Skegrie Skola fick en lektion i tid av Momo. Föräldrarföreningen på Skegrie Skola hade klurat en tid på vad man skulle kunna hitta på som skulle passa alla elever på den numera stora skolan. Tiden gick och i höstas bokade man upp 300 platser på Malmö Stadsteaters föreställning ”Momo, kampen om tiden!” som spelas på HIPP. Äntligen var dagen äntligen här och i kylan packade alla elever och personal som kunde ihop sig i sex bussar och for till Malmö. Man möts av ett fasligt räknande här och var. Där står en lärare och räknar sin grupp. En, två, tre, fyra … Lite längre fram står en annan och räknar på sin grupp åtta, nio, tio… Barnen är förväntansfulla, spända och det fullkomligt spritter i benen både här och där. Det är inte mycket folk som kommit till Hipp idag, så på teatern väntar man på att Skegrie Skola skall anlända. Efter en kort promenad från Stortorget så anländer dom i led, klass efter klass. Stämningen är hög och så tjock så man nästan kan ta på den. Ibland är det svårt att se om det är barnen eller personalen som är mest förväntansfulla. Att sätta närmare 300 personer samtidigt tar sin tid men till slut har alla fått en plats och man kan dra igång. Skådespelarna berättar för publiken om den spännande historien som Malmös Hippodrome har och att det en gång i tiden fanns hästar i salongen. Det är inte utan att en och annan vänder sig lite oroligt i stolarna för att försäkra sig om att det inte finns några hästar kvar. Föreställningen kan börja och tystnaden sänker sig andäktigt över den samlade skola. För många kan detta vara en första kontakt med en ”riktig” teater. Eller som Astrid, styrelseledamot i föräldraföreningen uttrycker det. ”Teater i gympahallen är väl bra, men det här är något speciellt.” Historien om Momo har tagits upp i skolan bland vissa klasser och man kan se en del igenkännande hos barnen. Figurerna må vara festliga och dialogerna är roliga, men under allt vilar ändå ett allvar om vad vi gör med vår tid. Vi möter barnen som hänger i gränden för att deras föräldrar inte har tid med dom, vi möter vuxna som jobbar snabbare och som inte har tid att träffa sina vänner. Allt för att spara tid. Vi möter Momo som inte har ett enda bekymmer i världen, förrän hon blir ensam. Då har hon all tid men ingen att dela den med, vi möter Gigi som berättar historier för världen och alla som vill lyssna men som blir lurad att byta tiden mot ära och rikedom och många många fler. Inte minst Cassiopeia som leder Momo på vägen till Tanternativet som har hand om all tid i världen. Vi förfasas över de Gråa som tar tiden från folk. Barnen lyssnade och levde sig in i historien. Mot slutet av pjäsen då Gigi är berömd och stressad och Momo har kommit tillbaka utspelar sig följande. I pjäsen säger Gigi till Momo ”Men nu när du är här, så kan ju du rädda mig!”. Blixtsnabbt hör jag bakom mig högt och tydligt ”Kan hon?”. Pjäsen fortsätter och Momo svarar Gigi. ”Nej, tyvärr det kan jag inte.”. Lika snabbt igen kommer det bakom mig högt, tydligt och med inte så lite stolthelt i rösten ”Nä, just det.”. Så nog förstod dom pjäsen och dess budskap alltid. Ett budskap som även Rektor Kerstin tog fasta på förstod jag i diskussionen i pausen. Det är inte otroligt att tänka sig att det kan sätta sina spår i hur elever och personal på skolan ser på tiden framöver. Vi får väl hoppas att det också förmedlas hem till föräldrarna via barnen. För det finns väl inget som smittar av sig så mycket som ett barns entusiasm. Lika effektivt som man fick in alla på teatern följde sedan en procession av barn från Hipp till dom väntande bussarna på Stortorget och jag tror minsann att det var både en och annan som vände på huvudet för att fundera på vad detta var för gäng som kom vandrande. Avslutningsvis, en lyckad dag och många glada ansikten. Många applåder och glada tillrop även om en elev uttryckte det som ”den var inte bra, men den var inte heller dålig” till sina kompisar. Men i vissa åldrar får man nog beteckna det som ett väldigt gott omdöme. Sista inräkningen hörs från torget när jag lämnar dom. En, två, tre….