1. No category

Destination HOPP
1
Skrivarcoach: Mikaela Aspelin
Redaktörer: Fredrik Thyberg och Per Granvik
Grafisk form, original: Cecilia Magnell, Pi idé
ISBN: 978-91-637-5346-6
I samarbete med:
2
Förord
Inledning:
Du håller nu en bok i din hand som är resultatet av framför allt
hårt arbete av nio modiga män och kvinnor men det är också
ett resultat av vad som kan åstakommas när myndigheter tror
på att samverkan är möjlig och är villiga att satsa för att skapa
en förändring. Jag som är en av initiativtagarna till den här
boken och projektet som sådant heter Per Granvik och arbetar
inom psykiatrin i Trelleborg. Jag har alltid fängslats av människors berättelser, för jag tänker liksom Clarence Crafoord att
människan är en berättelse. Jag har ofta känt mig priviligierad
av att ha fått ta del av dessa berättelser från människor jag mött
i mitt yrke.
Boken:
Denna bok gör inga anspråk på att vara den obestridbara sanningen men den är en bok med nio mycket personliga berättelser om återhämtning från svår psykisk sjukdom eller som
närstående. Även om detta inte är en lärobok, så är det en bok
som manar till eftertanke och reflektion, och definitivt en bok
att lära av. Jag har därför dristat mig att efter varje berättelse
formulera några egna funderingar och frågor som har dykt upp
i mig när jag läst dessa berättelser. Du gör naturligtvis vad du
vill med dessa frågor och kanske väcker berättelserna helt andra
frågor och funderingar hos dig. Men ta gärna en kort stund efter varje berättelse och fundera antingen själv eller tillsammans
med en kollega över mina eller egna frågor. Så i detta avseende
är nog boken en lärobok i ordets egentliga betydelse, för är det
någon som faktiskt kan hävda att de bär på kunskap om psykisk sjukdom och lidande så är det de som har upplevt detta på
nära håll. Det är just denna grundtanke som är grogrunden till
hela projektet ”Värdefullt” ett projekt som startade i början av
år 2013 med just den grundläggande tanken att personer med
psykiskt dåligt mående som befinner sig i återhämtning har en
3
kunskap om dels sitt eget tillfrisknande och dels om våra olika myndigheters bemötande och samverkande som personal i
professionen oavsett myndighet skulle kunna ha stor glädje av.
Projektet Värdefullt:
För att driva projektet anställdes en person vars enda ingång i
detta är att han har gjort resan från svår psykisk sjukdom till
återhämtning, denna person är Fredrik Thyberg. Poängen är
som vi ser det att det behövs någon som står utanför professionen för att driva projektet, samla in berättelser om återhämtning, ställa andra frågor och kanske framför allt få andra svar
än om vi i professionen gjorde det. Det är viktigt att tydliggöra
exempel på när det går bra och identifiera vändpunkter för att
stärka möjligheterna till ett bra och hoppingivande bemötande!
Man vet av erfarenhet att människor med psykisk ohälsa återhämtar sig till ett bättre liv, men vad är det som verkligen hjälper när det känns svårt och ohållbart? Det ville vi ta reda på!
Projektet har pågått under hela 2013 och kommer att fortsätta
under både 2014 och 2015. Det har så här långt resulterat i ett
stort seminarium med nio personers berättelser på scen i Trelleborg som också har filmats, ett antal enskilda föreläsningar
och utbildningstillfällen och fler är på gång. En sidoeffekt av
projektet så här långt är också det som händer i gruppen av
deltagare. Det finns något läkande i att få berätta sin berättelse
och att få dela den med någon annan som faktiskt också har
varit där.
Hur det började:
– För fyra år sedan kände jag mig bara vilsen och rädd. Jag
stod inför att fortsätta mitt yrkesliv i den ”deadlinetyngda”
grafiska branschen som jag älskade eller att få ett friskt och
hållbart yrkesliv. Jag gick mot en mycket oviss framtid, men
av en slump fick jag möjlighet att berätta ”min” berättelse. Då
upptäckte jag att där fanns nyckelhändelser och vändpunkter
som har varit avgörande i min återhämtning. Det kan vara små
4
saker som gör skillnad. I mitt fall ett nattligt samtal om insikt
och egenmakt på en slutenvårdsavdelning. Jag kände också att
jag fick inflytande över min egen vård. Detta ville jag berätta
för andra och framför allt de som jobbar med mäniskor med
psykisk ohälsa. Jag har nu haft förmånen att göra detta i några år. När jag är ute och möter personal och berättar om min
återhämtning utifrån den egenupplevda erfarenheten har det
blivit allt tydligare att kraften i min berättelse har betydelse.
Det är en kunskap som de saknar och vill ha.
– Då tänker jag att det är just denna kunskap och erfarenhet
som gjorde dig, Fredrik till den självklara projektledaren för
projektet ”Värdefullt”.
– Ja, men du då, Per hur hamnade du i detta och vad var det
som gjorde dig intresserad av dessa frågor?
– När jag för ett tag sedan fick frågan vilken kunskap jag värderade högst av allt det som jag stolt kunde visa upp i mitt CV
(och gudarna skall veta att det blivit en del efter mer än 30 år
inom psykiatrin, mätbar kunskap och erfarenhet, mätbar i tid
och poäng,) svarade jag att det utan tvekan var den kunskap
som mina patienter gett mig, att det är den som betytt mest för
mig och som lärt mig mest. Då och där inser jag att denna ovärderliga kunskap inte syns i något CV, inte går att mäta i poäng
eller meriter därför att den kunskapen bygger på ett förtroende
mina patienter gett mig, ett privilegium jag fått att förvalta.
Så värdefullt för mig men fullständigt osynligt i ett CV. Här
någonstans föddes drömmen om att på något sätt göra denna
kunskap synlig.
– Men Fredrik under ditt arbete med projektet ”Värdefullt”
vad har gjort starkast intryck på dig?
– När vi startade värdefullt insåg jag snabbt att det händer saker när mäniskor med samma erfarenheter träffas och lär känna varandra. De kan omedelbart oavsett diagnos eller problem
spegla sig i varandra. Ganska snabbt blev de även förebilder för
5
varandra och då började det hända riktigt intressanta saker.
Oro och tvekan gick så småningom över till lugn och mod.
Den kraft och energi gruppen utstrålar har gjort stort intryck
på mig.
– Du själv då Per, vad har du sett av deltagarna som gjort
störst intryck på dig?
– Jag har under det gånga året haft förmånen att följa projektet Värdefullts deltagare lite vid sidan av. Liksom på håll sett
förändringen bland gruppens deltagare och hur man vuxit som
människa och hur man under projektets seminarium hösten
2013 berättade sin historia med både stolthet och övertygelse.
Där finns också en enorm kraft i dessa berättelser som har gjort
stort intryck på mig. Här finns en nakenhet och självutlämnande som berör.
– Jag har också funderat på om dessa berättelser har någon betydelse för någon annan, hur kan detta hjälpa andra personer i
liknande situationer? Vad tror du om det Fredrik?
– Det är mycket ensamt och skrämmande att vara psykiskt
sjuk, men framför allt så känns det väldigt hopplöst. Kan man
tända ett hopp i det hopplösa så har man kommit en bit på
vägen. Med hoppet kommer oftast en ork att fortsätta, men
det som gör att en väg mot återhämtning öppnar sig är strategier som gör att det går att bemästra och hantera sin sjukdom.
Denna bok är fylld av kloka och bra strategier som inger hopp.
Min förhoppning är att boken skall tjäna som inspiration för
mäniskor med psykisk ohälsa. Indirekt hoppas jag att professionen tar till sig av budskapet och använder det i sin vardag.
– Och då blir min fråga till dig Per, som del av professionen
kan dessa berättelser påverka och inspirera även personal i andra organisationer som möter människor med stort psykiskt
lidande?
– Jag är helt övertygad om att den här boken kan ge upphov till
6
både eftertanke och reflektion. Eller som Kiriakos skriver i sin
berättelse ”Genom att låta personalen ta del av våra berättelser
så stärker vi dem, och de kan i sin tur stärka sina patienter och
klienter”. Det är just detta tror jag som är nyckeln till återhämtningens snåriga labyrint. Att gå från svårt psykiskt lidande till
ett liv att känna sig stolt över är en smärtsam och många gånger besvärlig resa som ingen annan kan göra åt dig. Det är just
därför vi behöver förebilder och mänskor som visar att denna
resa är möjlig.
Per GranvikFredrik Thyberg
VerksamhetsutvecklareInflytandekoordinator
Projektledare
VuxenpsykiatrinVuxenpsykiatrin
TrelleborgTrelleborg
Per.Granvik@skane.seFredrik.Thyberg@skane.se
Boken och Projektet Värdefullt är finansierat av:
Samordningsförbundet Trelleborg
Bestående av Försäkringskassan, Trelleborgs kommun,
Arbetsförmedlingen och Region Skåne där psykiatrin varit
projektägare
7
Alexandra Tykesson
8
Alexandra
1.
Jag har fram till för cirka två år sedan alltid undrat vad det är
för fel på mig. När jag jämförde mig med andra förstod jag att
det är något som verkar annorlunda, och jag ville till varje pris
försöka dölja mina problem när jag var yngre. Jag kunde inte
begripa vad det var, och vände verkligen ut och in på allting.
Efter utredningarna och diagnosticeringen fick jag plötsligt förståelse för mig själv, under min tillbakablick på mitt liv. Jag
började få sammanhang, och alla pusselbitar ramlade lätt på
plats. Med diagnosen ADD kan jag äntligen känna mig hemma
i mig själv, vilket innebär att det är lättare för mig att leva livet
som det är, under de förutsättningar jag har. Att få rätt diagnos
är liksom grunden i det hela, för då vet man hur man ska gå
vidare ifrån det utgångsläge man har.
ADD:n har styrt och påverkat mitt liv, och inte till det bättre,
utan till ett liv kantat av vad jag hela tiden trodde berodde
på att jag förföljdes av otur. Det finns en massa symtom för
ADD, men även en massa konsekvenser av dem. Mina problem
uppstod så snart jag började i skolan, och då speciellt i andra
klass. Det var vid den tidpunkten jag verkligen började känna
av det som idag kallas ADD. Jag märkte allt mer att jag hade
ett oroligt inre att brottas med, och att jag inte passade in trots
alla mina försök.
Det svåra är när andra människor inte kan acceptera en som
man är, när de gör narr åt allting man gör, fnissar och rent
av skrattar åt att man bara existerar i rummet. Man kan inte
längre vara sig själv; man börjar bära en stel mask, ler när det
passar bra, skrattar inte längre och är alltid tyst för att ingen
ska märka att man är i närheten. Det konstiga är att jag var
en söt flicka på den tiden, när man tittar på gamla fotografier.
Inget konstigt alls syns på bilderna, och mitt inre dolde jag
väldigt väl. Men varför väljs vissa ut till trakasserier? Inte vet
9
Alexandra
jag, och inte vet väl någon annan heller. Till och med vuxna
mobbar andra, så man ska inte skylla allt på oförstående barn
och ungdomar. Vuxna är inte ett dugg bättre.
Att drabbas av mobbing är svårt för ett barn. Första gången jag
önskade livet av mig var när jag gick i fjärde klass. Jag plockade
fram en smörkniv, och med den drog jag fram och tillbaka över
handleden. Att jag inte tog brödkniven berodde på att det gjorde
för ont. Det verkar naivt och dumt, men jag var ju bara tio år
gammal och förstod inte bättre. Jag trodde att det var lättare
att dö än det var. Jag var besviken efteråt; jag hade ju skrivit
avskedsbrev och tagit farväl av allt i tankarna.
Jag var fenomenal på att dölja alla mina problem, som jag
egentligen inte såg som problem, eftersom jag tyckte att jag förtjänade vartenda dugg. Mitt självhat blev större och större. Jag
är tacksam för att jag överhuvudtaget lever idag. Jag var rädd
för att gå till skolan varje dag. Jag kände mig ständigt sjuk,
hade ofta frossa, iskalla fingrar och blåaktiga läppar. Jag var
helt enkelt livrädd, men mamma kunde naturligtvis inte låta
mig vara hemma varje dag. Jag kände mig oftast febrig, men
den förbannade termometern visade alltid fel siffror, hur ofta
jag än ville att mamma skulle ta om den igen. De siffrorna
tvingade mig att gå till skolan. Blåmärkena avlöste varandra,
och doldes av kläderna. Rivsår och skrapsår kunde man skylla
på att man hade ramlat omkull av egen maskin. Killarnas behandling läkte snabbt, om man jämför med tjejernas sårande
och trakasserande ord. Några av de orden finns med i min syn
på mig själv än idag. Även elever uppfostrar och förstör.
Att vara mobbad var otroligt jobbigt, och ingenting underlättades av att jag är ljudkänslig. När jag ska tänka på eller utföra
något i högljudda miljöer, uppstår det en blockering i min hjärna
som gör att jag inte kan åstadkomma något vettigt. Ljud är
helt enkelt vansinnigt jobbigt emellanåt, och speciellt om jag
10
Alexandra
är trött redan. Jag hade jämt och ständigt svårt att koncentrera mig när det tilläts sorl i skolsalen; vilket det ofta gjordes
när det var en vikarierande lärare. Hos oss avlöste vikarierna
varandra, eftersom klassen ansågs som den jobbigaste på hela
skolan. Ingen orkade ha oss någon längre tid.
När det gäller ljud har jag alltid distraherats av dem; stora som
små. Ljud från knakande element och knäppande lysrör hörs
rungande högt. Blad som vändes i skolböckerna störde mycket
eftersom det prasslade, och speciellt om en hel klass skulle ha
tyst läsning under lektionen och alla inte vände blad exakt samtidigt. Prasslet tog liksom aldrig slut, eftersom det flyttade sig
från höger till vänster och framifrån och bak, och tillbaka igen.
Det störde hela tiden, och desto svårare var det att koncentrera sig på orden man försökte läsa och minnas. Början av ett
stycke var bortglömt under tiden man läst till slutet av det, och
det gjorde att mattetal var jobbiga när det var mycket text att
läsa, sortera och minnas. Pennorna i salen skrapade sakta eller
snabbt beroende på hur snabbt eleverna skrev, det var ett evigt
ropande på läraren, suddgummin användes så flitigt att det lät
som om skolbänkarna stod och rickade fram och tillbaka, fönster skulle öppnas eller stängas, läraren förklarade för alla som
behövde hjälp, tejprullen gnisslade med ett ihärdigt ljud när den
väl användes, toalettbesöken var ett ständigt måste för än den
ene och än den andra, och det lät som om det forsade vatten i
rören i väggarna. På gymnastiken var det handklapp, visslingar,
skrikande hejarop och kroppar som verkade stinka av svett.
Jag reagerar även starkt på dofter, och jag minns särskilt väl att
en av lärarna gillade rökt prickig korv och Mariekex. Jag kan
inte ens ha alla pålägg på mina smörgåsar, eftersom jag lätt blir
illamående av starka dofter.
Under både fritiden och skoldagarna blev dagdrömmarna min
inre värld och tillflyktsplats. Jag var oftast långt borta i tankarna, vilket innebar att jag ofta tappade tråden i vad som sades.
11
Alexandra
Lärarna hade aldrig något bekymmer med mig under lektionerna, eftersom jag var tyst, snäll och verkade uppmärksam. De
såg dock inte hur mitt huvud såg ut inuti.
Jag kände en enormt stor lättnad när jag kom på att jag kunde
låsa in mig på toaletterna i skolan. Det blev en bra lösning när
jag behövde komma ifrån mobbarna en stund. Jag andades ut
av lättnad när jag hade stängt dörren, och snabbt hade låst den
så att ingen hann in på samma gång som jag själv. Äntligen var
jag räddad för en stund. Toaletter är alltsedan dess min eviga
räddning. Toaletten för mig är en fristad som jag gärna och
ofta använder när jag är ute bland andra människor. Det är en
fin lösning då man vill dra sig undan till en skyddad och lugn
plats. Ensamheten är ibland en välkommen gäst.
2.
ADD:n har gjort att jag har drabbats av än det ena, och än det
andra. Den har gjort att jag hela tiden råkar bränna mig eller
skada mig, eftersom jag inte hinner stoppa mina händer innan
de har rodnader, blåsor eller sår. Min spontanitet har gjort att
jag har klantat mig många gånger, sårat andra oavsiktligt eftersom jag inte förrän i efterhand har förstått konsekvenserna av
handlingen, och gjort saker på direkten utan att tänka efter två
gånger. Jag satsar alltid exakt 100 %, och aldrig 99,4, och det
gör att jag ofta även råkar klanta till det genom att säga exakt
de saker man inte ska säga. Jag går bara rakt fram, satsar 100%
och så sitter foten i ett stort eller litet klaver.
Jag har många gånger under åren som passerat tyckt att livet
bara är för mycket och för svårt. Det har varit näst intill omöjligt att komma ut ur det svarta hålet, vilket känns som om det
är tömt på luft; som i ett vaccum. Det är då Ankarna alltid
dyker upp på min inre bildskärm. De är alltid livsviktiga för
mig, men speciellt när jag står med tårna utanför avgrundens
rand. Jag tror att alla människor har någon typ av ankare;
12
Alexandra
oavsett om det är någon i familjen, ett djur, en hobby eller något annat som är livsviktig för en. Till och med mina avlidna
släktingar är viktiga när jag står inför svårigheter som verkar
oöverstigliga. Jag tror att de finns vid vår sida när vi har det
svårt. Andra gånger också, naturligtvis, men mest då. För mig
betyder mina ankare allt när det inte finns någon ljusning på
problemen, eftersom de bara genom att finnas till skänker en
strimma ljus. De behöver inte ens finnas bredvid mig; det räcker
att de finns under samma himmel. Jag behöver dem när jag inte
finner något mål värt att sträva efter, eller hopp om att allt ska
bli bättre. Jag kan gå på glas för deras skull.
Det finns en sak till som blivit viktig i mitt liv; förr min elorgel, idag min keyboard. När jag börjar spela kan jag knappt
sluta igen. Men om jag inte mår bra kan jag inte spela, för då
hakar det upp sig hela tiden för mig. Det blir fel toner, och jag
har ingen aning om var jag är i melodin. Men om jag mår bra
flödar musiken lätt och gärna. En annan viktig sak är humorn,
eftersom den gör att allt känns lättare inombords. Jag spelar
ibland in roliga filmklipp, och kan inte alls hålla mig för skratt.
Min humor är kanske lite udda, men det är fler som delar den
med mig har jag märkt, så jag är definitivt inte ensam om den.
ADD:n delar jag tack och lov också med fler människor, vilket
gör att jag känner mig som en i gänget. Inte är jag ensam längre, nej minsann! Det finns fler som jag!
Vardagen har alltid underlättats av att jag älskar att teckna,
måla tavlor och skriva berättelser. Hjärnan befinner sig på en
annan våglängd under tiden jag håller på med det. Det bara
flödar, och inga tankar lägger sig i. Har jag däremot ångest
klarar jag inte ens att sätta mig ner med pennorna, ställa mig
vid staffliet eller sitta vid tangenterna. Det är inte ens lönt att
försöka sig på det. När jag har ångest vill mina ben bara gå
runt och runt, vilket de bara gör när jag är ensam och ingen ser
på. Det viktiga är att man lyssnar på sin egen själ och sina egna
13
Alexandra
tankar, för då lär man sig mer och mer om sig själv och vad
man orkar och klarar. Det som är rätt för en annan är inte rätt
för alla andra. Det finns ingen annan än en själv som kan känna vad som framkallar ro, glädje och inre musik. Vissa gillar
sport, medan andra gillar kor, bilar eller flygturer till Nepal.
Det är upp till var och en vad man väljer för att må bäst. Det
viktiga är att man försöker hitta vad det är som tänder ens egen
gnista. Hittar man den försvinner liksom tiden och allt annat.
Man existerar i nuet, utan bekymmer och kan vara lycklig med
sig själv.
Att min barn- och ungdoms år förstördes så pass mycket berodde, mig veterligen, till stor del på att jag behöll allt för mig själv.
Jag ville inte göra andra oroliga, ledsna eller arga. Det jag vet
idag är att jag borde ha öppnat mig själv för minst en person,
men det gjorde jag alltså inte; vilket var mitt eget enfaldiga val.
Åren och bekymren rullade på, och när jag blev 12 år började
en morbror bli intresserad av min nyutvecklade kvinnlighet;
jag hade ju fått bröst som tydligen syntes ut och överallt. Allt
kändes plötsligt ännu värre; både för att de i skolan hånade mig
för min äckliga kropp, och för att han tydligen tyckte om att
titta och tafsa på de där sketna små hallonkaramellerna som
syntes genom tröjan; och som sedan växte och växte som två
äckliga parasiter. Jag tyckte det var avskyvärt att till och med
se hans stirrande ögon, som liksom inte släppte taget om den
putande tröjan. Jag tog på mig tjocka tröjor för att dölja de två
sura patrasken, och det ledde ofta till att jag led av värmeslag.
Jag hatade min kropp för att den utvecklades. Det verkade som
om ett par pattar plötsligt gjorde en till allmän egendom; för
alla att beskåda, dregla över, beröra och tafsa på. Det kändes
som om en lampa lyste upp kroppen, för att alla verkligen inte
skulle ha en chans att missa skitet. När jag var 19 hade jag
fortfarande stora svårigheter med att duscha, eftersom man är
tvungen att röra vid sig själv medan man tvålar in sig. Jag tyckte
14
Alexandra
fortfarande att min kropp var det äckligaste och mest avskyvärda som fanns. Jag hatade att duscha, men var tvungen att göra
det varje dag för att känna mig ren. Det påverkade även min
sexualitet, så att det blev svårt att ha ett avslappnat sexliv.
Det tog lång tid innan jag överhuvudtaget accepterade den jag
var. Det blev som att lära känna en total främling, eftersom jag
hade gjort allt för att begrava den jag är. Det är ingen lätt sak
att acceptera att man egentligen är en främling inuti, och när
jag var trettio år visste jag inte ens vilken sorts mat jag gillar
bäst. Jag bad ofta till Gud för att han skulle visa mig hur jag
bäst skulle kunna göra, men det verkade inte som om vägen
blev lättare för att jag bad. Tvärtom. Det svåra livet rullade på
som i en nerförsbacke, i medvind, snabbare och snabbare. De
ångestfyllda dagarna blev till år.
Mobbingen fortsatte att ha sina klor i mig. Jag fortsatte att
nedvärdera mig på exakt samma sätt som mina klasskamrater
gjorde. Jag tog helt enkelt över där de slutade. Jag hånade mig
själv, hittade fel överallt på kroppen och kunde inte se något
positivt med mig själv. Jag hatade min spegelbild, och såg ingenting annat än en ful fan i spegeln. Det var då jag började
fundera över att operera om mig till kille. Jag ville inte vara
kvinna längre. Jag ville vara helt platt framtill, vara stark och
ha skägg. Jag har många gånger önskat bli en man, och tanken kan komma över mig än idag. Numera kan jag i alla fall
använda klänning eller kjol utan att känna mig utsatt i dem,
men tonårstiden och mina två ungdomsförälskelser blev svåra
tack vare min dåtida syn på mig själv. Mycket förstördes av vad
andra hjälpte mig att lägga grunden för. Alla borde vara rädda
om varandra, och tänka på vad man vräker ur sig åt andra.
Gamla skador är svåra att bli av med, även om man jobbar
mycket för det.
15
Alexandra
3.
När jag var 21 år träffade jag HAJ, och sveptes med i en virvelvind. En varm trombon rörde upp mitt inre; och av en konstig
anledning kändes ingenting svårt längre. Allt kändes rätt. Min
ångest dämpades av hans glada och upptågsfulla sätt. Samtidigt började jag på sjuksköterskehögskolan. Jag ville hjälpa
människor; och det har jag alltid velat, och vill fortfarande. Jag
gjorde även allt för att hjälpa HAJ, eftersom han hade haft en
svår barn- och ungdom. Efterhand som åren gick tappade han
alltmer kontrollen, fick svårare att visa sin goda kärna och tappade kontrollen för bagateller, blev lätt aggressiv och ibland besinningslös. Jag fördjupade mina kunskaper i att tyda honom,
och det blev lättare för mig att foga mig som ett rö i vinden.
Jag ville bygga ett liv med honom, och ville att hans före detta
glada sida skulle vinna över hans hotfulla och aggressiva sida.
Jag trodde verkligen att jag skulle klara det, men jag hade fel.
Till sist blev vardagen en ständig hotbild. Jag fick svårare att
koncentrera mig på skolan, och det var mycket svårt att leva
med honom eftersom jag aldrig kunde slappna av. Min ADD
gör att jag inte kan leva ett helt igenom normalt liv, och tillsammans med HAJ blev allting liksom ännu djupare, svartare och
svårare att hantera. Han använde sig av hot för att tvinga mig
att bo kvar och hålla tyst om allt. Han lovade att skjuta mina
föräldrar med ett jaktgevär så att det stänkte blod på väggarna,
att preja min bror på mopeden av vägen så att han körde ihjäl
sig, att göra resten av mitt liv till ett helvete om jag flyttade, att
han skulle förfölja oss så länge han levde, att jag aldrig skulle
kunna titta i backspegeln utan att undra om det var han i bilen
bakom och när barnen senare föddes att de aldrig mera skulle
vakna om jag sladdrade för någon annan. Sättet han sa det på
var iskallt, och hans sätt att titta på en går inte att beskriva.
Blicken borrade sig genom en. Jag kunde inte se något annat
alternativ än att göra som han ville. Jag var tvungen att bo kvar
och hålla tyst. Jag var rädd att mina föräldrar skulle tvinga mig
16
Alexandra
att flytta ifall jag berättade för dem, och att jag skulle mista alla
jag bryr mig om.
Jag fick inte ens träffa mina anhöriga som jag ville. Han ville
ha kontroll över allt jag gjorde. HAJ använde ofta rösten för
att skrämma mig. En viskning kunde framkalla större fasa än
en skrikande utskällning. Jag vet av egen erfarenhet att röster
kan vara hemska. Jag vet att de kan vara darrande av tillbakahållen ilska. Tystnaden var verkligen en av de mer fasansfulla
detaljerna på den tiden. Tystnaden nuförtiden är skön, eftersom den kan vara rogivande och lugn. Men det var den inte
då, för då betydde den oftast två saker; antingen var han inte
hemma, eller så var han aggressiv i tystnadens tecken. På den
tiden fanns ingen tystnad på grund av att vi var tysta och lugna
tillsammans. Så fungerade inte vår vardag. Men det var skönt
med tystnaden när han inte var hemma. Då kunde man liksom
njuta obehindrat av den. Då behövde man inte vara rädd att det
kunde finnas en bakomvarande orsak till den.
Det var jobbigt att vara den ende som visste hur han var bakom den välputsade masken. Inte visade han något vredesutbrott
för mina föräldrar och släktingar, nejdå, där visade han hellre
fram sina talanger i vita, breda leenden och i skratt på lämpligt
ställe. Han lurade dem med sitt inställsamma sätt, lögnerna
rann ur honom, och det lät verkligen trovärdigt, jag lovar, för
jag visste ju hur sanningen verkligen såg ut. Jag ville verkligen
flytta ifrån honom, men vågade inte eftersom jag var rädd att
han skulle verkställa sina hot. Inte heller vågade jag berätta
något för någon, och han gjorde vad han kunde för att jag inte
skulle råka få någon möjlighet till det heller. Han skruvade sönder min bil i garaget. Jag kunde inte köra någonstans på ett
halvår, vilket kändes som en hel evighet. Jag kände mig som en
fånge i mitt eget hem, eftersom hoten tvingade mig att stanna
kvar. Jag hade ibland så svår ångest att jag skulle kunnat riva
sönder mitt ansikte. Jag minns att jag gick från fönster till föns-
17
Alexandra
ter, och tittade ut en stund i vart och ett av dem. Den rundan
gick jag många gånger och dagligen. Ibland rann tårarna, men
det var väldigt sällsynt, eftersom jag hellre stängde ute känslorna så gott det gick.
Det hjälpte inte att jag hade en nyckel, det hjälpte inte att jag
själv kunde öppna ytterdörren. Jag var en fånge i alla fall.
För att förklara den sönderskruvade bilen för mina föräldrar,
berättade han trovärdigt om den eller den reservdelen som inte
gick att fixa fram så lätt. Han berättade att han inte heller hade
tid att jaga runt överallt, eftersom han hade si och så mycket
att göra med det eller detta. Ni undrar säkert varför jag inte
tog bussen, för det brukar folk undra. Jag vågade inte ta bussen
eftersom jag var rädd att han skulle få reda på det. Han kunde
ha fått reda på det på något sätt, och det vågade jag inte riskera.
Mina nagelband, läppar och kinder var ständigt sönderbitna,
och det är något som sitter i mig än idag. Vid minsta oro börjar jag tugga igen, och det är helt omöjligt att få stopp på det.
Jag bara tuggar och tuggar på mig själv, och äter upp det som
finns. Det hjälper inte att tänka på alla bakterier som alla tjatar
om; tvärtom, jag tuggar ännu mer och djupare. Ofta blöder det
ordentligt, och ibland går det knappt att få stopp på det igen.
Blodet bara rinner.
Jag var ständigt rädd och sjuk av oro, kunde aldrig riktigt
slappna av och hoppade högt av oväntade plötsliga ljud. Jag
var rädd redan innan HAJ kom hem, för jag visste aldrig vilket humör han var på, eller hur starkt han skulle reagera på
saker som hade hänt. Han blev ibland aggressiv till och med
på grund av bagateller, som till exempel den där söndagen jag
frågade om vi kunde köra och hälsa på min mor och far, eftersom det var länge sedan vi hade varit där. Han exploderade direkt, utan förvarning och lika snabbt som när man vänder sin
hand. Han vrålade att han var trött och ville vara hemma. Han
18
Alexandra
rusade fram, slog sin knytnäve rakt igenom en gul fönsterruta
av frostat glas, och det kom glassplitter överallt. Han for ut i
trädgården, fortfarande vrålande av ilska. Grannarna undrade
vad som stod på, och då tystnade HAJ på en gång. Antagligen
för att någon annan hade råkat höra hans sätt. Han glömde
för en stund att fasaden måste hållas intakt och utan sprickor.
För mig kändes det som en lättnad att någon utanför hemmets
väggar hade hört utbrottet, för det var verkligen ett av alla de
utbrott som hette duga.
Det var fruktansvärt skrämmande att leva under samma tak
som honom, eftersom jag aldrig i förväg kunde räkna ut nästa
steg. Jag kunde inte förbereda mig genom att göra si eller så,
eftersom han var oberäknelig. Det fanns inget förebyggande
sätt att lösa allt på, och det fanns inget annat jag kunde göra
för att undkomma att jag var en fånge i mitt eget hem. Jag var
tvungen att fördjupa min kunskap i att läsa hans röst, checka
av ansiktet, ögonen och kroppsspråket, kontrollera hans sätt
att komma in i rummet och känna efter hur hans sinnesstämning verkade. Det gick inte att vela och ta för lång tid på sig.
Det fick gå snabbt att analysera helheten, ungefär som när man
tar ett foto med en kamera. Jag var tvungen att kunna bete mig
så korrekt som möjligt, och inte ens då kunde jag vara exakt
hundra procent säker på att allt var lugnt någon längre stund.
Även om jag verkligen gjorde mitt bästa för att han inte skulle
ha någon anledning till att bli arg, så motarbetade han mig
genom att skapa situationer som han kunde klaga på, eftersom
han tyckte om att få mig att vackla och bli ledsen. Jag gjorde
mitt bästa för att allt skulle vara perfekt, men det var ändå
aldrig bra nog.
Jag hoppades hela tiden att HAJ skulle ändra sig, att han skulle
bli omtänksam och att han skulle välja att bli den far han själv
hade saknat. Jag hoppades att hans goda kärna skulle vinna
över den personlighet han hade skapat under sin uppväxt och
19
Alexandra
tonårstid. Jag ville verkligen hjälpa honom och satsade allt för
att rädda honom; mitt enfaldiga spån. Jag insåg inte att man
måste vilja ha hjälpen för att kunna bli hjälpt. Jag insåg inte
att man för att vilja bli hjälpt måste inse att man behöver bli
hjälpt. Hans glada kärna var den jag kämpade för, eftersom
jag mindes den så tydligt. Kärnan var visserligen minimal, men
hoppet är ett av de fenomen som inte överger en så lätt. Han
var för skadad av livet. Min kärlek räckte inte till för att han
skulle orka ta sig igenom allt.
4.
Jag hade en brun dobbermanvalp som hette Binesco. HAJ:s
vrede och aggressionsutbrott observerades allt mer och mer av
den allt äldre och äldre valpen. Ju fler månader som gick, desto
närmare vågade han sätta sig för att observera oss. Han bara
satt där, alldeles stilla, alldeles tyst, och bara tittade och tittade
upp på oss. Han följde varenda rörelse med blicken, släppte inte
koncentrationen för en sekund. Det började komma låga morrande läten från hans hals, precis som om han ville varna HAJ.
Jag kände mig trygg med det, och blev till och med riktigt glad
inombords (i hemlighet förstås), för jag började hoppas på en
skyddad framtid; om än avlägsen. HAJ gjorde sitt bästa för att
sätta hunden på plats, han ville helt enkelt visa vem det var som
bestämde. En dag när han fick ett av sina vansinnesutbrott,
kom Binesco rusande, ställde sig vid min sida, gick ner i hukande ställning och var beredd på att gå till attack. Hans morrande varningar avlöste varandra oavbrutet. Han hade uppdragna
läppar, blottade tänderna och öronen var krampaktigt tillbakadragna. Morrandet fortsatte och fortsatte, samtidigt som HAJ
vrålade och gick på. Till sist förstod han att det var bäst att han
lugnade sig, eftersom han antagligen kände sig i underläge. Jag
kände mig jätteglad och tacksam för Binescos insats, men det
kunde jag inte visa för HAJ. Det vågade jag inte.
20
Alexandra
Samma eftermiddag som Binesco försvarade mig skulle HAJ
och jag till mina föräldrar på påskmiddag. Vi åt som vanligt
gott, hade det trevligt; jag med en hel del stela leenden, och
åkte därefter hem. HAJ sa att jag skulle vänta utanför huset,
eftersom han skulle släppa ut Binesco från garaget. Jag stod
paff kvar utanför, men förstod att det var hans straff för hans
reaktion tidigare på dagen. HAJ kom snart tillbaka, berättade
lättvindigt och oberört att hunden hade råkat hänga sig i kopplet; troligtvis på grund av att ha halkat på översta trappsteget.
Jag fick inte gå in i garaget, men HAJ kunde inte stoppa mig
när jag for förbi honom och in. Jag såg Binesco ligga på sidan.
Han låg på det kalla golvet; livlös. Jag slängde mig ner på knä
bredvid honom, lyfte upp hans tunga slappa huvud i mitt knä
och min överkropp ramlade ner över hans kropp. Jag minns det
lika tydligt än idag. Binesco hade varit död för länge för att det
skulle finnas en chans. Kroppen var stel och kall. Mina armar
bara tryckte och tryckte och tryckte honom mot mig, samtidigt
som min mun bara skrek och skrek och skrek. Som en galning
skrek jag; hysteriskt. Mina tårar bara rann och rann. Jag höll
krampaktigt i min hund. Min mun slutade inte skrika förrän
jag tvingades undan av HAJ; men tårarna fortsatte att rinna. I
handen hade han spaden; den han hade grävt hålet med. Han
tvingade mig att släppa Binescos stela och kalla kropp; huvudet
ramlade tungt i garagegolvets hårda, kalla betong. Det dunsade
stumt. Kanske beror det på att jag på grund av min ADD är
ljudkänslig; alla ljud sitter som ett klister i min hjärna, omöjliga
att få bort. Jag skulle vilja skura min hjärna med grön såpa och
hett vatten, så att jag skulle kunna få bort alla minnesbilder
och –ljud.
Att HAJ knuffade undan mig berodde på han skulle begrava
liket. Inte Binesco. Liket. När jag senare kontrollerade sanningshalten i HAJ:s berättelse om hur min hund hade dött, så
fann jag hur sanningen verkligen såg ut. Binescos kiss och bajs
21
Alexandra
hade runnit ur kroppen på honom när han dog, och när jag
tittade ovanför trappnedgången såg jag att färgen var avskavd
på trappräcket av grönmålad metall. Det var där Binesco kämpade för sitt liv, det var där han blev hängd i sitt koppel och
det var där han tog sitt sista andetag; om han överhuvudtaget
kunde dra in ett. Det var där HAJ hängde Binesco, av den anledningen att han försökte sig på att försvara mig; sin matte.
När Binesco var borta försvann även mitt hopp om en skyddad och trygg framtid. Allt kändes med ens mycket svårare
och ännu mörkare. Vad var det för människa min ofödda baby
skulle ha som far i sitt eget hem? Jag var gravid, och skulle föda
i oktober.
Efter den fasansfulla kvällen började jag se röda sken överallt.
Jag kände mig sjukare än vanligt. Jag såg det röda skenet som
ett tecken på att min farmor var hos mig, trots att hon befinner
sig på andra sidan; hon vakade över mig och min baby i magen. Jag pratade ofta med henne genom att tro att mina tankar
var i direktkontakt med hennes tankar. Jag har alltid haft en
stark tro på att det finns ett liv efter döden, och att de anhöriga
ibland finns vid vår sida för att vaka över eller hjälpa oss. Jag
har alltid tyckt att det hjälper att tänka så, för det innebär att
man aldrig känner sig helt ensam.
Jag hade svårt att kalla det där huset för mitt hem, eftersom
det inte alls kändes som ett hem man ville åka till. Allt var
komplicerat, det var till och med komplicerat att vara gravid,
eftersom allt kändes kluvet och svårt. Jag älskade babyn i min
mage samtidigt som jag var orolig över hur framtiden skulle
bli. Jag försökte fantisera om en fin framtid för oss, fast det var
svårt. Problemen hängde som en tung skugga över mig, och det
var praktiskt taget omöjligt att slappna av för att bara njuta
av att vara gravid. Jag fick till och med dåligt samvete för att
jag inte kunde känna mig så lycklig och förväntansfull som jag
hade trott att gravida automatiskt blir.
22
Alexandra
5.
En vacker dag kändes allt plötsligt ljust. Allt fick en mening i
samma sekund som Carolin föddes. Jag kände lycka över alla
gränser. Allting var strålande, och HAJ fick av BB-personalen i
uppdrag att bada henne. Han såg till och med ut att vara stolt
och glad. Jag kände mig hoppfull; kanske skulle inte framtiden
bli så svår ändå? Jag släppte tankarna och var bara mamma åt
en fin och välskapt dotter. Det var en lycklig tid, även om den
inte varade för evigt.
Vardagen började efter ett tag kännas hotfull igen. Jag sov
oroligt, vaknade ofta på nätterna; genomsvettig och fylld av
ångest. Jag förbjöds att ha lampan tänd, eftersom han tyckte
det var för dyrt med elen. Hans sparsamhet var en mani; ingen dygd. Det hade varit skönt att få ha en liten lampa tänd,
eftersom den hade hjälpt mig att snabbare veta var jag befann
mig när jag vaknade om natten. Jag började kissa i sängen. Jag
vet; det är genant att berätta det, men det är så det var. Jag var
livrädd. Min livssituation var komplett galen, och desto mer
eftersom jag hade ansvaret för en liten flicka samtidigt som en
oberäknelig person befann sig i hemmets icke lugna vrå.
Carolin kröp en kväll omkring på golvet bland leksakerna
medan jag lagade mat. Plötsligt fick jag en stickande oroskänsla
i hela kroppen; det kändes som om håret reste sig på armarna
och i hela hårbottnen, som om blodet försvann från mitt ansikte och som om hela huden var täckt av stickande kryp. Kallsvettig sprang jag ut i hallen, såg att trappgrinden var öppen
och att hon krupit ända fram till översta trappsteget. Jag skrek
som en galning, och hon stannade upp i krypandet för att titta
bort på mig. Jag sprang fram till henne och räddade henne från
att krypa rakt utför den branta och höga källartrappan. Hade
jag tvekat en tiondelssekund på min oroskänsla, så hade jag
inte hunnit fram. Var känslan kom ifrån är jag inte säker på,
men det jag trodde på den tiden var att farmor ryckte in för att
23
Alexandra
hjälpa och varna mig. Det var HAJ som öppnade grinden, och
lät den vara i uppfällt läge. Efter det tillfället var jag hela tiden
tvungen att vara observant på även sådana saker. Det gick inte
att slappna av när HAJ var hemma. Hela tiden gjorde han saker för att skrämma mig, och han hade sitt lilla belåtna leende
på läpparna efteråt. Han uppnådde det han avsåg; att hålla
mig skrämd och tyst. Jag upptäckte även ett avskruvat elkontaktskydd i kryphöjd, i en zon där Carolin ständigt passerade.
Jag fick scanna av hemmiljön varje dag, för att upptäcka alla
faror som kunde dyka upp. Jag fick för mig att det var avsiktligt, eftersom han hade det där förbannade leendet på läpparna, samtidigt som han tyst vände sig och gick ut ur rummet.
När Carolin var ett år var hon otröstlig i samband med att
hon inte längre fick behålla sina nappar. HAJ lyfte ursinnigt
upp henne, skakade henne över den branta trappnedgången till
källaren och skrek ”Tyyyyyst, annars slänger jag ner dig!” Jag
stod som förstenad, höggravid med Martina, och jag kan fortfarande känna hur mina ögon stod på vid gavel av hur rädd
jag var. Carolin fortsatte naturligtvis att gråta, så hans vrede
hade inte den minsta lugnande effekt på henne; tvärtom. Han
vräkte ner henne hårt på golvet bara, och försvann aggressivt
bort från hallen som var belägen ovanför den fasansfulla trappnedgången. Sådan såg vår vardag ut. Jag var ständigt rädd, men
vågade inte fly. Det var en krigszon som jag tvingade min egen
dotter att bo i.
Dagarna passerade, och jag fick inte ha det småbarnsliv jag hade
önskat mig. De flesta frågar varför jag inte flyttade. Jag vågade
inte. Det var livsfarligt. Vi hade förmodligen inte överlevt. På
den tiden var jag inte som jag är idag; inte alls lika stark, orädd
och oblyg. Numera vet jag att jag är stark; vi överlevde ju. Numera vet jag att jag är orädd; vad finns det att vara rädd för när
man jämför med det gamla? Numera vet jag att jag inte är blyg
längre; vad finns det att vara blyg för? Jag har ju ingenting att
24
Alexandra
förlora. Vi överlevde, och jag behöver inte vara mer rädd än någon annan i släkten. Men så var det inte på den tiden, och när
jag sedan födde Martina förvärrades allting. Mitt sorgliga liv
kändes även ljust tack vare henne, på något märkligt sätt. Mina
båda barn blev mitt livsmål i samma ögonblick som jag visste
att de fanns i min mage. När Martina föddes visste jag redan
att HAJ var den samma som vanligt; livsfarlig och definitivt
ingen bra familjefar.
En sak som gjorde mig olycklig var att han inte ens tog upp
Martina på BB. Han tog aldrig upp henne, och hon var två år
innan jag flyttade ifrån honom. Jag vet inte om ni kan förstå
innebörden i orden: Han tog aldrig upp henne. Det är avskyvärda ord som inte går att mäta med någonting, enligt mig.
Mycket av vår dåvarande vardag går inte att mäta med någonting. Livet var fasansfullt.
HAJ drog nytta av att jag var rädd om barnen och mina närmaste anhöriga, och visste precis hur han skulle säga för att
skrämma mig till att göra exakt som han ville. Jag var vansinnigt rädd för honom redan innan, men det kunde tydligen bli
ännu värre. Jag var som ett darrande knippe av nerver. Min
mamma verkade ibland orolig för hur det var med barnen och
mig, och jag svarade henne; det är bara bra. Hon försökte få
upp mina ögon för sådant som hon tyckte verkade fel, men jag
försvarade HAJ. Det var jag tvungen till. Det gällde livet ju.
6.
Barnen hade varsitt marsvin, men HAJ tyckte att de ”skitar ner
så djävligt”. Han tyckte också att buren luktade ”piss”. Resultatet blev att båda ”turligt nog” låg döda i sin bur en vacker
morgon. Jag blev ledsen eftersom jag förstod hur de hade dött,
och barnen blev ledsna för att deras husdjur hade dött. Bägge,
samtidigt. Det hjärtlösa är att barnen hittade dem. Det hade
varit mer skonsamt att bara sälja dem, eller ge bort dem till
25
Alexandra
någon annan. Men sådan var inte HAJ. Allt skulle skapa uppståndelse, sorg eller rädsla. Det gav honom makt.
Jag vet även hur det känns att inte kunna undvika sex fast man
inte vill ha det. Det konstiga i situationen är att när man bor
med en person förväntar sig alla att man ska vilja en sådan
sak; men det är inget som är självklart. Skulle man göra en
anmälan för våldtäkt i sitt eget hem skulle de antagligen bara
säga; du bor ju med honom. Det är ditt eget fel. Flytta då. Men
jag vågade ju inte flytta, och jag tvingades göra sådant jag inte
ville göra ihop med honom. Det gjorde även ont, eftersom jag
inte ville ha den sortens närhet. Det är fruktansvärt jobbigt att
behöva ha sex med någon som man inte vill ha det med. En
sambo behöver inte vara den man vill ha den närheten med. Jag
fördjupade mitt självhat, eftersom jag inte var fri att göra vad
jag ville och kände för.
Musiken har alltid varit viktig för mig, och jag har till och med
använt den till att skydda barnen från verkligheten. Musiken
la sig som ett täcke över det jag inte ville att de skulle höra.
Jag vågade dock inte ha den igång när HAJ inte var hemma,
eftersom jag var rädd att han plötsligt skulle stå där; mitt på
golvet och oväntat. Jag var livrädd för att inte höra när nyckeln
vreds om i låset på ytterdörren. Jag ville kunna höra när han
kom in om dörren. Jag ville vara förberedd innan han stod mitt
i rummet bland oss. Jag var rädd att han skulle komma in med
ett gevär och skjuta ihjäl oss. Att han skulle stå i dörröppningen och bara precis meja ner oss. Han hotade mig ofta genom
att skrämma mig med gevären. En sak som skrämde mig ännu
mer var vetskapen om att han hade ett olaga vapeninnehav; ett
handeldvapen. Det som skrämde mig var att han skulle kunna
gömma det under tröjan, i byxkanten eller i bakfickan. Han
skulle kunna skjuta oss utan att jag var beredd på det. Därför
var jag extra vaksam på hans kläder om tröjan hängde utanpå.
26
Alexandra
Jag observerade, och noterade, var ständigt trött och eländig.
Jag var skrämd från vettet, och det såg han gärna till att jag
var.
Både Carolin och Martina fick se och höra mycket under sina
första levnadsår. Carolin började kräkas varje kväll HAJ kom
innanför dörren. Så fort han satte nyckeln i låset på ytterdörren
kräktes hon där hon befann sig; på golven, i sängen, på mattor,
på tapeter, vid bordet; ja, överallt där hon stod eller satt. Jag
visste inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag stanna och riskera mina barns psykiska hälsa och liv? Skulle jag fly med barnen
och riskera deras och andras liv? Jag visste inte ut eller in. HAJ
var hjärtlös, och när jag har berättat om hans beteende för min
psykolog har han sagt att han var en psykopat. Jag levde ihop
med en psykopat i sex år, och till en början gjorde jag det för
att jag ville rädda honom. Hur djävla dum kunde jag vara? Jo,
exakt så pass dum att jag verkligen trodde på det själv.
En gång köpte jag ett par jättefina, varmfodrade och välbehövliga vinterstövlar till mig (märk väl: på REA), men jag vågade
inte låta dem stå framme. Jag gömde dem under mina kläder i
min garderob. Jag hade dem i händerna ibland, kände på dem,
och gömde dem igen. Jag ville verkligen ta fram dem, använda
dem och slippa behöva hålla hemligheten om dem inom mig.
Det kändes till sist alltför hotfullt att gömma dem, och jag inbillade mig att det syntes att jag hade en hemlighet i garderoben. Jag skulle ändå aldrig kunna använda dem, så jag gav dem
i hemlighet till min syster. Det var extra svårt att ge bort dem,
eftersom jag verkligen hade behövt stövlarna själv. Men jag vågade inte sätta fram stövlarna på dörrmattan, eftersom jag var
rädd för konsekvenserna av det. Jag fick inte köpa någonting
som var nytt, och så gott som alla av barnens kläder var köpta
begagnade. Den vanan sitter i än idag; jag handlar mina kläder
på Tradera. Vanor är svåra att bryta. Jag går aldrig i en klädaf-
27
Alexandra
fär, och det hela blir inte lättare av att jag lider av social fobi.
Det är lättare att hålla sig inom dörrarna, och att få paketet
skickat till affären man brukar handla mat i.
Jag kände mig alltmer deprimerad, drabbades ständigt av ångestattacker, kände mig bevakad, fångad, instängd och var hela
tiden hotad. Jag kunde inte ens slappna av när HAJ åkte till
jobbet längre, utan var på helspänn hela tiden. Jag fick ofrivilliga ryckningar i ögonlocken, och det verkar som om de har
infunnit sig för att stanna; jag har dem än idag när jag är stressad eller orolig.
7.
När barnen var tre och nästan två år flyttade vi till Skurup,
eftersom jag mådde som jag gjorde. Jag behövde ha närmare
hem till mina föräldrar, och det förstod och accepterade till
och med HAJ till sist. Jag var ett vrak. Jag fungerade inte på
något annat sätt än att jag gjorde det mest basala i livet. Jag fick
till och med tänka på att jag måste krama barnen varje dag,
eftersom jag var för sjuk för att klara någonting alls. Flytten
till Skurup gick snabbt och enkelt, och jag kände att det var
skönt att komma nära mina föräldrar. En vacker dag en kort
tid senare kom man på HAJ:s arbetsplats underfund med att
han stal. De hade misstänkt det en tid, men ville vara säkra
på att det var han. Han fick sparken på direkten, och fick inte
ens komma till jobbet nästa dag. Allt rasade. Stölderna blev
till sist hans fall. En kväll sa han att han ville att vi skulle göra
gemensamt självmord, och att vi skulle ligga i dubbelsängen
alla fyra när man hittade oss. Allt förändrades snabbt till att bli
något helt annat. Han var tyst och tillbakadragen den kvällen.
Självmordet skulle vara ett bra slut, tyckte han. Han hade ett
oförklarligt lugn över sej. Jag kände på mig att det här är det
verkliga slutet om jag inte tar tag i det på direkten. Jag kunde
se det i hans ögon; det är svårt beskriva det.
28
Alexandra
Innan dess hade jag alltid varit rädd för att flytta eftersom han
hotade oss till livet. Efter att han sa de meningarna visste jag
att det fanns en risk att mina barn och jag skulle dö hur vi än
gjorde. Stannade vi kvar skulle vi förmodligen dö. Flyttade vi
skulle vi kanske dö. Det fanns inget annat val än att försöka fly.
Då skulle vi i alla fall ha en chans att överleva. Att vara under
samma tak som honom skulle innebära en säker död, ifall det
var det han ville.
Under natten var jag så rädd att jag skakade. Jag var vaken varendaste minut. Att somna kunde innebära att jag aldrig skulle
vakna mer. Jag tänkte på jaktgevären. Jag tänkte på barnen
som låg på ovanvåningen och sov. Jag undrade om trappan
knarrade när man gick i den, för det hade jag dumt nog inte
lagt på minnet. Vi hade ju inte hunnit bo så länge i det nya
huset. Jag hörde HAJ vanka av och an på ovanvåningen, och
jag försökte höra var han befann sig hela tiden. Jag var beredd på det värsta. Emellanåt höll jag andan, eftersom stegen
var närmare barnens rum än jag psykiskt orkade med. Jag var
spänd som en överspänd fiolsträng; färdig att smälla av. Mina
muskler darrade ömsom som asplöv, ömsom i okontrollerade
skakningar. Emellanåt var jag krampaktigt spänd, och det var
omöjligt att slappna av en sekund. Darr, skak, kramp, darr,
skak, kramp; sensationerna avlöste varandra. Det går inte att
glömma de mest spända timmarna i mitt liv. Det gällde mina
barns och mitt liv. Hans liv orkade jag inte bry mig om, det
fanns liksom inte med på kartan. Mina tankar gick hela tiden
till vapnet som HAJ hade gömt i klädkammaren; på ovanvåningen. Vapnet som förmodligen ingen visste att det existerade;
utom jag. Och den som sålde det till honom förstås. Jag hade
sett det med egna ögon, och kontrollerat hans vapenlicenser
för att ha svart på vitt att han inte hade en för just det vapnet.
Jag ville att mina barn och jag skulle överleva. Jag ville inte
att någon av oss skulle behöva dö. Jag höll på att svimma av
29
Alexandra
lättnad när jag till slut hörde hans trötta steg gå nerför trappan
till nedre våningen. Jag hade full koll på att han inte hade varit
inne i barnens rum. Jag tänkte att jag hade tur som inte hade
hunnit packa upp allt efter flytten.
Jag satte full fart när han hade lämnat garageuppfarten nästa
morgon. Jag ringde mina föräldrar och förklarade att vi måste
flytta ut. Direkt. Jag åkte till Stiftelsen Skurupshem, och de
ordnade snabbt fram en lägenhet till oss. Jag valde direkt och
utan att tveka en lägenhet på tredje våningen, bara för att det
skulle bli så svårt som möjligt för HAJ att bryta sig in. Jag
visste att om han ville in, då skulle han ta sig in, med eller
utan stege till hjälp. Lägenheten skulle bli dyr att bo i, men det
brydde jag mig inte om i det läget. Vi skulle flytta, oavsett om
vi skulle ha mat på bordet eller ej. Det var skönt att få nyckeln
till vårt hem i sin hand. Sedan var det akutflytt som gällde. Vi
bar och bar, och körde iväg sakerna. Min far och jag bar ut min
svarta skinnsoffa när HAJ plötsligt kom hem. Jag blev livrädd.
Jag visste inte hur jag skulle förklara det han såg framför sig.
Jag var rädd att han skulle tappa besinningen, och slå ihjäl oss
där och då. Jag kunde genomskåda ilskan i hans tilltvingat sansade röst, och han försökte verkligen dölja den eftersom mina
föräldrar var där. Jag sa att jag ville bo själv med barnen ett
tag, eftersom han hade blivit av med jobbet. Jag ljög och sa att
det bara var för en kort tid, tills allt hade lugnat sig. Jag ljög
och sa att han kunde hälsa på om han ville. Han trodde mig,
för ilskan la sig. Vi bar ut de sista sakerna i lite lugnare takt,
för vi var nästan klara. HAJ till och med hjälpte oss ut med det
sista. Vi var trötta efter akutflytten. När sakerna väl var uppe i
lägenheten var det skönt att låsa dörren och andas ut. Äntligen
skulle jag slippa vara rädd för att sova. Jag tände en liten lampa
i sovrummet; precis som jag hade önskat göra i flera år. Äntligen kunde jag bestämma själv.
30
Alexandra
8.
Men bekymren fortsatte förstås. Vi fick inte det lugn och ro
som jag hade hoppats på. HAJ började förfölja oss, och det
pågick i två månader. Han förföljde oss varje dag; det hade han
ju tid till eftersom han inte hade något arbete att gå till. Han
gömde sig i trapphuset och dök fram när vi kom ut ur lägenheten. Det gjorde att vi blev hysteriskt rädda. Vi fick vanan att
skynda oss in i hissen, skynda oss in i lägenheten eller till bilen.
Det fanns ingen trygg plats runt vårt hem. Vi vågade inte ens
vara ute på lekplatsen utanför.
Han stod utanför huset, på backen och stirrade upp på våra
fönster, vilket gjorde mig vansinnigt rädd eftersom jag inte
visste vad han hade för planer därnäst. Kanske ville han bara
kontrollera ifall vi var hemma, kanske fanns det en annan anledning. Det var ovetskapen som var det som var mest skrämmande. Han stod där oavsett om det regnade eller snöade. Han
ringde i telefonen för att skälla på, hota och skrämma upp mig.
Varje gång telefonen ringde blev jag rädd och fick hjärtklappning, och varje gång fick jag hindra att barnen svarade eftersom jag inte visste vad han skulle försöka slå i dem. Jag hatade
när telefonsignalen ljöd. Jag kan än idag få hjärtklappning när
det ringer i telefonen; det lägger sig visserligen snabbt igen, men
ändå. Det sitter i en, och det verkar inte som om det försvinner
så lätt.
HAJ gjorde som han hade lovat; förföljde oss i bilen bakom.
Vi var inte säkra någonstans. Han bröt sig in i min bil när den
stod på parkeringen utanför, knäppte upp bältesanordningna
till bägge bilbarnstolarna så att de stod lösa i sätena och tömde
ut luften ur däcken. Motorhuven stod på glänt, vilket innebar
att jag inte visste om han hade mixtrat med någonting i motorrummet. Inbrottet polisanmälde jag förstås, eftersom det fanns
bevis på att någon faktiskt hade brutit sig in i min bil den nat-
31
Alexandra
ten. Ingenting var stulet, bara förstört. Det fick den effekt som
troligen var den avsedda; jag var livrädd att inbrottet skulle
medföra att vi körde av vägen och dog på kuppen alla tre. Ännu
värre var rädslan för att jag skulle överleva och båda barnen,
eller något av dem, skulle behöva mista livet på grund av att
HAJ ville skrämma mig från vettet.
Förföljandet fortsatte. En sen eftermiddag när jag hade hämtat barnen på förskolan efter arbetet, bestämde jag mig för att
handla hem korv och mos från kiosken eftersom jag var trött
och inte kände för att laga middag. Jag lät barnen sitta kvar
i bilen, låste dörrarna genom att trycka ner dörrknapparna
för hand, eftersom jag inte hade centrallås på den tiden. Bilen
stod under uppsikt från kioskluckan, så jag kunde se barnen
hela tiden. Att jag låste dörrarna berodde på att jag ville veta
att de var i säkerhet ifall HAJ skulle dyka upp; vilket jag väl
i och för sig inte trodde eftersom jag parkerade där även andra människor kunde se oss. Men jag ville ändå ta det säkra
framför det osäkra; vilket var tur. Jag betalade för maten som
förpackades i aluminiumfolie när den var färdig, och stoppades
i en liten kartong för att vara lätt att bära. Jag låste upp förardörren, satte mig i bilen, stängde dörren, och skulle just vända
mig mot baksätet för att sätta ifrån mig kartongen med mat,
när jag på samma gång ser att HAJ reser sig snabbt upp bredvid
passagerardörren. Han hade på något sätt lyckats smyga fram
till andra sidan av bilen, trots att jag försökte hålla uppsikt över
den hela tiden. Han kröp antagligen ihop utanför och väntade
där tills han hörde bildörren slå igen. Jag hann inte ens ställa
ifrån mig lådan med mat ordentligt, innan han hoppade upp
och började slita i dörrhandtaget på passagerarsidan. Jag blev
livrädd, och töserna började skrika som galningar så rädda de
blev. Av någon konstig anledning fick jag i bilnyckeln så att jag
kunde vrida om den och komma därifrån snabbt. Jag har nog
aldrig varit så skräckslagen i hela mitt liv, och jag tror att det
32
Alexandra
beror på att jag tyckte att jag hade full koll på bilen och inte
alls hade väntat mig att han skulle dyka upp på det viset. Det
blev en chock.
Jag polisanmälde HAJ igen, och kom i kontakt med både
Brottsoffer- och Kvinnojouren. Av Kvinnojouren fick jag i uppdrag att fundera över om jag ville ha hemlig identitet på mig
och barnen, och om jag ville flytta till hemlig adress på hemlig
ort med dem. Jag fick höra vad det skulle innebära; vi skulle i
sådana fall behöva bryta all kontakt med släkt och vänner. Vi
skulle inte ens kunna skriva brev eller prata i telefon med varandra. Jag funderade på saken, men kom fram till att jag inte
skulle klara ett liv utan mina närmaste släktingar. Jag skulle
inte orka bryta all kontakt med dem. De betyder för mycket för
mig. Jag var också i stort behov av mina föräldrar, och särskilt
eftersom att Carolin och jag inte mådde bra psykiskt. Hon var
så otrygg att hon inte ens lämnade min sida när jag gick på toaletten. Jag hade henne i mitt knä vid varje toalettbesök, och det
hade jag långt innan vi ens flyttade ifrån HAJ. Vissa saker kan
man inte neka barnen. Det är viktigare att de mår bra, än att
man ska sitta i fred på toaletten. Vissa saker får man helt enkelt acceptera, eftersom det ger trygghet i det långa loppet. Vi
stannade kvar i Skurup, men jag var ständigt i full beredskap
ifall det värsta skulle hända. Jag var ständigt på min vakt, och
så var även mina föräldrar så gott det gick. Vi var inte utanför
dörrarna mer än absolut nödvändigt; det vågade vi inte.
Brottsofferjouren gav råd om vad jag skulle kunna göra för att
förbättra våra möjligheter. Han tyckte att jag skulle skaffa ett
dörröga, en dörrkedja och ett provisoriskt larm eftersom de
inte hade några till övers att låna ut. Alla var slut, eftersom
det var många som var i kontakt med dem. Det provisoriska
larmet bestod i att hänga en kasse med dricksglas på handtaget till ytterdörren. Jag köpte ett dörröga och två dörrkedjor;
33
Alexandra
en till ytterdörren och en till balkongdörren. Man kan tycka
att den till balkongdörren var onödig, men det tyckte inte jag.
Jag visste att om HAJ ville in i lägenheten, så kom han in i lägenheten trots att den låg på tredje våningen. Jag välkomnade
varje uns trygghet, så dörrkedja skulle det monteras på balkongdörren; oavsett vad alla andra ansåg om det. Skulle han
vilja ta sig in så skulle han i alla fall vara tvungen att krossa
en ruta, vilket samtidigt skulle innebära att jag hörde det, eller
att någon annan skulle göra det. Vi fick upp både dörrögat och
de två dörrkedjorna. Jag visste att kassen med glas inte skulle
hjälpa särskilt mycket, men den skulle i alla fall väcka mig när
den ramlade i golvet med en skräll. Jag skulle förmodligen inte
ens hinna ringa polisen. Men kassen med glas betydde särskilt
mycket för barnen, eftersom det var svårt att dölja förföljelsen
för barnen; de hade ju ögon att se med och öron att höra med.
Vi var rädda alla tre, och det var även mina föräldrar. Vi var
livrädda allihop. Allt var kaotiskt, men jag kunde slappna av
när jag var på min arbetsplats. Det var precis som om man
lämnade allting bakom sig. Man tog på sig en yrkesroll. Efter
arbetstiden återgick allt till att vara kaotiskt igen.
En fredagskväll fick jag som vanligt höra HAJ:s skrikande och
hotande röst i telefonen, och därefter fick vi alla tre höra den
utanför i trapphuset. Han skrek och vrålade och sket fullständigt i alla grannar. Jag var som vanligt panikslagen och rädd för
vad som skulle hända. Han försvann från huset efter en stund,
kanske eftersom han var rädd för att polisen skulle komma;
ditringd av antingen mig eller någon störd granne. Det konstiga
var att allting var moltyst hela lör- och söndagen.
Jag började fantisera om vad som skulle ske härnäst, och planerade hur vi snabbt skulle komma ifrån lägenheten ifall det
blev bråttom. Köksknivar skulle i sådana fall bli involverade,
för jag planerade att försvara mina barn och mig. Tystnaden
var mycket skrämmande. Jag var på arbetet när avdelningsfö-
34
Alexandra
reståndarinnan kallade in mig på sitt kontor. Hon sa att det var
telefonsamtal till mig. Jag lyfte luren och hörde advokatens röst
i den. Han berättade att HAJ hade avlidit på fredagskvällen,
och att han hade tagit livet av sig genom att gasa ihjäl sig i Volvon. Jag tänkte ”Tack gode Gud!”. Men sedan blev jag iskall
och tänkte ”Så får jag inte tänka! Jag är ju sjuksköterska!”. Jag
fick dåligt samvete för att jag hade tänkt ”Tack gode Gud!”. Jag
led länge över den tanken. Det tog år innan jag kom över den.
9.
Det har nu gått 20 år sedan HAJ dog. Jag ville verkligen rädda
hans goda kärna, men det gick inte. Jag trodde att jag och barnen skulle få honom att vilja bli frisk, men han var för sjuk för
det. Att han dog räddade oss, för vi var verkligen på väg att gå
under. Hans död ledde till ett liv i lugn och ro. Till ett sådant
liv jag hade önskat mig. In i mitt och barnens liv kom Arne, en
fantastisk människa. Han är den bästa vän jag har haft i mitt
liv, och han är den räddande ängel som hjälpte mig och barnen
till ett liv som kan kallas liv. Han utgjorde den stora skillnaden för oss. Vi behövde honom innanför våra väggar. Han blev
den pappa som mina äldsta barn aldrig fick möjlighet att få.
Det fantastiska är att när jag födde min tredje flicka, Ellinor, så
gjorde han aldrig det minsta skillnad på dem. Han behandlar
dem exakt likadant, och jag litar på honom till hundra procent.
Jag hoppas ni förstår det fantastiska i saken, för det gjorde att
jag kunde slappna av helt och hållet, och bara känna tillit till
en annan människa. Utan Arne hade inte barnen fått en normal
pappa-relation. Jag är honom evigt tacksam; en tacksamhet som
sträcker sig genom tid och rum och för evigt.
Cirka ett år efter HAJ:s död började rösterna tala till mig. Det
startade uppe i badrummet när jag skulle bada barnen, innan de skulle nattas. De var tre och fyra år gamla. Jag skulle
sträcka mig efter tvålen, och då började det. Jag minns inte vad
den sa, men jag minns att jag blev rädd. Rösten hördes inne i
35
Alexandra
huvudet på mig. Därefter hördes rösten i två månader innan
jag kom under vård. Jag talade med ett annat röstläge också;
det lät som om jag hade en mansröst. Den rösten hade jag hela
tiden under de där två månaderna; utom när jag var på arbetet,
för då talade jag som vanligt. Märkligt, men det var precis som
om jag var en superkvinna i min yrkesroll. Att vara sjuksköterska var min stolthet, och jag trivdes på mitt arbete.
Rösten sa åt mig att jag var Jesus, och det kändes verkligen
som om jag själv hängde utanför kroppen; på vänster sida. I
båda de två månaderna vandrade jag runt som Jesus, och mina
föräldrar visste inte hur de skulle hantera saken. Jag sa åt dem
att det inte var fel på mig. Jag var frisk. Jag var ju Jesus Kristus
Sananda.
En dag bakade barnen och jag nyttiga bullar av hälsosamt
mjöl. Bullarna blev stenhårda som kulor, och det gick knappt
att såga igenom dem med brödkniven. Vi bjöd mina föräldrar
och Arne på dem med te till. De ville egentligen inte äta det som
bara liknade bullar, men då blev Jesus; det vill säga jag, förnärmad, eftersom de inte behagade äta av min kropp och dricka
av mitt blod; téet alltså. Följden blev att de försökte tugga i
sig de stenhårda bullarna, som knappt gick att svälja fast vi la
tomater på dem. Det konstiga är att jag fortfarande minns hur
de såg ut när de tvingade i sig dem. Jag minns hur de knappt
kunde svälja, utan fick skölja ner dem med téet. Nu i efterhand
kan man verkligen skratta åt hela situationen, men mitt i den
var det verkligen ingenting att skratta åt. Hela måltiden var en
nattvard.
En dag sa rösten åt mig att HAJ:s systrar var på väg till vårt
hus för att döda oss. Jag sa åt barnen att vi skulle ha picknick
däruppe i deras lekrum, så jag plockade fram bröd, smör, leverpastej och dricka. Vi gick upp, satte oss ner på golvet för
att äta vår frukost, men då sa rösten åt mig att systrarna kom
36
Alexandra
för att elda upp huset. Jag fick panik, struntade i att maten
stod kvar på golvet, drog iväg med barnen, for nerför trapporna och plockade fram bilnycklarna. Jag satte på mig skorna,
men gav inte barnen tid att ta på sina, utan bar ut dem till vår
Ford, satte dem snabbt i bilstolarna och körde i ilfart iväg från
huset. Ytterdörren hade jag inte låst, eftersom systrarna ändå
skulle elda upp huset; det var ju inte lönt eftersom allt ändå
skulle brinna upp. Jag smällde bara igen dörren för att den inte
skulle stå helt öppen. Jag fortsatte att köra och köra, medan
min hjärna pladdrade på: ”Nu är din mor skjuten!”, ”Nu är
din far skjuten!” och ”Nu är din bror skjuten!”. Hjärnan sa
även: ”Det är fullt med blod och hjärnsubstans på väggarna!”
och ”Du kan inte ha musiken igång för då dör ni i bilen!”. Jag
körde skrämd och ledsen vidare och hamnade i Malmö, där jag
parkerade utanför en liten matbutik.
Sedan satt jag där, med barnen i bilstolarna och bara tittade
mig omkring. Plötsligt sa rösten åt mig att butiksinnehavaren
trodde att jag var en rånare, så vi var tvungna att köra vidare
ifall han inte skulle ringa polisen för att ange oss. Jag körde
vidare. Jag parkerade utanför ett rött tegelhöghus, och satt där
och tittade mig omkring i lugn och ro. Plötsligt sa rösten åt mig
att jag skulle skaffa kläder åt barnen; mina keruber. Vi hade
pyjamasar på oss alla tre, skillnaden var att jag var den enda
som hade skor. Ingen av oss hade strumpor på, eftersom det
var tidig morgon och jag var ledig. Det var i mars månad, så
det var ganska kallt ute. Jag bar barnen in i tegelhöghuset, gick
upp en våning och ringde på en okänd ytterdörr. Jag tänkte be
om kläder åt mina keruber, men ingen öppnade. Nu i efterhand
kan man skratta åt situationen, men i det läget var det inget
att skratta åt. Jag trodde på fullaste allvar att jag var Jesus. Jag
var helt säker på att den som skulle öppna skulle skänka mig
kläderna. Hade någon öppnat dörren så hade denne förmodligen ringt polisen, så att de med socialbyråns hjälp hade tagit
barnen ifrån mig. Ibland har man tur. Ingen öppnade, så jag
37
Alexandra
gick ut till bilen och körde vidare. Jag hamnade hemma hos en
kvinna som jag kände, och hon såg till att mina föräldrar kom
till Malmö för att hämta hem både bilen och oss.
Symtomen fortsatte, och jag intalade mig själv att det inte var
det minsta fel på mig. Jag var ju Jesus; odödlig och fantastisk.
Jag satte i beskyddande örhängen på barnen. Jag ville verkligen
inte att något ont skulle kunna hända dem. Jag sa till mamma
att hela huset var fullt med rosa beskyddande moln, vilka skulle göra att inget ont skulle kunna hända oss. Jag såg inga rosa
moln, och det gjorde inte mamma heller, men jag visste att de
fanns där; för det sa ju hjärnan till mig. Jag släppte ut kaninen
ur buren för att jag tyckte det var synd om den, och den sprang
runt lös i huset. Den bet på kablar och bajsade kulor överallt,
men den var i alla fall fri. Den blev inlåst igen i buren av någon
annan, och det var nog det bästa för den. Min hjärna babblade
konstant, och pratade till och med bokhyllan, eftersom den var
intelligent och fylld av kunskap. Jag gjorde olika saker för att
beskydda oss, bland annat handlade jag massor av Jesus-statyetter, -tavlor och -tallrikar. Jag trodde verkligen att sakerna
skulle beskydda oss.
Dagarna passerade, den ena efter den andra. En dag sa rösten
åt mig att jag skulle ta livet av mig. Jag låste in mig på toaletten. Mina barn, föräldrar och Arne fanns oroade utanför. Jag
fick en plötslig insikt om att jag var sjuk, och tyckte jag hörde
orden ”Sök vård!”. Jag vet inte säkert var insikten kom ifrån,
men jag inbillade mig att det var farmor som sände den till
mig från andra sidan. Jag tog tag i telefonluren och ringde till
Ystad Lasarett. Jag förklarade min situation, men klockan var
21.30 så de ville att jag skulle avvakta till nästa dag med att
köra in. Då sa jag att ”Det går inte, för då är jag död.”. Jag fick
komma in den kvällen, och efter den kvällen blev jag inlagd på
Psykavdelningen. Den första tiden sa de till mina föräldrar att
det inte var lönt att de hälsade på mig, eftersom jag bara sov
38
Alexandra
dagarna igenom. Jag var inlagd under sammanlagt två och en
halv månad under 1994, och de sa att jag drabbades av den
reaktiva psykosen på grund av att ha levt så pass länge under
stress, press, hot och förtryck. Den bröt ut när jag hade levt i
lugn och ro i cirka ett år.
Det svåra med att ligga inlagd på sjukhuset var att jag inte
fick träffa barnen. De var inte 10 år, vilket man behövde vara
för att komma innanför dörrarna till Psykavdelningen. Jag var
inte tillförlitlig, vilket man behövde vara för att komma utanför dörrarna. Mina föräldrar visste inte hur de skulle göra, så
de provade att ta med barnen så att de fick stå utanför glasdörrarna och titta in på mig för att i alla fall få se mig. Jag fick stå
innanför glasdörrarna och titta ut på dem, och det var ingen
lätt sak eftersom jag var tvungen att försöka hålla masken inför
dem. Det var fruktansvärt att inte kunna röra vid dem, krama
dem och ha dem i knät. Det var fruktansvärt att se dem, men
inte ens kunna nudda dem. Det var fruktansvärt att se att de
ville in till mig, men inte fick det. De var ledsna. Vid något tillfälle hände det att jag låste in mig på toaletten efter att barnen
lämnat platsen för att åka hem till mina föräldrar igen. Jag låste in mig för att jag var ledsen. Problemet var att man inte fick
lov att låsa dörren in till toaletten när man var deprimerad som
jag var. Jag låste in mig för att få vara ifred med min sorg, men
det fick jag inte, och det var hemskt att inte ha en fri vilja att
ens kunna få lov att gråta ifred. Man sederade mig för min upprördhet, medan det enda jag kände var en översvallande sorg.
Jag kunde ju inte träffa barnen som jag ville. Den minnesbilden
är den mest sorgliga jag har inom mig. Det finns ingenting som
slår den, och det är en av de minnesbilder som jag fortfarande
gråter över. Binesco är en annan av dem.
10.
Att vara inlåst är fruktansvärt. Carolin och Martina har sett
och hört mycket mer än små barn ska behöva se och höra, men
39
Alexandra
de tvingades även se sin mamma bli sjuk. De har även sett mina
depressioner, och har säkert märkt min ångest även om jag försökt dölja den. Jag har fått förklara varför jag har mått dåligt,
för att de skulle förstå att det inte är deras fel. På senare år har
jag frågat hur de upplevde att jag alltid var sjuk, och svaret jag
fick var att de kände sig maktlösa över att inte kunna hjälpa
mig. Jag är inte frisk än, och jag vet inte om jag kommer att bli
det någonsin; men jag gör hela tiden mitt bästa för att försöka
lära mig leva med eländet. Det känns som om alla nervtrådar
i kroppen har minnen de inte kan göra sig fria ifrån, för så
fort situationer uppstår som påminner om det gamla så återkommer de sinnessensationer som fanns även på den tiden. Till
och med smaken i munnen förändras på ett ögonblick om jag
blir skrämd; som jag ofta blir på grund av minsta småsak och
oväntat ljud. Märkligt, det där. Kroppen har signalerna för att
överleva, men varför är jag på min vakt än idag? Jag försöker
slappna av, men det verkar som om nerverna har ett eget liv.
Alla utomstående brukar fråga om HAJ misshandlade oss;
precis som om det skulle vara värt mer än allt annat vi fick
utstå. Nej, han misshandlade oss inte, för det hade synts! Han
hotade mig och barnen till livet. Jag visste aldrig om vi skulle
leva från vecka till vecka, från dag till dag, eller ens från
sekund till sekund.
När jag kom ur den reaktiva psykosen hjälpte jag Carolin och
Martina så gott jag kunde. Jag frågade psykiatrin om råd för
att veta hur jag bäst skulle hjälpa dem igenom svårigheterna, få
dem att glömma och hjälpa dem att bli glada och lekfulla barn.
Jag undrade hur framtiden skulle bli när det gällde att deras
pappa är död, och jag fick svaret att det inte skulle bli svårt
eftersom mina barn är flickor. De har mig som kvinnlig förebild. Arne är ovärderlig som fadersfigur, och det räcker mycket
långt. Det är mer än många andra har.
40
Alexandra
Arne hjälpte mig känna trygghet, så att jag kunde slappna av
och lägga energin på att vi kunde bli en så normal familj som
möjligt. Jag hade fortfarande svårt för den sexuella biten, eftersom jag varit utsatt för mycket. Trots att jag inte klarade den
biten, ville jag ändå att han skulle få ett biologiskt barn för att
han tagit så väl hand om Carolin och Martina, och det är jag
tacksam för att jag lyckades genomföra. Tack vare det så finns
Ellinor. Jag bodde med Arne i 18 år för att jag verkligen behövde det, men till sist kände jag att jag måste släppa honom för
att han skulle ha en chans att finna sitt livs kärlek; och det ser
ut som om han har gjort det nu! Det gör mig lycklig, för han är
värd det bästa av allting på detta jordklot och i hela universum!
När jag inte klarade av att återgå till sjuksköterskeyrket, försökte jag ändå finna andra vägar tillbaka till ett fungerande
arbetsliv. Alla ADD-symtomen förstärktes efter den reaktiva
psykosen, och jag var emellanåt så handlingsförlamad att jag
inte kunde någonting annat än att stå rakt fram med armarna hängande rakt ner; precis som en robot som var avstängd.
Ingenting fungerar när det händer, och jag är glad att det inte
händer så ofta längre.
Jag fick sjukersättning, och var hemma under flera år. Jag tog
hand om barnen, vilket var det enda som jag kunde koncentrera
mig på. När jag mådde lite bättre fick jag av Försäkringskassan
lov att söka in på skrivarlinjen på Österlens Folkhögskola, och
blev som tur var antagen dit. Jag gick där så gott som varje dag
under den termin den sträckte sig över. Jag njöt av att syssla
med det jag alltid har älskat; att skriva. Dagarna flög iväg, och
jag njöt av att vara bland likasinnade. Det fanns en del elever i
klassen som liknade mig, och jag förstod att det kanske inte gör
någonting att jag inte är som andra.
Därefter sökte jag in på estetlinjen på samma skola, och antogs.
Linjen startade på hösten, så det innebar att jag hade en ter-
41
Alexandra
mins uppehåll; vilket var tur, eftersom jag var helt slut efter
skrivandet. Det var roligt att skriva varje dag, men också jobbigt, Det var svårt att sitta stilla i skolbänken, det var svårt med
alla ljud; precis som vanligt och det var svårt att ha social fobi;
precis som vanligt. Allting känns svårt när man har ADD-symtomen att dras med. De går inte att stänga av. Det kliar i hela
kroppen så att man håller på att bli galen av det. Det är omöjligt att sitta stilla med varenda tå, finger och muskel. Alltid är
det något som måste röra på sig. Aldrig någonsin står allting
stilla. Emellanåt ville jag bara resa mig upp ur skolbänken och
promenera därifrån, men så tänkte jag på hur roligt det var att
vara där egentligen. Det var bara symtomen som gjorde det
svårt; ingenting annat. Jag fick ångest av att ha symtomen, och
symtomen förvärrades av ångesten. Det är en ond cirkel, när
den väl startar och rullar på.
När jag påbörjade estetlinjen kände jag mig också hemma.
Andra påminde om mig själv, och jag kände mig lycklig över att
ha hittat ännu fler likasinnade. Jag lärde mig att måla, teckna
och fotografera, och jag fick för första gången ägna mig åt keramik. Medan jag koncentrerade mig på uppgifterna kunde jag
slappna av. Jag kanske rörde en tå eller fot, men det störde mig
inte lika mycket under den tiden.
11.
Jag lider av många olika symtom, vilka verkar förvärras av
vartannat. En svår sak är den sociala fobin. Jag har alltid undvikit sociala sammanhang, eftersom jag får ångest av att befinna mig i dem. Jag kan få ångest i upp till en månad innan jag
ska någonstans. Det är åratal sedan jag tittade på kläder i en
klädaffär. Internet är en bra lösning när man behöver kläder;
man får ta att de kanske inte passar. Man får helt enkelt skicka
tillbaka dem igen om det skulle vara så. Att ha social fobi innebär inte att man nödvändigtvis vill vara ensam.
42
Alexandra
Tvärtom är det skönt att ha någon hos sig. Det vore fantastiskt
härligt att slippa vara ensam mer; för ensam blir man när man
har den typen av fobi, och det blir man trots att man har familj.
De har sitt. Man kan inte tvinga dem att bli hemma bara för
att man själv behöver vara hemma. Den sociala fobin är svår
eftersom andra vill att man ska köra hit och dit, shoppa i stimmiga affärer, åka på människofyllda tåg- och bussturer, ringa
och tvinga en till sådant som är jobbigt, och gå i stadsparken
för att glo på träd. Varför det? Jag trivs bäst hemma!
Att gå till affären för att handla mjölk kan vara lika jobbigt
som att gå på glödande kol, när man lider av social fobi. Man
vill bara hem, hem, hem. Man vill inte ens att mjölken ska ta
slut; man sparar på den för att man ska slippa köra och handla.
Det är lättare att gå till en affär där ingen känner en. Då finns
det ingen risk att någon ska komma fram och prata med mig.
Jag har lättare att gå på Tivoli i Danmark, än jag har att gå till
postlådan. Det är lättare att stå i en kö i en glasskiosk, än det
är att gå på ett föräldramöte i skolan. Det är konstigt med
social fobi. Den går liksom inte att beskriva i enkla ord, eftersom den lever sitt eget liv, har sina egna känslor och sina egna
sätt att begränsa och förstöra livet för en. Jag vill inte ens gå till
brevlådan som finns 200 meter från huset. Att gå till brevlådan
är värre än att köra och handla, eftersom här finns grannarna,
som kanske kommer fram till en för att säga hej. Och det vågar
jag inte. Jag vill bara in, in, in. Att klippa gräset går bra eftersom man är försjunken i sin egen värld. Men hör ingenting, ser
ingenting och gör ingenting annat än att klippa ner det eländigt
frodiga gräset. Det är skönt när det är gulnat och torrt så att
man slipper gå ut och klippa det, för då slipper man vara rädd
för att grannarna kanske också ska vara ute.
Jag längtar inte till sommaren. Jag längtar till hösten och vintern eftersom grannarna håller sig inne då. Jag behöver inte
heller gå ut lika ofta vid de årstiderna. Att stanna inne är lugnt
43
Alexandra
och skönt. När jag kommer hem, så skyndar jag mig in och
stänger dörren. När det ringer på dörren blir jag rädd, och undrar vem det är. Jag vågar knappt gå till dörren, och går sakta
dit för att de ska hinna gå igen dit de kom ifrån. Jag använder
sömnmedicin för att kunna sova lugnt, och jag klarar mig bara
ett par nätter utan den. Sedan är jag tvungen att ta den igen,
för att det hela tiden finns en risk för att jag drabbas av psykos om jag inte får sova ut ordentligt. Sömnen är superviktig.
Mardrömmarna är jobbiga, och jag har inte lyckats bli av med
dem än. Det händer fortfarande att jag vaknar och tror att jag
befinner mig under samma tak som HAJ. Det är fasansfullt att
vakna till den chocken.
12.
Tack vare att min älskade Ingemar, och sambo sedan fem år
tillbaka, har tvingat mig till att exponera mig mer än jag vågar
och orkar, så har jag kommit mycket längre i min utveckling
än jag har gjort tidigare. Hade han inte blivit irriterad, så hade
han inte fått iväg mig. Det kan låta negativt att en person ska
behöva bli irriterad, men det kan vara positivt också. Jag hade
inte åkt iväg annars. Jag hade stannat hemma till varje pris.
Numera är jag mer delaktig än vad jag varit under hela mitt
liv. Jag är tack vare honom funktionärsansvarig för racing och
rally i Svedala Motorklubb! Trots att jag egentligen inte vill
ringa någonstans! Jag hatar att ringa, men jag gör det i alla
fall! Numera är det lättare, eftersom jag har mycket vänner i
klubben; vänner som ser fram emot att jag ska ringa igen. Tänk
själv. Jag? Jag har till och med mååånga vänner numera. Jag är
säker på att man måste tvinga sig till att göra vissa saker; det
är för att man ska ha en chans att må bättre och bättre, för att i
framtiden klara mer och mer. Jag är ett levande bevis för att det
är på det viset. Aldrig i livet att jag vill göra vissa saker, men jag
gör dem ändå eftersom jag vill överträffa mig själv från år till
år. Ingenting behöver ske över en natt, eller ens över månader.
Man tar det i sin egen takt. Men som sagt; ibland är det bra att
44
Alexandra
tvinga sig själv att ta ett oväntat och skrämmande steg. Man
vinner på det i längden. Man ska inte jämföra sig med andra.
Det viktiga är att man har klarat den uppgift man har föresatt
sig att klara. Då är man en vinnare.
Jag gick med i ett forskningsprojekt för ungefär ett halvår
sedan; ett projekt gällande behandling av ångest. Jag ingår i
en av två grupper, för att forskarna ska kunna jämföra resultatet av de olika behandlingsformerna. Jag fick mer hjälp av
psykologen inom projektet än vad jag fick under de 18 år jag
behandlades av allmänpsykiatrin. Det är han som har fått mig
att förstå hur viktigt det är att exponera sig. Jag lyder hans råd
dagligen, trots att projektet avlutades efter fyra månader. Det
ska göras en uppföljning ett halvår efter den sista behandlingsdagen, så det finns en del kvar att göra. Att jag överhuvudtaget
gick med i projektet beror på att jag hela tiden söker efter sätt
som kan underlätta livet för mig. Jag orkar inte ha ångesten på
mina axlar under hela mitt liv. Projektet var djävligt jobbigt att
delta i, med alla förbannade hemuppgifter, och väldigt oroande
eftersom det tvingade mig till att utsätta mig för alla de saker
jag hatar och egentligen inte klarar av. Fy fan för projektet,
men fy fan vad det var bra också! Äntligen något framsteg.
När jag satt i väntrummet för att besöka psykologen, upptäckte
jag en broschyr på bordet. Den handlade om dagsjukvården i
Svedala; på Linden. Det stod att man träffas för att måla, hålla
på med keramik, fika tillsammans, ja, allt där stod tilltalade
mig verkligen. Jag tänkte att det skulle vara ett bra sätt att få
struktur på vardagen, utan att för den skull behöva ha krav på
mig att gå dit annat än när jag själv vill och känner för det. På
Linden målar jag numera mycket tavlor, vilket jag inte hade
gjort på länge innan dess. Det var precis som min inspiration
var död. På Linden blommade den igen. På Linden träffar jag
många människor, både brukare och personal, och jag är inte
rädd för att gå dit längre. Det var jag i början, förstås.
45
Alexandra
Numera har jag sjukersättning, vilket innebär att jag aldrig mer
behöver vara orolig för att jag inte ska få ett arbete, och jag
behöver aldrig mer skriva på svåra papper eller ansökningsblanketter. När ens hjärna inte fungerar som den ska är det
svårt att förstå det som står skrivet på lapparna. Det är svårt
att finna sambandet, eftersom man inte ens förstår innebörden
i frågorna. Jag kommer aldrig mer behöva tigga mig in på en
arbetsplats. Jag kommer aldrig mer behöva höra ett sänkande
”Nej!”. Jag kommer aldrig mer att behöva se en medlidande
blick när de Nej-sägande tittar på en, och inte heller behöva
uppleva de nedvärderande blickarna som vissa har. De tror att
de är bättre än en själv bara för att de råkar vara Friska. Inte
hjälpte det att förklara ingående varför jag drabbades av den
reaktiva psykos som raserade hela mitt yrkesliv som sjuksköterska, och för alltid. Inte hjälpte det att visa den tjocka högen
med betyg och intyg. Ingenting hjälpte. Man öppnade sig själv
om och om igen, till ingen som helst nytta; det enda jag vann
var allt fler av de djupa depressionerna.
Jag fick i somras stora problem med koncentrationen igen; det
kommer och går. Arbetsminnet var lika med noll igen, och jag
kunde stå som ett fån och inte veta vad jag hade gjort för bara
en stund sedan. Ju mer jag försökte minnas, desto värre låste
det sig på hjärnkontoret. Jag kände mig ständigt yr, svimfärdig och hade en ångest som rev och slet i de inre organen.
Tröttheten dignade ner över mitt huvud, och nerverna hängde
som avklippta sladdar över både in- och utsida av kroppen.
Emellanåt kom de färgade ljusskenen tillbaka, och emellanåt
såg jag antingen ljusstrimmor som irrade omkring i rummet
eller skuggor som verkade förflytta sig hit och dit. Hjärnan var
överbelastad igen. Så kommer det förmodligen att vara periodvis för alltid. Det är bara att vänja sig vid den tanken, och försöka lindra symtomen genom att bara göra sådant som känns
bra för själen och hjärnan. Jag är alltid noga med att anpassa
allt för att jag inte ska utsättas för mer press än vad jag kan
46
Alexandra
hantera. Min gräns är min personliga, och den kan inte jämföras med någon annans gräns. Det viktiga för mig är att aldrig
komma för nära den gränsen, utan lära mig vad som stärker
och försvagar mig och att lyda mina egna signaler när de uppkommer. Man är expert på sig själv.
13.
Min hjärna är sin egen, och jag lider inte så mycket av det numera. Numera försöker jag bara acceptera mig själv som jag är,
eftersom man inte rår för hur man har råkat bli. Det var svårare
när jag ville försöka ändra på hjärnan genom att försöka tänka positivt, eller när jag använde affirmationer. När jag tänkte
positivt blev allting mer negativt, eftersom jag inte kunde se det
positiva i allt det svåra och mörka jag hade runtomkring mig.
När det gäller affirmationer så tillverkade jag positiva lappar
som jag läste om och om och om igen; utan att märka något positivt resultat. Det medförde ingenting annat än att allt kändes
mer negativt, eftersom lapparna inte hjälpte ett dugg.
Jag älskar att köra bil, mil efter mil. Tankarna vandrar samtidigt som jag kontrollerar omgivningen. Det är en miljö jag
hanterar väldigt bra, konstigt nog. Jag lider inte heller av min
sociala fobi medan jag kör, eftersom alla andra finns på behörigt avstånd. När det gäller bostäder har jag ett stort problem;
jag klarar inte av att bo på något ställe någon längre tid. Under
mitt liv har jag bott på sammanlagt 23 ställen; varav 11 ställen under de senaste 20 åren. När vi har renoverat och anlagt
trädgården färdigt klarar jag inte bo kvar längre. Det går bra så
längre vi har något för händerna, men när allt är klart börjar
de förträngda minnena och känslorna smyga sig på igen. Jag
är tvungen att flytta till nästa ställe, och börja om med nästa
renovering. Om och om igen. I vårt nuvarande hus har vi bott
under ett år nu, och jag hoppas att jag har fått så pass mycket ro
i själen att jag orkar bo kvar här. Det börjar bli jobbigt att flytta
runt, och möblerna får fler och fler skavanker för varje gång…
47
Alexandra
Jag hatar att vara fullproppad med mediciner, eftersom jag blir
så himla slö och får en massa andra ovälkomna biverkningar.
Jag vill inte vara avdomnad under resten av mitt liv. Jag vill
vara närvarande i nuet och vara förmögen att visa mitt inre.
Jag vill leva mitt liv som mig själv, även om det ofta är alltför
svårt. Det viktiga är att ha ett val, och att inte bli tvingad till
att göra si eller så. Jag vill bestämma över mitt liv, så länge jag
är tillförlitlig och inte har psykoser att ta hänsyn till. Under
vissa sjukdomstillstånd behövs naturligtvis läkemedel, medan
det i andra fall endast är ett sätt att söva och döva sig själv. Det
är viktigt att lyssna till sitt hjärta, sin själ och sina instinkter.
Många tror att man bara går hemma och har det bra när man
är långtidssjukskriven eller har sjukersättning, och de tänker
inte på att man kan ha det så jobbigt inuti att man knappt
hanterar att bära allt. De vet inte att det till och med kan vara
jobbigt att dra ett enda andetag, att det kan vara jobbigt att
vara så orolig att man inte kan sitta ner på en stol och än mindre ligga med ro i en säng. De fattar inte hur det känns att vara
fångad i sin egen kropp, och att man skulle kunna göra vad
som helst för att komma ut därifrån, bli fri och kunna byta ut
livet mot ett annat med bättre förutsättningar. Vi valde inte att
leva med den psykiska ohälsan. Vi vill bli av med den, men det
är inte lätt att göra sig av med den. Självförtroende är oftast
nerkört i botten. Ofta vet man att man behöver hjälp, men man
vet inte exakt med vad, för det kan vara svårt att sätta fingret
på. Även personer med psykisk ohälsa är människor med behov
och känslor. Vi vill också synas, höras och finnas till; för även
om man lider av social fobi innebär inte det att man vill vara
helt osynlig.
Det värsta är när man ger upp. Man faller tillbaka och bara
accepterar att livet blev som det blev. Man skiter i allt. Man
bryr sig inte om ifall man har en röd och en blå strumpa på sig,
ifall byxorna är olika långt uppvikta, om det är hål i eller färg
48
Alexandra
på dem, och inte heller bryr man sig om ifall man ser slöfsig ut.
Man skiter i ifall håret är kammat eller ej, ifall sminket står
orört sedan åratal tillbaka och är färdigt att kastas för att det
stelnat i sina fina burkar. Det är ingen idé att använda någon
parfym, för det är det ingen som märker av. Det är inte lönt
att köpa några nya finkläder längre, för de gamla kommer att
räcka livet ut. Vem kommer att bry sig om ifall jag har en gammal kjol som ser ut som ny, på grund av att den aldrig används?
Vem bryr sig om ifall jag ens går upp ur sängen? Vem bryr sig
om att jag sitter och inte vet vad jag ska göra med resten av
mitt liv? Jo, mina barn, mina föräldrar och syskon. Det var
för deras skull jag överhuvudtaget reste mig upp igen. Det är
för deras skull jag är tvungen att ta mig vidare. Varje dag. Om
inte något steg framåt, så förhoppningsvis i alla fall i ett stampande försök att stanna på samma punkt. För jag vill verkligen
inte åka fler steg bakåt eller neråt. Jag vill till varje pris vidare,
och jag får hela tiden styrka av att tänka på mina kommande
barnbarn. Min vilja är stark som en klippa. Även hoppet är en
viktig ingrediens.
När jag fick sjukersättningen släppte mycket av den psykiska stressen och pressen. Jag kunde ta lugna andetag, och det
kändes till och med som om hjärtat påverkades positivt. Jag
upptäckte nya saker som jag inte hade sett förut. Det såg ut
som om naturen fick klarare färger, och fåglarna kretsade mer
avslappnat. Jag vet inte om det hela är inbillning, men allt började i alla fall mig veterligen att se vackrare och färgrikare ut.
Dofter började kännas rikare på något oförklarligt sätt, och jag
började kunna höra fågelkvitter igen. Det var länge sedan jag
hörde fåglarna. Jag vet inte hur ljud kan försvinna ur registret,
och speciellt inte när jag är så himla ljudkänslig. Alla ljud hörs
som om de är i en gigantisk decibel ibland. Jag förstår inte hur
det hänger ihop. Det viktiga är att förstå sammanhanget i att
stress och psykisk press faktiskt påverkar ens sinnen enormt.
Till och med smaken påverkas; men det vet väl alla, att ingen-
49
Alexandra
ting smakar gott om man är orolig eller stressad, och att maten
smakar extra gott en fredagskväll då man umgås med familjen.
Jag har plockat ner livet i atomer för att få en möjlighet att
kunna tyda och förstå allting. Ju mer jag plockar sönder desto
mer undrar jag. Den dagen jag dör är den dagen jag får lugn
och ro på mitt hjärnkontor. Förmodligen är det inte förrän då
mitt kretskort kan vila i frid. För kretsar gör det dygnet runt,
eftersom det kretsas även i drömmarnas komplicerade och detaljerade värld.
14.
Numera är jag med i ett projekt som heter Värdefullt, där jag
äntligen har en förhoppning om att kunna få hjälpa andra
människor igen. Inte som sjuksköterska, men som medmänniska med erfarenheter av psykisk ohälsa. Jag har funnit min
plats i gruppen, känner mig trygg med dem, känner mig hörd
och förstådd av dem och känner att vi tillsammans kan göra
skillnad. När jag har mina föreläsningar har jag hitintills uppträtt som AlliS Svensson, eftersom det är lättare att prata om
allt medan jag är henne. Jag kan liksom lägga smärtan utanför
mig själv, och det är lättare att inte börja gråta över de känslor
som framkallas.
Humorn har varit min ständiga följeslagare; utom i till exempel skolan, för där vågade jag inte ens öppna munnen för att
yppa ett ljud. Jag använde inte humorn tillsammans med HAJ
heller, för det vågade jag inte. Livet med honom var som att gå
försiktigt över en matta av krossat glas. Jag vågade inte utmana
ödet genom att göra någonting förhastat, oväntat eller överraskande. Jag visste aldrig hur han skulle reagera. Jag förlorade
mycket på grund av HAJ, men något av det som tagit mig allra
hårdast är att ha förlorat hela min yrkesidentitet. Jag är legitimerad sjuksköterska ännu, jag vet, men jag var sjuk under så
pass många år att steget kändes för stort att återgå till yrket.
50
Alexandra
Jag har glömt mycket av det jag kunde innan, och mycket nytt
har tillkommit under alla dessa år. Tidigare var det fruktansvärt jobbigt att veta att legitimationen finns, men att jag inte
har användning för den längre. Jag gjorde mitt allra bästa för
att få den; men till vilken nytta?
Det är fruktansvärt jobbigt med psykisk ohälsa. Man vet inte
hur man ska vända och vrida sig. Man vet inte åt vilket håll
man ska gå, och vad man ska välja för att allt ska förändras till
det bättre. Man är rädd för att välja fel saker; saker som förvärrar tillståndet istället för att förbättra det. Man är rädd för
allt som man inte vet konsekvenserna av, eftersom man till sist
inte vet hur man ska orka med en enda sekunds själslig smärta
till. Det är dock viktigt att man vågar prova olika vägar, för
annars kan man aldrig säkert veta vad som känns bäst och rätt.
De positiva vägvalen gör att man efterhand känner sig säkrare
på sig själv, och att det känns som om ingenting kan välta en;
hur mycket blåsväder man än hamnar i. Man blir den man var
ämnad att vara, trots att omgivningen ibland gör allt för att
fördärva för en.
Det är bra att öva sig på att säga Nej! till det man inte vill, och
på att säga Jo! till det man verkligen vill göra. Ingen annan kan
veta vad som känns bäst för en själv, och sedan är det upp till
alla andra om de ger stöd åt ens val eller blir arga och vänder en
ryggen. Stödet påvisar om man har vänner, och om de har en
förmåga att lyssna och försöka förstå. Så länge ens val inte skadar någon annan, eller är kriminellt, kan det mig veterligen inte
vara fel att i alla fall försöka sig på den nya vägen. Jag lovar att
hjärtat känns som om det har vingar när man provat något nytt
och valet blev lyckat! Blev valet fel är det förmodligen inte värre
än att man får prova ett annat sätt för att nå dit man önskar.
Jag omger mig med de personer som ger mig stöd i en viss fråga
när det är tid att göra nya val. Inte är det lönt att sitta i samma
rum som de som är negativa och kritiska till allt, eftersom det
51
Alexandra
inte är säkert att man klarar att genomföra allt lika helhjärtat
då. Negativiteten har en obehaglig förmåga att smitta av sig.
Då är det bättre att sitta i rummet med en person som ger sitt
stöd, för då är det lättare att ta sig vidare till nästa steg.
”Tillsammans är man starkare” är ett bra ordspråk, men jag
hatar när människor säger ”Ryck upp dig!”, ”Se inte så negativt på allt!” eller ”Det är inte så farligt!” Är man deprimerad
kan man inte rycka upp sig, hur mycket man än försöker sig
på det. Hade det varit så enkelt hade det inte behövts finnas
någon psykvård överhuvudtaget, och inga psykpastiller heller.
Och hur kan andra säga åt en hur man ska se på saker? Det
är precis som om hjärnan har ett eget liv, och att den hittar
negativa sätt att se på saken oavsett om jag själv försöker tänka
positivt. Hjärnan har ett eget maskineri; ett eget hjärnkontor
som har öppet när det själv vill. Om jag vill stänga ner det så
fungerar det i alla fall inte för mig. Har det öppet, så har det
öppet; oavsett vad jag tycker. Det finns ingen röd stopp-knapp,
och en grön behöver det inte ens finnas, för ofta startar maskineriet automatiskt så snart jag öppnar ögonen. Ska jag ha
någon i samma rum som mig själv när jag mår dåligt räcker det
oftast att personen bara finns där; helst tyst, men i alla fall utan
att bagatellisera skitet jag lider av.
Det är bra om han/hon har förmågan att lyssna utan att samtidigt bläddra förstrött i tidningar, glo oavbrutet på klockan,
gäspa utan att ens dölja det, klicka med pennan; det känns
värdelöst när någon inte ens lyssnar helhjärtat. Att man inte
får hjälp med problemen är inte lika viktigt som att man finns i
nuet och rummet tillsammans. Det är skönt att komma tillbaka
till en person som verkar förstå vad man menar; utan att försöka bagatellisera alla problem. Att försöka hitta nya lösningar
tillsammans är utvecklande och positivt, och får en att känna
att någon verkligen bryr sig. Lita på att personen framför dig
52
Alexandra
vet vad som är bäst för just henne/honom; för inte fan vill väl
du heller att andra ska ta över allt? Man vill ha huvudrollen i
sitt eget liv. Vill personen till exempel inte ha läkemedel är det
viktigt att lyssna, försöka förstå och ge förslag på vad man kan
hitta på för lösningar istället. Tillsammans jobbar man vidare
mot en bättre framtid. Det sköna är när man kan titta tillbaka
och se att allt har blivit bättre från år till år; det framkallar en
obeskrivlig lättnad och glädje.
TILL SIST
vill jag speciellt tacka min familj för att ni under hela mitt liv
har funnits här för mig, och för att ni har gjort att livet har fått
en mening; med mål att försöka uppnå. Utan er hade jag varit
ett Ingenting.
Jag vill även tacka Arne för att han gav arton år av sitt liv för
att hjälpa oss att bli en trygg familj, så att barnen kunde få en
normal och härlig uppväxt.
Ingemar vill jag tacka för att han även finns hos mig när ångesten sliter i mig med ursinniga klor, och när depressionen försöker
kväva mig i sitt blytunga dyngtäcke.
Ni betyder Allt för mig, allihop. Utan er hade jag inte överlevt.
Jag vill också tacka alla deltagare i Projekt Värdefullt, eftersom
ni allihop sitter som ett värdefullt klister i min hjärna, mitt
minne, hjärta och sinne. Ni har under detta år gjort att jag kan
tänka på att det finns en framtid för mig som medmänniska åt
de som kan tänkas behöva det. Det finns en mening med allt,
och ni är en viktig och oersättlig del av den.
Jag vill även tacka Fredrik och Per, överhuvudena i Projekt Värdefullt, eftersom ni har gjort detta möte möjligt, och för att ni
53
Alexandra
har ställt upp för oss. Jag tackar för att ni allesammans har
hjälpt mig att få bort känslan av värdelöshet, få tillbaka ett
hopp om en bättre framtid och få ett ökat självförtroende. Utan
er hade livet fortfarande stått stilla.
/Alexandra Tykesson
54
?
Alexandra
Alexandra beskriver hur hon som mycket ung
hittar sin egen strategi att finna kraft i det hon
kallar för sitt eller sina ”ankare”. Hur kan vi i
professionen göra för att lära oss att hjälpa våra
patienters/klienter hitta sina ”ankare”.
Fundera också över hennes beskrivning av sin tid
i slutenvården och hur man från vården tänkte då
kring hennes möte med sina barn. Kunde man
hanterat detta på något annat sätt?
55
Annika Nilsson
56
Annika
Livet är en gåva har jag förstått
Man bör vara tacksam för både stort och smått
Att ta sig igenom en smärtsam kris
Det är värt sitt höga pris
Lusten som alla inom sig bär
Den ska man ge till någon man har kär
När vägen är jobbig och svår att gå
Lyssna på varandra och försök förstå
Kanske vi goda råd kan ge
Det hjälper kanhända att be
Men chansen att få leva livet
Borde vi inte ta för givet
Vi borde värna mer om den gåva vi fått
Stanna upp en stund och inte ha för brått
Det vi ska göra hinns säkert med
Så spring inte iväg som en ivägskjuten torped
Ta er alltid tid att lyssna på varandra
Då blir livets väg mycket lättare att vandra
Jag blev inlagd i juli 1990 pga en manisk psykos. Jag kom till
en avdelning med blandade patienter. Sedan jag blev sjuk 1984
har jag haft ett antal psykoser. Den jag ska berätta om kom
sommaren 1990. Jag kom först till akutavdelningen på sjukhuset, efter en vecka kom jag till en annan avdelning som var
låst. Personalen där tog emot mig med ett enkelrum och tunga
mediciner. Jag behövdes lugnas ner för jag var väldigt uppe i varv.
Det som föranledde inläggningen var att jag slutade med medicinen på eget bevåg i juni 1990 och det dröjde inte länge innan
jag var inne i en psykos (en manisk sådan denna gång). Jag
bodde då hemma hos mina föräldrar.
57
Annika
I 12 dagar cyklade jag 1,5 mil, höll igen på maten och sov nästan ingenting.
Vi skulle åka till Italien, mina föräldrar, min bror, min farmor
och farfar och jag i juli månad. Jag låg på min säng i mitt rum
iklädd nattlinne fast att det var mitt på dagen. Det hördes precis som om det var grillfest i trädgården. Jag hörde röster där
utifrån trädgården. Jag kunde inte höra vad dom sa, det var
som ett sorl i samtalsnivå. Det är lite som om att höra spöken
men inte se dom. Jag reste mig från sängen och tittade ut, rösterna tystnade det fanns inte en människa i hela trädgården.
Man blir rädd och tänker hur i hela fridens namn kunde jag
höra något så tydligt och sedan inte se det. Tänk vad rösterna
kan spela en ett spratt. En dag gick jag ut i trädgården iklädd
nattlinne och morgonrock. Rösterna sade åt mig att jag skulle
tända eld på en bok av Jehovas vittne och då skulle världen bli
bättre. Jag fick en stor brännblåsa på tummen som liknade ett
hjärta när det gick hål på den. Med tummens hjälp skulle jag
frälsa folk.
Innan vi skulle till Italien körde min far mig till en väninna, där
jag skulle stanna en vecka innan det bar iväg till Italien. Min
väninna bodde och gör fortfarande i samma stad där jag blev
inlagd på psykiatriskt sjukhus. När jag kom till min väninna
såg hon på mig och konstaterade att jag inte var som jag skulle.
Vi satt uppe länge den första kvällen jag var där. Vi gick till
sängs, men jag kunde inte sova. Så jag gick upp ur sängen och
tog en nyckel i min väska och kastade ut den från min väninnas balkong ner på marken. Nyckeln skulle Sankte Per ha. Jag
trodde att han hade tappat bort den.( Nyckeln blev aldrig återfunnen).
Framåt morgonen låste jag in mig i badrummet. Där duschade
jag med nattlinnet på mig. Det blev översvämning i hela bad-
58
Annika
rummet och jag vägrade att öppna dörren. Till slut kallade min
väninna på polis som kom dit och då öppnade jag dörren. Sedan
följde jag självmant med polisen som lämnade mig på psykiatrisk
avdelning 1A. Och blev inlagd där. Det blev alltså ingen resa för
mig jag var alldeles för sjuk.
Jag stannade på 1a, en vecka, jag sov inte, hade ett vak inne i
rummet och 1 vak precis utanför dörren. Men det stoppade inte
mig från att gå upp ur sängen för att gå och röka.
På dagen irrade jag runt på avdelningen, jag var inte stilla några
långa stunder. Och så fick jag för mig att jag skulle bikta mig
och bli nunna. Det blev ganska många fader vår på en dag. Det
här med det religiösa och psykoser hör ofta samman, kanske
inte för alla men så är det i mitt fall.
Det fanns inte mycket att sysselsätta sig med på avdelningen. Man gick fram och tillbaka i korridorerna och tittade på
ruljansen av sjuka människor.
Efter en vecka på akutavdelning kom jag till en avdelning där
man kunde stanna längre. Avdelningen var låst, men det spelade ingen roll jag fick ändå inte gå ut själv. Eftersom det var
sommar jobbade det många semestervikarier där, vilka kanske
inte hade samma erfarenhet som ordinarie personal. Jag pratade med läkaren på avdelningen, han konstaterade fakta, jag
hade en psykos och det skulle ta tid innan jag återhämtade mig.
De proppade mig full med lugnande mediciner och antipsykotisk medicin. Till natten fick jag starka lugnande mediciner
men vad hjälpte det jag sov ändå inte.
Första veckan satt jag och en annan kvinna uppe på nätterna.
Hon var ganska aggressiv och osympatisk. Kvinnan sa till mig
att titta ut genom fönstret och det gjorde jag. Då såg jag ett ljus-
59
Annika
sken precis som om det var självaste djävulen jag såg i ögonen.
Jag blev rädd och tittade inte ut mer (i alla fall inte på natten).
Kvinnan hotade mig med stryk så jag gick in på mitt rum igen.
Följande 3 veckor fick jag inte gå upp på natten. Jag försökte
men personalen tvingade mig isäng igen. En gång blev jag så
störig så jag blev lagd i bälte. Det kändes väldigt förnedrande
att ligga där utan att komma loss. Efter några timmar släpptes
jag ur bältet som tur var.
Till sist fick jag vak hela tiden både på dan och på natten. Mitt
vak förbjöd mig att gå upp och röka på natten, klockan fem
på morgonen fick jag ta ett bloss. Då blev jag förbannad och
skällde ut honom.
Vaken på dagen var olika personer nästan varenda gång (tydligen fanns det gott om personal). Ett vak jag hade tvingade
mig isäng på dagen. Hon tog så hårt i mina armar, så jag fick
blåmärke.
Avdelningen hade en väldig blandning av patienter. Man blandade psykiskt sjuka med äldre sjuka och dementa. Det var jobbigt för vissa dementa kunde bli aggressiva och slå till en.
Efter cirka 2 veckor utan nästan någon sömn råkade jag somna
klockan halv fem på morgonen. Tror du inte att personalen
väckte mig klockan halv åtta och sa att det var snart frukost.
De kunde väl låtit mig sova när jag nu äntligen kom i sömn.
Mina föräldrar kom och hälsade på 2 gånger innan de åkte
till Italien. Under tiden kom mormor och morfar och besökte
mig och tog ut mig på stan. Under kudden hade jag lagt 1 ask
cigarretter av märket Prince (prince har en krona på asken),
den skulle kungen ha. Vid sängen låg en ask cigg, den skulle
drottningen ha.
60
Annika
Efter 4 veckor skulle jag plötsligt byta avdelning. Det var bara
att flytta och se glad ut. Den avdelningen jag kom till kändes
nästan mer låst än den jag kom ifrån. Det fanns en akut sida
för patienter som var akut sjuka och en sida där patienterna
mådde lite bättre.
Jag fick en kontaktperson, vi kan kalla honom Tom. Han var
på mig om mina pengar, jag skulle åka upp på stan tillsammans med personal och hämta pengar, sätta in dom på privata
medel (som fanns på sjukhusområdet), och få ut pengar i småportioner ungefär en gång i veckan. Vi hade ofta diskussioner
om min ekonomi och jag skällde på honom mycket om det. Det
var ju mina pengar. Ibland frågade någon av de andra i personalen: Har du skällt på Tom idag. Hursomhelst när jag skrevs
ut hade jag 11000 på mitt konto, så Tom lyckades bra med sin
sparplan.
När man har en manisk psykos, vill man att det ska hända
saker nästan hela tiden. Och på avdelningen hände det ganska lite. Fast där var ju en och annan patient som flippade ut
emellanåt (där var väl jag inräknad). Jag fick en hel del medicin
som dämpade min ångest, men min psykos försvann inte. Det
provades nya mediciner med jämna mellanrum, men det skulle
dröja innan jag fick rätt sort.
Man får en massa fantasier när man har en psykos. Jag trodde
att dom spelade in en film där på avdelningen med mig i huvudrollen. Och jag trodde att en i personalen var medlem i maffian,
bara för att han hade en massa tatueringar. En patient kallade
jag jultomten och var fullkomligt övertygad att han var det.
Kuratorpraktikanten kallade in mig en dag för att prata. Jag
hade solglasögon på mig. Hon bad mig att ta av dom. Varför?
Frågade jag. För att vi är inomhus och jag vill se dig i ögonen.
Motvilligt tog jag av dom (dom fungerade som ett slags skydd
för mig under en kort period cirka 2 veckor).
61
Annika
Nu hade jag varit inlagd ungefär 3 månader utan permission.
Mina föräldrar kom 1 gång i veckan och hälsade på. De tog ut
mig på stan, där vi fikade och tittade i affärer. Morsan ringde
varje dag, ibland blev vi ovänner och skällde på varandra, men
det är ju sånt som kan höra till. Man kan få utbrott av sin sjukdom. En gång kom jag nästan i slagsmål med en medpatient,
personalen tog tag i mig och gav mig en spruta haldol.
Jag gick runt på avdelningen med 3 handväskor, i varje väska
fanns 1 ask cigarretter och en tändare. Det var olika märken
på ciggen.
Jag hade frigång inom sjukhusområdet. Sjukhuset låg i en stor
och vacker park (parken finns nog kvar men vårdavdelningarna
har minskat drastiskt). I parken fanns getter man kunde mata
och hade man tur kunde man få syn på några skygga rådjur.
Det fanns även en slags scen med tillhörande trädansgolv. En
pressbyråkiosk fanns också. Och så får man inte glömma sjukhusbiblioteket, där kunde man lyssna på musik eller låna en
bok. Men jag vet inte om kiosken och biblioteket fortfarande
finns kvar.
Det blev åtskilliga promenader i parken och ibland fick jag en
tia med mig och gick till kiosken och köpte en cocacolalight.
Vid något tillfälle när jag var ute och promenerade såg jag mig
omkring och tyckte allting var så vackert. Det var nästan så
jag trodde att jag var död och kommit till himlen, så stilla och
njutbart var det.
På sjukhusområdet fanns en terapiverksamhet, där det fanns
aktiviteter såsom kontor, bokbinderi, keramik och sömnad.
Numera är terapin nerlagd, den lades ner när många avdelningar
stängdes och patienterna skulle mer och mer ut i öppenvården,
bo i gruppboende eller liknande.
62
Annika
Men 1990 fanns terapin kvar. Jag gick till sömnad varje vardagseftermiddag och satt där och stickade på en tröja. Där
fanns också en äldre dam som även hon satt och stickade. Vi
fick bra kontakt och hade många roliga och trevliga samtal.
Hon skämtade till det ganska ofta och när hon skrattade så
nästan skrockade hon. En eftermiddag frågade damen mig om
jag ville följa med till en kvällsaktivitet i en lokal som kallades
Källaren. Jag följde med vi tog bussen efter att terapin var slut.
Jag bara åkte med utan att säga ifrån på avdelningen vart jag
skulle. När vi kom till källaren visade det sig att dom ordnade
en utflykt till skogen, så vi körde iväg, vi kunde väl vara en
12-15 stycken. Så kom vi till skogen, klockan var väl fem halv
sex någonting, det hade mörknat ute. Vi gick en slinga där i
skogen (slingorna var upplysta) det var helt underbart stilla och
vackert där.
Sedan körde vi tillbaka tillbaka till Källaren, där vi skulle äta
middag. Då var där en kille (han var sjukhuspersonal) han kände
igen mig och frågade mig om dom på avdelningen visste att jag
var där (det hade ju gått ett antal timmar sedan vi åkte iväg
från terapin). Nej sa jag det har jag inte berättat. Då ringde han
ner och sa ifrån var jag fanns. Dom blev både arga och glada
när de fick veta var jag befann mig. Men hursomhelst så hade
jag riktigt trevligt, man fick se och prata med andra människor
där och det skadar inte.
Min kontaktman Tom hade bestämt att jag inte fick ha mitt
bankkort själv utan i så fall skulle jag åka iväg med personal
på stan och ta ut pengar. Hursomhelst en dag lurade jag till
mig mitt bankkort av en sjuksköterska. Hon frågade mig om
jag fick ha hand om mitt kort själv och jag svarade såklart ja.
Så jag fick kortet och tog bussen upp till stan. Där tog jag ut
en massa pengar och började handla. Jag köpte 4 limpor cigarretter, en hel del kläder och lite godis. Sedan åkte jag till
min väninna (hon som skickade mig till sjukhus). Hon fick 2
63
Annika
limpor cigarretter och en del av kläderna av mig. Hon blev glad
och full i skratt när jag berättade för henne att jag lurat av
personalen mitt bankkort. Efter ett tag åkte jag tillbaka till
avdelningen. Där möttes jag av en arg och uppretad Tom som
skällde ordentligt på mig, jag svarade emot och sa att det var ju
mina pengar. Sedan blev det inte fler ensamma stadsturer för
mig på länge.
Det gick mot jul och jag hade inte varit hemma på permission
sedan jag blev inlagd i juli månad. Jag är lite rastlös i mig själv
och ännu värre blev det med en psykos i sig. Jag kunde inte sitta
stilla långa stunder utan gick fram och tillbaka på avdelningen
eller tog promenader i parken. Det blev jul och läkaren tyckte
inte att jag skulle åka hem över julhelgen. Då blev min mamma
arg och ringde och sa till dom: Min dotter ska inte sitta på
sjukhus när det är jul. Så läkaren gav med sig och jag åkte hem
på julafton och kom tillbaka annandagjul. Det var skönt för
mig att komma hem. Jag hade ju sett mest sjukhussalar, sjukhuskorridorer och parkområdet i flera månader.
Det finns många orsaker till vad som utlöser en psykos. I mitt
fall var det att jag slutade med min medicin och att sömnen
uteblev. Sömnen är a och o för det psykiska välmåendet. Jag
hörde röster en del elaka och en del snälla. Jag kommer inte
ihåg allt vad dom sa under min långa psykos, men det var väl
huvudsakligen saker som skulle göras eller sägas. Det är märkligt att man kan höra det inte andra hör. Fast att man upplever
att rösterna kommer utifrån är det hjärnan som spelar en ett
spratt. När man väl kommer ur psykosen kommer man ihåg
vad man sade eller gjorde under psykosen, men man minns inte
själva känslan av att ha en psykos. En psykos kan även vara
ett skydd från verkligheten, ett sätt att gå in i en egen värld
och uppfatta verkligheten ur sitt psykotiska perspektiv. Men
det finns säkert jättemånga teorier om vad en psykos är och vad
som framkallar den.
64
Annika
Så kom ett nytt år 1991. Jag fick börja med en ny medicin (den
var inte ny på marknaden men var ny för mig). Efter 3 veckor
mådde jag bra och 6 långa månader av psykos var tillända. Första veckan jag började med medicinen kom en terapeut och hälsade på mig. Hon sa att jag satt inte stilla mer än tio sekunder. I
alla fall skulle hon bli min samtalsterapeut efter utskrivningen.
Jag gick till henne i tio års tid och hon var ett stort stöd för
mig. De 18 första veckorna av insättningen av medicinen tog
man blodprov 1 gång per vecka. Efter dom veckorna lämnas
prov 1 gång per månad och det ska göras så länge man står
på den medicinen. Det är viktigt att blodbilden kollas eftersom
immunförsvaret kan brytas ner av medicinen.
Jag tar fortfarande medicinen och mår bra av den. I slutet av
januari 1991 blev jag utskriven och fick flytta till ett gruppboende i min hemstad. Det har blivit en del turer fram och tillbaka på sjukhus och man kan aldrig svära sig fri från återfall.
1994 flyttade jag till egen lägenhet, där jag fortfarande bor. Jag
trivs väldigt bra, det är nära till stan och till mitt jobb. 2006
började jag på Jollen, som är en arbetsrelaterad sysselsättning
för psykiskt funktionshindrade. På Jollen står jag i butik och
säljer kakor, bullar och hantverksprodukter. Trivseln är hög
där och jag tror att de flesta som går dit är nöjda. 2008 hade jag
ett återfall och var borta från mitt jobb i ungefär 3 månader. Jag
var inlagd i 2 veckor och därefter hade jag regelbunden kontakt
med läkare, samtalssköterska och boendestödjare. Sedan hämtade jag mig och började på Jollen igen.
Numera mår jag bra. Jag har ett bra socialt liv och nätverk omkring mig och trivs med tillvaron. Men det gäller att se upp för
sina varningstecken exempelvis sömnbrist, röster, ångest, så att
man kan stoppa ett återfall i tid. Ja detta är min berättelse om
hur jag upplevde en psykos, sedd med mina friska ögon.
65
Annika
Det finns två trappor under mig
Det finns två trappor över mig
Kan inte bestämma vilket steg jag ska ta
Ska jag gå upp i morgondag
Brevlådan fylls med papper och ting
Man lyfter på luren och tänker byråkratin ring
Med möda och bekymmer
Usch jag rymmer
Det är mycket man vill veta
Samhället är tungt man måste gneta
Vad göra? Bara fortsätt leta
Smärtorna finns där hela tiden
Behöver ro och tänka på friden
Men ekonomin är knapp
Även i min trapp
Jag går runtomkring
Har i benen spring
Snälla människor i vårt stupida samhälle
Ni som bestämmer, ja du statsminister snälle
Tänk efter ett slag
Redan idag
Du har väl också grannar både över och under
Ja alla vi folk behöver våra stunder
Små stunder av frid och ro i vårt sinne
Och inte enbart vårt vackra minne
Det är natt i min trapp
På kinden jag anar en klapp
För vart vi än går vart vi än står
Är det alltid tiden som med oss går
66
?
Annika
Annika beskriver sina psykotiska episoder som alldeles
verkliga men också att hon mindes allt som hände och
som sas under dessa psykotiska episoder.
Hur kan vi från professionen dels bemöta det
psykotiska kaoset som ofta råder men också
hur kan vi hjälpa till att hantera minnen och
ibland även skammen över vad som gjorts
och sagts?
67
Bo-Göran Trulsson
68
Bo-göran
Ett sammandrag av självbiografin
Lycklig igen
Den subjektiva sanningen om en psykiskt sjuk mans resa
Av Bo-Göran Trulsson
Bakgrund
Jag har skrivit en självbiografi som heter Lycklig igen och som
handlar om mitt liv före jag blev psykiskt sjuk, min psykiska
sjukdom, mitt alkoholmissbruk, rehabilitering, återhämtning
och hur jag har det idag. Här kommer ett sammandrag av självbiografin Lycklig igen.
Jag heter Bo-Göran Trulsson och är född 1951. Jag är utbildad
socionom. Har alltid haft intressanta och utvecklande socionom eller socionomrelaterade arbeten. Jag har varit gift med en
underbar och mycket klok kvinna som jag älskade och vi hade
nåden att få två underbara barn. Vi hade ett mycket bra äktenskap. Vi var en lycklig familj. Vi bodde i en villa i Anderslöv,
hade båda bra arbeten, gamla vänner som vi umgicks med, god
ekonomi också vidare. Jag tänkte faktiskt ganska ofta på hur
privilegierad jag var som hade ett så fantastsikt bra liv. Jag var
lycklig.
Detta skulle radikalt förändras när jag blev psykiskt sjuk. Mitt
liv skulle bli fantastiskt men i en helt annan bemärkelse.
Arbetet
Det sista jobbet jag hade var som rehabiliteringssamordnare
och under en kortare tid som chef för rehabiliterings avdeningen
på HADAR, som är en akronym för Handikapp, Datorer, Arbete och Rehabilitering. Tiden var i början av 80-talet när datorn gjorde sitt revolutionerande intåg i mänsklighetens historia.
HADARs nisch var att anpassa datorn och gränssnittet till den
69
Bo-göran
handikappades behov, utbilda personerna i såväl grundläggande datorhantering och datorbaserade yrkesutbildningar. Med
datorns hjälp möjliggjorde vi för den funktionshindrade att
kunna komma i arbete.
Jag och en kvinnlig kollega startade och byggde upp rehabiliteringsverksamheten på HADAR. Vi kompletterade varandra
och samarbetade väldigt väl ihop Som rehabiliteringssamordnare hade man huvudansvaret för att uppgjorda rehabiliteringsplaner genomfördes. Vi samarbetade med flera andra
aktörer med specialkompetens inom närliggande områden. Vi
hade ofta okonventionella lösningar och hade mycket bra resultat. Vi sålde våra tjänster till framförallt Försäkringskassan
och företag. Jag stortrivdes och det passade mig som handen i
handsken då det var arbete med människor, kreativt, spännande och ganska välbetalt. Min kreativitet och sociala kompetens
har alltid varit bland mina starkare sidor.
Insjuknandet
Året var 1995. Min kollega skulle pröva annat jobb inom företaget. Vi beslöt att inte anställa någon i hennes ställe under
prövotiden. Hon skulle ha möjlighet att komma tillbaka. Jag
skulle ensam jobba som rehabiliteringssamordnare. Till en början flöt allt på som vanligt. Jag jobbade hårt men det fungerade
väl. Jag kände mig väldigt trygg och säker i min roll.
Efter en 3-4 månader kom de första signalerna att allt inte stod
rätt till med mig. Först drabbades jag av ögonproblem, ögonen
bara rann, sedan fick jag lunginflammation. Jag fortsatte emellertid att arbeta som vanligt. Lite senare kom det en smygande,
nästan oförnimbar känsla av osäkerhet hos mig. Jag började
efterhand känna mig osäker om jag gjorde rätt i enskilda uppdrag, kände ett visst obehag av att göra företagsbesök. Jag blev
rädd att misslyckas. I detta skede fick jag en förfrågan om jag
ville bli chef för rehabiliteringsavdelningen. Jag kände instink-
70
Bo-göran
1.Lycklig
71
Bo-göran
tivt att jag inte var i riktig balans för detta. Men jag övertalades
och lockades av en hög lön så till slut tackade jag ja. Jag var nu
både chef och rehabiliteringssamordnare. Som chef fick jag ta
en del jobbiga och svåra beslut bland annat nedskärningar och
uppsägningar.
Månaderna gick och jag kämpade på men blev allt sämre. Började få ångest, kunde inte koppla av arbetet efter arbetsdagens
slut eller på helgerna Fick sömnproblem. Arbetet bara snurrade
i huvudet på mig. Jag grät ibland hemma av oro och ångest men
försökte att inte visa något på jobbet. Jag var med på möten,
men jag förstod ingenting om vad man pratade om. Jag försökte utföra mitt arbete men det gick inte, jag klarade inte av
det. Det var som att jag var inlåst i en bubbla. Jag kunde inte
tänka längre. Jag slutade att kontakta mina uppdragsgivare,
försäkringskassan och företag och mina rehabiliteringsärenden
gick i stå.
En dag på väg till arbetet började jag storgråta, jag kunde med
nöd ta mig in till jobbet. Jag rasade ihop. Väl framme uppsökte
jag omedelbart min chef. Jag grät och berättade förvirrat om hur
jag mådde. Hon förstod och ringde företagshälsovården. Jag blev
sjukskriven. Efter några turer med företagshälsovården skrevs
en remiss till psykiatriska mottagningen i Trelleborg. Remissen
hade frågeställningen depression– ångest frågetecken.
Jag kom dit snabbt och träffade en psykiatriker. Jag förklarade
för honom om hur jag mådde. Han verkade förstå mig. Jag
klargjorde för honom att jag inte ville ha några tabletter, vilket han accepterade, utan bara samtal. Han samarbetade med
en arbetsterapeut, och han föreslog täta kontakter med honom
och stödsamtal med henne. Så blev det också. Jag fick diagnosen depression. Men våra samtal gav ingen effekt och jag
mådde mycket dåligt så till slut gick jag med på antidepressiv
medicinering.
72
Bo-göran
Första psykosen
Ungefär samtidigt upplevde jag att Försäkringskassan började
förfölja mig. De hade ett stort antal bilar som körde efter mig
vart jag än skulle. På nummerskyltarna, som jag tvångsmässigt
läste på bilar som jag mötte eller körde bakom fanns hemliga
meddelanden. Oftast gick meddelandena ut på att jag skulle
dödas.
Det blev jul, jag har ett minne av att vi firade den i Västerås tillsammans med min frus två systrar med familjer. Det var mycket
kallt när vi skulle köra upp där, men vi begav oss ändå iväg.
Jag körde. När vi var vid Helsingborg slutade vindrutespolarna
att fungera. Jag körde in på en mack och försökte åtgärda det,
det gick inte. Jag sa till min fru att vi aldrig skulle ha gett oss
iväg. Trots att jag fått tillåtelse av min läkare att göra uppehåll
i behandlingen över jul och nyår, var det de som straffade mig
för detta. Jag förstod att det var de som låg bakom problemet
med vindrutespolningen. Min fru sa att vi skulle vända men
jag fortsatte att köra med smutsig framruta, torkarna gick hela
tiden. Jag såg knappast någonting. Jag körde som i trans och
i huvudet malde bara samtalen på psykiatriska mottagningen.
Sankt Lars sjukhus
Efter jul och nyårshelgen när jag åter var på Psykiatriska mottagningen uppträdde jag förvirrat och aggressivt. Man bedömde
att jag var så sjuk att jag var i behov av sjukhusvård. De körde
mig till Psykakuten på Sankt Lars i Lund. Jag blev inlagd och
fick eget rum. Jag hade vak av två skötare som satt utanför
dörren. Mitt i natten steg jag upp ur sängen och rusade ut till
mina övervakare. Jag var mycket upprörd och sa att jag skulle
åka hem. Jag måste hem och skydda min familj, som var i omedelbar fara och jag måste skydda dem. Jag skulle hem till varje
pris. De tog tag i mig och försökte lugna mig. Jag skrek och
gjorde motstånd. Jag försökte slita mig loss från deras grepp. Vi
brottades och de höll fast mig. Efter ett tag kom mer personal
73
Bo-göran
och en läkare. Läkaren sa något diffust om tvångsomhändertagande De tog mig plötsligt med kraftigt våld och lyfte in mig i
sängen, la mig på magen och drog ner kalsongerna. De gav mig
en spruta i skinkan. Efter ett tag blev jag lugnare och somnade.
Jag fick det antipsykotiska medlet Haldol och mina värsta psykotiska upplevelser tonades ner. Jag fick diagnosen paranoid
psykos. Efter 3 veckor blev jag utskriven och fick komma hem.
Psykiatriska mottagningen skull ta över behandlingsansvaret
Jag mådde efter omständigheterna rätt så bra. Jag var dock
mycket trött av den höga dosen Haldol och sov dygnets flesta
timmar. Min läkare trappade ut antipsykosmedicinen och satte
in antidepressiv medicin. Man höll fast vid att jag ledd av depression.
Ökenvandring
De följande åren var en ökenvandring i de antidepressiva och
ångestdämpande medicinernas dunkla värld utan någon förändring av mitt tillstånd. Jag provade en mängd olika antidepressiva mediciner. Till slut sa läkaren att det inte var lönt
längre med antidepressiva mediciner jag hade i stort sett prövat
alla. Han sa att jag led av en personlighetsstörning. Vid ett
besök tar jag upp med honom att jag ville bli intelligenstestad.
Jag upplevde att jag blivit så oerhört trög och ointelligent och
att något hänt som gjort detta. Jag upplevde mig som mycket
underbegåvad och ville få detta testat. Jag fick en tid hos en
psykolog som skulle utföra testet. Hon berättade att hon var utbildad psykoanalytiker och bad mig fundera om jag istället för
testning ville gå i terapi hos henne. Jag tackade ja och började
gå i regelbunden terapi hos henne.
Under dessa år körde jag till jobbet 2-3 gånger i veckan. Jag
kände stor motvilja mot det, hade ångest, var orolig och kände det övermäktigt. Kände mig förföljd och hade massor av
tvångstankar men försökte dölja det för mina arbetskamrater.
men det var som ett inre tvång att åka dit. Min chef föreslog
74
Bo-göran
2.
Livet rasar samman
75
Bo-göran
olika uppgifter som jag skulle göra men jag klarade inte av
dem. Det slutade med att jag skulle ta kopior av journaler. Jag
hade mycket ångest inför denna uppgift, var rädd att göra fel.
Jag arbetade extremt långsamt och lyckades bara kopiera 2-3
journaler per dag. Min läkare avrådde mig för att vara på mitt
arbete då det i sig kunde försämra mitt tillstånd. Det slutade
med att jag till slut bara var fysiskt närvarande och till slut
upphörde mina besök.
Komplotten
Jag är orolig, har mycket ångest och är kraftigt paranoid. Jag
förstår att jag är utsatt för en världsomspännande komplott
som syftade till att förfölja mig, plåga mig och slutligen döda
mig. Det finns dolda filmkameror och avlyssningsapparater
över allt de registrerar varje steg jag tar, varje handling jag gör.
De ser mig i hemmet, på toaletten, när jag går ut, när jag kör bil
och så vidare. Komplotten involverar i stor sett alla, våra vänner, mina före detta arbetskamrater och chef, försäkringskassan och läkaren. Jag kan inte berätta om komplotten för någon
eftersom jag då skulle avslöja att jag visste om komplotten och
skulle således dödas omedelbart. Jag hade dock fortfarande en
viss tillit till min fru så jag lät henne ana något om vad som pågick runt mig. Hon hjälpte mig mycket motvilligt bland annat
med att leta efter avlyssningsutrustning.
Jag har ett stort antal olika scenarier om vad som skall hända
mig det vill säga att jag till slut skall dödas. Jag beskriver några
av dem här. Jag kommer att bli bortförd av Hells Angeles. De
kommer att komma till mitt hem och ta mig där. Sedan kommer de att forsla bort mig till en skog, strax utanför Anderslöv,
där kommer de att tvinga mig att gräva en grav som de sedan
lägger mig i och höljer över med jord. Jag kommer således att
dö genom att begravas levande.
76
Bo-göran
Jag kommer att föras bort och lastas in i ett flygplan och flygas
ut över Östersjön. På hög höjd kommer jag levande att kastas
ut från flygplanet och således dö.
Jag kommer att sövas ner och flygas till USA för att där skjutas upp i rymden och sväva fritt i en glasbubbla, tills jag dör
av törst. Detta arrangeras i samarbete mellan min arbetsgivare
och USA:s dåvarande president, Bill Clinton. Kostnaderna stod
min arbetsgivare för som straff för att jag blivit sjuk och inte
klarade av att jobba.
Detta var den verklighet jag levde i. Det var oerhört pressande
att leva med dessa olika alternativ som jag visste pågick parallellt för att döda mig. Det hjälpte inte ens med stor dos lugnade
tabletter. Jag läser inte tidningar eller böcker, lyssnar inte på
radio eller ser på tv eftersom artiklarna och inslagen handlar
om mig och vad som skall hända mig. Jag lever helt avskild från
yttervärlden. Jag vet inte vad som händer.
Skilsmässa
En lördagsmorgon, i mitten av februari 1999, sa min fru ”jag
vill skiljas”. Jag blev chockad. Jag trodde att vår kärlek var
osårbar och evig. Jag älskade henne och jag trodde hon äskade
mig, men så var inte fallet. Jag förstod att detta var ytterligare
ett led i komplotten, att plåga mig. I samband med skilsmässobeskedet fick jag ätstörningar. Jag blev efter hand mycket mager.
Jag såg nästan utmärglad ut. Anledningen till att jag sluta äta
var att jag hade en känsla av att jag på det sättet bara skulle försvinna, gå upp i rök. Min läkare hotade med att tvångsinlägga
mig om jag inte började äta igen.
Psykiatrisk dagsjukvård
Någon månad efter den traumatiska händelsen med skilsmässobeskedet, kom nästa slag mot mig. Jag skulle börja på
77
Bo-göran
den psykiatriska dagsjukvården, något som skulle visa sig vara
ännu en traumatisk upplevelse för mig. Jag hade bytt läkare
och vid ett besök hos henne föreslog hon jag skulle gå på dagsjukvården. När hon föreslog detta slog hon ut med armarna
och sade uppgivet ”ja vad skall vi göra”. Jag började på den
psykiatriska dagsjukvården. Jag insåg snabbt att det hela var
ett skådespel som tillkommit bara för min skull. Det fanns ingenting som hette psykiatrisk dagsjukvård utan det hade skapats för att förfölja, plåga och slutligen döda mig. De övriga
deltagarna var egentligen inga patienter utan de var personal,
som spelade patienter. Byggnaden var uppbyggd för min skull,
därför var det bara en mer eller mindre nersliten träbarrack. Vi
arbetade bland annat med lera. Jag tog det på största allvar. En
gång kände jag mig så pressad av att de andra ville att jag skulle
begå självmord så att de skulle slippa döda mig att jag gjorde
en likkista i lera. Jag gjorde inget lock till den för jag ville inte
vara för tydlig med detta. Men jag ville kommunicera till dem
att jag förstått deras mål. Personalen uppfattade inte budskapet
från mig. På bildterapin målade jag min oro, ångest och min
inlåsthet. Jag målade samma bild om och om igen, vecka efter
vecka men ingen av personalen uppfattade budskapet.
En gång hade man bestämt att det skulle byggas en uteplats på
dagsjukvården. Jag och en annan kille skulle lägga cementplattor på en stor rektangulär yta som vi grävt upp. En personal
och jag åkte en dag hem till hennes hus i Vellinge, för att hämta cementplattorna som hon haft i sin trädgård tidigare. Hon
hade hyrt en liten lastbil som vi skulle lasta plattorna i. Väl
framme såg jag med fasa en stor mängd staplade cementplattor.
Jag började lasta på dem i lastbilen. Jag slet som ett djur, de var
mycket tunga. Väl framme på dagsjukvården, fick jag lasta av
cementplattorna och stapla dem vid husgaveln. Jag förstod att
det var någon form av bestraffning. Jag förstod att det egentligen aldrig var meningen att det skulle bli någon uteplats. Det
skulle bli en begravningspalts för mig.
78
Bo-göran
3. Det onda ögat
79
Bo-göran
På nätterna kom de från dagsjukvården hem till vårt hus. Min
fru hade gett dem nycklarna så de kunde komma in. De ger mig
sprutor i fötterna, där jag ligger i sängen, så att jag skulle sova
djupt medan de genomsöker huset efter bevis. De kom varje
natt. Jag vaknade nästan varje natt de var där. Jag hörde det
knarrande ljudet från trägolvet när de går utanför vår sovrumsdörr. Jag var så rädd att jag inte vågade gå upp och hejda dem,
trots att jag hade ett basebollträ och periodvis även ett laddat
hagelgevär under madrassen.
Försäkringskassan och polisen bevakar och förföljer mig dygnet runt. Försäkringskassan kommer på morgonen med sina
bilar. En del stannar kvar, för att undersöka huset en del av
bilarna förföljer mig när jag kör iväg. Nummerskyltarna hade
hemliga meddelanden till mig. De byter bilar emellanåt så att
jag inte skall känna igen dem, men jag har genomskådat dem.
Varje dag var ett helvete. Dag lades till dag, dagar blev till
veckor, månader blev till år. Jag försökte att vara närvarande
och exempelvis se på Tv tillsammans med min familj, men
någon hade dragit in kablar till Teven så att alla program var
specialgjorda för mig och handlade bara om vad som skulle
hända med mig framöver. Även videofilmer som min familj tittade på ibland var specialgjorda. Jag längtade så att vara nära
mina kära att jag ibland tvingade mig att sitta med dem när de
tittade på Tv eller video. Jag kunde dock inte se programmen
så jag fäste blicken bredvid Teven så jag slapp att se. Ibland när
vi satt där tittade jag ut genom fönstret istället men då kom
där alltid flygplan som från hög höjd fotograferade mig med
specialkameror.
Vår skilsmässa var en utdragen process. Vi levde i samma hus
men i skilda världar. Jag tror att det gick närmare ett år innan
vi fysiskt separerade och jag flyttade till en trerumslägenhet
som inte låg så långt från villan som min fru bodde kvar i med
barnen.
80
Bo-göran
Vid min träff med min terapeut tar jag upp att jag vill sluta
terapin, jag förstod att våra samtal sedan en lång tid gick ut i
direktutsändning i radio. Jag hade därför i flera månader tagit
på mig skulden för alla möjliga och omöjliga saker, ifrågasatt
mig själv till det yttersta, nästintill utplånat mig själv, lovat bot
och bättring också vidare, allt för att blidka lyssnarna.
Jag kände mig som en tryckkokare, en utåt slät yta och ett inre
som var i oerhört uppror. Jag kände det som att trycket skulle
få mitt huvud att sprängas. Jag bombarderades med förföljelser,
olika sorters sabotage, förtal, dödshot också vidare. Jag utsattes
för detta precis hela tiden, dygnets varje timme och minut. Det
kändes som om jag inte klarade av att leva längre, jag måste få
trycket att pysa ut lite.
Paranoid psykos
Jag träffar min läkare. Efter mycket lirkande från henne berättade
jag till slut om delar av den världsomspännande komplotten,
förföljelserna osv. Hon konstaterade att jag hade en paranoid
psykos. Hon skrev ut antipsykotisk medicin till mig. När jag
gick därifrån kände jag att jag avslöjat den stora hemligheten
och att jag nu var lovligt villebråd för alla. Jag var beredd att
bli dödad omedelbart, vilken sekund som helst men jag tänkte
också att det inte spelade någon roll för jag klarade ändå inte
av att leva så här längre. Efter ett tag började mina psykotiska
vanföreställningar tonas ner. När personalen på dagsjukvården
fick reda på att jag var psykotisk bad dom nästan om ursäkt att
de inte insett detta under hela den tid jag gått där. Relationen
blev bättre och jag fick fritt välja vilka övningar jag ville vara
med på.
Schizoaffektivt syndrom
Jag träffade några månader senare en ny läkare som konstaterade att jag hade god effekt av den antipsykotiska medicinen
men att jag också led av en djup depression. Jag fick antide-
81
Bo-göran
pressiv medicin och fick diagnosen schizoaffektivt syndrom.
Ytterligare någon månad senare frågade en i personalen på
dagsjukvården om jag kunde tänka mig att bli inlagd då de såg
hur dåligt jag mådde. Jag svarade ja.
Jag blev inlagd på psykavdelningen i Trelleborg. Där konstaterade man att min psykos lindrats men att jag var djupt deprimerad. Jag fick genomgå en stor hjärnundersökning som visade att
jag hade lågt blodflöde runt hjärnan. Min läkare förklarade att
det kunde vara så vid riktigt djupa depressioner. Jag fick antidepressivt i dropp och 12 ECT behandlingar. Jag blev bättre.
Missbruk
På helgerna när jag hade permission drack jag och tog bensodiazepiner i stora mängder. Jag blev kraftigt påverkad. Jag raglade
omkring i lägenheten och välte ner lampor, prydnadssaker, blomkrukor också vidare. Jag ramlade också vid flera tillfällen mot
fönsterbrädorna, som var av marmor, så att dessa gick sönder.
Efter fyra och en halv månad var det dags för utskrivning. Vid
vårdplaneringen ville man att jag skulle flytta till en institution
för att komma bort från ensamheten och missbruket. Jag ville
inte alls. Så jag slogs av en som jag då tyckte genial tanke. Jag
skulle flytta ner till mor och bo i affärslokalen som fanns i
huset.
Fängelse
Jag skrevs ut och flyttade ner till mor. Mor gjorde allt för att jag
skulle trivas och må bättre. Jag blev efter att tag som ett vuxet
curlingbarn. Jag ägde huset. Från början hade jag tänkt mig
bo i affärslokalen som den var men min bror sa att jag skulle
bo värdigt. Jag gjorde ett lappkast och byggde om affärslokalen
till en tvårums lägenhet. När den var klar hade den kostat mig
ett antal hundratusen kronor. Räntor och amorteringsavier
började komma. Detta hade jag överhuvud taget inte tänkt på.
82
Bo-göran
Jag hade levt i en bubbla där ingenting kostade något. Jag kände
också oerhört starkt att jag bodde i ett fängelse och min mor
och bror var fångvaktare. Jag började längta efter en egen
lägenhet i Trelleborg. Jag fick panik och ångest och började
dricka hejdlöst i stort sett varje dag för att döva ångesten. Jag
köpte hem stora mängder sprit och öl, 10 flaskor whisky och
50 extra starka öl åt gången för att inte behöva gå så ofta. Jag
hade svårt att vistas ute, jag upplevde att folk stod uppradade
längs gatan och bara tittade på mig, det var oerhört ångestfyllt.
Jag drack spriten och ölen samtidigt som jag tog mycket medicin. Jag blev våldsamt berusad och trillade och slog mig nästan
dagligen, ibland allvarligt. Jag kedjerökte ca 40 cigariller per
dygn. Jag har läst någonstans att en cigarill motsvarar 3-4 cigaretter, så jag rökte, om detta stämmer, motsvarande minst 100
cigaretter per dygn.
Jag går nu tillbaka lite i tiden. När jag skrevs ut från psykavdelningen i början av september 2001 blev jag kopplad till en
specialmottagning. Jag fick också en boendestödjare, Agneta
Jonsson. Hon skulle komma att spela en helt avgörande roll för
min rehabilitering. Jag träffade henne en gång i veckan. Agneta
gav redan från början ett vänligt och empatiskt intryck på mig.
Hon verkade verkligen intresserad av att lyssna på mig och
hjälpa mig. Hon gav ett engagerat intryck och jag fick förtroende för henne.
Rehabilitering
Det var i och med Agneta som min verkliga rehabilitering startade. Den började dock som en lång, självdestruktiv, brant
utförslöpa med den djupa, svarta avgrunden som nästan en
oundviklig slutstation. Jag missbrukade, hade mycket ångest,
hade förlorat min familj, hade förföljelseidéer osv. Mitt liv var
meningslöst, utan mening.
83
Bo-göran
Jag hade förlorat allt intresse för omvärlden. Jag var helt innesluten i mig själv och visste inte vad som hände i världen utanför. Jag isolerade mig totalt. Jag bara satt i källaren från tidig
morgon till natt och bara rökte och drack. Agneta kom till mig
en gång i veckan, på fredagseftermiddagarna. Då försökte jag
att avstå från alkohol innan hon skulle komma. Vi hade telefonkontakt under veckorna. Hon var som en oas i öknen för
mig. Ett andningshål. Min före detta fru och barn kom också
och hälsade på mig en gång i veckan. Jag har frågat min före
detta fru varför hon och barnen kom till mig regelbundet och
hon har då svarat att hon tyckte det var viktigt att jag fick träffa barnen regelbundet och således ha kvar kontakten med dem.
Det var viktigt för barnen att se att de hade en pappa, även om
han var sjuk.
Agneta såg mitt gradvisa förfall och hon pratade ofta om risken
med att ta så mycket medicin som jag gjorde i kombination
med stora mängder alkohol. Hon sa att alkohol var som att
hälla bensin på en eld för min sjukdom. Hon pratade också ofta
om att jag måste bryta mitt alkoholbeteende och hon föreslog
Antabus insättning. Jag var alltid negativ till detta och sa att
jag skulle trappa ner frivilligt. Jag hade också fått allt svårare
att träffa och få någon form av kontakt med min före detta fru
och mina barn vid våra träffar. Jag satt för det mesta helt tyst
och avskärmad. Mitt liv var en katastrof. Jag var tvungen att
ha med Agneta när jag skulle gå i affärer. Jag klarade inte av att
gå ut själv eftersom jag fick kraftig ångest av att gå in i en affär.
Jag kände mig utpekad och iakttagen och rädd att göra fel.
Veckorna och månaderna gick. Jag drack och rökte. Agneta
kom troget en gång i veckan och hon försökte på alla sätt att få
mig att sluta att dricka. Hon var mycket positiv och uppmuntrade mig de gånger jag självmant hållit upp några dagar eller
ibland en hel vecka. Hon försökte också att få mig att bryta
84
Bo-göran
min isolering i källaren. Hon föreslog att vi skulle gå en runda
i byn men det vågade jag inte utan det inskränkte sig till en
runda ett par kvarter runt mitt hus. Agneta föreslog mig många
gånger att jag skulle börja måla, där hängde några tavlor i mitt
källarrum som jag målat som ung. Hon sa att hon tyckte de
var fina och att jag hade anlag. Hon försökte få mig att se på
Tv, tipsade mig om bra program, kanal och tidpunkt. Läsa tidningen eller att lyssna på musik var annat som Agneta försökte
få mig att göra. Hon föreslog mig tom att jag skulle skaffa mig
en dator och att jag skulle börja skriva. Hon hade alltid massor
av idéer för att jag skulle komma ifrån källaren, drickandet,
rökandet men jag var helt främmande för hennes förslag. Hon
gav aldrig upp utan återkom till detta gång på gång.
Jag såg ständigt fram emot att träffa henne. Det var en av veckans
ljuspunkter. Vi hade byggt upp en förtroendefull relation. Med
henne kunde jag prata om hur jag mådde och om mina tankar.
Hon var en av de få kontakterna med yttervärlden och hennes
besök bröt för en kort stund min isolering i källaren.
Jag drack mig ofta så berusad att jag somnade i stolen men så
fort jag vaknade till igen var det första jag gjorde att dricka mer
whisky. När jag skulle resa mig upp var jag ofta så berusad att
jag inte kunde stå på benen utan jag trillade. Ibland slog jag
mig mot golvet i huvudet, armarna, revbenen också vidare. Jag
hade också börjat få svårt att kontrollera tarm och urinblåsa.
Jag hade också svåra tvångstankar. Jag måste titta och räkna
fåglar som flög förbi källarefönstret innan jag fick röra mig. Jag
måste räkna ett visst antal gånger från 1-10 fram och baklänges, läsa dikter i huvudet också vidare. Hela min dag upptogs av
dessa saker. Jag fortsätter som förut och sitter och röker och
dricker ensam i källaren. Alkoholen dämpar ångesten och de
olika psykotiska symtomen. Jag orkar eller vill inte göra någonting mer än att sitta i källaren. Det kändes som det var det enda
som var möjligt för mig att göra.
85
Bo-göran
Mor blev psykiskt sjuk. Hon hade varit det tidigare också. Hon
blev djupt deprimerad och ångestfylld. Hon blev efterhand förvirrad och glömsk. Det var totalt psykiskt kaos för oss båda.
Vi tärde mycket på varandra. Till slut, trots en massiv insats av
hemtjänsten bedömdes det att mor skulle flytta till äldreboendet
Hermelinen i Anderslöv. I början av januari 2007 råkade jag ut
för en otäck skada. Jag hade druckit under flera månader och
denna kväll var lik de andra förutom att jag föll olyckligt. Jag
fick en massiv nervskada och blev förlamade i vänstra armen.
Agneta och jag pratade om att jag nu var både fysiskt och psykiskt handikappad förutom mitt alkoholberoende. Hon undrade
hur långt det måste gå innan jag skulle sluta dricka. Hon sa att
det var tillräckligt med de konsekvenser det redan fått. Hon
visade stor empati och var aldrig fördömande utan försökte att
få mig att se att jag fortfarande hade en framtid. Trots mitt stora
stöd från Agneta kunde jag inte avstå från alkohol. Jag hade
sådan ångest när jag inte drack att jag inte stod ut att vara nykter. Agneta försökte också bygga upp ett kontaktnät åt mig. Vi
var bl.a. på IOGT.
Eget boende
Så fort mor flyttat till äldreboendet kontaktade jag en mäklarfirma. Huset var svårsålt och det tog ett års ångestfylld väntan
med mäklarbyte till det sålts till ett pris jag var nöjd med. Vi
blev överens om att köparen skulle överta huset en månad
senare. Jag ville komma ifrån fängelset så fort som möjligt Under detta väntans år försökte Agneta att hålla hoppet uppe hos
mig.Vi pratade mycket om hur positiv min framtid egentligen
såg ut. När jag fått sålt huset skulle jag flytta till Trelleborg och
börja ett nytt liv. Jag hade ganska svårt att ta detta till mig men
Agneta upprepade det om och om igen och ibland kunde jag
känna en viss förtröstan att allt till slut skulle lösa sig.
Nu skulle det ske oerhört mycket på bara en månad. Jag hade
ju ingenstans att bo om en månad varför det var brådskande
86
Bo-göran
4. Öppna ytor
87
Bo-göran
med att ordna en lägenhet Jag hade daglig kontakt med Agneta.
Hon sa att vi först av allt måste försöka ordna lägenhet till mig.
Hon sa att hon skulle hjälpa mig med detta. Jag ville bo mycket
centralt i Trelleborg. Jag tänkte att jag skulle kunna gå till restauranger och pubar och dricka öl. Så kom Agneta en dag och
sa att hon hittat två lägenheter som verkade intressanta. De låg
inte riktigt så centralt som jag önskat men ändå på 10 minuters
gångavstånd från centrum. Jag tyckte det verkade lovande.
Agneta bokade in visning hos mäklarna. Den första lägenheten
vi tittade på låg närmast centrum. Det var en tvårums lägenhet
med inglasad balkong. Den var väldigt dyr men omedelbart jag
kom in i lägenheten kände jag mig hemma, så jag slog till direkt.
Inflyttning en månad senare vilket passade mig perfekt. Jag var
oförmögen med att förbereda flyttningen med bara en arm. Min
fru och son och min bror och svägerska ordnade detta. Vilket jag
var mycket tacksam för.
När jag flyttat till Trelleborg skulle jag köpa en trehjulig cykel
med tanke på att min vänstra arm var obrukbar efter den
tidigare skadan och nu också ett armbågsbrott. Jag anlitade
en flyttfirma för själva flyttningen och min fru och barn hjälpte mig att ställa lägenheten i ordning. Jag bodde nu i en egen
lägenhet och skaffat mig en trehjulscykel. En dröm hade gått i
uppfyllelse. Jag hade ätit Antabus de senaste 6 månaderna för
att vara nykter när det var visning, detta slutade jag med. Jag
stortrivdes i mitt nya hem. Detta var en viktig del av min återhämtning. Efter ett par helger beslöt jag mig för att gå på pub
och ta en öl. Jag drack en öl och rökte. Det var en himmelsk
känsla jag njöt. Nästa helg gjorde jag samma sak men drack nu
tre öl. Nästa helg slog mig tanken på att jag kunde gå på systembolaget och köpa öl och dricka hemma. Snart var jag tillbaka i
missbrukarcirkeln. Jag köpte ut ganska mycket. Drack hemma
och blev kraftigt berusad. Jag trillade allt som oftast. Så höll
jag på en period.
88
Bo-göran
Nykter alkoholist
Jag missade en tid hos min kontaktperson Måns Andersson på
psykosmottagningen. Han kom hem till mig. Jag var berusad
och han sa att jag skulle komma till Psykosmottagningen morgonen därpå så vi kunde prata. Jag infann mig hos Måns dagen
därpå. Jag mådde jävligt dåligt såväl psykiskt som fysiskt. Dessutom var jag kraftigt abstinent. Måns tog kommandot och sa att
nu kör vi till Beroendecentrum. Jag var så dålig att jag bara nickade instämmande och så bar det iväg. Efter bara några dagar
där hade jag återhämtat mig och ville inte vara inlåst. Jag blev
också avskräckt av de andra patienterna där som bara pratade
fylla och jag kände att jag inte ville vara som dem. Jag förstod
att jag var alkoholist men jag ville inte förbli det. Jag längtade så
intensivt efter att få komma hem till mitt nya hem. Duscha, byta
kläder, spela musik, höra en talbok också vidare, så vid en rond
den tredje dagen knäppte jag mina händer som i bön och bad
läkaren att få bli utskriven och att jag ville börja med Antabus.
Hon var mycket tveksam till det men jag bönade och bad så till
slut gick hon med på det.
Jag började med Antabus och dagen efter fick jag åka hem till
min underbara lägenhet som betydde så mycket för mig. Mitt
eget hem! Sedan dess har jag inte druckit något. Att sluta med
alkoholmissbruket hade en stor betydelse för mitt sjukdomstillstånd. Den alkoholrelaterade ångesten försvann och även min
psykiska sjukdom dämpades. Att avstå alkoholen var en betydelsefull faktor för min återhämtning.
Något halvår senare lades jag in på sjukhus på grund av andningssvårigheter och mycket svår hosta. Jag fick diagnosen KOL.
När jag kom hem var det första jag gjorde att gå ut på balkongen
och tända en cigarill. Jag fick en oerhörd hosta och kunde
inte röka. Under någon sekund uppenbarades det för mig hur
oerhört idiotiskt det var att röka. Jag tog alla mina cigariller
89
Bo-göran
och kastade dem. Sedan dess har jag inte rökt däremot snusar
jag. Senare konstaterade man på lungkliniken att jag inte hade
KOL.
Kärnan
Agneta introducerade mig på Kärnan, en dagverksamhet för
psykiskt funktionshindrade. Jag fick träffa Pia och Monika
som jobbar där. Den första tiden satt jag bara i rökslussen och
kedjerökte och emellanåt smög jag mig in på Kärnan och köpte
kaffe eller Coca, sedan snabbt tillbaka till rökslussen. Jag träffade bara de andra besökarna när de kom ut för att röka. Jag
uppfattade dem som friska och att det bara var jag som var
sjuk. Jag kunde inte prata, medan de andra besökarna hela
tiden förde samtal med varandra. Pia och Monika kom ut till
mig ibland och försökte få mig att komma in på Kärnan. Till
slut vågade jag mig in där. Jag blev mer och mer hemmastad
där allt eftersom tiden gick. Jag började att prata lite med de
andra besökarna och så rullade det på. Idag är jag på Kärnan
varje dag och det har blivit som ett andra hem för mig. Kärnan
är jätteviktig för mig. Den ger mig struktur på dagarna, jag
träffar andra personer som har eller delar liknande erfarenheter
som jag har.
Londonresan
Agneta hade för flera år tillbaks, när jag var som längst ner i
kaoset frågat vad jag helst av allt skulle vilja göra. Jag svarade
att det var att hälsa på min dotter som bodde i London. Jag
förstod att det aldrig skulle bli av eftersom jag var så dålig.
Det var en utopi. Hon lovade att om jag slutade dricka och
blev i resbart skick skulle hon hjälpa mig och följa med mig till
London. Nu när jag slutat dricka och röka och därmed blivit
bättre påminde jag henne en gång när vi träffades om hennes
löfte. Hon kom ihåg det om än något förvånad, och sa att hon
stod fast vid det. Vi började planera och Agneta ordnade allt
det praktiska. I början av juni 2009 bar det iväg för oss två till
90
Bo-göran
5. Lycklig igen
91
Bo-göran
London. Agneta hjälpte mig att hitta rätt på tåg, flyg, flygplats
också vidare. Så mötte min dotter upp och tog hand om oss.
Min dotter hade bott i London i flera år varför hon rörde sig
hemtamt i staden. Vi gjorde flera olika saker under dessa fem
fantastiska dagar i London. Jag var av naturliga skäl inte helt i
skick varför vi bara gjorde ett eller ett par olika saker per dag.
Bland annat åkte vi guidad sightseeingtur och såg hela London,
vi besökte även Tate Modern. Jag hade förverkligat en utopi.
När jag kom hem från London var jag fylld av energi. Agneta
hade sagt, när vi var på Tate Modern att jag också skulle
kunna måla sådana tavlor. Jag tog fasta på detta och fick en
ide att jag skulle måla en serie tavlor som skulle spegla mitt liv,
min psykiska sjukdom, mitt alkoholmissbruk och rehabilitering. Jag tyckte det var så fantastiskt att jag återhämtat mig så
pass mycket så jag till och med hade kunnat åka till London, låt
vara med mycket stöd, så jag ville dela med mig till andra. Jag
målade 15 tavlor, mest abstrakta. Till varje tavla skrev jag en
förklarande och berättande text. Jag målade dem på Kärnan.
Jag fick mycket positiv kritik för denna tavelserie som heter
Lycklig igen, en bild och textberättelse om en psykiskt sjuk
mans resa. Jag har låtit trycka upp den som ett bokhäfte. Jag
har haft några utställningar och man har skrivit i flera tidningar
om den. Just nu hänger den på Psykosmottagningen. Jag har
som sagt fått mycket positiv kritik på den och jag har känt att
min kreativa förmåga har kommit tillbaka lite grand. Jag är
nöjd med den och den har gett mig lite självförtroende tillbaka
och har bidragit till en del av min återhämtning. Jag visar några
bilder från tavelserien i slutet av detta sammandrag.
Journalläsning
Jag har tillsammans med Måns läst hela min journal. Den var
på många hundra sidor varför det tog många månader att läsa
den. Vi läste 10 sidor i veckan, mer orkade jag inte. Periodvis
var det mycket känsloladdat och ångestfyllt att få höra om sig
92
Bo-göran
själv som pat. Måns och jag pratade efter varje läsning om hur
jag kände mig och han uppmanade att ringa honom om jag blev
orolig. Jag fick sådan ångest vid några tillfällen att jag överdoserade lugnande och fick en gång läggas in ett dygn. Det var
emellertid viktigt för mig att få reda på hur sjukvården hade
uppfattat min sjukdom, ibland rätt ibland fel enligt mitt förmenande men det gav mig en struktur på hela sjukdomsprocessen
och behandlingen och på det hela taget på hela min sjukperiod.
En annan anledning till att jag ville läsa journalen var att jag
håller på att skriva en självbiografi och där skall valda delar
av journalanteckningarna ingå som en del i berättelsen. Boken
skall heta Lycklig igen, den subjektiva sanningen om en psykisk
sjuk mans resa. Den kommer att bli klar under 2014 och kommer då att gå att köpa på Söderslätts bok- och pappershandel.
Socialt
En annan mycket viktig faktor för min återhämtning har varit
min familj. De har aldrig under dessa många år övergivit mig.
Under alla år som jag bodde i Anderslöv kom min före detta
fru och mina barn och hälsade på mig oftast en gång i veckan.
Även under de perioder då jag var som sämst och mest satt tyst
kom de. Ett krav från min före detta fru hade på mig var att
jag inte skulle ha druckit innan de kom. Jag är djupt tacksam
emot dem och full av beundran över att de gjorde det trots mitt
bedrövliga tillstånd. Jag har fortfarande bra kontakt med min
före detta fru och mina barn. Vi talas vid i telefon en gång i
veckan och träffas ibland när barnen är hemma.
Även mina vänner har behållit kontakten med mig och bjudit
mig på fest ibland. De har beskrivit mig som apatisk under
denna tid. Idag har jag ett bra liv. Jag har accepterat min sjukdom och lärt mig leva med de begränsningar den innebär. Jag
får en injektion med antipsykotisk medicin var fjärde vecka, tar
en hög dos antidepressiv medicin, tar lugnade vid behov och
har sömnmedicin.
93
Bo-göran
Jag har återtagit kontrollen över mitt liv. Jag styrs inte längre
av vanföreställningar, ej heller har jag behov att bedöva mitt liv
med alkohol. Jag sköter själv min hygien, bryr mig om mitt utseende och hur jag klär mig. Jag vågar och kan prata i telefon,
ta kontakt med myndigheter och reda ut problem också vidare.
Jag kan åter gå i affärer och handla. Jag lever själv och trivs
utmärkt med det.
Jag läser Sydsvenskan dagligen i min Ipad och är intresserad av
vad som händer i samhället och är politiskt intresserad. Jag ser
åter på Tv, främst nyheter och sport.
Jag är tack vare min son en hängiven Malmö FF-supporter och
följer alla deras matcher på Tv. Jag är tack vare min dotter och
hennes man även en New York Rangers supporter. Jag är engagerad i IFS (Intresseföreningen för schizofreni och andra psykossjukdomar) är suppleant i bostadsrättsföreningens styrelse.
Jag är med i projekt Värdefullt. Jag håller föreläsningar om min
psykiska ohälsa och min återhämtning för skolklasser, patienter, personal inom vård och omsorg och andra grupper. Jag har
ända sedan min mor flyttat till äldreboendet åkt och hälsat på
henne varje lördag förmiddag. Hon dog dock den 25 oktober
2013, 94 år gammal.
Jag träffar Måns och Agneta regelbundet vilket är ett stort stöd
som jag behöver, jag har hjälp av hemtjänst.
Jag går på kärnan.
Jag har kvar min familj, låt vara på avstånd.
Jag har kvar mina gamla vänner som jag umgås med.
94
Bo-göran
Jag har lärt mig uppskatta livets vardagsting och njuter av att
leva.
Jag är lycklig igen!
I all ödmjukhet
Bo-Göran
Är du intresserad av att köpa mitt bokhäfte ”Lycklig Igen” så
finns den på Söderslätts Bok-och Pappershandel i Trelleborg
tele 0410-100 11. De kommer även att sälja min självbiografi
när den publicerats.
?
Bo-Göran beskriver hur vissa saker blir viktiga i hans
tillfrisknande, så som vikten av att där finns någon som
tror på honom och som hänger i och inte ger upp. Han är
också tydlig med att en förutsättning till att göra någon
form av förändring kräver någon form av insikt.
Hur kan du/ni hjälpa till att skapa förutsättningar för
en sådan insikt och hur orkar man under lång tid utgöra
detta hopp?
95
Christina Johansson
96
Christina
Två svarta hål
Den 25 augusti 2011, det var den dagen mina ögon blev två
svarta hål.
När jag tittade mig i spegeln var allt mörkt, det fanns inget mer
än två svarta hål. Annars lyser mina blå ögon så fint ihop med
mitt fräkniga och bruna ansikte.
Det enda jag såg var två svarta hål och ett ansikte som var rent
dött. Det fanns ingen glädje, lycka och inget skratt. Det var
bara svart. Alla mina känslor var bedövade, jag var tom, min
kropp hade gett upp, hjärnan hade kollapsat.
Jag gick runt som en zombie, kunde inte prata, vill bara få vara
ifred. Jag orkade inget, försökte tänka och försökte prata. Allt
blev bara fel. Jag gick in på toaletten och ställde mig vid vasken.
Jag tittade i spegeln och såg bara de där två svarta hålen i mitt
annars så glada lyckliga ansikte.
Vad fan hände med mig? Jag var ju den starka pigga glada
Christina. Jag var helt borta, jag var bortkopplad från min
kropp och min hjärna. Jag ville inte vara svag och hjälplös. Jag
ville vara mig själv, inte den jäkla zombien som bara fanns där.
Varje gång jag tittade i spegeln så dog jag en liten bit varje gång.
Det enda jag önskade var att få se mina BLÅ ögon igen, men
dom fanns inte där, bara två svarta hål. Jag kände att jag aldrig
kommer att få se mina blå ögon igen, aldrig få se glädjen i mitt
ansikte.
Varför skulle just jag bli svag och orkeslös? Jag som alltid var
den som skrattade och log?
Min själ hade dött!
97
Christina
Tiden har gått och jag har fått mycket hjälp. Jag är på god väga
att hitta mig själv igen.
Jag stod i hallen för ett par månader sedan och tog på mig mina
skor. Av ren reflex så tittade jag mig i spegeln och fick en chock,
jag såg mina BLÅ ögon igen. Jag såg mina ögon och kände hur
tårar forsade ner på mina kinder.
En liten del av mig hade vaknat upp igen.
Den känslan går inte att beskriva: lyckan att kunna se färger
igen. Min färg är BLÅ och jag hoppas att jag aldrig, kommer
att få se de två svarta hålen igen. De har ingen plats i mitt liv
mer, aldrig mer.
Jag har kommit en bit på livets väg igen, men jag har långt kvar
innan jag är på rätt plats. Jag tar det lugnt, för det är så lätt att
falla tillbaka till den svarta färgen igen. Men just nu är BLÅ
den färg som jag vill se när jag ser mig själv i spegeln.
Mitt liv gick åt helvete
Vi hade precis gift oss och varit på en härlig bröllopsresa i
Turkiet. Jag mådde så bra och det var så skönt, bara jag och
min man utan våra barn, så skönt att komma bort från all
stress som vi hade haft innan vårt bröllop.
En vecka går så fort, redan på flygplatsen kände jag hur mitt
dåliga humör började komma. Jag blev irriterad på allt folk
som var på flygplatsen. På planet somnade jag och blev väckt
då och då av de andra passagerarna. Håller ni inte käften snart
så exploderar jag, tänkte jag.
När vi kom hem igen var klockan tre på natten. Jag gick upp
och la mig i sonens säng, eftersom vår säng var upptagen av vår
son och min mamma.
98
Christina
Jag vaknar till vid sextiden och hör barnen fråga mormor om
mamma och pappa är hemma. Jag hör hur dörren öppnas försiktigt och tittar upp. Där står mina älskade barn och tittar på
mig. ”Mamma du är hemma, äntligen!”
Dom hinner inte ens ge mig en kram förrän jag är ur sängen
och på väg ner. Jag måste ju tvätta och städa, för jag är den
enda som gör det ordentligt här hemma. Min mamma och jag
är inte alls lika varandra, hon är mer avslappnad och stressar
inte. Lite skit i hörnen skadar ingen, tycker hon och nu vet jag
att hon har rätt. Barnen skickades till skolan och jag tog tag
i vårt "skitiga" hus. Hela dagen gick åt att städa och tvätta.
Stackars barn! Stressdjävulen höll mig i sina klor igen.
Det var dags att äta middag. Mamma och min bästa kompis
var också här. Som vanligt kastade jag i mig maten, för att kunna
ha kontroll på barnen, hur de åt och hur de satt vid bordet. När
de andra i familjen ätit upp började jag plocka undan och sa åt
min mellanflicka att hoppa in i duschen. Då sa min mamma till
mig ”Christina, nu får du sluta tjata”.
Jag kände hur ilskan växte. Jag tog en burk med sås från bordet
och kastade den, sprang in på toaletten, slog i väggarna och på
torktumlaren.
Mamma kom in och försökte lugna mig. Hon tog i mina armar
och sa igen till mig att vara lugn. Det var då allt bara brast, jag
skrek till henne att hon inte vet vilket jävla svårt jävla liv jag
har haft. Sen kom tårarna och jag blev helt orkeslös, bara föll
ihop. Jag har ett svagt minne av att jag sitter i soffan och gråter.
Helt plötsligt är jag i min säng. Jag bara gråter och gråter, jag
kan inte sluta. Barnen gråter också, de tror att allt är deras fel
att jag gråter. Mamma, min man Stefan och en kompis som
heter Lina är hos mig. Barnen vågar inte komma in till mig, de
är mycket rädda.
99
Christina
Jag hör min mamma prata med någon i telefonen. Hon pratar
med min moster och med min chef. Min moster sa att jag skulle
åka in på psykakut, min chef sa till min mamma att hon hade
väntat på att detta skulle hända men hon visste inte när, men
att de skulle komma. Även min mamma hade väntat på mitt
sammanbrott, men hon visste inte heller när.
Jag tror det var mamma som kom upp och sa att jag måste
åka till psykakuten. På något sätt kom jag ner. Jag vet inte hur.
Jag gick ut och rökte. Min lillebror stod helt plötsligt i hallen.
Jag skulle ta på mig jackan och skorna men kom på att jag
behövde gå på toa. Inne på toa slutade jag gråta och började
plötsligt skratta. Jag stod utanför min egen kropp och tittade
på mig själv, jag kunde inte få kontroll på min hjärna och jag
kunde inte stoppa det som hände med mig. Färdig på toan ut
i hallen igen, där stod Lina och tittade på mig. Jag skrattade
och skrattade och frågade henne ”ska du följa med mig till
psyket?”. Då kom tårarna igen och skrattet och gråten avlöste
varandra. Lina grät och skrattade hon också. Hon är nog lite
rädd tänker jag.
Lillebror skjutsade oss till psykakuten. Vi ringde på dörren, en
sjuksköterska öppnade och frågade vem som behövde hjälp. Jag
svarade att det är jag som behöver hjälp. Vi gick in i ett rum
med sjuksköterskan, hon ställde en massa frågor. När hon var
färdig med sitt, fick jag sitta i ett väntrum och vänta på läkaren.
Inne hos läkaren hände inte så mycket, 100 frågor typ. Jag vet
bara att jag bad att få en remiss till vårdcentralen i Bara, det
fick jag.
Jag fick en mycket bara läkare där, hon lyssnade. Jag blev sjukskriven. Det var den 30 augusti 2011.
Tiden gick och försäkringskassan tyckte att jag var på fel ställe.
Läkaren skickade då en remiss till Psykiatrin i Trelleborg där
100
Christina
fick jag tid till en läkare och en psykolog. Jag gick där i några
månader och till slut fick jag tid på allmän psykiatriska mottagningen för en ADHD utredning. Jag träffade en psykolog som
gjorde min utredning, jag fyllde i papper och svarade på massa
frågor om mitt liv och även mina föräldrar fick svara på frågor.
Jag var hos psykologen första gången i augusti 2012, och andra
gången den trettioförsta oktober. Han tittade på alla papper
vi hade fyllt i, jag och mina föräldrar, våra svar var nästa lika.
Han ställde mer frågor till mig. När han var färdig med allt så
sa han, ”jag ger dig här och nu diagnos ADHD”. Jag kände
ett lugn i min kropp. Jag kände mig fri, jag fick reda på i den
stunden varför jag är annorlunda.
Jag har ADHD och jag skäms inte över det!
Diagnos
Varför tror folk att ADHD är något som man kan växa ifrån?
Min adhd blev bara jobbigare och jobbigare ju äldre jag blivit,
så nej ADHD är inget man växer ifrån men mitt liv har blivit
mycket lättare och jag är en trevligare människa att leva med
sen jag fick min diagnos och min medicin. Nu kan jag hantera
livet lättare och inte ha massa toppar och dalar. Humöret är
lättare att kontrollera. Jag är inte så impulsiv. Jag kan göra saker
färdigt och jag kan tänka innan jag gör eller säger något.
Jag har aldrig tidigare klarat av att hinna med att ha kalas
eller fest hemma utan att skälla ut min familj. När vi skulle ha
någon tillställning här hemma så gick jag upp klockan fem på
morgonen för att hinna bli klar till klockan tre med allt som
skulle fixas till. Jag måste tillägga att jag hade förberett många
veckor innan, men när dagen kom och det var dags för kalas
då rasade allt. Min långa planering gick alltid åt helvete. Så jag
är så tacksam att jag har fått min medicin. Den hjälper mig,
och min familj slipper mina stora utbrott. Jag är grå och vanlig
101
Christina
som andra runt om mig. Det är så skönt att inte vara den arga
jobbiga tjatiga. Jag är vanlig men ändå inte. Jag är inte som alla
andra, för jag är jag, och ingen annan är som jag.
Stark
Hur länge klarar man av att vara stark? Jag orkade vara stark i
många år. I femton år klarade jag att vara den glada starka och
roliga Stina, som alla någon gång har träffat. Min styrka har
hela tiden varit att jag måste visa för alla att jag kan ta hand
om mig och mina flickor. Jag har alltid fått höra av flickornas
pappor hur jävla dålig, dum i huvet, och en massa annat jag är.
Men det är jag som alltid har varit där för mina flickor.
Deras pappor, har de varit där när de tog sina första steg? När
de började cykla? När de började första dagen i skolan? Jag har
varit där alltid och det är jag fortfarande. Det är vi tre flickor,
tillsammans är vi starka. Jag hoppas att jag en dag snart hittar
den styrkan igen som jag förlorade för snart två år sedan. Jag
jobbar varje dag på att bli stark igen. Jag jobbar på att bli den
mamma som mina flickor behöver.
Jag saknar mig själv men jag ska hitta mig själv igen, men inte
den Christina som gjorde rent för mycket för att bevisa för två
personer, att jag var bättre än de. För jag vet att jag ÄR bättre
än de, jag finns och ställer upp för mina flickor. Jag har turen
i livet att jag fått de vackraste flickor man kan få, och det är
jag som har lyckats med att uppfostra dem till vackra, snälla,
trevliga och ordentliga flickor. Jag är en stolt mamma till mina
vackra flickor. Jag behöver dem och de behöver mig. Jag ska bli
stark igen. Om det ska ta år så får det göra det. Jag kommer
tillbaka men i en annan, lugnare version, för det behöver både
jag och flickorna och min lilla son och min man. Jag kommer
att behöva hjälp på vägen, och jag har lärt mig att de är okej att
be om hjälp. Jag är inte svag för det. Det är en styrka att kunna
be om hjälp.
102
Christina
Jag ska hittas styrkan igen och bli den Christina som jag vill
vara. Inte vara den som andra vill att jag ska vara. Jag har
insett att jag är bra som jag är, och jag behöver inte vara någon
annan för att det ska passa andra.
Min nya liv
Jag har haft i mina tankar att ha ett annat jobb, men har tyvärr aldrig slutfört den tanken. Jag har bara tänkt att jag gör
det imorgon och imorgon blev till många år. Men när jag väl
förstod att jag måste jobba med något annat, då hade hela mitt
liv kollapsat för mig. Jag är idag tacksam att jag hade turen att
kunna få ett annat jobb, för tanken har slagit mig många gånger vem vill ha en person som anställd med diagnos ADHD. För
tyvärr är det ett handikapp och det är ett handikapp som inte
syns utanpå.
Idag är jag så glad att mitt liv och min kropp och min hjärna
kollapsade för mig, den där augusti kvällen 2011. De var då jag
fick min andra chans till ett nytt liv.
Mitt liv ser helt annorlunda ut idag. Jag är nere på jorden nu
och närvarande. Jag är den mamman mina tre underbara barn
skulle haft från den dagen de föddes och den mamman de förtjänar. Jag är nu den fru min man skulle träffat för mer än 10
år sedan.
Jag har gjort många bra val i mitt nya liv och nu ser jag på
mitt liv med öppna ögon. Det första valet jag gjorde, var att
berätta om att jag inte är så stark som alla trodde att jag var.
Mitt andra val var att förstå att be om hjälp inte är något dåligt och jag inte klara att göra allting själv. Mitt tredje val vara
att inse att jag inte klarade av att gå tillbaka till mitt jobb jag
hade innan, som tur har jag fått ett annat jobb som passar mig
perfekt. Min vardag klarar jag nu av att hantera, jag hanterar
motgångar utan ilska. Jag har lärt mig att ta ett steg tillbaka,
103
och att ta ett par djupa andetag och tänka innan jag agerar.
Jag har gjort en lång resa i mitt nya liv, vägen har absolut inte
varit spikrak, där har varit många vägbulor på min väg, men
jag har blivit mycket starkare, och jag kommer alltid att jobba
på att bli ännu starkare.
Jag är stolt över mig själv idag.
Jag vill bryta tystnaden
Jag vill berätta om min ADHD för vuxna och barn, för lärare
på skolor för mor och far och föräldrar och för alla som vill
höra på. Jag vill berätta om hur mitt liv är nu och hur det har
varit innan min diagnos. JAG VILL SLÅSS för dom som inte
orkar själv och för dom som inte vågar berätta om sina liv. Jag
vill slå hål på fördomarna om psykisk ohälsa i alla former.
Jag vill och jag kommer att slåss för detta.
104
?
Christina beskriver tydligt den befrielse hon upplever när
hennes psykolog berättar om hennes diagnos, att hon får
en förklaring på varför hon mått så dåligt, på den förändring i sin personlighet som hon upplevde. Fundera
kort över vilken skyldighet vi inom professionen har att
resonera med våra klienter/patienter om olika konsekvenser en diagnos eller olika typer av myndighetsbeslut
har för den enskilde.
Kan det vara så att vi ibland är lite rädda för att lämna
vissa besked till våra klienter då vi känner oss osäkra på
hur detta skall tas emot och därför gärna lindar in? Hur
gör ni på er arbetsplats?
Christina har två små barn vid tidpunkten för sitt insjuknande då hon kommer in till psyk akut. I Christinas
berättelse kan vi starkt känna med hennes smärta över vad hon utsätter sina barn för och deras förtvivlan över vad det är som händer
med deras mamma. Vad har ni för resurser och rutiner för att ge
Christinas barn och närstående den hjälp man kan ana att dom behöver?
105
Kiriakos Backis
106
kiriakos
Jag var död!
Men jag gillade inte det så jag kom tillbaka
Kiriakos
Jag vill hjälpa dig
att se ljuset i mörkret,
och att orka kämpa
för att nå dit du vill.
107
kiriakos
Våga hitta och ta fram din styrka som finns inom dig för att
gå vidare i livet.
Efter att ha levt med smärta i halva kroppen dygnet runt i över
tio år har jag äntligen hittat olika sätt att leva i harmoni med
min smärta, och håller mig för det mesta lugn och fungerande
i samhället. Att skriva är en del av min terapi för att hantera
det hela.
Om jag lyckas med detta hoppas jag att någon läser, och att
det blir till hjälp för de som går igenom detta helvete och denna
ensamhet som kronisk smärta bidrar till. Min förhoppning är
att skapa en bättre förståelse av situationen till vänner, familj
och myndigheterna (försäkringskassan, arbetsförmedlingen…)
Kiriakos Backis 22 September 2012-09-22
Förord
När jag skrev mina första ord 2012 visste jag att det var en
dröm. Denna har blivit verklighet idag, tack vare att du läser
min resa till hopp. Jag hoppas att jag kan inspirera människor
att komma tillbaka till livet och leva ett värdigt liv.
Det är svårt att förklara för någon som inte vet hur det är att
föra en daglig kamp i smärta eller känna sig sjuk på insidan,
medan du ser bra ut på utsidan.
Vi har alla styrkan inom oss, det gäller att hitta den för att
kunna gå vidare!
108
kiriakos
Min barndom
För att kunna förstå vem jag är, och det som hände mig, är det
viktigt att kort berätta om min uppväxt.
Jag är född i november 1966 i Mons, en liten stad i Belgien.
Mina föräldrar kom som väldigt unga från Rhodos i Grekland.
Utifrån vad jag fått höra var det en lång förlossning. Det tog
runt tre dagar innan jag föddes, vilket kan ha bidragit till att
jag fick ADHD. Som barn var jag otroligt aktiv och busig, och
jag hittade på allt möjligt tokigt. Vad jag förstått var det väldigt
jobbigt för mina föräldrar, och därför tog det sex år innan min
bror kom till världen.
Vid den tidpunkten hade jag fått en skivspelare och upptäckt
min kärlek för musik. Samtidigt älskade jag att läsa äventyrsböcker och serieböcker och detta bidrog till att jag blev ett lugnare barn. Med åren upptäckte jag att jag älskade att simma,
vilket hjälpte mig att hålla mig tillräckligt lugn för att kunna
studera. Jag hade alltid svag koncentrationsförmåga när jag
var i skolan, hade svårt att sova och var alltid uppe i varv. De
små vita och rosa pillren lugnade mig på kvällen och hjälpte
mig att vara fokuserad under dagen. Detta pågick ett par år,
men när jag var tolv år slutade jag med medicinen. Det var fortfarande simning, och även kickboxning, som var kul. Musiken
fanns förstås också alltid med mig.
Jag började sommarjobba när jag var tolv år gammal. Det var
rätt så vanligt i Belgien. Det gav mig gott självförtroende, och
dessutom lärde jag mig att hantera stress eftersom jag jobbade
i en lunchrestaurang.
Jag vill tro att jag hade många vänner och ett harmoniskt
familjeliv, även om mina föräldrar var rätt så stränga mot mig.
Jag anser att jag hade en lycklig barndom när jag tänker efter.
Så långt så gott, men när jag blev fjorton och ett halvt år in-
109
kiriakos
träffade en tragisk händelse som skulle förändra mig och mitt
liv för all framtid. Det var den dagen min barndom och min
ungdom samtidigt dog.
Det tog mig närmare trettio år att förstå detta som jag kommer
att försöka förklara för dig nu.
De som kämpar är inte säkra på att vinna, men de som
inte kämpar har redan förlorat!
En vanlig morgon i skolan. Jag kommer inte ihåg vad det var
för dag eller för tidpunkt, men jag minns att jag busade med
mina kompisar när vi kom ut från lektionssalen. Jag minns
mycket skratt och glädje. Samtidigt som vi pratade och skrattade
föll jag ner på golvet på knä, och min kompis som var bakom
hamnade olyckligtvis ovanpå mig. Det sista jag hörde var ett
stort krak. Jag hade brutit nacken. Vad som hände sedan är
rätt så dimmigt; skrik, folk som springer omkring mig, röster
som säger ”somna inte, ”titta på mig, hör du mig, rör inte dig,
prata inte…” Sen kändes det som om jag började flyga uppåt,
och plötsligt var allt svart .
Jag vaknade på sjukhuset. Minnet är rätt så dåligt från de två
första dagarna. Det enda jag kommer ihåg är att jag vaknade
och såg mina föräldrar och min bror. Sedan somnade jag igen
i ett ständigt illamående. Mitt första riktiga minne börjar den
tredje dagen. Jag ska göra mitt bästa för att försöka beskriva
mina känslor den tredje dagen, så levande jag förmår.
Tredje dagen, 1980
Kl 12: 00 Lunch
– Hej Kiriakos, dags för lite mat!
Det är Myriam, den nya studentsjuksköterskan som brukar
mata mig och hålla mig sällskap. Hon är den enda på avdelningen som jag kan lita på.
– Jag orkar inte äta, det luktar illa.
110
kiriakos
– Du måste äta lite, snälla försök äta, du behöver dina krafter
för att klara av detta .
– Vad menar du?!
Inget svar från henne.
– Snälla du, jag ber dig, berätta för mig vad är det som pågår,
min föräldrar är ständigt ledsna. Läkarna ljuger, det känner jag
på mig. Vad är det som är så hemskt att ni inte berättar?
– Jag kan inte, jag får inte berätta .
Jag känner sorgen i hennes röst. Vad är det som händer? Jag
börjar få panik! Jag börjar gråta.
– Snälla gå då, jag orkar ju ändå inte äta eller dricka. Men jag
förstår. Du har tystnadsplikt och vill inte förlora ditt jobb.
– Jag kommer tillbaka ikväll efter jobbet och hälsar på dig,
säger hon. Försök vila dig.
Kl. 22:00
Hon kom tillbaka, och satte sig ner på sängen. Hon tog min
hand. Jag vet inte hur länge vi var tysta innan hon började
prata.
– Kiriakos, om det kommer ut att jag har berättat detta för
dig så blir jag aldrig sjuksköterska. Jag har tittat på din journal
och…
Det blev plötsligt tyst. Då hörde jag henne gråta.
– Vad är det som är så hemskt?!
Hon svarade samtidigt som hon höll mina händer. Rösten var
ledsen.
– Jag är så ledsen, sa hon gråtande. Du har inre blödningar, det
betyder att du har max två veckor kvar att leva. I bästa fall kommer du att bli förlamad från halsen och neråt resten av ditt liv.
– Tack för din ärlighet, svarade jag med tårar i ögonen. Äntligen jag vet vad som händer.
Vad som hände efteråt är svårt att förklara, men det kändes
som om jorden öppnade sig under mig och en mörk tunnel
tornade upp framför mig. Jag förlorade förmågan att känna
111
kiriakos
tid och verklighet. Jag var fjorton år gammal och döende, och
ändå kände jag mig frisk. Hon gick hem, och denna natt blev
den längsta någonsin i mitt liv. Jag vägrade sova av rädsla för
att jag aldrig någonsin skulle vakna igen.
Fjärde dagen, 1980
– God morgon Kiriakos, säger rösten. Hur mår du idag?
Jag öppnar mina ögon och ser att det fula vita taket fortfarande
är där.
– Superbra! säger jag med överdriven glädje. Jag är snart på
fötter igen.
Han blir tyst. Min försvarsmekanism började verka. Jag var
ung och ville inte dö! På natten var det tårar av rädsla inför
döden – på dagen glädjen att få leva en dag till.
De närmaste två veckorna var psykiskt tuffa. Väntan på döden
och kampen för att undvika mötet med min skapare eller rullstolen tog all den ungdomliga energi jag hade. Tårarna torkade.
Leken med att vara tuff på dagen samtidigt som jag var vaken
på natten började kännas. Efter ett tag erkände läkarna att jag
hade vunnit kampen, och att jag var en på tusen, men jag hade
vunnit! Då började min långa rehabilitering. Jag fick lära mig
att gå igen, och efter ett tag var jag tillbaka igen i samhället.
Men min personlighet hade förändrats, vilket jag inte upptäckte
själv…
Jag började leva precis som om varje dag kunde vara min sista.
Allt skulle gå snabbt eller så fick det vara, vilket tog hårt på
mitt studieliv. Det var precis så att jag klarade studierna. Jag
älskade ju varje sekund av mitt liv! Jag skulle leva det hela vägen till döden, och ingen skulle stoppa mig. Denna attityd skulle få konsekvenser senare i mitt liv och jag skulle få betala ett
högt pris.
112
kiriakos
– Full fart i livet – The sky is only the limit!
När jag fyllde 18 år och fick mitt körkort efter en kort och
misslyckad vistelse på Universitet, bestämde jag mig för att jag
inte ville jobba på en fabrik, gifta mig och skaffa barn som
mina kompisar gjorde. Jag behövde leva till 100% hela tiden
och jag kunde inte göra det i Belgien. Jag bestämde mig för att
flytta till Rhodos, mot mina föräldrars vilja, och söka mig till
äventyr. Det var tufft i början och inte som jag tänkt mig, men
jag var envis och efter ett tag hade jag jobb. Det ena ledde till
det andra till att jag fick mitt drömjobb som diskjockey på det
bästa diskoteket på Rhodos, och jag började tjäna riktigt bra
med pengar. På dagen det var sol, vind och vatten, La Dolce
vita för mig, och på natten det var 80-talets excentriska liv på
nattklubben. Jag kände mig som en kung, jag hade bevisat för
alla och för mig själv att jag kunde överleva döden och gå vidare.
Det var helt absurt när man tänker efter, men så var det och
jag var verkligen lycklig. Ingen kunde ta den lyckan ifrån mig.
Men då började problemen. Jag jobbade sju nätter i veckan i
nio månader nonstop utan ledighet. Min kärlek till livet och
den tanken att varje dag kunde bli min sista, började vända mig
till en arbetsnarkoman. Det gick bra under de tre första åren,
men det fjärde året började allt ändra sig. Det inleddes med en
mopedolycka. Jag körde lite för snabbt, sladdade på en grusväg och gled längs vägen med nakna ben och bar överkropp.
Som alla andra körde jag moped utan något annat på mig än
badbyxor. Mopedhjälm hade jag aldrig. Jag var bränd på hela
vänster sida. Klockan tolv var jag på sjukhuset och klockan nio
samma kväll var jag på jobbet, trots att jag knappast kunde stå
på benen. Jag var rädd att bli liggande på sjukhuset, och kände
ett tvång kämpa hela vägen. Jag jobbade varje dag tills jag blev
frisk, och alla kunde se att det var ett idiotiskt beteende utom
jag själv. Ingen lyckades tyvärr övertala mig att lugna ner mig.
Efter några månader fick jag en kraftig lunginflammation. Jag
var så illa däran att jag blev besegrad, och till slut var jag lig-
113
kiriakos
gande en hel månad utan att kunna jobba. Då började jag få
lite distans till det hela och förstod att jag inte kunde fortsätta
på det viset. Men hur skulle jag göra? Hur skulle jag kunna
ändra mitt beteende, det var omöjligt på Rhodos och jag ville
definitivt inte komma tillbaka till Belgien.
När jag började jobba igen på natten hade gnistan försvunnit
och jag kunde tydligt se alla faror omkring mig. Jag var tjugotvå år gammal, och efter en lång semester och mycket funderingar flyttade jag till Sverige med hopp om ett lugnare liv. Det
gick bra ett tag innan allt gick fel.
Vägen till Helvetet
Jag blev Döv och Blind
När jag flyttade till Sverige började jag jobba i ensamhet som
städare tidigt på morgonen, eftersom jag inte kunde språket.
Men det gjorde mig ingenting, det var ett arbete. Jag gjorde
nytta och fick lön för mitt jobb. Efter jobbet kämpade jag hårt
med att lära mig förstå och prata det svenska språket. Det var
också viktigt att jag läste på och studerade hur samhället fungerade i Sverige. Detta var otroligt tufft i början, men efter ett
tag upptäckte jag att jag kunde förstå och tala lite av språket
när jag umgicks med mina svenska vänner.
Jag fick så småningom ett jobb på en fabrik som tillverkade
charkuterier. Livet gick framåt! Jag hade ett välbetalt jobb som
charkuterist, hade lite sparade pengar och mitt liv var äntligen
lugnare och i balans. Min sambo och jag var lyckliga, och efter
ett tag föddes vår första son, och det var den lyckligaste dagen i
mitt liv! Jag kände mig starkt ansvarig för familjen, och började
därefter arbeta mer och mer övertid, eftersom jag ville ha mer
och mer pengar så att min familj inte skulle sakna någonting.
De var ju allt för mig. Tyvärr började jag så småningom att utvecklas till en grav arbetsnarkoman igen, även om allt började
114
kiriakos
med en bra tanke. Men den ”goda tanken” var verkligen totalt
fel, vilket ni kommer att förstå!
Efter ett tag räckte det inte för mig med fem dagars arbetsvecka
à tolv timmar per dag, utan började utöver detta arbeta på helgerna med en hobbyfirma och sålde cd-skivor på marknader. Så
nu jag var uppe i sju dagars arbetsvecka igen, och aldrig ledig.
Min hustru var alltid medveten och ärlig, och sa till mig att det
jag gjorde inte var bra, men tyvärr var jag redan döv och blind
för verkligheten. Jag ångrar mig djupt idag att jag inte lyssnade
på henne! Det hade sparat tjugo års lidande. Men jag kan tyvärr inte vrida tillbaka klockan. Jag vill bara göra er uppmärksamma på faran med detta agerande, och vilka konsekvenser
det kan få. Du ska få ta del av min fortsatta historia.
När min äldste son var åtta månader flyttade vi till Svedala till
ett eget hus. Under flytten fick jag mitt första diskbråk och blev
därför stillasittande med en grym smärta i ryggen, bedövad
med starka smärtstillande tabletter, i två veckor hemma hos
min svärmor och svärfar. Min fru och hennes föräldrar fick
måla och fixa i det nya huset, när jag orörlig satt fast i en stol.
Ni undrar säkert varför jag inte då bromsade ner min arbetsnarkomani, jag borde sannerligen ha förstått signalerna. Men
nejdå, det blev helt tvärtom i min hjärna. Jag tänkte som så, att
det skulle ju kunna vara en mer allvarlig sjukdom eller olycka.
Eller om jag hade dött! Vad skulle min familj då göra?
Så min enda tanke var att försäkra min familjs framtid genom
att tjäna så mycket pengar som möjligt för att betala skulderna,
huset, bilen och också ha sparade pengar till framtiden som
hjälp till min familj om någonting skulle hända mig. Jag var
tillbaka till det liv jag försökte fly från i Belgien och Rhodos,
Grekland. Jag levde återigen precis som om varje dag kunde
vara min sista. Det skulle tyvärr bara bli värre…
115
kiriakos
Vi hade betalat av topplånet till huset, köpt ny bil, hade fina
utlandssemestrar och vår andra son föddes. Jag förstår om du
tänker att jag nu förstod att det var dags lugna ner mig, och
vistas hemma istället med min lilla familj. Men nej, mot min
frus bästa råd öppnade jag plötsligt en butik med en kompis i
Svedala. Jag jobbade nu på fabrik under dagarna, på marknader på helgerna och i butiken varje kväll, plus att jag hade ansvar för familjen. Jag blev mer och mer trött, men jag bestämde
mig för att inte visa det för någon. Det gick så långt att jag
gick iväg och arbetade på fabriken med kraftig och ihållande
hosta, som från att ha varit en vanlig förkylning blev kraftigare
och kraftigare och jag hostade och hade svårt att andas. Jag
gick trots detta och arbetade på fabriken i detta tillstånd varje
dag, tills jag en dag blev hemskickad från jobbet. Till och med
chefen kunde se att jag borde stanna hemma och gå till läkare,
som sjukskrev mig direkt för kraftig lunginflammation på båda
lungorna. Då blev jag tvungen att stanna hemma.
Efter lunginflammationen började jag få smärtor i ryggen och
besökte en läkare i kommunen där jag bor. Han tittade på mig,
rörde mig lite och menade med ett leende att det bara var en
trivial muskelinflammation. Jag litade på hans omdöme blint,
han var ju läkare trots allt!
En vecka gick och smärtan var fortfarande kvar. Då besökte jag
läkaren igen och han skickade iväg mig till olika massörer, till
akupunkturbehandling och gav mig värmedynor och liknande.
Tre veckor gick och ingenting hjälpte. Jag ringde honom igen,
men läkaren menade att smärtan skulle gå bort med tiden, och
att det inte behövdes någon röntgen. Mitt första, grova misstag
var att acceptera hans diagnos. Jag borde ifrågasatt varför han
inte skickade mig till röntgen. Så går veckorna och plötsligt en
söndag morgon kunde jag inte röra mig. Smärtan var enorm!!
Den kan bara beskrivas som om det satt en stor kniv i min
rygg… Ambulansen tog mig till akuten på Malmö Allmänna
116
kiriakos
Sjukhus. Jag visste vid det här laget ingenting om att allt skulle
bli värre, och att jag och mitt liv drastiskt skulle förändras.
Mitt fysiska och psykiska förfall hade just börjat.
Smärtan syns inte men den känns!
Vägen ner till Dantes Inferno
Jag hade fått diskbråck. Det fanns inte ord för att beskriva den
ofattbart starka smärtan, jag trodde att min hjärna skulle explodera. De enda smärtstillande tabletter som fanns kunde jag
inte använda, eftersom jag var allergisk mot en substans i dem.
Jag låg på rygg på ett sjukhus. Och det fula vita taket uppenbarade sig igen. Det hånskrattade åt mig, och var lika fult som
i Belgien. Tiden hade hunnit ifatt mig…
Jag är 14 år igen och förlamad. Sjuksköterskan tvättar mina
intima delar. Jag ber till Gud att han ska avsluta sitt jobb och
försvinna så jag ska kunna gråta i fred.
När jag en vecka senare blev utskriven från sjukhuset gick jag
med kryckor och blev inskriven på rehabilitering. Jag var vid
det här läget till etthundra procent säker på att jag skulle bli
frisk igen inom kort, och börja jobba och leva mitt liv igen som
förut. Det var den här starka tron och övertygelsen som gjorde
att jag kunde klara mig psykiskt bra väldigt länge, trots att jag
hade varit mycket fysisk svag under min rehabilitering.
En lördag kväll när vi hade gäster började jag känna mig febrig
och trött. Det såg ut att bli ytterligare en kväll där jag skulle
anses tråkig och som dålig värd inför våra gäster. Detta började
bli en dåligt vana sedan jag blev sjuk, jag somnade på en stol eller i en fåtölj framför gästerna utan att kunna kämpa emot. Det
är bara ett exempel av många otroligt pinsamma och känslomässigt skambelagda händelser som utspelades på grund av
min sjukdom och bieffekter av medicinering. Men detta kände
117
kiriakos
ingen till utom jag själv vid tillfället. Av stor skam höll jag min
hemlighet för mig själv.
Dagen efter visade det sig att jag inte alls kunde röra mig. Mitt
ben hade svullnat upp enormt och jag hade hög feber. Min fru
ringde direkt 112 och förklarade allt, men på Larmcentralen
tyckte de att jag skulle vänta tjugofyra timmar till nästa dag.
Till min lycka var hon envis och ambulansen hämtade mig på
bår och tog mig återigen till akuten på Malmö Allmänna Sjukhus. Där upptäckte läkaren att jag fått blodförgiftning och till
följd av detta en plötsligt kraftig diabetes. Jag fick stanna på
sjukhuset i två veckor den här gången. Jag hade återigen det
fula vita taket och mina mardrömmar från en annan sjukhusvistelse för många, många år sedan som sällskap.
När jag kom hem började den tredje fasen av min sjukdom och
det jag vill kalla början av min resa till helvetet.
Strax efter min sjukhusvistelse började jag få riktigt ont i den
vänstra foten på båda benen, utöver smärtan i ryggen. Ingen
läkare kunde förstå vad som fattades mig. De trodde till en
början att jag hade ischias och reumatism, men det var ingenting av detta, vilket alla prover visade tydligt. Under tiden blev
smärtan värre och värre, och jag låg sömnlös varje natt. Utan
nattsömn gjorde jag trots allt mitt bästa för att fungera bland
folk precis som om jag var den friskaste mannen i världen. Jag
visade varken för min fru eller för någon annan hur jag kände
mig egentligen.
Detta tog otroligt mycket kraft från mig och mitt humör. Jag
som alltid varit en gladlynt och positiv person, började bli lättirriterad hemma och plötsligt omotiverat arg och upprörd över
bagateller. Jag var förstås omedveten om hur det påverkade
mina barn och fru. Detta pågick en längre tid, samtidigt som
118
kiriakos
smärtan började sprida sig i resten av min vänstra sida av kroppen. Vid det läget hade jag stark smärta dygnet runt. Detta var
ingenting jag ville kännas vid och acceptera, och jag skämdes
istället över min situation. Jag började tröstäta när alla gått
och lagt sig. Då kunde de inte se mig när jag försökte bedöva
min ångest och smärta med massor av mat. Jag åt och åt tills
jag kräktes upp allt igen. Dagen därpå skämdes jag så mycket
att jag inte kunde äta alls, samtidigt som jag använde alla mina
återstående reservkrafter för att hålla masken ute bland folk.
Den onda cirkeln hade börjat.
Vid det läget hade jag haft turen att träffa en fantastisk kvinna
på försäkringskassan som rekommenderade mig att träffa en
psykolog och börja på smärtkliniken. Hon hjälpte mig med allt.
Det kommer jag att vara tacksam för i resten av mitt liv eftersom det var ohållbart att fortsätta leva med en sådan smärta.
Jag visste nu inte längre hur jag skulle hantera situationen och
vågade knappast köra bil, eftersom jag ständigt hade så ont och
knappast kunde hålla mig koncentrerad för bilkörning.
Ju mer smärta jag hade ju mer psykiskt dåligt mådde jag, och
ju mer psykiskt dåligt jag mådde ju mer smärta hade jag. Jag
var inne i en ond spiral som bara skulle bli värre. Jag träffade
en psykolog och psykiater och fick mina första antidepressiva
mediciner, samtidigt som jag gick på smärtkliniken i Malmö.
Hoppet började återvända, och jag trodde jag skulle bli frisk
igen och jobba som förr. Men tyvärr efter ett tag när jag började
känna mig trygg fick jag byta psykiater, som i sin tur bytte ut
mina mediciner. Nu skulle det ta tid innan jag kunde känna
trygghet igen.
Hemma var jag svår att leva med, och min fru förstod inte
varför min personlighet var förändrad. Ämnet var svårt att
diskutera, för jag kunde ju inte själv upptäcka den här föränd-
119
kiriakos
ringen, och separationen blev ett faktum. Ensam och fångad
i min kropp av alla starka mediciner. Jag framstod som lugn
utåt, men jag var en fånge inom mig utan hopp att bli fri. En
förvanskad och förvrängd skugga av mig själv, och långt ifrån
min högsta önskan som enbart handlade om att bli frisk igen
utan smärta.
År 2000 och Milleniumskiftet. Det värsta året i mitt liv. Jag
började få plötsliga smärt- och ångestanfall, och svimmade av
smärtan utan synbar anledning. Detta kunde hända var som
helst och hur som helst. Ingen läkare visste vad det var och
ingen kunde hjälpa mig. Vid det läget blev jag tillfrågad om att
vara med i Svedalas Köpmannaförening och jag tackade förstås
ja för att hjälpa till ideellt. Det visade sig att det var det bästa
jag gjort för mig själv det året. Det ska jag förklara längre fram,
men åter nu till mitt privata helvete.
Jag hade fått en ny samtalskontakt i Trelleborg som hette Nick,
han var fantastiskt duktig på att se rakt igenom mig hur jag
mådde och hjälpte mig att stå ut med smärtan. Tack Nick från
Trelleborg! Mitt nya liv började sakta men säkert. Jag hade
nått botten psykiskt och toppen av min fysiska smärta. Nu var
det betydelsen av att leva vidare som var det enda som gällde!
Jag började försöka att glömma allt det dåliga i mitt liv genom
att börja träna på Rehab i Svedala. Sakta men säkert började
jag träffa folk där och prata med dem och vara social igen. Det
hjälpte mig att lättare stå ut med smärtan, samtidigt som mina
intressen musik och film hjälpte mig att stå ut för övrigt och få
lite glädje.
Jag började bli lite mer social igen och mitt engagemang och
mina vänner i Köpmannaföreningen var en enorm hjälp. Allt
verkade gå på rätt håll när jag plötsligt fick veta att jag inte
kunde vara med på smärtkliniken längre och Nick kunde inte
träffa mig längre. Dessutom fick jag ytterligare en ny psykiater
120
kiriakos
som ännu en gång bytte ut alla mediciner. Mitt emellan smärta,
ångest och skam började jag känna mig ensam även bland hundratals personer. Ta dina piller och var glad.
Det hände ibland att jag fick så starka smärtor att jag inte kunde
röra mig på över en vecka, och vågade då knappast flytta mig
från sängen för att besöka toaletten. Jag var förlamad av skräck
för ännu större smärta och på väg att ge upp. Nu orkade jag
inte längre… För att få tiden att gå och få något annat att tänka
på, så tittade jag vid ett sådant tillfälle på en lång dramaserie
som heter War and Remembrance. Det fanns ett tema i den
serien som omedvetet och obarmhärtigt slog mig som en hammare: ”Kämpa, Kämpa, ge inte upp trots all smärta, du måste
överleva, det finns folk som har haft det 1000 gånger värre än
du och som har klarat det!”
Jag stirrade på min familjs semesterfoto i flera timmar och efter
ett tag blev jag så arg på mig själv att jag bestämde mig för att
gå upp från stolen, göra vid mig och bekämpa min sjukdom
precis som om det var krig. Jag ville vinna kriget, oavsett hur
lång tid det skulle ta och hur smärtsamt det skulle bli. Jag hade
lämnat min butik och mitt jobb. Hur min ekonomi påverkades… ja, det kan du säkert lista ut själv, eller hur…
Nu hade den långa hårda vägen tillbaka till Livet börjat.
Jag vill inspirera andra, och få dem att känna hopp.
Vägen tillbaka
Det första jag gjorde var att ringa min läkare/psykiater och
bestämma en tid, men hon ville bara skriva ut recept via telefonen. Jag envisades och fick en tid fyra veckor senare. Vid det
laget kämpade jag varje dag med att stå ut dels med smärtan,
men också medicinernas negativa biverkningar och min egen
inre ensamhet. Jag berättade för henne att jag mådde dåligt
121
kiriakos
och behövde prata igen med någon, men hon menade att vi
skulle fortsätta med mediciner. Läkaren förändrade återigen
min medicinering, men det blev bara sämre och sämre. Ingenting hjälpte. Jag ringde igen och envisades om att få en ny tid.
Med samma svar igen om mediciner så tjatade jag om att få
en tid med en psykolog. Läkaren gav sig inte, utan menade att
det var långa köer osv, men jag sa att det spelade ingen roll hur
lång tid jag väntade så länge jag visste att jag stod i kö. Till slut
så gav hon upp och satte upp mig på listan ihop med ny receptbelagd medicin som jag skulle hämta ut på apoteket.
Det kändes bra att jag tagit det första steget. Under tiden fortsatte jag att arbeta med Köpmannaföreningen och tillbringa
lite tid med vännerna på Franska klubben. Vi träffades en gång
i veckan för att äta och prata franska, och mitt sociala liv började sakta men säkert att komma tillbaka.
Några månader senare fick jag en tid med Britta som blev min
terapeut. Vi började det tuffa arbete som har hållit mig vid
liv fram till idag. När jag började träffa Britta tog jag mycket
antidepressiva i tron att det hjälpte mig. I själva verket tog de
död på mig sakta, men säkert. Jag var fånge i min egen kropp.
Lugn, men kraftlös. Det första som kom fram i våra samtal var
att jag började ifrågasätta om det hjälpte att ta medicinerna. Så
tog jag beslutet att börja sänka dosen, sakta, men säkert. Det
visade sig att jag började bli lite mer klar i huvudet och hade
mer styrka att orka göra saker hemma som städning, laga mat,
fixa i trädgården …. Det tog trots allt ett helt år innan jag blev
helt medicinfri, och det var mycket tufft under minst hälften av
den tiden. Men det var det värt, min vilja att bli frisk igen var
nu starkare än någonsin.
Nästa steg vi tog i våra samtal var att hitta ett sätt för mig att
varva ner och tillåta mig att känna efter och låta mina tankar
flyta fritt inom mig. Vi bestämde att öka mina besökstider till
122
kiriakos
två gånger i veckan. Trots min starka vilja var det otroligt svårt
för mig att varva ner. Det berodde förmodligen dels på den
ständiga smärtan i vänster sida som trycker i mitt huvud, och
dels diskbråcket som gör det svårt för mig att sitta stilla. Vi ska
inte heller förglömma de sömnlösa nätterna som detta skapade.
Men efter två års hårt arbete började jag tro på mig själv igen,
och det var lättare att bekämpa mina smärtanfall. Det viktigaste av allt var att jag hade rutiner. Vid det tillfället hade vi
höjt mina tider till fyra gånger i veckan. Jag vägrade att ge upp,
trots att allt inom min själ ville att jag skulle ge upp. Men bilden av min familj hjälpte mig varje gång och jag blev starkare i
själen med tiden.
Meningen med livet eller sökandet efter ett nytt liv?
Nästa steg av min långa resa var att försöka hitta en ny mening
i livet och kunna se en framtid. Det låter lätt, men det är otroligt svårt när man är fysiskt begränsad. Jag ska försöka förklara hur det gick för mig att hitta ett nytt mål i livet, och testa nya
saker som jag aldrig trodde var möjligt för mig!
Att hitta den exakta vändpunkten som förändrade mitt liv
är väldigt svårt. Det handlar om flera olika händelser som,
genom att samverka har påverkat mig så att jag kom på rätt
bana under hela rehabiliteringsprocessen. En av de mer specifika
vändpunkterna är brevet från försäkringskassan. Det var ett
informationsbrev, där man informerade om att jag fick testa att
arbeta igen utan att förlora min sjukpenning. Brevet var tyvärr
väldigt otydligt för mig, så jag kastade det. Men tanken på att
ha en chans att arbeta igen lämnade aldrig mig.
Några dagar senare reflekterade jag igen över tanken att komma tillbaka till arbetslivet, tillsammans med Britta. Hon berättade att en gång i veckan, intill hennes praktik, finns en anställd
från Försäkringskassan på plats som man kunde ställa frågor
123
kiriakos
till. Jag gick hem, och funderade och funderade. Jag hade detta
ständigt i tankarna. Tänk om… Men jag kom fram till att det
var omöjligt att gå vidare. Vem vill anställa en fysiskt och psykiskt sjuk person, när det finns så många friska människor?
Det kan bara bli fel, och jag riskerade bara att bli besviken
och ledsen igen när ingen ville ha mig. Nej, det var verkligen
ingenting för mig!
Men Britta menade att det fanns friska sidor inom mig och
tyckte absolut att jag skulle fundera vidare på det. Jag var trots
allt mycket tveksam, och vägde för- och nackdelar. Det verkade
för bra för att vara sant, och någon hake som är negativ finns
det alltid. Min rädsla för att misslyckas satte tyvärr stopp…
Jag fortsatte att arbeta ideellt och hjälpte till på Köpmannaföreningen i kommunen där jag bor, och satt ofta med på
möten och diskuterade och agerade idéspruta för att stötta köpmännens situation i byn. Det tyckte jag kändes värdefullt och
spännande. Att också många lyssnade på mina idéer gjorde att
jag kände mig glad och behövd. Vid ett tillfälle kom vi fram till
vi behövde anställa en person några timmar i veckan för att
klara alla uppdrag, men vi visste inte vem. Det var svårt att hitta
någon som ville ta ett uppdrag som bara innebar några timmars
jobb i veckan. Några veckor senare sa en av medlemmarna
”Varför inte Kiriakos?” På ett senare möte fick jag därför frågan, trots att de kände till alla mina besvär. Glädje! Jag kände
mig värdig igen!! De menade att jag hade viljan och erfarenheten eftersom jag hade hjälpt till ideellt så länge. Den glädjen
jag uppfylldes av den dagen går inte att beskriva! Jag kunde nu
bli en människa som var värdefull igen. En människa som alla
andra. En människa som också skulle kunna diskutera arbetsliv med andra personer jag mötte på olika tillställningar och
fester. En värdig människa som alla andra. Livet hade gjort en
riktig vändning. Och jag var lycklig igen… Äntligen!
124
kiriakos
Dagen efter berättade jag detta för Britta, som bokade en tid
med Försäkringskassan. Den personen tyckte att det var underbart och hjälpte mig med alla papper. Därefter kontaktade jag
Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan på min hemort och
berättade vad jag ville göra. De lyssnade på mig och ville verkligen ge mig denna fantastiska möjlighet att börja om! Men papper, papper, papper att fylla i. Det var en lång, lång process att
få alla papper i ordning trots att alla parter ville detta. Ärendet
drog ut på tiden, tidsfristen för möjligheten att genomföra detta
började ta slut. Ingenting blev som jag hade hoppats, och snart
hade jag förlorat hoppet. Någon högre makt ville inte att detta
skulle fungera… varför skulle jag ha sådan otur hela tiden, hela
livet? Varför kunde jag inte få vara glad? Nej, det var som jag
trodde. Det var inte lönt att börja hoppas, det blir ändå alltid
fel, och så blir man besviken…igen… och igen… och igen…
Men ödet kom till mig en gång till. Lokaltidningen i Svedala
fick nys om min situation, och erbjöd mig att jobba hos dem
tills allt var klart med jobbet på Köpmannaföreningen. Jag frågade: ”Varför jag?” Jag hade aldrig jobbat på en tidning, och
definitivt inte som försäljare av annonser. Men de trodde på
mig, och jag accepterade jobbet som innebar en timmes arbete
per dag. Resultatet av detta blev att jag inte längre skämdes för
att jag stod utan jobb och därmed utanför samhället. Jag
bestämde mig för att vara öppen med min sjukdom till alla,
men kunde också stolt berätta vad jag jobbade med när folk
frågade. Resterande del av min tid hade jag större kraft psykiskt att arbeta på min rehabilitering. Jag visste att jag hade en
lång väg kvar, men jag började se ljuset igen!
Jag var död!
Men jag gillade det inte så jag kom tillbaka till livet
Jag hade kommit långt; jag hade ett jobb, inga skamkänslor
längre och var psykiskt starkare. Men trots allt var allting
125
kiriakos
inte helt okej. Undrar du varför?! Svaret är enkelt. I min glädje
glömde jag bort att grunden till mina psykiska besvär handlade
om mina fysiska problem.
En morgon i mitten på september 2012 blev mitt diskbråk så
smärtsamt att jag inte kunde röra mig. Jag var envis och ensam,
men fick gråtande anstränga mig till mitt yttersta för att kunna
ta mig till toaletten. Min vänstra sida smärtade så våldsamt att
jag inte kunde röra mina fingrar eller ens lyfta min arm. Jag
var förtvivlad. Var jag förlamad?? Hade min sjukdom till slut
segrat? Det var en mardröm. Det var precis som om jag hade
hamnat tio år tillbaka igen till ruta ett, med ständig huvudvärk.
Som om inte det räckte så fick jag influensa med trettionio graders feber. Den svarta verkligheten kom än en gång och besökte
mig, och slog mig med en hammare så hårt att min enda tanke
var; ”Nu vet du varför du är sjukskriven, du klarar inte ens att
jobba en timme utan att bli sjuk, du är helt värdelös, ge upp och
acceptera situationen eller försvinn”.
Dagarna gick och mina tankar vandrade fram och tillbaka. Jag
gick igenom hela mitt liv. Jag sökte meningen med livet. Fanns
det någon mening att leva?? När jag var barn var pilot det enda
jag ville bli. Min högsta önskan var att flyga och jag hade sen
jag var liten inriktat mig på detta, och läste allt om flygplan och
vad man behövde lära sig som pilot. Jag gjorde allt för att min
dröm skulle gå i uppfyllelse. Men när jag var tretton år kallade
en psykolog i skolan in mig på sitt kontor. Han sa till mig att
jag aldrig skulle kunna bli pilot, på grund av att jag var närsynt
och behövde glasögon. Min värld rasade ihop totalt den gången. Jag blev totalt förkrossad. Likadant kände jag mig nu, mitt
liv var borta. Världen hade återigen rasat ihop.
Vad som hände därefter är svårt att förklara. Jag var en spillra
av mig själv. Glädjen var borta och depressionen lurade bakom
126
kiriakos
mina stängda ögonlock när jag blinkade bort de envisa tårarna.
Efter många dagar i sängen utan att knappt kunna gå upp, kom
jag till en punkt att jag inte trodde att jag skulle bli samma
människa igen. Febern släppte inte och smärtan gick inte att
beskriva.
Alla dessa år som jag hade kämpat, mer eller mindre ensam,
med min rehabilitering. Allt jag hade uppnått, alla mina idéer
om hur rehabilitering borde vara, skulle de nu vara bortkastade
och till ingen nytta? Jag blev plötsligt så arg!! Vad var meningen
med livet? Kämpa!
”Kämpa, kämpa, ge inte upp trots all smärta, du måste överleva. Det finns folk som har haft det 1000 gånger värre än du
och som har klarat det!”
Nu hade jag ju kommit såhär långt! Kämpa, kämpa, kämpa
vidare! Jag hittade en ny mening med livet. Jag ville hjälpa
andra personer och myndigheterna med min historia att bli
bättre att hjälpa sig själv och andra. Jag vill inspirera andra att
man kan leva ett gott positivt liv, trots allt! Jag vill ge dem hopp
och glädje, och hjälpa dem som mår dåligt med alla lösningar
som jag har samlat på mig under alla dessa år. Det finns alltid
hopp för alla! Detta är min starka tro, även om jag låter naiv.
Det är detta som är min mening med livet, och det är detta jag
vill göra i framtiden. Med mycket positivt arbete och lite tur
kanske jag kommer att lyckas hjälpa någon! Det är faktiskt
första gången sedan jag ville bli pilot att jag känner så starkt
för någonting utanför mitt familjeliv.
Så yr av feber tvingade jag mig upp till datorn och började skriva
ner min berättelse och mina tankar. Det är kanske en galen,
idiotisk eller en naiv dröm. Men jag hade ett mål i livet nu! Det
tog två månader till innan jag återhämtade mig fysiskt till normala smärtor. Visst, de är fortfarande för starka emellanåt, och
127
kiriakos
visst har jag förstått att det inte är normalt att ha sådan stark
smärta jämt i sin kropp. Men jag hoppas att den medicinska
läkarkåren snart kommer att hitta en lösning.
Det går snabbare för en sten att sjunka i havet än att få upp
den igen!
Jag trodde att jag var ensam om att kämpa med mina besvär
men ett år senare kom VÄRDEFULLT-projektet i Trelleborg,
som skulle förändra hela mitt liv!
Framtiden ser äntligen ljus ut!
Under tiden som jag skrev om mina känslor och tekniker för att
dämpa min egen smärta, började jag få idéer om hur jag skulle
kunna hjälpa andra i samma situation att må bättre. Men jag
grubblade också över hur man skulle kunna hjälpa personer
inom sjukvården, försäkringskassan och arbetsförmedlingen
m.m. att få kraft att orka med att hjälpa personer i liknande
situation som jag. Då började, enligt mitt perspektiv, mina galna idéer formas om att uppfinna ett nytt jobb som bygger på
coach/cirkelledning och attitydteknik från en person som har
gått igenom allt. Tanken var att skriva ner min historia genom
en arbetsplan på två timmar om dagen. När jag var klar var
min idé att den skulle presenteras för försäkringskassan och
arbetsförmedlingen. Kanske kunde arbetsförmedlingen betala
en del av min lön till försäkringskassan för ett jobb som var helt
nytt? Galen idé? Ja! Men jag tänkte att jag har allt att vinna
och inget att förlora, och det värsta som kunde hända var att
de skulle skratta och säga nej!
Kort beskrivet var tanken att begära ett rum med en litet skrivbord, telefon och dator samt ett konferensbord för sex -åtta
personer, samt en kaffekokare och en soffa. Jag tänkte fylla
rummet med positiva tidskrifter och tavlor med hoppfulla
texter. Rummet skulle fysiskt befinna sig mitt emellan försäk-
128
kiriakos
ringskassan och arbetsförmedlingen, som en slags oas för mötet
mellan personal och en arbetslös/sjukskriven person. Tanken
var att dela ut informationsblad till alla som blivit långtidssjukskrivna/arbetslösa och började må dåligt. Jag ville försöka
samla dem i smågrupper eller individuellt och lyssna på deras
upplevelse av sin situation sett från deras sida. Sedan skulle de
få höra min resa och därmed förstå att det alltid finns hopp
genom att se mig framför dem och förstå min väg tillbaka till
livet. Man kanske kan kalla det självhjälpsgrupper, om man så
vill.
Tanken var att ha öppet hus två dagar i veckan så de skulle
kunna träffa mig, då kunde jag ge dem all sorts information
och inspiration som kan hjälpa processen att gå snabbare. På
det viset hade jag indirekt kunnat hjälpa personalen att spara
tid, som de samtidigt kunde lägga på att hjälpa andra personer.
Jag tänkte ha besökstid en dag i veckan endast för personal,
för att de skulle kunna fråga mig vad som helst som kan vara
till hjälp och vice versa. Övriga dagar skulle fyllas upp med
studiecirklar för arbetslösa och sjukskrivna mellan åtta och tio
på morgonen. Varför så tidigt på morgonen? Därför min erfarenhet säger mig att det är viktigt att behålla vissa rutiner även
om man är sjuk eller arbetslös. Kommer man igång tidigt på
dagen så faller rutinerna på plats automatiskt. Detta koncept
gick min grundidé ut på, och jag tänkte finslipa den i detalj
samtidigt som min resa gick mot ljuset. Jag hoppades kunna
vara klar i september 2013 och försöka presentera min dröm
som jag kallade ”Projekt hopp”.
Under tiden berättade jag om mina galna drömmar och idéer
för min terapeut Britta varje dag. Efter ett tag sa hon till mig
att hon hade ett informationsblad som hon skulle vilja att jag
läste. Jag tog emot informationsbladet och läste.
Det stod ”Värdefullt” på det.
129
kiriakos
Antingen var det ett skämt eller en tidig julklapp. Jag kunde
inte tro det jag läste, texten framför mig följde mina drömmar. Det tog mig tre dagar att fatta mod att ringa Fredrik som
var projektledare, eftersom det var så osannolikt och jag hade
mycket svårt att tro på det jag läste.
Jag är inte ensam, det vita taket finns inte längre och jag ser
stjärnorna igen efter så många år!
VÄRDEFULLT – ETT NYTT LIV FULLT AV HOPP HAR BÖRJAT
Efter mitt telefonsamtal med Fredrik bestämde vi tid och träffades först i en avslappnad intervju. Där kom jag, lämnade ut
min historia och svarade på alla frågor väldigt entusiastiskt,
för mycket skulle jag vilja säga, men jag var så imponerad av
den människa som satt mitt emot mig. Han hade varit där jag
var just nu, och var där jag ville vara. Det blev automatiskt en
stark inspiration för mig att det var möjligt att komma tillbaka
och uppnå saker. Efter mötet bestämde vi att han skulle ringa
igen inom två veckor, när han hade träffat alla och valt sina
kandidater. En vecka gick, två veckor gick, men inget samtal.
Tredje veckan heller ingenting. Då tänkte jag att jag varit för
entusiastisk, det är kört, jag passar nog inte i den profil han
söker för projektet. Jag blev småledsen, skulle jag vilja säga,
men trots allt visste jag att det var möjligt ändå att ändra sitt
liv. Det hade jag ju förstått efter vårt samtal, så det kändes
ändå okej på något vis. Men då kom min envishet fram, så jag
tog själv kontakt och frågade hur det gick. Det visade sig att
alla samtal drog ut på tiden, och det var därför svaret kom
senare. Med glädje fick jag veta att jag var med i projektet!
Snart skulle jag träffa andra deltagare. Jag var nervös, men jag
kände att jag inte var ensam längre och att jag äntligen skulle
kunna öppna mig för folk. De skulle kunna förstå hur det är att
må dåligt och hur det känns när varje dag är en kamp.
130
kiriakos
Första mötet var helt overkligt. När jag kom fram till Trelleborg såg jag en tjej utanför huset. Vi hade jobbat ett helt år
tillsammans för att anordna den första veteranmotormarknaden någonsin i Svedala centrum genom ett samarbete
mellan Motorklubben och Svedala handel. Min första tanke
var; oj hon jobbar här med sådana som jag! Vad pinsamt! Jag
hade aldrig sagt någonting, och när jag hälsade på henne visade
det sig att hon också var kandidat till projektet. Hon hade fått
samma tankar om mig, så allt började med ett gott skratt! Vi
hade jobbat ett helt år tillsammans utan att ana den andres
smärta.
Vi började jobba i två grupper, och efter ett tag istället i storgrupp. Snart blev vi en sammansvetsad grupp, och vi började
alla må mycket bättre. Det blev plötsligt en bieffekt i projektet,
vilket var ett stort plus för oss alla. Det skapades gruppterapi i
det omedvetna, vilket kändes fantastiskt! Jag blev mer och mer
öppen med mina besvär inför alla, utan att skämmas. Vi började jobba med vårt seminarium som skulle ske i Trelleborg, och
jag pratade mer och mer om detta med min fru, och det kändes
skönt att öppna mig också för henne. Jag skämdes inte längre. Strax innan seminariet gjorde en lokal morgontidning ett
reportage om min resa inför psykiatridagarnas seminarium.
Jag trodde att det skulle vara en liten notis med en litet foto,
och plötsligt visade det sig att det var ett dubbelsidigt reportage och en framsida med foto. Jag blev chockad! Plötsligt var
jag utanför garderoben, helt naken med min resa för alla att
läsa och ta del av. Jag ville ju komma dit i lagom takt. Nu var
det gjort istället som en bomb. Full av rädsla tog jag mig till
Svedala och till min överraskning och glädje blev jag bemött
med vänlighet och respekt. Jag fick höra att de inte visste att
bakom glada Kiriakos fanns så mycket smärta, att man inte
kunde se det.
131
kiriakos
Smärta syns inte, men den känns
En vecka senare var det dags för seminariet. Min största rädsla
var att publiken inte skulle förstå mig på grund av min franska
accent och grekiska hastighet när jag pratar. Med stor rädsla
och entusiasm att äntligen få berätta min resa gick jag upp på
scenen. Tanken var att spela en liten bit musik. Jag satte mikrofonen på mig. Under tiden jag förberedde mig skulle musik
spelas för att sätta tonen på min identitet innan jag blev sjuk,
men också vem jag är nu. Tyvärr satte ett tekniskt missöde
stopp så det blev ingen musik. De första sekunderna blev därför
långa, men efter ett tag var jag igång och delade med mig av
min historia.
Folk applåderade, tackade mig och sa att det var fint, men jag
var så trött så mina första tankar var att ”svenskarna är så
snälla, de förstod ingenting av vad jag sa, men de tackar mig
ändå och klappar mig på axeln”. Jag kom hem med tanken att
jag hade kunnat göra det bättre, typiskt mig. Allt kan alltid bli
bättre. Men jag tänkte att det hade varit en fin resa, trots allt,
och jag hade gjort mitt bästa, ett seminarium på svenska om
mitt liv…
Dagen efter skulle jag träffa min terapeut. Inne på receptionen
klockan åtta på morgonen satt en kvinna som hälsade på mig.
Jag hälsade tillbaka, men plötsligt tackar hon mig för en fin
berättelse och att hon hade fått styrka att kämpa av allas
berättelser. Hon hade varit på seminariet och lyssnat på mig,
och kände igen mig. Hon gick in till sin terapeut och jag satt
kvar och började plötsligt gråta av trötthet och glädje. Jag hade
nått ett av mina mål. Jag hade hjälpt en annan människa med
min historia att hitta styrka inom sig att kämpa. Jag kunde inte
sluta gråta, men jag var lycklig! Efter två veckor landade jag
igen på jorden, efter att ha sett stjärnorna. Åter igen bestämde
jag mig för att det var min väg och mitt kall i livet. Jag skulle
132
kiriakos
kämpa allt jag kunde för att lära mig och få kunskaper om hur
man kan hjälpa människor. Jag skulle göra allt för att bli friskare och övervinna min sjukdom, oavsett hur lång tid det tar.
MINA FRAMTIDSDRÖMMAR ÄR INTE SVARTA OCH VITA LÄNGRE,
DE ÄR I FÄRG
Vad har Värdefulltprojektet betytt för mig? Det måste uttryckas tydligt, eftersom utifrån mitt perspektiv så tycker jag att
detta borde finnas över hela riket. Jag är övertygad om att det
kommer att hjälpa många människor att komma tillbaka till
livet genom att stödja personalen med liknande kunskaper som
vi har. Genom att personalen får ta del av våra berättelser så
stärker vi dem, och de kan i sin tur stärka sina patienter och
klienter. Politikerna borde få en bättre förståelse genom våra
historier och få ny kunskap tack vare detta projekt.
Från att ha gått till min terapeut tre gånger i veckan, går jag nu
en gång varannan vecka. Jag tog hand om min terapi på egen
hand, det var inte lätt, min smärta är kvar och plågar mig varje
minut. Men jag vet att jag inte är ensam längre. Jag hjälper mig
själv genom att hjälpa andra människor med min berättelse.
Min framtiddröm och mål är just nu att rehabilitera mig och
träna mig för att kunna jobba från en timme om dagen till två
dagar i veckan och därifrån till tre – fyra dagar i veckan med
inflytande och attitydarbete. Jag vet inte just nu hur, men jag
tänker försöka bli studiecirkelledare och en dag kunna arbeta
som attitydambassadör i hur är det att leva med kronisk smärta.
Jag är öppen för det mesta, det är min styrka. Med hårt arbete
och lite tur kanske någon ger mig en chans att få jobba med
inspiration, coachning och föreläsningar.
133
kiriakos
Fredagen den 13 December
Några sista ord och tack
Ibland är det väldigt smärtsamt att komma till insikt och se
verkligheten som den är. När jag nu lämnat mitt manus och
är på väg till bilen i ett hällregn, faller tårar av både sorg och
glädje. Jag har kommit till insikt att det vita taket inte existerar
längre och att det nu är dags att bromsa och sluta leva som om
denna dag är min sista. Världen snurrar inte runt mig, utan jag
måste vara beredd att snurra runt med världen och se varje dag
som den gåva den är.
Det finns personer nära mig som betyder mycket, som jag inte
vill förlora och som inte vill förlora mig. Min historia är inte
unik, men jag har fått chansen att dela med mig av den vilket
jag är tacksam för. Jag har äntligen funnit den ro och självinsikt som krävs för att kunna lyssna såväl inåt som utåt. I
möten med andra personer kan jag bidra med idéer utan känslan av att jag behöver bevisa någonting. Jag är varken sämre
eller bättre än någon annan. Min fru och jag hade en svår tid,
men bestämde oss för att satsa på kärleken, och gick under en
period regelbundet i familjeterapi. Vi genomförde aldrig skilsmässan fullt ut, och hade flyttat ihop igen innan betänketiden
på sex månader hade gått ut. Idag är vi lyckliga tillsammans,
med mycket värdefull egentid då våra söner idag är på väg in i
vuxenlivet. Vi är mycket tacksamma att vi inte gav upp. Idag
finns inga hemligheter mellan oss. På kvällen kan jag sitta vid
kvällsmaten med min familj utan att känna att jag måste prata
så mycket, men kunna interagera, lämna dem att säga sitt och
njuta av sällskapet. Jag har äntligen inre frid i min själ och ett
lugn som jag strävat efter i så många år. Det är gott för mig,
min familj, mina kolleger och mina vänner.
134
kiriakos
Ett stort Tack till alla vänner inom Värdefullt. Tack till Er som
har varit med på hela resan och till Er som inte kunde avsluta
resan. Ni har varit en stor inspiration för mig och förtjänar all
respekt.
Jag tackar min familj och mina vänner som har stått ut med
mig och stöttat mig när det var som värst. Nu är en del av min
resa slut och en ny börjar. Jag vet inte var vägen kommer att
leda mig, men hoppet om en ljus framtid har återvänt.
Kiriakos
135
kiriakos
Lite tips om
OLIKA VIKTIGA STEG SOM KAN HJÄLPA DIG ATT BLI FRISKARE
1.
2. 3.
4. 5.
6.
7.
8.
9.
10. Du måste vilja bli frisk som patient annars kan ingen
hjälpa dig.
Du kan inte vänja dig vid smärta. Man måste lära sig
att leva med den.
Du måste undersöka om medicinen är bra för just dig.
För min del var det helt fel.
Du behöver ha rutiner; gå upp varje dag vid samma tid
på morgonen, göra dig i ordning, raka dig, duscha…
oavsett hur ont du har. Gå ut även om det så bara är
för att köpa mjölk. I längden är det det bästa för att
börja fungera igen socialt i samhället.
Har du ingen psykolog att prata med så begär du en.
Var envis.
Hitta ett intresse i livet som hjälper dig att ta bort
tankarna från smärtan som t. ex en hund, promenader, ideella föreningar, läsa, lyssna på musik…
Försök kartlägga vilka tidpunkter du fungerar som
bäst, och börja bygg ditt liv runt den tiden. Sakta men
säkert kommer du att bli starkare.
Skammen och ångesten är stora och jobbiga problem,
men med rätt hjälp ordnar det sig också. Ta emot
professionell hjälp!
När du träffar myndigheter, t.ex. Försäkringskassan
eller Arbetsförmedlingen tänk på att vara lugn och
snäll mot dem! De är trots allt människor som verkligen vill hjälpa till, det är inte konstruktivt att skrika
på dem. Det är bara genom lugna diskussioner som
man hitta en lösning. Försök att hitta en coach till
hjälp om du känner att du inte klarar det ensam.
Kan du jobba någon timme om dagen är det den bästa
terapin. Kan du inte prata sans med din arbetsgivare
så begär en coach till hjälp.
136
kiriakos
Att gå i terapi är inte hela lösningen! Det är förstås en stor del
av pusslet som hjälper dig att hitta vägar och lösningar för att
mår bättre. Men i slutändan måste man vilja mår bättre! I mitt
fall tar jag alla tankar jag får under min terapitimme med mig
hem och jobbar med det resten av dagen till en positiv riktning,
till exempel genom att bestämma mig för att vara lugnare med
min omgivning eller gå ut och promenera, skriva, läsa…
Terapi är lösningen för mig att hitta vägar för att sluta skämmas över min situation och öppna mig igen till livet. Det har
lyckats efter 9 år av hårt arbete. Terapi är en form av rehabiliteringsarbete som borde finnas tillgängligt för alla som vill och
behöver.
?
Kiriakos beskriver mycket målande och med stor inlevelse den enorma smärta och det hårda arbete det
innebär att komma tillbaka och att det inte finns några genvägar. Hur kan vi i professionen förmedla detta
budskap till våra patienter/klienter som är i början av
sin sjukdom?
Fundera också på det hopp och den övertygelse som
Kiriakos berättelse lyckas förmedla och vad det är i
hans berättelse som gör detta möjligt. Använd även
hans avslutande tio råd till att fundera över hur ni på
er arbetsplats kan göra för att förmedla dessa råd till
era patienter/klienter.
137
Linda Johansson
138
Linda
Bortom friheten
Under första halvåret av 2005 famlade jag runt i ett totalt mörker. I en tjock, svart ogenomtränglig dimma med en ångest som
rev och slet mig i bitar. Det gjorde så ont inom mig. Jag hade inte
längre någon aning om vad som var upp och ner på världen. Jag
hade gått helt vilse. Större delen av tiden var jag inlagd på en
psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Anledningen till inläggningarna var mitt självskadebeteende och starka självmordstankar.
Jag hade skadat mig lite till och från tidigare, men detta år
släppte spärrarna och självskadandet tilltog. Jag har varit en
lugn patient. Aldrig kastat saker runt mig. Aldrig fått något
utbrott. Aldrig gjort mig illa på någon psykiatrisk avdelning.
Jag triggades heller aldrig när någon annan patient gjorde sig
illa vilket annars kan vara vanligt och jag umgicks aldrig med
någon med självskadebeteende. Jag gjorde mig illa när jag fick
lämna avdelningen själv, var hemma på permission eller utskriven. Det har alltid varit mycket noga planerat. Ibland en timme
innan. Ibland flera timmar innan. Ibland en dag innan. Jag har
aldrig gjort mig illa på impuls. Inget har skett av en slump. När
jag skar mig kände jag mig helt iskall. Helt avstängd på tankar
och känslor och utan att känna någon smärta.
Jag fortsatte fly från mig själv och försökte med våld trycka
undan det som jagade mig. Om och om och om igen gjorde jag
tappra försök. Jag kunde inte styra detta flyktbeteende över huvudtaget. Det fungerade ett tag, och fast jag visste att det inte
gick på lång sikt så fortsatte jag i alla fall. Kanske skulle det
lyckas denna gång. Kanske. Jag var så rädd för det som fanns
inom mig. Jag vågade inte stanna upp.
Detta år var inte första gången som jag var inlagd. Jag hade
varit det tidigare på grund av djupa depressioner och starka
självmordstankar, men då var det under korta perioder, några
dygn upp till ett par veckor. Det här året hade all min ork tagit
slut. Jag var så trasig. Splittrad i så många bitar, i flera delar.
139
Linda
Fick inte ihop mig själv. Världen runt omkring kändes overklig.
Jag kände mig så långt borta. I en egen bubbla. I en egen värld.
Jag orkade inte kämpa mer. Orkade inte resa mig upp igen. Orkade verkligen inte mer. Jag hade inte ord som kunde förklara
varför jag mådde så dåligt. Att göra mig illa blev mitt språk för
att tala om att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag visste inte
hur jag skulle kunna tala om det annars. Att försöka hitta ord
som skulle bilda meningar för att sen kunna berätta om det
som fanns gömt långt inom mig gick inte. Det var som att jag
skulle försöka bryta en skräckens tystnad. Det gick inte.
Det enda det fokuserades på var mitt självskadebeteende och
att jag inte vill leva längre. Jag märkte att om jag gjorde mig illa
skrevs jag inte ut lika fort. Ut till ingenting. Jag fick ingen hjälp.
Hela mitt liv var fullständigt upp och ner. Allt bara snurrade
fortare och fortare som ett ekorrhjul. Jag var rädd för mig själv.
Jag var rädd att när jag tappade kontakten med verkligheten,
stängde av, dissocierade, skulle jag göra mig själv så illa att jag
dog, för även om jag bar på ständiga självmordstankar fanns
det en liten liten del inom mig som ville leva.
Den femte februari pratade den där lilla delen av mig till mig
ett LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Hur märkligt det än
låter så visste jag vad jag gjorde den där lördagsförmiddagen.
Någonstans tänkte jag att genom att göra så här så kanske jag
kunde tvinga psykiatrin att hjälpa mig att hålla mig vid liv. Jag
var helt desperat och hade tappat allt hopp. Efter att först ha
pratat med en utav mina kontaktpersoner på avdelningen fick
jag träffa en läkare och den ville inte skriva ut mig då jag ansågs vara en fara för mig själv. Jag fick träffa en till läkare som
inte heller ville skriva ut mig, och sedan fick jag ett LPT.
Vad som händer de kommande fem månaderna har jag svårt att
redogöra för, då minnesluckorna är stora. Jag har fått berättat
för mig att min familj flera gånger varit och hälsat på mig. Jag
140
Linda
hade mest bara suttit med blicken ut i tomma intet. Mer eller
mindre apatisk. Helt uppgiven. Likgiltig.
Jag blev kvar inom psykiatrin. Då det var en akutavdelning jag
var på blev det nästintill bara ren förvaring utav mig. Dagarna gick. Jag var hemma på permission någon gång ibland. Jag
fortsatte göra mig illa då och då. Självmordstankarna minskade inte. Någon gång, jag tror att det var i slutet på mars, blev
jag utskriven. Mitt liv fungerade hjälpligt, men efter cirka tre
veckor tog jag en överdos med tabletter och jag svävade under
flera timmar mellan liv och död. Efter den natten sov jag under
de kommande tre och ett halvt åren inte någon annanstans än
på en psykiatrisk avdelning.
I maj bönade och bad jag på mina bara knän om hjälp. Jag ville
till behandlingshem. Mina föräldrar hade ringt ett antal samtal
och hört sig för på flera olika behandlingshem om vilken hjälp
som just de hade att erbjuda. De åkte ner och var med mig på
ett läkarsamtal där jag tog upp detta. Läkaren sa inte mycket,
men sa i alla fall lite fint att han skulle kolla upp möjligheterna.
Efter några dagar fick jag besked om att det inte fanns några
pengar till det och att läkaren skickat iväg en remiss till rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö. Världen stannade och jag
sa att jag inte ville dit, men då jag var på tvångsvård hade jag
inget val. Det enda jag visste om rättspsyk var att man vårdades
där då man hade begått något brott och var psykiskt sjuk. Jag
hade också hört talas om att det fanns tjejer med självskadebeteende som skickades dit. Efter att ha få smälta detta några
dagar väcktes en liten gnutta hopp inom mig att jag kanske nu
skulle få den hjälp jag behövde.
Tisdag den femte juli 2005 sätter jag och min ansvariga sjuksköterska oss i bilen för att köra från Lund upp till Växjö och
rättspsyk. Jag hade inte funderat så mycket på hur jag trodde
det skulle vara att komma dit. Det kändes mest overkligt och
141
Linda
svårt att ta in. Efter att ha lyft ut mina väskor ur bilen gick
jag bort till entrén och ringde på. En kille från avdelningen jag
skulle bli inlagd på kom och låste upp dörren och hälsade mig
välkommen. Innanför den låsta dörren fanns en metalldetektor, precis sådan som finns på flygplatser. Jag vet inte riktigt
vad som snurrade genom mitt huvud när jag såg den. Det var
den enda gången jag inte behövde gå igenom den under den
långa vårdtid det skulle komma att bli. Anledningen till att
jag inte behövde göra det den dagen var för att den inte var
inkopplad ännu. Säkerheten kom att med tiden bara bli högre
och högre. När vi passerat nästa låsta dörr sneddade vi genom
något som liknade ett stort väntrum innan personalen låste upp
dörr nummer tre. Vi gick ner för en liten trappa och sen gick
vi genom en lång korridor. I korridoren fanns flera vita dörrar
på den vänstra sidan, de ledde in till andra avdelningar. När vi
kommit nästan längst ner i korridoren låste killen upp en dörr
och sen en till. Vi kom till ett litet rum där vi hade ett inskrivningssamtal. Han gav mig nödvändig information och talade
om att de kommer gå igenom mina väskor och att jag därefter
kommer få mina saker. Han sa också att jag nog är den enda
som kommit till kliniken ensam med en vårdpersonal i bil och
helt omedicinerad. Första tiden skulle jag vara nere på observationsenheten. Vissa var där nere kortare tid. Andra längre.
Efter att ha passerat ytterligare ett par låsta dörrar visade de
mig det rum som jag skulle sova i på obestämd tid. Det var ett
rätt så stort och kalt rum med en säng, ett nattduksbord och
två låsta garderober. Elementen skyddades av fastnitad plåt.
Längs den ena kortsidan fanns två fönster. Den enda funktion
de fyllde var att släppa in lite ljus, utsikten var bara en mur. Jag
kunde inte längre se något alls av verkligheten. Dörren in till
mitt rum hade en lucka med ett litet fönster. Fram till nu hade
jag varit helt avstängd på alla känslor, men nu kom rädslan
krypande under huden. Allt kändes så skrämmande. Jag som
inte ens var rymningsbenägen hade låsts in bakom många låsta
142
Linda
dörrar. Vägg i vägg med mitt rum var ett bältesrum. Paniken
kom då jag kände att de kunde göra precis vad som helst med
mig. Jag var totalt maktlös i situationen. Jag tvångsvårdades
och hade ingenting att säga till om. Givetvis var inte verkligheten riktigt så, men min känsla och rädsla var så stark att det
inte fanns något logiskt tänkande alls. Jag hade aldrig blivit
lagd i bälte, och med tanke på att jag var lugn och sansad var
sannolikheten att det skulle hända väldigt liten.
Jag satte mig i en fåtölj i det lilla gemensamma rummet som
hade ett köksbord, en soffa, ett soffbord, några fåtöljer och
en TV. När man behövde gå på toaletten fick man be personal öppna den dörren som givetvis också var låst. Helt tyst
observerade jag omgivningen. Det var en tjej till som var därnere. Hon satt och broderade och fick ha en sax. Det tillhörde
inte vanligheterna att vassa föremål fick användas på observationsavdelningen, och framför allt inte när ny patient kom. Två
personal satt där hela tiden och byttes av med jämna mellanrum. Personal efter personal presenterade sig för mig. En av
sommarvikarierna som jag tyckte väldigt mycket om satt extra
mycket hos mig och den andra tjejen. Det var jag tacksam för,
det gjorde mig aningen trygg. Det var mitt i semestertider och
när jag varit där knappt två veckor kom en massa ny personal
tillbaka från sina semestrar.
Efter en stund var det fika och eftersom vi inte fick gå upp till
köket fick vi tala om vad vi ville ha. Jag var så rädd att jag
knappt vågade röra mig eller öppna munnen. Jag fick bara fram
att jag ville ha kaffe med mjölk. När de kom ner med det fick
jag ur mig att jag ville röka. Personalen öppnade och följde med
mig ut. Värmen slog emot en då dörren öppnades. Jag tittade
mig omkring och det enda jag såg var höga murar runt om hela
rastgården. Byggnaden var ljusgul och hade vinrött plåttak.
I mitten av gården fanns ett tennisnät uppsatt.
143
Linda
När vi kom in igen hade någon personal kommit ner med mina
saker och jag fick lägga in dem i garderoben innan dörrarna
låstes. Alla mina saker var nu inlåsta. Allt förutom kläderna
jag hade på mig. Även detta tyckte jag var väldigt jobbigt. Jag
lade mig på sängen helt tom och uppgiven. Det kändes som om
tiden stod stilla. Kunde inte avgöra om det gått tio minuter eller
sextio. Tiden gick i alla fall och jag blev tillsagd att det var mat.
Jag var inte hungrig, men gick bort till bordet och satte mig i
alla fall. Här nere fick man äta med sked vare sig det var soppa
eller inte. Jag hade de sista två veckorna knappt ätit någonting
alls, men pillade i mig lite i alla fall. Därefter gick jag och lade
mig igen.
När nattpersonalen kom på kvällen frågade en av dem om jag
ville spela kort. Jag fick lära mig Skippo. När vi spelat en stund
frågade personen om att få se mina armar varpå den säger men du har ju inte mycket ärr! Nej, jag vet, svarade jag bara.
Vad syftet med meningen var har jag aldrig förstått, och dessutom tycker jag den var så enormt onödig! Efter den märkliga
och lite förvirrande situationen var det tid att lägga sig och
sova. Första natten var riktigt jobbig. Jag vågade inte somna.
Var på helspänn och varje litet ljud fick mig att hålla andan
och bli stel av rädsla. När jag väl lyckats somna drömmer jag
mardröm och väcker mig själv av att jag skriker. Jag skrämde
livet ur personalen som kom inrusande till mig som sitter upp
i sängen och försöker få luft. Därefter tog det åter lång tid innan jag kunde somna till igen. Den brandsäkra madrassen var
hemsk. Den var så hård att när jag vaknade hade delar utav
kroppen domnat bort.
Dagen efter fick jag träffa den ansvarige läkaren. Det bestämdes att jag till helgen skulle få gå ut på en kort promenad med
två personal. Han bestämde också att min sömnmedicin skulle
sättas ut och därmed var jag helt medicinfri då jag inte var in-
144
Linda
satt på någon annan. Från att jag var sexton år till då när jag
var tjugoett år hade jag hunnit med att testa åtta eller nio olika
antidepressiva tabletter utan att de haft någon effekt på mig.
Efter lite mer än en vecka fick jag följa med personal upp till
matsalen och hämta min mat själv. Kort därefter fick jag börja
vara uppe på avdelningen korta stunder och sen utökades det
mer och mer. Efter fem - sex veckor började det pratas om att
jag skulle flyttas upp till avdelningen, men det övervägdes också att hålla mig kvar då de fortfarande inte sett någon reaktion
hos mig. De hade bara sett mig glad eller helt nollställd utan
något ansiktsuttryck alls. Några andra känslor hade jag ännu
inte visat sen jag kom dit. De kunde inte läsa av mig då min
fasad var så tjock och ogenomtränglig. Den psykolog jag gick
hos under hela den långa tiden jag var på kliniken sa att jag var
som en mussla. Det tog nästan sex månader innan jag visade
några känslor.
Rummet jag flyttades upp till var inte alls lika kalt och stelt
som det nere på observationsenheten. Det gick att göra rummet
både lite hemtrevligt och rätt mysigt. Jag som hade tyckt att det
var väldigt jobbigt med att precis allt var låst tyckte det kändes
så skönt då jag kom åt mina saker när jag ville. Jag behövde
inte heller be personal öppna dörren till toaletten eller duschen.
Att sådana här, egentligen självklara, saker kan ge en sådan
frihetskänsla.
Efter att jag fått flytta upp på avdelningen fick jag börja delta
i olika aktiviteter. Varje vardag började med morgonmöte där
alla fick tala om vad just de hade på sitt schema för dagen. Det
kunde till exempel vara arbetsterapi, socialträning, psykologsamtal, promenad eller frigång om man hade egen utevistelse.
Första gången mina föräldrar och min lillasyster kom ner och
hälsade på mig var vi tvungna att träffas i ett besöksrum bak-
145
Linda
om alla låsta dörrar. Rummet var allt annat än mysigt och det
var väldigt jobbigt att en personal satt i rummet bredvid utan
att det fanns någon dörr emellan att stänga. Tack och lov var
det den enda gången vi behövde träffas inne på kliniken. Alla
de andra gångerna fick jag permission då de kom ner till mig.
Efter att jag hade varit i Växjö någon månad sa personalen till
mig att de inte skulle tagit emot mig då jag inte var så vårdkrävande att jag borde vara där. När jag satte min fot innanför
rättspsyks dörrar försvann mitt självskadebeteende helt och
trots detta blev jag kvar den anmärkningsvärt långa tiden, tre
år och tre månader. Hur det kunde bli så lång tid förstår nog
ingen egentligen. Då jag aldrig for illa där kände jag att det var
bättre att stanna kvar än att skrivas ut till ingenting. Min fasa
var att karusellen jag var i innan jag kom dit skulle starta igen.
Var 6:e månad var det länsrättsförhandling angående förlängning utav tvångsvården. Jag satte mig aldrig på tvären emot det
och anledningen till det var för att rädslan fanns att jag inte
skulle få stanna. Då jag inte hade kvar min lägenhet i Eslöv
hade jag heller inget alls att komma ut till och att flytta tillbaka
dit ner, till den staden, fanns inte på världskartan.
Att vara inlåst på det sättet jag var på orsakade stundtals mycket frustration. Ett exempel i raden var då vi en dag fick beskedet
om att vi inte längre fick ha våra mobiltelefoner. Vi skulle från
och med dagen efter bara få ha dem när vi var utanför kliniken.
En man som var dömd till vård hade fortsatt begå brott inifrån.
Ledningen hade därför beslutat att frånta alla patienter sina
telefoner. Inte nog med att det blev kollektivbestraffning, det
stred också mot lagen. De hade alltså egentligen ingen rätt att
göra som de gjorde. Detta skedde cirka 3 månader efter att jag
kommit till Växjö och det kändes som ett straff.
Frustrationen var också stor då det var väldigt livligt och oroligt
på avdelningen och valmöjligheten att gå därifrån inte fanns.
146
Linda
Jag försökte oftast stå ut, så mycket det gick, genom att stänga
in mig på rummet och distrahera mig med hjälp utav datorn
och hög musik i hörlurarna. Det gick inte att komma undan
kaoset helt hur man än gjorde.
Personalen märkte att miljön på avdelningen var väldigt påfrestande för mig och jag fick därför vara två halvdagar i veckan i
den utslussningslägenhet som tillhörde avdelningen. Där bodde
två tjejer och personal fanns där dagtid. De timmarna blev ett
andrum för mig. Det var lugnt och stilla runt huvudet och jag
kunde slappna av lite. Minns så väl en kväll då jag verkligen
inte ville tillbaka. När jag klev innanför dörren till avdelningen
kände jag direkt att det var allt annat än lugnt. Av någon anledning, som jag inte minns, så var det den dagen bara vikarier på
avdelningen och det var fullständigt kaos! De hade låst dörren
till vårt lilla pentry och dörrarna till toaletten och duschen.
Skillnaden i begränsning mellan lägenheten och avdelningen
var som dag och natt. Jag stod ut ett tag innan det brast för
mig. Min bägare hade runnit över. Då det kom en personal och
pratade med mig så resulterade det i att jag med full kraft sparkade igen dörren till mitt rum. Samtidigt skrek jag till henne
att låsa min förbannade jävla dörr också då det sen inte fanns
en enda dörr till de kunde låsa! Det var en utav de få gångerna
personalen sett mig reagera som jag gjorde.
Inget blev lättare då sömnsvårigheterna var en ständig följeslagare. Utan sömntabletterna somnade jag i regel närmare två
på nätterna och sen blev jag tyvärr väckt klockan sex varje
morgon. Det var ingen som hade för avsikt att väcka mig, men
då personalen vid den tiden skulle titta till oss vaknade jag. De
hade inte ens hunnit öppna dörren innan jag satt upp i sängen
på helspänn. Det var ingen av nattpersonalen som ville titta in
till mig då de visste att de med största sannolikhet skulle väcka
mig och göra mig rädd så att jag sen inte skulle kunna somna
om igen. Så här höll det på månad in och månad ut. Det tog
147
Linda
knäcken på mig att inte få sova ordentligt. När sömnbristen
blev mer än jag klarade av fick jag ta de där hemska dropparna som smakade mint. Ja sov gjorde jag med den medicinen i
kroppen, men sen var jag helt väck i nästan ett helt dygn då
hangovereffekten var hemsk.
Jag har många roliga minnen från min tid uppe i Växjö. Till exempel har jag firat min absolut roligaste nyårsafton på den låsta
avdelningen. Vi tjejer hade sen flera veckor tillbaka planerat
denna kväll med personalen som skulle jobba nyårsnatten. Vi
hade fest. Grillade och åt trerättersmiddag. Dukade jättefint.
Åt ostbricka och spelade kort. Senare på kvällen spelade vi hög
musik och både vi tjejer och de tre personal som jobbade denna
natt släppte loss och dansade runt i hela korridoren. Vid tolvslaget gick vi ut på rastgården för att fira in det nya året med
Pommac till ljudet av raketerna vi inte kunde se.
Det var bestämt att vi direkt efter det skulle gå och lägga oss,
men av någon anledning gick jag och en av de andra tjejerna ut
i köket, och det slutade med att en helt underbar personal fixade varmchoklad med vispgrädde till oss två som vi fick sitta ute
på rastgården och dricka. Vi satte oss med en filt runt oss och
njöt i den, för årstiden, ovanligt ljumna natten. Stunder som
dessa betydde otroligt mycket. De var det där lilla extra som
satte lite guldkant på tillvaron. Det fick en att glömma bort allt
annat ett tag och att man var där man var. Bakom många låsta
dörrar, höga murar och larm till förbannelse.
Andra roliga minnen jag också bär med mig därifrån är utflykter som blev till lite äventyr då det inte alla gånger gick som
planerat. Det som gjorde att vi stod ut i det stora hela var nog
att vi ofta hade nära till skratt och det trots att vi alla mådde
dåligt.
148
Linda
Efter att ha varit i Växjö cirka 9 månader bestämdes att en
utredning skulle göras på grund av mina koncentrationssvårigheter och svårigheter med att hålla information i huvudet. En
enkelriktad utredning gjordes och ADD-diagnos sattes. Till en
början var jag glad och lättad att de äntligen hade hittat ”felet”
på mig och att allt nu skulle vända och bli bra, men riktigt så
enkelt var det inte. Jag fick börja med adhd-medicinen concerta. Med den medicinen i kroppen uppfyllde jag fler kriterier i
diagnosen, än utan medicinen. Många svårigheter som personer med denna diagnos har fick jag uppleva, medicinen hade
omvänd effekt på mig. Mina pupiller var jättestora, jag kunde
inte längre vara stilla och jag fick svårt att planera och strukturera. Koncentrationen fungerade ännu sämre. Efter att jag
stått på den här medicinen i lite mer än ett år kände jag att den
inte alls var rätt. Den läkaren som hade satt denna diagnos och
satt in Concerta var ej kvar på vår avdelning. Då jag tog upp
det med den nya behandlande läkaren vi hade, så ville han inte
ändra på vare sig medicin eller diagnos. Men jag hade tur. Den
läkaren som diagnostiserat mig kom ett halvår senare att vara
vår läkare under sommaren. Så fort jag fick veta detta bad jag
en i mitt vårdlag ringa till honom och säga att jag ville sätta ut
medicinen. Han gick med på det direkt. På fyra dagar hade jag
gått från rätt hög dos av ADHD-medicinen till ingenting och
äntligen kunde jag vara stilla igen. Den röran som medicinen
orsakat i huvudet försvann. Vardagen fungerade också bättre
och man kunde återigen se att jag faktiskt hade blåa ögon då
pupillerna inte längre täckte hela ögat.
Fem dagar senare fick jag, på midsommarafton av alla dagar,
träffa läkaren. Då jag tog upp detta med att jag inte trodde att
ADD-diagnosen var rätt säger han till mig att han var en utav
dem som inte trodde att det var rätt diagnos. Hela detta är ett
mysterium för mig. En gåta jag aldrig kommer få något svar på.
149
Linda
Tvångsvården hade de i alla fall under denna tid kunnat få förlängd då man ansåg att ADHD-medicinen inte var rätt inställd
ännu. Man var sedan överens om att mina koncentrations- och
minnessvårigheter hängde ihop med, och berodde på, diagnosen Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.
Januari 2007 fick jag och tre andra tjejer flytta till en nyöppnad avdelning. Det var en villa som låg jättefint intill en sjö
bara ett stenkast från kliniken. Att kunna sitta och äta mat
med sjöutsikt utanför fönstren istället för murar, kändes som
en dröm. Jag minns så väl den ovana känslan av att jag när jag
ville kunde öppna dörren och gå ut. Under två års tid hade jag
ju varit van med att dörrar var låsta. Jag som hade tyckt det
varit jobbigt och påfrestande med stimmet som varit på den
andra avdelningen uppskattade verkligen den nya miljön som
var mycket lugnare och inte alls så stressande.
En personal sa till mig att det måste känts bra att jag kommit
så långt att jag nu kunde vistas på en öppen avdelning. Jag svarade att de kunde ha placerat mig där från allra första dagen då
jag garanterat hade stannat. Det enda jag ville var att få hjälp
och det med eller utan låsta dörrar.
Tiden gick och jag blev kvar månad in och månad ut. Jag kunde inte hitta någon väg ut från rättspsyk. En väg som kändes
hållbar, som jag trodde på och som kändes rätt för mig. Öppningen kom på våren 2008 då vi fick besök av ett företag som
jobbade med kraftigt förstärkt familjehemsvård. Efter att de
berättat om sin verksamhet tändes ett litet hopp inom mig. Den
vårdformen kunde kanske göra det möjligt för mig att få hjälp
och det i en helt vanlig familj med stöd dygnet runt. Jag ville
verkligen ha den hjälpen de hade att erbjuda, men för att kunna
det måste mitt hemlandsting bevilja det. Till min stora lycka
gav de grönt ljus och bollen kunde sättas i rullning.
150
Linda
Efter att familjehemskonsulten hade pratat med mig så började
letandet efter passande familj. Jag hälsade på hos ett medelålders par och i samband med detta rasade mitt liv samman. Jag
blev i väldigt dåligt skick och allt det jag förtvivlat försökte fly
ifrån triggades igång. Dåtiden fick mig att tappa kompassen i
nuet och det hela slutade med att jag gjorde mig illa, något jag
inte gjort under den långa tiden jag hade varit där på rättspsyk.
Läkaren bestämde efter det att jag skulle förflyttas till den låsta
avdelningen ett par dagar. Så blev det inte, jag fick tillbringa
mina sista två veckor där. Istället för att läkaren pratade med
mig och frågade varför hela jag vänts upp och ner drog han
sina egna slutsatser. Enligt honom var anledningen till att jag
reagerat som jag gjort, att jag hade så stark separationsångest
och var så rädd för att skrivas ut. Jag fick inte göra min röst
hörd då han inte ville lyssna på mina ord.
Jag skulle alltså två veckor senare skrivas ut. Att det inte var
helt klart med familjehemsplaceringen brydde sig läkaren inte
om. För att jag inte skulle bli stående på gatan efter utskrivningen tog familjehemsföretaget emot mig, och flytten till familjehemmet blev lite hastig och lustig.
Den sista tiden innan läkaren skrev ut mig blev väldigt märklig.
Då jag sedan några månader tillbaka inte längre tvångsvårdades fick jag gå ut själv och komma och gå som jag ville, men
gå bort till mitt rum i villan fick jag inte. Efter mycket om och
men tjatade jag till mig att få gå dit och hämta min mobilladdare. Då min telefon var helt urladdad behövde jag leta upp ett
eluttag någonstans. Jag hittade ett inne på badhuset och där
satte jag mig gråtande på golvet och i panik ringde jag min storasyster. Hon fixade en tågbiljett till mig så jag kunde åka upp
till dem. Permission några dagar fick jag, men inte vistas på den
öppna avdelningen. Jag kunde inte längre hitta någon som helst
logik i den situation jag befann mig i.
151
Linda
När jag kom tillbaka till kliniken fick jag veta att läkaren bestämt att jag inte fick packa ihop sakerna på mitt rum innan
flytten. Varför fick jag aldrig något svar på. För mig kändes det
som ett straff och att läkaren bara ville visa sin makt.
Under min tid på den öppna avdelningen var det en tjej som
under många månader skadat sig själv dag ut och dag in och de
utan att de blev några konsekvenser för henne. Det kändes lite
som att jag fick ta hela den smällen. Som att bägaren rann över
för läkaren då jag också gjorde mig illa. Så var det säkert inte,
men oavsett så spelar det faktiskt ingen som helst roll då det
var min upplevelse och min känsla utav situationen.
Efter det fåordiga utskrivningssamtalet var det bestämt att jag
skulle gå bort till den öppna avdelningen för att säga hejdå.
När jag kom dit skulle vi fika och äta tårta. Vi var cirka tolv
stycken runt bordet och någon personal försökte få igång någon form av konversation, men det var rätt resultatlöst faktiskt.
Var och varannan skruvade sig lite på stolen då situationen och
tystnaden kändes obekväm. Jag satt knäppttyst med blicken
ner på tallriken medan jag åt den lilla tårtbiten jag tagit.
Efter en stund gick jag och de tre tjejerna jag bott ihop med ut
på verandan. En utav dem säger då – Linda, vad är det vi firar
egentligen? Att de mer eller mindre slängt ut dig? Oavsett vad
så småskrattar jag tyst för mig själv varje gång jag ser en grön
prinsesstårta.
Det paret jag fick bo hos var jättesnälla, men jag kände redan
efter ett par veckor att det inte fanns någon trygghet att bygga
på där så min familjehemskonsult letade upp en ny familj. Hon
hittade en som hon trodde jag skulle trivas hos. Vi åkte dit och
hälsade på och det första jag möttes utav då dörren öppnades
var en liten tjej som sken som en solstråle. Familjen bestod utav
en ensamstående kvinna med två små barn på tre och sju år. Ef-
152
Linda
ter att ha fått vara där en helg kände vi från båda håll att detta
nog skulle kunna fungera och cirka en månad senare flyttade
jag in hos dem.
Det var nu min återhämtning kunde börja på riktigt. Växjö
ansåg att jag i princip var färdigbehandlad, men jag var i verkligheten långt ifrån det. Grunden som jag försökt bygga upp
under min tid där var inte alls stabil, så det var bara att börja
från början. Vägen upp var lång och det kom att krävas blod,
svett och tårar för att klara det. Innan jag flyttade hade jag bett
min familjehemskonsult att inte backa när jag ville backa, den
varianten hade redan prövats många gånger och den hjälpte
mig inte framåt. Hon tog mig på orden och vi backade inte en
enda gång. Vi stod stilla ibland när det var lite svajigt, men sen
fortsatte vi framåt igen. Tror att det är de absolut viktigaste orden jag sagt i mitt liv. När jag tappade hoppet brukade familjehemskonsulten säga till mig att hon bar det åt mig tills jag själv
kunde bära det igen. Jag är så otroligt tacksam för den hjälpen
jag fick utav henne och familjen och den villkorslösa kärleken
och tryggheten de gav mig. Jag är också otroligt tacksam att
psykiatrin och kommunen i Trelleborg gjorde det möjligt för
mig att fullfölja min behandling i familjehemmet.
?
Dessa två år förändrade verkligen mitt liv!
Linda beskriver med smärtsam tydlighet tiden på en låst
tvångsvårdsanstalt med allt vad det innebär av begränsningar och säkerhetstänkande. Detta är för den utomstående svårt att sätta sej in i men om du skulle för ett kort
ögonblick fundera över vad du i din vardag skulle sakna
mest om allt togs ifrån dej.
Vad det skulle innebära för dej att en dag inte kunna välja vad du skall ha på dej, att behöva be om lov för att få
gå på toaletten, röka en cigarett, ta en kopp kaffe eller
borsta din tänder. Vad i din vardag skulle du sakna mest?
153
Natalie Collini Anneberg
154
Natalie
Min mamma är besatt av demoner
På toalettstolen satt en figur med ett hår som var klippt som en
page, håret var slingat med blonda och bruna inslag. Kroppsformen var som alla andra figurer i hens ålder och längden var
163 cm. Kläderna hen bar var antagligen det hen alltid brukade bära, en tunika i någon färg som antagligen var köpt på
KappAhl.
Det var denna syn jag fick se när jag öppnade dörren för att gå
in på toaletten, figuren var min moder. Min moder var det ju
som satt där på toalettstolen och studerade sig själv. Hon tog på
armarna, letade efter något, tog sedan på sina ben och fortsatte
leta efter något. Men vad letade hon efter?
– Men kolla på mig, jag börjar bli gammal, sa min moder när
hon satt där.
Vadå gammal tänkte jag, min mamma har ju precis fyllt 38 år.
Hon är inte ens fyrtio år. Nej gammal var hon inte. Inte för fem
öre. Hon har alltid varit en relativt ung mamma, hon var 23
år när jag föddes. Mina föräldrar hade träffat varandra två år
innan och jag blev planerad ganska snabbt efter det.
Detta minne känns som mitt första innan mamma blev sjuk.
(Mamma har dock varit sjuk innan dess, men jag har inget
minne av det) Kanske var det ett av tecknen? Att hon började få
dålig självkänsla? Jag vet inte riktigt. Men ja, detta blir nog en
bra början på allt som komma skall.
År 2008 var året då allt började, kanske började det precis med
scenen jag beskrivit här ovan. Och antagligen var det de nästkommande händelserna som skulle påverka allt annat med.
– Du din morfar mår inte så bra. Han ligger på sjukhus, sa
min lärare till mig. Eller så var det jag som sa till läraren, jag
minns inte riktigt. Men att läraren fick reda på detta på något
sätt, det minns jag. Jag gick då i högstadiet, i åttonde klass i en
liten stad i Skåne.
155
Morfar hade varit sjuk några gånger tidigare, men hade alltid
klarat sig ganska bra, han var liksom en kämpe. En italiensk
kämpe som nu bodde i Sverige. Han hade antagligen legat på
IVA några gånger tidigare, sedan hade han KOL i botten och
var en ganska bastant man som fortfarande sov på dagarna.
Ja, han levde fortfarande med sin siesta. Så jag vet inte om jag
verkligen oroade mig så mycket för honom nu, visst kan det ha
varit lite obehagligt, men morfar var ju en kämpe! Detta skulle
han klara galant… Vilket han inte gjorde.
En morgon, jag minns inte när. Fick jag stanna hemma från
skolan för att istället ta bussen och därefter tåget till Helsingborgs lasarett. Morfar hade då gått bort någon gång under natten eller dagen innan. Jag minns inte så mycket.
Det jag sedan minns från sjukhuset är ett minne som står mig
nära, det är nog ett av mina ”värsta” minnen att återuppleva.
Det handlar om mamma, när hon då ser sin pappa liggandes
död på en bädd i rummet på avledningen. Rummet var lite dekorerat med ljus, och både farmor och morfars fru satt där inne.
Tårarna rann ner från våra kinder, och när mamma slutligen
får se honom utbrister hon:
– Men det är ju min pappa! Varpå hon brister ut i gråt, nästan
lite småchockad i rösten.
Jag själv sitter med farmor och stirrar på morfar, jag försöker
leta efter ett andetag, han brukade ju sova ibland, kanske sover
han nu med? Morfar andas nu! Men nej, nu var morfar helt
borta, i alla fall från denna värld, men finns ju kvar i våra
minnen.
Detta var en av sakerna som hände under 2008. Nästa sak var
att mamma förlorade jobbet. Hennes första jobb efter att hon
både gått in i väggen (vilket jag knappt har något minne av och
därför kan jag inte återberätta detta).
156
Något jag även minns är att jag en gång i skolan gick in i korridoren och bara gled ner mot väggen. Jag hamnade då på golvet
där jag satte mig och började skratta, varpå jag berättade något
privat inför alla i korridoren.
– Min mamma har varit otrogen.
Mer än så kan jag inte säga här, för jag minns inte så mycket.
Detta då jag inte hade någon aning om vad bipolär sjukdom var
så jag fattade inte mycket. Pappa däremot märkte antagligen
att något var på gång långt innan.
– Du Natalie, sköterskorna har kommit nu. Mamma hade
precis knackat på min dörr och stigit in i mitt rum, och sedan
kom orden. Jag stannade då upp och kollade på henne, vad
menade hon med detta?
– Okej mamma jag kommer snart ner, svarade jag henne
istället. Jag var inte speciellt klädd den dagen, jag var ledig från
skolan och hade en så kallad mysdag där jag satt och spelade.
Pyjamasen var plagget för dagen och håret var ganska kaotiskt.
För att sedan möta sköterskorna var jag tvungen att gå ner från
en trappa då vi bor i ett tvåvåningshus, medan jag då gick ner
för trappan började tankarna fladdra lite. Jag fick lite tid att
tänka och började då tänka vad som skulle hända och vilka de
var. När sköterskorna sedan såg mig sa den ena till mig:
– Du njuter av lovet ser jag? vilket jag bara svarade med en
vanlig ton:
– Ja, jag har suttit vid datorn hela dagen.
Och sedan minns jag inte mycket mer. Men de försökte förklara
för mig vad som skulle hända, men jag visste ju redan allt.
Mamma hade blivit sjuk igen, hennes deppiga demon kallad bipolärsjukdom hade kommit fram och gett henne dödsångest.
Detta var ju liksom scenen som vi alla hade väntat på, scenen då
hon faktiskt skulle till ett hem där man bekämpade demonerna.
157
Detta var inte direkt första gången det hände så jag visste eller
hoppades mer att det skulle ske till slut.
Damerna i färgade koftor satt där nere
Allt som sedan jag minns blev som en serie
Jag spelade en karaktär
Och fick se min mamma lämna mig kär
Samtidig som scenen fortsatte när mitt hjärta tär
Regissören fick bestämma
Att det var nu (jag?) min mamma skulle lämna
Nu skulle min mamma åka till ett hus
Där de tar fram sjuka personers ljus
Dit går hon för att bota hennes många sår
Samtidigt som jag undrar vad som efter egentligen består
Allt som nu skulle ske
Är att jag inte vill se
Jag vet redan nästa scen
Spring i hennes ben
Och hon kan inte sitta ner
För man kan se att hennes ångest blivit mer
Men detta vet alla redan
Och de vet precis vad som händer sedan
För när de vitklädda damerna lämnar vårt hus
Tar de bort lite brus
Från min lilla tanke
Som jag gömt i en vante
För mamma mår inte så bra
Det var precis vad de se
Hon skadade oss ömt
Och ibland önskade jag att jag henne glömt
Men nu sitter mamma i det lilla huset
Och kollar mot ljuset
För mamma kommer bli helt bra
Det är precis vad jag önskar att de sa
158
Och nu när mamma åter kommer tillbaka
Väntar jag bara på nästa vaka
När hon åter sitter med smärta
Samtidigt som alla hennes ord skadar mitt hjärta
Då damerna åter får besöka vårt hus
Och styra mammas demoner mot rätt ljus
Dikten är nog en ganska bra beskrivning på vad som hände,
vad som har hänt och vad som antagligen kommer hända igen.
För så är det med bipolärsjukdom. Du kan få dina ner och uppgångar lite då och då. Medicinen kan vara svår att få rätt på
och då mamma fick sin diagnos vid 38 års ålder är det inte alls
konstigt att detta skedde. Speciellt inte när hon misstänker att
hon varit manisk redan vid sexton års ålder.
Jag minns första gången mamma var inlagd, eller minns och
minns. Jag minns inte allt, för jag ville inte besöka henne, jag
vågade inte. Så jag besökte henne aldrig. Inte första gången.
Men jag minns att en av gångerna då hon åkte in, hade jag för
första gången i tonåren sagt till henne att jag älskade henne.
Detta hade aldrig tidigare skett sedan jag blev tonåring och
jag har inte sagt det sedan dess. Kanske var det just detta som
krävdes för att jag skulle inse det mer.
Pappa steg in genom dörren och hade precis varit på fest. Eller
han hade varit på väg till en fest, men han hann inte komma
långt förrän en av mammas demoner hade kommit fram. De
hade börjat bråka i taxin och saker hade hänt.
Då knackar det plötsligt på dörren, någon vill komma in verkar
det som.
– Öppna inte dörren! Släpp inte in henne! Utbrister pappa.
Och sedan börjar han förklara vad som har hänt. De hade suttit i taxin på väg till festen, när något hade hänt, jag vet inte
riktigt vad. Kanske hade de börjat bråka? Och nu ville han
159
inte släppa in henne i huset. Så hon stod och bankade och ville
in. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra men min lillebror
släpper in henne och sedan är helvetet löst. Mamma är som
förändrad, tonläget är annorlunda än tidigare och hon är full.
Hon säger att pappa varit otrogen och misshandlat henne...
Nu blir det så igen att jag inte minns allt i precis detalj. Det går
liksom inte att minnas. Men jag minns nästa händelseförlopp
ganska bra… Pappa och mamma börjar bråka, eller det är nog
mer mamma som bråkar med pappa. Hon stör honom, säger
dumma saker, egentligen det gamla vanliga som brukar flyga
ut ur hennes mun när hon blir sjuk. Jag minns att hon blir helt
kaotisk och galen. Hon skriker, bankar i väggarna. Sen lägger
hon sig även i deras sovrum och gråter, gråter och bara gråter.
Hon utrycker att hon inte orkar mer. Pappa bestämmer sig då
för att gå upp på min lillebrors rum för att undvika bråk och
bara ta det lugnt. Jag tycker då synd om hunden och tar upp
honom på rummet. Problemet här är att mamma följer med
och börjar då hålla på ännu mer. Hon brukar inte tycka om att
vi rör hunden alls när hon är som hon är. Det är trots all hennes
hund (han är skriven på henne).
Nu kommer jag vara ärlig, kanske kommer jag låta hemsk.
Men ja jag tyckte att allt detta var väldigt jobbigt att uppleva,
samtidigt som jag fann det väldigt spännande. Det blir nästan
som en film, en actionrulle som bara forsätter och fortsätter.
Under den så kallade filmen ringde jag och lillebror runt överallt. Både psykakut och polisen ringdes, men det fanns inte
mycket att göra egentligen. Mamma kanske störde grannarna,
men det var deras jobb att ringa om de blev störda. Psykakut
kunde inte ta in henne, hon var liksom inte en fara för sig själv
och inte självmordsbenägen. Så vi var egentligen fast. Fast hemma i vårt lilla hus med en galen mamma, en rädd hund och en
pappa som inte visste vad han skulle göra. De skulle ju ändå
160
skiljas senare (vilket det alltid var på tal om när mamma var så
här) Just det, hunden skulle avlivas med! Det var också en av
hennes typiska bipolära meningar som hon alltid sa. Hunden
ska avlivas, jag hatar er, vi ska skiljas och du är dålig. Alltid,
varenda gång.
Enligt mamma minns hon inte så mycket från denna kväll.
Det finns nog mer att berätta, men det brukar liksom alltid bli
likadant. När mamma har gjort ”mycket” i några dagar kan
hon bli sjuk. En gång hade vi bara varit på Ikea i några timmar
och sen pang bom var hennes demoner framme igen. Andra
gånger kan vara att hon haft gäster eller varit bortbjuden några
helger, då plötsligt ligger hon där igen. Och gråter, blir sur, blir
elak och bara blir… en demon.
Jag minns också en till liten händelse, det var några dagar innan gymnasiebalen. Tror nästan att det var dagen innan balen.
Jag satt då i klassrummet när jag plötsligt får ett sms från min
mamma. Jag minns inte riktigt ordagrant vad det stod, men
när jag sedan får ytterligare ett till sms rusar jag ut ur klassrummet och börjar gråta. Läraren kollar på mig och undrar
självklart vad som händer.
– Min mamma är sjuk i huvudet och hatar mig.
Det var nog ungefär så jag sa, eller så använde jag andra ord.
Jag minns inte riktigt. Men ja något sådant var det. Vissa från
klassen kommer efter mig och frågar vad som står på, jag berättar kanske inte allt, men en hel del. De stöttade mig en hel
del. Det som dock mest gjorde mig ledsen var att detta var
innan balen, jag ville uppleva allt man såg på film. De där
amerikanska tonårsfilmerna när mamman står och hjälper
sin dotter inför balen. Sätta upp mitt hår, hjälpa till lite med
sminket och berätta hur vacker jag är. Precis så ville jag ha
det. Men så blev det inte.
161
Mamma fortsatte vara besatt av demonen under dagen då min
gymnaisebal skulle vara, jag sminkade mig själv och försökte
fixa och trixa med håret utan större framgång. Det gick verkligen åt helvete. Men jag tror att jag senare blev frusterad och
sa rakt ut till mamma så som det var, att jag var ledsen att min
egen mamma inte kunde vara med mig på dagen jag skulle på
bal. Att hon inte kunde vara frisk, bara en dag, för min skull.
Men så funkar inte demonen riktigt. Den kan bara försvinna
ibland och bli passiv. För det brukar den vara. Den brukar
liksom alltid sitta i tre till fyra dagar. Lyckligtvis funkade det
idag, demonen lät min mamma synas för en stund och dagen
blev då bättre. Men jag fick ändå fixa mitt egna hår, för jag och
mamma kommer inte så bra överrens om sådana saker.
Jag satt på mitt rum under den kalla söndagsnatten i feburari
månad. Jag pratade i skype, spelade dator och hade det roligt.
Klockan närmade sig två samtidigt som ögonlocken började
skymma blicken som var fäst på skärmen.
– Du jag ska bara gå ner och borsta tänderna, viskade jag lite
tyst till min kompis samtidigt som jag reste mig upp från stolen
sakta och försiktigt. Eftersom att det var söndagnatt låg pappa
och sov, och mina föräldras sovrum befann sig precis under
mig. Varenda nuddande mot golvet hördes som explosioner ner
till mina föräldrar.
Hallen var kolsvart och jag trodde alltid att det var någon
mördare som smög runt där i mörket. Visserligen älskade jag
mörket, samtidigt som jag fruktade det väldigt mycket. Men
jag använde min mobil som ficklampa även om ljuset lyste svagt
och inte hjälpte mig speciellt mycket. Detta fick mig dock att
smyga ännu mer försktigt då jag knappt kunde se trappstegen
framför mig. När jag gått halvvägs nerför trappan kollade jag
upp en sekund och såg ett ljus skymta längre fram från köket.
Jag misstänkte då att det var pappa som hade suttit uppe förlänge och spelat dator. Men när jag vände huvudet tio grader
162
åt höger ser jag att trädörren till mina föräldrars sovrum är
stängd. Jag fastnade då med blicken på dörren och tankarna
började flöda.
Jag trodde bland annat att mina föräldrar hade bråkat igen och
att pappa hade gått och lagt sig på den bruna soffan i vardagsrummet. Eller att mamma hade blivit mer sjuk och stängt in sig
vilket hon brukade göra... och redan på dagen hade hon varit
konstig.
Detta fick mina tankar att gå som en röd tråd. Tankarna ändrades lite och jag började tänka efter på hur mamma hade varit
under dagen. Jag kände mig kanske lite deppig över det, var
lite ledsen… hon hade anklagat mig för att ha skrivit saker till
hennes kompis. Hon var väldigt sur den dagen, hon var sur på
allt och alla. Hon var väldigt säker på att hon skulle säga upp
bekantskapen med många/alla hennes vänner. Hon trodde inte
att de tyckte om henne, att de snackade skit och att de hade
gaddat ihop sig mot henne.
– Jag vet vad du har gjort. Jag ser vad Fröken P och Fru A
skriver till varandra på Facebook. Pft, hur kan de vara så bra
vänner helt plötsligt? Jag ska minsann inte följa med på någon
resa i sommar med dom, var ord som hade kommit surt från
hennes mun.
Jag försökte ju hela tiden svara henne fastän jag visste att hennes sjukdom hade tagit över henne igen. Dock visste jag lite hur
hon kände, jag kände igen mig ganska mycket när det kom till
just den paranoian, att gå runt och vara osäker på sin vänskap
med väninnor och bekanta. Tro att de gjort saker de inte gjort
och liknande. Men när jag försökte besvara henne med detta
fick jag ett svar tillbaka, ett vackert svar som man gärna önskar
från sin mamma.
– Håll käften det har du inte med och göra. Du vet inget.
När jag sedan befann mig i mina tankar såg jag plötsligt en
163
liten ljusstrimma på min vänstra sida. Jag gick då längre ner i
trappan och vände huvudet mot ljuset samtidigt som jag stötte
mot något. En gestalt med en längd kortare än min egen gå
rakt in i mig. Jag kollade upp och fick se min mamma ståendes
framför mig. Hon hade precis stigit ut från toaletten och vandrade omkring i hallen. Jag sa hej och gick sedan in på toaletten.
På toaletten borstade jag tänderna och förberedde mig inför
natten. Mitt långa hår borstades igenom och mitt ansikte som
var täckt av smink fick en ordentlig tvätt. När jag var klar
släckte jag lampan och drog sakta ner handtaget. Smög sedan
ut men upptäckte då att kökslampan stod tänd. Jag smög in i
köket och skulle släcka lampan, men lite innan handen nuddade
knappen såg jag mamma framför mig. Hon satt vid bordet och
såg orolig ut.
– Mamma vad är det? frågade jag undrande samtidigt som jag
försökte läsa kroppsspråket. Hon kollade på mig med uppspärrande ögon, blicken var orolig och hon besvarade min fråga
med darrande röst.
– Det är mitt hjärta, jag vaknade av att jag hade ont i hjärtat.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, utan kollade på henne
sorgset och fick fram orden:
– Finns det något jag kan göra för dig? Bara säg till!
Hon kollade först ner och sedan kollade hon upp igen och
mötte min blick. Hon stirrade på mig väldigt närvarande och
man såg att hon befanns sig just här.
– Du kan ringa ambulansen svarade hon mig med blicken mot
mig. Jag stirrade på henne med stora ögon, stannade till och
fick vänta någon sekund på att svara.
Den 21:a december fick jag ett samtal från min mamma.
– Natalie du måste komma hem nu, snart sker det, jag vill
inte vara ensam. Jag försökte förklara för henne att om det nu
skulle ske, skulle det ske tio över tolv i Sverige. Jag hade kollat
upp tiden via nätet och försökte lugna min skrämda mamma.
164
– Mamma när klockan slagit tio över tolv, och inget har hänt
så vill jag att du slutar oroa dig, lovar du det mamma?
– Mamma det kommer inte ske. Okej mamma lugna dig nu.
Jag älskar dig, ta det lugnt nu hej då. Detta var ännu ett tecken
på att mamma verkligen var sjuk, och att se henne så var jobbigt,
jag hade förlorat min mamma – igen.
Detta är en liten händelse som jag inte minns fullt ut av, men
jag tyckte att den kan vara intressant att ta med. Ska försöka
förklara händelsen lite mer, det lilla jag minns. Vid denna tidpunkt hade mammas ångest blivit mer generell, hon hade börjat
få katastroftankar och trodde då att hon skulle dö för att det
var 2012, jorden skulle ju gå under. Nu vill jag inte påstå att alla
som trodde detta var psykisk sjuka, men med tanke på mammas
tidigare erfarenheter kan det mycket väl ha varit detta som utlöste det hela.
Mamma blev slutligen inlagd på MAS i Malmö, jag minns själv
när jag besökte henne, hon verkade relativt frisk ändå, men
jag ansåg ändå att hon var på rätt ställe. För här kunde hon
ta ut sin ångest mer och visa den mer än vad hon kunde göra
hemma. För hemma blev vi alla påverkade av hennes ångest.
Men hon ville inte vara där egentligen, hon kände sig liksom
instängd. Vilket är förståligt, för man är instängd. Men vissa
av patienterna får lov att gå ut någon timme per dag, beroende
på vad läkare och skötare har kommit överrens om. Minns inte
om mamma hade fått lov att göra detta.
Detta är då ett par fåtal minnen som jag har där min mamma
varit besatt av demonerna som ständigt finns i hennes huvud.
Men hur är det då nu?
Nu är jag 20 år gammal och bor fortfarande hemma. År 2014
har nästan precis börjat och mammas demoner har bara blivit värre. Och jag har blivit som en behandlare till min egen
165
mamma, vilket jag inte ska vara. Det är liksom inte hennes fel.
Men det är jobbigt att se sin mamma försvinna framför mig,
jag blir irriterad på allt. För nu när hon mår som hon gör så
finns det någon självmedicinering utöver den vanliga medicineringen. Hon röker väldigt mycket, sover och dricker en massa
kaffe. Detta blir som en ond cirkel. För både rökningen och
kaffet kan bidra till mer ångest. Läser man på olika sidor på
internet så kan man läsa bieffekterna av just kaffe med koffein.
Hjärtklappning är en av dessa bieffekter, så ja jag är sur på
min mamma när hon gör som hon gör. Och ibland försöker jag
stoppa henne ifrån att ta mer kaffe, eller ta en cigarett. Bara
för att jag vet hur hon blir sen, kaffet gör det hela bara värre,
och hon kommer då att börja oroa sig för sitt hjärta. Den onda
cirklen om och om igen, lite som självskada. Detta har då gjort
att jag själv har fått några utbrott på henne. Exempel kommer
nedan.
En dag i januari skällde jag ut min mamma. Jag var riktigt arg
och visste inte vad jag skulle göra eller säga. Så jag sa dumma
saker, saker som ingen borde säga till någon annan.
– Jag hoppas att du dör i sömnen.
Det var dessa ord som jag sa till min mamma, ja just då var jag
väldigt arg på henne. Demonen hade än en gång tagit över hennes kropp och fått henne att säga massa dumma saker. Dagen
innan hade mamma sagt att hon skulle skära sig. Jag gick då
in på hennes rum, drog upp alla kläder för att skymta hennes
hud runt handleder, vrister och armar. Jag hittade inga sår,
och inga märken. Mamma var enligt henne själv för feg för att
skära sig. Men mamma skadar sig själv på andra sätt, eller det
är så jag ser det.
– Nej mamma du får inte dricka mer kaffe, sa jag till henne
och ställde mig och blockerade kaffemaskinen.
Jag vet inte om kaffe och cigaretter är en självskada. Men både
jag och min pappa har märkt förändringar i mamma när hon
dricker kaffe och röker för mycket. Och enligt sjukvårdsupplys-
166
ningen ska man gärna minska på både kaffe och rökning när
man har hjärtklappning. Så man kan säga att hon skadar sig
själv, men med kaffe och cigaretter.
– Jag ska skära upp handlederna framför dig.
Detta var också en sak jag sa till henne, detta då hon slog sig
själv ganska mycket. Jag kunde sitta i köket och höra hur hon
slog sig själv när hon låg i sovrummet. Man kunde då höra
hur hon låg och skrek, sa konstiga ljud och dylikt. Ibland kan
man nästan tro att hon hallucinerar. Andra gånger vandrar
hon fram och tillbaka i huset på nedervåningen, hyperventilerar och drar sig själv på olika ställen på kroppen. Detta brukar
då resultera till att hon vill att vi ringer ambulansen, för att hon
tror att hon ska dö. Vilket hon inte ska utan alla dessa anfall är
hennes panikångest. Mamma brukar liksom oroa sig för att få
panikångest. Så hon får ångest för att hon är rädd att få ångest.
Utöver detta har hon även ställt alarm mitt i natten, kanske fem
gånger som ringer då och då, vilket stör familjen. Jag vaknar
inte av det då mitt rum är på ovanvåningen men jag vet hur
mycket de andra stör sig på det. Så mamma är rädd för att dö,
i sömnen.
Detta är precis så det har varit lite under 2014 men även under
2013. Det känns som att hon träffat på en ny demon, någon
annan demon har satt sig i henne och börjat komma fram då
och då.
Det finns mornar när jag har vaknat av att mamma har stått
och slagit i väggarna. Samtidigt som hon har skrikit. Skriken
påminde om gången jag trodde att hon hallucinerade. Jag vet
inte riktigt hur jag ska förklara det, men kanske som något
skrik i en film där sci-fi eller fantasy är involverat. Så kanske
som en fantasifigur. Låter kanske lite konstigt, men jag vet inte
alls hur jag ska förklara det. Men det var iallafall det jag vaknade av, skriket och bankandet i väggen.
167
Mina olika texter kan verka osammanhängande ibland, men
det blir så. För jag minns vissa händelser ibland, och sen finns
det många händelser som är upprepande, demonerna kan komma upp igen och igen och agerar oftast likadant. Om det är
samma demon som besöker mamma. Men nu vill jag berätta
för dig det senaste året, hur jag har känt mig.
Jag har ibland varit en mamma för min egen mamma, även om
pappa har hjälpt till med det hela så känns det ändå som att jag
har varit den med förståelsen. Kanske för att jag själv har psykisk ohälsa eller för att jag känt att det var min plikt att ta hand
om henne? Jag vet inte riktigt. Jag har ibland tyckt att det varit
spännande. Det har gjort mitt lilla liv en aning mer intressant.
Jag har fått leka vuxen, fått ta mera ansvar och fått göra lite
hur jag vill. Jag var ju den som följde med pappa och handlade,
vilket gjorde att jag själv kunde planera måltiderna, skriva upp
allt på en lapp och ha det precis som jag ville för ingen la sig i
hur jag gjorde det, så länge det var strukturerat. Sen visst, lite
la han sig i, för det var hans pengar. Men det funkade ändå
rätt bra. Jag brukar även skämta och säga att jag har fått praktik, fast i hemmet då. Jag vill nämligen jobba med människor
som är besatt av demoner. Demoner av mammas sort. Så lite
har det hjälpt mig, jag har fått lära mig det riktiga om allt,
inte bara läst i böckerna. Verkligheten är det som stämmer och
skolböckerna kan aldrig likna sig med detta.
Detta med att vara mamma åt sin egen mamma kanske funkar
ibland, men det finns stunder då jag nästan ger upp, för det
känns ibland som att jag pratar med en yngre människa, kanske någon i början av tonåren, eller ännu yngre. Och visst har
det varit underbart att känna sig behövd. Men när jag sedan
gått ner i en svacka själv, har jag bara blivit jävlig. Jag har sagt
väldigt hemska saker till min mamma som jag idag ångrar, men
som jag har förståelse för att jag sa. Jag är en väldigt ilsken
människa och detta har antagligen bara gjort mig ännu mer
168
ilsken. Så jag vill inte påstå att jag är guds bästa barn. Jag vill
inte säga att jag är perfekt för det är jag verkligen inte. Jag har
fått utbrott på henne, skrikit henne i ansiktet och slagit till henne. Detta är något jag ångrar, men samtidigt har jag nog varit
som en tickande bomb som bara väntat på ögonblicket.
Jag vill även lägga en input hur jag har blivit bemött av sjukvården, kommunen och andra. Jag minns att när jag var yngre
tyckte mina föräldrar att jag skulle prata med någon om vad
som pågick hemma, vilket jag på något sätt gjorde, jag hade en
underbar kurator på mitt gymnasium som jag kunde prata med
närsomhelst. Och då jag var barn tog jag inte allt för mycket
ansvar över min mamma.
Det ansvaret känns som det har kommit senare, och det är då
jag tycker att det har blivit jobbigare att veta vad jag ska göra.
För det känns som jag ibland hamnar mellan stolarna, speciellt
nu när varken jag eller min bror är barn längre. Jag kan ju prata
med kuratorer om jag vill, jag kan gå hos psykolog om jag vill.
Men detta är bara ord till ord, det jag behöver är agerande.
Vilket är lite svårt. Hon är inte självmordsbenägen såvitt jag
vet, så vad jag vet kan hon inte bli tvångsvårdad. Kanske hade
det hjälpt om jag hade följt med henne in på psykakut, kanske
är en dotters röst starkare än mammas själv.
Slutligen vill jag skriva något bra om min mamma, för de förgående texterna har ju bara visat de dåliga sidorna av henne,
samtidigt som det gett mig en hel del styrka inför framtiden.
Men ja min mamma har en del bra sidor med. Hon är väldigt
kreativ, gillar vanligtvis att sticka, virka och annat hantverk.
Hon har även en känsla för stil. Sen är hon starkare än få.
Hon har upplevt en hel del, detta inklusive adhd-diagnos vid
38 års ålder samt bipolärsjukdom som hon fick reda på nästan
samtidigt. Allt detta har hon haft antaligen sedan barnsben (bipolärsjukdom kan ha kommit senare) Men samtidigt har hon
169
lyckats uppfostra två barn som blev ganska bra till slut. Hon
är fortfarande gift med sin man, min pappa som hon träffade
vid 21 års ålder. Hon har lyckats få bra betyg när hon studerat
något hon verkligen inte hade en aning om på komvux. Hon
var kvinnan som knappt kunde klistra in en text i word, men
som nu är utbildad IT-tekniker med VG-MVG i alla ämnen
hon läste.
Detta kanske är lite fel att skriva, men jag är en aning chockad
att hon inte bara har gett upp allt. För såvitt jag vet har hon inte
försökt ta livet av sig, jag har aldrig hittat henne helt avslagen
på golvet, så ja, stark är hon. För att hon har varit på botten,
flera gånger. Men hon lever än idag. Hon är en kämpe, en kämpe med upp och nedgångar. Ibland kanske det går lite långsamt
med allt, men hon lever fortfarande.
Mamma, du är en stark kvinna som klarar det mesta,
men du måste bara våga försöka lite mer
Jag vill även tacka alla människor som ställt upp för mig under
dessa perioder av mitt liv. Allt ifrån den underbara kuratorn
på min gymnasieskola som fick mig att prata på riktigt, till tre
gymnasievänner, men även en gammal högstadievän, en gammal bästa vän, mina lärare på gymnasieskolan, min familj, och
andra vänner.
Men det största tacket av alla ska min farmor ha. Hon är den
mest underbara människa som finns och har verkligen alltid
ställt upp för mig. Hon är den bästa farmor man kan önska
sig och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Förutom
min farmor vill jag även tacka min kära pappa som fortfarande
kämpar med detta och alltid försökt vara där för hela familjen
och alltid försökt hjälpa oss när det varit svårt.
170
Jag vill även försöka ge tips till andra som är i samma situation som jag är. Prata, prata, prata, prata. Öppna upp dig för
någon, vem som helst. På skolan finns det kuratorer och även
ungdomsmottagningen har detta. Du är inte ensam, vilket är
anledningen till att jag delar med mig av denna text. För att
visa, att du verkligen inte är ensam och att du förtjänar att få
leva ditt eget liv. Men hata inte din närstående som har psykisk
ohälsa, denne kan inte hjälpa det och vill troligtvis inte vara
dum mot dig. Men det bara blir så för psykisk ohälsa kan göra
en blind för verkligheten och alla runt omkring dig.
Det enda du kan göra är att försöka hjälpa personen lite, men
inte för mycket, för just Du är viktig. Du betyder något, och
du kan inte göra allt. Och det viktigaste av allt är att DU inte
glömmer DIG själv.
?
Natalie beskriver med en tonårings förtvivlan men
också klarsynthet sin balansgång mellan barnets önskan om den ovillkorliga kärleken och den vuxnes
tunga börda av ansvar och stöd.
Hur kan vi från olika myndigheters perspektiv ge stöd
till denna familj när den sjuke saknar insikt och vilja
att ta emot hjälp?
171
Olle Herrström
172
Olle
F22.0
När jag vaknade så insåg jag snart att jag inte kom ihåg någonting. Obehaget spred sig inom mig. Förträngde det genom att
fokusera på att äta frukost. Rädslan hade nu fått ett fäste. Försökte minnas något från mitt liv. Kunde inte dra mig något som
helst till minnes.
Nu gick det snabbt. Sade upp mig, flyttade tillbaka till Skåne,
sökte till en folkhögskola och började studera. Det var nu någon gång i slutet av januari 2007. Två månader sedan historien
började. Rädslan hade börjat övergå till en mer spännande upplevelse. Alla som såg på mig visste nämligen allt som fanns att
veta om mig. Jag kände mig iakttagen och till viss del förföljd.
Lite som att leva i en spionthriller. Ett rus av adrenalin gjorde
mig på gott humör och varade i ett par månader.
När adrenalinpåslaget började avta hade mitt minne levt sitt
eget liv. Varje gång jag försökte minnas något förändrades en
detalj eller två. Personer bytte plats, sa fel saker, vid fel tidpunkt samt att den kronologiska ordningen av minnena kunde
jag inte bestämma. Lagom tills att ruset övergick till ett riksargt raseri var min minnesbank helt skruvad. Ingenting hände,
inte heller någon person infriade mina förhoppningar om att få
ge utlopp för adrenalinet jag samlat på mig. Ladda upp dag in
och vecka ut fungerade inte för mig. Mitt introverta lugn övergick till ett aggressivt och ett inte fullt genomtänkt beteende.
På omvägar hade jag fått en remiss till en psykiatriker och var
nu på väg mot mötet. I slutet av augusti var det, samtidigt som
solen sken på mig. Jag satt i en park en bit bort från sjukhuset.
Jag hade åkte en timme tidigare då jag inte kunde komma till
ro hemma. Fåglarnas sång skingrade inte mina tankar utan jag
var fast i den egenupplevda känslan av raseri. Skruvade mig på
bänken och frustade.
173
Olle
Kliver rätt in på läkarens rum och presenterar mig genom att
förklara varför jag måste försvara mig, gå runt beväpnad med
slagträ och järnrör. Mitt upplevda behov av att freda mig möts
av en förståelig mängd oro och skepsis. Jag möts av en läkare
som skruvar på sig och visar sitt missmod, för att sedan lämna
lokalen en kort stund. Känner en viss lättnad redan här. När
jag sitter ensam i rummet. Vet inte om det var på grund av att
jag talat och ventilerat kring vad som rört sig inom mig. Kanske
var det så att jag kämpat emot känslan av att vara utåtagerande
så länge och den förlösande känslan av att ge efter gav mig ro.
När två poliser klev in för att hämta mig till psykakut befann
jag mig i mitt nyfunna lugn och brydde mig inte nämnvärt,
förutom en gång på motorvägen när jag förstod att jag skulle
till Malmö. Min fråga om hur jag skulle komma hem igen var
det ingen som kunde svara på. Inläggningen var långsam och
tråkig. Alla som jag mötte var helt oförstående till mitt beteende samt min oro. Idag har jag svårt att förstå hur personal kan
sucka, vända sig om och skaka på huvudet och gå där ifrån.
Vill inte påstå att det initiala bemötandet jag fick har hjälpt mig
i min återhämtning.
Men en skötare kom in till mig och frågade hur det var samtidigt som han stod lite avspänt mot väggen och talade lugnt med
mig. Hans kroppsspråk visade för mig, att jag nog inte mår så
bra. Efter ett par turer i huset så hamnar jag på avdelning 89.
Under de två första dagarna började jag slappna av. Kroppens
anspänning släppte och jag blev matt. Det värsta som kunde
hända hade hänt. Jag var inlåst, ändå levde jag fortfarande. Jag
var där i tre månader. Sista tiden var kanske inte helt nödvändig, i mitt minne, då heldygnsvård är mer förvaring är vård.
Sista tiden minns jag idag hur jag släpande drog mina fötter
och kropp runt pildammen. Utan att jag insåg det själv så var
174
Olle
jag drabbad av mer än en F22.0 alltså en vanlig tillfällig vanföreställning.
Kan inte minnas att jag någon gång känt oro innan jag fick
psykosen. Ångest har jag inte kunnat beskriva tidigare. Nya
katastroftankar varje sekund och inför varje situation. En liten
släng av depression. Sist och till mest besvär mina kognitiva
förmågor var som borta. Närminnet fanns inte kvar. Jag kunde inte koncentrera mig. Att sitta still var en omöjlighet. Livet
innan kom jag inte ihåg.
Nu var jag tillbaks i mitt föräldrahem. Min kontakt med omvärlden bestod i boendestöd en gång per vecka. Läkare träffade
jag var tredje månad. Där emellan var jag ensam med mina
tankar och rutiner. Tankarna gjorde det inte alltid lätt för mig
att slappna av i rutinerna. Men rutinerna gjorde det lättare att
hantera tankarna. När jag fick sömn, mat, motion och hygien
tillgodosedda mådde jag bättre. Ju längre jag kom i mitt mående desto mer kändes det som att något saknades mig. Med
bättre mående kommer mer behov av att se, synas och bli bekräftad.
Att vara sjuk för mig har varit mycket som att utkämpa ett
krig. Akutfasen går att likna vid en batalj som slår ut all nödvändig livsuppehållande infrastruktur. För att sen kunna leva
där igen måste det åter byggas upp ett civilt samhälle.
Det jag vill ändra på mest i min behandling är att någon i ett
tidigare skede förklarat för mig vad min diagnos innebär, och
har för konsekvenser, sätta mina upplevelser i ett sammanhang.
Avslutningsvis vill jag bara påpeka att tiden då jag var akut
sjuk var inte det svåraste att hantera, det var tvärtom lättare
än återhämtningen. Därmed inte sagt att det varit smärtfritt.
175
Olle
Tvärtom har det kostat i tid, kraft och förmågor, men vill ändå
inte vara utan erfarenheten.
Det finns förmodligen ett flertal anledningar till att jag insjuknade. Dålig koll på mitt behov av ventiler för det inre är nog
en av de främsta.
Min återhämtning beror främst på envishet, envishet samt
envishet.
176
?
Olle
I Olles berättelse från sin tid i slutenvården beskriver
han sin tolkning av de signaler och kroppsspråk som han
uppfattar personalen sänder ut. Hur kan vi i professionen göra för att vara mer lyhörda och sensitiva i vad det
är vi sänder ut för signaler?
Olle berättar att hans väg tillbaka, hans återhämtning,
har varit det svåra i hans historia. Han beskriver på ett
målande sätt att den akuta fasen kan liknas vid en krigszoon, ett slagfält och allt vad detta har raserat av kognitiva funktioner och strukturer. Olle beskriver också att
han saknade någon som kunde hjälpa honom förstå vad
som skett och hjälpa honom att sätta in sina upplevelser
i ett sammanhang. Fundera en stund på hur du i din
organisation skulle kunna hjälpa Olle förstå sina upplevelser?
Han beskriver också att en del i hans återhämtning handlar om
struktur och att skaffa sig rutiner så fundera då också vilka rutiner
ni har på er enhet som är till för att stödja och hjälpa era klienter/
patienter och vilka rutiner ni har som är till för personalen?
177
Per Ejderholt
178
Per
Att leva med psykisk ohälsa.
Jag heter Per.
Jag ska berätta om min resa med psykisk ohälsa.
Jag föddes 1962 av kärleksfulla föräldrar. Det är svårt att komma ihåg sina första år, men i alla fall. Jag hade svårt med motoriken från första början. Jag började inte gå förrän jag var nästan tjugo månader gammal. Efter hand som åren gick blev mor
sjuk, hon hade ångest och tvångstankar. När jag var tre-fyra år
blev hon inlagd på St: Lars i Lund. Min far fostrade mig och
min bror. Min far var tvungen att jobba dag och natt för att vi
skulle ha mat och kläder. Min äldre bror gick i skolan och jag
hade olika barnvakter.
Min mor kom hem efter nio månader på sjukhus.
Då jag var fem år började jag i lekskolan, något liknande dagis.
Jag trivdes inte riktigt. Jag grät mycket när jag blev lämnad.
Åren gick och när jag var sju år började jag i skolan. Jag hade
lärt mig läsa redan innan jag började skolan men det var värre
med skrivning, som när jag skulle skriva mitt namn: det blev
baklänges. Med gymnastik var det ännu värre, jag hade svårt
med balansgång och liknande.
Min mor led fortfarande av ångest och tvångstankar. Efter
skoldagens slut gick min mor och jag till min mormor som
bodde i närheten. Oftast lekte jag för mig själv hos mormor
medan min mor grät och var ledsen. Trots att jag bara var sju
år började jag känna mig otrygg. Min mor hade ingen sjukpenning så min far jobbade fortfarande mycket. Kanske också för
att fly verkligheten. Åren gick och min mor fick förtidspension.
Jag började mellanstadiet. Det gick väl relativt hyfsat i skolan
trots mina problem. När jag gick vårterminen i sexan kontaktade min skollärarinna min mor och far att jag skulle till läkarstationen i Anderslöv för utredning.
179
Per
Läkaren hånlog mot mig och sa att jag hade en CP-skada och
skickade mig till barnkliniken i Lund för utredning. Jag låg på
barnpsyk i Lund i tre veckor. Där kom de fram till att jag hade
en förlossningsskada med koordinationsstörningar orsakad av
syrebrist.
På högstadiet började mina stora problem med yrsel, kräkningar
och illamående. Jag fick kontakt med min mors psykiater. Jag
blev befriad från gymnastiken i skolan och fick medicin och
mådde relativt bra.
Jag gick ut högstadiet med medelbra betyg, började sedan gymnasiet med samma problem som tidigare men tog studenten
med hyfsade betyg. När jag sedan skulle börja jobba blev mina
problem ännu värre. Jag försökte med olika jobb men hade
svårt på grund av mitt handikapp. Min far som var arbetsledare på ett företag i Anderslöv ordnade in mig så att jag fick
anställning. Där jobbade jag två-skift. Jag började ta körkort
och efter mycket möda och stort besvär fick jag till sist körkort.
Men efter det blev jag sämre och blev tvungen att sluta jobba.
Arbetsförmedlingen ordnade så att jag fick göra prov på AMI
i Malmö. Efter det, 1983 kom jag in på AMI i Vejbystrand.
Där gick jag i åtta veckor. Jag fick en praktikplats i en affär i
Trelleborg, men blev arbetslös igen. Min far som var min stora
förebild ordnade åter in mig på sitt jobb, nu med lönebidrag.
Men samma problem som tidigare uppstod. Jag träffade min
psykiater och fick ny medicin, och om jag blev dålig fick jag
gå hem från jobbet och vila mig. Det gick hyfsat bra fram till
1991 då jag fick en kraftig depression. Jobbet ordnade tid hos
företagshälsovården och jag blev sjukskriven. 1992 började jag
arbetsträna men klarade inte av att göra det på heltid. 1994
fick jag tjugofem procent sjukbidrag och började må bättre. Jag
hade en bra läkare. Det enda jag saknade var en kvinna i mitt
180
per
liv. Jag hade svårt med förhållanden på grund av mina psykiska
problem.
2003 kom så nästa bakslag. En lördag fick jag inte fatt på min
far, den person som betydde mest för mig. Jag gick upp i hans
lägenhet och fann honom på toaletten, livlös. Jag ringde ambulans och sen min bror. Far var redan död när ambulansen kom.
Min mor som hade kommit på ett ålderdomshem några år tidigare tog det mycket hårt. Hennes sista levnadsår tog jag hand
om henne. Jag hälsade på henne varje dag. Min mor somnade
in 2006. Efter det kom en period av ångest och depression. Jag
tyckte inte det var så roligt att leva mer.
Då sa en kompis till mig att jag skulle följa med honom till
Frälsningsarmén. Där träffade jag många utstötta. Nu började
andra problem, med ekonomin. Jag träffade många oärliga
människor som lurade mig.
2006 kom den verkliga återhämtningen. Jag kom i kontakt med
ett dagcenter som heter Kärnan. Där träffade jag personer med
psykiska problem och underbar personal.
Senare på sommaren samma år gick jag med i en förening som
heter IFS, (Intresseföreningen för schizofreni och andra psykossjukdomar). På ett medlemsmöte kom jag i kontakt med en
tjej som var personligt ombud i Trelleborg. Hon kom att hjälpa
mig med mina skulder så att jag kom i fatt. Senare samma år
fick jag God Man, som har hand om min ekonomi.
Senare samma år började vi på Kärnan med en dans som heter
Squaredans. Där träffade jag en underbar tjej som heter Birgitta.
2009 blev hon min fru. Hon hade fyra barn och numera sex
barnbarn.
181
Per
Så på sju år har det gått från totalt mörker till mycket ljust, men
det hade inte gått utan mina underbara föräldrar, bra läkare
och mediciner. Och jag jobbar nu halvtid på samma företag.
Min underbara fru och hennes barn har blivit en del av mitt
liv. Jag är med i en grupp som heter Värdefullt och just nu leker
livet. Så det går att leva med psykisk ohälsa!
Till sist så vill jag berätta att mina framtidsutsikter ser ännu
bättre ut sedan jag gått med i Värdefullt. Jag har fått en annan syn på livet. Att få berätta om mina upplevelser öppet har
stärkt mig. Jag vill hjälpa andra som har varit i samma situation därför vill jag engagera mig i föreningar som lyfter dessa
frågor. Att hjälpa ungdomar och andra med psykisk ohälsa
skall kunna må bättre. Jag vill att alla som har psykisk ohälsa
inte skall skämmas för detta och få hjälp i tid.
Alla förtjänar ett arbetsliv där det finns en förståelse och kunskap om denna grupp, därför är det viktigt att arbetsgivarna,
försäkringskassan och arbetsförmedlingen samverkar med oss
som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa.
182
?
per
Pers berättelse utstrålar mycket värme för sina föräldrar och då kanske framför allt sin far som var hans
stora förebild.
Vad gör vi inom professionen för att uppmärksamma
våra klienters anhöriga och närstående och deras
situation? Gör vi tillräckligt? Vad kan du göra på
din arbetsplats för att avlasta utsatta och hårt drabbade anhöriga?
183
184
185
186
187
188
189
190
191
192