1. No category

Lulebygdens
Forskarförening
MEDLEMSTIDNING – Nr 83, septeber 2013
TISDAGSTRÄFFAR
Tisdagen den 1 oktober kl 18:00
Lokal:
Hyresgästföreningens fritidslokal, Västra Varvsgatan 24 E
Ämne:
”Minnen från krigsåren i Norrbotten”.
Författaren STEN LOSENBORG berättar om händelser under krigsåren, spec. från Luleå.
Tisdagen den 5 november kl 18:00
Ämne: (Ej fastställt, håll koll på vår hemsida)
Föreningen står för fikat
Välkommna!
l 1868 – Brändön 1:4, skollärare Nordströms avsöndring Sid 3
l Hönsunge – Ett begrepp
som försvunnit Sid 4
l Hanssons Café
Sid 6
l Tilläg till Enbergs
i Sörviksudden
Sid 7
l En saluhall i korsvirkestil
Sid 8
l Fiskehamnen i Luleå
Sid 9
Sockenfrågan
tycks nu vara löst.
Efter flera års utredande fattade
riksdagen den29 maj i år äntligen beslut om socknarnas framtid. Riksdagen sade då ja till regeringens förslag, vilket innebär
att folkbokföring framöver ska
ske på kommunnivå. Men samtidigt införs en distriktindelning
som ska motsvara Svenska kyrkans församlingsindelning, som
den såg ut den 31 december1999.
I beslutet konstaterades att det
är viktigt att behålla den gamla
indelningen i församlingar av
kulturella och historiska skäl.
Därför har man alltså infört begreppet distrikt i folkbokföringsdatabasen som motsvarar
den tidigare indelningen i församlingar.
l Hanna – Karerare som
blev svensk
Sid 9
l Från årets släktforskardagar Sista sidan
e
2
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
Styrelsens
Styrelsens
spalt
spalt
Lulebygdens
Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 Luleå
Telefon:
070/299 54 24
Telefontid: Måndag kl 9-11
Torsdag kl 9-11
Ordförande:
Karl-Erik Perdahl
Tel 0920-686 28, 073-070 59 11
kperdahl@yahoo.se
e-postadress/hemsida
info@lulebygden.se
www.lulebygden.se
Vice ordförande:
Gunnar Johansson
Tel 0920-22 75 93,0924-610 10
Webbansvarig: Marita Lindell
e-post: webred@lulebygden.se
Kassör:
Gunnel Jägare Sandin
Tel 0920-26 78 19, 070-544 08 57
gunnel.jagare@gmail.com
Öppettider:
Ytterdörren öppen kl 07.0020.00 alla dagar. Innerdörren
låses som tidigare med egen
nyckel.
Annonspriser:
1:– kr/spaltmillimeter
Medlemmar får kostnadsfritt
marknadsföra sina alster i tidningen. Detta är begränsat till
50 mm/1 sp resp. 25 mm/2 sp.
Detta under förutsättning att ett
exemplar av alstret lämnas till
föreningen.
Medlemsavgifter
Vuxen
150 kr/år
Ungdom tom 25 år
40 kr/år
Familj (samma hushåll) 190 kr/år
Avgiften betalas till PG 36 64 01-8
Vid internetbetalning komplettera dina
uppgifter genom att skicka dem med epost till kassören.
e-post: gunnel.jagare@gmail.com
Glöm inte att meddela adressändring!
Nästa nummer
av medlemstidningen
utkommer
vecka 47
varför manuskript
måste vara inskickade
SENAST 14 november
Sekreterare:
Carin Vallgren
Tel 0920-22 86 13, 070-359 89 16
carin.vallgren@ssab.com
Ledamöter:
Nils-Gustav Ökvist
Tel 0920- 22 78 11, 076-818 28 78
nils-gustav.okvist@comhem.se
Sture Karlsson
Tel 0920-22 30 39, 076-766 30 39
str.karlsson@gmail.com
Kent-Åke Lundebring
Tel 0920-26 86 31, 070-262 81 04
lundebring@bredband.net
Suppleanter:
Staffan Sandberg
Tel 0920-194 40, 070-543 77 73
staffan.sandberg@telia.com
Kjell Mäki
Tel 073-040 31 64
kjell.maki09@bredband.net
Under tiden
september–maj
är lokalen bemannad
torsdagar kl 15.00-18.00
På plats finns alltid en representant för styrelsen för att
ta emot frågor om nycklar och
USB-minnen mm, samt i möjligaste mån hjälpa till i forskningen.
Höstens kursverksamhet startar första veckan i oktober. Vi
kommer att ha samma upplägg
med en kvällskurs onsdagar,
mellan kl 18 och 21, samt en
dagkurs på torsdagar mellan kl
13 och 16.
Vi fick en sådan bra respons
vid förra kurserna, för att vi
var så många handledare samt
upplägget av kurserna, så vi
kommer att arbeta på samma
sätt vid dessa.
Till kurserna i våras hade vi
införskaffat en dataprojektor
samt projektorduk som vi använde för att visa bildspel i hur
man använder de olika kyrkböckerna vid släktforskningen.
Bildmaterialet har vi själva
tagit fram genom att göra en
forskning i ArkivDigital och
kopierat bilder, steg för steg,
därifrån.
Tisdagsträffarna för hösten
startar den 1 oktober, program
se separat annons på första sidan.. Vi har tagit bort tisdagsträffen i december eftersom
den skulle bli i samma vecka
som medlemsmötet (Jullemötet) i december.
l
Ge ett bidrag till
Julius Sundströms
Minnesfond
Förvaltas av
Lulebygdens Forskarförening.
Plusgirokonto: 36 64 01-8
Stipendiegruppen/lulebygdens
Forskarförening
Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64,
e-post: gerd.olovsson@telia.com
Anders Sandström, tel 0929-304 26
FONUS kan förmedla telegrammen
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
3
1868 – Brändön 1:4, skollärare
Nordströms avsöndring
Ideell
förening
Genom köpebrev den 4 januari
1868 förvärvade skolläraren Erik
Nordström ett markområde från
Johan Petter Nilssons hemman
1/8 mantal Brändön nr 1.
Området som fått fastighetsbeteckningen Brändön 1:4, var
beläget ”på Westra sidan af Brändön wid Elias Johansson södra rå och
den väg som leder till Bernesfjerden
samt tager sin början wid sydwestra
sidan sandbanken”. Arealen var
”fem geometriska tunnland uti qvadratform” ca 2,45 ha) och köpeskikkingen 150 riksdaler riksmynt.
I årlig avgäld skulle erläggas
fem riksdaler riksmynt, utom för
de fem första frihetsåren.
Vittnen vid köpet var N Boman och Hans Peter Persson i
Brändön
Vid hemmansklyvningen år
1884 utökades det avsöndrade
områdets areal till 3,58 hektar.
Anledningen var bl a att man
ville åstadkomma en ändamålsenligare skiftesindelning både
för avsöndringen och de övriga
skiftena. Nordström skulle också
få en viss kompensation för den
jord som han odlat upp och som
han nu förlorade. För att torpet
skulle bli en pasande bostadpats
och få tillgång till stängselvirke
fick det också en bit skogsmark.
Skolläraren Erik Nordström
avled 1898-04-07 och fastigheten
delades mellan änkan Ester
Nordström och den avlidna dotterns Anna Maria Vilhelmina
Nordströms fyra barn:
Lulebygdens Forskarförening är en
ideell förening som drivs enbart av
ideella krafter. Vi verkar för att höja
intresset för - och att underlätta släkt
– och bygdeforskning i framförallt
Lulebygden men också hela Norrbottens län. I samarbete med biblioteket
i Luleå ser vi till att ständigt komplettera med nytt ”utsläppt” material - och
i vår lokal tillgängliggöra allt som kan
önskas för Din forskning. I lokalen
finns även mikrokort från finska Tornedalen samt delar fr. Västerbotten.
Redaktör och
ansvarig utgivare
ÅKE ÖSTLING
Tel 0911-21 17 78
kea.ostling@gmail.com
Beda Emilia Vilhelmina, gift
med hemmansägaren Nils Albert
Isaksson
Hildur Jenny Eugenia, född
1900-04-11
Henny Ester Lillea, född 190502-24 och
Johan Herbert, född 1906-0607.
Änkan Ester Nordström sålde
år 1921 sin hälft av fastigheten till
Johan Petter Isaksson. År 1940
köptes fastighetsdelen av Johan
Rubert Isaksson.
De tre yngsta barnens andelar
såldes år 1922 till Nils Albert
Isaksson och hans hsutru Beda
Emilia Vilhelmina. Denna hälft
av fastigheten övertogs efter arvskifte år 1956 av Bernhard Isaksson. År 1974 såldes denna del till
Johan Rubert Isaksson, som därefter blev ägare till hela fastigheten. I dag (år 2000) ägas fastigheten
av
Signas
Isaksson,
Näsgärdsvägen 20.
Skolläraren Nordströms jord
ligger efter vägen mot Söriviken,
ca 300 meter från ”Palmgrens”.
På ekonomiska kartan från
1940-talet är åkermarken sämjedelad i två delar, medan skogsmarkenär gemensam för sämjelotterna.
Källor:
Akterna Nederluleå 765 och
8756 i länslantmäterikontorets arkiv samt lagfartshandlingar mm.
l
Materialet
utökas ständigt! Utöver mikrokort och
film finns renskrifter, böcker, ett 15tal läsapparater, datorer fyllda med
sökbara databaser (CD äv. för hela
och andra delar av landet) etc. Det är
förstås möjligt att hos oss forska i andra landsdelar genom den dator med
Genline, som finns i lokalen. Kursledare berättar hur det går till.
Lokalen
har ingen fast bemanning, men medlemmar med nyckel hjälps åt att hålla
dörren öppen för alla vid vistelse i lokalen, vardagar under angivna tider.
Kontakt; se info sidan 2.
Vi hjälps åt
Vi är tacksamma för all hjälp och
stöd vi kan få av Er medlemmar, exempelvis med städning i lokalen, när
och där det behövs, serveringshjälp
vid träffar, etikettering av tidningen
inför utskick, förslag till aktiviteter
etc. - och förstås, öppethållande av
lokalen när Ni är där under vardagar!
Vi tar också tacksamt emot bidrag till
vår bokhylla, gärna böcker med anknytning till Norrbotten.
Hör av er
till föreningen med förslag eller erbjudande om tjänst som kan utföras av
Dig nu eller senare, vid enstaka eller
flera tillfällen. Ring, maila, posta eller
lämna meddelande i den gröna brevlådan inne i lokalen när Du är där, så
noterar vi och hör vi av oss till Dig när
din insats behövs.
Föreningens post, e-post och telefon;
se sidan 2, hemsidan och anslagstavlan.
4
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
Har du någonsin sett en hönsunge i skogen
eller i skogens närhet? Jag menar inte
skogshönsens nykläckta kycklingar, varken ripa, järpe eller orre. Eller är hurrikas
eller kanske kransträd mer bekant.
HÖNSUNGE
Ett begrepp som försvunnit
Text och teckningar: LEIF LARSSON
D
et är lätt att tro att hönsunge har något att göra
med ungar från djur eller fåglar. Kanske det ligger nära
till hands att tro att det finns någon anknytning till tamhöns eller
skogshöns.
Ganska sparsamt händer det
också att hönsunge används som
en modern synonym till kyckling.
Den ursprungliga betydelsen av
ordet ligger långt ifrån denna
tolkning och lyckligtvis används
inte hönsunge = kyckling särskilt
ofta.
De flesta av oss strövar väl omkring på skogens stigar och njuter av suset i trädkronorna och
den stillhet som där finns bland
träden. Få av oss vet idag vad
hönsunge är för något och skulle
vi få syn på en hönsunge så tror
jag att knappt någon av oss skulle
kunna säga vad det var för något
och knappast heller vad det hade
för funktion.
Ibland kan vi nog i skogen
upptäcka något som vi tycker är
lite underligt, som till exempel
invallade skador på träd. Om trädet fått en efter stammen längsgående skada försöker trädet
själv hela såret genom att ”valla
över” det. Det växer in från sidorna. Ofta är sådana invallningar
avsiktligt gjorda av någon som
förberedde material till yxskaft.
När trädet vuxit ihop är själva
invallningen mycket hårdare och
stadigare än träet i övrigt. Därför
duger det mycket bra till redskap
som utsätts för stor belastning,
t.ex. yxskaft.
Hönsunge är något helt annat.
Det man kan se är ett avkvistat
träd, en gran där de flesta kvistarna tagits bort. Hönsunge står
både för själva trädet och som
ett begrepp för i vilket sammanhang trädet användes. Då någon
person (ofta en ung kvinna) i det
gamla bondesamhället skulle
uppmärksammas och äras användes en gran, som genom kvistning och barkning alltid gjordes i
ordning. Utseende på det avkvistade trädet var allmänt vedertaget och såg likadant ut i de flesta
socknar i Norrbotten.
Men det måste vara avkvistat
och barkat på ett speciellt sätt.
Hönsunge var något man kunde
få och det ansågs som en stor ära
att få en sådan. Men det hängde
alltid ihop med att den som ärades med en hönsunge också hade
en skyldighet att bjuda på något,
ordna kalas, bjuda på kaffe eller
det som enlig dokumentationen
verkade vara det vanligaste: att
bjuda på brännvin.
Allra vanligast var det att unga
kvinnor, pigor eller nygifta kvinnor, förärades en hönsunge, då de
första gången kom till ett nytt
ställe, en ny slåtter, en ny pigplats
eller som brud till ett hus där man
aldrig varit förut. Företeelsen var
alltid knuten till besök på en plats
där besökaren inte varit tidigare.
HÖNSUNGE I ÄNGESBYN
I boken FOLKMINNEN OCH
FOLKTANKAR har Edvin Brännström skrivit en 50 sidor lång utredande artikel med titeln ”Det
avkvistade trädet i norrbottnisk
folksed”. Allt är mycket noga dokumenterat med uppgifter från
de olika socknarna, särskilt från
kusttrakterna.
Edvin Brännström har i första
hand gjort sina uppteckningar
i Nederluleå och Råneå, delvis
även i Överkalix, Nederkalix och
Gällivare socknar. Trädet kallas
i Nederluleå för hönsung(e) eller
kransträd. Den finska benämningen för i stort sett samma sak var
hurrikas, använd av finsktalande
i Norrbotten. Edvin Brännström
var nästan ute i sista sekunden
för att undersöka en företeelse
som var på väg ut ur medvetandet även på landsbygden. Han
skriver att då (1928-1929) var
bruket av hönsunge nästan utdött.
I många byar hade det helt försvunnit och endast de allra äldsta u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
u personerna i byarna hade några
minnen från det. Inte underligt
att begreppet är okänt för oss.
I en enda by i Nederluleå levde
bruket kvar då undersökningen
gjordes. Det var i Ängesbyn. Där
förklarade man att hönsunge gjorde man oftast till en flicka som för
första gången kom till ett änge,
och då blev hon tvungen att bjuda dem som gjort trädet åt henne
på något.
Det viktigaste kriteriet för att
göra en hönsunge var att personen
som fick den verkligen för första
gången kom till stället. Det behövde inte vara en slåtteräng, fastän
det verkar ha varit det vanligaste,
utan kunde även vara en fäbod
eller någon fiskarstuga. Det var
inte bara för kvinnor även om det
var vanligast. Även män kunde
få en hönsunge. Från Ängesbyn
på väg mot fäbodarna i Flarken
fanns 1928 inte mindre än sex
hönsungar uppresta.
Det barkade och kvistade trädet skulle vara en rak och vacker
gran 3-4 famnar lång (ca 5-7 m).
Toppruskan skulle vara ungefär
en halv meter från toppen och
neråt och ganska tät. Mitt på
trädstammen lämnades en kvist,
som riktades åt det håll där den
som fått hönsungen hade sin hemtrakt. Ibland kunde en stor krans
av granris och blommor knytas
fast nedanför kvisten.
Att få en hönsunge ansågs vara
en stor hedersbetygelse. Därför
skulle mottagaren bjuda på kalas,
stort eller litet. Att inte bjuda på
något ansågs synnerligen snålt
och skamligt.
Ibland lyste den poetiska ådran fram hos givarna av hönsungen.
”För det besvär, vi gjort oss här,
att resa Kransträd opp,
vi ana att det kanske blir
ett riktigt kaffe me dopp.”
Hönsungen kunde få stå kvar
i månader vid en slåtterlada
där den blivit rest. Mottagarens
namn kunde ristas in eller skrivas på en papperslapp som sattes
fast på stammen.
Nästan alltid fällde man en
lämpligt lång gran till hönsunge
men det förekom att man använde ett levande träd om ett sådant
fanns på gårdsplanen eller intill
en slåtterkoja.
Det var mer vanligt i Sundom
än i andra byar i Nederluleå. I
socknarna längre norrut var det
också mer vanligt med levande
träd till hönsunge.
Bruket med hönsunge kunde
även användas som namnsdagsträd. Förr var namnsdagshyllningar högtidligare än nu och
viktigare än födelsedagar. Ofta
fanns då även kransen av granris och blommor med. Denna
användning av hönsunge är känd
särskilt från Överkalix och Överluleå.
I Råneå socken var hönsungen
helt försvunnen då Edvin Brännström gjorde sina uppteckningar.
Men en sagesman i Rånbyn berättade att det liksom på andra
håll oftast restes en hönsunge för
unga flickor som för första gången kom till en slåtteräng. Även
för unga nygifta kvinnor, som
flyttade in i mannens hemgård,
restes en hönsunge. Här hävdade
man dessutom att hönsunge inte
enbart syftade på trädet som restes utan även på kalaset efteråt.
Det var ett begrepp tillsammans.
Då har vi nått fram till förståelsen av det märkliga ordet.
I Svenska Akademiens ordlista
saknas ordet hönsunge men ordet
hönsa finns i betydelsen traktera,
bjuda på. Vi har fått klarhet i hur
det avkvistade trädet hänger
ihop med den traktering, bjudning, som förväntades.
Det avkvistade trädet förekommer också i fornfinnarnas riter. Som hedersbevisning för den
5
som för första gången kommit till
ett ställe, kunde man rista in en
människofigur, som föreställde
personen i fråga, på stammen
av ett växande träd, avkvistat
på samma sätt som en hönsunge.
I numera ryska Karelen har man
t.ex. med en sådan trädbild hedrat en fiskare som gjort en ovanligt god fångst.
En sådan bild kallas hurrika.
Seden var även känd av samerna i finska lappmarken och trädet
med det inristade porträttet har
ibland tolkats som en slags avgudabild. Träd med en sådan figur
på ansågs allmänt vara av sådan
dignitet att de inte fick avverkas
eller på annat sätt förstöra. Även
4
6
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
Västerlångvägen på 1940-talet – Råneås största affärsgata.
H anssons Café
– en samlingspunkt i Råneå
Hanssons Café startades 1940 av änkefru Hilda Hansson, bördig från Mjöfjärden, och blev snart ett naturligt inslag i byagemenskapen. Fru Hansson hade
återvänt till Sverige i slutet av trettiotalet, tillsammans med barnen George och Astrid, efter några år i
Amerika. Egentligen hade hon övertagit Holmbergs
kafé som redan fanns på Västerlångvägen 3. bredvid
nuvarande Västberga.
u andra träd än gran förekom och
även sådana som inte blivit avkvistade.
Artikelförfattaren Edvin Brännström har sett ett sådant träd med
en ansiktsavbildning i Nederluleå socken. Den fanns på Tomholmen i Lule älv utanför Gammelstad. Sagespersoner i Gammelstad hade påstått att det var
en lapsk avgudabild, gjord av
en man av samisk släkt boende
i Gammelstad (död då intervjuerna gjordes). Dennes son hävdade att det varken var han eller
fadern som skurit till bilden.
Samtidigt upplyste han om att
han mitt i skogen på rågången
mellan byarna Ängesbyn och
Sävast i Nederluleå sett två lika-
dana ansikten på tallar, den ena
var ett kvinnoansikte.
Edvin Brännström fotograferade trädet på Tomholmen och det
fotot har jag haft som förebild till
min teckning. Fotot finns på sid
107 i Folkminnen och Folktankar,
1930.
Källa:
FOLKMINNEN
OCH FOLKTANKAR
Populärvetenskaplig tidskrift,
Sjuttonde bandet 1930
Sid 75-122
Källan rekommenderad av
GUNNAR JOHANSSON, som
kanske kan tipsa även DIG om
ämnen att skriva om.
leif.ragnvald.larsson@telia.com l
HILDA HANSSON
född Emanuelsson, bördig från
Mjöfjärden.
M
en fru Hansson var en affärskvinna och ville få
större ytor och bättre läge för sitt
kafé. Hon köpte därför en fastighet med tillhörande bagerilokal
på Torggatan bredvid Skogqvists
stora affärshus, där hon höll till
under åren 1940 till 1952. Därefter inköpte fru Hansson Nordfjellska fastigheten på andra sidan gatan, från vilken hon drev
verksamhet fram till 1971 då hon
av åldersskäl avvecklade.
Ett måste för nästan alla var
att ta ett fika på Hanssons Café,
både för Råneåborna och andra
förbipasserande. Skulle tro att
det var Råneås mest kända ”ställe” på 1960-1980 talet.
År 1971 inköpte Hedvig Berg
fastigheten på Torggatan 14 och
utvecklade café- och bagerirörelsen ytterligare.
På denna tid ledde streckningen av E4:an (väg 13) genom
Rånbyn till en avsevärd mängd
passerande trafik, med många
som stannade och fikade eller
köpte med sig bröd.
För vissa var det ett måste att
vara med på 08.30 fikat på vardagsmorgnarna eller 14.30 på ef- u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
4 termiddagarna.
Det var liv i
luckan med diskussioner om det
mesta som var aktuellt; politik,
idrott, samhällsutveckling, eller
barnuppfostran, inget ämne var
det andra likt. På andra tider
med färre kunder kunde man
spela på jukeboxen i caféet. Erik
Clapton, Sven Ingvars, Fats Domino, Elvis Presley, Siv Malmkvist och Arne Quick spelades
ofta. Det var bara att lägga in ett
mynt och tre låtar spelades. Suleikatårtan var min och säkert
många andras favorittårta, men
på lördagsmorgnar skulle det firas med en god smörgås. Det var
alltid lite ”slagsmål” om de tre
dagstidningarna NK, NSD och
Norrskensflamman.
Alla skidtävlingar som VM eller OS eller alla VM och EM i fotboll var höjdpunktert i dubbel
bemärkelse för då ordnades det
en tipstävling! Alla som ville
fick vara med, en femma eller tia
satsades som genererade att bli
en hel del pengar i prispotten.
Framför allt var det mycket
prestige att vinna. Bra för självkänslan, tyvärr tillhörde jag kategorin sämre tippare, så det
blev inte så mycket mer än att
satsa så att en vinnare skulle trivas lite extra.
Diskussionerna efter tävlingar/matcher var riktigt roliga då
skulle vi förlorare förklara varför vi hade tippat så tokigt. Det
var helt bisarrt vilka bortförklaringar vi fick höra, humor är en
gudagåva!
Det var så många åldrar som
samlades på detta ”fik”, ex.vis
många som väntade på sin busstur hamnade där istället för på
Busstationen där skolungarna
fanns! Om man kunde komma
ihåg alla historier och berättelser som vi fick höra skulle det
fylla många böcker. Tilläggas
bör att allt det goda brödet bakades i källaren och den goda lukten av nybakat bröd var så inbjudande när man kom in i lokalen.
År 1987 började Hedvig ”Hia”
med att servera mat eftersom
det inte fanns någon matservering i centrala Råneå. Det är lite
annorlunda i dagens Råneå.
Men det blev det nog för mycket
arbete och för lite vila, och 1989
såldes Hanssons Café. Den nya
ägaren, som hette Olavi Keränen, drev rörelsen ett par år innan fastigheten såldes till Lindströms Golv och Bygg i Råneå
AB. Försäljningen blev slutet på
den ”era” med caféverksamhet
som hade startat 1940. Huset re-
HEDVIG "Hia" BERG, ertkänt duktig företagare, här utanför fastigheten
på Torggatan 14.
7
noverades och byggdes om till
till fyra väldigt attraktiva lägenheter. Idag är det inte mycket
som påminner om det Hanssons
Café som blev en samlingspunkt
för de flesta rånebor.
Text:
KENT HÖGLUND
– drömmer sig tillbaka. l
EIVOR GRAFSUND, Nyköping,
har skickat in ett tillägg till artikeln
om Enbergs i Sörviksudden. Artikeln återfinns i medlemstidningen
nr 81 febr 2013.
Enbergs i
Sörviksudden
J
ag kände genast igen mig
bland de personer och platser
som Arnold Lagerfjärd nämner.
Anna Justina Ersdotter f 186201-01 som gifter sig med Petter
Enberg efter att ha blivit änka då
maken dog i tarmvred när hon
väntade deras första barn, är
syster till min mormor Beda
Hedman. Beda var familjen Erssons sista barn och Justina var
deras första så åldersskillnaden
var stor.
Justinas första barn Jenny var
bara 3 år yngre än min mormor
och hon skulle alltså säga moster
till henne.
Jenny gifte sig 1913 i Edefors
med Gustaf Gottfrid Hallberg f
1886 i Jukkasjärvi. Deras första
barn Gerhard föddes 1914 i Jukkasjärvi och sedan flyttade fa-
Justinas bror Leonard Julius f 1883
som utvandrade 1908.
4
8
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
4 miljen
till Nora i Västmanlnd
där tvillingarna Bengt och Sten
föddes 1919. En dotter Doris Justina f 1922.
Jag har träffat både Jenny och
hennes söner.
Brodern Leonard Julius emigrerade till Amerika år 1908.
Han arbetade sig över på en båt.
Där gifte han sig och fick en dotter Margareta. Paret skildes och
leonard gifte om sig. Vad som
senare hände med hustrun nr
två är mig obekant. Leonard var
hemma i Sverige några gånger
och hälsade på. Till slut flyttade
han hem för gott och blev inneboende hos änkan Elsa Enberg,
avlidna Leonard Enbergs hustru. Där bodde han till sin död
1965. Finns begravd i föräldrarnas familjegrav på kyrkogården,
den gamla delen, i Harads.
Justina och Petters son Leonard Valdemar f 1900 dog inte 1940
utan år 1957-03-01.
FRÅN DET GAMLA LULEÅ
En saluhall i korsvirkesstil
Saluhallen i Luleå fotograferad i slutet av 40-talet. Luleåhallen var en
av de intressantaste av de 50-tal hallar som funnits i landet.
På bilden syns tydligt den skånska korsvirkestekniken.
Bilden från Luleå stads bildarkiv.
År 1897 beslutade stadsfullmäktige i Luleå om byggande
av en saluhall på kvarteret Korpen. Den 18 november
1898 beslöts att upptaga ett lån på 36.000 kronor för hallens uppförande.
Två anbud hade inlämnats,
dels av byggmästare Lignell, lydande på 48.000 kronor, och dels
av byggmästare Flemström på
46.700 kronor. För saluhallens
uppförande utsågs byggmästare
Flemström i Luleå.
Johan Erik Ersson och Anna Sofia
Andersdotter Styf.
Justinas föräldrar var ett
strävsamt par. Modern AnnaSofia Andersdotter Styf född
1842 och död 1935 i Norrhed hos
dotter Beda och där också min
mamma Märta bodde. AnnaSofia var känd som mor Ersson
och med en hel del ”skinn på näsan”. Fadern Johan Erik Ersson
född 1836 och död 1915. l
År 1901 var hallen färdig och
klar för inflyttning. Arkitekten
var K A Smith, som fick ett arvode på 365 kronor.
Beträffande hallens interiör
vill jag minnas, att den var helt
öppen invändigt med ett antal
små bås på sidorna och mittpartiet. En ingång fanns på vardera
gaveln, samt huvudingången
mot salutorget.
Inne i hallen fanns två större
flänskaminer. Traditionen berättar att kaminerna dåligt fyllde
sin uppgift som värmekälla när
den stränga vinterkylan satte in.
Under kalla vinterdagar var det
inte alls ovanligt att se de små
ståndens innehavare vandra
fram och åter i hallen, livligt gestikulerande med armarna i en s
k «åkarbrasa», för att få blodet i
omlopp. På senare tid installerades centralvärme som gjorde
tillvaron i hallen drägligare vintertid.
I hallens östra del fanns ett
café som var livligt frekventerat
av stadens åkare och andra med
för den delen.
Av hallens övriga utrymmen
kan nämnas, att Luleå stads auktionskammare var belägen på
övre botten mot väster. I undervåningen fanns också köttbesiktningsbyrån.
Luleåhallens byggteknik var
rätt ovanlig för våra breddgrader.
”Hallens väggar byggdes med ett
slags gles timring av tämligen
smala vertikaler och horisontaler
med tegel emellan, ett slags sydsvenskt, för att inte säga skånsk
korsvirkesteknik tillämpad på u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
u denna nordligaste saluhall i Sverige”.
Luleåhallen sägs vara en av de
intressantaste av de 50-tal hallar
som funnits i vårt land.
Saluhallen i Luleå revs i Augusti 1956 i samband med Sandviksgatans utbyggnad. Det enda
som idag påminner om kvarterets tidigare verksamhet, är
salutorget som fortfarande finns
kvar, men som nu disponeras för
annan verksamhet bl a finns här
en bensinstation.
BIRGER SVENSSON
Publicerat i Norrbottens-Kuriren
27 maj 1986
Bilden till höger:
KLAPPBRYGGAN nedanför Saluhallen var i början av detta sekel, liksom många andra klappbryggor runt om i stadens
stränder och kajer, livligt använda långt in på 40- och 50- talet.
Den tvätt som bykades var i regel trasmattor och karlarnas
blåkläder, som efter tvätten i det
mjuka sjövattnet doftade friskt
vid upphängningen för torkning på gårdarnas spjälstaket.
Klappbryggan var ofta en
mötesplats för traktens kvinnor
som här under muntert samspråk borstade mattorna med
löddrande grönsåpa som stänkte upp mot kvinnornas förkläden,
Den här underbara bilden av
barnen och kvinnorna på klappbryggan vid södra hamnen (fiskehamnen) är en bild av svenskt
vardagsliv i vår lilla stad i början av detta sekel. Den lulebo,
som var framsynt nog att i bild
dokumentera Luleåkvinnornas
vardagsliv på klappbryggan,
ger läsaren av dessa rader en föreställning om hur det var att
sakna nutida bekvämligheter
med maskinella tvättstugor
med mangel och torkrum.
BIRGER SVENSSON
Publucert i Norrbottens-Kuriren 14
augusti 1986
Fiskehamnen
9
Till vänster den korsvirkesinspirerade saluhallen som var färdigbyggd
år 1901. Framför kyrkan Kurirens vinkelbyggnad. Längst till höger Luleå
varmbadhus i hörnet av Varvsgatan - Kyrkogatan. Nuvarande
Allaktivitetshuset skymtar bakom varmbadhuset.
HÄR REPRODUCERADE bild föreställer ett avsnitt av den gamla
fiskehamnen bakom dåvarande saluhallen i Luleå. Fiskehamnen var
på sin tid replipunkten för skärgårdens fiskarbefolkning som här
landade sina fångster. Omkring år 1897, påbörjades arbetet med att
fylla upp stranden bakom saluhallen med barlast från segelfartygen
som anlöpte hamnen. Fartygens barlast bestod mest av sten som kom
till användning vid kajbyggnaderna..
På bilden ses de vinkelbyggda kajerna med vågbrytaren längst till
höger, delvis utom bild. Kajerna var färdigbyggda år 1900, den bassäng
som då bildades innanför kajerna, kallades för ”Katthavet”. Det sägs
att ”Katthavet”fick sitt namn kanske på grund av att luleborna slängde
döda kattkroppar i vattnet. Det var förmodligen inte så noga med de
sanitära förhållandenanpå den här tiden.
HANNA
– Karerare som blev svensk
Hanna föddes den 13 februari
1939 i Joentaka, Metsäpirtti
(skogspörtets)
församling
i
dåvarande Finland. Föräldrarna
var ALEKSANTERI Juhonpoika
(Johansson) Paukku, född 1
juni 1893 i Joentaka, och AUNE
Jaakontytär
(Jakobsdotter)
Kiiski, f 25 maj 1893 i Saaroinen,
också Metsäpirtti. Far- och
morföräldrarna var jordbrukare.
I Saaroinen fiskade man också i
den stora sjön Ladoga. Gården
Joentaka fick namnet därför att
den låg ”bortom ån” d v s Viisjoki.
Familjen Paukku kan följas
bakåt till 1600-talet, då grymma
krig fördes mellan ryssar och
det svensk-finska väldet. Det
senare trängde fram till Ladoga.
Svensk folkbokföring infördes.
Sedan fördes denna följande
århundraden till synes oberört av
de två makternas förflyttningar
fram och tillbaka. Svenska
var språket i kyrkböckerna,
men under 1800-talet gick
man eftersom över till finska.
De svenskspråkiga prästerna
översatte vanligen de finska u
10
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
u
Hanna Aino f Raukku föddes den
13 februari 1939 i Joentaka, Metsäpirtti församling i dåvarande Finland
namnen till svenska. Så kunde
Martti Martinpoika stå som
Mårten Mårtensson i kyrkans
handlingar. En rörelse för
det finska medförde bl a att
finskspråkiga började utbilda sig
till präster.
Karelarna har aldrig bildat en
stat. Men de har varit livaktiga
inom handel. En museiman har
sagt, att de var i Norrbotten
särskilt livaktiga under 1200-talet
innan de svenskspråkiga började
komma på 1300-talet. Under
medeltiden var de fina pälsarna
från norden mycket begärliga.
Torrfisk behövdes vid fastan i de
katolska områdena nedåt Svarta
Havet. Man verkar ha haft något
slags uppdrag inom handeln
från Novgorod, som f ö liksom
Kievriket styrdes av nordmän
från 800-talet till in på 1000-talet.
Ett exempel på förbindelserna
är att Olof Skötkonungs dotter i
början av 1000-talet gifte sig med
fursten i Kiev.
Storfamilj
Gården Joentakas huvudbyggnad
var redan den stor, kanske 25
meter i längd. När en son gifte
sig byggdes till ett rum från
baksidan. Det blev tre sådana
tillbyggnader 1918. Det året
frigjorde sig Finland från den
ryske tsaren efter att ha slitits från
Sverige i kriget 1808/09. Juho
Paukku (död 1922) ägde gården
med sin fru Hanna f Lemmetti.
Sönerna var Aleksanteri, Samuli,
Aapro, Emanuel (Maunu-setä
= farbror Emanuel) och Juho.
Hannas far Aleksanteri (kallad
Alekka)
efterträdde
Juho
(Hanna fick samma förnamn
som sin farmor). Gårdsägarens
hustru var ”emäntä”, vilken
som föreståndare för hushållet
har en speciell ställning i finska
områden. Alekka var på den vita
sidan vid frihetskriget 1918. Han
hade hand om hästar och var inte
i strid.
Bostadshuset (tupa) hade fem
skorstenar. Varm förstuga 40
á 50 kvadratmeter. I början av
1930-talet bodde 31 personer i
huset, av dem 22 barn. De fick
baka tre gånger per vecka, ”de
nio limporna” á två kilo per
styck. Man bakade 200 piroger
var lördag – söndag morgon
var dom slut. De 200 ”karjalan
pirakka” var potatis- resp
havrepiroger. Havre var mycket
viktigt. Hannas mor Aune var
den som lagade maten, bakade
och städade.
Aleksanteris
mor
Hanna
delade 1932 upp hemmanet på
pojkarna. Det verkar ha varit
dödsbo (perikunta) efter maken
Juho fortfarande. När döttrarna
gifte sig fick de en ko, ett får,
möbler, kläder, sängkläder och
husgeråd så de kunde börja ett
eget hem. ”Kapiot” innebar att
döttrarna befriades från att delta
i arbetet på gården ett helt år för
att göra saker åt sig själva, t ex
kläder, sängkläder och mattor
samt väva. Om det inte var klart
fick de komma tillbaka efter giftet
en månad för att göra klart.
Mina föräldrar – födda 1901
och 1905 – har också berättat,
att flickorna fick en ko med sig
när de gifte sig. Den kallades
”häima-fåli-kåo”, vilket nog
kan betyda ”hemifrån-följe-ko”.
Mamma säger det skulle vara en
bädd med, troligen också en fäll.
Det var samma i mitt hem, säger
pappa, men hans syster Jenny
gifte sig med en målare. Så hon
fick nog pengar i stället för en ko.
Syskonen Paukku, Aleksanteris och Aunes barn.
Från vänster syskonen Viljo, Martti,Veikko och Väinö Paukku samt Elina
Korn och Hanna Lagerfjärd. Alla barn till Alek santeri och Aune Paukko.
u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
u Arbetsfördelning
Änkan Hanna f Lemmetti
kallades
”mummokka”
.
Hennes tal var en blandning av
finsk/karelsk
dialekt,
ryska
och svenska. Hon var cirka 150
cm lång och mörkhårig. Hanna
var första emäntä, sedan Aune.
Hanna bestämde att man inte
hade råd att äta mycket smör,
bara litet. Dom andra fruarna tog
smör och godis i smyg.
I mjölkningen deltog alla
kvinnorna
utom
mummo
(Hanna). Samulis fru Amalia och
Aapros fru Hilma jobbade på
åkrarna med karlarna. Alekka
och Samuli var dom första på
åkern när våren kom.
På gården fanns många uthus,
de flesta timrade: Stor bastu,
klädbod, mellanbod (där sov
pojkarna sommartid), kornbod,
mjölkstuga, stall för fem hästar
(hö på vinden) och vedbod. Så
lagård (man körde med häst till
våningen ovanför och lastade av
hö) samt iskällare. Tidigt på våren
tog man in blötsnö i iskällaren
och trampade den och stampade
med en stock med handtag. Snön
frös till is, och den höll kallt ända
in i augusti. Taket blev en starkt
lutande backe, där barnen åkte
skidor.
Vidare fanns en bod för
kördon, t ex de stora kärror man
körde mjölk med de nio milen
till Pietari (St Petersburg) under
mellankrigstiden (Juho körde
ofta mjölken dit. Deras mjölkaffär
låg tvärs över gatan mot finska
järnvägsstationen). Alla husen
var byggda av sextums stockar
(15 cm), vanligen byggde man
med femtums. Alekkas och Aunes
äldsta son Veikko (Hannas bror),
som berättat om byggnaderna,
brukade göra stockarbetena. Han
byggde senare bastu i Vedenoja
av fyratums stockar.
Som jämförelse kan nämnas att
vid Arnolds hemgård i Bovallen
var husens stockar 14 cm tjocka.
På gården i Karelen fanns
också en vagnbod av enkla
brädväggar. Där hade man finare
kördon för t ex kyrkfärder.
Vattenledning
Från brunnen till bastun gick
en vattenledning av trä, c:a
30 meter lång. Den gjordes av
femmeters trästockar, i vilka
borrades en kanal med ungefär
5 cm innerdiameter. Stockarna
klövs inte. Var stock spetsades
och stacks in i nästa 7 á 8 cm.
Ledningen var 1,7 m under jord
och frös aldrig.
Arnolds far har berättat att
han var med om att vid Åminne
f d kungsgård i Edefors kommun
ta upp en liknande ledning och
reparera den. Skillnaden var,
att där klövs stockarna för att
urholkas.
Det är ju numera väl känt, att
karelare och andra finländare
anser bastun (sauna) vara det
nödvändigaste. När man fryser,
när man har ont, vid alla tillfällen
hjälper bastun. ”Hjälper inte
sauna så är det bara döden!”
I Arnolds barndom fanns i
hans trakter knappast någon
bastu utom en i Harads, hos
skomakarn, som kanske var från
Tornedalen.
Kanske var det Arnolds
mormor som hade uttrycket
”Hjälper inte kaffe så är det bara
döden!”
Längre norrut vid Suvanto
och Taipale älv alldeles väster
om Kosela fanns ett utskifte
vid ”Liete” med flödängar, som
översvämmades av Suvanto och
gav bra med kreatursfoder. Dit
for Aleksanteri m fl och tog med
sig mat för en vecka för höslåtter.
I Bovallen var gårdarna tilldelade
blöt slåtteräng längst bort på
hemmanet. Där slogs med lie i
moln av mygg. Ängen kallades
Målbäcken (tjockt l). På kartan
står ”Mårdbäcken”. Närliggande
Nymyran användes av kyrkbyn
11
Harads’ bönder, som med tiden
odlade upp den.
Vid Ladoga drog man not och
fisken hamnade i en påse nära
nätets ena ände. Nätet var gjort
av vita bomullssnören med flöten
av träbitar. Som sänken hade
man stenar i näver. I Bovallen i
svenska Norrbotten fanns nät av
liknande typ, vilka aldrig använts
efter 1930. Flötena var kanske av
kork.
När de använts är nu okänt.
Tjärbränning i Metsäpirtti
Vid vårt besök i Kodisjoki
norr om Åbo i juli 1978 berättade
Eemeli Lemmetti (Kodisjoen
Eemeli) om tjärbränning i den
gamla hemtrakten på Karelska
Näset. Man hade två järngrytor
för att få en stor behållare. Den
undre grytan stod på marken och
något ned i denna. Från botten
ledde ett rör utåt så man kunde
tappa behållaren på tjäran. Den
andra grytan vändes upp och ner
och ställdes på den första och så
hade man den stora behållaren.
Hur man fäste ihop dem finns
nu ingen uppgift om. I botten på
den övre grytan, alltså högst upp,
fanns ett hål så man kunde fylla
på mera ved. För hålet hade man
ett lock av lera. I de sammansatta
grytorna rymdes 200 á 300 liter
stickor och bitar av tjärstubbar.
Man eldade mot utsidan av
u
grytorna.
12
u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
Två timmars jobb räckte och
då fick man ut 60 liter tjära. Den
var så tjock att man måste värma
den för användning.
I början kom tjärvatten, som
användes till kärrornas hjul, som
var av trä. Hjulen blev fasta och
hårda och klarade sej i alla väder.
En gång blev det ett missöde.
Man hade just matrast och det
kom ganska tjock ånga från hålet
upptill. Lerlocket var inte där. Det
blev jättebrått att få dit ett lock.
Mietoisten Eemeli (hette också
Eemeli Lammetti och bodde
senare i Mietoinen nära Åbo)
hade en mycket stor piirakka
(pirog) och satte den för hålet.
Tjäran blev litet fet men klarade
sig. Piirakkan klarade sig inte.
Taipale älv
Sjön Saima avvattnas mot
sydost genom Vuoksen. När den
närmar sig Metsäpirtti kommun
vidgar den sig till ett långt sel,
Suvanto, vilket mest liknar en
lång sjö. Suvanto är två kilometer
bred nära Sakkola kyrka och
övergår i älven Taipaleenjoki,
som först går åt öster en kortare
sträcka. Därefter går den norrut
och rinner ut i Ladoga vid
Taipale. Där är den en halv
kilometer bred. Landet mellan
Suvanto och Taipale älv kallas
Koukunniemi (Krokudden) och
är lågland. Där var det nästan
omöjligt att vistas för försvararna
eftersom de ryska eldledarna vid
Metsäpirtti kyrkplats kunde se
ner på den låglänta terrängen.
För mycket länge sedan hade
väldiga vattenmassor omformat
terrängen, och jord hade sköljts
ut i Ladoga och bildat en ö, vilken
kan ha förbättrats av fiskare.
Efter att ha passerat området
i höjd med Paukkus ägor rinner
bäcken Viisjoki norrut och ut i
Taipale älv.
Strax söder om Taipaleälvens
sydligaste del låg Vaskela med
grekiskkatolsk befolkning. I
Palkeala fanns en ortodox kyrka.
Det fanns alltså kvar något av
denna befolkning efter den
svenskfinska maktens införande
av Luthers lära århundraden
förut. I Ladoga fanns på öar
två kloster. Konewitzas torn
såg man bra sex kilometer bort.
Valamoklostrets torn 40 km bort
såg man vid klart väder.
År 1937 körde Alexander
Paukku med sonen Veikko över
isen till Valamo. De hade huggit
skog i tre månader, troligen
vid Valamo. I anteckningarna
står också om skogsköparen
Enso. Detta berättat 1990
av
yngre
brodern
Viljo.
I trakten fanns herrgårdar med
torpare. En större herrgård
kallades hovi, en mindre kartano.
Orostider
Inför striderna 1918 utsågs
tsarens f d general C G
Mannerheim till överbefälhavare,
vilket han mottog på villkor
att man INTE skulle be om
utländsk intervention. I början
av mars 1918 fick han till sin
bestörtning och harm veta,
att tyska trupper inkallats.
Med finländska officerare som
utbildats i Tyskland segrade man
vid Tammerfors. Hårda strider
ägde rum i Karelen och på andra
håll, och Finland fick sin frihet.
Den vita sidan segrade över den
röda. En del av Ladoga kom att
tillhöra Finland. Metsäpirtti låg
i hörnet mellan Ladoga och den
ryska gränsen.
Mellankrigstiden
Över denna gräns mellan Finska
viken och Ladoga förekom under
mellankrigstiden en ganska
livlig trafik av agenter för olika
sidor. Om detta handlar t ex
boken ”Mannen i kolboxen”,
som handlar om en agent för
bolsjevikerna i Leningrad.
En yngre broder till Hannas
far, Samuli Paukku, ska ha varit
agent för Finland. En kväll 1932
kom finska tullmän flera gånger
och frågade om han kommit.
Han förblev borta. Han skrev
från fångenskapen i Sovjet ett
par gånger och behövde pengar.
Alekka skickade 1500 mark men
visste inte om han fick dem. Han
dödförklarades den 3 oktober
1959. En släkting till familjen har
fått uppfattningen att Samuli var
dubbelagent.
Extrema rörelser
På 1930-talet gick extrema
rörelser fram alltmer i Europa.
Bolsjevikerna fick sällskap av
nazist- och fascistregimer, och
alla tre typerna visade aggressiva
tendenser. Mannerheim kunde
se vad som kunde vara på väg.
Som ordförande i försvarsrådet
försökte han under 1930-talet
stärka försvaret men fann
inte någon större förståelse
bland politikerna. Sommaren
1939 visade dock mängder av
medborgare försvarsvilja genom
att under sommarledigheten
komma till Karelska Näset för
försvarsarbeten. Man samlade
också ihop betydande belopp på
frivillig väg. Efter en manöver
på näset höll Mannerheim ett tal
där han varnade för den hotande
faran och för ett försvarsintresse
med ingenting utom ord. Dagen
därpå lyckönskade statsminister
Cajander armén till att den inte
försetts med material, som bara
skulle komma att rosta! Politiker
kunde verkligen vara aningslösa!
Gränsen var utmärkt genom
att en åtta meter bred remsa avröjts med gränsen i mitten. Vardera
sidan röjde bort träd och buskar
på sin del.
Krig
Några månader senare anfölls
det lilla Finland av Sovjetunionen
med så där hundra gånger större
befolkning samt mycket artilleri och stridsvagnar. Det var
en hemsk händelse även för
oss i Sverige även om vi slapp
krigshandlingar. Min far hade
vid krigsutbrottet cyklat till kyrkbyn Harads och köpt vår första
radio. Det var med sorg i hjärtat
vi följde Finlands svåra kamp,
som såg hopplös ut.
Hannas äldsta bror Veikko
hade efter militärutbildning varit
ledig ett par månader när han u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
u inkallades. Sju veckor före kriget
inkallades alla vapenföra män.
Mannarna från näset kunde ju
alla stigar i trakten och kom till
lokalförsvarsförband. Där kunde
de göra eldöverfall på ryssarna
som satt och eldade. Det tyckte
ryssarna var fult gjort. Men försvararna tyckte inte det var snällt
av ryssarna att komma med
bomber och granater. Det var
svåra strider i trakten.
Stalin och Hitler hade en tid
före andra världskrigets utbrott
beslutat dela upp Östeuropa mellan sig. Det tog många årtionden
innan vi fick veta, att man genom Molotov-Ribbentrop-pakten
beslutat dela Polen mellan sig
och att Hitler lovat diktatorn i
öst att ta Finland (och Baltikum).
Jämförelsen ger sig utan vidare:
130 år tidigare lovade en annan
förskräcklig diktator i Europa,
Napoleon, självhärskaren i Ryssland att ta Finland från Sverige.
Evakuering
Vid krigsutbrottet blev det skyndsam evakuering av hela befolkningen. Det gick så fort att
en del fick lämna brödet som
gräddades i ugnen. Evakueringen räddade befolkningen från
att som grannfolket ingermanlänningarna så gott som utplånas
av Stalins utrensningar och transporter till koncentrationslägren i
Sibirien.
En första anhalt för familjen
Paukku blev Rantasalmi, där
man kan ha varit något år. Man
har berättat för Hanna, att hon
där en gång fick tag på tjära och
använde den till att måla en slipsten. Hon var en aktiv person
redan då!
Förutom krigens väldiga kostnader fick man mer än 400 000
människor att ta hand om och
ordna en ny tillvaro för. De förlorade områdena hörde till Finlands bördigaste. ”Där var träden
högre än någon annanstans.”
I Perälä i Laihia kommun samlades många karelarfamiljer med
barn i ett stort hus. En del var tillbaka hem mellan mars 1940 och
det nya kriget sommaren 1941,
men de fick jämte ännu fler komma tillbaka. I huset fick tre yngre
”kurkkumätä”, d v s var i halsen.
Två artonåringar dog, Hanna
ensam överlevde. Hon fick ligga
isolerad bakom en glasdörr i ett
hastigt etablerat sjukhus. Bakom
glasdörren fick mamma Aune
hälsa på. Även brodern Martti
kom, men bara en gång: Han tyckte det var så trist och sorgligt.
I fortsättningskriget deltog de
tre äldre bröderna, Veikko, Viljo
och Väinö. Alla överlevde, alla
sårades. Veikko fick värk i ryggen av granatsplitter. Viljo fick
till slut steloperera ett ben för en
knäskada.
För de jordbrukande familjerna ordnades mark på olika sätt, t
ex från kyrkojord och herrgårdar.
Bostäder måste snabbt byggas
i mängder. Man skapade en enhetstyp av villabyggnad för de
karelska familjerna, Finländarna
har alltid med en beundransvärd
energi tagit itu med de svåraste
utmaningar. Och med vapen i
hand försvarat både sig själva
och det bakom liggande svenska
landet.
Medan familjen bodde i Perälä
hade man fått mark i Vedenoja
och börjat bygga sitt nya hus. Nu
hade man skördat och var på väg
tillbaka till Perälä med häst och
flakvagn. På vagnen fanns lådor
och byttor. Och alla satt där, Aleksanteri satt framme och styrde
hästen med tömmarna. Vagnen hade inte gummihjul utan
stålskodda trähjul. I nedförsbacken när man närmade sig bostaden fick hästen panik och började galoppera. Byttor och lådor
flög av, så också Elina och kanske styvmor Anna Maria. Martti
hoppade av. I vilt sken hoppade
hästen över en hög grind. Hanna
flög in i en hög med brännässlor
och slog huvudet i en skarp sten
– svimmade. Det blödde kraftigt
och hon har fortfarande ett långt
ärr i håret. Fadern kämpade hela
tiden med tömmarna och lugnande tal till hästen, som äntligen
stannade.
13
Något av första åren av
1950-talet skickade fadern Hanna att hämta de tre hästar, som
var litet längre bort, det var
något hon var van att klara. Hon
började leda två av dem i grimmorna, de fick panik och började
skena. Hon visste ju att den tredje hästen skulle följa efter och
vågade inte släppa – då kunde
hon träffas av hovarna. Först när
hästarna kom fram till grinden
stannade de – Aleksanteri stod
på gården och kunde inget göra.
Hanna hängde kvar i grimmorna
hela den vilda färden.
En gång reda Hanna barbacka på den snälla och förståndiga hästen Kajsa. Hon hade bara
manen att hålla i. När de kom
fram till ett dike väntade hon sig
att Kajsa skulle hoppa över. Men
hästen stannade vid dikeskanten!
Hanna flög av. Det gjorde inget,
för åkern var mjuk!
Förutom Kajsa hade fadern
hästarna Esko och Tamma samt
fölen Regina och Pio – inte alla
samtidigt.
Bygga ny tillvaro
Aleksanteri och Aune med sina
barn hade inte så god tur med
den tilldelade marken. Den var
i Vedenoja i socknen Laihia på
lerslätten innanför Vasa. Vattnet
innehöll alun och var odrickbart.
När det var mycket vatten i
brunnen kunde korna dricka
vattnet, annars inte. Dricksvattnet
måste hämtas kilometervis bort.
Storebror Veikko var anställd
på Alko i Helsingfors och kunde
köpa en jättestor tunna, som det
varit konjak i. Den satte man på
en vagn och så kunde man med
förspänd häst hämta vatten.
I juli 1982 besökte vi Hannas
kusin Eero Pusa i Vedenoja. Han
hade fått mark med ett äldre hus
någon kilometer från Paukkus.
I äldre tid byggde man förstås
bara där det fanns bra vatten,
så Eero hade inte behövt hämta
det. Men nu kunde han berätta,
att det blivit en vattenfabrik i
trakten. Man tog vatten från ett
par djupa brunnar, renade det u
14
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
u och skickade ut det till gårdarna
med rörledningar.
Vi har ju alla uppbyggts med
historier om hur snåla skottarna
var. I Finland var det om Laihia
man berättade mer eller mindre
fantastiska historier. T ex när en
ung man gick på besök hos andra
så förmanade fadern honom
att inte gå på utedasset där, han
måste hålla sig tills han kom
hem. Gödsel behövdes på den
egna gården!
Det blev fred 1945, men också
freden
var
svår.
Finland
måste betala ett mycket stort
krigsskadestånd till den segrande
stormakten. Det är förlorarens
lott i vår föga rättvisa värld. Just
inget fanns i butikerna. Hanna
fick som julklapp en gång ett
stort, rött äpple. Kan ha varit
1946.
Hannas mor Aune dog den 9
december 1944 och fick sin grav
vid Laihia kyrka. Hanna sa när
hon såg sin mor; ”Hon sover.”
När Alekka blivit änkeman
undrade kommunen hur han
skulle klara sej. ”Du får skicka
barnen till Sverige!” Han svarade:
”Ryssarna tog mitt hem, nu ska ni
ta barnen också!”
Med tiden gifte han om sig med
Anna Maria Pajari från fiskarbyn
Tappari alldeles vid ryska
gränsen och Ladoga.
Höstråg såddes på sommaren
och hann växa ett par decimeter
före vintern. Det hände, att det
blev översvämning och att det
blev is på vattnet. Hanna kunde
åka skridsko och genom den
klara isen se rågen vaja därunder!
Skola
Fyra kilometer bort låg skolan
i Perälä. Två klasser i varje sal,
1+2, 3+4 och 5+6. Precis som för
min del i Svartlå och Harads.
I skolan envisades Hanna med att
inte lära sig den österbottniska
dialekten. ”Min mors” heter på
normalfinska ”meidän äidin”
men här bytte man d till r:
”meirän äireen”. I karelskan
saknas d så det blev ”meijän
äitin”. Tavasterna säger l i st för d:
”meilän”. Hanna ville inte stanna
i Österbotten – till en början ville
hon väl hem. Hon fick i alla fall
beröm av läraren för sin finska.
När det var snö blev det förstås
skidåkning till och från skolan,
vilket gjorde att Hanna och
syskonen fick bra träning. När
Martti fick sej nya skidor fick
Hanna överta de gamla. Först
åkte hon utan stavar. Sen gjorde
Martti stavar. Så åkte hon till
skolan med en stav, sen med två.
Vid skoltävlingar vann Hanna
alltid sin klass, även sen när alla
skolor i Laihia kommun deltog.
Tävlingsklasserna var som i
skolan: två skolklasser. En flicka
från en annan skola var ett år
äldre.Hon var glad över att få
vinna vartannat år när Hanna
inte var med!
Ibland deltog skolor från flera
kommuner. Hanna brukade vara
bland de bästa även då. En gång
gick spåret över ett dike, och
skidorna gick av. Tack vare att det
inte var såg långt kvar kunde hon
springa på resterna av skidorna
och gå in på tredje plats!
Den lite äldre brodern Martti
var mycket bra i skidåkning. En
gång vid stafett hade han inga
lagkamrater. Han körde alla
sträckor och vann!
Läraren Matti Tarkkanen var
mycket intresserad och hjälpte
syskonen Martti, Elina och Hanna
med skjuts till tävlingarna.
När familjen flyttade till en
snöfattigare trakt tyckte läraren
att det var synd – Hanna kunde
ha blivit en av den finska eliten.
Mietoinen
År 1955 fick Aleksanteri köpa ett
jordbruk i Mietoinen tre mil från
Åbo. Det var en avstyckning från
herrgården Kaskinen. En karelare
hade byggt där och sålde nu. Det
förekom, att tidigare boende
klagade på att ”evakko” (de
evakuerade) kom och tog den
bästa jorden. Det var särskilt
bittert för dem som förlorat allt
när ryssarna kom.
Här hade man den lilla behändiga
traktorn Ferguson, kallad Grålle.
Hanna lärde sig köra med den,
även att backa med släpvagn
(det sista märks inte så bra nu
ett drygt halvsekel senare! Min
anmärkning).
Hanna utvecklade ett mycket
gott förhållande med baggen
(pässi) på gården. Det hände
att han trippade efter henne in
i huset. Han kunde gå och äta
äpplen på marken med blicken
riktad mot Hannas fönster. Om
han var på olovliga vägar kunde
hon fräsa åt honom från fönstret.
Familjen tyckte det var märkligt
att Hanna kunde dressera
baggen, vilket annars inte var
möjligt.
På kvällarna togs korna in för
mjölkning. För styvmor Anna
Maria gick det i lugn takt. Men på
lördag var det dans, och dit ville
Hanna gärna. Så hon härmade
bromsar och getingar så korna
sprang ”för livet” med rumpan
upp och ljuvret skvimpande hit
och dit i full fart. En del mjölk for
iväg, och hastig mjölkning gjorde
resten. Familjen kunde inte förstå
att korna gav mindre mjölk på
lördagarna!
Innan Hanna gick till dansen
gnuggade hon händerna med
citron efter allt utejobb.
Yrkesval
Redan i Laihia var Hanna på det
klara med att hon skulle bli sömmerska. Läraren Matti Tarkkanen
sa att nog borde hon bli något
bättre. Från Mietoinen flyttade
hon till Helsingfors och bodde
från början hos brodern Veikko.
Hon arbetade som sömmerska
på olika ateljéer från november
1956 till maj 1966. Senast var hon
på Ateljéer Irja Palonen. Palonen
hade kunder som återkom kontinuerligt för att få krävande
arbeten gjorda. Ett exempel på
sådana var festklänningarna till
presidentens årliga bal. Hanna arbetade bl a med sådana.
Några äldre sömmerskor sa till
Hanna, att ”Du bör gå vidare. Se, vi
har jobbat i tio år längre än du och
har så dåliga löner.”
Hanna gick kvällskurser under u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
u tiden hon hade anställningar och
tog realexamen 1966 vid Helsingfors privatlyceum. Samma år avlade
hon i Helsingfors ”yrkesexamen för
klädsömmerskor”.
Den 10 februari 1966 tilldelades
Hanna mästarbrev och benämndes
klädsömmerskemästare. Mästarbrev
var något extra även i Sverige. Men
här avskaffades det för länge sen –
var det för att ingen skulle vara bättre
än den andre?
Efter två års studier i Jyväskylä avlade Hanna den 31 maj 1968
yrkeslärarexamen för yrkesskolans
klädsömnadslärare. Samma år den
27 oktober fick hon approbatur i pedagogik vid Åbo Sommaruniversitet.
Hanna anställdes som yrkeslärare i klädsömnad från den 1 augusti
1968 vid Kemi yrkesskola och slutade där den 31 juli 1980. Hon hade då
undervisat blivande klädsömmerskor
från den första och till den tredje och
högsta årskursen.
Aleksanteris yngsta bror hette
Juho (Jukka-setä) och var född 1904.
Han var kommunist och bodde i
Tammerfors. Han hälsade på Hanna
två gånger medan hon bodde i Kemi.
Troligen hälsade han på sina politiska fränder, av vilka det fanns väldigt
många i Kemi. Juho dog i Sovjet och
kom hem i en kista av plåt, vilken
inte kunde öppnas. Han begravdes
utan att familjen underrättade släkten. Tidigare hade bröderna bevistat varandras begravningar oavsett
politisk tro. Å andra sidan var övriga
bröder döda när Juho avled.
Studentexamen
Under anställningstiden liksom
före och efter gick Hanna olka
kurser, mest med anknytning till
yrket. Men också i tyska och
svenska
och
Hon bevistade Kemi Gymnasiums
aftonlinje samtidigt med yrkeslivet
och avlade studentexamen den 15
november 1974.
Hanna och jag gifte oss i Harads
kyrka i februari 1980. Under åren
1981 – 1984 hade hon en del vikariat i Boden och Luleå. Den 30 mars
1982 upptogs hon till svensk medborgare.
Sedan 1950-talet hade vi i pressen
uppbyggts med uppgifter om den
fria nordiska arbetsmarknaden: Man
skulle fritt kunna ta arbete var som
helst i Norden. Det var så väldigt
bra, förkunnade pressen. Genom
att Hanna var grundligt utbildad på
alla områden inom det textila, bl a
inom det mycket krävande området
klädsömnad, tog jag för givet att hon
lätt skulle få arbete som textillärare
(Tjänster för klädsömnadslärare var
mycket sällsynta i Sverige). Men
där bedrog jag mig fullständigt. Det
verkade som om den fria nordiska arbetsmarknaden bara gällde fullständigt okvalificerade arbeten. Och jag
fick uppfattningen att fackföreningarna sett till att få bestämmelser som
stängde ute konkurrens.
Moment 22
Under de första åren av 1980-talet
fick Hanna en del kortare vikariat i
Boden och Luleå samt fortsatte att
delta i kurser. Bl a tog vi båda betyg
i konstvetenskap vid Umeå Universitet.
Efter ansökan om behörighet förklarade Skolöverstyrelsen den 25 oktober 1984, att Hannas examina och
tjänstgöring i Finland motsvarade de
svenska kraven för att vara klädsömnadslärare. Det krävdes dock en tids
tjänstgöring i Sverige för behörighet.
Det visade sig, att man inte kunde få
den lämpliga praktiken om man inte
hade behörigheten! Ett föga elegant
sätt att sätta den fria nordiska arbetsmarknaden ur spel!
Jag vände mig till Nordiska Rådet,
som i november 1984 meddelade att
man arbetade med att förbättra möjligheterna för lärare att få tjänst i
annat nordiskt land. Jag kunde bara
konstatera, att det var något som
tog mycket lång tid. Och den 29 juli
1985 meddelade Skolöverstyrelsen denna byråkratins hemort på jorden
- återigen sitt moment 22.
Den 22 augusti 1985 meddelade
Utbildningsdepartementet, att en arbetsgrupp framlagt ett förslag. Danmark hade ännu inte meddelat sin inställning, vilket övriga länder gjort.
Textillärarexamen
I Norrbottens och Västerbottens län
ordnades möten för bl a chefskrono-
15
fogdar varje år. Vid ett sådant möte
i Umeå besökte jag universitetet för
att få vissa besked. Ett år senare var
det nytt möte i Umeå, och då intet
hörts av från universitetet besökte
jag dem nu också. Nu blev det fart
för en gångs skull. Jag fick uppfattningen att man tyckte det var illa att
man försummat min tidigare fråga,
varför man nu satte till alla klutar.
Bl a besökte en dam Hanna i Boden.
En uppställning över hennes meriter gjordes, och man upprättade en
utbildningsplan. Hanna antogs till
universitetet i Umeå och studerade
under ett års tid vad som ytterligare
krävdes för svensk textillärarexamen. Det blev krävande studier, men
nu blev hon behörig som textillärare
i Sverige.
Jag blev nu ensam på veckorna
med sönerna, sex och fyra år
gamla. Det gick bra med hjälp
av daghem, dagmamma och litet
annat. Betänksam blev jag när
det kallades till konferens med
kronofogdemyndigheten på hotell
Cumulus i Kemi. Men jag kunde få
ett rum tillsammans med pojkarna,
som lugnt och fint skötte sig själva
på rummet när jag var upptagen. Så
fort det blev rast rusade jag iväg till
rummet. Det hände att de stod och
tittade i dörren när jag kom rusande.
Vid slutkaffet efter konferensen bjöd
personalen gossarna på glass. Det
var uppskattat!
Efter Hannas examen for vi alla
fyra på en tripp med båten till Vasa.
Efter examen anställdes Hanna
den 1 juli 1985 som textillärare i
Luleå och arbetade vid olika skolor
fram till pensioneringen.
Men kampen med byråkratin
fortsatte ännu nästan tre år för att
Hanna skulle få behörighet även
som klädsömnadslärare i gymnasiet.
Vid en period föredröjdes staternas
överenskommelse av att Finland
måste ändra grundlagen!
Och så den 29 april 1988 kom
äntligen Skolöverstyrelsens besked
att Hanna förklarades behörig till
tjänst som klädsömnadslärare i
gymnasiet. Hon hann också arbeta
som sådan en tid på den enda tjänst
inom området som fanns i Norrbotten.
En dag kom hon hem med ett förslag
16
Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013
Avsändare:
Lulebygdens Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 LULEÅ
SVERIGE
PORTO
BETALT
Vid obeställbarhet
Återsänd till ovanstående adress!
till namn på skolverksamheten,
vilket man diskuterat på skolan. Jag
tyckte det preliminära förslaget inte
var bra. Vi diskuterade utifrån att
det andra ordet skulle vara ”Design”
och att första ordet borde börja med
samma konsonant (ett sorts rim som
kallas allitteration). Vi kom fram
till ”Dräkt & Design”, vilket man
sen antog i skolan. Det användes
många år framöver även sen Hanna
pensionerats. Nu har man nog satt
”Mode” i stället för Dräkt och tappat
bort rimmet.
Det tog alltså större delen av
1980-talet att få en så välutbildad
person in på den svenska arbetsmarknaden. Och ändå påstods vi ha ”den
fria nordiska arbetsmarknaden”! Hur
skulle det ha kunnat gå om Hanna
inte haft hjälp av en som hela arbetslivet haft sin gärning inom den
svenska byråkratin?
Mot slutet av Hannas tjänst i Luleå
var det två tillfällen när personalen
skulle fira någonting med smörgås
till kaffet. Först var det nog Hanna
som skulle firas. Man hade beställt
räksmörgås till alla. Då Hanna är allergisk mot räkor så blev den firade
utan smörgås! Nästa gång fick hon
beställa en egen smörgås. Hon kom
litet sent till kaffet för att finna att
någon redan tagit hennes smörgås!
Bara räkor kvar!
Arbete i skog och mark
Vi har gård på landet, och Hanna
har med största iver deltagit i arbetet
där. Varje år har hon haft trädgårdsland med köksväxter, något hon
övertagit efter min mor. Så har hon
jämte övriga i familjen satt potatis,
skött den och skördat den. T o m har
hon medverkat i skogsröjning och
kvistning. Mycken bärplockning och
syltning. Utöver vinbärsgelé har rönnbärsgelé tillkommit. Det har också
svamp, något som
förmodligen
var otänkbart att äta i stora delar av
Sverige i gamla tider. Jag minns min
mors förundran över när skogsförvaltarns fru i mitten av 1900-talet kom
och fråga om hon fick plocka champinjoner: ”Hur kunde man äta sånt?”
Vi hade förstås häst, och det var en
orsak till många vackra svampar. Jag
har nu fått lära mig hur underbart
gott det är med svamp i matlagningen, t ex i kött. Och svampsallad. Jag
har mina misstankar, att det var den
läckra Karl Johan som benämndes
”kosoppen”!
Helt okänt för oss var också tranbär, som växer på litet fuktiga områden i skogen. Men Hanna känner
till ”karpalo”, d v s tranbär, från Finland. De är bra vid njurbesvär och
hon har kunnat hjälpa en granne för
det. De ska plockas ”på sluttampen”
och får gärna ha frusit litet. Nu har
svenskarna börjat få kännedom om
tranbären och deras användning.
Det gamla landet
År 1982 berättade gamla Metsäpirttibor, att de varit på resa till Leningrad
och kunnat besöka trakten de drivits
från. De hade tagit en ”rikstaxi” för
1000 mark och for till Joentaka. Men
föraren hade väldigt bråttom, skulle
tillbaka genast. Kanske därför att
det var förbjudet att besöka området. De fick tag på en annan bil med
förare för 300, och nu fick de stanna
så länge de ville. Någon gård fanns
kvar, men hos Paukkus hade man
jämnat byggnaderna och allt med
marken. Bara iskällaren fanns kvar.
Senare har det blivit tillåtet att
besöka trakten, och Hanna har deltagit i flera gruppresor dit. En gång
träffade de ett yngre par från Centralasien, som placerats dit. Man
hade fått veta, att det aldrig bott folk
där. Senare har det uppförts ståtliga
hus med höga stängsel runt om.
2012-12-04
ARNOLD LAGERFJÄRD l
Du har väl
inte glömt
lämna in ditt
text/bildmaterialbidrag
till
tidningens
nästa
utgåva?
Brage Lundström
föreläste under årets
släktforskardagar
Årets släktforskardagar genomfördes i Köping 23-25 augusti.
Bland föreläsarna märktes
den populäre historieprofessorn
Dick Harrision, och vår mångårige medlem Brage Lundström,
numera boende i Västerås, men
ursprungligen från Sjulsmark.
Han talade under rubriken”Kändisar med anfäder utmed
Hedströmmen.
Anm:
Hedströmmen är ett vattendrag i
Dalarna och Västmanland