1. No category

v
Ett filmat öga, häftat vid en medvetslös kropp. Ögat ser
ingenting eftersom det redan har berövats synen av kameran.
Den namnlösa linsens blick slickar golvet som en detektiv utan
grammatik. En docka, en till docka, ett mjukisdjur, en vas,
kaktusar, en teve, sladdar, en korg, hörnet av en soffa, en bit av
en matta, kaksmulor, sockerbitar, ett gammalt familjefoto. På
fotot står en flicka som stirrar snett upp mot ingenting. Flickans
ena öga blir allt större ju mer det zoomas in, allt suddigare, det
liknar nu en fläck på ett pappersark. Vem kan senare veta att
det en gång var ett öga? Kameran drar sig långsamt tillbaka.
Bredvid en omkullvält soffa står ett skåp upp och ner, det går
inte att rekonstruera någon berättelse ur detta ruinlandskap.
Det var i den filmen jag såg ER för första gången. Ett år
tidigare hade jag ännu varit gymnasielev på en skola i Ho Chi
Minh-staden, som en gång i tiden hade hetat Saigon och
fortfarande ofta kallades så. Lärarna betraktade mig som
skolflickan med järnblusen. Mina betyg var oöverträffliga. Den
våren fick vår skola ett brev från DDR där man bad oss att
skicka en av våra elever till det internationella ungdomsmötet i
Berlin. Man ville höra en autentisk röst tala under rubriken
”Vietnam som offer för den amerikanska imperialismen”. Vår
rektor hade en god relation till DDR, hade varit där och allt.
Han hade ofta berättat för oss om sin vistelse i Berlin och om
ett visst ”Pergamonmuseum”. ”Pergamon” lät som namnet på
en flyttfågel och vi tyckte om att föreställa oss himlen över
Berlin där dessa fåglar fladdrade omkring. Under ett extrainsatt
möte beslöt lärarna att skicka mig till Berlin. Jag skrev för det
mesta glasklara uppsatser, därtill hade jag en röst som en trana
och
hade
redan
uppträtt
flera
gånger
under
skolidrottstävlingarna och vid mottagandet av officiella gäster.
Dessutom tyckte förmodligen de vuxna att jag inte verkade lätt
förledd.
Det var mitt livs första flygresa. Jag såg fram emot resan och
kunde inte föreställa mig att jag skulle kunna råka ut för något
farligt. Men eftersom min familjs och mina vänners ansikten
visade tecken på rädsla när de följde mig till flygplatsen
började jag att bli bekymrad. Kanske hade de hållit något
hemligt för att inte oroa mig? Jag kunde visserligen ingenting
om flygplanets mekanik, men var ändå övertygad om att mitt
plan skulle fungera bra. Jag hade aldrig tidigare stigit in i ett så
stort, hårt, välpolerat fordon. Min äldre brors motorcykel var
till exempel inget annat än en sönderrostad oxe full av bulor
och repor. Vem vet om ens alla skruvar satt kvar. I jämförelse
med motorcykeln framstod ”Interflugs” flygplan, säkert ”made
in Germany”, som mycket förtroendeingivande.
När jag hade spänt fast säkerhetsbältet ordentligt försvann all
oro. Ingenting som hädanefter kunde hända var mitt ansvar. Jag
drack glaset med vatten som tilldelades mig och somnade
sedan. Då och då kände jag kylan från fönstret mot tinningen
och vaknade till.
I Berlin blev jag hämtad av två unga män. Först blev jag lite
förvånad eftersom de såg ut precis som amerikaner. Men sedan
hälsade de på mig på ryska, vilket lugnade mig igen:
”Välkommen! Hur var resan med vårt Interflug?” En av dem
tog ifrån mig min resväska. Han såg lite förskräckt ut,
förmodligen eftersom den vägde oväntat lite. Den andre
försökte stoppa fingrarna i framfickorna på sina jeans, där det i
själva verket inte fanns några fickor. Under tiden studerade han
knapparna på min vita blus. När våra blickar möttes flinade
han. På vissa gator i Saigon fanns det ouppfostrade ungdomar
som flinade ungefär så. De hade på sig jeans som var
tillverkade i Thailand eller i DDR och stod hela dagen och
iakttog alla som gick förbi, istället för att gå till jobbet. Jag
2 undrade om mannen verkligen var partimedlem. Våra blickar
möttes igen och den här gången log han lite mer anständigt.
Berlin var en jättelik mässutställning med gamla palats. Om det
fanns något sådant som en ruinernas inflation skulle den se ut
så här. Praktfulla byggnader upprepades intill leda och tycktes
skrytsamma och isolerade. Trots arkitekturens prakt kunde det
inte röra sig om någon rik stad, för det fanns inga läckerheter
att köpa ute på gatan: inget gatukök med nudelsoppa, ingen
fruktmarknad, inga kokosnötsförsäljare. Det luktade inte något
ätbart alls. Innan jag åkte hade min farbror sagt: ”Vad synd att
du inte är bjuden till Ungern eller Tjeckien! Bulgarien hade
också varit läckert. Men Tyskland!” Jag blev visserligen först
lite sur över min oseriöse farbrors ord, men kanske hade han
haft rätt. Folket i Ungern och Tjeckien vet hur man producerar
god paprika, menade han, och är bra på att laga mat. I
Bulgarien kan man inte bara äta gurkor, tomater och yoghurt,
utan också bada skönt, kallt eller varmt, vilket man än föredrar.
Min farbror ägde en brun, fet, tjeckisk motorcykel, som han
hade köpt av militären och själv hade reparerat. Han polerade
den regelbundet och var mycket stolt över den. Men min äldre
bror sade föraktfullt till sina vänner: ”Kolla, där är vår farbrors
feta, tjeckiska Buddha!” Min farbror å sin sida föraktade den
klena, gamla mopeden av märket Honda, som min bror hade
köpt begagnad på marknaden. Den är omanlig, var min farbrors
kommentar.
Min föreläsning var planerad till nästa dag. Därefter fick jag
stanna ytterligare fem nätter på hotellet. Jag hade aldrig sett ett
så gigantiskt hotell förut. Som i en bikupa fanns där otaliga
fönster och från gatan gick det inte att se om de var öppna eller
stängda. Jag kom att tänka på en annan farbror, som hade
studerat till agrotekniker här och dött efter hemkomsten.
Bredvid hotellet sköt en jättelik staty i form av en lökblomma i
3 höjden. Klotet glänste likt taket på ett thailändskt tempel. ”Det
där tornet är femtiofyra meter högre än Eiffeltornet”, sade en av
de unga värdarna. Och den andre tillade skrattande: ”Men
rötterna är korta”. ”Har ni varit i Paris någon gång?” frågade
jag. Båda två skakade på huvudet fram och tillbaka i samma
takt. Så brast vi alla ut i skratt utan att veta varför.
I hotellreceptionen arbetade en kvinna som såg ut som en
rektor. Hon gav oss nyckeln och förklarade något på tyska som
en av de två männen direkt översatte till ryska: ”Idag har en
rysk rockgrupp konsert i hotellrestaurangen. Gratis. Ni kanske
vill gå dit?” Han pekade mot slutet av den dystra korridoren där
restaurangen skulle finnas. Sedan bestämde vi när vi skulle ses
nästa dag. Mina följeslagare ville hämta mig klockan nio på
hotellet och ta mig till platsen där ungdomsmötet skulle äga
rum. Jag var hungrig. De hade knappt hunnit ut genom
hotelldörren förrän jag skyndade iväg till restaurangen. Den var
inte öppen än. ”Öppet från klockan arton till tjugotvå”. Inte ens
en lyxig hotellrestaurang kunde kosta på sig att servera mat mer
än fyra timmar per dag. Livsmedelsförsörjningen verkade inte
fungera optimalt i det här landet. Jag gick in på mitt rum som
såg städat, putsat, dammat och polerat ut. Det luktade
främmande kemikalier.
Ur resväskan tog jag fram mitt manus. Trots att jag hade övat
på att läsa texten högt tillsammans med min lärare i ryska varje
dag i en hel vecka kunde jag plötsligt inte minnas en enda rad.
Jag läste igenom texten högt en gång. I ett främmande land såg
ens egen handstil opålitlig ut.
Prick klockan sex lämnade jag mitt rum för att besöka
hotellrestaurangen. Dörren till restaurangen var visserligen inte
stängd längre, men det fanns ännu inga gäster där. Efter ett tag
hämtade en misslynt servitör en tvåspråkig meny åt mig, på
ryska och tyska. När han inte kom tillbaka reste jag mig och
gick in i köket för att leta efter honom. Mellan de stora,
4 silverglänsande kastrullerna och kärlen såg jag servitören läsa
en tidning. ”Jag skulle vilja beställa en soppa och en sallad”,
sade jag på ryska. ”Något sådant har vi NIET.” ”Vad finns det
då?” ”Beefsteak.” ”Men jag vill inte ha något kött. Går det bra
att bara beställa potatis?” Servitören reste sig och försvann
längre in i köket. Jag visste inte om det betydde hopp om
potatis eller brist på potatis.
På scenen dök det upp en man med smala höfter, som såg ut
som en matros, och började stämma sin elgitarr. Han hade
gröna, utsvängda byxor och en tajt skjorta av slipprigt
glänsande syntet med ett mönster av solrosor. Han trampade
med fötterna, kanske skulle han annars trassla in sig i sladdarna
som låg i ett enda ormbo på golvet. Hans skor var smala,
spetsiga och vita som en speciell sorts söt tofu, som man
brukade äta till efterrätt i Kina. Det dök upp ytterligare en
musiker med svart hår. Han såg ut precis som Nikita i min
illustrerade språklärobok. ”Är Nikita hemma?” ”Nej, han är
inte hemma.” Vart har Nikita tagit vägen om han inte är
hemma? Har han åkt till Tyskland precis som jag? ”När
kommer han hem?” ”Det vet jag inte.” Övningsmeningarna
återuppstod i mitt huvud. Jag hade alltid haft bra betyg i ryska,
men det fanns en grammatisk regel som jag avskydde av hela
min kropp: negationens genitiv. Den som var frånvarande fick
inte längre stå i nominativ, som om personen ifråga inte längre
vore ett subjekt.
Bortsett från mig fanns det fortfarande inga gäster i
restaurangen. Nikita såg sig tankspritt omkring i rummet, hans
blick svepte förbi mig. Jag var bara en möbel som en stol eller
ett bord. Ytterligare en man med brun skjorta gick upp på
scenen och tog sin elbas under armen. Min bror skulle ha
uppskattat den här konserten. Han hade rivit ner affischen med
Sputnik som pappa hade gett honom och istället satt upp en
affisch som visade en svettig rockgrupp under en färgglad
ljuskaskad.
5 Musikerna avslutade sin soundcheck och gick tillbaka in
bakom scenen. Mina potatisar kom fortfarande inte. Kanske
hade de genom sin frånvaro redan förvandlats till det oätliga
genitivet.
Salen kändes märkligt bekant. Den liknade en statlig
mottagningssal i Saigon. Om bara inte maten hade fattats skulle
jag ha känt mig nästan som hemma. Snart kom en grupp ryska
turister in, en munter stämning bredde ut sig.
Potatisen kom fortfarande inte. Istället för servitören dök det
upp en ren mitt framför ögonen på mig. Djuret var instickat i
tröjan på en ung man, vars blonda hår nådde ända ner till
axlarna. ”Får jag slå mig ner?” frågade han mig på ryska med
en ovanlig accent. Jag hann knappt nicka förrän han hade satt
sig bredvid mig. ”Var kommer du ifrån?” Han duade mig trots
att vi ännu inte kände varandra. ”Från Vietnam.” Han log mjukt
och sade att han kom från Bochum. Och det trots att jag inte
alls hade frågat honom varifrån han kom. Jag hade aldrig hört
namnet ”Bochum” förut. Det lät mer som en sorts hosta än en
stad. ”Ligger Bochum i närheten av Berlin?” ”Ungefär sex
timmar med tåget, tror jag.” ”Vid gränsen till Tjeckien alltså.”
”Nej. Närmaste gräns är den mot Holland, tror jag.” Jag visste
naturligtvis att det fanns ett land som hette Holland, men den
europeiska kartan i mitt huvud hade blinda fläckar. Jag såg
Ryssland och Polen i klart ljus, men allt som låg väster om
Berlin var suddigt, eftersom en sandig ökenvind blåste där.
Även Frankrike måste ligga någonstans. Det var ett land som
hade
gästat
oss
en
tid
och
därför
togs
upp
i
historieundervisningen. Min mormors föräldrar kunde franska
sägs det, och min mamma och några av mina skolkamrater
kände en diffus längtan till detta land.
Den unge mannen beställde in vodka. Jag hade aldrig druckit
vin, men vodka hade jag smakat några gånger eftersom min
pappa hade fått det i partigåva ibland och tagit med sig flaskan
hem. En gång visade han oss etiketten på vodkaflaskan och
6 sade: ”Ändelsen på Stolichnaya är kvinnlig precis som den på
Moskovskaya.” ”Varför kvinnlig?” ”För att vodka är
kvinnligt.” ”Händer det aldrig att man ger vodkan ett manligt
namn?” ”Jovisst. Familjen Gorbatjov, som flydde till Berlin
1921 på grund av revolutionen, framställde vodka som hette
Gorbatschow.” ”Varför var det just generalsekreteraren för det
kommunistiska partiet som flydde på grund av revolutionen?”
”Det är inte han, utan en annan.” ”Och varför flydde den andre
Gorbatjov på grund av revolutionen?” ”Han ville inte dela sin
förmögenhet med andra eftersom han var mycket rik och
egoistisk.” ”Varför åkte han till Berlin?” ”Det vet jag inte.”
Studenten från Bochum hette Jörg. Han studerade rysk
litteratur i Moskva ett år. På vägen hem ville han nu ta sig en
titt på ”Östberlin”. Varför sade han inte helt enkelt Berlin, utan
Östberlin? I samma ögonblick slog det mig som en blixt att
detta
”Bochum”
kanske
låg
i
den
amerikanska
ockupationszonen. Mitt hjärta som redan klappade ljudligt på
grund av vodkan började slå ännu snabbare och högre. ”Ligger
dina föräldrar redan och sover på hotellrummet?” frågade han
mig. ”De är hemma i Saigon.” ”Kom du alldeles ensam till
Berlin?!” ”Ser jag så ung ut? Det finns kvinnor som har barn
redan i min ålder.” Jörg tittade överraskat på mig, drack upp sin
vodka utan ett ord och beställde ett till glas. Jag ångrade vad
jag just hade sagt och tillade: ”Naturligtvis är det undantag.
Kvinnor försöker gifta sig så sent som möjligt och föder oftast
bara ett barn. Det är den nuvarande befolkningspolitiken och
den tycker jag är vettig.” Jörg tycktes emellertid inte alls
intressera sig för den vietnamesiska politiken utan betraktade
uppmärksamt sömmen på min vita blus. Servitören, som inte
hade kommit med en enda potatis, kom med den ena vodkan
efter den andra. Förmodligen hade all potatis förvandlats till
vodka. I första och tredje världen fördes en politik där folket
bedövades med alkohol och andra droger, för att det inte skulle
7 lägga märke till sin hunger. Jag befann mig emellertid i den
andra världen. Varför fick jag bara vodka istället för potatis?
Jörg pratade om Pergamonmuseet. Jag ville fråga om det var
sant att det fanns en fågelart som hette Pergamon, men hans
tunga rörde sig allt mer långsamt och sluddrigt. Jag kunde inte
förstå honom längre och hade långtråkigt. ”Jag går och lägger
mig”, sade jag. Då grep han tag i min högra arm med sina
tånglika fingrar och viskade snabbt i mitt öra: ”Imorgon åker vi
tillsammans till Bochum.” ”Nej, absolut inte”, svarade jag. Jörg
tryckte sina läppar mot min örsnibb och frågade: ”Vill du inte
ha din frihet?” Hans andedräkt var en vålnad av vodka. ”Varför
pratar du helt plötsligt om frihet? Vad har det med Bochum att
göra?” I samma ögonblick sprakade luften runt omkring oss till
av elektricitet. Basen och elgitarren fyllde rummet med bullret
från en jättelik byggnadsplats och inledningstonerna till
”Katiusja” hördes. Jag såg hur Jörgs mun öppnades och
stängdes. Han sade säkert något men orden maldes genast
sönder av de elektriska tonerna. Jag sade att jag inte hörde
något men kunde inte ens höra mina egna ord. Vi diskuterade
häftigt vidare, utan att kunna förstå varandra akustiskt. På det
stora röda tygstycket som hängde ovanför scenen stod det
”Fredens land” på ryska. Bokstäverna framträdde först allt
tydligare från bakgrunden men blev snart suddiga igen. När
musikstycket närmade sig sitt slut hörde jag bara mitt eget
hjärta slå. Jag påminde mig själv om det faktum att jag för
första gången befann mig utomlands. Dessutom försökte en
främmande man från den fientliga delen av världen intala mig
något obegripligt. För att mitt hjärta inte skulle slå ännu
snabbare och hoppa ut ur munnen på mig höjde jag glaset och
drack upp vodkan i en enda klunk. Jörg sade med sin
snubblande tunga: ”Det är verkligen synd att en så begåvad
kvinna som du bor i öst.” ”Jag blev inbjuden till Berlin och inte
till Bochum.” Det var svårt att säga något ont om Bochum, för
jag hade ingen uppfattning om staden. Kanske kunde man
8 insinuera att den inte hade haft någon revolutionär betydelse i
världshistorien eller frambringat några berömda författare, som
var kända också i Vietnam. ”Varför vill du inte följa med
mig?” Röda spindelnät hade spänts upp i Jörgs ögon.
Musikerna började spela igen, den här gången med inlevelse.
”Jag tycker att livet är meningslöst om jag inte gillar maten.”
”Du vänjer dig genast.” ”Jag kan inte prata tyska.” ”Du lär dig
snabbt.” Eftersom jag inte kom på något mer att säga skrek jag
helt enkelt: ”Jag vill hem! Hem! Hem!” Det kommer jag
fortfarande ihåg. Sedan höjde sångaren i bandet rösten och
sjöng: ”Rossia, Rossia, Rossia, mitt hemland!” Och melodins
våldsamma vågor släckte ut mitt medvetande.
Jag kunde inte minnas någonting alls av vad som sedan hade
hänt. När jag vaknade låg jag på ett lakans vita fyrkant. Vid
fotändan stod Jörg och log. Min kropp kändes tung, den sjönk
tillbaka ner i den mjuka madrassen. På väggen satt en affisch
med Sputnik. Fönsterkarmarna tycktes besynnerligt fyrkantiga.
Visserligen är fönster för det mesta fyrkantiga även i Vietnam,
men det var första gången det gjorde ett obehagligt intryck på
mig. När hade jag förlorat medvetandet? För en dag sedan? För
en vecka sedan? Eller var det ännu längre sedan? Den förlorade
tiden gjorde sig bara påmind som en utmattning i kroppen.
”Var är vi nu?” ”I väst.” Jag trodde att han menade Västberlin.
Alltså sade jag till honom: ”Då måste jag genast åka till öst
med spårvagnen. Jag vill inte komma för sent till partimötet.”
”Du kan inte åka till Berlin idag. Vi är i Bochum.”
När han sade det öppnades en välskakad flaska champagne i
mitt huvud. Långt borta började en siren tjuta. Det tog några
sekunder innan jag förstod att det var min egen röst. När Jörgs
ansikte dök upp i mitt synfält igen skrek jag på ryska: ”Jag vill
hem, hem, hem!” På det främmande språket lät det som en
lögn. Så började jag gråta, eftersom tystnaden skrämde mig.
Samtidigt glömde jag nästan bort varför jag grät och för att
9 klargöra situationen igen upprepade jag: ”Jag vill hem!” Jörg
teg hela tiden med rynkade ögonbryn. Snart sade han tyst: ”Du
kan inte åka ut ur landet härifrån. Det finns ingen flygplats i
Bochum. Dessutom finns det en anledning till att det är bättre
om du stannar här.” ”Vadå?” ”I din mage befinner sig mitt
barn. Det vore smartare att först bilda en lycklig familj och
sedan besöka dina föräldrar tillsammans. Du vill säkert inte åka
hem ensam med den magen utan att ha uträttat din uppgift på
mötet.”
Jag reste mig, men visste inte vart jag skulle ta vägen. Mina
fötter var kalla. På skrivbordet såg jag en vass sax. Vad var det
Jörg klippte med en så stor sax?
”Vad vill du ha att äta?” ”Phò.” ”Vad?” ”En speciell sorts
nudlar.” ”Vad för något?” Eftersom jag inte kunde förklara på
ryska att man var tvungen att koka tunna, långsmala risnudlar i
vatten, tillsätta gröna citroner, färska böngroddar, citrongräs,
chili och gröna blad och sedan hälla en buljong över det hela,
gjorde jag en kort sammanfattning av tillagningen: ”En soppa,
nudlar och färska grönsaker, allt tillsammans.” Jörg gick ut och
jag ramlade i säng igen med hopp om att sömnen kunde göra
allt ogjort.
När jag vaknade stod maten på bordet. Precis det som jag
hade sagt, men de olika ingredienserna serverades var för sig.
Nudlarna var tjocka och matta, blodigt nerkladdade med
tomatsås. Soppan hade fullt med fettpärlor på ytan och
smakade salt. Som tillbehör fanns det skrumpen isbergssallad
och hårda tomater med majonnäs. Min farbror brukade ibland
äta ris med majonnäs. Det var en japansk produkt med ett
konstigt namn, ”Cupido-majonnäs” eller något liknande. På
plasttuben fanns det verkligen en bild av den antika guden
Cupido, som sägs ha drivit de andra gudarna och människorna
till förälskelse. Min pappa, som föraktade sin bror, sade till
mig: ”Den där analfabeten är bara intresserad av att skaffa
10 utländska produkter och skryta med dem.” Min farbror var inte
analfabet, men brukade säga att läsning försvagade den manliga
potensen. ”Det stämmer inte, farbror. Hör du inte längre Ho
Chi Minhs ord i ditt öra? Sade han inte till alla barn i landet att
det viktigaste här i livet är att läsa och skriva? Det måste han ha
sagt. Det har jag lärt mig i skolan.” Presidenten hade dessvärre
dött tre år innan jag föddes, så mitt eget öra hade aldrig fått
uppleva hans röst.
Jag började äta salladen med den vita plastgaffeln. Smaken av
majonnäs fick mig att tänka på ordet havandeskap.
Sängen var alldeles för stor i förhållande till rummet och jag
kände mig trängd. Jag lämnade sovrummet och gick in i köket,
där Jörg precis höll på att alstra ett bubblande ljud. ”Vill du ha
kaffe?” ”Nej tack. Hur kom vi över gränsen?” ”Med min bil.”
”Sade inte gränspolisen något?” I hörnet stod en liten, bukig
maskin, som spottade ner en brun vätska i sin egen
genomskinliga mage. Det skulle föreställa kaffe trots att det såg
så blaskigt och eländigt ut. ”Du satt som stoppning i bilens
passagerarsäte. Poliserna kunde helt enkelt inte se dig. Känner
du inte till TTT, Trabi-transport-tekniken? Är du säker på att du
inte vill ha kaffe?” ”Nej! Jag vill inte ha något svagt kaffe!”
Om du vill bjuda mig på kaffe måste du importera
vietnamesiska kaffebönor och tålmodigt rosta dem. Du måste
rosta och rosta, tills de börjar dofta ädelsvart.
Jörg sade ingenting, vände mig ryggen och drack upp sitt
kaffe utan socker eller mjölk. Säkert hade något västeuropeiskt
företag
lurat
de
sydamerikanska
arbetarna
och
köpt
kaffebönorna av dem för en ynklig slant. Jag hoppades i
hemlighet att de minderåriga arbetarna som hade dött på
kaffeplantagen skulle dyka upp som spöken om natten hos Jörg
för att plåga honom. När Jörg hade druckit upp kaffet tog han
på sig sin skinnjacka och gick ut. Dörren gav ifrån sig ett så
tungt, dovt ljud när den stängdes att jag tänkte att den inte
skulle kunna öppnas igen de närmsta tio åren.
11 Ute blev det allt mörkare. I den främmande lägenheten
mittemot hade någon tänt ljuset, men man kunde inte se in i
rummet, för gardinerna med sina spetsar som påminde om
damunderkläder täckte den nedre delen av fönstret. På
fönsterbrädet stod en vit porslinsfigur som föreställde ett naket,
tjockt barn. Det log diplomatiskt och sträckte fram sin penis
mot mig. ”Belgien” stod det på den lilla sockeln, där figuren
var placerad.
I vanliga fall var jag inte rädd för skuggor. Men när skuggan
från en bil strök över väggen i sovrummet rös jag till. När
skuggan var borta såg man väggens ojämnheter tydligare än
förut. Väggen såg ut som en pubertal hud med otaliga,
pyttesmå knottror. Om jag klämde sönder dem med
fingernaglarna skulle det lukta majonnäs. Väggen var lika
perfekt fyrkantig som fönstret och taket, men kändes ljummen
som människohud.
Jag vaknade av mitt eget skrik, trots att jag varken hade sovit
eller drömt. Ur mitt underliv växte tre ben. Två av dem var jag
redan bekant med, det tredje var muskulöst och täckt av hår.
När jag skrek en gång till försvann det tredje benet. Jag mindes
hur min farbror en gång hade stått uppe på en hög stege för att
reparera taket. Det var en ovanligt het sommardag och han hade
kortbyxor på sig.
Vart hade Jörg tagit vägen egentligen?
Bredvid sängen stod en lampa som såg ut som en jättesvamp.
Jag letade efter knappen, tog tag i skärmen och om stången,
men ljuset tändes inte.
På sängen låg en slapp huvudkudde. Om jag skulle lägga mitt
huvud på kudden skulle det sjunka allt djupare, utan hejd rakt
igenom madrassen ända ner till golvet eller ännu djupare, ner i
källaren och vidare, tills huvudet var begravt i jord.
Med ens var jag uppe igen, närmare bestämt befann jag mig
på en scen och satt på en kudde. Utplacerade framför mig satt
12 ungefär tre hundra unga östtyska partimedlemmar och lyssnade
koncentrerat på mig. Varför var jag tvungen att sitta ensam på
en kudde på golvet när alla andra hade stolar? Det måste röra
sig om ett kulturellt missförstånd. I Japan eller i Iran satt man
kanske på golvet till och med inför ett partimöte, men inte hos
oss och inte i Kina heller! Men nu skulle vi övervinna sådana
kulturella små skillnader och förenas för världsfredens skull!
Jag hade fått i uppdrag att tala om kapitalismens våld. För
tillfället kunde jag dessvärre inte minnas mitt tal, eftersom jag
var så upptagen med kudden. Det måste röra sig om Jörg i en
annan uppenbarelseform, han hade av skäl jag inte förstod
förvandlat sig till den här kudden. Han skulle inte längre få
någon luft om jag satt på honom med hela min tyngd. Därför
försökte jag att hålla höfterna i luften genom att spänna
lårmusklerna. Det var en ställning som krävde en gymnastisk
ansträngning av mig. Samtidigt försökte jag att inte trycka för
häftigt, annars kunde det ha pressats fram mikroskopiska män i
flytande form ur min vagina. Vad skulle publiken ha sagt om
jag hade fött fram sådana varelser? ”Du är en bra talare, men i
själva verket är du inget annat än en förrädisk kvinna, som
suktar efter utländsk valuta och föder barn som räntor
galopperar!” Jag anade redan att man skulle kunna göra mig
sådana förebråelser. I Vietnam var jag en mönsterelev, men det
skulle ingen tro på här. Man skulle genast tänka att jag frivilligt
bjöd ut min kvinnliga utstrålning som en vara. Vårt grannland,
Thailand, missförstods och missbrukades och domen föll över
oss alla. Japanerna bar också en del av ansvaret. Varför hade de
exporterat ordet ”geisha”? De kunde kanske inte klandras för
det, eftersom de inte hade haft någonting annat att exportera för
hundra år sedan. Men priset vi fick betala var att vi än idag sågs
som potentiella geishor. ”Ett kapitalistiskt land är alltid tvunget
att exportera något, även om det inte ger någonting och kräver
stora uppoffringar. I Japan syns motsättningen i den
kapitalistiska ekonomin som tydligast, men snart kommer alla
13 andra också att drabbas!” Så avslutade jag mitt anförande tills
vidare. Självberöm är inte någon dygd, men jag var nöjd med
den skarpa formuleringen i slutet av min argumentation. Det
hördes inga applåder. Kanske väntade sig åhörarna att jag
skulle berätta mer om Vietnam. ”I vårt land offrades många
människor som laboratoriemöss under arbetet med att utveckla
nya vapen till det imperialistiska kriget.” Dödstystnad rådde i
salen. Min nacke var våt av kallsvett. Den tryckande tystnaden
var olycklig, för då kunde man höra kudden andas. För att få
publiken att skratta försökte jag dra ett skämt: ”Förresten är jag
själv en råtta enligt den kinesiska kalendern. En av mina lärare
som kan tyska rådde mig att kalla mig själv mus och inte råtta i
Berlin, eftersom råttan är ett avskytt djur i Tyskland. Alltså,
ärade kamrater, vi var möss i militära experiment, inte råttor!”
Ingen skrattade. Tystnaden var beklämmande och det kändes
tungt att andas.
De båda unga männen, som hämtat mig på flygplatsen, kom
in i hörsalen genom dörren bakom publiken. De vickade på
höfterna likt modeller i en modevisning och snurrade runt för
att visa upp namnet ”LEE” där bak. Jeansen från Lee var så
dyra att min fars månadslön inte räckte till att täcka ens två ben.
Hemma hade vi naturligtvis fler ben än två. En klasskamrat
hade berättat historien om företagets tillkomst för mig. Det var
en gång en kines som hette Lee. Han bodde i en liten by vid
Gula floden och hade så skickliga fingrar att han till och med
kunde sy fast knappar åt myrorna. I ren tristess utvandrade han
till Amerika och grundade där ett företag, som fick bära hans
namn.
De båda männen med jeansen slog sig ned på sina
reserverade platser på första raden. Precis som jag hade anat
var de spioner. De hade redan kavlat upp ärmarna och väntade
bara på rätt ögonblick att slå till. När jag började tala om doi
moi-reformerna klättrade de upp på scenen och stack sina
knivar i min kudde. Blodet sprutade och jag hörde Jörgs skrik
14 medan de två spionerna förklarade: ”Han är en spion från
Bochum. Han tänkte våldta dig politiskt.” Jag såg blodet och
ropade Jörgs namn lika längtansfullt som om han vore min
älskare.
Någon smekte mitt hår. Bredvid mig låg Jörg. ”Vad var det
som hände? Drömde du mardrömmar? Var inte rädd. Här kan
inget ont hända dig.” Han talade omtänksamt likt en bror som
tröstade sin mycket yngre syster. En gång för länge sedan hade
jag varit med om något liknande. Jörgs andedräkt luktade
tandkräm med artificiell citronsmak. Sedan täcktes min mun så
att min andning började strömma baklänges. Något liknande
hände när jag åt anktunga för första gången i mitt liv. Min fars
familj kom ursprungligen från norra delen av landet. En av
hans systrar, som ägde en restaurang i Saigon där hon bland
annat serverade kinesiska specialiteteter, stoppade en bit
anktunga i munnen på mig och sade uppmuntrande: ”Smaka!”
Jag var fortfarande liten och visste inte om man skulle tugga
anktungan eller inte. Tänk om den levde fortfarande. Den
skulle kanske börja tala med två röster, om jag bet den itu. Det
skulle smaka bittert som blod. Men om jag försökte svälja hela
biten på en gång utan att tugga skulle jag inte längre kunna
andas. Om jag spottade ut tungan skulle de vuxna skratta ut
mig. Så vad skulle jag ta mig till?
Jörg var inte i rummet. Det var beckmörkt, jag hörde inte
någon levande varelse andas. Om jag steg upp, lämnade sängen
och gick omkring en stund skulle jag kanske inte hitta tillbaka
till sängen, som trots allt var min livbåt. Jag ville ligga där med
slutna ögon och vänta tills morgonen kastade ett fyrkantigt,
intakt ljus in i rummet.
Jörg smällde varje morgon demonstrativt igen sin läderväska
och gick till universitetet. När han kom hem sent på
eftermiddagen läste han ryska böcker med hjälp av ordböcker.
15 När solen gått ner ringde han och beställde pizza och sallad till
oss, satt en stund tillsammans med mig, tittade på teve en kort
stund och gick sedan ut igen. När han kom tillbaka låg jag för
det mesta redan i sängen och hörde prasslet från hans skjorta
och byxor i mörkret. Jag var inte säker på om det verkligen var
Jörg. Så kröp personen, som var antingen Jörg eller någon
annan, i säng. Det luktade gammal soffa, cigaretter, hårvatten
och kryddnejlikor.
De första veckorna visade Jörg mig varuhus och restauranger,
men jag tyckte varken om de tunga besticken på de vita
dukarna eller skyltfönstrens välputsade glasrutor. Min tunga
var som bedövad. Vad jag än åt smakade det fett och salt.
Produkterna i varuhusen såg ut som en ansamling av glittrande
sopor. Varje gång Jörg sade något till mig kom samma fråga ut
ur min mun, varför han hade tagit hit mig. Jörg tog sin tillflykt
till adjektiv och sade: ”Det här är ett bra varuhus, ska du veta,
ett bra”, ”det är en prisvärd restaurang”, eller ”vi shoppar i en
fin skobutik”.
På skrivbordet låg det en lång, smal sax. På eggen syntes två
kantiga små män, som stod hand i hand. Innan mannen, som
troligen hette Jörg, lade sig över min kropp om natten tog jag
saxen och höll den mot mitt bröst, stängd och med spetsen rakt
upp mot himlen. I mörkret kunde mannen inte se saxen. Han
svingade sig upp på mig och saxen stack rakt igenom hans kött.
Jag kände hur bladen trängde in mellan revbenen. Kanske
tittade spetsen fram ur ryggen. Hans ögon svullnade och brast.
Så föll den tunga kroppen kraftlös ner bredvid mig. Det
verkade som om det skulle råda fred i rummet en stund.
Fredsvärlden: uppdraget slutfört. Med ens märkte jag att mina
händer kändes klibbiga. Jag konstaterade förvånat: i en extremt
ljusfattig miljö kunde mänskligt blod se svart ut.
16 En människas ansikte såg märkligt ut om man betraktade det på
alltför nära håll. Ögonen och ögonbrynen växte ihop, bakom
bildades ett mörkt hålrum, näsans form försvann, näsborrarna
svartnade,
medan
tändernas
emaljerade
yta
antog
en
kannibalisk ljushet.
Köttet på mina skinkor smärtade, det måste vara Jörgs naglar
som fortfarande sved i mitt kött. Hans tunga kropp, som jag
inte ens kunde skjuta lite åt sidan, klämde sönder mig. Jag
sträckte ut mitt pekfinger och stack in det i hans öga. Han skrek
till, reste sig och gick svärande ut i badrummet. Jag följde efter
honom. Han undersökte sitt röda öga i spegeln. Jag fattade tag
om järnljusstaken och slog honom i bakhuvudet. Han föll
långsamt ner på knä, likt ett dragspel som drog sig samman,
och låg till slut tvärs över golvet. Jag började flåsa i hans öra
för att fylla honom med luft som en uppblåsbar docka. Knappt
hade han rest sig förrän han gav mig en spark i bröstet. Jag föll
baklänges, slog bakhuvudet i väggen och sjönk ihop. Jörg grep
tag om min vrist, lyfte mig utan problem och höll mig upp och
ner. Sedan särade han mina blygdläppar med fingrarna och
stoppade in allt han fick fatt i: tandborstarna, rakapparaten,
flaskan med ögondroppar och kammen. Bara nagelsaxen
tappade han. Jag snappade åt mig den och stack den i hans
vrist.
Jag blev snart utled på det sexuella umgänget, eftersom man
alltid var två om det och aldrig fick se några nya scener. Från
fönstret iakttog jag då och då främmande människor, som gick
ut ur byggnaden med allvarliga ansiktsuttryck och skyndade
iväg någonstans. ”Har du inga vänner alls? Är inte en enda
människa intresserad av dig? frågade jag Jörg, varpå han såg på
mig förvånat. Redan nästa dag tog han med sig en jämnårig
man hem. När jag sade på ryska att jag gladde mig åt att lära
känna honom svarade han förläget på engelska att han tyvärr
17 inte förstod någon vietnamesiska. Jörg skrattade och klappade
honom på axeln. Till mig sade han att i den här staden kunde
nästan ingen tala ryska. Det gjorde mig lika besviken som när
jag fick veta att det inte fanns någon internationell flygplats
här. ”Det här är Mark”, presenterade Jörg mannen för mig på
nytt och började dricka burköl och småprata med honom. Mark
lovade mig att ta med sin nya flickvän som kom från Moskva
nästa gång. Efter vad Jörg senare förklarade var Mark mycket
framgångsrik
inom
sina
ekonomistudier,
men
ingen
språkbegåvning. Trots att han hade börjat läsa ryska en gång
kunde han inte ens skilja det språket från andra språk när han
hörde det. Om någon såg vietnamesisk ut hörde han
automatiskt personen prata vietnamesiska. Ansikten såg olika
ut, men alla främmande språk var lika obegripliga för honom.
Marks vän hette ”Anna” men hon hade inga likheter med den
Anna som fanns i min gamla ryska lärobok. Den nya Anna
berättade inte hur många syskon hon hade eller var hon var
född. Hon frågade inte på ryska hur jag mådde eller vad jag
skulle göra nästa söndag. Hon talade tvärtom tyska hela tiden.
Anna som inte talade ryska längre kallade jag hellre Anne än
Anna. Men vad skulle i så fall mitt namn ha varit, jag som inte
sade någonting alls?
Jörg och jag stämde träff med Mark och Anna på en pizzeria.
Män och kvinnor i tjugoårsåldern stod där och hängde. Några
väntade på de ”nybakade” pizzorna från mikrovågsugnen,
andra kysstes eller rökte. Det fanns en spelautomat som visade
bilder på tomater i sitt fönster.
Mark gav mig då och då ett charmerande leende, medan
Anna inte såg på mig alls utan försjönk i ett samtal med Jörg.
Det tyska språket lät, så som det kom ut ur Annas mun,
plastiskt och omväxlande. När jag lyssnade hade jag känslan av
att gå genom kuperade landskap. Pizzan smakade som gammalt
papper med tomatsmak. Den djupröda drycken med kolsyra
18 smakade som medicin mot halsont. Jag hade mycket hellre
druckit friskt vatten med gröna citroner och socker. Jag kände
mig sentimental, kanske för att jag hade mens. Medan vi skar
pizzan i småbitar och åt försjönk jag i egna tankar om
vietnamesiska vårrullar med färska kryddor, så att det vattnades
i munnen på mig. När jag håglöst hade ätit upp min pizza hade
jag fortfarande ingenting att säga och satt där tigande med böjd
rygg. Jörg började plötsligt prata ryska, förmodligen av
medlidande med mig. Han frågade Anna om hon visste att
Transsibiriska järnvägens förlängning hade gått genom
Bochum. Den järnvägslinjen hade varit en direktförbindelse
mellan Moskva och Paris. Anna lyste plötsligt upp: ”Ja, jag vet.
Spåren tar slut vid Sieben Planeten tror jag.” ”Det låg en
kolgruva där”, tillade Mark. ”Har ni sett den där amerikanska
filmen där en pojke, vars pappa är en fattig gruvarbetare, ser
ljuset från Sputnik på natthimlen och sedan blir astronaut?”
”Jag har aldrig sett någon amerikansk film” svarade jag. Anna
gav mig en föraktfull blick. ”Jag tycker om Tarkovskij”, tillade
jag i protest. Anna skrattade. Från den stunden glödde hennes
ansikte av vänlighet och till slut bjöd hon mig till och med på
glass.
”Sieben Planeten”, sju planeter: Det var de två första ord jag
medvetet lärde mig på tyska. När jag tänkte på planeterna i
kosmos befriades jag tillfälligt från all rädsla. Det var en ny
insikt för mig: Föreställningen om ett stort avstånd skrämde
mig inte. När jag var rädd berodde det alltså på instängdhet.
Senare frågade jag Jörg en gång till om tåget från Moskva till
Paris verkligen hade gått genom Bochum. Jörg svarade som en
stolt grundskoleelev som väntar beröm från läraren: ”Javisst.
Från Fjärran Östern kom tåget. Det måste ha luktat
stillahavsalger från Vladivostoks kust, eller av stenar från
kinesiska muren, sand från den mongoliska öknen, saltvatten
från Bajkalsjön. Tåget kom över Uralbergen till Moskva och
sedan till Bochum, för att fara vidare till Paris.” ”Det betyder
19 att vi inte bor vid världens ände, utan befinner oss på en
huvudlinje. Härifrån kan man åka vart man vill med tåget.”
Jörgs blick mulnade. ”Jag vet bara inte om tåget stannade här.
Jag ska fråga någon om det.”
Den natten kunde jag inte somna. Jörg snarkade. Om jag höll
för hans näsborrar med fingrarna blev han tyst. På avstånd
hörde jag det svaga, gnuggande ljudet från drivaxlarna, slamret
från järnvägskopplen och en lång, ylande efterklang från rälsen.
Någonstans, inte långt från huvudkudden, drog tåget fram.
Endast de sömnlösa kände till dess existens.
Jag gick ut och fortsatte bara rakt fram utan mål, tills jag
tappade lusten. Sedan gick jag samma väg tillbaka utan att ha
uträttat
något.
Jörg
kallade
denna
sysselsättning
för
”Spaziergang”, promenad. ”Spatz” var namnet på en liten, brun
vanlig fågel. När jag stannade hemma snurrade ständigt samma
tankar runt i mitt huvud. Kan jag verkligen åka till Saigon när
barnet har fötts? Hur länge kommer fostret stanna kvar i min
kropp? Hur gammalt måste barnet vara för att få flyga? Om
min storasyster eller mamma vore här kunde jag ha frågat dem.
Min mamma brukade passionerat informera mig om sexuella
saker, som om hon ville forma mig till en perfekt, kvinnlig
knödel. Den mänskliga själen är klotformig, men även
kvinnans kropp måste bestå av kurvor, påstod hon. Jag lyssnade
inte, avbröt henne eller bytte samtalsämne genom att citera
Konfucius. Han sade till exempel att han aldrig hade mött en
människa som föredrog vetenskapens ”färger”. Det kinesiska
ideogrammet för färger kan betyda många olika saker.
Konfucius syftade säkert på den sexuella lusten. ”Det är klart.
Vem är inte mer intresserad av samlag än av vetenskap?”
svarade min mamma nedlåtande. Om jag hade vetat mer om
Konfucius hade jag fortsatt berätta för att få henne att tiga. Men
jag hade bara importerat min kunskap i andra hand, eller rättare
sagt, ur andra mun. En gammal lärare brukade alltid berätta om
20 Konfucius på rasten, eftersom han hade lagt märke till mitt
intresse för honom. Själv kunde jag inte läsa några kinesiska
skrifttecken. Det måste vara upphetsande att kunna skriva till
exempel ideogrammet för ”färg”, som borde se ut som en
hukande kvinna med en man över sig. I min fantasi var sådana
skrifttecken långt mer upphetsande än min mammas sexuella
realism. ”Synd att jag inte kan läsa kinesiska.” ”Vill du kanske
läsa Konfucius och Mao istället för att bättra på din skönhet?”
”Du har någonting emot Kina, det är dumt. Vet du det?”
Konfucius hade sagt att man inte skulle säga emot sina
föräldrar. Men vad skulle jag göra när de dumma föräldrarna
var emot Konfucius? Jag föreställde mig ibland den bedövande
doften av gamla kinesiska böcker. Den hade skyddat mig från
kvinnornas lukt, som alltid fyllde vårt hus likt ruttna mangor.
Jag skrev ett brev till min familj där jag meddelade att jag helt
oväntat hade fått ett stipendium i Tyskland och därför ville
stanna lite längre. Jag skrev med avsikt Tyskland istället för
Bochum, för att de inte skulle oroa sig i onödan. Jörg såg
oroligt på mig när jag bad om frimärken. För att lugna honom
översatte jag brevet muntligen. Han slet det ur handen på mig,
stoppade ner det i sin läderväska och lovade att frankera och
posta det.
Det gick en månad utan att jag hörde ifrån min familj. Jörg
hade ingen väggkalender i sin lägenhet, men när jag fick mens
igen måste det ha gått ungefär en månad. Varför skriver min
familj inte tillbaka till mig? Har de glömt bort mig likt ett
aborterat barn? Kan det vara så att min familj blivit misstänkt
och att de därför inte kan skriva till mig? På sjuttiotalet hade
det funnits familjer som skickade sina begåvade barn ensamma
i exil, eftersom de tyckte att individens utveckling var viktigare
än familjens sammanhållning. Men är inte idén om exil
21 föråldrad idag? I min klass fanns det till och med en flicka som
precis hade återvänt från Schweiz med sin familj.
Mellan mina egna fyra väggar tryckte frågorna mig. Ute på
gatan fick jag däremot en känsla av att inte längre vara
avskuren från det förflutna. Jag försökte komma bort från
föreställningen om att de åtskilda platserna ”här” och ”där”
existerade. Trots avståndet mellan dem måste de vara
förbundna med varandra. Muren i Berlin var antagligen svårare
att borra sig igenom än den kinesiska muren, men på
världskartan som hängde i Jörgs rum upptäckte jag en
genomgående linje som gick från Vladivostok till Lissabon. På
den kartan fanns inte Bochum med. I västra Europa bredde inte
någon öken ut sig. Där fanns så många stadsnamn att strecken
på bokstäverna som bildade de olika namnen vidrörde
varandra. Jag tyckte att det var egendomligt att det existerade
så många städer som jag inte kunde namnet på och som inte
skulle ha någon inverkan på min vardag.
Det kom några varma dagar, grannhusens fönster förblev ändå
stängda. Framför fönstren växte välformade blommor, som
påminde om plastblommor. Nästan ingen planterade grönsaker
i trädgården. Förmodligen behövde man inga. Inte heller Jörg åt
några andra grönsaker än tomater.
För varje dag som gick blev mina steg snabbare, mina ögon
ville se allt mer. Dagen innan hade jag gått ända bort till huset
med den lilla kransen av grankvistar, idag till huset med de
flinande plastdockorna. De föreställde gamla, rynkiga män som
bar röda nattmössor och filtstövlar. Eftersom jag varje dag var
tvungen att börja om från samma punkt gick jag allt snabbare
för att komma längre. Det var ljust länge, mellan klockan fem
och klockan nio stod tiden till och med stilla. Jag hade inget
armbandsur. Trots att solen fortfarande sken oskyldigt ljust
kunde klockan redan vara nio på kvällen. Illusionen som ljuset
22 skapade gjorde mig orolig och hemvägen drog alltid ut på
tiden. De få butiker som fanns längs vägen stängde som avtalat
prick klockan sex. Efter klockan sex syntes inte en enda
människa till ute på gatan, trots att solen ännu lyste. Det var
bara mig den lyste på, en oviktig karaktär utan repliker, i en
teater utan publik.
En gång kom jag hem så sent att Jörg redan hade hunnit avsluta
sin krogrunda. ”Var har du varit?” Jörg pratade allt oftare tyska
med mig. Jag försökte att inte lära mig språket. För jag var rädd
att genom språket fjättras vid platsen för alltid. Jag behövde
inte heller förstå. Situationen och Jörgs ansikte visade mig
tydligt vad han menade. Han hade inte för avsikt att lära mig
detta språk. Han verkade vänta på att jag alldeles av mig själv
skulle bli en en del av hans nära omgivning, så som en ny,
alltför välstärkt skjorta med tidens gång blir lika smidig som en
andra hud.
Vårt liv ihop gjorde oss allt stummare. Jörg berättade
ingenting längre och jag visste inte heller vad jag skulle säga.
Hans önskningar var inte svåra att lista ut. Han ville alltid ha
samma mat. När han var utmattad av sina studier ville han vila.
När han inte tittade på teve var sexuellt umgänge det enda som
föll honom in. Inte heller då såg han till att modifiera det givna
scenariot med språkets hjälp. Först var det kalla läppar, sedan
brännande tunga. Mina bröst blev till bröddeg, som skulle
knådas, och då greps jag av en speciell känsla, som om jag
genast behövde kissa. Samtidigt iakttog jag oengagerat hur
Jörgs huvud rörde sig upp och ner. Emellanåt vände han på min
kropp som om han höll på att steka fisk. Jag skämdes för att
visa honom ryggen. När jag inte kunde se honom kändes den
för naken. Likadant var det med ansiktet. Jag tyckte inte om när
han betraktade mitt ansikte för länge. ”Du ska inte skämmas för
något, andra gör precis samma sak. Det har jag sett på film”,
upplyste han mig.
23 Jag blev inte kvitt tanken på en järnvägslinje som gick från
Paris via Bochum till Moskva. En dag när jag precis hade
vaknat hoppade det ut en fråga ur munnen på mig, utan att jag
hade hunnit tänka mig för. ”Frågade du någonsin någon
närmare om järnvägsspåren vid Sieben Planeten?” Jörg hade
ena benet i byxorna, det andra vajade ännu i luften. ”Inte än.
Men du kan gå dit själv om du är så intresserad.” Jörg
förklarade hur man tog sig till Sieben Planeten. Det verkade
inte vara längre dit än min dagliga promenad, åt ett annat håll
bara.” ”Min mamma gick också dit när hon var här en gång.
Hon hade haft långtråkigt hos mig annars. Hon tyckte att
rapsfälten var underbara.” Jag var förvånad över Jörg hade en
mamma. Varför hade hon haft tråkigt hos Jörg? Var det tråkigt
att ha en son? Varför lät Jörg mig inte träffa henne om vi snart
skulle gifta oss?
Jag följde Jörgs beskrivning och hittade en gata som hette
Sieben Planeten. Tre små pojkar lekte med en leksakstraktor.
Man såg sällan lekande barn på gatorna. Antagligen fanns det
farliga kidnappare i trakten. I slutet av gatan öppnade
landskapet plötsligt upp sig och rapsfältens ljus välkomnade
mig. Marken var helt gul ända bort till horisonten. Vad skulle
de med så mycket vegetabilisk olja till? Det fanns inte mycket
grönsaker i staden. Ville de äta lite grönsaker med mycket olja
eller använde de oljan i militära syften? En smal väg ledde
tvärs igenom fältet. Till höger och vänster om mig växte raps
som var bara lite kortare än jag själv. Känner en politiker något
liknande när han går genom en folkmassa som tar emot
honom? Jag var tydligen välkommen. ”Vår kamrat har kommit
långväga ifrån för att dela med sig av sin kunskap. Ge henne en
stor applåd!” En applåd av rapsblommor. Jag var en föredömlig
elev, som kom i tid till de unga partimedlemmarnas möte. I
slutet av fältet till höger syntes en mörkgrön skogs lockande
skugga. Vägen svängde av åt det hållet.
24 Rapsfältet drog med osynliga händer till sig mitt hår.
Rapsplantorna ville att jag skulle stanna hos dem. Men en
annan kraft drog mig framåt mot en gata där husen snarare var
arrangerade än byggda. Inte en levande varelse syntes till, alla
fönster var putsade, alla ytterväggar perfekt glättade. Mina steg
lät ovanligt ihåliga, som om jag gick i höga klackar ovanpå en
tunnel. Det måste vara stora, ihåliga utrymmen under mina
fötter. Inte konstigt, eftersom det här landet också hade varit
med om krig. Eller var det en gång där gruvarbetare hade
arbetat? Husen avvisade mig med oskyldiga miner. En äldre
man kom ut ur ett av husen och började plocka osynligt ogräs
mellan sina tulpaner. Han vände sitt sköldpaddskal mot mig.
Jag gick vidare.
I slutet av gatan började en liten skog. Ekarnas skuggor
kändes mer bekanta än människornas hus. Kanske passade det
mig bättre att bo i en skog än i en stad? Nej, svarade mig ett
stort kors. Dess armar var vita med röda spetsar. Först kunde
jag inte se den gräsbevuxna järnvägsrälsen som låg bakom
korset. Den var sönderrostad, förmodligen var det åratal sedan
den använts eller ens betraktats. Åt vänster försvann rälsen i
trädens skuggor, åt höger i ljust ingenmansland.
Järnvägsrälsen aktiverade en hemlig förbindelse till de
senaste månaderna och dagarna, som inte alls hade förflutit och
gått förlorade. Jag blev upphetsad av tanken på att rälsen, som
jag såg framför mig, fortsatte till Moskva. En kusin till mig
studerade just nu i Moskva. Jag kunde visserligen inte hans
adress, men jag skulle säkert hitta honom med en gång,
eftersom man förstod mig där. Min kusin skulle sätta mig på
direkttåget till Peking. I Peking skulle jag köpa en biljett till
Hanoi. Det skulle kanske uppstå komplikationer, men jämfört
med den nuvarande situationen vore alla andra problem små
ärtor. Från Hanoi till Saigon skulle det bara ta två dagar och på
den sträckan kunde det säkert inte hända mig något ont längre.
Om jag bara kunde ta mig till Moskva!
25 Jag ville vänta och stiga på ett tåg, men det fanns ingen
station. Jag besökte platsen ett par gånger till och promenerade
längs med rälsen i båda riktningar. Jag upptäckte inte ens några
spår av en station. Jag var heller aldrig med om att ett tåg for
förbi. Det vara bara sömnlösa nätter, när jag låg med brännande
ögonfransar i sängen, som jag hörde ljudet från järnvägen i
fjärran.
Jörg satt mörk i ansiktet vid matbordet, med hakan i händerna.
”Was ist passiert?” Vad har hänt? Jag kunde säga den
meningen flytande på tyska, eftersom jag tyckte om ordet
”passiert”. Det gav mig en känsla av att allt som händer en
snart passerar. Ingenting varar för evigt. Det enda jag hade kvar
i min ägo var mitt pass, som jag alltid förvarade i passväskan.
”Jag blev underkänd”, sade Jörg. Som en storasyster lade jag
min hand på hans huvud och sade: ”Inga problem. Försök
igen!” Han tog min hand och höll den framför munnen som en
mikrofon: ”Jag är inte gjord för att plugga. Min pappa kommer
sluta överföra pengar till mig. Det var min sista chans. Jag
tänker inte studera vidare. Vi kan väl jobba ihop. Sälja bilar i
öst.” Jag nickade, eftersom jag inte brydde mig om ifall han
studerade eller arbetade. Jag var snarare förvånad över det
faktum att han hade en pappa. ”Vad gör din pappa?” ”Han
jobbar på kontor.” ”Ska vi inte hälsa på dina föräldrar?” ”Nej,
det går inte.” Jörg reste sig och stoppade plånboken i
byxfickan. ”Vart ska du?” ”Jag ska bara ta en öl, sen kommer
jag hem.”
Det gick en timme och så en till, men Jörg kom inte tillbaka.
De ljusbruna skorna, som han aldrig hade på sig, stod i ett hörn
av rummet. Uttråkad sköt jag dem fram och tillbaka mellan
mina fötter, som en fotbollsspelare i ultrarapid. Väggklockans
sekundvisare vred sig darrande vidare. Jag föreställde mig hur
jag bröt av visaren. Sedan bestämde jag mig för att gå ut och
26 promenera. Jag hade inte ens hunnit fram till slutet av gatan
förrän bläckmoln strömmade in över himlen. Jag ångrade att
jag hade gett mig ut i ett sådant oväder, men uttalade orden
”Sieben Planeten” och så kände jag mig inte längre orolig. Det
luktade regn i luften.
På min älsklingsplats framför den rostiga rälsen stod det
redan en annan kvinna. Hennes långa kappa hade en hög krage,
som såg ut som gälarna på en tropisk fisk. På huvudet bar hon
till synes utomjordiska prydnader. Kanske var hon en
sångerska, som precis hade lämnat en futuristisk operascen.
Vad hade hon haft för anledning till att skynda hit utan att
sminka av sig och byta om? Hon var äldre än jag och hade
något enastående över sig. Hennes utstrålning tycktes till och
med förändra konsistensen på luften som omgav henne.
Läpparnas tydliga form höll ihop köttet som övermogna
frukter, mungiporna kröktes då och då lätt nedåt som om hon
påmindes om en bitter smak. Kvinnans ryggrad tecknade en rak
linje av rättvisa, som var oavhängig alla vedertagna lagar. Varje
blinkning löste upp hennes kropp i färgstarka mikrokorn i två
sekunder.
Mörkret runt omkring oss tätnade. Kvinnan nickade
samvetsgrant åt mig som om vi hade en överenskommelse. Mitt
hjärta började slå häftigt. Det var inte hon som måste omsätta
något i handling utan jag. Och idag var dagen det var planerat
att ske. Jag trodde mig minnas att vi hade enats om detta i en
dröm. Det var bara själva innehållet i överenskommelsen som
förblev okänt för mig. Plötsligt lade sig kvinnan ner på rälsen
och tryckte ansiktet mot en sliper. Jag sprang fram till henne,
grep tag om hennes axel och försökte vända på hennes kropp,
men hon var lika svår att rubba som spiran på ett tempel vars
grund grävts ner i jorden. Jag trodde att jag hörde ett tåg närma
sig på avstånd, trots att det var helt omöjligt. Sedan lång tid
tillbaka hade rälsen kontakt med rost och ogräs, men inte med
några hjul. Snart hörde jag återigen hur ett tåg närmade sig.
27 Eller var det bara en spårvagn som åkte runt i innerstan? Eller
var det brummandet från kylskåpet som under mina ensamma
dagar hade inplanterats i djupet av min hörsel? Jag ville säga åt
kvinnan att hon skulle resa sig, men jag fick inte fram ett enda
ord. De gamla orden hade lämnat min skalle, jag behövde nya
ord för att kunna börja prata med henne. Men vad var nya ord?
De tunga järnhjulen fortsatte rulla, kom allt närmare. Jag såg
mig hjälplöst omkring. Det måste finnas en larmanläggning
någonstans. Inne i en buske stod någonting rött, en låda med en
påmålad blixt. En spak växte krokigt ut ur lådan som svansen
på en drake. Den gick inte att rubba. Jag tryckte den nedåt med
hela min kroppsvikt, mina ben dinglade i luften, och sedan föll
jag ner tillsammans med spaken. Den frusna tystnaden följdes
av en siren. Otaliga små röda blinkljus, som på jämna avstånd
fanns utplacerade längs med linjen ända bort i fjärran, började
blinka.
Jag gömde mig bakom en buske, hörde hur tåget bromsade in
med ett öronbedövande gnäggande. En monstruös skugga
gjorde halt och täckte mitt synfält. Precis framför näsan på mig
svävade en vit blomma i busken. Den störde mig på något vis,
trots att den doftade berusande. Ut ur tåget hoppade ett par
konduktörer och samlades runt den liggande kvinnan. Röster
som diskuterade och förvirrade steg snurrade runt i mitt huvud,
medan mitt hjärta slog allt högre. Jag var inte rädd att bli
misstänkt och häktad för någonting. Kanske skulle de påstå att
jag hade puttat ner kvinnan på rälsen eller stoppat tåget i
onödan. Det skulle inte göra mig något. För mig fanns det en
långt viktigare fråga, men jag var rädd för att översätta den till
ett språk. Om jag skulle formulera frågan måste jag besvara den
och omsätta någonting i handling. Till Moskva, till Moskva, till
Moskva. Steg jag på tåget skulle jag kunna åka till Moskva,
därifrån fanns det en väg hem. Jag kröp parallellt med tåget
genom buskaget och nådde dess mitt. Den ena halvan av
vikdörren stod öppen efter att en av konduktörerna hade hoppat
28 ut. Jag slank in på tåget och gick genom den folktomma
gången. Alla kupédörrar ända fram till den sista var stängda.
Ett vitt ljus sipprade ut genom dörrspringan. Jag öppnade
försiktigt dörren och såg en kvinna i min egen ålder som var
ganska lik mig. Hon började genast prata på ett språk som
överföll och slukade mig. Meningarnas betydelse nådde mina
hjärnceller omgående: Kvinnan hade reserverat en damkupé för
två personer, men med förfäran konstaterat att hon var ensam i
kupén. Hon hatade att vara ensam i slutna rum, sådant hade
hennes släktingar fått uppleva nog av. Jag svarade genast att jag
befann mig i precis samma situation. Med tårklumpar i halsen
frågade jag om jag inte kunde få sova i hennes kupé. Hon
nickade genast häftigt och i samma ögonblick hörde jag
ambulanssirener på avstånd.
Min landsmaninna hette Ai Van, tyvärr kunde jag inte
betrakta henne som en kamrat, för redan som barn emigrerade
hon tillsammans med sin familj till Frankrike. Hon hade gått på
Lycée Saint-Catherine, gift sig med en fransman och studerat
filmvetenskap. Medan jag frågade ut henne satte sig tåget åter i
rörelse.
Det var naturligtvis första gången jag pratade med en
utvandrare som fortfarande bodde utomlands. Jag hade dittills
trott att alla utvandrare var mer eller mindre rika, feta och
egoistiska och hade fetischistiska relationer till skor och
möbler. De skulle genast gå att känna igen på den kalla blicken
som dömde alla medmänniskor efter kläderna. Men det kunde
jag inte påstå om Ai Van. Hon hade lika gärna kunnat vara en
av mina väninnor. Jag berättade att jag hade lärt känna en tysk
turist i Saigon som jag nu var gift med och att vi bodde
tillsammans i Tyskland. Nu tänkte jag resa själv genom Europa
för att bestämma mig för vad jag senare skulle studera, tillade
jag. ”Var ska du övernatta i Paris?” frågade Ai Van. Det tog en
stund innan jag förstod vad hennes fråga innebar. Jag hade
kunnat skrika: Går tåget inte till Moskva?! I tyst förhoppning
29 om att jag hade missförstått henne frågade jag när vi skulle
komma fram till Paris. ”Imorgon bitti, tror jag”, svarade hon
glatt.
Det svartnade för mina ögon. Tåget ökade knarrande sin
hastighet för att reta mig. Moskva avlägsnade sig allt mer
bortom den osynliga horisonten. Ur Ai Vans mun sprudlade
lustfyllt välartikulerade namn på parisiska byggnader, i mina
öron ointressanta. Jag visste att Paris var en berömd stad. Den
franska revolutionen var säkert inte heller så illa, det var trots
allt en revolution. Men jag visste inte vad jag hade i Paris att
göra. Dessutom låg det hopplöst långt bort.
Min farbror skröt en gång om att han kanske hade möjlighet
att flyga till Paris i affärer. På det svarade min pappa föraktfullt
att det vore löjligt om någon som kom från en fattig
bondfamilj, och som hade lyckats ta sig fram just tack vare
revolutionen, plötsligt började längta till Paris.
Till skillnad från min pappa, som föraktade sin bror, kom min
mamma bra överens med sin syster. Min moster berättade en
gång för mig hur hon som liten flicka hade företagit en hemlig
expedition tillsammans med en väninna på en nedlagd och
övergiven gummiplantage. Hennes förfäder hade ägt marken.
Ett spindelnät välvde sig över en soffa likt ett paraply och de
satte sig där i den övergivna soffan, som gav ifrån sig en
möglig lukt av förgångna århundraden. Min moster och hennes
väninna upptäckte en kista bredvid soffan och öppnade den.
Inuti fanns en glanslös grammofontratt och några mögliga
böcker. Min moster bläddrade igenom dem, tog en enda bok –
Balzacs ”Seraphita” – med sig hem och försökte läsa några
stycken här och där eller gissa sig till vad det stod. Vårt land
hade tidigare varit en del av Frankrike, berättade min moster
för mig när jag var liten. På det ska jag ha svarat: ”Då var Paris
en del av vårt land! Vad bra!” Min moster hade skrattat. Minnet
lugnade mig.
30 När Ai Van fick veta att jag knappt hade några pengar gav
hon mig utan att tveka ett par hundra direkt i handen. När jag
frågade henne om ett prisvärt hotell erbjöd hon mig att
övernatta hos hennes äldre syster. Hon kunde inte bjuda hem
mig, eftersom hennes yngre syster precis var på besök. Hon
skrev upp några adresser och telefonnummer och gav till mig.
31