Lulebygdens Forskarförening MEDLEMSTIDNING – Nr 76, november 2011 Medlemsbladet för 17 år sedan Ordförandens spalt från medlemsblad 1/1994 – tidningens 5-årsjubileum. Här ordförandens tillbakablick på de första fem åren. Ordföranden har ordet Så skriver vi nu år 1994. Ett nytt spännande forskarår, med allt vad det kommer att innebära. Lulebygdens Forskarförening firar i april sin femåriga tillvaro. Fem intressanta år som fick sin början en aprilsöndag 1989 i Kaptensgården i Gammelstad. Agnes Palmgren får nog betraktas som Lulebygdens Forskarförenings grundare, sammankallande efter ett samtal med mig och ett antal intresserade släkt- och hembygdsforskare. Intresset för en forskarförening i Luleå fanns och ett förtiotal personer anmälde vid sammankomsten sitt intresse. En interimstyrelse utsågs med undertecknad som ordförande för denna arbetsgrupp, vilken fick uppdrag att undersöka möjligheten att bilda föreningen. Någon månad senare samlades interimstyrelsen i Agnes Palmgrens kyrkstuga och ett nytt möte utlystes. Vid detta möte blev jag vald till ordförande för Lulebygdens Forskarförening som blev namnet på föreningen. Nu har jag haft detta uppdrag i fem år. Ett arbete som varit mer krävande än vad jag trodde det skulle bli. Men arbetet har varit stimulerande på många sätt och jag har känt att jag haft medlemmarnas förtroende. Lulebygdens Forskarförening fick sin första egna lokal på Stationsgatan 67 i gamla “Kafé Gropens” tidigare lokaler. Första året ökade medlemsantalet till omkring 150 och lokalen började bli trång för vår växande verksamhet. Efter ett möte med Kulturförvaltningen fick vi erbjudande om större och bättre lokaler på Stationsgatan 38 i “Bildishuset”, ett gammalt fint kulturmärkt hus. Vi bestämde oss att ta steget upp från källaren “Kafé Gropen” och flytta vår verksamhet upp i dagens ljus. De nya lokalerna var bra och vi trivdes utmärkt på alla sätt. Medlemsantalet ökade under hela tiden och framtiden såg ljus ut för forskarföreningen. Efter ett år i dessa lokaler började även trångboddheten kännas här, med ökat medlemstal, studiecirklar m.m. Vad skulle vi göra? Sluta växa och vara nöjda... Nu fick vi ett nytt erbjudande att flytta upp vår verksamhet en våning i samma hus till stora fina lokaler. Här i dessa lokaler var det högt i tak, många fönster för att inte tala om de fina gamla kakelugnar som prydde rummen. Det var en lokal som gjord för släktforskare och släktforskning. Vi tog steget upp efter det vi förvissat oss om att vi skulle få det högre verksamhetsbidrag som krävdes för hyreskostnader. Så var nu Lulebygdens Forskarförening i egna fina lokaler belägna l Ordföranden har ordet Nya medlemmar Sid 3 l Lappfogdar och birkarlar i Ersnäs Sid 4 lANNONS Medlemsmöte Sid 6 l En globetrotter Sid 7 l Norrbottens första malmbana Sid 8 l Norrlands första julgran Sid 12 l Ett soldattorp i Gäddvik Sid 13 l Ny CD om Altappen Sid 15 l Manusbrist – upprop! Sista sidan Glöm inte Tisdagsträffen Annons sidan 3! i ett av de fina gamla kulturhusen i Luleå. Nu började arbetet och planeringen om hur vi skulle och i framtiden kunna “bo” kvar i dessa Fortsättning på sidan 7 2 Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 Föreningens syfte Lulebygdens Forskarförening Besöksadress: Residensgatan 6 E, Luleå Telefon: 070/299 54 24 Telefontid: Måndag: kl 9-11 ” Torsdag: kl 9-11 Övrig tid går bra att malia till nedanstående e-mailadress e-postadress: info@lulebygden.se Hemsida: www.lulebygden se Webbansvarig: Marita Lindell e-post: webred@lulebygden.se Post skickas till adress: Lulebygdens Forskarförening Residensgatan 6 E 972 36 Luleå Öppettider: Ytterdörren öppen kl 07.00-20.00 alla dagar. Innerdörren låses som tidigare med egen nyckel . Annonspriser Åttondels sida 100 kr Kvartssida 200 kr Halvsida 300 kr Helsida 500 kr Sista sidan, enstaka nr 1.500 kr Sista sidan helår (4 nr) 5.000 kr Medlemmar får kostnadsfritt marknadsföra sina alster i tidningen. Detta är begränsat till 40 mm/1 sp respektive 20 mm/2 sp. Detta under förutsättning att ett exemplar av als-tret lämnas till föreningen. Medlemsavgifter Styrelsen 2011 Ordförande: Per Wänkkö Tel 0920-22 62 76, 070/669 94 76 E-post: per.waenkkoe@swipnet.se Vice ordförande: Gunnar Johansson Tel 0920-22 75 93 Kassör: Gunnel Jägare Sandin Tel 0920-26 78 19 E-post: gunnel.jagare@gmail.com Sekreterare: Carin Vallgren Tel 0920-22 86 13 E-post: carin.vallgren@ssab.com Övriga ledmöter: Eivor Nordqvist Tel 0920-25 61 20 E-post: nordqvisteivor@hotmail. com Sture Karlsson Tel 0920-22 30 39 E-post: str.karlsson@gmail.com Kent-Åke Lundebring Tel 0920-26 86 31 E-post: kent-ake.lundebring@nll.se Suppleanter: Ingrid Vikström Tel 0920-340 72 E-post: ingvik@telia.com Kjell Mäki Tel 073-040 31 64 Vuxen 150 kr/år Ungdom tom 25 år 40 kr/år Familj (samma hushåll) 190 kr/år Vid inbetalning uppge alltid namn, adress, födelsedag, telefon, gärna mobil och e-post (inkl namn mm på familjemedlemmar som omfattas av familjeavgiften). Lulebygdens Forskarförening grundades 1989 för att främja och höja intresset för bygdeperson- och släktforskning inom gamla Storlule socken samt att arbeta för bättre betingelser för sådan forskning. Nästa nummer utkommer vecka 7/2012 varför manuskript måste vara inskickade SENAST ONSDAG DEN 8 FEBRUARI Ge ett bidrag till Julius Sundströms Minnesfond Förvaltas av Lulebygdens Forskarförening. BG 5862-5955 Stipendiegruppen/lulebygdens Forskarförening Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64, e-post gerd.olovsson@telia.com Sigvard Eriksson, tel 0920-22 25 24. FONUS kan förmedla telegrammen. Avgiften betalas till PG 36 64 01-8 Vid internetbetalning: Komplettera dina uppgifter genom att skicka dem med e-post till medlemsansvarig e-post: lulebyfof@telia.com Kom ihåg att meddela adressändring! 3 Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 NYA MEDLEMMAR Ordföranden har ordet Hej Det är fantastiskt vad tiden går. När den här tidningen når dig är det förmodligen bara en dryg vecka till första advent. Första advent är också skyltsöndag och som vanligt kommer föreningen att ställa upp med ett bord i stadshuset tillsammans med ett antal andra föreningar. Jag hoppas att många föreningsmedlemmar tittar in. Intresserade kommer bl.a. kunna köpa den nya CD-skivan om Altappen. Vi har genomfört två uppskattade och välbesökta tisdagsträffar. Nästa träff blir den 6/12 då vi inte kommer att ha någon föredragshållare. Tanken är att vi i stället ska samlas till en gemytlig kväll då de närvarande bidrar till trivseln genom att berätta om intressanta erfarenheter eller historier från sin egen forskning. Tänk efter – du har säkert en hel del att bidra med! Vi är inom styrelsen inställda på att fortsätta med tisdagsträf- Gudrun Eriksson Zakrivägen 5 975 94 Luleå Tel 070/518 27 61 far efter årsskiftet. Men då vill vi gärna få tips om lämpliga ämnen och/eller föredragshållare. Du som läser det här kanske kan tänka dig att själv berätta om något eller någon. Ju fler som bidrar med förslag desto intressantare tror jag att träffarna kan bli. Vi har också frågat oss om det finns något behov av några andra aktiviteter. Jag har t.ex. sett att vissa föreningar arrangerar uppfräschningskurser för medlemmar som varit aktiva forskare tidigare men av olika anledningar gjort ett längre uppehåll och nu vill komma igång igen. Det har då rört sig om 2 – 3 träffar. Jag vet att en del medlemmar känner sig främmande inför databaserna Arkiv Digital, Genline och SVAR. Bör vi försöka arrangera informationsträffar om dem? Ett annat område vi funderat över är de släktforskarprogram för datorer som finns. Finns det något intresse för sådana informationsträffar? Eller kanske du tycker att det är något annat som förening- Torbjörn Berglund Yrvädersvägen 17 975 95 Luleå Tel 070/573 52 63 Eivor Grafsund Liljas Väg 2 611 38 Nyköping en bör ordna? Jag vet inte hur mycket vi orkar med, men en första förutsättning för att ordna något är att vi i styrelsen vet att det finns ett önskemål. Därför kära medlem – hör av dig till styrelsen. Du hittar telefonnummer och Epostadresser till oss på sidan 2. Så till något helt annat. Veckorna 51, 52 och 01 ställer vi in den fasta öppethållningen av föreningslokalen torsdagar mellan 15.oo och 18.oo. Torsdagen den 12 januari återgår vi till ordningen. Men innan dess hoppas jag att vi träffas på medlemsmötet söndagen 11/12 då vi delar ut priset till årets ”Jullestipendiat” (se annons sid 6). PER TISDAGSTRÄFFEN den 6/12 2011kl 18.00 PLATS: V VARVSGATAN 24 E Layout och produktion: ÅKE ÖSTLING Tel 0911-21 17 78 kea.ost@telia.com kea.ostling@gmail.com ÄMNE: FIKA: ORDET ÄR FRITT. Denna sista Tisdagsträff för året träffas vi under gemytliga former och berättar egna historier och erfarenheter som har framkommit i samband med våra släkt- och bygdeforskningar. Det behöver inte vara något märkvärdigt, bara ventilera/byta erfarenheter. Föreningen står för fikat 4 Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 Lappfogdar och birkarlar i Ersnäs I Johannes Schefferus berömda bokverk ”Laponica”, som utgavs år 1673, omtalas det lapska folkets ursprung och historia. Verket fick stor spridning i Europa och ansågs mycket vederhäftigt av sin samtid. En stor del av denna vederhäftighet kunde författaren tacka det norrländska prästerskapet för, vilka på uppdrag av rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie försåg honom med relationer om det lapska folket. Däribland den av Olaus Petri Niurenius återgivna sägnen om hur den tavastländske hövdingen Mathias Kurck drivit samerna norrut i Finland till Kemi och Torneå älvar samt där skattlagt dem under sig. Niurenius nämner även att Kurck, som var trött på den långa och besvärliga vägen, gjorde byte med några bönder i Birkala socken och i ersättning för överhögheten över samerna eller skatteuppbörden över dessa, erhållit några byar i Finland. Slutligen säger han också att när han nedtecknade denna sägen, så fanns det ännu ålderstigna personer i livet som sade sig ha sett Kurckarnas brev och avtal, förvarade hos Jöns Nilsson i Ersnäs i Luleå socken. Mathias Kurck har av sentida forskare och historiker helt förvisats till sagornas värld, med rätt eller orätt må här lämnas obeaktat. Schefferus sagesman, Olaus Petri Niurenius, har dock existerat, född 1580 i Njurunda som äldste son till kyrkoherden därstädes, verkade han som kyrkoherde i Umeå socken och efterlämnade vid sin död 1645 ett opublicerat arbete om lappmarken och dess innevånare, vilket sedan sannolikt tillhandahållits av sonen Isak Plantin. En annan son, Nikolaus Olai Plantin, var för övrigt kyrkoherde i Luleå socken 1681-85. Även Jöns Nilsson, hos vilken ålderstigna personer sade sig ha sett Kurckarna brev och avtal, existerade i sinnevärlden. Ty denne var med all säkerhet identisk med fogden och birkarlen i Pite lappmark, Jöns Nils- Text: ANDERS SANDSTRÖM En fogdes lappmarksfärd efter gammal tavla på Nordiska museet. son i Ersnäs, omtalad i olika skattelängder under åren 1558-71. Sockenhistorikern Albert Nordberg nämner denne Jöns Nilsson som en av Norrlands rikaste män i samband med taxeringen till Älvsborgs lösen 1571 och tillika medlem av en framstående birkarlsläkt, där ättens huvudman i flera generationer omväxlande burit namnen Nils Jönsson och Jöns Nilsson. Han härleder också den senare gästgivarsläkten på Ersnäs nr 1 till dessa män. Emellertid finns det luckor och möjlighet till kompletteringar i den gode prostens resonemang, varför det är väl värt att i denna skildring av Ersnäs under äldre tid göra ett försök att grundligt utreda denna fråga. År 1528 träffade Gustav Vasa avtal med birkarlarna i Torne, Lule och Pite lappmarker om en fördubbling av birkarlaskatten. Som birkarlarnas ombud i Uppsala omtalas David Larsson och Nils Jönsson. Erik Wahlberg har i sin uppsats ”Birkarlar och birkarlasläkter i Tornedalen” gjort gällande att Nils Jönsson hörde hemma på Suensaari och troligen av släktet Kurki, som var verksam där. Något belägg för detta påstående finns dock inte, eftersom kungens brev inte närmare återger besökarnas hemorter. Nils Jönsson kan lika gärna vara identisk med den i Ersnäs by bosatte och i Pite lappmark verksamme birkarlen med samma namn. Denne omtalas i den äldsta bevarade skattelängden från Västerbotten, 1539 års bågskattelängd, där han erlägger vinterskatt för egen och en vuxen sons räkning. Med ledning av denna uppgift är det rimligt anta att Nils vid tillfället ifråga var en medelålders man och således född någon gång i slutet av 1400-talet. I 1543 års jordebok står han upptagen som störste jordägare i Ersnäs och 1553 nämns han som birkarl i Pite lappmark. Det kan synas underligt att Nils som bosatt i Ersnäs, en by i Luleå socken, bedrev handel i Pite lappmark. Det var dock inte ovanligt, ty under hela 1500-talet drev ett antal personer från Ersnäs och Måttsund, tillsammans med piteborna, handel i de sistnämndas lappmark. Att arrangemanget inte var helt oomstritt framgår av Gustav Vasas öppna brev för nämnde Nils Jönsson m fl: a Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 a Vij Gustaf etc. göre vitterligit, att vij af synnerrligh gunst och nåde hafve unt och efterlatit, som vij och nu medh thette vårtt öpne bref unne och efterlate, at thesse våre undersåter Nils Jönsson, Jöns Nilsson i Erichzsnäs och Knut Nilsson i Motesund i Kula (Lula) sochn, som här till hafver brukett Pijte eriemark, måge och skole ochså här efter utti lijke motte bruke samme eriemark, och skole the vare förplichtige att förskaffe oss åhrligen the meste skinvarur, fisk och annet sådant, som the kunne åstadkomme och oss tienlige ähre. Ther våre befalningzmän etc. Datum Vetserås then 13 Sept åhr 1554. Det hela återgick tydligen på gammal hävd och sedvänja, vilken inte var så lätt att bryta. Det är dessutom fullt möjligt att luleborna kunde uppvisa brev och avtal på sin rättighet. För övrigt synes kungen ha omfattat Nils Jönsson med stort förtroende, eftersom han erhöll kunglig fullmakt på den nyinrättade lappfogdesysslan i Pite lappmark den 8 juli 1555. Att denne också förstod uppskatta arrangemanget framgår av 1555 års räkenskaper för nämnda lappmark, vari det heter: ”Item haffr Nils Jönsson och hans söner skiencht Kongl Mattz 2 passelige gode mårder, 2 korsreffr och 1 wtwaldh wlff.” Lappfogdesysslan synes Nils Jönsson ha innehaft fram till sin död år 1558, då sonen och efterträdaren som fogde i Pite lappmark, Jöns Nilsson i Ersnäs, skänkte ett större skinnparti till konungen i testamente efter sin far. Partiet bestod av skinnen efter tre mårdar, en svart fjällracka, tre svarta järvar, sju ulvar samt en stor svart björn. Att Jöns Nilsson verkligen var son till Nils Jönsson torde stå utom allt tvivel, vilket jag här nedan ska försöka leda i bevis. Nils Jönsson antecknas i 1539 och 1543 års bågskattelängder med en son ”som båge förmå spänna”, under tiden 1546-48 finns två söner antecknade och slutligen 1549-52 åter endast en son. Vad som här har hänt är troligen det att äldste sonen, vilken sannolikt är densamme som den Jöns Nilsson som fr o m år 1552 regelbundet omtalas i Ersnäs, har blivit husbonde på eget hemman. Att han inte genast år 1549 skattat som egen kan bero på att han som nybliven bonde erhållit några års skattefrihet eller att myndigheterna inte tillräckligt snabbt har uppmärksammat den nya situationen. Under åren 1553-58 finner vi ånyo två vuxna söner förda under Nils Jönssons hemman. Den äldre av dessa, som har omtalats fr o m år 1546, är sannolikt identisk med Olof Nilsson Rebb, som enligt 1559 års bågskattelängd synes ha övertagit faderns hemman tillsammans med en icke namngiven broder. Denne anonyme broder står dock noterad för hemmanet i kyrkokornstiondelängden från samma år och han nämns då Hans Nilsson. Hemmanet ifråga verkar man ha nyttjat i sambruk fram till år 1566, då både Olof och Hans Nilsson börjar uppträda samtidigt i olika slags skattelängder. Med ledning av ovanstående finner vi således att Nils Jönsson hade minst tre söner, som samtliga nådde vuxen ålder och kom att besitta var sitt hemman i Ersnäs samt föra släkten vidare. Det är också med utgångspunkt från dessa tre som vi för handlingen vidare och konstaterar att Jöns Nilsson uppträder som husbonde på eget hemman första gången år 1552. Redan året därpå noterar vi att en måg skrivs under hemmanet. Det betyder att Jöns vid tillfället ifråga måste ha haft en giftasvuxen dotter och att han själv inte gärna kan vara född senare än 1510. Under hela fjorton år, 1558-71, tjänstgjorde Jöns som fogde i Piteå lappmark. Han hade därvid att uppbära lappskatten, vilket sannolikt skedde vintertid i samernas olika centralvisten, och dessutom att för kronans räkning uppköpa lämpliga skinnvaror. Detta senare kunde ibland få ske med egnea medel, varpå fogden i Västerbotten på konungens vägnar fick ersätta honom med tiondespannmål. Det kan därför vara av intresse ta del av den mängd skinnvaror som inköptes ett bestämt år, nämligen 1571, Jöns sista år som lappfogde. Detta år inköpte han en mård, nio blå fjällrackor, femton vita dito, 5½ timmer hermelin, fem röda rävar. Sex bävrar sjutton järvar, fem björnar och 5 fem vargar. Dessa varor fraktades sedan tillsammans med lappskatten, som vid denna tid huvudsakligen utgick in natura, till kusten där de lagrades, för att sedan under sommaren forslas till Stockholm. Detta skedde synbarligen på egen köl, eftersom vi regelbundet återfinner Jöns som skutskeppare, vilken införde varor till huvudstaden. Samtidigt som han fraktade kronans gods medförde han även egen avel som fisk, gråskinn, oxhudar och annat. Ty Jöns var även storbonde och birkarl i Pite lappmark, där han drev handel och köpenskap i stor skala. Att tjänsten som lappfogde var lönsam och att Jöns Nilsson var en köpman av det stora formatet framgår med all tydlighet av taxeringen till Älvsborgs lösen 1571, vari han framstår som en av Norrlands rikaste män. Sålunda antecknades han för följande lösegendom: 347 lod silver, 500 mark penningar, 2 lispund 16 mark tenn, 14 mark mässing, 4 lispund 5 mark koppar, 21 kor, 3 treårskvigor, 6 tvåårskvigor, 4 ettårskvigor, 36 får, 8 getter, 1 svin och 3 hästar – alltsammans värderat till hela 2 298 mark och 1 öre. De flesta hade blott lös egendom värderad till 100 á 200 mark och dessutom fanns många som inte ens nådde upp till dessa summor. Under många år var även Jöns betrodd som tolvman vid tinget i Luleå socken. Sista gången vi möter honom som nämndeman är den 19 februari 1585, vid nästa ting som hålles den 26 juli samma år omtalas han inte. Då han inte heller noteras i 1585 års kyrkokornstiondelängd, finns det skäl anta att han avlidit någon gång under första halvåret 1585. Hemmanet synes ha delats mellan svärsonen Mårten Persson och en hustru Anna, möjligen änka efter Jöns själv eller snarare efter en i övrigt okänd son till honom med namnet Nils. Olof Nilsson Rebb är sannolikt identisk med den av Nils Jönssons söner som nämns som nytillkommen i 1546 års bågskattelängd och han bör därmed vara född omkring år 1530. Första gången han nämns under eget namn år i Stockholms lokala tullräkenskaper 1556, vari det heter att a 6 a Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 han har transporterat en stor mängd varor på Anders Nilssons i Gäddvik skuta. Tre år senare har han tillsammans med den yngre brodern Hans övertagit faderns hemman, vilket de brukar gemensamt fram till år 1566. Sistnämnda år synes en delning ha skett, eftersom såväl Olof som Hans därefter noteras för var sitt hemman i olika skattelängder. Johan Nordlander omtalar i sin uppsats ”Om birkarlarna” i Historisk Tidskrift möjligheten att Olof Nilsson, fogde i Pite lappmark 1572-83, är broder till den föregående fogden Jöns Nilsson. Några bevis för detta anförs dock inte och denne Olof är sannolikt identisk med Olof Nilsson i Öjebyn. Säkert är dock att Olof Nilsson i Ersnäs under åren 1575, 1577 och 1580 drivit handel som birkarl i Piteå lappmark. Han har även under lång tid erlagt avgift som landsköpman i Luleå socken. Det är därför inte ägnat att förvåna när vi finner honom som en av socknens rikaste män vid taxeringen till Älvsborgs lösen 1571. Hans lösegendom uppgick då till 821 mark 3 öre och bestod av följande: 139 lod silver, 20 mark penningar, 16 mark gtenn, 3 mark mässing, 3 lispund 3 mark koppar, 14 kor, 3 treårskvigor, 1 tvåårskviga, 3 ettårskvigor, 14 får, 4 getter samt 2 hästar. Tillnamnet Rebb eller Rebbe som vi understundom möter honom under, är mig veterligt mycket ovanligt. Möjligen har namnet samiskt ursprung. Det är känt att birkarlarna höll sig med lapska bihustrur och Olof mycket väl kan vara resultatet av en sådan förbindelse, som sedan uppfostrats i faderns hushåll och övertagit en del av dennes verksamhet. År 1584 avlider Olof Nilsson och året därpå återfinner vi en Torfast Olsson på det hemman som långt senare kom att erhålla jordeboksbeteckning Ersnäs nr16 och kallas ”Läionsch” Hans Nilsson är sannolikt Nils Jönssons yngste son och därmed född i slutet på 1530-talet. Enligt vad som tidigare framgått brukade han efter faderns död dennes hemman tillsammans med brodern Olof fram till år 1566, då en delning sy- nes ha skett. Endast vid ett tillfälle möter vi Hans som handelsman, nämligen 1558 då han tillsammans med brodern Olof Nilsson erlägger avgift som landsköpman. Trots detta framträder han ändå i samband med taxeringen till Älvsborgs lösen 1571 som en av de mer välbärgade i socknen. Sålunda antecknades han lösegendom till et värde av 658 mark 2 öre enligt följande: 100 lod silver, 50 mark penningar, 1 lispund tenn, 2 mark mässing, 2 lispund koppar, 12 kor, 2 treårskvigor, 2 tvåårskvigor, 1 stut, 16 får, 6 getter, 1 svin och 1 häst. År 1590 möter vi honom för sista gången och året därpå synes en son ha övertagit hemmanet. I Ersnäs nämns även fr o m år 1546 en Jöns Jönsson som nytillkommen och han återfinns fram till år 1586 på ett av byns större hemman. Vid Älvsborgs lösen år 1571 noteras han för en lös egendom på 505 mark och höjer sig därför åtskilligt över den genomsnittlige bonden. Möjligen är han en yngre bror till lappfogden Nils Jönsson. För övrigt står han själv noterad för en bror i sitt hushåll under åren 1556-59. År 1587 tillträder sonen Nils Jönsson som ägare på hemmanet och han nämns sedan fram till 1620-talet. År 1606 omtalas han som en av sjut- ton birkarlar i Luleå lappmark, vilka av ålder haft privilegiet att köpslå med lapparna på fjället och sjöfinnarna vid Västerhavet. Två år senare uppträder han som fogde i nämnda lappmark och år 1615 som länsman i Luleå socken. Sannolikt är han identisk med den Nils Jönsson som finns medtagen i Luleå stads första borgarlängd år 1623 och har det största antalet kor, 23 st, i hembyn Ersnäs samma år. Troligen avlider han år 1627, eftersom ”Nils Jönss Barbro” detta år erlägger kyrkokornstionde för hemmanet i Ersnäs. Detta bekräftas av en notis i landsförsamlingens räkenskaper, vari det heter: ”Den 16 Now 1628 gaf Nils Jönssons effterlefwerska här i staden till kyrkian efter sin man testamente – 16 öre”. Ovan nämnde Nils har av många ansetts vara sonson till Nils Jönsson den äldre, fogde i Piteå lappmark 1555-57. Så är dock inte fallet, vilket klart framgår av ovanstående som bygger på omfattande studier av Riksarkivets landskapshandlingar. Till detta må även läggas den klart dokumenterade inriktning som lappfogden Nils Jönsson och hans ättlingar alltid visade Piteå lappmark. Detta till skillnad mot Nils Jönsson den yngres verksamhet i Luleå lappmark. l MEDLEMSMÖTE söndagen den 11 december kl 13.00 i Hyresgästernas Fritidslokal, V Varvsgatan 24 E (samma område som forskarlokalen, första röda huset från centrum, ingång gaveln) PROGRAM: eMEDLEMSMÖTE eUTDELNING av Julius Sundströms stipendium eFÖREDRAG av Nils Harnesk, från Norrbottens minne, om deras dokumentering av/och kring kyrkstugorna i Gammelstad eFIKA. Föreningen står för fikat Välkomna! STYRELSEN Lulebygdens Forskarförening Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 5-årsjubileum Fortsättning från första sidan lokaler. Som vi alla har märkt så har vi klarat av det och tror även att vi kommer att klara det i framtiden också. Men det går inte utan stora ansträngningar. Lulebygdens Forskarförenings fem första år har till största delen bestått av arbetet att få föreningens ekonomi att gå ihop och att förbättra den. Till att skaffa nya moderna läsapparater, kopieringsapparat för microfilm, kopieringsapparat, microkort m.m. Det har ibland varit svårt med höga ambitioner och en liten budget att arbeta efter. Verksamhetsbidraget föreningen erhållit från Kulturförvaltningen har inte räckt helt till hyreskostnaderna. Vi har sökt många möjligheter under de här åren att stärka vår ekonomi. Stora arrangemang som Homecoming Day 1992 och Riksstämman 1993, lotterier stora som små, haft kurser i släktforskning m.m. Medlemsantalet är idag omkring 300. Med en medlemsavgift på 100 kronor ger det föreningen ett bra ekonomiskt tillskott. De stora arrangemang föreningen genomfört har inte endast stärkt föreningens ekonomi, de har också gett föreningen en bra goodwill, som inte minst är vädefull för vår verksamhet. Lulebygdens Forskarförening förfogar idag över 15 forskarplatser, utrustade med nya moderna läsapparater. (Vad som saknas är en rullfilmapparat med kopiering, men den finns på önskelistan). Föreningen förfogar nu över microkort för hela Norrbotten, som vi till största delen själva köpt in under de här fem första åren. Att Lulebygdens Forskarförening har ett bra anseende framgår av att vi från Luleå Kommunbibliotek fick förtroendet att ta över och disponera bibliotekets släktforskningsmaterial. Det blev ett lyft för föreningen på många sätt med även ett ökat ansvar, med öppettider som motsvarade bibliotekets. Detta är löst till allas belåtenhet. Lulebygdens Forskarförening har under dessa år haft en bra styrelse. Några slitningar har inte förekommit och vi är fulla av optimism inför kommande års arbete. En liten tillbakablick på de här fem åren vill jag göra: Att börja med Agnes Palmgren känns helt naturligt. Jag minns när Agnes och jag stod i en tom lokal på Stationsgatan 67, vår första lokal för fem år seda. Här började Agnes och min tiggarkarriär. Institutioner, banker och företag drabbade vi med frågor om de hade möbler, skrivbord, stolar, microkortläsapparater m.m på sina lager. Vi bemöttes aldrig ovänligt och apparater och möbler började droppa in till vår första forskarlokal. Agnes var i Stockholm på ett besök vid Riksarkivet och några dagar senare anlände flera apparater till oss. Frakten fick vi ASG att bjuda på. Aldrig glömmer jag synen när Agnes gång på gång kom Stationsgatan fram med rullatorn fullastad med stolar, pärmar, gardiner, lampor, porslin m.m. Att Agnes sken som en sol i ansiktet är väl onödigt att tillägga. Ett tack till alla de medlemmar som under de här fem åren skänkt material och tjänster till föreningen måste här framföras. TACK SKALL NI HA. Er hjälp var avgörande för att vi skulle klara de första åren. Mycket av den första utrustningen är idag såld till andra föreningar och vi har använt dessa pengar för att köpa ny och modern utrustning. Vi får inte glömma Julius Sundströms Minnesfond som Luleå Forskarförening har instiftat. Ambitionen är att fonden skall växa sig stark de närmaste åren och att det första stipendiet kan utdelas år 1994. Mycket finns att säga om Lulebygdens Forskarförenings fem första år, men jag slutar denna lilla historik med ett tack till alla medlemmar, utan Er hade det inte funnits någon forskarförening i Luleå. VÄLKOMNA till vårt 5 ÅRS JUBILEUM. Rolf Pettersson, ordf. l 7 En globetrotter Text: ARNOLD LAGERFJÄRD Bonden August Larsson, född den 19 maj 1863 på Bodsvedjan i Överluleå församling, gifte sig 1886 med Johanna Wikström, född den 22 november 1858 i dåvarande Piteå landsförsamling. Av deras barn flyttade Jenny, Selma, Beda och Gustaf till Nordamerika. Jag kom runt 1960-talet att brevväxla med Jenny. Hon hade varit gift med Oscar Lindberg men var nu änka för andra gången och med efternamnet Orre. Nils August Pettersson Jennys mors yngsta bror var Nils August Pettersson, född i Kopparnäs omkring 1860 – 1862. Han fick engelska sjukan och kunde därför inte gå förrän vid fyra års ålder. Under ungdomen hade han tuberkulos. För en av sjukdomarna var boten sängläge och att tugga salt! Det berättas från den trakten om svältande som tvingades gå och tigga mat under nödåren på 1860-talet. Då kunde husbondfolket sitta och äta strömming. De svältande fick fiskbenen! I tjugoårsåldern gick Nils August till sjöss. Han blev snickare på en jorden-runt-seglare. Det yrket hade han absolut lärt sig ordentligt, för när Jenny besökte Sverige 1920 fanns i trakten av Piteå många stolar han tillverkat. Han hade varit hem en gång innan systern Johanna gifte sig med August Larsson. Hon fick då full vävuppsättning. Rullstolen var särskilt fint gjord med 24 svarvade rullar. Vidare hade han svarvat pinnstolar och målat dem med guld och annan färg. Hyvelbänk, hyvlar och svarv var också med. Jenny hade förvånat sig över hur mycket han hunnit med under den korta tid han var hemma. Jennys mor hade lärt sig skriva för att kunna skriva brev till Nils August och till blivande maken August när de började sällskapa 1884. N A Pettersson fick länge ingen post – den gick till en annan. Han ändrade då adressen till N P A Pettersson. a 8 Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 Norrbottens första malmbana Text och foto: E BERTIL PERSSON Siknäs vid Törefjärden var känd för sin långa seglationstid. Där hade man öppet vatten minst 14 dagar längre än exempelvis Luleå. R edan 1847 beviljades efter två försök 1836 och 1845 greve Nils L Bark koncession för en järnväg längs de gamla forvägarna från Gällivare mot kusten och Törefjärden. Även i Robert Schoughs första järnvägsplaner var Siknäs föreslaget som ändpunkt för järnvägen från Gällivare till kusten. Nu blev det inte så utan Luleå kom att bli ändpunkten för den då så länge efterlängtade förbindelsen med malmfälten i inlandet. Tänk om Töre/Siknäs hade segrat i dragkampen. Var hade vi då i dag återfunnit de stora malmlagren och utlastningshamnen? Vilka ytor hade dagens SSAB disponerat? Norrbottens Malmförädlingsverk och Luleå Jernverk i Karlsvik? Ja, alla hade då funnits där vid Töre älvs utlopp. a Äventyr ute i världen När inget hördes från Nils August på åratal började Jennys morbror Petter Wikström forska efter honom. En lärare i Håkansö hjälpte till med skrivandet och fick fram, att Nils August varit i Melbourne i Australien. Där hade han byggt hus åt brittiske konsuln, kanske också åt andra. Det finns ett foto av Nils August, taget i F W Bernays ”Elite” Studio, Charters Towers. Det är en gruvstad 820 mil nordväst om Brisbane i Australien. Den ligger i staten Queensland på 20:e breddgraden. Järnväg leder till Townsville vid Stilla Havet. Guld hade upptäckts där år 1871. Vid mitten av 1900-talet var det nästan slut. Man kan anta, att Nils August lärt sig söka och utvinna guld. Spåren upphör Sedan hade N A begett sig till Johannesburg i Sydafrika för att söka Den streckade linjen visar sträckningen för Norrbottens första malmbana från hyttområdet till hamnen i Töre. Siknäs gick miste om både järnväg och en industriell expansion. Bruksort år 1799 Töre kom i åtnjutande av båda men i en betydligt mindre skala. Töre blev bruksort redan 1799 när friherre Samuel Gustav Hermelin köpte upp fallrätten med redan gjorda installationer, bl a en grovbladig vattensåg. Hermelin byggde en nu finbladig såg på älvens östra sida och installerade stångjärnssmedja och manufaktursmide vid en ny vattenkanal på den västra stranguld. Tre gånger hade han gett sig ut tillsammans med andra. Från tredje resan återvände han aldrig, och ingen vet vad som hände. Det var 1896 eller 1897, alltså före boerkriget. Genom att han hade några inmutningar fick man veta, att han varit där. Algot Granberg i Munksund hade fått papperen om Nils August av en Stenberg. N A hade haft litet pengar på en bank i Piteå, och hans syskon ärvde dem. Jennys mor hade brukat berätta om broderns långa resor på sjön, bl a runt Goda Hoppsudden. Brodern hade också en gång skickat fem biljetter för utvandring. Två hade använts av personer från Kopparnäs men tre fick förfalla. August och Johanna Larsson bestämde sig alltså för att stanna i Sverige. l den. Denna placering var ett villkor från böndernas sida vid överlåtandet av fallrättigheterna. Den brukbara marken fanns på östra stranden medan den västra mer betraktades som impediment. Det nya verket skulle försörjas med tackjärn från Strömsund då en del av hammarkapaciteten hämtats från Melderstein. Kort rälsbana För utskeppning av smidet och virket från sågen anlades en kort rälsbana längs östra stranden förbi forsen cirka 200 m till Granden. Där anlades brädgård och kaj vid lugnvattnet. Av denna rälsbana finns inget kvar i dag. Däremot visar resterna av en spinkkaj var fartygen lade till. Nya tider gjorde sitt intåg även i Norrbotten. Ångkraften sträckte sig allt längre norrut. 1869 anlades en ångsåg vid älvens västra strand vid lugnvattnet nedanför forsen. Smidesbolaget började att under 1872 uppföra Norra Bergmästarämbetets modernaste masugn i anslutning till smedjorna. Ett resultat av den högkonjunktur som följde på fransktyska kriget 1870-71. Ugnen stod färdig 1874 men kom ej att blåsas på förrän 1875. Masugnsdriften baserades på malm från den gamla gruvan på Hindersön utanför Luleå. a Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 a 9 Engelsmän utvecklade Den gamla mulltimmerhyttan hade övergivits. I stället murades här en fristående bandad pipa med Höganäs eldfasta infodring. Turbindriven blåsmaskin och malmkross, gasrenare, varmapparat för förvärmning av blästerluften till formorna samt en Westmans gasrostugn för avsvalvning av de starkt svavelhaltiga malmerna. Vattnet till turbinen tillfördes från dammen vid forsnacken via en ny kanal genom udden förbi smedjorna. Smidet upphörde redan 1874-75 medan masugnsdriften utvecklades ytterligare sedan engelsmännen, familjen Loder i The New Gellivare Co övertagit anläggningen 1877. Tackjärnet fördes istället till Altappen för förädling i det nyuppförda valsverket med sin vällugn i den mån det ej förbrukades i det egna gjuteriet. Blåstes ned 1877 Masugnen blåstes ned 1877 samtidigt med den i Avafors och dessa blev därmed de två sista masugnarna i drift i Norrbotten enligt de nu föråldrade metoderna. Den 12 mars 1888 kom det första malmtåget till Luleå från Gällivare. Nya tider stundade. Malmen på Hindersön hade upptäckts 1842 och redan 1843 började brytningen för Rosfors masugn. I Rosfors hade man problem med Ristjälnsmalmen och försökte kompensera detta med malm från Klöverträskgruvan. Malmen var inte bra och brytningen i Klöverberget upphörde redan 1843. Hoppet stod till Hindersön. Tyvärr innehöll malmen för stora mängder svavelkis och redan 1845 nedlades brytningen sedan endast 600 ton malm hade brutits. Avtagande fyndighet Även Törefors fick ge upp. Mellan 1873 och 1875 bröts 4393 ton malm varefter verksamheten lades ned. Då hade man brutit sig ned 30 m utan att finna malm med bättre kvalitet. Den avtagande fyndigheten, låg järnhalt och det höga innehållet av svavelkis dömde ut gruvan. Det här är de sista resterna av den en gång 700 meter långa bron till Storgrundet. En intressant detalj var att man hade installerat en 3 hk ångmaskin för drift av gruvspelet. Malm fick i fortsättningen hämtas från södra Sverige i väntan på en järnväg från Gällivare. Malmen och kalkstenen togs in med båt och färdigprodukter och halvfabrikat jämte sågade trävaror skeppades ut på samma sätt. Landhöjningen hade gjort den tidigare inre så förträffliga hamnen mindre ändamålsenlig. Denna låg verkligen fint till i lugnvattnet alldeles nedanför forsen och på ett par hundra meters avstånd från vattensågen och smedjorna. Nytt hamnläge Uppgrundningen, de allt större segelfartygen och de nytillkomna ångbåtarna tvingade fram ett nytt hamnläge med större vattendjup. Detta kunde man finna i anslutning till Storgrundet ytterligare nedströms i älven innan denna mynnade i Törefjärden. Här ute anlades kaj med ångkran och järnväg drogs fram. Järnvägen löpte på älvens södra strand från järnbruket och förbi den nya ångsågen. Korsade nuvarande E4 vid den nya bron och parkeringsplatsen och gick sedan över det grunda sundet mellan fastlandet och Storgrundet. Över sundet byggdes en lång bro på ett flertal stenkar. Spårlängden var 2375 m för den smalspåriga linjen. Vagnarna drogs av hästar som var vanligt vid industribanorna i södra Sverige. a 10 a Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 Kan identifieras Järnvägen kan i dag identifieras i fyra olika delar. Den översta delen liggande i grusåsens sluttning ovanför älven från Våghusberget till korsningen med gamla Riks 13. Den andra delens banvall ligger under nuvarande Ångsågsvägen som passerar förbi det område vilket disponerades av den gamla ångsågen uppförd 1869. Den tredje delen utgör i dag en enkel körväg i förlängningen av Ångsågsvägen ned till E4. Den fjärde delen utgörs av resterna efter bron över sundet ut till Storgrundet. Oklarhet råder ännu om vilken spårvidd som nyttjades och om hur många och var mötesplatserna var belägna. Järnvägen började, eller om manså vill, slutade uppe vid Våghusberget. Dit ledde en relativt brant väg från masugnsområdet. På berget fanns ett våghus där inkommande laster av malm och kalksten och utgående av tackjärn kontrollvägdes. En intressant fråga är varför man förlagt slutstationen så högt. Man hade utan vidare kunnat lägga spåret med en mindre total stigning längre ned på sluttningen och närmare älven. Än så länge ett frågetecken med hänsyn till att malmen utgjorde den största kvantiteten gods och som skulle fraktas upp från hamnen. Gamla Riks 13 Vid våghuset ligger spåret på en horisontal som sedan övergår till en svag lutning mot söder. Trassén ligger ömsom i skärning och ömsom på bank. Ett avsnitt är bortgrävt sedan sluttningen schaktats ut för utfyllning av landsvägen. Spårbanken kan följas i hela sin sträckning ned till landsvägen. Vid det gamla Folkets hus och ett bostadshus bredvid har spårbanken hamnat inom tomtmarken. Längre ned mot landsvägen ingår spårbanken i ännu ej bebyggd avstyckad tomtmark. Småtallarna har även börjat växa sig höga men ännu finns gångstigen kvar längs banvallen. Vi får hoppas att Kalix kommun tar sitt förnuft till fånga och räddar denna intressanta relikt från Töres storhetstid. Där gamla Riks 13 korsar spårbanken har denna fyllts över något. Här börjar partiet som nu nyttjats för Ångsågsvägen. I förlängningen av denna är vi tillbaka till den gamla banvallen, använd som ägoväg. Vid hyvling av vägbanan har gamla slipersrester kommit i dagen. Kraftig lutning Lutningen ned till E4 och havsviken är kraftig. Under de första 850 metrarna faller spåret 10,23 m i etapper från +11,30 till +1,07 m eller 12 promille i snitt. Inom detta område finns två kraftiga backar om 16 och 23 promille. Under de följande 300 m stiger spåret 1,2 m med 5-5,8 promille. Den verkliga banhöjdenn vid korsningen med E4 är osäker med hänsyn till de uppfyllningar som gjorts i området med massor från den stora skärningen för vägen. Likaså är höjden för landfästet till bron okänd. Avvägningen av spårbanken har gjorts av Staffan Forslund och Gunnar Lindberg i Töre. Vid högvatten ser man i dag inte mycket av den sista etappen ut till Storgrundet. Vattenytan krusas kring några stenkummel en bit ut från stranden. Under nordlig vind drivs vattnet ut och blottar en rak linje av ett tjugotal stenrösen, vilka utgöra de sita synliga resterna av den en gång 700 m långa bron. Un- der vattnet fram mot Storgrundet ligger resterande stenkistor. Landhöjning och uppgrundning har i dag gjort Storgrundet landfast och helt nyligen har bilväg brutits till den gamla kajplatsen. Sundet har blivit en vik. Gängse sätt Bron var utförd på för den tiden gängse sätt. På bottnen hade rustbäddar av spink lagts ut i form av kistor. Höjden är obekant. Kistorna avslutades med timrade kar eller ramar fyllda med sten och grus som ballast. Karen stod med 15 m avstånd och var ungefär 9 m långa vilket gav en fri spännvidd om 6 m. Utrymmet mellan karen täcktes med bjälkar av trä. Bjälkarna belastades med tvärsliprar vilka bar rälerna och en plankvandring för häst och kusk. Sundets stora bredd torde ha krävt 46 kar ute i vattnet och två landfästen. Ett äldre sjökort, senast reviderat i augusti 1923, visar fortfarande en rak förbindelse ut till ön utan att ange om det är en väg eller järnväg. Ej heller visas någon anslutning i land mot Töre eller anges att det finns kaj eller ankarplats vid udden. Däremot markeras en husbyggnad på udden. Normalt brukar inte i sjökorten revideras landmärken som saknar betydelse för sjöfarten. Här kan järnvägen identifieras och är nu en enkel körväg i förlängningen av Ångsågsvägen ned till E4. Oklarhet råder ännu om vilken spårvidd som nyttjades och var mötesplatserna låg. a Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 a 11 Inget underlag Vid Storgrundets norrsida finns i dag resterna av en 40-50 m lång kaj. Kajen var byggd av spink med stenkar som ballast och förtöjningsankare. Vid lodning har kajkanten klart kunnat urskiljas ca 20 m utanför nuvarande strandlinje. Kajen begränsas i längsled av de två stenkaren, vilka nu har rasat samman. Vattendjupet på platsen uppgår till ca 2-2,5 m medan det 1872 var ytterligare 1,2 m djupare. Vid kajen låg skutorna från Hindersön och lossade järnmalm till masugnen. När Hindersögruvan övergavs efter ett par år kunde man ibland se ända upp till 20-25 skutor med malm från södra Sverige, Utö med flera gruvor, ligga på törn för lossning. 1887 upphörde masugnsdriften och 1891 hade ångsågen redan flyttats till Sandholmen, nuvarande Törefors, och därmed fanns inte längre något underlag för järnvägen. Kolade ribben I strandsluttningen, eller är det på den gamla hamnplanen, återfinnes i dag stora mängder kolstybb från kolmilor. Det troliga är att man på platsen har kolat den ribb som funnits i spinkkajen och brokaren. I anslutning till kajplatsen finns även malmblock kvarlämnade. Utanför udden har man helt nyligen funnit resterna av ett fartygsvrak. Dessa kommer att ställas ut i Hembygdsmuseet i Töre som ett minne från forna stora seglationsdagar. Annars är väl Töre hamn numera mest känd för ubåtsincidenten på 1980-talet. Ännu återstår många intressanta detaljer att reda ut. Spårvidd, spårstandard, vagnar, profil av linjen, installationer på Våghusberget, bron, kajen med byggnader och ångkran mm. Foton av anläggningen vore en stilla nåd att bedja om. Vem vet, kanske kan det komma fram mer material om detta intressanta projekt på sin tid utvecklat i optimismens tecken. Ur hand i hand Möjligen kan saknad information hittas i något arkiv trots att bolaget Vid Töreforsen skulle det bli flera anläggningar, t ex sågverk, kvarn och stångjärnssmedja enligt en karta från 1870. har vandrat ur hand i hand under mer än 100 år. Ur gamla timmermansanvisningar går det kanske logiskt att rekonstruera broutförandet. Ett intressant spår erhöll jag av vännen Sten Romelsjö. Denne hade en gång i början av 1950-talet åkt skidspåret nedanför Åberget. Där i närheten av Hönstjärn fanns en gammal fallfärdig stuga. På väggarna var gamla dagstidningar uppklistrade enligt tidens sed. I en annons utbjöds Törefors bruk med smalspårig järnväg till hamnen till försäljning. Datum kom inte Sten ihåg men tidningen hade lämnat frakturstilen varför letandet har en naturlig början. Bruksorten Töre har gått skiftande öden till mötes. Sågverket på Sandholmen, som 1930 fick en fabrik för porösa träfiberskivor. Formel tog över Torex bytte ägare ett flertal gånger tills det lades ned på 1950-talet. I stället kom en mineralullsfabrik som först försörjdes med slagg från orten och sedan från NJA i Luleå. Slaggullsfabriken klarade sig till mitten av 1960-talet. I slutet av 1950-talet byggde Gunnebo närmare E4 ett tråddrageri och spikfabrik. Produkten byttes till taggtråd och levde till 1970. Staten övertog anläggningarna på Sandholmen för Samhalls, Formelprodukters räkning och inrättade snickeri och trähusfabrik. Formelprodukter har fått en ny produkt och nya lokaler vid E4 medan trähusfabriken drivs vidare i privat regi. Hur det hela kommer att sluta vet vi ännu ej. En sovstad till Luleå kanske? l Anm.: Pga att bilderna är scannade från en tidigare tryckt tidning har beklagningsvis en viss moarébildning i bilderna uppstått. Hoppas på överseende för “skönhetsfelet”. ÅÖ 12 Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 Norrlands första julgran I alla populärt hållna praktverk om våra julseder brukar det heta att julgranen blev vanlig i svenska hem vid tiden runt sekelskiftet år 1900. Detta ska ha skett med början i de övre samhällslagren under 1800-talets senare hälft och sedan spridit sig i allt vidare cirklar. Ofta nämns den svenska kungafamiljen med dess anknytningar till Tyskland som inspiratör till bruket att ta in och klä julgran. Otvivelaktigt är det så att denna sed kommer från Tyskland, men det finns faktiskt belägg för att den betydligt tidigare kom till Norrland. Elias Ferdinand Kempes dagbok Efter svenska Pommerns avskiljande från Sverige 1814-15 lämnade många köpmän Tyskland och slog sig ned här i landet. Bland dessa kan nämnas släkten Kempe, vars mest framträdande medlem var Johan Carl Kempe, född 1799 i Stralsund, vilken efter några års handelslära i Stockholm flyttade till Härnösand. Där byggde han sedan upp en omfattande verksamhet i form av traditionell handel, sågverksrörelse samt skeppsvarvs- och rederiverksamhet. I december 1836 kom hans yngre bror Elias Ferdinand på besök och han blev sedan kvar till sommaren 1837 som informator för brorsonen Carl Johan. Under hela denna tid förde Elias Kempe dagbok och det är denna som utgör bakgrund för den här artikeln. Originalet förvaras numera på Hallwylska palatset i Stockholm och kortare utdrag har tidigare publicerats i Härnösands-Posten 1898. År 1962 publicerade Manne Hofrén ett omfattande utdrag ur dagboken i en artikel ingående i hans “Nordsvenska studier och essayer”. Det är också ur detta senare tryck som jag hämtat mina kunskaper. Våren 1836 startade Elias Kempe sin resa i Stralsund, en resa som sedan gick med båt via Köpenhamn, Text: ANDERS SANDSTRÖM Helsingör, Kronstadt till S:t Petersburg. Därifrån reste han med hästskjuts till Åbo och sedan med båt till Stockholm. Under resan besökte han sina bröder Johan Bernhard och Ehrenfried Albrecht i S:t Petersburg och Wilhelm Henrik i Stockholm, samtliga verksamma som affärsmän. Den 29 november startade han i kallt väder sin resa med häst och släde till Härnösand och den 4 december var han framme hos brodern Carl Johan därstädes. Julen 1836 Under de kommande dagarna gör Elias nya bekantskaper i staden, bl a träffar han den namnkunnige biskopen Franzén och får då också för första gången i sitt liv se lappar. Den 23 december noterar han att julklapparna packats in efter maten och om aftonen gjorde man i ordning en julgran “för att bereda barnen en för dem oväntad glädje, ty att ha julgran är här inte alls brukligt”. På julafton var det mycket kallt och efter maten slog Elias in sina julklappar, varvid han hade all möda att hålla de nyfikna barnen på avstånd. På kvällen gick festen av stapeln och en av broderns lärlingar klädde ut sig till matros och kom in med julklapparna. I Härnösands-Postens utdrag ur dagboken år 1898, men ej i originalmanuskriptet, återfinns följande fortsättning på anteckningarna från den 24 december: En överraskning återstod ännu. Julgran var nämligen här alldeles okänt; jag hade på förhand låtit iordningställa en sådan. Sedan ljusen i densamma tänts fingo barnen komma in och stodo några ögonblick slagna av häpnad, något som dock snart förbyttes i stormande jubel, och så blev det dans kring granen. Nyheten om härligheten spreds hastigt, och barnen från andra familjer blevo under julveckan inbjudna att beskåda densamma. Förtjusningen var allmän. Under de efterföljande dagarna noteras inget särskilt firande, kanske beroende på att broderns fru Carin var dålig. Hon tecknas ofta i dagboken som sjuklig och avled redan år 1838. Först den 28 december besöker man fru Kempes broder, Olof Johan Wikner och hans hustru Anna Christina, på deras gård Fantskog. Ej heller nyårshelgen synes ha firats på något speciellt sätt och det är först på nyårsdagen som man under hela den långa helgen bevistar en gudstjänst. Sedan deltog man i ett bröllop på kvällen. Efter årsskiftet synes dock fester och baler ha avlöst varandra och trettondag jul räknades som en särskild högtidsdag, vilken firades med anledning av att “de tre vise männen kommo till Kristus”. Andra helgseder Mycket mer finns att säga om Elias Kempes dagbok. Så beskriver han t ex ett besök på Sollefteå marknad i slutet av januari och hur man firade påsken i slutet av mars månad. Han noterar också hur snabbt våren framskrider och den 1 maj var en viktig dag i Sverige, då svensken vanligen tog sig ett rus för att fira den kommande våren. Såväl studenter som gymnasister hade då en stor fest och man var ute i det fria och sjöng. En av de sista dagboksnoteringarna gäller midsommarhelgen som kom med vackert väder och firades “synnerligen festligt” med lövsmyckade rum och högtidlig gudstjänst. Därefter tog Elias farväl av sina nyfunna vänner i staden och den 29 juni lämnade han Härnösand med ångbåten Norrland, vilken anlöpte Stockholm den 3 juli. l Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 En kall novembernatt 1838 (14.11) slog Lars Petter Andersson Berg ihjäl bonden Salomon Johansson Bergdahl. Båda var boende i Prästholm, Lars Petter, hästhandlarson och med ett otyglat temperament; Salomon bonde och före detta soldat på roten Bergdahl, far till tre barn. D etta har jag och Göran Ramme berättat om i medlemstidningen nummer 1 2011 (nr 73) liksom om hur det gick för Salomons tre söner. Salomon Johansson Bergdahl var soldat i tio år till 1819. Hans tio år äldre syster Brita Kajsa Johansdotter var hustru till soldaten Gustaf Karlsson Humbla/ Arm i Gäddvik. Han tjänstgjorde i 33 år och 6 månader till 1840, då han 55 år gammal på grund av sjuklighet och ålder begärde och beviljades avsked från soldatuppdraget. Han dog så småningom 89 år gammal av ålderdomsbräcklighet den 15.1. 1874. Brita Kajsa dog 12.1. 1862 i Gäddvik. Salomon Bergdahl, född 1790, var yngst och Brita Kajsa Johansdotter Björkman äldst, född 1780, av fyra barn till Anna Johansdotter Björkman, f. 1753 och hennes andre make Johan Nilsson Anti Björkman, f. 1752 i Björkö, Finland (Torneå). Första maken Eskel Johansson född 1748 dog 1776 i Liedakalla, i finska Nedertorneå. Anna Johansdotter är f.ö. anmoder i femte led till Göran Ramme. (Anmoder är för övrigt ett mycket säkrare begrepp för biologiskt släktskap än anfader och borde användas oftare). Anna Johansdotter var född i Kiviranta i finska Nedertorneå (Alatornio). Hon och Johan Nilsson Anti vigdes 1778 och deras fyra barn är alla födda i Kiviranta. 1792 flyttade familjen västerut i dåvarande Sverige, till Vitå i Råne 13 Ett soldattorp i Gäddvik Text: LEIF LARSSON Research och personuppgifter: GÖRAN RAMME socken. Där tog man sig namnet Björkman. Salomon hette således först Björkman och då han blev soldat Bergdahl. Det var mycket vanligt, att när släktnamnen började gå i arv, tog man sig namn som hade anknytning till födelseorten. Björkman var nästan självklart, eftersom Johan Nilsson kom från Björkö. Hantverkare hörde till dem som tidigast började använda släktnamn. Jag hjälpte en gång en man, som tyckte att Johanna Börjelin lät alldeles för modernt som släktnamn för en kvinna som var född 1836. Men fadern var från Börjelsbyn i Kalix och han blev skomakare (sockenskomakare) och vandrade runt mellan byarna i socknen och där tillverkade han och reparerade skor i gårdarna. Han hade tagit namnet Börjelin. I Vitå blev Johan Nilsson Anti skomakare och med släktnamnet Björkman. Det är som skomakare Björkmans dotter som Brita Kajsa Johansdotter år1806 gifter sig med Gustaf Karlsson i Råneå församling. Av hennes två systrar, Clara Johansdotter Björkman f. 1783 och Eva Johansdotter Björkman f. 1787, blev Clara kvar i Vitå och dog där 1830, den yngre systern flyttade till Avan och dog där 1815 i vattusot. (En sjukdom som kunde ha många olika symptom, vanligen med svullnader). Ingen av dem behövde uppleva det tragiska mordet på brodern Salomon. I familjen fanns, då den kom från Kiviranta, också Anna Christina Eskelsdotter f. 1774 och Johannes Eskelsson Björklund f. 1775. Namnet Björklund tog Johannes efter flyttningen från Kiviranta till Vitå, där han levde till 1855, gift med Helena Nilsdotter f. 1784 i Vitå. Båda var barn till Anna Johansdotter från hennes första äktenskap med Eskel Johansson, Liedakalla, Alatorneå. Johannes syster Anna Christina gifte sig i Finland med Hinrik Hinriksson Katajama, f. 1767, d. 1821 i Liaka, Finland, där också Anna Christina dog 1807. 5 barn hade de. Gustaf Karlsson var född i Töre den 26.12. 1785, son till Carl Carlsson, f. 12.6. 1760, d. 22.12. 1835 och hans hustru Christina Olofsdotter, f. 3.2. 1760, i Börjelsbyn, d. 1.4. 1832. Då han gifte sig den 7.4. 1806 med Brita Kajsa Johansdotter Björkman, var han dräng i Mjöfjärden (mellan Sundom och Rånbyn). Där bosatte sig familjen och första barnet Christina föddes i Mjöfjärden 22.9. 1806. Övriga sju barn föddes i Gäddvik. Samma år blev Gustaf Karlsson den 17.12. 1806 antagen som soldat på roten Humbla i Gäddvik. Den 1.1.1811 fick Gustaf Karlsson tillåtelse att kalla sig Arm istället för Humbla. Gustaf Karlsson Arm var en för tiden relativt lång soldat, 173 centimeter. Han tjänade sitt förband väl och han deltog i flera så kallade ”affärer” under finska kriget 18081809. Han tjänstgjorde under den kände officeren Sandels - han som ”satt i Pardala by och åt frukost i allsköns ro”, som Runeberg skriver. Sandels var en av de mest framgångsrika svenska officerarna under kriget och i början av maj 1808 vann han betydelsefulla segrar med sina trupper i Pulkkila och Idensalmi. Passet vid Toivola (norr om Kuopio) höll han sedan i flera månader ända tills de ryska trupperna fyrdubblades efter Sveaborgs kapitulation och han fick order om att marschera norrut till väster om Kemi älv. Gustaf Karlsson Humbla (Arm) var med på alla tre ställena. 1811 och 1813 var Gustav Karlsson Arm kommenderad ”hemma i landet”. Riktigt vad det innebär vet jag inte, men 1811 var hans svåger Salomon Johansson Bergdahl kommenderad till Stockholm. a 14 a Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 Salomon hade blivit soldat 1809. Kanske det var något liknande för Gustaf Karlsson Humbla (som han då hette). Då Gustaf Karlsson Arm år 1840 beviljades avsked från rote 31 Arm i Gäddvik, anmäldes han samtidigt till underhåll. Han blev gratialist, dvs. han fick en typ av pension. 12 riksdaler banco år 1852 och 48 riksdaler riksmynt från Vadstena krigsmanshuskassa år 1864. I familjen föddes 8 barn, 7 av dem i Gäddvik. 1807 föddes Gustaf, som efter mindre än två år dog i rödsot (dystenteri). Nästa son fick också namnet Gustaf, född två veckor efter broderns död (1809). Denne Gustaf, f. 1809, gick till sjöss 1829, 20 år gammal. Fyra döttrar och en son föddes därefter: Brita Kajsa f. 1811, piga i Avan. Flyttade därefter till Stockholm Ulrica Maria f. 1816, flyttade 1834 till Stockholm Anna Sophia f. 1820, d. 1906, ålderdomssvaghet. Ogift. 3 barn. Lisa Lena f. 1823, d. 1914, ålderdomssvaghet, gift med Carl Gustav Persson (Arm) f. 1817, d. 1853, soldat efter svärfadern Gustaf Karlsson. 7 barn. Carl Johan f. 1826, d. 1904, dräng i Gäddvik, till sjöss 1849, återvände till Gäddvik, gift med Maja Greta Nordström, Gäddvik, 4 barn. Tog sig namnet Åström. Det är mycket möjligt och i det här fallet troligt att familjen kunde bo kvar i soldattorpet Arm även efter Gustaf Karlssons avgång 1840. Den nye soldaten som tillträdde hette Carl Gustaf Persson f. 1817 i Svartlå. Han var gift (vigsel 1842) med Gustaf Karlssons och Brita Kajsa Johansdotters yngsta dotter Lisa Lena, f. 1823. Den nya familjen fick 6 barn. Samtliga Lisa Lenas 6 barn före makens död 1853 kallas Arm vid födelsen, men senare heter alla Åström. 7:e barnet f. 1860, d. 1861 var så kallat oäkta. Efter Carl Gustaf Persson Arms död 1853 tillträdde Carl Erik Arm tjänsten 1858. Han var från Gäddvik, f. 1833, son till Lisa Johanna Pihl. Hon bodde också i torpet. Carl Erik Persson tjänstgjorde som soldat Arm till 1880. Därefter var det Johan Oskar Holm Arm, f. 1864 i Sunderbyn, som uppehöll tjänsten till 1903. Lisa Lenas och Carl Gustav Perssons äldste son, Carl Gustav Carlsson Åström, f. 1844, blev också soldat (1872-1885) men i granntorpet, roten Stoor. Han var gift med Johanna Charlotta Marklund, f. 1852. 9 barn. Bönderna i Gäddvik ansvarade för två soldattorp och fänriksbostaden. De två soldatrotarna hette Humla/ Arm och Urväder/Stoor. De låg till en början uppe i skogskanten i södra Gäddvik men flyttades efter laga skifte 1830 till norra Gäddvik, där nu torpet Stoor har upprustats. 1811 bytte torpet Humbla namn till Arm. Vid ungefär samma tid fick roten Urväder namnet Stoor. Torpet Arm finns inte kvar i Gäddvik. Den siste indelte soldaten Arm, Johan Oskar Holm Arm, bytte sin så kallade livstidsjord mot att han fick byggnaden och på egen bekostnad forslade bort den. Huset flyttades till Bergnäset. Både rotarna, nummer 31 Humbla/ Arm och nummer 32 Urväder/Stoor, tillhörde före 1767 Måttsund och Kallax och det var rotebönderna där som svarade för torpen. Mitt mellan Kallax och Måttsund går en väg ner till vattnet. Den heter Yrvädersvägen, troligen ett minne av torpet och roten Urväder. Göran och jag har besökt det torp i norra Gäddvik som ännu finns kvar, mer än hundra år efter att indelningsverket övergick till allmän värnplikt 1901 och rotetorpen inte längre behövdes. Till vår hjälp hade vi en ganska svårläst karta över norra och södra Gäddvik. Eftersom Arms torp inte finns kvar, sökt vi reda på rote 32 Stoors torp. Skyltningen var utmärkt. Vi utgick ifrån att torpen låg intill varandra, men blev lite fundersamma, då vi först såg skylten ”Soldat Arms väg”, men Göran visste att det var efter den väg som hette ”Armanbovägen”, som vi skulle åka. Dessutom fanns skylten ”Soldattorp”. Soldattorpen byggdes alla efter samma ritning och i skogskanten ner mot vattnet kände vi på långt håll igen ett typiskt soldattorp. Standardmåttet var att stugan skulle vara 8,4 meter långt, 5,4 meter brett och 3,3 meter hög från stenfoten till takbandet. I stugan skulle en eldstad finnas. En kammare med ingång från förstugan, men utan uppvärmning skulle också finnas. Fönstren skulle bestå av 16 rutor i varje hel luft. Utan att göra några mätningar antog vi att alla mått stämde. Under reparationsarbeten hade under åren en del förändrats. Det vi kunde se genom fönstren, var att både själva stugan och kammaren var mycket fint inredda, kanske till och med bättre än vad de indelta soldaterna och deras familjer någonsin hade. Ingången till kammaren hade flyttats från förstugan till stugan (köket) och därmed blivit uppvärmt. Dörröppningen till förstugan från kammaren kan ännu ses igentimrad. Utvändigt pågick förmodligen bevarandearbeten. Vi kom från torpets baksida. Röda timrade väggar. Framsidan av huset var också rödmålat men var brädfodrat och ribbat. Yttertaket på framsidan var ett sticktak, men på baksidan var det plåttak. Runt skorstenen hade man också plåt. Intresseföreningen i Gäddvik ska ha all heder av viljan att bevara torpet i så ursprungligt skick som möjligt. Vi måste ha kvar band till våra tidigare generationer. KÄLLOR: ”Soldater och soldattorp i Gäddvik” av Gäddviks intresseförening Personuppgifter ur Göran Rammes personarkiv. Artikel i ”Måttsundaren” (av Ingrid Vikström). LEIF LARSSON leif.ragnvald.larsson@telia.com GÖRAN RAMME goran.ramme@telia.com l Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 ALTAPPEN – Ett industrisamhälle – En industriepok Ny CD om Altappen Lulebygdens Forskarförening har tagit fram en CD-skiva som redovisar individer och familjer som fanns på Altappen under industriepoken 1871 till 1908. Dokumentationen är gjord i en sökbar Exel-databas. Med CD-skivan följer ett häfte som innehåller en utförlig historik över Altappen. Under 1870-talets första år anlades ett sågverk på några små skär, bl.a. Altappen, ca en mil utanför Luleå. Några år senare tillkom ett valsverk. Altappen var under en kort tid en av Norrbottens största industrier. I anslutning till industrin uppförde också ett litet samhälle med arbetarbostäder, handelsbod, skola mm. Sommaren 1908 uppstod emellertid en omfattande brand som ödelade huvuddelen av samhället. Trots att sågen klarade sig från branden lades verksamheten ner efter branden. Gunnar Johansson, medlem i Lulebygdens Forskarförening, har efter en omfattande forskning dokumenterat de personer som arbetade på Altappen under industriepoken. Dokumentationen omfattar även familjemedlemmar. Totalt rör det sig om ca 2 100 individer. En stor andel av arbetarna kom naturligtvis från närområdet men förvånansvärt nog är Umeå den kommun som bidragit med de flesta inflyttarna. Många kom också från andra orter i Västerbotten. Driften av valsverket förutsatte även specialister vilket medförde att sådana rekryterades från i stort sett hela Sverige. Efter branden skingrades arbetarna. Många utvandrade till Amerika. CD-skivan redovisar också vart människorna flyttade efter nedläggningen. En förteckning över antal familjer från respektive ort finns på föreningens hemsida. Med CD-skivan följer ett häfte med en utförlig historik över industriepoken Altappen. Häftet innehåller även ett antal bilder från Altappen samt en karta över industriområdet och samhället. Många av de arbetare som var verksamma på Altappen hade tidigare arbetat vid andra bruk och hade flyttat runt i landet. De kan därför vara svåra att följa i kyrkböckerna. Den här dokumentationen erbjuder en möjlighet att hitta dessa individer och därmed kanske fylla luckor i din släktforskning. Kanske en lämplig julklapp. Priset för CD-skivan och häftet är 200 kronor. Vid postförsändelse tillkommer 20 kr i porto och expeditionsavgift. PER WÄNKKÖ 15 16 Lulebygdens Forskarförening – Nr 76, november 2011 Avsändare: Lulebygdens Forskarförening Residensgatan 6 E 972 36 LULEÅ SVERIGE PORTO BETALT Vid obeställbarhet Återsänd till ovanstående adress! Du som är forskare i Luleå forskarförening Berätta om din forskning i medlemstidningen Det behöver självfallet inte bli någon total redovisning och naturligtvis inte omfatta allt intressant du hittat. Men vare sig du forskar om din släkt eller någon enskild person, en viss by, en fastighet eller en enskild gård, om jakt, fiske, idrott eller om järnväg, flyg, landsvägar eller broar, yrken som försvunnit eller dramatiska händelser, skärgårdens öar och deras betydelse eller naturnamn som ändrats och försvunnit, så har du säkert hittat något spännande och intressant eller “underligt”. SKRIV GÄRNA kort om något avsnitt från din forskning eller en längre redovisning. Har du fått tillgång till gamla bilder så bifoga gärna dessa. De returneras efter inscanning. Även om du inte “kan skriva” så finns det säkert möjligheter att få det publicerat till din egen och andras glädje. Kontakta Åke Östling kea.ost@telia.com eller tel 0911-21 17 78, 070-560 32 65