Ladda ner - Vänföreningen Judiska Museet i Stockholm
MUSEIBLADET 4/2010 Medlemstidning för Judiska Museets Vänförening Franz Kafka och Bruno Schulz – gränslandets mästare INVIGNINGEN Publiken var förväntansfull inför invigningen. Museichef Yvonne Jacobsson hälsade alla välkomna. Därefter talade Polska Institutets direktör Katarzyna Tubylewicz. Sedan följde Tjeckiska Centrets direktör Lucie Svobodová. Invigningstalade gjorde Agneta Pleijel. Foto: Clas Jackert Museibladet 4/2010 Vänföreningens ordförande har ordet MUSEIBLADET Nyhetstidning för Judiska Museets Vänförening Box 6299 102 34 Stockholm Besöksadress: Hälsingegatan 2 telefon: 08-557 735 64 e-post: annika@judiska-museet.se hemsida: www.jmv.se Redaktör: Annika Ehnwall Redaktionsgrupp: Hans Kraitsik (ansvarig utgivare), Yvonne Jacobsson och Rut Milchner Vänföreningens styrelse: Hans Kraitsik, ordförande Lennart Wolff, vice ordförande Ralph Jacobsson, kassör Clas Jackert, sekreterare Tomas Adler Birgit Blideman Hanna Feist-Wechselblatt Peter Haas Rut Milchner Danielle Metz, suppleant Ossie Rohman, suppleant Annonser i Museibladet Annonsstorlek Kostnad /nr 1/8 - sida 1.000 kr 1/4 - sida 1.800 kr 1/2 - sida 3.000 kr 1/1 - sida 6.000 kr Museibladet utkommer med 4 nr/år För bokning av annonser kontakta Rita Lippman: museibladet@judiskamuseet.se Vänföreningens medlemsavgift: Enskild medlem 250 kr/år Par 400 kr/år Ungdomar (upp till 30 år) 70 kr/år Ständig medlem enskild 3.500 kr Ständig medlem par 5.000 kr PlusGiro: 436 47 57-7 Betalningsmottagare: Judiska Museets Vänförening Judiska Museet i Stockholm e-postadress: info@judiska-museet.se hemsida: www.judiska-museet.se Telefon: 08-31 01 43 Fax: 08-31 84 04 PlusGiro: 55 253-9 Tryck: Gracia Repro Stockholm AB Manusstopp nästa nummer 4 februari Ett händelserikt år Månaderna går fort och vi närmar oss slutet av ett verksamhetsår som innehållit ett stort utbud av aktiviteter och utställningar. Efter succéutställningen Mago – den svenska scenens elegant, invigdes under hösten den nya spännande utställningen Franz Kafka och Bruno Schultz - gränslandets mästare. Därutöver har det hållits ett stort antal föredrags - och diskussionsaftnar som avlöst varandra i strid ström. Bland flera andra intressanta var författaren Stephan Mendel Enks besök i direkt anslutning till att hans roman ”Tre apor” släpptes. Allt detta har kunnat genomföras tack vare beundransvärda insatser av Museichefen Yvonne Jacobsson och hennes medarbetare. Vid sidan av händelserna i Museet har även året i övrigt varit händelserikt. Bl.a. har vi haft riksdagsval där Sverigedemokraterna blivit invalt som sjunde parti! Över 340.000 väljare lade sin röst på detta parti. Statsminister Fredrik Reinfeldt säger att han skall inleda ett arbete med att underminera Sverigedemokraterna. Detta skall ske genom att han skall resa runt i Sverige till de ställen där SD har fått starkt stöd och lyssna in varför dessa väljare valt att lägga sin röst på SD. Oberoende av vilket svar han kommer att få bekräftar valresultatet vikten av den verksamhet som Judiska Museet bedriver nämligen den som Museichefen Yvonne Jacobsson skriver om i sin artikel: Museets huvudmålgrupp är svenska skolungdomar som utgör ca 35 % av våra besökare. Museet arbetar på detta sätt dagligen mot antisemitism, främlingsfientlighet samt ökad tolerans genom den dagliga dialog vi för med besökarna ” . Gåvomedlem - betalande medlem I samband med att Museets vänförening firade sitt 20 årsjubileum fick medlemmar I Vänföreningen möjlighet att gratis ge bort ett helt års medlemskap i Vänföreningen till en eller två av sina vänner. Över 150 gåvomedlemskap förmedlades. Du som detta år varit ”gåvomedlem” hoppas vi haft behållning av Ditt medlemskap och vår tidning Museibladet och att Du inför 2011 fortsätter Ditt medlemskap som betalande medlem. Ditt medlemskap är ett bidrag till Museets fortbestånd. Vi skall hjälpa Museet Vänföreningens målsättning är att bidra till att öka kunskapen om den judiska minoriteten och om judisk historia och tradition. När vi nu kan ta del av Museichefen Yvonne Jacobssons vädjan i sin ledare om stöd till museets överlevnad är det självklart att vi ställer upp. Vänföreningens styrelse har beslutat att nästa år upprepa den kvalitetsauktion som så framgångsrikt genomfördes för fyra år sedan. Vi planerar att genomföra den under hösten 2011. För detta behöver vi Din medverkan. För att auktionen skall ge ett tillfredställande resultat behöver vi värdeföremål., konst, smycken, judaica och annat. Föremål bör dock betinga ett värde av minst 1.000 kr. Du som har möjlighet att bidra kontakta Museet, Annika Ehnwall så ordnar vi hämtning. Låt oss tillsammans hjälpa Museet! Med önskan om en glad Chanuka och Ett Gott Nytt År! Hans Kraitsik Museibladet 4/2010 Hjälp oss att driva Museet mot en ljusnande framtid att Judiska Museet i Stockholm är ett litet museum. Vänföreningen stöder oss genom medlemsavgifter och olika aktiviteter, som alla ni medlemmar medverkar till. Judiska Museet är idag en aktad institution i den svenska och internationella museivärlden samt en uppskattad resurs i det svenska samhället. Museets utställningar och verksamhet beskriver huvudsakligen de svenska judarnas historia, tradition och kultur. I alla våra utställningar finns en judisk kärna, men de många universella ingångarna till det aktuella temat gör att alla besökare, oavsett bakgrund, kan relatera till och reflektera över det vi presenterar. Under senare år har vi producerat flera utställningar, som tagit upp existentiella ämnen så som exilens villkor och frågor om identitet. Utställningarna har gestaltats genom konst och installationer. I vår pågående utställning ”Franz Kafka och Bruno Schulz — gränslandets mästare” visar vi bl a Bruno Schulz fantastiska originalverk för första gången i Sverige. Utställningen hade inte blivit möjlig utan ett brett internationellt samarbete. Utan våra partners Polska Institutet och Tjeckiska Centret hade inte utställningen kunnat förverkligas. Samarbeten är en väg att hitta nya ingångar, både konstnärliga och finansiella! Judiska Museet och Judiska Teatern de enda judiska institutionerna i Sverige som helt riktar sig utåt mot den svenska allmänheten. Museets huvudmålgrupp är svenska skolungdomar, som utgör ca 35 % av våra besökare. Museet arbetar på detta sätt dagligen mot antisemitism, främlingsfientlighet samt för ökad tolerans genom den vardagliga dialog vi för med eleverna. Judiska Museet anordnar många evenemang, seminarier och programpunkter. Museet fungerar som ett folkuniversitet, där utställningarna i kombination med seminarierna fördjupar ämnena och ger viktiga insikter och kunskaper som är nödvändiga för ett brett och pluralistiskt humanistiskt livsperspektiv. Allt detta har vi uppnått under de 23 år vi drivit museet! Ett arbete som utförts av många frivilliga, vars led tyvärr tunnats ut, och ett fåtal anställda. Vi är mycket stolta över museets utveckling, som lett till den fina position vi har idag! Kan vi således förnöjt luta oss tillbaka? Nej, tyvärr! Museet drabbas nämligen av årliga driftsunderskott och vi lever med små marginaler, vilket skapar otrygghet och hämmar vidare utveckling av vår viktiga verksamhet. På ganska kort sikt handlar problemet om vår framtida överlevnad! Ett svårt arbete är att hitta separat finansiering till alla våra temporära utställningar. Detta arbete som är digert och blir allt svårare. De offentliga medlen blir mindre och det är allt mer problematiskt att hitta sponsorer. Det finns naturligtvis många olika judiska organisationer och institutioner att stödja, det vet vi alla som blir kontaktade i olika sammanhang. Men museets arbete är helt unikt, eftersom det främst riktar sig till svenska skolungdomar. Museet hyser ovärderliga svensk-judiska skatter allt ifrån ceremoniella objekt till föremål som är skänkta av överlevande m fl. Judiska Museet har ca 12-16.000 besökare per år, en tämligen bra besöksfrekvens med tanke på vår ringa storlek. De flesta av våra besökare, ca 80 %, är inte judar, så vi når verkligen ut! Det smärtar mig att behöva be om stöd till museets överlevnad, helst ett stöd som är kontinuerligt. Det finns möjlighet att ge skattefria gåvor, t ex genom årliga aktieavkastningar. Din gåva kan säkra kommande generationers judiska framtid och kunskap. Att främja museet är att stödja kunskapen om varifrån vi kommer och vilka vi är. Hjälp oss att driva museet med trygghet mot en ljusnande framtid! Judiska Museets Vänförening har 1000 medlemmar, ett imponerande antal med tanke på Yvonne Jacobsson Museichef Innehåll Museibladet 4/2010 2 Vänföreningens ordförande har ordet 3 Hjälp oss att driva Museet mot en ljusnande framtid 5 Museet i framkanten i sin utställnings planering 6 Nyheter och meddelanden 7 Lars Ilshammar om Harry Schein och det judiska 8 Paul Celan och den musikaliska dikten 9 På spaning efter rötter 10 Vem äger kulturarvet? 12 Vinterns program 15 Kafka vs Schulz 15 Invigningen av Franz Kafka och Bruno Schulz - gränslandets mästare 18 Spännande möte med Aleksander Wolodarski 23 Redaktörens funderingar 24 Invigningsmingel - Bildkavalkad Program på Museet under vintern (utförlig information finns på programbladet och hemsidorna) Tisdag 30/11 kl 19.00 Musik från Kafkas moderland Tisdag 11/1 kl 19.00 Peter Wolodarski: Ska vi vara rädda för Sverigedemokraterna? Lördag 29/1 kl 14.00-17.00 What is European - Who is European debatt Söndag 30/1 kl 17.00-19.00 Utanförskap och kreativitet Tisdag 1/2 kl 19.00 Hans Furuhagen: Bibeln och arkeologerna Tisdag 8/2 kl 19.00 Bertil Oppenheimer: Att utforska sin släkthistoria Tisdag 15/2 kl 19.00 Magnus Sandelin: Den svarta nazisten (med reservation för ändringar) Museibladet 4/2010 Franz Kafka & Bruno Schulz Museet i framkanten i sin utställningsplanering Jag upphör aldrig att förvånas över hur många av våra utställningsteman faller så rätt i tiden trots att det tar två år att förverkliga en utställningsidé. Som alla ni läsare av Museibladet vid detta lag känner till är en av de aktuella frågorna vi lyfter fram i vår nya utställning ”Vem äger kulturarvet?”. Endast en vecka innan invigningen, den 25-26 september, uppmärksammar International Herald Tribune i en lång artikel ”A legal morass worthy of Kafka” av Elif Baruman den pågående rättsprocessen i Israel kring Kafkas litterära arv. En vecka senare, i samband med vår invigning den 4 oktober, återfinns samma artikel under rubriken ”Kafka´s last trial” i New York Times Magazine. Artikeln upptar hela bladet. Den 9 oktober, fem dagar efter invigningen, skriver Lotta Schüllerqvist under rubriken ”Absurd process om Kafkas manus” om den pågående rättstvisten. Dock nämns inte med ett ord i DN Kultur ”Boklördag” vår nya utställning, något som jag finner märkligt. Så vad handlar ovanstående artiklar om? Striden om Kafkas manuskript börjar egentligen med att Kafka före sin död 1924 bad sin gode vän och författarkollega Max Brod att bränna alla manuskript som ännu inte publicerats. En kort kronologisk sammanfattning av vad som har hänt gällande Kafkas litterära arv följer nedan: 1924 Kafka skriver: ”Min sista vilja: allt som blir kvar, så som dagböcker, manuskript, brev (mina egna och andras), teckningar och så vidare skall brännas olästa”. 1939 Max Brod vill rädda Kafkas litterära arv och för därför med sig Kafkas manuskript när han emigrerar till Palestina. Han ”räddar” därmed berättelserna ”Processen” och ”Amerika”, dagböcker och andra verk till eftervärlden. Det hör till saken att Max Brod redigerar Kafkas manuskript så att de kan ges ut. Utan Max Brod skulle ingen utgivning således blivit möjlig. 1968 När Brod avlider i Israel, visar det sig att han har skrivit två testamenten, ett som lämnar manuskripten till hans sekreterare och käresta Esther Hoffe och ett där han vill att manuskripten skall tillhöra Nationalbiblioteket i Jerusalem (alternativt biblioteket i Tel Aviv), så att de blir tillgängliga för allmänheten. 1974 Ester Hoffe inleder en rättsprocess, som hon vinner. Detta innebär att hon nu äger rätten att disponera manuskripten fritt. 1988 säljer Hoffe Processen för $ 2 milj till ett arkiv i Marbach i Tyskland. 2007 När Hoffe avlider ärver hennes döttrar manuskripten. 2008 startar Nationalbiblioteket i Jerusalem en domstolsprocess för att bestrida Esther Hoffes testamente. Därmed påbörjas den juridiska striden som fortfarande pågår och som beskrivs i pressen ovan. Jag antar att striden kommer att pågå länge än, inte minst med tanke på hur mycket pengar som står på spel för systrarna Hoffe. Svaret visar hur komplex hela frågan om vem som skall äga kulturarvet är. Och jag förstår Lustig inte minst med tanke på hur viktig staden Prag var för Kafkas författarskap! När Arnošt Lustig, tjeckisk författare/filosof och vän till Max Brod, var på museet den 5 oktober, kvällen efter invigningen, frågade jag honom vem han ansåg var de rättmätiga ägaren av manuskripten. Under tiden kanske vi kan lära oss något om processen genom att studera vår närhistoria. Ett sådant spännande gränsland mellan gammalt och nytt och mellan olika folkslag presenteras på Judiska museet i Stockholm, som med den nyinvigda utställningen ”Franz Kafka och Bruno Schulz – gränslandets mästare” gör det som museer oftare borde göra: kombinerar det redan kända med det för oss okända och skapar en alldeles ny insikt.” - Du är den första som ställer frågan till mig. Jag tycker att manuskripten skall finnas i Tjeckien. Kafka var en tjeckisk författare. Kafkas manuskript finns i Israel, Tyskland, Storbritannien – överallt, men inte i Tjeckien, hans eget hemland. Ett osannolikt sammanträffande är också att Judiska Teatern endast två dagar före vår invigning av ”Franz Kafka och Bruno Schulz – gränslandets mästare” skulle inviga utställningen ”Flykt och förvandling” om Nelly Sachs. Vem kunde ana detta för två år sedan när vi påbörjade vårt arbete? Agneta Pleijel skriver i sin recension av Nelly Sachs-utställningen den 2 oktober ”Och på Judiska Museet i Stockholm öppnas en utställning ägnad åt två av Sachs jämnåriga författarkollegor, Franz Kafka och Bruno Schulz. Det är något av en händelse att på samma gång tre stora internationella författare ur samma generation och med samma bakgrund presenteras, genom sina liv och sin dikts uttryck”. Varje ny utställning på Judiska Museet ger nya insikter om vår gemensamma historia och samtid och inte minst om oss själva. Anita Goldman skriver i Expressen den 28 oktober: ”Vem är europé och vad är egentligen en europé? Frågeställningarna är minst sagt aktuella, ja till och med akuta. ...//... Vad som skapas just nu i kulturmötenas och kulturkrockarnas Europa och Sverige, det kommer vi inte riktigt att kunna greppa på länge än. Yvonne Jacobsson Vänföreningens årsmöte äger rum söndagen den 13 mars kl 17.00 Museibladet 4/2010 LP Nierenburg AB betald annonsplats DET NATURLIGA SÄTTET ATT ISOLERA www.eurokork.se www.eurotak.se www.takanalys.se Museibladet 4/2010 Nyheter och meddelanden Välkomna till våra programkvällar! Ibland är det många som anmäler sig till våra programkvällar och det kan bli fullsatt. Lika viktigt som att boka plats i tid är att avboka vid förhinder. Är det fullsatt kan någon annan bli glad för att det har blivit en plats ledig och vi vill ju alla glädja våra medmänniskor. Båda sakerna kan göras över våra hemsidor, (på programsidorna finns direktlänk), per e-post annika@ judiska-museet.se eller per telefon: 08-557 735 64. Vid ändringar i programmet finns dessa alltid på hemsidorna, som uppdateras fortlöpande, både Vänföreningens www.jmv.se och Museets www.judiska-museet.se. Annika Ehnwall Ansvarig för programkvällsbokningar Annonsera privat! Nu har du möjlighet att sätta in privatannonser i Museibladet! Till exempel gratulationer, kondoleanser, tack och hälsningar. På det sättet ger du även Judiska Museet i Stockholm ditt stöd samtidigt som du hör av dig till dina vänner. Priset är 200 kronor för en annons upp till sex rader (inklusive underskrift) 3 cm x 5,8 cm. Den minsta annonsen som tidigare har funnits i tidningen (en åttondels sida är cirka 8 cm x 10 cm och kostar 1000 kronor). Kontakta Annika Ehnwall per e-post: annika@judiska-museet.se eller telefon 08-557 735 64 för information. RECEPTRUTAN Lagom till Channuka kommer ett recept på: LATKES 4 st stora råa potatisar 2 dl matzemjöl eller 1 dl vetemjöl 1 st ägg 1 tsk salt 3 tsk socker Riv potatisen,blanda ner övriga ingredienser till en smet och stek som plättar. Serveras varma med socker eller lingon eller det du tycker passar. Hoppas det smakar! Rita Lippmann What is European? – Who is European? Europa genomgår snabba demografiska, sociala och kulturella förändringar. På Kafkas och Schulz tid innebar begreppet europé tydliga och allmänt accepterade kulturella värderingar, men dessa värderingar kanske inte längre är aktuella. Vad står ”Europa” för? Vad är europeiskt? Vem är europé? Med utgångspunkt i Judiska museets utställning äger ett symposium i två delar rum, arrangerat av Judiska församlingens programverksamhet i samarbete med Judiska Museet, Goetheinstitutet, Dramaten, Paideia och Judisk Krönika. Programansvarig & regi: Lizzie Oved Scheja Lördag 29 januari kl 14.00-17.00 What is European? – Who is European? Lars Dencik, Agneta Pleijel, Richard Swartz, Alain Finkielkraut m.fl Musik av Anders Hillborg Plats: Dramaten OBS! På engelska Entrépris: Ännu ej fastställt Intresseanmälan: e-post annika@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64. Söndag 30 januari kl.17.00-19.00 Utanförskap och kreativitet: ett ungt perspektiv på att vara en minoritet i Europa Diskussion med en yngre generation om minoriteters roll i kreativitet och brobyggande. Obligatorisk föranmälan: e-post annika@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64. Detta seminarium kommer att följas av en konferens arrangerad av Paideia. Paideia firar sitt 10-årsjubileum med en internationell konferens på temat ”The Contest of Ideas in Contemporary Europe: Jewish Perspectives”. Under tre dagar i augusti samlas välrenommerade akademiker, kulturpersonligheter, politiker och entreprenörer tillsammans med delar av Paideias 300 alumner från 35 länder för att utforska vad judiska idéer har bidragit med och kan tillföra i frågor som rör dagens Europa. Konferensen äger rum vid Uppsala universitet den 14–16 augusti 2011. Mer information kommer på se www.paideia-eu.org Museibladet 4/2010 Författare På Museet den 2 november Lars Ilshammar om Harry Schein och det judiska Lars Ilshammar hälsades välkommen av undertecknad. Han presenterade sin egen bakgrund och hur boken Citizen Schein blev till. inte var troende, att han aldrig tillhörde den judiska församlingen, trots att det var med församlingens försorg som han kom till Sverige 1939. Lars Ilshammar berättade att Harry Scheins arkiv öppnades för forskning efter att Schein avled 2006. Därmed blev allt material tillgängligt och boken Citzen Schein kunde skrivas. Boken skrevs och redigerades av Ilshammar, Pelle Snickars och Per Vesterlund, som alla tre har sina egna ingångar till personen Harry Schein. Förutom de tre författarna har även andra skrivit initierade kapitel i boken, som finns att köpa genom nätbokhandeln Adlibris. com. - Ämnet Harry Schein rymmer många bottnar, konstaterade Lars Ilshammar. - Det går att närma sig honom som makthavare eller som skribent; som tänkare eller som kändis, som svensk eller som centraleuropé. Han var ofta före sin tid, eller lite vid sidan av den. Facetterna i hans personlighet är många – och långt ifrån alla karaktärsdrag är sympatiska eller tillmötesgående, konstaterade Ilshammar vidare. Kvällens program handlade om Harry Schein och det judiska. Lars Ilshammar menade att ämnet kunde verka enkelt för att det inte finns så mycket att säga, i alla fall inte innan 1995 då Schein själv tar upp ämnet i en av sina memoarer ”Sluten”. - Harry Schein var en judisk man som teg, nästan hela livet, om sitt förhållande till det judiska, sa Ilshammar.Vidare påpekade han det finns ett antal judiska schabloner och stereotyper som man kan applicera på Harry Schein: emigranten, kosmopoliten, entreprenören, miljonären. I ”Sluten” skriver Schein ännu en gång om sig själv i ett antal olika kapitel med rubriker som ”Barnet”, ”Brodern”, Österrikaren” - och ”Juden”. Därefter läste Ilshammar ett kort stycke från början av kapitlet ”Juden”: Ilshammar berättade att Ingmar Bergmans far Erik döpte den unge Schein 1950. Lars Ilshammar konstaterade att Schein hennes olycka. Det var därför jag kom till Sverige”: konstaterade Schein. Lars Ilshammar berättade vidare att Schein var född i en judisk familj: mamman Ida, far Chaim Moses, fast Harry kallar honom Marcel. Modern kom från östra Polen, pappan kan ha varit infödd wienare. Storasystern Elisabeth Kitty emigrerar till USA, fadern dör 1936. Ida gifte sedan om sig med Ludwig Langbank och deporterades österut tillsammans med mannen och hela familjen, där de försvinner. Ilshammar berättade vidare att Harry Schein 1940 bodde på ett barnhem i Uppsala för judiska flyktingbarn – dock utan religiös gemenskap. ”Det var min enda och sista kontakt med judendomen i Sverige”, skriver Schein. Och om sin uppväxt i Wien skriver han att han uppfostrades ”katolskt”, men hemmet var assimilerat. - Det sociala och kulturella arvet är kanske den intressantaste dimensionen att diskutera, sa Ilshammar. ”Jag bär ingenting av detta sociala arv”: säger Harry Schein. Och Ilshammar påpekar att Schein då menar sådant som matvanor och kläder. Lars Ilshammar beskrev Harry Schein som en utpräglat otrogen person, en intellektuell som hela tiden argumenterade och sa emot – också sig själv. Schein trodde inte på några ismer, varken religiösa eller politiska, även om han i ungdomen ibland kallade sig socialist. På en fråga om varför Schein aldrig blev minister svarade Ingvar Carlsson, när han intervjuades för bokprojektet Citizen Schein, att det berodde på att Harry Schein inte var någon lagspelare: ”Han kunde vara rätt arrogant och otålig ibland. Om han hade blivit minister skulle han omedelbart ha tagit strid i många frågor utanför sitt sakområde och förmodligen lämnat regeringen med buller och bång när han inte fick sin vilja fram.” En av Scheins definitioner för judisk identitet är genom ”ras”. Men visst var han jude: ”För den som tror på rasteorier måste jag medge att mitt blod – eller rät�tare sagt mina gener, fast dem hade Hitler ännu inte hört talas om – är smittat. Min mor vad judinna. Det var min lycka – och Harry med sin mamma och syster Lars Ilshammar sa att Schein självklart bar på det kulturella arvet, även om det tog tid för honom själv att bli medveten om den saken. - Först på 70-talet kommer han i kontakt med sekelskiftets Wien, via Olof Lagercrantz, och beskriver det som att en ny spännande värld öppnar sig, berättade Ilshammar. Och Schein upptäcker, sent kan man tycka, det judiska kulturella arv som finns i läsandet och studierna. Här skriver han in sig själv i en judisk bildningstradition, som intellektuell, teoretiker och polemiker. Lars Ilshammar sa att Scheins förhållande till judendomen dominerades av två frågor, dels nynazismen och den tilltagande antisemitismen, dels konflikten IsraelPalestina. Museibladet 4/2010 - Hur ska man då förklara det långa tigandet? frågade sig författarna till boken. I boken förklarar Anders Ferm: ”Han minns knappast något av sin barndom, hävdar han. Ändå rotar han oupphörligt i sin barndom. Är det för att han förlorade sin barndom, förlorade sina föräldrar, sändes ut ensam i världen? Han hade ett problem med sin identitet, sina identiteter. Är det så konstigt? Kanske sysslade han ovanligt lite med sig själv med tanke på sin bakgrund och erfarenheter? När han förtränger barndomen, tar avstånd från sitt fädernesland och föräldrarnas religion kan det vara ett sätt att skapa en ny identitet som ersättning för den förlorade? Harry gick till en terapeut ett tag, vad sa de till varandra? Harry kunde ha blivit kvar i Wien. Där skulle han ha gått sitt öde till mötes, deporterats österut tillsammans med sin mor och sina släktingar. Inga spår efter honom, askan spridd på de vemodiga grässlätterna i Ukraina i stället för på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm, strax intill Harrys noteringar om familjemedlemmars öden Hjalmar Branting och hundra meter från vännen Olof Palmes grav.” I slutet av sitt anförande visade Lars Ilshammar oss ett blad ur en av Harry Scheins anteckningsböcker, där han har antecknat familjens öden. Den bilden bekräftar Ferms hypotes, att Harry Schein helt enkelt var livrädd. Så rädd att han t.o.m. försökte byta namn när han besöker USA på 1940-talet; till Harry Martin. Undertecknad tackade Lars Ilshammar för ett mycket initierat och intressant föredrag. Jag kunde konstatera att min bild av Harry Schein hade berikats av nya insikter om hans komplexa identitet. Mot slutet av livet sökte tydligen Schein ändå analysera sitt judiska ursprung och på vilket sätt det präglat hans identitet. Yvonne Jacobsson Litteratur På Museet den 26 oktober Paul Celan och den musikaliska dikten Över detta tema höll Axel Englund, doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, en mycket intressant föreläsning. Den tyskspråkige rumänske juden Paul Celan är sannolikt den 1900-talspoet som allra mest förändrat vårt sätt att se på poesin och språket. Hans mest berömda dikt Todesfuge (Dödsfuga) från 1945 lär vara den mest citerade av en modern poet överhuvudtaget. Dikten, som handlar om Förintelsens grymheter, är i dag obligatorisk läsning för alla tyska skolungdomar. Det är känt att Celan hade ett komplicerat förhållande till sitt modersmål. Han föddes 1920 som tyskspråkig jude i dåvarande Rumänien. Han ärvde sin mors kärlek till litteraturen, och det var den tyska kanon från Goethe till Rilke som han betraktade som sin litterära hemvist. Under andra världskriget kom hans identitet att skakas i grunden när föräldrarna deporterades till Ukraina och mördades. Själv sattes han i arbetsläger men överlevde. Efter kriget tog hans sig till Wien och sedan till Paris, där han blev bofast fram till sin död, genom självmord, 1970. Under hela sitt författarskap brottades han med den omöjliga frågan om hur man som överlevande jude kan fortsätta att skriva poesi efter Förintelsen. För Celan var tyskan både moderns och mördarnas språk. Musiken intar en särställning i hans språkliga identitetskris. Dikt och musik har alltid haft ett nära förhållande till varandra. Få kulturer har lagt så stor vikt vid denna närhet som den tyska. Musiken har alltid tjänat som en spegelbild för poesin. Stora tyska tonsättare som Beethoven, Schubert, Schumann och Brahms Museibladet 4/2010 återvände ständigt till poesin som inspirationskälla för sina verk. DÖDSFUGA Musikens betydelse märks tydligt I Todesfuge. Trots att hans senare poesi hade en helt annan ton och aldrig var lika explicit i sin behandling av Förintelsen, förblev dikten honom alltid nära. Han betraktade den som ett minnesmärke över modern. Svarta gryningsmjölk vi dricker den om kvällen vi dricker den om dagen om morgonen vi dricker den om natten vi dricker och dricker vi gräver en grav i luften där man ej ligger trångt En man bor i huset som leker med ormar som skriver som skriver när det mörknar till Tyskland ditt gyllene hår Margarete han skriver så och står framför huset och stjärnorna blixtrar han visslar hit sina hundar han visslar fram sina judar låt gräva en grav i jorden han befaller oss spel upp nu till dans Dikten har ofta sagts vara komponerad som en fuga. Fugan är en komplex musikform som är bunden av stränga regler och som kräver maximal teknisk kontroll från upphovsmannens sida. Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten vi dricker dig om morgonen om dagen vi dricker dig om kvällen vi dricker och dricker En man bor i huset som spelar med ormar som skriver som skriver när det mörknar till Tyskland ditt gyllene hår Margarete ditt asklika hår Sulamit vi gräver en grav i luften där man ej ligger trångt Genom titeln Todesfuge (Dödsfuga) visar Celans dikt att den inte kan ställa sig utanför den tyska musikaliska och estetiska traditionen. Dikten är både en anklagelse mot den tyska kulturen och en självanklagelse. Den kan inte isolera sig från sitt litterära och musikaliska arv. Axel Engdahls slutsats blir att det handlar om skulden över att som tyskspråkig poet vara tvungen att beblanda sig med den kultur som framfött nazismen. Den kultur som i slutändan mördat författarens egna föräldrar. Lennart Wolff Han ropar stick djupare i jorden ni där ni andra sjung nu och spela han griper efter järnet i bältet och svingar det hans ögon är blå stick spadarna djupare ni där ni andra spela vidare till dansen Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten vi dricker dig om dagen om morgonen vi dricker dig om kvällen vi dricker och dricker En man bor i huset ditt gyllene hår Margarete ditt asklika hår Sulamit han spelar med ormar Han ropar spela ljuvare döden döden är mästaren kommen från Tyskland han ropar stryk mörkare stråken och ni stiger som rök genom luften så har ni en grav ibland molnen där man ej ligger trångt Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten vi dricker dig om dagen döden är mästaren kommen från Tyskland vi dricker dig om kvällen och om morgonen vi dricker och dricker döden är mästaren kommen från Tyskland hans öga är blått han träffar dig säkert med kulan av bly med sitt skott en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete han hetsar hundarna mot oss han ger oss en grav i luften han leker med ormar och drömmer att döden är mästaren kommen från Tyskland ditt gyllene hår Margarete ditt asklika hår Sulamit Svensk tolkning av Axel Englund Författare På Museet den 24 oktober På spaning efter rötter - Det är roligt med en inbjudan till ett judiskt museum. Där är historia det som allt kretsar omkring. Men historia är dubbeltydigt, det är ett universitetsämne men också en berättelse - en historia. Med dessa ord inledde författaren Peter Mosskin sin berättelse om sökandet efter sina rötter för många intresserade lyssnare. - Under min uppväxt träffade jag några judiska vänner till pappa som visste något om min historia, berättade han. Saker som jag själv inte kände till. Järnridån var påtaglig. Vad som fanns på andra sidan var svårt att kontrollera. Pappa tyckte mycket om att gå på teater. Jag fick så småningom följa med och upplevde brandridån på Dramaten som ett slags järnridå. Ibland tror jag att pappa betraktade teaterscenen som verkligare än det riktiga livet. - Pappa utgav sig för att vara en rysk adelsman vars far gift sig med en judinna och förvisats av släkten till Stockholm där han levde på apanage från adelsfamiljen, fortsatte han. Pappa hade studerat rollen noga, han hade läst Tolstoj, Tjechov, Dostojevski och spelade rollen 24 timmar om dygnet till skillnad från skådespelarna på scenen som sminkade av sig när de gick hem. tade han. I London upptäckte jag Roman Vishniacs fotoböcker från Östeuropa på trettiotalet. Jag läste Scholem Aleichem, Asch, Joseph Roth men framförallt Singer. Till sist kändes Krochmalnagatan i Warszava som ett barndomsminne. Jag tyckte att jag hade varit där själv och tappade efterhand greppet om vad som kom varifrån liksom pappa antagligen hade gjort. När Peter Mosskin var 42 år bestämde han sig för att skriva om den ryske adelsmannen som var född i Sankt Petersburg och fått två söner i Stockholm. Han började med att söka upp sin faster som han aldrig träffat och så började familjehistorien nystas upp. Han läste även böcker och gjorde flera resor. Han reste till sin farmors födelsestad i Vitebsk. Besökte Kronstadt där hans farfar varit skräddare på marinskrädderiet där man sydde uniformer till det rysk-japanska kriget. - I Berlin hittade jag en bok om ryska judar, hos Hirsch i Gamla stan en annan, berät- I en bok om jiddish som hette Mame loschn hittade han ordet schnayderuk. Ordet appellerade omedelbart till honom. Det kunde vara ett ord som beskrev hans farfar som ung skräddare. 10 Via boken Tusen år av svensk invandring fick han kontakt med historikern Anna Besserman som höll på att doktorera om östjudarna i Sverige. Hon hittade Peters farmor, farfar, pappa och pappans bror i mantalslängden. Ur sökandet efter sin farmors historia, sin familjs och sitt eget ursprung växte en trilogi fram om en rysk-judisk invandrarfamilj, från tsarens Ryssland till Söder i Stockholm. I den första boken Skänk åt den fege en hingst som kom1994 följde han spåren efter sin ryska farmor Channah och familjen Musjkins öden i Ryssland. I andra boken Glöm inte bort att jag finns (1997) skrev han om familjens erfarenheter som fattiga rysk-judiska flyktingar bland judiska invandrare i Stockholm under mellankrigstiden och om sonen Volotke. Boken handlar om farmor Channah och Museibladet 4/2010 farfar Schlem Salman Musjkin med familj som flyttar in i en liten lägenhet på Söder. Två år senare dör Channah, något som sonen Volotke aldrig kommer att förlåta. Han överlever genom att skapa sig ett glansfullt förflutet som rysk adelsman, en uppdiktad värld som följer honom in i vuxenlivet. Han blev Peters pappa. I Stäppen tar slut (2000) har turen kommit till Volotkes son Petja. På vilket sätt påverkas barnet av sina föräldrars okända historia frågar sig den vuxne författaren Peter Mosskin. I boken om Petja får hans mamma ta plats; hennes jordnära omsorg och alldeles verkliga släktingar finns där som kontrast till pappans overkliga skuggvärld. Här berättas om Petjas uppväxt och hur han för att hitta sitt eget liv måste ge sig ut i världen och bort. gjort. Att sätta ord på sina känslor kan ofta fungera som terapi. Så även för Peter Mosskin. - Att skriva böckerna var som psykoanalys för mig själv, konstaterade Peter. Då förstod jag på riktigt. Men jag har blivit lurad på en judisk uppväxt. Jag fick läsa in hur det är att vara jude. Efter föredraget följde frågor och kommentarer från folk som upplevt Judehuset på Klippgatan på Söder och hur det var att leva där. Peter Mosskins berättelse gav oss alla något att tänka på. Hur påverkas vi av våra föräldrars historia, känd eller okänd? Och hur förvaltar vi våra egna liv? Frågor som vi kanske borde ställa oss lite oftare. Att skriva av sig, att göra sitt liv till litteratur för att förstå har många författare Rut Milchner Franz Kafka & Bruno Schulz Museiprogram på Församlingen den 12 oktober Vem äger kulturarvet? Debatten om vem som äger kulturarvet ägde rum den 12 oktober. Programmet var ett samarbete mellan Judiska Museet, Judiska biblioteket och Judiska Församlingens Kulturkommitté. Arrangemanget producerades av Netta Frister Aaron. Kvällen började med att Benjamin Geisslers film om Bruno Schulz fresker ”Finding Pictures” visades för publiken. Därefter hälsade Lars Raij, Judiska Bibliotekets chef, paneldeltagarna välkommna. Åhörarna fick lyssna till samtal mellan paneldeltagare, som var synnerligen sakkunniga och som alla på olika sätt hade bred erfarenhet av repatrierings- och kulturarvsfrågor: -Knut Weibull, tidigare tjänsteman på Kulturdepartementet med bl a frågor rörande EU-regleringen om återlämnande av kulturföremål samt Emil Nolde-tavlan på Moderna Museet på dagordningen. Nu arbetar Weibull som överantikvarie vid Riksantikvarieämbetet. -Janis Kreslins, överbibliotekarie vid Kungliga Biblioteket, som har stor erfarenhet av ämnet genom KBs stora samlingar bl a innehållande ”Djävulsbibeln”. -Klas Grinell, intendent för globala sam- tidsfrågor vid Världskulturmuseet. Samtliga närvarande blev mycket berörda av Geisslers film. Med utgångspunkt från filmen diskuterades upptäckten av Schulz fresker efter sextio år och det faktum att dessa fördes ut ur landet för att ”räddas” till eftervärlden. Är det tillåtet att föra ut kulturarv på detta sätt? Vilket land är egentligen rättmätig ägare av en kulturskatt? När får ett objekt en symbolisk betydelse och vad händer då? Vem bestämmer över ett lands kulturarv? Har privatpersoner rätt att sälja sina egna föremål om de ingår i ett lands kulturarv? är några av de frågor, som diskuterades av paneldeltagarna. Det finns inga enkla svar, men panelen kunde konsten att förklara de komplicerade sammanhangen för oss. Flera intressanta konkreta aktuella och omtalade exempel gällande frågan om vem som äger kulturarvet lyftes fram och dryftades och publiken bidrog både med frågor och reflektioner. I vår globaliserade värld är det önskvärt att hitta lösningar där alla parter kan känna att de tjänar på att samarbeta och medverka till att allmänheten får se, njuta och ta del av våra kulturskatter. Ett sådant lyckat exempel är vad som till slut beslutades i fallet med Emil Noldes omtalade tavla Blumengarten på Moderna Museet. Kompromissen innebär bl a att familjen som äger tavlan fick rätt att sälja den, men den hänger kvar ytterligare ett par år på Moderna Museet till allmänt beskådande. Vad gäller Bruno Schulz fresker har Ukraina och Israel skrivit på ett avtal som innebär att freskerna tillhör Ukrainas kulturarv, men att Israel förvaltar dem tjugo år i taget med rätt till förlängt ”lån”. Verken visas på Yad Vashem i Jerusalem. Inom EU finns regelverk för hantering av kulturarvsfrågor. Jag kan inte nog tacka Knut Weibull, Janis Kreslins och Klas Grinell för att de tog sig tid att medverka och förmedla sin kunskap till oss. De kunde verkligen förklara komplexiteten i frågor kring äganderätten till kulturarv på ett lättförståeligt sätt. Yvonne Jacobsson 11 Museibladet 4/2010 BEHÖVER NI FOTOGRAF betald annonsplats vid bröllop, jubileum och andra viktiga fester, porträtt eller reklam? Kontakta Jan Herdevall Sound & Music Studio Telefon: 021-35 79 18 Mobil: 070-738 66 22 E-post: sound.music@swipnet.se Hemsida: www.soundmusic.se Sound & Music Studio arbetar med foto, film och musik. 12 Museibladet 4/2010 PROGRAM VINTERN 2010-2011 NOVEMBER Tisdag 30 november kl 19.00 Musik från Kafkas modersland Den prisbelönade tjeckiska duon med klarinettisten Irvin Venyš och pianisten Martin Kasik presenterar klassisk tjeckisk musik från sin nyutgivna CD ”Moving clarinet” med kompositioner av bl a Páleníček, Martinů, Kalabis, Ištván och Husa. Samarbete mellan Judiska Museet och Tjeckiska Centret Entrépris: 100 kr Obligatorisk föranmälan: e-post annika@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64. JANUARI Tisdag 11 januari kl 19.00 ”Ska vi vara rädda för Sverigedemokraterna?” Peter Wolodarski om aktuella ämnen med judisk anknytning. Obligatorisk föranmälan: e-post annika@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64. What is European? – Who is European? Europa genomgår snabba demografiska, sociala och kulturella förändringar. På Kafkas och Schulz tid innebar begreppet europé tydliga och allmänt accepterade kulturella värderingar, men dessa värderingar kanske inte längre är aktuella. Vad står ”Europa” för? Vad är europeiskt? Vem är europé? Med utgångspunkt i Judiska museets utställning äger ett symposium i två delar rum, arrangerat av Judiska församlingens programverksamhet i samarbete med Judiska Museet, Goetheinstitutet, Dramaten, Paideia och Judisk Krönika. Programansvarig & regi: Lizzie Oved Scheja Lördag 29 januari kl 14.00-17.00 What is European? – Who is European? Lars Dencik, Agneta Pleijel, Richard Swartz, Alain Finkielkraut m.fl Musik av Anders Hillborg Plats: Dramaten OBS! På engelska Entrépris: Ännu ej fastställt Intresseanmälan: e-post annika@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64. Söndag 30 januari kl.17.00-19.00 Utanförskap och kreativitet: ett ungt perspektiv på att vara en minoritet i Europa Diskussion med en yngre generation om minoriteters roll i kreativitet och brobyggande. Obligatorisk föranmälan: e-post annika@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64. Detta seminarium kommer att följas av en konferens arrangerad av Paideia. Paideia firar sitt 10-årsjubileum med en internationell konferens på temat ”The Contest of Ideas in Contemporary Europe: Jewish Perspectives”. Under tre dagar i augusti samlas välrenommerade akademiker, kulturpersonligheter, politiker och entreprenörer tillsammans med delar av Paideias 300 alumner från 35 länder för att utforska vad judiska idéer har bidragit med och kan tillföra i frågor som rör dagens Europa. Konferensen äger rum vid Uppsala universitet den 14–16 augusti 2011. Mer information kommer på se www.paideia-eu.org 13 Museibladet 4/2010 FEBRUARI Tisdag 1 februari kl 19.00 Hans Furuhagen: Bibeln och arkeologerna. En spännande bok om vad som är sant och vad som är myter i vår bibel? Garanterat blir det en underhållande kväll med Hatte. Arrangör: Judiska Museets Vänförening Obligatorisk föranmälan: e-post annika@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64. Tisdag 8 februari kl 19.00 Att utforska sin släkthistoria. Bertil Oppenheimer som just skrivit en bok om sina föräldrars dramatiska räddning och några till berättar om det äventyr man kan hamna i när man börjar forska om sin släkt. Arrangör: Judiska Museets Vänförening Obligatorisk föranmälan: e-post annika@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64. Tisdag 15 februari kl 19.00 Författaren Magnus Sandelin om sin bok ”Den svarte nazisten” - Jackie Arklöf. Obligatorisk föranmälan: e-post annika@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64. För allas trevnad bör bokade platser vara intagna 5 minuter före programpunktens början! Vi bjuder på förfriskningar Programavgift: 70 kr Medlemmar i Museets Vänförening: 50 kr Vid förhinder meddela per telefon: 08-557 735 64 eller e-post: annika@judiska-museet.se Med reservation för ändringar i programmet Programmet kommer att uppdateras på hemsidorna www.judiska-museet.se och www.jmv.se Om ej annat uppges äger arrangemangen rum på Museet Adress: Hälsingegatan 2 Varmt välkomna! 14 Museibladet 4/2010 15 Museibladet 4/2010 Franz Kafka & Bruno Schulz Museiprogram på Församlingen den 10 oktober Kafka vs Schulz Det var ett påtagligt lugn i Judiska församlingens sessionssal den 10 oktober, där en stor skara hade samlats för att följa duellen mellan Franz Kafka och Bruno Schulz, arrangerad av Judiska museet i samarbete med Judiska församlingens kulturkommitté. ”I juli for min far för att dricka brunn och lät mig och min mor och äldre bror bli ett rov för de glödvita och tryckande sommardagarna”, inledde skådespelerskan Julia Marko-Noord. Texten är hämtad från Bruno Schulz Kanelbutikerna, en samling noveller om människorna och livet i staden Drohobycz. I novellen beskrivs hur dammiga gatorna är, ”som en biblisk öken”, och Julias klara stämma framkallade känslan av sommar och en stekande sol, trots att det var kyligt och snålblåst ute. Skådespelaren Hannes Meidal gjorde Franz Kafkas röst, och hade bland annat valt ett stycke där denne filosoferade kring sin judiska identitet, och de plågsamma minnena om att behöva gå till synagogan med sin far, trots att han inte förstod ett ord av vad som sades i gudstjänsten. Publiken skrattade igenkännande, och vi påmindes om att Kafka är en ganska humoristisk författare, sitt rykte som deprimerad och glåmig till trots. Mellan ronderna av färgstarka ord och beskrivande människoporträtt bjöds det på musik med ursprung i Kafkas värld. Pianisten Ivetta Irka och violinisten Sergej Bolchovets spelade fantastiska melodier, det var nog fler än undertecknad som kände en tår trilla ner för kinden när tonerna växlade från dur till moll. Av programmets titel att döma kunde man ha förväntat sig en stormande rivalitet och blodiga möten mellan de två författarna, men det kändes snarare som att de kompletterade varandra. Man förstod på något sätt den ena bättre efter att ha hört den andra, och såg de självklara banden mellan dessa två författares tankar, även om texterna rör sig i olika litterära landskap. Agneta Pleijel sätter fingret på känslan i en artikel i SvD 25/9: ”Som författare är [Schulz] lika originell som Kafka, och även om deras författarskap ytligt sett inte liknar varandra finns ändå en omisskännelig affinitet mellan dem, en själsfrändskap.” Yael Fried Franz Kafka & Bruno Schulz På Museet den 4 oktober Invigningen av Franz Kafka och Bruno Schulz – gränslandets mästare I Vasa Reals aula samlades den 4 oktober nästan 200 personer, varav flera prominenta gäster från utlandet, för att delta i det högtidliga öppnandet av vår nya utställning. På allmän begäran publicerar vi nedan även invigningstalen. Efter mitt välkomsttal presenterade Katarzyna Tubylewics, direktör för Polska Institutet, Schulz och hans värld. ”Bruno Schulz var en kortväxt man från den lilla polska staden Drohobycz. Han sögs ned i historiens o c h F ö rintelsens malström och dog en för tidig död. Han var sjukligt blyg och reste i princip ingenstans, men han var en sann europé i den moderna dvs. multikulturella meningen av ordet. Drohobycz under mellankrigstiden var en stad där polacker, judar och ukrainare levde i fredlig samexistens. Schulz skrev på polska men hans prosa och bildkonst är mycket influerade av den judiska traditionen. Författaren Bruno Schulz var också en mycket intressant bildkonstnär och han jobbade som lärare i teckning i skolorna i Drohobycz. Samtidigt var Schulz en riktig förnyare av den polska litteraturen och det polska språket. (Och han uppfattas i Polen som en av de absolut främsta och största författarna.) Vi vet också att Schulz läste mycket av Schopenhauer, Nietzsche, Goethe och Rilke. Tack vare denna andliga och internationella dialog blev det möjligt för honom att omskapa vardagen till stor konst. Samarbetet med Judiska museet kring utställningen Franz Kafka och Bruno Schulz – gränslandets mästare är ett av de viktigaste och finaste projekten under hela min chefstid på Polska institutet i Stockholm. Bruno Schulz hann bara ge ut två böcker, två novellsamlingar. Inte så mycket kan tyckas, men Bruno Schulzs verk har den litterära kraften att vända världen upp och ned. Hans noveller visar vägen till en annan verklighet. Hans liv var för kort och avslutades på ett mycket grymt och tragiskt sätt men i hans litterära verk finner vi mycket ljus och en stor beundran för livet och människan. …//… I dag då debatten om det mångkulturella samhället känns ännu mer aktuell och viktig än det var då vi påbörjade vårt arbete kring utställningen hoppas jag att denna utställning om sanna européer stärker ett internationellt samarbete för tolerans och öppenhet. 16 Jag hoppas att ni kommer att bli förtrollade av Franz Kafka och Bruno Schulz.” Därefter talade Lucie Svobodova om människan, författaren och ikonen Franz Kafka: ”Det enda jag med säkerhet vet är att jag efter djupgående läsning av Kafkas verk vet lite mer och tvivlar mycket mer. Kafka finner inte svaren på frågorna, men formulerar svar och fråga med geniets kraft. Många har skaffat sig en livskarriär på att tolka och översätta, att försöka förstå denne gigant. Vi som läser finner allt en fulländad litteratur bjuder på. Jag säger med eftertryck ”bjuder” i den mening att denna författare näst intill offrat sig själv för och i sina verk. De ofta citerade brevraderna från den 27 januari 1904 – då Kafka blott var tjugo år gammal – till vännen Oskar Pollak, är en profetia på detta: Jag tror att man överhuvudtaget bara skall läsa sådana böcker som biter och sticker en. Om boken vi läser inte väcker oss med ett knytnävslag mot skallen, varför läser vi den då? För att den gör oss lyckliga, som du skriver? Herre Gud, vi skulle vara lyckliga även om vi inte hade några böcker, och sådana böcker som gör oss lyckliga kunde vi till nöds skriva själva. Men vi behöver böcker som drabbar oss som en katastrof, som smärtar oss mycket, som när någon dör som vi älskar mer än oss själva, som när vi drivs ut i skogarna långt bort från alla människor, som ett självmord, en bok måste vara yxan för det frusna havet inom oss. Det tror jag. Tillåt mig denna hyllning till litteraturen och skapandets vånda. Min andra hyllning går till en plats - får man det? – som otvivelaktigt djupt markerade Kafka. Liksom han berörs vi tillika av olika miljöer fast vi ofta tror oss behärska det som omger oss. Åter kända rader av Kafka skrivna 1902 till samme vän Oskar Pollak: Prag släpper inte taget. Inte om oss båda. Denna lilla mor har klor. Man måste underkasta sig eller - . Om vi satte staden i brand från två sidor, Vysehrad eller Museibladet 4/2010 Hradcany, då vore det möjligt för oss att komma undan. Hade han skrivit såsom han gjorde utan denna stad? Kanske är det mer min egen stolthet som lyser igenom, att jag är en del av eller delar något med Kafka. Just denna plats - hatad och älskad. Människan är och förblir ett mysterium för mig. Trots en annan tid och rum har vi ständigt samma beröringspunkter och gränslandet är den plats vi ständigt svävar i. Min sista hyllning går till henne, människan, som Kafka ville nå. Kafka lär oss den sokratiska insikten att visdomen börjar där vi inser att vi ingenting vet. Jag hoppas att vi alltid kommer att söka efter sanningen. …/… Till sist, för att följa Milan Kunderas uppmaning – glöm inte berättaren Kafka – läs för nöjets skull!” Därefter var det Agneta Pleijels tur att inta podiet. ”Your excellencies, dear ladies and gentlemen, most honorable audienceWhen invited to write the museum texts on Kafka and Schulz for the coming exhibition about them, this was a thing I could not resist. Kafka has meant much to me as a writer. And Schulz, from the time I came to read him, first in English, then in Swedish, was like an injection in the blood. An immediate inspiration. I would like to say a few words about creativity. Creativity is a quality in human life which is hard to define, but is well recognized when it manifests its potentialities in science, arts, literature and humanities. The exhibition that now opens at the Jewish Museum in Stockholm is in many ways an Homage to creativity. I myself felt, as a writer, that it was a great thing to – again – plunge into the Universes of two great predecessors, Franz Kafka and Bruno Schulz. It is not the first time that this couple of writers - who never met in life - have been mentioned together. But I wonder if it not might be the first time that they are coupled together in an exhibition. They were, more or less, contemporary, even if Schulz, a marvelous artist, eleven years younger, did not appear as a writer of stories until Kafka was already dead (1924). Such is the reality of life. People who belong together do not always meet in life. Nej, konstnärer som hör ihop genomskaparkraft, genialitet, fantasi och gränsöverskridning möts inte alltid i livet, men de möts ändå i eftervärlden, nämligen hos oss. They were both immensely creative. Which means: finding new and unused forms for their writing. New images. New ways of describing life. When Kafka in the late forties was introduced in Sweden by some of our most important writers and translators, Karl Vennberg was one of them, it meant a kind of turn point in Swedish literature. Quite a new tone and atmosphere was introduced. The reception of Kafka in Sweden was even later the theme of an academic dissertation. Lars Fyhr som skrivit avhandlingen om Kafka-receptionen i Sverige är också den första översättaren av Kafkas dagböcker. Nu översätts på nytt hela Kafkas samlade produktion. Bruno Schulz appearance in Sweden through the translations of his two collections of stories in the 80-ties, Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset, met a smaller Swedish audience that however was turned into Schulz-lovers. His reception not as spectacular as Kafka´s, but the heat and compassion from the readers he has earned in Sweden could well be compared to Kafka´s. Unfortunately for many years his two books have been impossible to acquire, not one of the antiquarians has one copy left – something that I hope will change through this exhibition. Till de svenska åhörarna vill jag påpeka att ett nytryck av de två berättelsesamlingarna i en volym har framställts till Museibladet 4/2010 denna utställning av Norstedts förlag, efter originalutgåvan, och att man ska skynda sig att skaffa sig ett exemplar, de bör inte fattas i bokhyllan och det är en händelse att de ges ut på nytt. Bruno Schulz was murdered by Gestapo 1942, and his work was for some decades hidden to the world. In the early 60-ties he was translated from polish into German, French and English. It created something of an international sensation. He was observed here, by our eminent writer and critic always on the outlook for world literature, Artur Lundkvist. Artur Lundkvist som alltid var på hugget när det gällde utländsk litterAtur skrev, förmodligen som den förste i Sverige om Bruno Schulz, redan 1963 i essäsamlingen Från utsiktstornet under titeln ”Symbolisten från Galizien”, och jämförde honom med Isaac Babel. I Akademiens Artes, nr 6 1979 presenterade Kafka och Schulz tillsammans, genom dikter om Kafka av den polske poeten Stanislaw Grochowiak och en essä av den store Schulz-spåraren Jerzy Ficowsky – han som nästan grävde fram Schulz ur glömskan efter kriget. Där finns också, jag gissar för första gången, utdrag ur Schulz arbeten. Detta skedde inte minst tack vare Nobelbibliotekets obervans på polsk litteratur genom Katarina Gruber. Nobelbibliotekets fylliga samling av polsk litteratur har jag många gånger själv haft anledning att vara tacksam för. Creativity. The period before the first world war and up to the end of the second world war indeed a cradle for an immense creativity – not without reasons, among other things caused by the severe political circumstances of the time, the tumbling down of the Austrian empire. Hungary –Austria consisted of a huge number of peoples and languages, and cultures merged, and assimilation was forced, especially on part of the Jews, who dwelt everywhere. To the artists it was as if every space of minds and feelings was triggered by a drift to investigate and explore all that was hidden and forbidden, also for political reasons. In Vienna the famous journalist Karl Korsch launched his articles about the reactionary and anti-Semitic flooding of the time. At the same time, Rainer Maria Rilke wrote his unforgettable poetry. Albert Einstein changed our view of the universe. Jaroslav Hasek made fun of the military madness in shaping his figure the Soldier Svejk. Samuel Agnon pictured the world from the outlook of the Jewish shtetl. Martin Buber prepared for the understanding of the Chassidic legends. All of these people, that knew about each others and sometimes also knew each other, were not Jews. But many of them were. Not so surprising – the Jewish mind was, due to anti-Semitism and assimilation, deeply observant of borders between people and about what could not be said – and this paved way for new forms of expression. Kafka and Schulz belong to this turbulent period. For both of them Rainer Maria Rilke was a hero in the field of poetry. But neither of them wrote in his manner. The both wrote – or painted – in a way that was very much their own. Which means, if you observe it closely, that the affinity between all of these geniuses lay much deeper than style or mimicry. It was a time of common experiences among for different reasons oppressed people but with an amazing variety of individual expressions. In fact, here and then, among these men and women of inventiveness and deep searching for truth, one of the fundaments were laid for what we call modernism or modern European literature. Central Europe at this period of time is still a field to explore. Think only about the theory of relativity in physics, which lead to incredible new insights about our universe, but think also about the discoveries of the interior and of human irrationality in psychology. Sigmund Freud gave name to the unconscious layers in us. The exhibition of the Jewish Museum in Stockholm, opens up for new discoveries about Europe, but also of our common mankind. On childhood. On brutality. On phantasy. On sexes. On relations. The exhibition points to the indeed very much Jewish and also cosmopolitan Europe before and between the horrendous wars. Especially for Sweden, somewhat on the margins of this outstanding period, this is most welcome. Kafka, with his icy stories with an immense and still unexplored under text. And Schulz with his fabulous stories based on the conception of a materia that in every 17 moment undergoes unseen and unpredictable changes. They both depict the interior of their Time. It´s inner side. So that we, in other words, can feel how they emotionally, and allegorically, were sensitive to what it feels to grow up and to be human. I think of Schulz young boy Joszef in his tales. He is a child with eyes open to the magical events of life. In these stories anything, and I mean anything, can happen. Joszef easily moves into the Realm of Death, when he visits his dead father, and after the visit, as if it were a quite normal event, he takes the train back to world of the living. Also Kafka´s heroes are mostly young, when you think about them. Also they undergo strange transformations, but unlike the ones that Schulz shows us. Kakfa was sensitive – like the child or the young person is - to the insults that life consists of. Look for example at the abasements of the son Gregor Samsa, who finds himself - on wakening one morning - being transformed into an insect, and is killed by the apple his father throws at him. Transformation – that is the common denominator for Schulz and Kafka. They transform the world, so that we better can recognize it. They were both modern, but with a deep understanding of childhood. And with an understanding of tradition as well, which includes their Jewish religious heritage. They did not speak much about that – they were both addressing a universal audience. But for those who are interested in how they – and we all – are a mixture of what we digested as children and how we meet the world as grownups, the exhibition indeed gives lots of food for thoughts. More than anything else – through Schulz and Kafka I myself have reflected about how facts of biography, history and dreams are transformed into Language. Language of art, may it be in pictorial form or in the form av literary text. The image always goes deeper than the word. Their tales, stories and novels are images – pictures. Different from each others, but – stunning images. I arbetet med Schulz och Kafka har jag fått många tankar om på vilka unika vägar upplevelser, historia, händelser och drömmar förvandlas till Språk, till konstnärligt språk, alltså till bildspråk och 18 litteratur. Man kan inte sätta likhetstecken mellan liv och konstnärligt uttryck. Men en utställning som denna om två unika konstnärers liv visar på ett fruktbart sätt på skärningspunkterna mellan biografi och konstnärligt uttryck. I consider it a stroke of creative geniality to put Kafka and Schulz together, and I especially wish to thank the Director of the Jewish Museum in Stockholm, Yvonne Jacobsson. …/… And – now let me personally express my gratitude for the opportunity to inaugurate Museibladet 4/2010 the exhibition on Franz Kafka and Bruno Schulz, masters of the Borderlines. Dear Audience, let your hearts be filled with joy, as you now soon will cross the street over to the exhibition – or rather the exhibitions - at the museum. If it is a bit crowdy tonight, don´t hesitate to come back to take a stroll on your own, and let yourself be filled with inspiration and reflections. The exhibition is hereby solemnly declared opened. “ på ett piano utan notställ, trollband publiken. Vi njöt av att lyssna till professor Staffan Scheja, som under kvällen spelade musik av Chopin. Scheja är en sann virtuos, som trots att han fick spela Utställningen mottogs med stor entusiasm. Flera av de närvarande skulle återkomma för att i lugn och ro se på utställningen. Yvonne Jacobsson Efter invigningen gick allatill efterföljande vernissage på Judiska Museet. Polska Institutet och Tjeckiska Centretbjöd tillsammans med sina samarbetspartnerspå generös buffé, som de inbjudna förtjust smakade av.Stämningen var hög, det kunde man känna i ”minglet”. Arkitektur På Museet den 28 september Spännande möte med Aleksander Wolodarski En höstkväll i september får Judiska Museets besök av arkitekten Aleksander Wolodarski. Det blir en mycket spännande kväll. Ämnet inbjuder till diskussioner, nästan alla har åsikter om arkitektur. Gästen verkar också inspirerad av mötet med en så intresserad publik, som från början är med på noterna och förberedda på att ställa många frågor. Kan man egentligen vänta sig något annat? Kvällens gäst har en intressant historia att berätta och han är sedan många år inblandad i en rad viktiga byggnadsprojekt som i hög grad satt sin prägel på det nya Stockholm och kommer att göra det också fortsättningsvis. Klart är också att arkitektyrket även för oss lekmän framstår som en mycket rolig syssla, i varje fall om man som Aleksander har haft stora framgångar. Det krävs mycket av en god arkitekt, Aleksander tycks ha de viktigaste egenskaperna: skapande förmåga, tekniskt kunnande, samhällsengagemang och humanistisk attityd. Detta har också resulterat i att han under arbetet på Stockholms Stadsbyggnadskontor kunnat sätta sin signatur på några av de mest tongivande byggnadsprojekten i Stockholm på senare år. Aleksanders livsresa har rört sig över ideologiska gränser, från kommunismen och planhushållningen i öst till demokratin och marknadsekonomin i Sverige. En gränsöverskridare med andra ord. Att detta inte alltid har varit en accepterad bakgrund gör Aleksander ingen hemlighet av. En internationalist kan i den svenska omgivningen uppfattas som osvensk och kontroversiell. Hans förankring i den europeiska stadsbyggnadstraditionen och hur detta kommit till uttryck i hans förslag har av kritiker ofta tolkats som ”tomma, monumentala gester”. Man kan inte låta bli att tänka på andra svenskar med liknande bakgrund, en Grünewald, en Pergament, en Nemes och många fler, som fått ordet ”osvenskt” påklistrat på sina arbeten. Men under kvällen nämndes aldrig ordet antisemitism… listiska realismen. 50-tals-Warszawa får underordna sig den sovjetiska makten. En makt som genomsyrar hela kulturpolitiken och samhället under det kalla kriget. Jazz och boogie-woogie är förbjudna liksom den abstrakta konsten. Folkmusiken blir allenarådande och dånar från de stora högtalarna på stadens gator. En ny, socialistisk människa ska skapas. Men Aleksander och hans generation längtar bort över järnridån till det fria, demokratiska samhället i väst med dess moderna ”demokratiska” arkitektur. Vi tar nu en sak i taget och börjar med bakgrunden. Född 1944 i dåvarande Sovjetunionen av föräldrar från polska Lwów och Równe. Fadern, aktiv kommunist, fängslas i Förkrigspolen som 16-åring och torteras. Paradoxalt nog blir de tyska bomberna hösten 1939 vägen till frihet. En tid senare deporteras han till Sibirien och räddas därigenom. De flesta i hans släkt, liksom även moderns familj, mördas av tyskarna. Föräldrarna träffas i Tjelabinsk i Sibirien. Kärlek, engagemang och att vara Mensch är det viktigaste i deras barns uppfostran. Uppväxtmiljön är stimulerande, det intellektuella samtalet har en given plats. 1958 följer han sin mor, som var utrikeskorrespondent, till Moskva och där går han i skolan och inleder sina arkitektstudier. Senare fortsätter han studierna i Warszawa. Nu får han tillfälle att se planerna för det moderna Stockholm: Vällingby, Farsta, våra s k ABC-städer, håller på att färdigställas. Det får honom att drömma om Sverige. ”Jag anade inte då att den gipsmodell av Stockholm som satt på omslaget till min lärobok en dag skulle bli min vardag.” Under kvällen talar Aleksander mycket om Warszawa, staden som en gång var starkt förankrad i den västeuropeiska stadskulturen innan den totalt förstördes av tyskarna under kriget. När staden återuppbyggdes efter 1945 kom stadsbilden att domineras av en arkitektur, präglad av den sovjetiska kulturdoktrinen – den så kallade socia- Men år 1967 blir drömmen verklighet, han lämnar Polen för Sverige. Han börjar sin yrkesbana på Stadsbyggnadskontoret tack vare den dåvarande stadsplanechefen Torsten Westman; först som praktikant, sedan efter 9 år som fastanställd. Men för att få godkänd svensk arkitektexamen behöver utbildningen göras om från början på KTH i Stockholm. Och så inleds en lång karriär som leder fram till hans position i dag som en av de arkitekter som betytt mest för huvudstadens framtida utveckling. Museibladet 4/2010 I Stockholm hamnar han mitt i sextiotalets häftiga arkitekturdebatt. Han har svårt att förstå den kritik som svenska arkitektkolleger på Teknis framför. ”För mig kändes det som att komma till paradiset, livet hade öppnat sin famn. Jag blev besatt av tankar om form och demokrati.”. Men den okritiska hållningen fick sin knäck senare på 70-talet. Han förstod att det demokratiska samhället inte nödvändigtvis är någon garant för god arkitektur. Är Wolodarski kontroversiell? Absolut! Men han anser att det inte är något fel att vara kontroversiell. Vad han efterlyser är dock mer diskussion om arkitektur och stadsbyggnad som samhällsfrågor. Har vi inte någon debatt, då är risken stor att resultatet blir dåligt, säger han och tillägger att debatt och rubriker sätter press på byggherrarna. Utan medial uppmärksamhet lämnas arkitekturen åt sitt öde, menar han. Då är vi tillbaka till frågan vad god arkitektur och stadsbyggnad är. Det viktigaste, som Aleksander ser det, är att återskapa den europeiska stadskulturen. Han är mycket kritisk mot den utveckling som har skett i våra storstäder under efterkrigsperioden. Den europeiska staden är ett centralt begrepp som återkommer flera gånger under kvällen. Arkitektur och stadsbyggande är en kombination av kontinuitet, förnyelse och respekt för platsen. Aleksander vänder sig emot funktionalismen i stadsbyggandet, som leder till stadens fragmentarisering. Han framhäver vikten av den täta och blandade staden, där arbetsplatser, bostäder och kulturinstitutioner ligger nära varandra och tillsammans skapar det offentliga rummet. Staden ska vara en mötesplats för olika sociala och etniska grupper. Den de- mokratiska utvecklingen är helt beroende av detta. Såsom det är nu bor omkring 80 % av storstadens befolkning utanför den egentliga innerstaden. I sina projekt, och då nämner Aleksander Kungsträdgården och Raouls Wallenbergs Torg, har han försökt skapa mötesplatser som skulle leva upp till dessa centrala begrepp. Ett annat högaktuellt exempel är Norra Stationsområdet. Här ska Vetenskapsstaden med Tors Torn manifesteras i stadsbildningen. Förnyelsen här handlar om att på allvar pröva att introducera en ovanligt tät kvartersstruktur med blandat innehåll, norr om Vasastaden. Urbana former är grunden för den stadskultur som är så eftertraktad idag, betonar Aleksander. Många är dock oerhört kritiska mot denna täthet. Men i stället för att bara ifrågasätta den höga exploateringsgraden tycker Aleksander att det vore intressant att faktiskt också debattera hur vi ska klara den arkitektoniskt och hur den här stadsstrukturen bör se ut. För Aleksander är exploateringsgradens matematiska formel inget givet sätt att mäta stadsoch bostadskvaliteter. Gamla stan i Stockholm, till exempel, har ungefär samma exploateringsgrad som föreslås på Norra Station, säger han. Frågan dyker självklart upp hur fri en arkitekt egentligen är att skapa sina egna ideal? Svaret blir lika självklart: ”Marknadskrafterna är naturligtvis motorn som driver, utan den kommer vi ingen vart. Men den behöver styras och balanseras 19 av den politiska kraften. Vi arkitekter däremot, med vår kompetens, måste visa politikerna de konkreta lösningarna och vårt ansvar är tungt. Vi måste tydligare och redan på ritstadiet reagera mot det som är dåligt.” Aleksander vågar sig på att säga att i det moderna Stockholm har det byggts mycket som inte är lyckat. Det kunde ha varit mycket bättre om arkitekter hade en bättre utbildning och en starkare ställning. Så skulle jag kunna fortsätta att referera vad som sades denna intressanta kväll. Låt mig dock få avsluta med några passande ord från kvällens gäst: ”Det enda jag vill är att den europeiska stadskulturen får fortsätta i Stockholm. Att forma en stad som lever dygnet runt. Att vi som kan ska kunna bidra till något nytt som är bra”. Peter Haas Aleksander Wolodarski har arbetat på Stockholms stadsbyggnadskontor sedan 1968. Han har bl a ansvarat för gestaltningen av områden som Starrbäcksängen och S:t Eriksområdet, och han har även utformat den nya Kungsträdgården och Raoul Wallenbergs Torg vid Nybroplan. Sedan 15 år arbetar han med Norra Stationsområdet, den nya Vetenskapsstaden. STÖD JUDISKA MUSEET I samband med högtidsdagar köp ett CHAJ-diplom i stället för blommor För information och köp kontakta Museet telefon 08-31 01 43, e-post: info@judiska-museet.se eller besök Museet på Hälsingegatan 2 CHAJ = LIV och TALET (18 lyckotal) CHAJ-diplom måste beställas minst en dag i förväg 20 Museibladet 4/2010 BYGGSTENAR TILL SPONSORTAVLAN Köp en byggsten och stöd Judiska Museets drift. Byggstenen sätts upp på den vackra sponsortavlan i bokhandeln Du kan hedra dina kära hädangångna eller få ditt eget namn inristat. Företagsnamn går också bra. En byggsten kostar 10.000 kronor. Frågor besvaras av Yvonne Jacobsson på kansliet 21 Museibladet 4/2010 Investeringsverksamhet 22 SK AP AN DE RE SU RS ER Museibladet 4/2010 K-Å WESTERL UND B YGGNADS AB WESTERLUND BYGGNADS Tunnlandsvägen 16, Bromma. Box 9. 161 26 Bromma. T el: 08-80 80 98. F ax: 08-704 85 90 Tel: Fax: 23 Museibladet 4/2010 Redaktörens funderingar... ...om vem som är jude? genom att det är deras fäder som har fört dem vidare. En del av dem har knappt en aning om sitt judiska påbrå, andra tycker att det är besvärligt medan några, genom sitt efternamn, har blivit nyfikna på sitt judiska arv. För cirka femton år sedan så pågick en diskussion i Stockholms Judiska Församling om vem som är jude och vem som har rätt att vara jude och vara medlem i församlingen. Den diskussionen avslutades med att nya regler för medlemskap i Församlingen antogs, att även om endast fadern var jude hade man rätt att tillhöra Församlingen. Det finns dock ett problem i sammanhanget och jag tänker ta mig själv och mina släktingar som exempel. Att jag är judinna finns det inga tvivel om eftersom min mamma var judinna. Problemet är dock att när jag presenterar mig som Annika Ehnwall får jag ofta frågan: ”vad hette du som ogift?” Då brukar jag svara att jag är ogift. Då ser personen framför mig ut som ett stort frågetecken. Inte på grund av mitt svar som kanske kan ses som lite ovänligt eftersom jag inte direkt har svarat på frågan, utan för att de tycker att det är så märkligt att jag trots att jag inte är gift ändå har ett så konstigt namn som Ehnwall. Varför är det märkligt? Vi tar normalt faderns efternamn. Hade jag hetat Lublin som min mamma så hade problemet varit ur världen. Mina släktingar, som liksom jag härstammar från tidiga judiska invandrare, men som fortfarande heter Lublin, Ruben, Philip, Klein mm men som inte har varit judar på flera generationer, har dessa namn En del som har tappat bort religionen under 1900-talet och nu börjar läsa sig till vad det innebär att vara jude visar sig ha en massa konstiga idéer om vad som är viktigt i religionen. I mitten på 90-talet berättade en av mina morbröder att hans ena dotter var så intresserad av judendomen. Jag frågade naturligtvis: ”På vilket sätt?” och svaret han gav mig var att hon inte åt kött. En annan av mina kusiner berättade att han höll kosher för att hedra vår förfader rabbin Gottlieb Klein. För honom påpekade jag att Gottlieb Klein ansåg att maten inte var det viktigaste i religionen och förmodligen vände sig i sin grav när han hörde detta. Det finns fler exempel från min släkt och nästan alla rör maten. Varför har det blivit så? De har helt enkelt tappat familjens traditioner och historia. Det hjälper inte att läsa böcker om judendomen om man inte känner till sin egen historia. Jag är i den fulla förvissningen att en god jude är en person som är en god människa även om hon kanske inte håller sig till alla regler hela tiden. Nu närmar vi oss Channuka och som ni redan har sett i Museibladet passar vi också på att ge er ett recept på Latkes, den kanske mest typiska maten för högtiden. Samtidigt passar jag på att önska er alla en trevlig Channuka, Jul och Nyår. Det påminner mig faktiskt om en skiva som jag hittade någon gång i början av 70-talet som hette ”Have a Jewish Christmas”. Det var en amerikansk skådespelare som hette Lenny Weinrib som hade spelat in den. En av sketcherna hette också ”Rent a goy”, jag tror att jag har den någonstans i mina gömmor, kanske går det att gräva fram den. @nnika Ehnwall Hjälppoolen vill och behöver bli större! Hjälppoolen är den grupp av vänföreningsmedlemmar som hjälper till med serve-ring och att ställa i ordning stolar före och efter våra programkvällar. Vi vill gärna att fler deltar i arbetet för att kunna täcka upp så många kvällar som möjligt så att arbetet blir lättare. För mer information kontakta Annika Ehnwall på 08557 735 64. Glad Channuka, God Jul och Gott Nytt År! önskas alla medlemmar i Judiska Museets Vänförening 24 Museibladet 4/2010 Invigningsmingel på Museet Foto: Clas Jackert
© Copyright 2024