Med sikte på Vreda hage sidan 2
Grundad 1978 Nr 1 2014 Med sikte på Vreda hage sidan 2 Skyttepaviljongen sidan 5 Frösundaskyttar sidan 6 Hundarnas hundare sidan 8 90 burkar försvunnasidan 10 Armenisk påsk sidan 11 Årsmöte 2014 sidan 11 Full korg sidan 12 2014 1 1 Vreda hage 1902 1974 Foto Algot Laurell, Vallentuna bildarkiv Skytteföreningens första basar anordnades sommaren 1901 vid Stolp-Ekeby, i en hage tillhörig föreningsordförande A. O. Gustafsson, efter i stort sett samma mönster som Blåbandsföreningen hade på sina söndagsbasarer. Musik var inhyrd från Frösunda Blåbandsförening i form av mässingssextetten ”Klippan” som med åren blivit en septett men ändå kallade sig sextett och var mycket populära underhållare. Festdeltagarna anlände till basarhagen med lövade skrindor som utgick från de olika byarna i socknen. Föreningens första basar bidrog inte med något större tillskott i kassan, men deltagarna upplevde en trevlig söndag till tonerna från den populära blåsorkestern. Den 1896 bildade sextetten upplöstes tyvärr 1907. Redan följande år, 1902, hade man sin första basar i Åkerlinds hage (Vreda Hage) den 23 och 24 juni, med invigning av ny dansbana med räcken och spelhytt som lätt kunde monteras och demonteras. Föreningen hade även övertagit, samt rustat upp de stånd och den kaffeservering med träbänkar som tidigare använts vid festligheterna på trefaldighetsafton vid S:t Olofs källa. Midsommardagens underhållning svarade blåsorkestern ”Klippan” för. Vem eller vilka som spelade upp till dans på midsommarafton är obekant, men ganska säkert var det lokala förmågor som anlitades. Basarens nettobehållning uppgick till 83 kronor och 10 öre. 1902 inleddes således festplatsepoken i Frösunda Vreda Hage av skytteföreningen, som skaffat utrustning att montera upp till en riktig festplats och därmed kunde ge basarbesökarna ett större utbud av nöjen 2 I årsredogörelsen för 1902 kan ses att skytteföreningen anordnade basar den 23 och 24 juni 1902 varvid behållningen var anslagen till inköp av mausergevär till föreningen. Behållningen uppgick till 83 kronor och 10 öre och inköptes ett mausergevär samt togs överskottet till föreningens kassa. Fotografiet kan mycket väl vara från 1902 och visar då upptakten till det första föreningsorganiserade midsommarfirande man känner till i Frösunda. Det var även skyttarnas första basar i den hage som blev den välkända festplatsen Vreda Hage eller basarhagen. På bilden kan man se att festtåget anförs av en musketör till häst. Därefter kommer en trumslagare, som kompar sextetten ”Klippan”, vilken spelande anländer i den av oxar dragna lövskrindan. Byggnaderna som ses till vänster är kyrkskolan (Frösundagården) och nu rivna uthus till klockargården. Landsvägen festtåget färdas på är ersatt av nuvarande väg som har sin sträckning närmare Sunnanå och gamla ålderdomshemmet. ”Äntligen fick jag se det min far berättat om så många gånger, upptakten till skyttarnas midsommarfest i Åkerlinds hage 1902. Trumslagaren är min far Ernst Fröman, och helt riktigt färdas den spelande blåssextetten Klippan i den lövade skrindan. Det oxdragna ekipaget utgick från Billsta”. Kommentaren är 91-årige Folke Frömans, när han fick se fotografiet. och underhållning. På 1910 års basar den 24 juli underhöll och roade t.ex. Donna Tellas ensemble, medan Karl Fagerdahl med dragspelet stod för lördagskvällens dansmusik som han inledde och avslutade med sin egen komposition ”Örlogsvalsen”. Basaren 1910 gav föreningen en nettovinst med 285 kronor och 68 öre. Åkerlind tog tio kronor i hyra per fest i beteshagen. Det ökade utbudet av fritidsaktiviteter i alla sammanhang gjorde att besöksfrekvensen minskade på föreningens söndagsbasarer. I seklets början var skyttarna ensamma herrar på täppan vad det gällde att hålla basarer i hagen. Efter det att idrottsföreningen bildats 1911 med Algot Laurell som starkt namn, var det så småningom en naturlig följd att även IF hade en eller två sommarfester i Vreda Hage. I början av 1920-talet hade basarerna övergått till att vara fester som hade dans lördags- och söndagskvällar med så attraktiv och publikdragande dansorkester som möjligt. En fördel hade föreningarna i Frösunda under slutet av 1920- och större delen av 1930-talet genom de musikaliska bröderna Helgöstam. Först var det Seth som med sin populära dansorkester blev favorit på festplatser och i danslokaler i hela Roslagen, sedan kom Bengts Kapell med Bengt Helgöstam som kapellmästare och blev minst lika populära hos ungdomen. När skyttarna invigde sin nya ståtliga dansbana 1938 var det Bengts Kapell som spelade och drog stor publik till premiären. Under åren fram till 1942 anordnades ända upp till åtta sommarfester i Vreda Hage årligen av olika föreningar. Som regel hade skytteföreningen och sportklubben två fester var. Andra, som försökte stärka sin ekonomi med sommarfester, var Frösunda SLU-avdelning (SLU = Svens2014 1 ka Landsbygdens Ungdomsförbund), Frösunda Frivilliga Brandkår, Frösunda frivilliga sjuk- och begravningskassa och Hemvärnet. Vidare hände emellanåt att skyttarnas kretsfest anordnades i Vreda Hage. Den klart pampigaste och mest välbesökta festen i Vreda Hages historia arrangerades 1932, då Stockholms läns SLU-distrikts sommarfest gick av stapeln i hagen. Festens organisatör var SLU-ombudsmannen Egnell, som tydligen var en organisatör och idéspruta av stora mått. I hagen fanns ett flertal attraktioner, bland annat lustiga huset med skrattspeglar, som kunde beses mot extra entré. Ombudsmannen hade fått styrelsen för Bondeförbundets avdelning i Frösunda att genom Ernst Fröman i Skräfsta, Knut Fredin i Torsholma och Karl Andersson i Rolsta ansvara för att de över 1500 besökarna som kom till söndagens underhållning kunde köpa smörgåsar, läskedrycker och kaffe med dopp i tillräcklig omfattning, en uppgift som bondeförbundarna genom god organisation klarade med glans. Lördagskvällens publiksiffra var ungefär 1000 personer som kunde dansa på ”stor bana” det vill säga hemmabanan hopmonterad med den från Humlegården, som lånats av Kårsta Skytteförening över veckohelgen. Svenska Flottans Musikkår svarade för underhållnings- och dansmusiken. Ungdomar anlände från hela länet, dels per tåg, dels med hyrda bussar och inte minst per cykel. Ett 60-tal tält var uppmonterade av övernattande ungdomar. Uppgiftslämnare om den stora SLU-festen är den då 19-årige Folke Fröman som medverkade som funktionär vid distriktsfesten 1932. 1943 invigde Frösunda SK sin egen festplats som gjorts i ordning vid idrottsplatsen Björkvallen. Genom att skytteföreningen arrangerade fältskjutningen Frösundaträffen som sommartävling åren 1947 - 1974 blev festhagen en ännu viktigare inkomstkälla för föreningen. Tävlingens ledningscentral hade sitt högkvarter i dansbanans spelhytt och patrullerna utgick från dansbanan. Deltagarrekordet i tävlingen blev 670 skyttar och sattes 1968. Antalet festbesökare, på lördagskvällen, uppgick en del år till drygt 800 personer. På söndagseftermiddagen, när sista patrullen gått och funktionärer och tävlingsledning fick sig lite mat och kontrollerade resultatlistorna en sista gång, spelade Orkesta Spelmanslag upp till några timmars populär gammaldans. Under alla år inleddes den med signaturmelodin ”Lyckobringaren” som fyllde banan med dansanta par. När spelmanslaget slutat var det dags för föreningens ordförande att förrätta prisutdelning från det imponerande prisbordet som var uppställt på dansbanan. Medlemmarna i Orkesta Spelmanslag tilldelades Frösunda Skytteförenings förtjänstmedalj för många års populär gammal dansmusik på den årligen återkommande skyttefesten i Vreda Hage. 2014 1 Foto Algot Laurell. Vallentuna bildarkiv Första årens basarmusik spelades av Sextetten Klippan, som var med redan 1901. Från vänster: Gustav Mattsson, Emil Fröman, August Lundström, Helmer Johansson, Algot Laurell, Wilhelm Österberg och Arvid Jansson. Tiderna förändras hela tiden och människorna följer med. Frösundaträffen började få svårt att hävda sig som sommarnöje även bland de mest hängivna skyttarna. Vid tävlingen 1974 kom det absoluta bottennappet med bara 213 tävlande. Ett så lågt deltagarantal kunde inte finansiera den organisation som fordrades för festens och tävlingens genomförande. Efter moget övervägande fattade föreningen beslut om att 1975 års Frösundaträff skulle arrangeras som vinterfältskjutning, med Frösundagården som samlingsplats och bas för tävlingsledningen. Därmed sattes punkt för festplatsepoken i Frösunda. Det blev endast Vreda Hage som var med under hela festplatsepokens 73-åriga historia i socknen. Sportklubben avvecklade festplatsen vid Björkvallen redan i mitten av 1950-talet. Text och bilder är hämtade ur boken Skyttarna i Frösunda 100 år, skriven av Frösundaberättaren Bengt Andersson som gick bort 2013. Fotograf okänd Bengts Kapell i Vreda hage. Till festen 1938, då nya dansbanan invigdes, hade skyttarna lyckats engagera den i hela Roslagen välkända och populära dansorkestern Bengts Kapell från Frösunda, som drog mycket folk till hemortens festplats och på så sätt bidrog till en rejäl kassaförstärkning. Kapellet ses här spela Tango i Vreda Hages spelhytt. Från vänster Erik Franzén, Karl-Erik Helgöstam, Harry Eriksson (vokalist), Bengt Helgöstam (kapellmästare) och violinisten Juliusson. 3 Vreda hage 2014 Det står Vreda Hage på skylt vid stora vägen i Frösunda. Numera finns ett hovslageri där, men den som fortsätter in i skogen ner mot järnvägen hittar andra gamla spår. Det kom en e-post till styrelsen i hembygdsföreningen. Avsändaren önskade att få veta något om Vreda hage. Så Sockenstrunt begav sig dit med Olle Wredh som ciceron. Vreda hage ligger väster om järnvägen. Vägen dit går in vid gamla ålderdomshemmet, där det även står en skylt med texten Vreda hage, och sen fortsätter man rakt fram, in i skogen. - Här låg en stuga med vedspis, säger Olle. Där serverades kaffe. Och minsann, i mossan ligger en bit kvar av spisen från Husqvarna. - Det fanns ett smalt bord med bänkar att sitta vid. Då var hela hagen inhägnad. Den hörde till Stora Vredas marker, och här gick Sven Helgöstams boskap och betade och höll hagen öppen. - Det fanns en grind in i hagen nere vid vägen. Där fick man betala inträde när det var fest. Men många försökte planka sig in genom att klättra över taggtråden och några fastnade. De som stod och tog inträde var inte glada åt att en del försökte ta sig in utan att betala. Ivar Lundvall och Sven Eriksson skötte entrén. Det var på 1930- och 1940-talen, berättar Olle. 4 Men Vreda hages historia som festplats började långt tidigare. Rötterna finns i Frösunda Skytteförenings historia. Föreningen startade 1901. Det var försvarsviljan som drev fram bildandet. Att de blivande värnpliktiga hade tränat sig i skjutning var bra. I skytteföreningens första årsrapport står det: Övningarna har med berömvärd nit letts av instruktörerna (Wred och Åhman) och har medlemmarna med mycket intresse vid övningsplatserna visat god ordning. Wred, det var Wilhelm Wred, Olles farfar. Och rapporten fortsätter: Föreningen har till ändamål att bibringa sina medlemmar en skjutskicklighet som sätter dem i stånd att kraftigt medverka vid fosterlandets försvar. Och det hela avslutas med Gud bevare konungen och fosterlandet. När Olle var på sommarfesterna i Vreda hage fanns det en kiosk där man sålde dansbiljetter, godis, dricka och där fanns också en tombola. - Här är fundamenten till dansbanan. Olle pekar på små cementpelare som står utplacerade lite här och var, vackert garnerade med grön mossa. Lite längre ner mot järnvägen finns ett platt område där den gamla dansbanan monterades upp. Det fanns också en skjutstation för luftgevär. Man sköt med små pilar och det fanns tre bössor att skjuta med. - Man sköt på lördagen och söndagen. På kvällarna var det dans till någon orkester. De kunde inte ta sig hem på lördagskvällen, så de inhystes i Stora Vreda och Torsholma. På söndagar var Olle Wredh har många minnen från festplatsen i Vreda hage och hittade flera festlämningar i backen nere vid järnvägen. det spelmansmusik mellan 14 och 16. Söndagens dans höll bara på till klockan 22 - 23. Många tältade här. De som anmält sig till tävlingen delades upp i skjutlag, 25 i varje. Sedan gick de runt en snitslad bana med sex skjutstationer. Det gick åt mycket folk, en funktionär vid varje skjutstation. Vid skjuttavlan stod en person, så kallad markör. Han skulle visa var på tavlan skotten träffat. Genom att hålla armarna i olika lägen kunde funktionären vid skjutstationen se var skotten hade placerat sig på tavlan, och notera det. Sedan sprang klisterpojkarna fram och klistrade för hålen till nästa skjutning. Slutligen skulle alla resultaten skrivas rent. Det gjorde Eliasson i Åttesta på maskin. Han förde också föreningens talan vid prisutdelningen. På söndagen var det särskjutning mellan dem som fått lika poäng. Då sköt man från andra sidan järnvägen, nere vid hagen, upp mot Hamra. - Det kunde hända olyckor också. En gång trodde någon att markören var dockan man skulle skjuta mot. Men folk började skrika så personen klarade sig. Det var när skjutstationen låg på öppet fält så att markören och klisterpojkarna inte hade något ställe att gömma sig på. Annars gömde man sig bakom någon buske medan skotten träffade skjuttavlan, minns Olle. På vägen tillbaka från hagen står Berit Johansson i Sunnanskog och krattar. Hon 2014 1 Vägen in mot Vreda hage går österut från vägen genom Frösunda, lite norr om Sunnanskog. Rester av den gamla vedspisen som det kokades kaffe på finns fortfarande kvar. berättar att hennes mamma Maria brukade koka kaffe vid Frösundaträffen på Huskvarnaspisen som vi hittade resterna av. Olles fru Irene har sett både framsidor och baksidor som följer med ett stort engagemang. Irenes pappa, Sigvard Jansson, var under en lång period en av eldsjälarna i skytteföreningen. Från 1945 och 51 år framåt var han föreningens sekreterare. När vilodagen kom efter en veckas jobb i affären i Karlberg drog han iväg för att skjuta. - Jag var inte så glad åt Frösundaträffen. Jag fyllde år då. - Det var mycket jobb med den. Pappa ordnade ju mycket vinster till skyttet och tombolan. Han brukade åka till urmakare Andersson i Rimbo och förhandla. Han sålde matsilver också. Irene visar ett schatull med silverskedar. Varje sked har skytteföreningens logga på skaftet. På baksidan står datum för tävlingen. De som ville kunde skänka pengar till skedar. Då fick givaren sitt namn inristat på baksidan av skeden. Sven Eriksson brukade cykla runt i Frösunda och tigga vinster eller pengar till vinster. Man kunde också vinna något som kallades kuvertvinster. Men dem fick man inte ta ut förrän på söndagen. De måste vara kvar för annars slutade folk att ta lotter. Kuvertvinsterna var mer värda och kunde till exempel vara en servis. Lilian Olsson på Lillberga minns fortfarande hur det kändes när hon vann en kuvertvinst ett år, en kaffeservis. Frösundaträffen var känd för sitt stora prisbord. Margareta Hellsten 2014 1 Den avväpnade skyttepaviljongen Från Frösundas centrum ser man ett litet åttkantigt hus på berget intill Stora Vreda. Fram till hösten 2013 var det Frösunda skytteförenings skyttepaviljong. Skjutandet har slutat, men paviljongen står kvar. Frösunda skytteförening hade 99 medlemmar år 1911 och ansåg att man behövde en riktig skyttepaviljong i stället för det skjul som använts dittills. Skyttepaviljongen byggdes 1912 och står på berget norr om gården Stora Vreda än idag. Där kunde skyttarna hålla till och förvara sina saker. Men paviljongen var byggd som en liten dansbana med tak och väggar, så det anordnades även dans högst två gånger i månaden. Det skulle stärka föreningens kassa. I årsmötesprotokollet 1915 står det i § 7: Vidare beslöts att dans i paviljongen får äga rum högst två gånger i månaden, och att ingen samling till sprit får äga rum vid dessa nöjen. På den tiden förekom ofta slagsmål mellan grabbarna i grannsocknarna. Paviljongen ligger på ett ganska brant berg, och för att ingen skulle skadas allvarligt vid slagsmålen så sattes det upp ett staket på berget intill paviljongen. Fästena till det syns fortfarande! Nu när skjutningen har upphört förvandlas paviljongen långsamt till en plats för minnnen. Här finns skrot och skräp, men också gamla bilder, minnesmärken, anslag med passerat bäst före-datum och mycket annat. 5 Dagens Evert Eriksson var länge en av föreningens allra bästa skyttar. Dessutom satt han i styrelsen och bland annat kommittén för att bygga dansbanan i Vreda hage 1938. Han har lämnat efter sig ett antal utmärkelser som gömmer sig i gamla skyttepaviljongen. Vid skytteföreningens årsmöte 1922 minskades dansen till en gång i månaden och bestämdes att herrar Holger Céwe, Karl Andersson och Helge Andersson ansvara för ordningens upprätthållande samt stängning och låsning. Socknens spelmän spelade folkmusik till dansen, och på 1920-talet kunde man dansa till populär dansmusik som bröderna Helgöstam spelade. Bakom skyttepaviljongen ligger skjutstationen. Man sköt mot berget norr om Stora Vreda. Berget kallas Kruthusbacken eller Ryssbacken på en gammal karta. Nästan varje söndag sköts det. Men en sak var förbjuden: ingen skjutning under högmässan. Även idag är säkerheten viktig. På grund av det stängdes skjutbanan vid Vreda hösten 2013. Idag får föreningen skjuta tillsammans med Bromma skytteförening vid Kungsängens skjutbana. Margareta Hellsten 6 Skjutningarna skedde från en skjutstation med tak en bit från paviljongen. I dag betar djuren där med de gamla måltavlorna vid Kruthusbacken i bakgrunden. Utsikt från paviljongens fönster ner mot Frösunda och stationen med godsmagsinet vid järnvägen. Man kan tro att det skulle vara bullrigt och ljudnivån hög i en lokal där man träffas och skjuter. Men i baracken uppe på Björkvallen råder stillhet och koncentration denna onsdagskväll. Baracken är ganska liten. Den rymmer fyra banor, några bord och stolar. Den har föreningen själva ställt i ordning med lite ekonomiskt stöd från kommunen. Vid ett bord sitter en mamma och ett litet barn och småpratar. En pojke sitter vid en skjutbana. Han vilar geväret mot en kudde, håller ögat mot kikarsiktet, försöker hitta måltavlan, korrigerar, samlar ihop musklerna för att inte tappa fokus, laddar långsamt, långsamt och trycker av. Fem skott kan han skjuta på varje tavla. Mellan skotten trycker han på en knapp, och vips kommer tavlan åkande på ett par linor, nästan helt ljudlöst, fram till Elias. Elias Jacobsson, 11 år, bor i Stolp-Ekeby. Han hade sett en reklamlapp för Frösunda skytteförening och ville prova på. Snart har Elias skjutit färdigt. Tycker han att det är svårt? - Lite kanske. - Lars-Göran hjälpte dig i början, säger mamma som kommit fram till Elias. Lars-Göran Jansson är ordförande i Frösunda skytteförening. Han är här med sin son Andreas som också tränar på en bana. Han får inte sitta och skjuta. När man blivit 18 år måste man stå. Andreas är också instruktör. - Du har lite svårt att slappna av, säger Lars-Göran till Elias. Det är viktigt att lära sig för att kunna skjuta bra. Elias mamma avslöjar att Elias har börjat med armhävningar hemma för att han ska bli starkare och skjuta bättre. Nu har han fått lika många poäng som förra gången. Därmed har han skjutit sig till ett brons. När terminen är slut kommer han att få ta emot ett märke i den valören. Sen får han fortsätta att kämpa mot silver, guld, guld*, guld** och guld***. Nu har ytterligare en skytt kommit in och satt sig vid en bana. Lars-Göran förklarar att den här killen är äldre och använder remstöd när han sitter och skjuter. Remstöd används när man är mellan 15 och 17 år. Under kvällen kommer ett par pojkar till, och deras pappa. De bor i Märsta. Just nu är det bara tre deltagare som bor i Frösunda i ungdomsgruppen. Andreas har en lite kraftigare rock på sig. Det ser ut som något medeltida plagg i sagor om riddare och prinsessor. Nu tar han av sig den, och den nytillkomne killen börjar leta efter något på en klädhängare. Han hittar en liknande rock som han sätter på sig. Lars-Göran förklarar att rockarna ger stadga åt kroppen så att det blir lättare 2014 1 Frösundaskyttar Foto Margareta Hellsten att hålla kroppen stilla när man skjuter, så att man inte flyttar geväret från positionen man hittat för ett bra skott. - Avfyrningsteknik och avslappning är det viktigaste för en skytt. - Tänk på skidskyttarna som bara har en tunn dräkt på sig, säger Lars-Göran beundrande. Man behöver inte ha ett eget gevär. - Ett gevär kan kosta från 15 000 kronor. Sen finns en massa olika kläder och skor som man kan köpa. Lars-Göran verkar tycka att det är lite överdrivet och onödigt. Skyttarna är uppdelade i klasser efter ålder så att man tävlar med samma förutsättningar. En gång i månaden tävlar de i något som kallas hemmabaneserien. Alla lokalföreningar tillhör en krets. Frösunda hör till Stockholms Skyttesportförbunds Norra krets, där Lars-Göran är vice ordförande. Man skickar resultatet till förbundet. Sen tas de ut som skjutit bäst, och de får tävla i Grand Final i Solna i mars. Det verkar finnas hur mycket tävlingar som helst i olika konstellationer för den som vill ha utmaningar. Vad sägs om förbundsmästerskap, kretsmästerskap, Stockholmsserien, Roslagsserien i fältskytte, banskytte, korthåll och dessutom luftgevär nästan varje helg året runt någonstans. Frösunda har stått som huvudarrangör för en fältskyttetävlan i vinter i Kungsängen. Då kom det 44 deltagare, men det brukar ligga runt 80. Foto Margareta Hellsten Lars-Göran Jansson, instruktör och ordförande i Frösunda skytteförening, tar emot skyttarna tillsammans med sin son Andreas som också är instruktör. 2014 1 Idag är det hård konkurrens mellan olika fritidssysselsättningar. - Vi hade till exempel två lovande flickor som var med förra året, men nu har de börjat med ridning istället, berättar Lars-Göran. Många skyttar är runt 70 år, men vi har ett femtontal ungdomar som skjuter regelbundet. - I höst ska Frösunda skytteförening arrangera skyttetävling i korthåll. Då går man en snitslad bana med 6 olika skjutställen. Jag har väl inte glömt att berätta att Lars-Göran är son till Sigvard Jansson, han med 51 år som sekreterare i Frösunda skytteförening, och som tog sina grabbar med ut på skjutfältet tidiga söndagmornar. Margareta Hellsten Foto Margareta Hellsten Elias Jacobsson är en av många unga skyttar som tränar intensivt och målmedvetet med luftgevär vid Björkvallen. 7 Frösunda i Seminghundra hundarnas hundare Frösunda ligger i Seminghundra hundare, eller härad som det senare kallats. Men ordet hundare har inget med hundar att göra. Någon som däremot sysslar mycket med hundar är Eva Sognevik i Frösunda prästgård. Det är inte många gånger under samtalet som Eva Sognevik stannar upp lite och tänker efter. Med stor energi berättar hon om sitt djurintresse som efter flytten till Frösunda också kunde bli hennes försörjning. Eva växte upp i Gävle med föräldrar, två bröder och två systrar. Redan som barn var hon van vid hundar. I familjen fanns en tax när Eva föddes. Sedan flyttade två dvärgpinschrar in och Eva upptäckte att hon var bra på att fostra hundar. När hon var 12 år gick hon runt till grannarna och erbjöd sig att få ordning på deras hundar också. Hästar var också något som intresserade Eva. En ungdomskonsulent från Svenska kyrkan började, tillsammans med Eva och några andra flickor, med ponnyridning. - En shetlandsponny köptes in och sen var det vi flickors uppgift att dra in pengar till denna ungdomssatsning, för verksamheten fick inte kosta. Hästen fick flytta in i den förfallna sminklogen i Gävle Folkets park. Där tillbringade vi helgerna med lottförsäljning och ponnyridning i folkparken och på den intilliggande travbanan för besökarnas barn. Efter hand som pengar kom in köptes ponny efter ponny, ofta problemhästar som vi försökte få ordning på. - Vi ledde hästarna runt, sommar som vinter och turades om att hålla verksamheten igång. Vi gick och gick och gick. På somrarna kördes vi och hästarna ner i lastbilar till Gotland för att tävla i ponnytrav och det var vi flickor som satt i sulkyn. Vinstpengarna gick till den då etablerade ponnyklubben. Till slut hade vi 18 hästar, och i den vevan övergick Gävle ponnyklubb till att heta Valbo ponnyklubb. Samtidigt flyttade den till Valbo. Parallellt pysslade Eva med familjens hundar. Hon lyckades till och med att få med sig familjen att åka på hundutställningar. - Vi visste inte något om sånt, men en av våra dvärgpinschrar blev champion. En händelse som lärde henne vad som krävs av en hundägare var förlusten av den hunden. När Eva var ute och gick vid Gavleån en vinter fick den syn på änder i ån. Den sprang ut på isen för att jaga dem. Mitt i ån var vattnet öppet, så hennes hund kom under isen som var genomskinlig. Hon såg hur den kämpade. Eva sprang ut en bit, men folk runt omkring skrek åt henne att gå tillbaka in igen. - Lydnad är A och O i hunduppfostran. Ingen halv lydnad. Även om änderna lockar så måste hunden lyda, säger Eva. Hon hade kompisar som också gillade hundar och hästar. Det var livet i tonåren. Killar fick inte plats. Varje dag gick hon hem på frukostrasten och gick ut med hunden. - Det beundrar jag mig för. När Eva var 18 år dog hennes mamma. Livet gungade under fötterna. Då mötte hon Sven. Men det skulle dröja några år, till 1972, innan de flyttade ihop. Eva hade varit stipendiat och studerat i Kalifornien tidigare och nu återvände hon, men den här gången till Connecticut. Där var hon ridskolechef på en 4H-camp. Därefter kom hon hem och en ny tid började med man, flytt till ett hus i Sollentuna, födsel av tvillingflickor och ytterligare en flicka, ett fosterbarn och utbildning till arbetsterapeut och hemslöjdskonsulent. Dvärgpinschern, som bott hos Evas syskon, flyttade också in i familjen. Då dvärgpinchern Kickan var 14 år avled hon och de skaffade en ny hund av Foto Eva Sognevik 8 2014 1 Foto Eva Sognevik Frösunda prästgård har blivit hundarets hundcentrum med kurser för hundägare och hundar. rasen bordercollie, den passade bra in i familjens friluftsintresse. Familjen åkte från Sollentuna och tränade den i lydnad på en hundskola i Lindholmen som var erkänt bra. Det var Evas första hundutbildning! Svens intresse för fårvallning började vakna och han började åka på diverse vallningskurser. - Jag ville då ha en egen hund så vi tog valpar på Kickan, som hon hette, och jag valde ut en tik, Kita. Sedan gick jag kurser för att utbilda mig i lydnad, spår, sök och gick en räddningshundkurs. Det är två års utbildning. Då blir man certifierad förare av räddningshund och kan anlitas vid olyckor. Under åren i Sollentuna hade Eva och Sven drömt om en annan bostad, och barnen ville hålla på med hästar. Sven hade letat aktivt i tio år, och Eva såg framför sig hur hennes drömhus skulle se ut. En dag såg hon en liten annons om prästgård till salu. Priset var överkomligt på grund av stort renoveringsbehov. De slog till och flyttade till Frösunda. Nu började både hus och stall att renoveras. Evas mamma hade varit textilkonstnärinna och hade lämnat efter sig mängder med litteratur och material. - Vi behövde en prästgård för att få plats med allt och våra döttrar blev glada över egna rum, säger Eva. Vid sidan om sitt jobb som arbetsterapeut hade Eva under alla år bedrivit hundkurser på brukshundsklubbar. Nu kom tanken att hon kanske skulle kunna försörja sig på sitt stora hundintresse. Eva slutade sitt arbete, och medan hon byggde upp kursverksamheten vävde hon mattor och sålde till hemslöjden. Idag erbjuder hon kvällskurser, kurser för problemhundar på dagtid och hon har också helgkurser, allt här i Frösunda. Dessutom anordnar hon också månadsträffar där tidigare kursdeltagare kan komma och färska upp minnet och träna hunden tillsammans med andra. - Många hundägare med sina valpar är utbildade i Frösunda och kursdeltagarna kommer från hela norra Storstockholm. Hon har också kunnat använda sina kunskaper som arbetsterapeut i mötet med människor, särskilt dem som blivit utbrända och där hunden fått vara en hjälp på vägen tillbaka. För dem erbjuder hon vardagspromenader, kombinerat med avstressningsövningar. - Naturen har varit en lisa för själen för dem. Jag skulle bara kunna sitta här på en sten, var det någon som sa. 2014 1 Vad vill hon då förmedla med sina kurser? - Jag vill att varje hund och hundägare ska bli sedd och jag vill förmedla att det är ett sant nöje att äga en lydig hund. Kurserna ska ge ägarna en glad och positiv hund som vill samarbeta och lyssna på sin ägare. - Jag är tydlig och konsekvent som kursinstruktör och har ett stort engagemang i varje ekipage, säger Eva. Jag vill också visa vad man kan göra med en hund. Många har inte en aning om det. Idag behöver man knyta ihop familjer. Hos mig får hela familjen gå på kurs med hunden. Man får upptäcka tillsammans vad som är roligt att göra. För en del är det spårning, andra tycker att agility passar dem, eller något annat. - En nybörjarkurs börjar alltid med vardagslydnad. I de kurserna ingår även att prova på agility, spår, rallylydnad, rallymix och sök. Därefter kan man välja en eller flera av dessa kurser. ·- Det berikar hunden att göra olika saker. Om man hittar hundens nisch så blir det en lugn hund. När vi är på jobbet är hunden oftast hemma ensam och längtar efter att få stimulans. En understimulerad hund börjar bita sönder saker. Eva tycker att vi i Sverige överlag vet vad en hund behöver och är duktiga på att ge dem det. En ny hundsport som är på frammarsch är rallymix. - Till skillnad från aktiviteterna rallylydnad och lydnad är det mer omväxlande. Här finns inslag av andra sporter som till exempel agility och ”trix”, vilket gör det väldigt roligt för hundarna och förarna. - Att någon i Sverige tar fram en egen hundsport är inte vanligt, säger Eva och berättar att det är två kvinnor från Skåne som hittat på hundsporten rallymix. De utbildar nu instruktörer i Sverige, Norge, Danmark och USA. I stockholmstrakten finns knappt 10 instruktörer och Eva är en av dem. Det är en liten sport än så länge, men det har ändå anordnats SM och i år kommer det att bli ett Nordiskt mästerskap på grund av sin nordiska spridning. Väljer man kurs i rallymix får man med allt som andra kurser erbjuder och i Frösunda erbjuds 2 kurser nu till våren. - Alla som har en hund kan syssla med detta, säger Eva. Och för de som vill tävla finns det finns fem klasser där svårighetsgraden ökar för varje klass. Varje klass innehåller nya och spännande moment och banorna är omväxlande. Eva Sognevik har haft hund i familjen sedan hon föddes och hundarna tar nu upp större delen av hennes liv. - I rallymix som tävlingsform används en positiv poängsättning. Hundens utförande belönas med pluspoäng vilket inte förekommer annars. - Några moment i rallymix kallas vardagsmoment och där ingår till exempel hur hunden ska göra vid möten, hälsa, gå ut genom ytterdörren, gå på ett övergångsställe med bibehållet fokus på sin ägare och inte dra iväg åt något håll. Många har hört av sig efteråt och sagt att de fått beröm för hur hunden uppfört sig. Var kommer all denna positiva drivkraft ifrån som man slås av i mötet med Eva? - Drivet har jag fått från min mammas sida, även min morbror var likadan. Satsa fullt ut med det man brinner för. Margareta Hellsten Agility Banhoppning för hundar inspirerat av hästhoppning. I hoppningen kan ingå hinder, balansbom, gungbräda, hopp, mur, däck, långhopp, slalom och tunnel. Spår Hunden ska söka utlagda dofter med hjälp av nosen i marken. Det kan till exempel vara någon känd leksak, mjuk skinnhandske eller burk med godis. Hunden bär sele och hålls i slak lina. Rallylydnad Genom glädje, kommunikation och samarbete ska förare och hund ta sig igenom en bana. Utefter banan finns skyltar på 3 - 5 meters avstånd med instruktioner till föraren vilket moment som ska utföras. Moment som ingår är bland annat sitta, ligga, stå, gå runt, över hinder, sidbyte, snurra under gång, bära föremål och gå i åtta med frestande godis utlagt. Rallymix Liknar rallylydnad, men här finns dubbelt så många skyltar. Man blandar också momenten mer. Banan blir då mer oförutsägbar och det håller intresset uppe för både hund och förare. I alla dessa träningsformer kan man tävla i olika klasser. Klasserna kan delas upp efter hundraser, storlekar, ålder, mankhöjd och så vidare. Dessutom finns kurser för valpar, kurser i vardagslydnad och tävlingslydnad, freestyle och säkert ännu fler. 9 90 burkar försvunna! Frösunda julmarknad, ett måste sedan 1976, slog till igen i december 2013. Alla var där, inklusive tomten och Lucia. Efter en ganska mild höst kom så det första snöfallet i början av december, men hann smälta bort lagom till lucia. Dagen efter själva luciadagen hölls Frösunda julmarknad. Då dalade vita flingor ner på besökarna. Men redan innan dagen hade tagit slut hade de redan förpassats till ett snorhalt slask. Vilken pinsam reträtt! Förra årets succé för den hemlagade senapen hade gjort att man i år bunkrat upp med 90 burkar. Senap är långlivad, så nödplanen var att sälja den överblivna senapen på kommande vårmarknad. Men det blev inget av med det. Efter 40 minuter fanns inte en endaste burk att uppdaga. Nu börjar förberedelserna för 2014 års senapskok. Det behövs barnmatsburkar. Man uppmanar alla som har tillgång till barnmatsburkar att spara och sopsortera dem hos Lilian Olsson på Lillberga. Brödet tog också slut på nolltid. Men dukar med julmotiv, gjutna ljusstakar, änglar och hästar, vackert dekorerade med guld och änglar, höll sig på plats i stånden utanför Frösundagården lite längre. Garntomtar och halmslöjd kunde man också förse sig med lite senare under de två timmar stånden höll stånd. Julmarknaden avslutades med luciatåg i kyrkan. Lucia och tärnor hade bytt om från Frösunda sportklubbs fotbollskläder till lucialinnen, pepparkaksdräkt och tomtedräkter. Och i stället för att jaga en boll hit och dit skred man långsamt, i ett snörrakt led, upp för altargången för att sätta sånger rakt in i åhörarnas hjärtan. Och de satt där de skulle. Det blev direkt uppflyttning till division I. Sedan avslutade Tunakören från Vallentuna med ett knippe julsånger. För dagen var de också kompletterade med en skönsjungande liten lucia, Anna Wirén, från Vallentuna. Tunakören är en pensionärskör och den som håller ställningarna för Frösunda är Bernt Wredh. Årets julmarknad gav mycket klirr i kassan. Kassör Anne¬-Marie Karlsson var märkbart tagen över resultatet. Hon berättade att stämningen varit hög runt kaffeborden i Frösundagården. - Det gick inte att få tyst på folk när vi skulle dra vinnarna till lotterierna. Men alla vinster blev uthämtade så då hörde man i alla fall. Frösundasenapen är en av storsäljarna på julmarknaden. En anledning kan vara den hemliga ingrediensen som vi inte avslöjade i Sockenstrunt nr 4 2012. 10 Dagen efter dag sprang Anne-Marie vidare till nästa julmarknad. Den arrangerades på söndagen av företagarna i Vallentuna och hölls på Tuna torg i Vallentuna. Där stod hon nu och sålde lotter och loppissaker för Röda korset, men utan dalande snövita flingor. Istället föll ett fint regn och kylan letade sig envist in under vinterjackor och mössor. Där kunde man också hitta Irene Wredh från Frösunda. Hon sålde hemsydda väskor och hemlagat knäckebröd som hon och Lilian Olsson, också hon från Frösunda, tillverkat. I en stor bod på hjul kunde man köpa ost från Lövsta gårdsmejeri, som är den sista gården i Frösunda innan Sigtuna kommun tar vid. Under ett stånd, med kapuschongen uppdragen runt öronen, stod gymnasieläraren och författaren Thomas Svensén och sålde sin debutroman Kuriren. Han är född i Småland men bor sedan en tid på Helgö i Frösunda. Frösunda kan därmed se tillbaka på en egen lyckad julmarknad och ett viktigt deltagande i Vallentunas julmarknad i december 2013. Margareta Hellsten Hembygdsföreningens Lucia med tärnor kom från Frösunda sportklubb, men hade lämnat bollen hemma och bjöd på ljus och sång i stället. 2014 1 Armenisk påsk och Frösundapåsk շնորհավոր Զատիկ Frösunda må vara en mycket liten håla, men har ändå kontaktledningar ut över hela världen. Påsken står för dörren och med den alla traditioner från alla delar av världen. En del har vi importerat, men det finns mycket kvar att hämta. Hästhoven kommer ut ur sitt vinterbo och det gör också Vartan Ayvasjan i torpet Hästberga, tredje huset norr om södra infarten till Rolsta. Han ser fram emot att fortsätta rusta nu när dagarna blir varmare. Vartan är född i Armenien men har bott i Sverige i snart 30 år. Här har sina barn. I Armenien finns nästan ingen släkt kvar. Hans pappa kom från Ryssland och mamma var armeniska. Vartan var sex år när han flyttade från Armenien till Iran. Har han några minnen bevarade från påsken i sin barndom? - Vi var kristna. Mamma gick i kyrkan varje söndag. Han tror inte att mamma var så djupt religiös men hon ville gå dit på söndagar. Det fanns också regler i hemmet på saker man inte fick göra. Att sy på söndagar, till exempel, var förbjudet. Vartan följde med, för i kyrkan visade prästen filmer om Jesu liv. Biokänslan var viktigare än innehållet. En del Frösundabor kan ha svårt att läsa denna påskhälsning, Glad påsk, på arameiska, men allt går att lära sig. Arameiska var sannolikt Jesu talspråk, så detta bör ha varit den ursprungliga påskhälsningen på hans tid. Han minns att på påsken gick prästen och hans medhjälpare runt och knackade på dörren hos folk. De sjöng sånger och de fick något. Vad minns inte Vartan. - Av maten minns jag att vi hade en liten stekt grisunge med en grönsak i munnen, på en bricka mitt på bordet, och lite annan mat. - Mamma brukade baka en sockerkaka. Den var ungefär tre decimeter hög och två decimeter i diameter. Högst upp satt ett godiskors. Den stod på en duk gjord av marsipan som kunde ha massa olika färger. Omkring kakan stod chokladkycklingar. Vartan minns också att mamma färgade ägg. Hon tog tygbitar som hon visste färgade av sig. Sedan lade hon grovt salt på tygbiten och virade det runt ägget. - Det var spännande för oss barn. Vi satt och väntade att det skulle bli klart. Det blev små stjärnor av saltkornen på äggen. Vartans ögon lyser när han berättar. - En tradition var att vi gick till kyrkans utegård. Där träffades killar och tjejer. Vi hade med oss ägg, som vi slog mot varandra. Om ägget höll hade man vunnit. Då fick man den andres ägg. - En del fuskade och tog träägg som man målade. De vuxna lärde oss att knacka äggen försiktigt mot tänderna för att se om skalet var hårt så att man skulle vinna. Några påskkärringar förekom inte. Men Vartan minns att skolpojkar, inte flickor, kunde ta kastruller och spela på och någon dansade och så gick man och knackade på i hem och tiggde godis eller pengar. Finns fastetraditionen i Armenien? - Mamma fastade i 40 dagar. Pappa skrattade. Han trodde inte på sånt. Vi fastade hårdare än muslimer. Vi fick inte äta vad som helst, inte feta saker. Muslimer får ju äta för fullt när solen har gått ned. Margareta Hellsten Hembygdsföreningens årsmöte 2014 Frösunda, vi har ett resultat! Det trettiosjunde årsmötet har just gått till historien. Det började dåligt men slutade bra. Ordförande Kerstin Lindeberg hade avböjt omval, men valberedningen hade inte fått fram någon ordförandekandidat. Även Ulla-Britt Helgöstam och Anette Rambring hade tackat nej till att kandidera för två nya år i styrelsen. När mötets ordförande, Owe Eklund, slog klubban i bordet hade årsmötet ändå valt in Susanna Bischof, Billsta, och Jessica Pontell, uppvuxen vid Näs men boende i Vallentuna, till styrelsen. Man beslutade även uppdra åt styrelsen att revidera stadgarna. När det var dags att sätta skeden i tårtbiten fick Hans Palmekrans årsmötet att sätta kaffet i vrångstrupen. Avgående ordförande Kerstin Lindeberg kan se tillbaka på en lyckad period med hembygdsföreningen. Tillträdande ordförande Lars Andersson får däremot blicka framåt mot nya utmaningar. Hela tiden. 2014 1 - Nu är det klart! deklarerade han triumferande. Årsmötets ordförande hävde upp sin tordönsstämma: - Kan vi välja Lars Andersson till ordförande för Frösunda hembygdsförening? Från medlemmarna kom ett jublande ja, följt av applåder. - Men bara för ett år, förtydligade Lars själv. Lars har ett långt förhållande med Frösunda. Som son till bygdens välkända lärarinna Signe Andersson, växte Lars upp här. Han bosatte sig sedan i Vallentuna men har aldrig lämnat Frösunda helt. När lugnet återvänt hos de kaffedrickande medlemmarna berättade Carl-Henrik Wredh om den planerade upprustningen av stationshuset. Vivianne Lindstammer uppmanade styrelsen att kontakta länsstyrelsen angående de senaste planerna för Roslagsbanan så vi inte rustar förgäves. Carl-Henrik menade att behovet av viss rustning är akut. Årsmötet avslutades med att Lars Andersson visade bilder och berättade om sitt arbete för Ångpanneföreningen, i Latinamerika. Sen var det bara disken kvar. Margareta Hellsten 11 Full korg Så här års är det inte så vanligt. Under höstens svampsäsong händer det däremot hela tiden: Jag såg någon smyga runt med en korg i skogen. Fast under svampsäsongen finns det ju annat att lägga i korgen också: Blåbär, lingon, kanske vildhallon, slånbär och så vidare i en lång rad möjligheter. Nu var snön borta i skogen norr om Stora Luttergärde. De stora stenhällarna med sina mossor och lavar var stiliga under de krokiga martallarna, men de gick knappast att lägga i korgen. Det fanns bara dött ris, dött gräs, döda lingonpinnar och annat på marken. Och dessutom var det fortfarande väldigt blött nere i klippskrevorna, så det klafsade ordentligt om stövlarna. Så vad hade han i skogen att göra? Eller jag med, för den delen. Och jag har ju inte med att göra om någon smyger korg i skogen, så jag försökte att inte bry mig. Men så satte kan kurs rakt mot mig, och plötsligt kände jag igen honom: - Effehjulter! sa jag. Vi träffades ju på tåget för ett tag sedan. Är du här? - Hej, sa Effehjulter. Om jag är här? Ser du väl. Om jag inte är här skulle du väl inte se mig. Han glodde strängt på mig. - Äsch, sa jag. Jag menade bara att … äh … kul att ses igen. Går du ofta här? - Detsamma, sa Effehjulter, brukar du ofta smyga på folk här? Jag började känna att samtalet slirade på något skumt sätt. Det var bäst att försöka få tillbaka det på fast mark igen. - Nja, sa jag därför, jag brukar lufsa här i skogen ibland. Tycker att den är så skön att vara i. Men dej har jag inte sett här förut. Har ju bara träffat dej en gång på tåget. Bor du här förresten? Effehjulter tittade sig omkring och skakade på huvudet. - Bor här? I skogen? Nädu. Men han missförstod ju allt jag sa. Vad skulle jag ta mig till? - Jag menar om du bor i Frösunda, försökte jag. - I Frösunda? sa Effehjulter. Jag vet inte. - Vet du inte om du bor i Frösunda? Var bor du då? - Hemma förstås, sa Effehjulter och stirrade vasst på mig. - Jaha, mumlade jag och började smyga iväg för att få tillbaka lugnet i skogen. Effehjulter följde efter. Ett tag gick vi tysta. Så kom vi ut på den gamla skogsvägen som går från Brogård till Saltbrunn. Jag hade tänkt fortsätta ner mot Saltbrunn, men försökte se åt vilket håll Effehjulter tänkte gå, så kunde jag smita åt andra hållet. Men han stannade när vi kom ut på vägen och började rota i sin korg. Det låg något där, men han hade en handduk över det, så jag såg inte vad det var. - Nä, det får plats några till, mumlande han och såg sig omkring. På en död björk intill skogsvägen växte det en stor björkticka, en svamp som brukar hålla till i gamla träd. Effehjulter plockade den och lade den i korgen. Då såg jag att det var just sådana där trädsvampar som han hade samlat i korgen. - Jaså, du plockar svamp, sa jag, men varför plockar du såna svampar? Dom går ju inte att äta! - Äta? sa Effehjulter. Varför ska man äta svamp? Det finns ju hamburgare. Bertil Hellsten Styrelse Lars Andersson, ordförande Anne-Marie Karlsson, kassör Susanna Bischof Agneta Larsson Lars Lindwall Jessica Pontell Ann-Katrin "Anki" Svensson Sockenstrunt Bertil Hellsten, ansvarig utgivare 12 070-666 00 41 073-241 41 69 08-512 320 00 070-33 96 755 08-512 301 42 070-491 38 14 073-766 11 33 08-512 302 54 Hemsida vwww.sockenstrunt.se Medlemsavgift vuxen 100 kr/år Plusgiro 80 58 98-4 lars.e.andersson@afconsult.com braxen10@hotmail.com bertil.hellsten@telia.com Sockenstrunt Förra utgåvan av Sockenstrunt var nr 3 2013. Alla utgåvor från starten 1978 finns att läsa på hemsidan. I de senaste årgångarna är bilderna dessutom i färg där. Bilderna är fotograferade av Bertil Hellsten där inget annat anges. 2014 1
© Copyright 2024