jag beskedet att jag kom med till
årskurs två. Jag blev jätteglad!
Vinterkursen till tredje året klarade
jag, så jag kom ut en vecka på Bohus-
6 Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år
TEXT Lars H Landström
Björkö för att öva motorbåtstilläggningar. De resterande tre veckorna
skulle vi ut på skoldivisionen, som bestod av fem svekor (SVK 1 till SVK 5),
minsveparen HMS Hanö, hjälpminsveparen HMS Orust, samt Limhamnsflottiljens HMS Tumlaren. Tumlaren hamnade jag på tillsammans med ytterligare
några kurskamrater.
Vår chef ombord var en sjövärnsfänrik och han hade till sin hjälp en
värnpliktig maskinansvarig. Det var
inte lätt för den värnpliktige för han var
ständigt sjösjuk ombord. Chefen frågade om det var någon av oss som var
intresserade av att hjälpa till i maskin.
Lotten föll på mig. Det var en vinstlott!
Jag fick lära mig att sköta en tvåcylindrig tändkulemotor.
Påmönstringen skedde på Nya Varvet, som vid den tiden var Örlogsbas
Väst. Tredjekursare från Limhamn
mönstrade av och Göteborgsgänget
mönstrade på. Färden gick norrut utefter Bohusläns kust. Vi gjorde utlandsbesök i Sandefjord i Norge. Där
köptes cigaretter, som smugglades in
i Sverige. Första anhalten efter Norge
var Strömstad. Där låg vi förtöjda utanför tullkryssaren. Kustbevakningen
fanns ännu inte. Tullarna såg lite mellan
fingrarna på vårt innehav av smuggelcigaretter, men förmanade oss att inte
smuggla i framtiden.
Så gick färden mot Marstrand. Vi
fick motorhaveri utan min förskyllan,
och blev bogserade av HMS Orust till
närmsta hamn där felet avhjälptes. Vi
hade lite bråttom till Marstrand för att
GKSS firade 100-årsjubileum. Göteborgs Sjövärnskår hade i uppdrag att
hjälpa till med festligheterna. HMS
Tumlaren utsågs till Pressbåt, vilket
innebar att vi skulle köra runt pressfolk,
så fotograferna kunde ta bra bilder och
reportrarna kunde skriva om hur kappseglingarna avlöpte.
Efter tre veckor med skoldivisionen
var det skönt att komma hem. Alla i
kursen blev godkända och vi fick vårt
diplom på genomgången godkänd aspirantutbildning i Sjövärnskåren.
När jag var 18 år skulle jag mönstra.
Det var många tester och blanketter
som skulle fyllas i bland annat var det
rantutbildning i Sjövärnskåren. Vi fick
lite privilegier. När de andra hade permissionsförbud de första 10 dagarna
fick vi permission direkt för vi kunde
redan alla gradbeteckningar och hur
uniformen skulle se ut, samt fick ganska snart seglingscertifikat, så vi kunde
låna segelbåt på helgerna.
Trots att jag låg i flottan släppte jag
inte Sjövärnskåren.
Efter drygt tre år som tekniker i flottan fick jag ett civilt jobb och började
sedan läsa till teleingenjör. Mina år i
flottan fick jag tillgodoräkna mig i ingenjörsutbildningen. Samma sommar,
var jag instruktör på Krokholmen där
Sjövärnskåren hade sin aspirantutbildning sedan 1961.
Krokholmen, belägen norr om Marstrand i Älgöfjorden, ägdes av Edvin
Julius Carlsson och hans hustru Amanda, bofast på Risön. 1957 inköpte Göteborgs Sjövärnsförening Krokholmen
med tillhörande skär, cirka 50.000 kvadratmeter, för 5000 kr. Detta för att
Sjövärnskåren skulle få en egen hemvist på västkusten.
På Känsö, belägen i Göteborgs södra skärgård, bedrev kustartilleriet också
ungdomsutbildning. Flottan och kustartilleriet slogs ihop till Marinen. En
gemensam utbildning skulle då genomföras. Krokholmen visade sig för liten
för båda verksamheterna och så låg det
för långt bort från militäranläggningen
på Käringberget.
en fråga vart jag ville komma som värnpliktig i första, andra och tredje hand.
Jag skrev FLOTTAN i alla tre. Efter en
del frågor stämplade mönstringsförrättaren underofficersutbildning i flottan,
18 månader.
Men jag hade dock andra planer.
Som tekniskt intresserad sökte jag som
stamanställd till flottan. På våren 1962
infann jag mig på Bataljon av Trolle
tillsammans med ungefär 200 sökande
till tekniska yrkesutbildningar, såsom
bland annat telehantverkare. 15 blev
antagna, varav jag var den ena.
En av mina blivande kollegor Göran
Synnermark och jag var de enda i vår
kurs, som genomgått fullständig aspi-
Söndagen den 30 juni 1985 stod
att läsa följande i GöteborgsTidning:
”Slutsvabbat – nu lämnar sjövärnet
Krokholmen”.
Under två somrar var jag instruktör
på Känsö. Fortfarande bedrivs ungdomsutbildning på Känsö, men numera i Sjövärnskårens regi.
Krokholmen lever dock kvar i högönsklig välmåga. Stora investeringar har
gjorts på ön, så nu är det en konferensanläggning för bland annat sjöscouter,
synskadade och elever från olika skolor
i kranskommunerna.
Flottan hade under en tid på1980-talet brist på båtchefer. Jag blev tillfrågad
om jag var intresserad av en sådan utbildning och vi var ett antal sjövärnare
som började utbildningen två kvällar i
veckan under ett års tid. Efter det blev
vi alla krigsplacerade i flottan som båtchefer. 1991 utnämndes jag till reservofficer i flottan.
Under 30 år var jag aktiv i styrelsen
för Göteborgs Sjövärnskår på ett flertal
poster.
Ett Stort Grattis till Sjövärnskåren!
FOTO: RIKSDAGEN
Min historia i Sjövärnskåren
I drygt 10 år har jag varit ledamot i
Försvarsutskottet och den senaste tiden även i Försvarsberedningen. Flera
gånger har jag träffat Sjövärnskåren
och glatt mig åt de aktiviteter som ni
erbjuder ungdomar.
Jag vet betydelsen av att komma in
i en frivillig rörelse, känna lust, glädje
och kamratskap under några år. Vi i
Försvarsutskottet, och då gör jag mig
till tolk för alla partier, uppskattar ert
engagemang för att ge möjlighet för så
många att – om de vill – få en framtid
i vårt försvar eller inom civil verksamhet.
Vi hoppas på ett fortsatt samarbete
nästa 100 år också! Hipp, hipp, hurra
för Sjövärnskåren!
Åsa Lindestam
Ledamot i Försvarsutskottet (S)
Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år 7
En solig kall marsdag hämtar Owe
Ranert upp Sjövärnsposten på hotellet i Malmö. Han berättar redan i bilen
om den dagen då han anmälde sig till
Öresundsflottiljen.
- Jag hade ju som ung grabb stått i
timmar utanför grindarna för att kolla
vad som hände där innanför. Jag var så
fascinerad av det jag sett av flottiljen
och deras uppvisningar på sundet. Det
var spännande och mycket annorlunda,
säger Owe Ranert. - Jag hade aldrig seglat och kunde inget om båtar. Men jag
bestämde mig för att gå med. Det är 70
år sedan.
Första sommarskolan, seglade man
till Marstrand där sjövärnsflottiljer från
hela landet samlades en vecka. Den seglingen blev spännande på många sätt.
Andra världskriget pågick och sundet
var fyllt av tyska fartyg.
- Vi var en hel eskader på 22 båtar
från Öresundsflottiljen som seglade
mot Marstrand. Norr om Hallands Väderö fastnade vår båt i något och en
tysk patrullbåt kom och drog upp oss.
Men det dröjde inte länge förrän vår
chef ”hämtade” oss och vi kunde segla
vidare. Inte visste vi vad tyskarna ville.
Anledningen att Öresund kunde
skicka iväg så många båtar var att medlemmen Einar Hansen hjälpte till med
finansieringen av många utgifter.
- När vi anlände till Marstrand stod
Öresunds egen musikkår på kajen och
spelade. Det hade Einar Hansen sett till
och skickat upp dem med tåg. Innan
hade han också fixat så att vi fick uniformer uppsydda på skrädderiet Cason
i Malmö. Mötet i Marstrand, alla fartyg,
alla människor, det var stort för en 15årig Malmöpåg.
Andra sommaren gick långresan till
Karlskrona och Owe Ranert blev som
16-åring fartygschef på en av båtarna.
- Jag antar att man hade fått upp
ögonen på denne aspirant. Och det
hade jag absolut ingenting emot, tvärtemot.
Under de år som Owe varit med
hade det varit många medlemmar och
ingen svårighet att rekrytera. Det var
mitt under brinnande världskrig och
försvarsviljan var stark i Sverige. Efter
Text & foto: Daisy Balkin Rung
freden i maj 1945 blev det många avhopp från flottan.
- Trots den enorma lyckan över freden så blev det lite avslaget. Då hade
bestämt mig för att gå till sjöss. Jag hoppade av gymnasiet till mina föräldrars
stora olycka och tog tåget till Landskrona för att anmäla mig på Sjömanshuset.
Men jag hade förfalskat min pappas
namnteckning, den behövdes eftersom
jag inte var myndig. Detta uppdagades
och min pappa kom och hämtade mig.
Men trots föräldrarnas ogillande så
förstod de Owes längtan ut på havet
I år firar Owe Ranert 70 år som sjövärnare.
och han fick så småningom tjänst som
jungman på ett ångfartyg som gick till
Skottland med kol.
- En ganska kaxig ung man var jag.
Det var tuffa tag. Vi lossade och eftersom jag var jungman fick jag gå ner
längst ned i fartygen för att lasta och
elda. Det var betingat med livsfara. Efter det har jag aldrig någonsin varit rädd
för någonting.
Ett år var Owe ute till sjöss och när
han kom hem var det dags för värnplikten. Han kom in på Kungliga Sjökrigsskolan och våren 1948 tillhörde han
minkryssardivisionen.
8 Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år
- Då svepte vi minor mellan Paternoster och Vinga i Göteborgs skärgård.
Under somrarna tjänstgjorde han
som befäl på Öresundsflottiljens sommarskola.
- Jag undervisade i excersis och navigation. Det var härliga tider. En 1:a
klass sjöman med blåkrage och rundmössa. Så småningom blev jag furir
och det blev dags för långresa med
Älvsnabben. Alla vi ombord hade sjövärnsbakgrund och en mycket fin sammanhållning.
I Karlskrona firades fänriksexamen
på Stadshotellet med stort kalas. Under
några månader studerade Owe Ranert i
Oxford för att sedan komma hem och
tjänstgöra på båten SVK 4 som fartygschef. Sin hustru hade han mött några år
tidigare och de bodde i Malmö i en etta
som kostade 35 kronor i månaden.
- Så blev jag erbjuden ett arbete som
försäkringsinspektör på Fylgia. Och det
nappade jag på. Sedan fortsatte jag arbeta inom det civila och blev flera gånger befordrad över min kompetens. Jag
kunde inget om ekonomi men fick lära
mig ute på fältet. Utan min bakgrund
som sjövärnare och i flottan hade jag
aldrig avancerat och blivit både försäljningschef och verkställande direktör.
Den otroliga utbildning som jag har i
ryggraden, har följt mig genom hela livet. Och jag har Sjövärnskåren att tacka
för mycket.
Under alla år har han varit med i
Sjövärnskåren och följer med i allt som
händer och sker och han gläds åt att
det fortfarande är en vital organisation,
som nu ska fira 100 år.
Tre timmar går väldigt fort när man
har trevligt och det är dags att ge sig
tillbaka till hotellet. Owe Ranert hjälper
till med kappan och vinkar adjö. En
sann gentleman.
Vad har Sjövärnskåren betytt för dig? Vad gör du idag?
Sjövärnskåren står för personlig utveckling och att lära
känna sig själv. Utan Sjövärnskåren så tror jag inte jag hade
vart den personen jag är idag,
självsäker och stark. Att lära sig
samarbeta och ta ansvar i den
åldern sätter även stor prägel
inför framtiden.
Utanför SVK så jobbar jag på
Dentsply Implants inom området produktion. Mitt största fritidsintresse är löpning som jag
ägnar cirka 5 d/v.
Viktoria Fischer
Sjövärnskåren har betytt
mycket för mig. Jag som
gillar havet och maskiner har fått möjlighet
till båda delarna inom
Sjövärnskåren.
Idag är jag anställd
på 3:e Sjöstridsflottiljen som motorman på
bevakningsbåten HMS
Dristig.
FOTO: SACO
Aspiranten som blev VD
1974 var jag 15 år gammal och drog
för första gången på mig kronans kläder. De var nog inte helt anpassade efter 15-åringar men man kände sig ändå
som litet mer vuxen när man bar uniform!
Vi som ryckte in till Stockholmflottiljen samlades vid bussterminalen vid
Slussen för transport till Kvarnholmen
vid Stavsnäs i Stockholms skärgård där
sommarskolan väntade! Att livet vid
Sjövärnkåren i mångt och mycket var
betydligt hårdare än vad man väntat sig
märktes redan första natten, vaknade i
gryningen med öronen fulla av tandkräm!
Det positiva som jag burit med mig
hela livet var naturligtvis kamratskapet
och sammanhållningen inom kurserna,
upplevelsen av naturnära liv i skärgårdssommar och givetvis att få lära sig att
bli sjöman, med allt vad det innebär!
Minnena från Sjövärnskåren kommer aldrig att förblekna och givetvis
minns man bäst de glada och så ska det
väl vara?
Göran Arrius, Ordförande i SACO
Ola Hansson
Sjövärnskåren har varit avgörande både beträffande yrkesval men också gett en gemenskap och vänskapskrets
som är unik.
Det har betytt väldigt mycket för mig. Jag har fått uppleva
äventyr och lärdomar för livet.
Idag är jag telekrigsbefäl på
HMS Malmö.
Fredrika Ljung
Specialistofficer i marinen
Vice ordförande Öresunds
sjövärnskår
Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år 9
Vad har Sjövärnskåren betytt för dig? Vad gör du idag?
En man med gediget CV
Jag möter Anders Forsse i
hans våning i vackra Norra
Djurgårdsstaden. Hans hustru
För mig har Sjövärnskåren
Birgitta bjuder på kaffe och
inneburit en möjlighet att få
uppleva saker jag inte skulle fått
upplevt någon annanstans. Ett
sätt att få lära mig många nya
saker och en chans att träffa
flera nya vänner. Det har varit
bland det roligaste jag gjort,
och jag tänker fortsätta länge
till!
Jag går på gymnasiet och på
fritiden är jag aktiv inom elevrörelsen och är andre vice ordförande i Sveriges Elevkårer
manar Anders att berätta om hur
han desarmerade minor under
beredskapstiden. Jag märker att det
kommer bli en mycket spännande
pratstund!
Jakob Hultgren
Sjövärnskåren har till stor del bidragit till mitt yrkesval. Inom Sjövärnskåren
fick jag tidigt lära mig vikten av att kunna arbeta gemensamt i en grupp, grunderna för ett bra ledarskap, testa sina
gränser, gott sjömanskap och givetvis
en fantastiskt fint kamratskap.
Sjövärnskåren förberedde mig för de
utmaningar och uppgifter som jag har
mött inom Försvarsmakten. Det har
även varit en nyttig erfarenhet för livets
egna utmaningar.
Sjövärnskåren har gett mig möjlig-
het att lära känna massor av trevliga
och duktiga ungdomar under flertalet
sommarskolor på Känsö och under hemortsutbildning i Göteborg.
Att utbilda och jobba med dessa
ungdomar i den marina miljön har
oändliga fördelar och är en aldrig sinande källa till värdefull kunskap och
färdighet. Det är väldigt stimulerande
som instruktör och skolchef.
Min förhoppning är att Sjövärnskåren kan erbjuda ungdomar en bra och
rolig verksamhet även under lång tid
framöver då det är en viktig rekryteringsbas till försvaret och frivilligorganisationer. Ulf Eliasson, Skolchef Känsö
Jonas Haggren
Flottiljamiral
Chef PROD MARIN
Sjövärnskåren har betytt mycket för
mig från mitt första aspirantår på Dalarö Skans tills idag med en växande
kamratkrets, som också hållit i sig tills
nu. Sjövärnet har erbjudit mig intressanta och meningsfulla uppgifter från
gymnasistårens aspirantskola till studentårens ungdomsledarskap, vidare till
utbildning till värnpliktigt befäl i flottan
och senare till medverkan i omvandlingen av Sjövärnskåren från myndighet till riksförbund. Ett marint intresse
har hela denna tid haft en naturlig fast
förankring i kårens och flottans organisation och resurser.
Min yrkesverksamhet har i alla år varit civila uppgifter i försvaret, Försvarets
10 Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år
Forskningsanstalt och Försvarsdepartementet. Där har min tillhörighet till Sjövärnskåren givit mig en speciell merit.
Att vara marint engagerad i en krets av
huvudsakligen landkrabbor. Jag kunde
ofta lägga mig till med marina ärenden
utan inblandning. Min i mitt tycke viktigaste insats var att utvidga Sveriges territorialhav från fyra till tolv sjömil. Det
tog från 1975 till 1979. Sverige blev 10
% större, den första utvidgningen av
Kungariket Sverige sedan 1658. Utan
anknytningen till Sjövärnskåren hade
jag aldrig kunnat initiera och lägga mig
till med det ärendet.
Anders Forsse är en man med ett minst
sagt gediget CV. Han har, förutom att
ha nått graden kapten i flottan, en civilekonomexamen från Handelshögskolan i Stockholm, varit diplomatisk
tjänsteman i bland annat Washington,
Paris och Alger, varit generaldirektör
för Sveriges biståndsmyndighet SIDA
och suttit i styrelsen för FN:s internationella sjöfartsuniversitet i Malmö,
World Maritme University.
Det mest imponerande och som jag
vill att Anders ska berätta om är sin tid
i Sjövärnskåren och vad den betytt för
honom. Det hela började sommaren
1941, Anders var 16 år när han mönstrade ombord på flottans övningsfartyg
HMS Jaramass, världens minsta fullriggare, tillsammans med ett sextiotal
andra elever. Jarramas ligger numera
förtöjd som museifartyg vid Marinmuseet i Karlskrona.
Flottan arrangerade på den tiden
seglingsutbildning för att få ungdomar
intresserade av yrket som sjöofficer,
mycket likt de seglatser som skonerterna Gladan & Falken genomför i dag.
Underbefälen, som hade den direkta
tillsynen över eleverna var alla före detta skeppsgossar och hade gått en hård
skola. De skötte sitt jobb därefter på ett
rått vis som lyckligtvis är främmande för
dagens ledarskap inom Sjövärnskåren.
Anders minns själv att han inte trivdes
med dåvarande struktur men beslutade
sig ändå för att söka till sommarskola
sommaren därpå. Han förklarar att han
Text & foto: Hugo Selling
kommer från en sjöfararfamilj i Skanör
och att det var intresset för segling som
fick honom att fortsätta. I Sjövärnskåren fann han sig tillrätta och genomförde en Full Aspirantutbildning (fasp),
vilket motsvarar fyra sommarskolor i
dagens utbildningssystem.
Anders Forsse blev inkallad till värnplikten 1944 och förlades till flottan
tack vare sina ”fasp”-kvalifikationer
från Sjövärnskåren. Han blev skeppsmatros, med tiden skeppsförman med
furirs grad på minsvepare, så kallade
M-båtar. Det var en spännande tid.
Sverige hade minerat större delen av
Östersjön under andra världskriget och
när kriget äntligen tog slut våren 1945
var det dags för det riskabla arbetet att
röja dessa minor.
– ”Utöver värnpliktslön och sjötillägg fick minröjningspersonalen en så
kallad ”desarmeringspremie”. För varje
mina vi desarmerade fick varje rekryt
30 kronor, för utländska minor som var
särskilt komplicerade och riskabla fick
vi 60 kr. Med dessa tillägg kunde jag
spara ihop till en kassa som kom väl till
hands när jag i slutet på 1945 kom in på
Handels”, säger Anders Forsse.
Efter avslutad civilekonomexamen
och ett års praktik hos en skepssmäklarfirma i Antwerpen sökte han till
Utrikesdepartementet (UD) och blev
diplomat. Ungefär femton år senare
blev han ombedd att börja jobba på
den nybildade myndigheten för svenskt
bistånd SIDA.
När jag frågar hur hans tid i Sjövärnskåren har gagnat honom lyfter
han fram främst två karaktärsdrag som
han burit med sig från den tiden.
– ”För det första vanan att kunna
foga sig i beslut och att kunna fatta
beslut. Det kan låta lite underligt, men
den militära beslutsstrukturen och disciplinen har hjälpt mig mycket i karriären. Jag kunde efter inte så lång tid ta
ledarroller på de olika myndigheterna”,
säger Anders Forsse.
För det andra intresset för sjön. Bakgrunden i sjövärnskåren och marinen
och praktikåret i Antwerpen hade gett
mig inom utrikesförvaltningen inte helt
vanlig kunskap inom området. Därmed
fick han möjlighet att fördjupa sitt diplomatiska arbete i SIDA.
– ”Under UD-tiden lyckades jag få
tjänstledigt för att förkovra mig inom
flottan, jag fick utbildning ombord på
HMS Älvsnabben, och läste senare till
kapten vid Berga örlogskolor.” Anders
pekar slutligen på något av det värdefullaste han burit med sig, nämligen
kamratskapet. Långt efter sin tid i flottan har han, främst genom Sjöofficerssällskapet, stått i kontakt med gamla
sjövärnskårister.
När jag promenerar hem från Norra Djurgårdsstaden funderar jag över
alla som utbildats vid Sjövärnskåren:
Många goda samhällsmedborgare och
dugliga ledare för morgondagen. En
tradition som jag hoppas kommer leva
vidare i 100 år till.
Jan Prawitz
Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år 11
”Sällsamt men sant – de går i skolan på sitt sommarlov”
Mitt inlägg kommer att kretsa
kring sommarskolorna i Limhamn
och Rollsö, 1980-tal. Men oavsett
om inlägget endast handlar om två
skolor så har verksamheten bedrivits
på samma sätt på alla skolor. Samma
utbildningsreglemente och med
befäl som i grunden utbildats på ett
likartat sätt i Marinen.
Text: Sixten Svensson
Aspirantskolan på Dalarö Skans under 40 år Jan Prawitz
Verksamheten på Rollsö skiljde sig
inte nämnbart från Limhamn. Utbildning, prov, elevernas avslutningshow,
där befälen kunde hängas ut i skämtsamma ordalag, inte så sällan i sång. Ska
något särskilt nämnas var det ”djungelpatrullen”. Under rengöringstid var
en mindre styrka avdelad att rensa upp
stigar runt Rollsö. De lyckades. Delar
som inte besökts på många, många år
blev tillgängliga. Men det var inte alldeles ofarligt, det fanns orm på ön.
Numera ligger skolan på Kungsholmen i inloppet till Karlskrona. En fästning som tillsammans med Drottnings-
Fästningen Dalarö Skans började
byggas 1656 på Stockskäret strax söder
om Dalarö i Stockholms skärgård och
ingick i kustförsvaret fram till 1854.
Den blev officiellt byggnadsminne
1935.
Dåvarande Södertörns Frivilliga Motorbåtsflottilj, som bildades 1931, anordnade för första gången aspirantskola
på Dalarö Skans 1940. Men det var då
inte möjligt att bo i själva fästningen,
som användes som förråd. Åren 1943
- 44 lade flottiljens medlemmar ned ett
stort arbete på att göra själva fästningen
beboelig.
presentationsställe för Chefen för Sjövärnskåren. Den charmerande miljön
och närheten till Stockholm bidrog till
det.
Anläggningen moderniserades efter
hand men behöll sin primitiva stil. Det
senare medförde att konkret verksamhet var möjlig bara sommartid. Uppvärmningen av bostadsutrymmena
skedde genom de boendes kroppsvärme. Personlig hygien uträttades i havet.
Eleverna, cirka 100 stycken, låg förlagda under fästningstornets tak, dit man
tog sig via en smal spiraltrappa. Den
var enkelriktad uppåt. Ned tog man sig
Öresunds Sjövärnsflottilj uppförde sin stora anläggning på Limhamn söder om Malmö 1941. Den bekostades genom en donation av skeppsredaren och förlagsdirektören Einar Hansen. I donationen ingick även 16 kosterbåtar,
nymuddrad hamn med bryggor, exercisplan, skjutbana, instrument till orkester samt uniformer till aspiranterna.
Den 22 december 1944 beslöt Kung
Gustaf V att Dalarö Skans skulle upplåtas till Södertörns Sjövärnsflottilj.
Från sommaren 1945 fram till 1981 var
flottiljens aspirantskola förlagd där.
Aspirantskolan på Dalarö Skans blev
ett begrepp inom försvaret och ett re-
via en brandstång. Vid en brandövning
blåstes larm mitt i natten och efter 90
sekunder hade alla elever via brandstången tagit sig ut.
Utbildningen följde samma kursplan
som andra aspirantskolor. Men de allmänna kunskaperna om marinen och
Frivilligorganisationerna har en stor
Sverige med sin långa kust är en marin nation. Handelssjöfarten på Östersjön ökar hela tiden. Vi som bor i Skåne
kan ju dagligen över Öresund blicka ut
över fartyg som kommer och går.
Ett extra plus tycker jag också det är
att Sjövärnskåren värnar om goda förhållanden och utbyte med Danmark.
För egen del värdesätter jag starkt det
nordiska!
halvåret, ryckte in över helgen, för att
snabbt greppa sin roll. Jag delade på
instruktörerna. Istället för att fullt ut
genomföra alla ämnen i sin kurs, fick
de var sitt ämne för alla kurser.
Min berättelse ska ses som en allmän
beskrivning av mina nio år som skolchef. Som stöd i min berättelse har jag
ett antal tidningsklipp. Ett stort antal
faktiskt. Täckande både Limhamn och
Rollsö. Rubriken är hämtad från tidningen Norra Skåne, 27 juli 1982.
Skolan i Limhamn lades ned 1987. I
landet skulle det bara finnas en skola i
varje väderstreck. För syds räkning blev
sjövärnsungdomar i nio år. Ja det har
varit en ära. Det började för mig 1982, i
Limhamn, i Malmös utkant. På en plats
som var specialbyggd cirka 40 år tidigare och skänkt av skeppsredaren Einar
Hansen. Platsen var platt som Skåne i
sig. Huvudbyggnaden: i ena ändan befälsinredning, sedan kök, förråd, matsal som även brukades som lektionssal
samt förläggning.
Den skola jag skulle bli chef över
skulle vara skola nummer två för detta
år. En grundkurs om 30 elever. Varför man plötsligt skulle ha två skolor
i Limhamn framgick aldrig. Året efter
var ordningen återställd, en skola. Vi
var många som skulle driva skolan.
Egon Brinck, nestorn med i stort 30 år
i Malmö. När Sjövärnskåren likt Hemvärnet var en militär kår, var det Chefen
BoMö som var kårchef för SVF 9 och
Brinck var skolans intendent. Husmor
var MajBritt Brinck som givetvis basade
över ”flickorna” i köket. Upptagningsområdet för skolan var ungdomar från
kårerna i Ystad, Malmö och Helsingborg.
Vi återvänder till Öresunds Sjövärnskårs sommarskola i Limhamn.
Eleverna rekryterades av sina kårer i
Ystad, Malmö och Helsingborg. Där
bedrevs även vinterutbildningen som
skulle mynna ut i förarbevis före andra
årskursen.
Det var en frivilligorganisation
fullt ut, i likhet med FBU (Frivilliga
Befälsutbildnings-föreningen) som tillsammans med försvaret drev skolan.
Befälen, med andra yrken över vinter-
det Rollsö i Karlskronas innerskärgård,
inom synhåll från örlogsbasen, som
från och med 1988 skulle fånga upp
eleverna inom forna Milo Syd. Rollsö
var annorlunda än Limhamn. Belägen
på en ö med de nackdelar detta för med
sig. En mycket kuperad bergknalle,
täckt av ett otäckt ris som för varje år,
gjorde vad det kunde för att ta befälet
över ön. Ja ön var faktiskt delad, västra
delen bör det vara, gick inte att besöka.
Riset hade tagit överhand.
Ett mindre antal befäl följde med
från Limhamn. Ungefär 160 personer
på två skolor. Jag blev chef för skola
två. Skola nummer ett var huvudsakligen från kårerna i Västervik, Kalmar
och Karlskrona. Skola två således elever från skånekårerna.
12 Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år
kär på andra sidan ”Kungsdjupet” på
Aspö, skulle hindra den ”lede fi”, som i
huvudsak bestod av Sveriges arvfiende
alla kategorier, Dansken att tränga in till
örlogsbasen. Som guide på Kungsholmen träffar jag numera befäl och elever
på skolan varje sommar.
Fakta:
BoMö = Malmö Marina bevakningsområde
SVF = Sjövärnsflottilj
Milo Syd = Södra Militärområdet
betydelse för rekrytering och folkförankring i det nya försvaret. Det gäller
såväl Försvarsmakten som Hemvärnet
och Kustbevakningen.
Vi är just nu mitt uppe i genomförandet av en ny insatsorganisation.
Dessutom är Sjövärnskåren viktig för
rekrytering och utbildning även till den
civila sjöfarten. Inte minst möjligheten
för yngre att ta del av kurser medverkar
till att det skapas vett och respekt för
vatten och hav.
Hans Wallmark
Ledamot Försvarsutskottet och
Försvarsberedningen (M)
Bildtext: Byggnadsminnet Dalarö Skans tecknad i juli
1951 av en konstnärligt mycket begåvad sjövärnsaspirant, Tom Hultgren, när han satt i en jolle på fjärden
öster om fästningen. Originalet hänger i Östra villan
på Märsgarn
FOTO: RIKSDAGEN
Jag har haft äran att vara skolchef för
försvaret underlättades av närheten till
Hårsfjärden, Gålöbasen, och Berga Örlogsskolor. Att vara belägen mitt i södra
inloppet till Stockholm bidrog också till
upplevelsen av Sverige som sjöfartsnation. På min tid påmindes eleverna också om det historiska arvet genom årlig
utflykt genom långrodd med slup till
Älvsnabbsmonumentet, varifrån Gustav II Adolfs flotta avseglade till deltagande i 30-åriga kriget på 1600-talet.
Aspiranterna fick lära sig gott sjömanskap men också karaktärsregler om
att ingenting är omöjligt och att vaken
yngling griper tillfällen i flykten. Många
elever fick sitt marina intresse solitt
grundlagt och fortsatte i yrken inom
flottan och handelsflottan.
Men efter ett halvsekel väntade för
Södertörns Sjövärnskår flyttning från
sitt högt värderade hem.
En rationaliseringsvåg ledde till centralisering av all ungdomsutbildning
inom Ostkustens Örlogsbas till den nya
kursgården Märsgarn, där ungdomarna
utbildas sedan 1982. Kåren kunde bli
kvar ytterligare 10 år för föreningslivet,
men sedan var det slut för Sjövärnskåren och försvaret på den historiska
platsen.
Liksom leden glesnar i den exklusiva
klubben för sjökaptener, som rundat
Kap Horn som befälhavare på fullriggare, befinner sig denne författare i en
glesnande skara sjövärnare, vilka tjänat
som kommendanter på Dalarö Skans.
Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år 13
Fem av de våra utanför Somalias kust
Dagen före HMS Carlskrona ska
kasta loss mot Adenviken för insatsen
ME 03 Operation Atalanta, får
Sjövärnsposten ett unikt tillfälle
att träffa de sjövärnare som tillhör
besättningen. Fem sjövärnare i den
svenska styrkan, som var och en
berättar vad Sjövärnskåren betytt för
dem.
Text & foto: Daisy Balkin Rung
Från vänster:
Anders Kallin, Åke Karlbom, Lars Bengtsson,
Carl Lüning och Peter Oredsson.
Det råder febril verksamhet ombord
på HMS Carlskrona. Kanske inte så
konstigt då hon imorgon ska avgå mot
varmare breddgrader. Insatsen ME 03
löper på fyra månader och det är inte
första gången Sverige varit med i Adenviken. Trots att det är full aktivitet och
mycket att göra inför resan har Anders
Kallin, informationschef för ME 03,
ordnat så att vi får komma ombord och
träffa fem sjövärnare.
- ME 03 är den svenska styrka som
skall bidra till att eskortera och skydda
FN:s mattransporter i Indiska Oceanen
och Adenviken utanför Somalias kust
samt bidra till att skydda handelssjöfarten som passerar genom Adenviken.
Insatsen för ME 03 avslutas den 6 augusti, säger Anders Kallin.
Åke Karlbom från Gotlands Sjövärnskår gör sin andra resa till Adenviken.
- Man får blodad tand och vill hemskt
gärna få möjligheten att följa med igen.
Och så blev det, säger Åke Karlbom.
Han är stabsläkare och ortopedkirurg.
Den svenska delen av insatsen har en
stor sjukvårdsavdelning med sju läkare
och fyra sköterskor.
- HMS Carlskrona är ett stödfartyg
och ska kunna hjälpa till vid eventuella
skador. Nu hoppas vi inte att det blir
så många sådana. Och då vi inte arbetar med det som vi ska, då hjälper vi till
med annat som behövs ombord. Som
läkare är jag civil men man
är en del av en hel besättning och det är det som är
så unikt på en båt.
Åke blev medlem i Sjövärnskåren på grund av
sin son.
- Han var medlem och
jag blev också intresserad.
Jag har aldrig ångrat beslutet av gå med. Så mycket
trevligt, fantastiska människor och en enorm sammanhållning. Och givetvis
också kärleken till havet,
säger Åke Karlbom.
Runt soffbordet i mässen nickar alla instämmande.
- Precis så är det, säger Anders Kallin, som inte enbart är informationschef ombord utan också ordförande
i Sjövärnskåren Stockholm. Jag har
nästan samma historia som Åke. Jag
arbetade på Försvarsmaktens Rekryteringscentrum och arbetade tillsammans
med Sjövärnskåren med bland annat
utlandsutbyten. Mina båda söner blev
sjövärnare och jag fick både höra och
uppleva så mycket positivt. Och självklart blev jag också medlem. Det ger så
oerhört mycket att vara med i en organisation som vår.
Underrättelse- och säkerhetschefen
ombord heter Peter Oredsson och är
med både i Östergötlands och Södertörns Sjövärnskår.
- Det var ett bananskal som jag trillade in på och kom med i Sjövärnskåren, säger Peter leende.
14 Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år
Kamratskapet och sjömanskapet är
så viktiga delar i livet. Och jag kan lätt
säga att utan Sjövärnskåren hade jag
aldrig kommit in i marinen, säger Peter Oredsson som även han är med för
andra gången i Adenviken.
- Mitt intresse blev mitt yrke och jag
gick vidare inom marinen. Till vardags
tillhör jag fjärde sjöstridsflottiljen.
Lars Bengtsson och Carl Lüning är
båda från Stockholms Sjövärnskår och
har gått på Märsgarn.
- Sjövärnskåren var inkörsporten för
mig in i marinen, säger Lars. Efter åren
på sommarskolan så blev det också lättare att göra värnplikten. Saker som
sjövett, ordning och reda med mera var
inga konstigheter för mig. Här på HMS
Carlskrona är jag tredje maskinist och
det ska bli oerhört intressant och jag
känner mig väldigt privilegierad som
blivit antagen att följa med, säger Lars
Bengtsson.
- Jag är närmast uppvuxen på sjön,
säger Carl Lüning. - Sjövärnskåren blev
ett led i mitt sjöintresse. Och jag säger
samma sak som Lars, det underlättade
när man gjorde värnplikten. Att ha Sjövärnskåren i ryggraden kändes tryggt.
Carl är vapentekniker på HMS Gävle
och på ME 03 artillerimatros och signalman.
- Jag ser mycket fram emot dessa
fyra månader, säger Carl Lüning.
Vi lämnar våra sjövärnare och HMS
Carlskrona. Dagen efter, den 13 mars,
är det losskastning i närvaro av marinledningen och många anhöriga. På kajen spelar Marinens Musikkår och det
är en väldigt speciell känsla. Stolthet,
sentimentalitet och värdighet. Så lämnar hon en kylslagen örlogshamn och
seglar mot varmare breddgrader.
Fakta om ME 03:
Marinens insats i EU NAVFOR består av 152
personer fördelat på:
HMS Carlskrona, OPV (Ocean Patrol Vessel)
med en besättning på 139 sjömän och officerare
inklusive förstärkt sjukvårdsförmåga samt HKPenhet med två HKP 15 med 11 personer och en
bordningsstyrka med 11 personer.
Vad gör Sjövärnskåren fram till år 2113?
Går det att skaffa sig en vision som
sträcker sig 100 år i framtiden?
En vision är en levande inre bild av
en önskad framtid som manar till
handling. Det betyder att vi själva
kan bilda oss en uppfattning om hur
vi vill ha det och sedan arbeta för att
det ska bli så. Det finns bara en liten
hake. Hur vill vi ha det fram till år
2113?
Text: Olle Andersson
Först bör vi fundera på hur vår om-
värld kommer att utvecklas. Det är styrande. Men det är ett långt tidsperspektiv som blir mer osäkert ju närmare
vi kommer år 2113. 1913 trodde nog
ingen att den första människan skulle
ha varit ute i rymden inom 50 år. Och
hur trovärdigt hade det varit att då berätta att alla människor år 2013 skulle
ha en egen telefon i fickan som de kunde fotografera och filma med samt titta
på film och använda som uppslagsbok
och plånbok mm? Ett sådant påstående
hade nog lett till inspärrning.
Kan vi föreställa oss hur det kommer att se ut fram till år 2113? Hur teknikutvecklingen blir och hur samhället
ser ut? Frågorna kan göras hur många
som helst men det enda som är säkert
är att svaren blir osäkra.
Nedan anges dock några få exempel
på en tänkbar utveckling.
Samhället blir mer automatiserat
men samtidigt känsligare för t.ex. ITattacker. Många affärer har försvunnit.
Vi beställer direkt med våra datorer efter att ha tittat och känt på varorna i en
virtuell miljö. Även lukt- och smakförnimmelser uppfattas via våra datorer.
Varorna kommer hem till dörren. Fordon och andra kommunikationsmedel
är obemannade.
Konflikter berör främst naturresurstillgångar och handelsvägar. Skyddet av
handelsvägarna kommer att ökas eftersom fartygslaster blir begärliga. Några
naturtillgångar börjar sina och andra
har tagit slut.
Strid till sjöss förs främst från ubåtar.
Flygattacker sker undantagslöst med
drönare. Även strid på land kommer i
stor utsträckning att ske med obemannade fordon och robotar.
Gränsen mellan rent militär säkerhet
och samhällets övriga säkerhet har suddats ut och sköts av en myndighet.
Miljöpåverkan har höjt havsnivån
med upp till två meter och har även
medfört att vi har ca 4 grader högre
medeltemperatur. Fler kraftiga naturkatastrofer uppstår till följd av väderförändringar mm.
Befolkningen har ökat till 15 miljoner och är mer internationellt sammansatt. Vårt språk liknar mer en form
av svengelska. Den dagliga samvaron
vänner emellan sker regelmässigt via
datorer.
Den skissade utvecklingen är ingen
sanning men vi är stadda på vandring
åt ett håll som förmodligen kommer att
ha någon likhet med det beskrivna.
Vi kommer att leva i ett sårbarare
samhälle där kritiska händelser inträffar
oftare och plötsligare samt med större
kraft. Framtidens samhälle är suboptimerat på grund av ständiga krav på rationaliseringar.
En slutsats är att den eller de, som
kan handskas med reservmetoder och
som behärskar olika överlevnadsmetoder, också är de som kommer att vara
efterfrågade. Den eller de som kan bidra till ett uthålligare samhälle och som
omedelbart kan bistå för att mildra på-
frestningar vid kriser och katastrofer,
kommer att få en särställning.
En annan slutsats är att de som har
en grundläggande kompetens och har
rätt materiel inom något viktigt område, kommer att bli efterfrågade om
samhällsfunktioner slås ut. Samhället
kommer att få förlita sig på frivilliga
krafter vid fler tillfällen än i dag. Och
de frivilliga krafterna måste kunna agera autonomt.
För SVK betyder det här:
-Fortsatt stark satsning på grundläggande sjökunskap
-Ökad satsning på övning av reservmetoder
-Ökad utbildning och övning för
samhällets behov vid mycket stora
katastrofer
-Ökad rekrytering för fler uppgifter
-En satsning på mer personliga sammankomster människor emellan
-Anskaffning av robusta fartyg
-En orientering mot hela samhällssystemets behov
-Ökad utbildning i ledarskap och
självständigt beslutsfattande
Man kan se en situation där uppdrag
ges från en myndighet till SVK för att
tillgodose alla aktuella samhällssektorer
med sjökunnig personal som är skickliga inom sjölivets grunder och på äldre
beprövade reservmetoder och som
dessutom kan uppträda och sköta sina
uppgifter självständigt. I uppdragen ingår även medel för förnyelse och skötasel av fartyg samt medel för en robust
organisation med ett traditionsbärande
ansvar.
Det här kan inte kallas för en reell
vision utan mer som en idéskiss om en
oviss framtid där SVK har en viktiga
funktion att fylla för hela vårt samhälle.
Men idéskissen ger också lite av ”back
to basic” för att överleva framtiden.
En stödenhet placerad i Djibouti, 12 personer.
En person är placerad ombord det portugisiska
FHQ EU NAVFOR (Force Head Quarter EU
Naval Force).
24 kvinnor, medelålder: ca 37 år.
Sjövärnsposten 2013 nr 2 - jubileumsnummer Sjövärnskåren 100 år 15
Posttidning B
1� 1� 0� 3� 3� 7� 3� 0� 0�
Sjövärnsposten
Sjövärnskårernas Riksförbund
Box 5435, 114 84 STOCKHOLM
Snart medlem i ett kvarts sekel
Sjövärnskåren har varit en del av mig
sedan jag var femton år. När jag räknar
efter har jag varit medlem i nästan ett
kvarts sekel! För mig var Sjövärnskåren
tidigare detsamma som sommarskolan
på Lungö. Det är en plats som fortfarande har en alldeles speciell klang för
mig, en plats med evig sommar, ljusa
nätter, en varm bastu, tungsprungna
sandvägar och riktigt kallt älvvatten!
Där har jag träffat några av mina allra
bästa vänner. Men där har jag också utmanat mig själv på olika sätt, och blivit utmanad av andra inte minst! Mina
somrar på Lungö har definitivt format
mig som person.
Det har därför också känts bra att efter ungdomsutbildningen få ge tillbaka
lite av det som jag själv har fått genom
alla somrar genom att arbeta som förman, instruktör och kurschef. Att få se
andra växa och göra samma erfarenheter som jag själv är helt enkelt väldigt
givande! Många elever finns kvar inom
mig. En av de mest minnesvärda, en
person som jag ofta tänker på, var en
förstaårselev som liksom inte passade
in. Han kunde nästan inte någonting,
verkade inte vilja lära sig något och bråkade mest med de andra eleverna. Till
slut ville de andra inte vara med honom
och efter mycket bråk från hans sida
ville jag själv gärna helst skicka hem honom. Men så hade vi en lektion i praktiskt sjömansarbete, vi splitsade, och
det visade sig att han var en riktig naturbegåvning! Då använde jag honom
som hjälpinstruktör för de andra och
han fick hjälpa sina kursare att visa hur
arbetet skulle göras. Oj, så han växte!
Efter det tillfället var det aldrig något problem med honom. Han var en
i gänget tillsammans med de andra,
hjälpte till och pushade. När han skulle
åka hem efter sin första Sjövärnskårssommar kom han till mig och berättade att han aldrig hade haft några kompisar och att han aldrig hade fått höra
att han var bra på någonting, varken i
skolan eller hemma. Men nu hade han
det, han hade både fått kompisar och
ett erkännande från mig, dessutom inför alla andra, om att han faktiskt var
duktig på någonting. Den eleven tänker
jag ofta på. Han har påverkat mig väldigt mycket.
Jag har också i flera år engagerat mig
i de internationella ungdomsutbytena,
både här hemma i Sverige och utomlands. Eftersom jag talar ryska har det
känts naturligt att få engagera mig i
utbyten med just Ryssland och det har
varit ett sant privilegium att få resa med
ungdomarna dit, att få visa dem ett
land som de inte visste så mycket om.
Jag har fortfarande en del sporadisk
kontakt med några av dem och vet att
utbytet har gjort intryck på dem. Det är
roligt att höra!
Avslutningsvis måste jag väl också
erkänna att jag misstänker att Sjövärnskåren nog dessutom har stor skuld till
mitt val av yrke; jag är sjöofficer. Det är
ett val som jag aldrig ångrat. Och precis
som i mitt fall tror jag att Sjövärnskåren
har en mycket viktig funktion att fylla
här, nämligen som en möjlig ingång för
ungdomar till olika sjöyrken; handelsflottan, Kustbevakningen och Försvarsmakten. För marinen är Sjövärnskåren
som möjlig rekryteringsbas extra viktigt
sedan värnplikten inte längre finns, vi
kommer att kunna hitta många dugliga
sjömän och reservofficerare inom Sjövärnskåren.
Vad jag gör i vanliga livet. Jag är sjöofficer och arbetar sedan några år med
underrättelsetjänst inom marinen. Jag
avslutade stabsutbildningen 2010 och
blev då utnämnd till örlogskapten, vilken är min nuvarande grad. En av mina
kurskamrater under stabsutbildningen
var en nära och kär vän och en av de
kursare som jag lärde känna under min
första sommar på Lungö 1990. Vi har
följts åt genom Sjövärnskåren och flottan i nästan ett kvarts sekel och det kändes därför väldigt speciellt att få utnämnas till örlogskaptener samtidigt. Den
dåvarande skolchefen på Lungö hade
nämligen den graden och för oss som
nyblivna Sjövärnskårselever den sommaren, för nästan ett kvarts sekel sedan,
var det så långt man kunde komma!
Johanna Hård af Segerstad